2011/08/31

EN KATASTROF I USA - GREKLANDS RÄDDNING?


Tidningarnas mest svarta rubriker har handlat och handlar om orkanen Irene, finanskrisen 2.0 och en bostadsbubbla på väg att spricka - men en nyhet som kombinerar katastrofen med framtidens möjligheter nämns bara i förbigående på de flesta nyhetssidorna. Det handlar om att porrfilmsbranschen i USA har dragit i nödbromsen istället för i något helt annat - det handlar om inspelningsstopp, om hur de framtida produktionerna kan komma att stanna vid fantasier istället för något man kan fantisera om iklädd en sunkig brynja och med en fesljummen Three Towns i vänsternäven...

En amerikansk skådespelare i just den genren har visat sig vara HIV-positiv och chockvågen fortplantar sig som en gigantisk tsunami bland alla oss som hänvisas mer till att titta än att uppleva i verkligheten. Skall verkligen inga nya p-rullar släppas de närmaste åren? Kommer vi att för evigt vara hänvisade till gamla filmer som inom kort kommer anses vara lika upphetsande som en gammal svartvit Åsa Nisse-film där alla pratar som Håkan Juholt? Katastrofen är nära, och vem bryr sig om börskrascher och en världsvaluta eller två på väg mot undergången?

Men då kom jag att tänka på Grekland, detta land i desperation av en nytändning och nya idéer för att ta sig igenom en kris av nästan samma dimensioner som porrkrisen i USA. Skulle inte grekerna kunna ta över världens porrfilmsproduktion - med den vackra grekiska ö-världen som kulliss, med historiens vingslag över ett par som provar sig fram i alla håligheter i Afrodites anda? Tillgång och efterfrågan heter det väl - och är det något som är säkert så är det att efterfrågan finns och att tillgången lär minska.

Grekerna kan med p-rullarna ha hittat något som kan ta över exportvarorna fetaost och oliver. Grekland kan ta ett gigantsikt kliv med ett par sensuella sjumilastövlar i läder från en sårbar jordbruksekonomi till en tjänsteproducerande nation som levererar något som alltid kommer att efterfrågas. Grekland kan kliva över det naturliga steget som en industriell revolution är och vi svenskar kan skicka ner Berth Milton som rådgivare för att hjälpa grekerna på traven.

Med detta vill jag säga att jag tycker att EU med Sarkozy och Merkel i spetsen skall sätta press på grekerna att ta för sig när nu nya möjligheter öppnar upp sig. Grekerna har ju historien med sig, en historia där nakenheten och de sexuella utsvävningarna var en naturlig del av vardagen, och där till och med gudar och gudinnor kopulerade på ett allt annat än blygt sätt. Grekerna har nu chansen, må de ta den...

Själv skall jag nog ta det lilla sparkapitalet och köpa aktier i Gillette. Något säger mig att rakhyvlar kan bli en framtidsbransch om allt går som jag hoppas att det skall göra.

Länkar: DN, SvD, AB, Expr, GP, SVT
Bloggar:

2011/08/30

MED PENNAN ELLER MED SVÄRDET SOM VAPEN...


... Eller med en bloggpost istället för bensin i brevinkastet?

I helgen höll SDU - Sverigedemokraternas ungdomar - ett torgmöte i Norrköping, ett möte som slutade med våld och misshandel mot de som manifesterade sina politiska, och mina ögon vridna, åsikter i sann demokratisk anda. Trots att jag förmodligen hade drabbats av kaskadkräkningar om jag stått vid sidan och lyssnat så finns ändå respekten för att de som stod där och då i knallgula pikétröjor skulle få ägna sig åt sitt politiska arbete utan att behöva frukta för sin hälsa. Så är det inte när det gäller SD-folket. Deras möten angrips, de hånas och stenas - och en tidigare välfungerande demokratisk motor börjar gnissla betänkligt.

I mina öron så är det bra när Sverigedemokraterna får föra fram sina skruvade åsikter, det är då vi med pennan som svärd eller datorn som spjut kan ta debatten och få folket att förstå det vi vill att de skall förstå. Med stenar och misshandel kommer motståndarnas retorik i skymundan, deras ideologi glöms bort. Det är när vi tar debatten på alla plan som vi kan trycka tillbaka ett parti som vi vill trycka tillbaka och ut ur Riksdagen med alla medel utom våld...

Norrköping i helgen följdes upp med Gnesta igår. I ett kök på Kullagatan så stod den enda, ensamma, sverigedemokratiska fullmäktigeledamoten i Södermanlands näst minsta kommun och lagade mat - kanske inför Eid al-Fitr? - medan någon annan antidemokrat hällde bensin i ledmotens brevinkast. Bensinen eller vad det nu var för brännbar vätska antändes, det började brinna för fullt i reklamhögen innanför dörren och i själva dörren. Ännu en förtroendevald Sverigedemokrat hade förmodligen fått se det egna engagemanget ta emot ytterligare ett slag i det veka livet. Att orsaken till att det började brinna i den där hallen på Kullagatan i Gnesta igår har sin grund i ett politiskt attentat tror jag att de flesta kan enas om trots att ingen har gripits och trots att vi minns SD-aren i Malmö som i valrörelsen som ristade in ett hakkors i den egna pannan och skyllde på två illusoriska araber.

Den underbemannade brandstationen i Gnesta ligger i samma huskropp som den sverigedemokratiska fullmäktigeledamotens lägenhet, och trots att det handlar om en deltidsbrandkår så var man extremt snabbt på plats. Man körde ut släckbilen ur garaget, backade intill dörren bredvid och tog sig in och släckte ner en liten brasa som inte bara var ett angrepp på den enskilda kvinnan och hennes engagemang, utan också på demokratin som sådan. Man skall få tycka och tänka vad man vill inom lagens råmärken utan att behöva frukta för sitt liv. Jag är  rädd för att många sverigedemokrater är rädda för att stå upp för en politik som i grunden handlar om rädsla för det okända. Så kan vi inte ha det. Vi skall ta upp kampen mot rädslan med pennan som svärd, med datorn som spjut - aldrig någonsin, någonstans eller någon gång med nävar, stenar eller brandbomber...

Länkar: SvD, DN, AB, SN
Bloggar: Jesper Svensson, Stenholm, Moberg,

2011/08/29

VARFÖR BARA EID, WEIDERUD? YOM KIPPUR DÅ?


Carin Jämtin, Ibrahim Baylans efterträderska, konstaterade redan i maj helt riktigt att Sverige av idag är ett multikulturellt samhälle och att detta borde påverka hur vi som nation väljer vilka helgdagar som vi bör fira. Carin Jämtin, Tunnelbane-Butlerns urmoder, lanserade redan då idéen att vi som ett multikulturellt samhälle bör göra Ramadans klimax Eid al-fitr till en ny helgdag, utan att för den skull skaffa oss fler helgdagar. Politik handlar om att prioritera, men frågan är vad Carin Jämtin då ville och skulle prioritera bort?

Jämtin pudlade, men idag kliver en annan sosse av rang fram i ljuser och tycker att Eid al-fitr naturligtvis skall bli en nationell helgdag i Sverige. Broderskaparen Peter Weiderud dammar av ett gammalt Jämtin-förlsag på samma sätt som jag nu dammar av och modifierar ett gammalt inlägg från tiden då det var Jämtin som propagerade. Samma populister då som nu, utan en tanke på det orättvisa med att bara lyfta fram en världsreligions helgfirande medan man trycker tillbaka alla andra lite djupare ner i almanackan. Visst, Weiderud nämnar sabbaten och högskoleproven - men är helt tyst om att även Yom Kippur kanske skulle passa som en svensk nationell helgdag.

Weideruds utspel fick igång Sverigedemokraternas tänkare Björn Söder och Kent Ekeroth på Twitter tämligen omgående med varningsrop om islamisering. Jag tycker att Weiderud är helt fel ute, men av helt andra skäl än SD-folket. Jag tänker på rättvisa. Björn Söder och Kent Ekeroth spelar på rädsla...

Jag tycker nämligen att det luktar diskriminering lång väg när Weiderud precis som Jämtin före honom bara väljer ut en muslimsk helgdag som en ny multikulturell helgdag. Varför inte också lansera att vi i detta land bör göra det hinduiska firandet av det godas seger över det onda -Vijayadashami - den 17 oktober till ny helgdag? Är de hinduiska högtiderna i Weideruds värld mindre värda än de muslimska? Eller kan det bero på att Peter Weiderud ser Alliansen som ond och socialdemokratin som god när jag tycker tvärtom och att det därmed är svårt att veta vad man firar - egentligen?

Om nu Eid al-fitr skall lanseras som ny helgdag, varför inte göra den judiska helgdagen Yom Kippur till ny svensk helgdag? Eller varför inte buddisternas Vesak-firande? Peter Weiderud väljer fel väg när han väljer att markera att en annan världsreligion - vid sidan av vår tidigare statsreligion - har företräde mot alla de andra. Weiderud ser bara till antalet utövare i siffror, inte till att det finns andra människor som har precis lika stor rätt som muslimerna att fira sina högtider.

Men låt oss ändå ta Peter Weideruds diskriminerande tankegångar på allvar, och fokusera på vilken dag som vi bör av-helgifiera för att skapa utrymme för Eid al-fitr-dagen som röd dag i våra almanackor. Vilken dag bör isåfall strykas till förmån för Eid? Vilken helgdag tänkte Weiderud på när han åter-lanserade Jämtins gamla idé som sin nya idé och samtidigt konstaterar att vi inte kan ha fler helgdagar än idag?

Är det midsommardagen som skall bort som helgdag och därmed även aftonen innan? Är det nationaldagen som återigen skall förpassas till att bara vara en helt vanlig dag? Annandag jul, juldagen? Varför inte långfredagen eller annandag påsk, eller Kristi Himmelfärd...?

Själv vet jag vilken dag som jag utan problem skulle kunna plocka bort för att Peter Weiderud och Carin Jämtin skulle få Eid al-fitr till ny helgdag - och det är naturligtvis Första Maj. Varför ha en helgdag för arbetarrörelsen, men inte en dag för tjänstemännen eller cheferna? Varför en helgdag när de partier som säger sig stå för arbetarnas väl och ve skall få manifestera sina politiska slagord medan de partier som i handling istället för ord står upp för de arbetande massorna inte har någon egen dag?

Är det rättvisa? Är det verkligen vettigt att ha en helgdag för att några promille av svenskarna skall få marschera under sina röda fanor, trallandes sånger med budskap från en klasskamp som måhända var aktuell för 100 år sedan men som idag bara känns otidsenliga? Varför i hela världen har vi egentligen kvar Första Maj som helgdag? Det är ju helt sjukt egentligen.

Men låt oss vara givmilda, ge oss alla en extra semesterdag att ta ut. Då kan sossen eller kommunisten ta ut sin för att lyssna på ett tal medan fanorna smattrar, då kan muslimen fira Eid al-fitr genom att vara ledig, hinduen Vijayadashami, buddisten Vesak, juden Yom Kippur och jag kan fira Saku-dagen någon gång i oktober för att fira det estniska bryggeriets födelse.

Då kan vi möjligtvis, till höga kostnader, uppnå någon form av rättvisa istället för den orättvisa som Carin Jämtin stod upp för och som Weideud står för idag. För innan sossarna har ett färdigt förslag på vilken helgdag som skall plockas bort för att vi skall få ledigt på Eid al-fitr så bör de vara tysta och hålla populismen inom sig...

Länkar: SvD
Bloggar:

ÖVERHÖRT - NÄTRÖTTERNAS NYA KAMPSÅNG...


Det har sina fördelar att vara "Hej å Du!" med sina huvudmotståndare i Netroots, och häromdagen blev jag genom en missad knapptryckning på en mobiltelefon varse om att sossarnas bloggnätverk har tagit fram en helt egen kampsång.

Jag trodde att samtalet över mobilen med den självutnämnda överste Nätrot - Johan Westerholm - var över. Men den milt förvirrade sossen glömde bort att knäppa bort samtalet och när jag hörde att det fortfarande pratades i mobilen så kunde jag inte låta bli att lyssna, lyssna efter strategier och blogg-taktik, om smutskastande och länkfnaskande - men det jag fick höra var något helt annat, Kampsången...

Jag tyckte mig höra Peter Högberg tillsammans med Westerholm, de två har ju en historia av att sjunga tillsammans. Andra bakgrundsljud borde ha kommit från fru Einerstam, Björn Fridén, Peter Johansson och den pipigt gnällande Sebastian Stenholm. Det kan ha varit fler, det kan till och med ha varit färre som sjöng så känslosamt att Internationalen helt plötsligt lät lika oengagerande och tramsigt som en B-sida på en Lasse Stefanz-singel.

Så varsågoda, Netroots egen kampsång - framdragen i ljuset och i offentligheten av allas Er grävmaskin. Själva melodin är faktiskt densamma som Grotescos låt om "Bögarnas fel" - och här kommer "Borgarnas fel".

"Över hela denna jord - oh yeah oh yeah,
sker katastrofer, terrormord - å ack o ve.
Men vi som går med Håkan har ändå ryggen fri,
för roten till all världens ondska, det är inte vi!
Nej, det är borgarnas fel - borgarnas fel! 
Borgarnas fel - borgarnas fel!
Ja, Marx han har skrivit - det är borgarnas fel.
Jag vet inte vilken rad och vers, kapitel eller del,
men nånstans här i står det det är borgarnas fel!

Kriget i Afghanistan - borgarnas fel.
Diktaturen i Iran - borgarnas fel.
Och jordskalv, översvämningar och allt annat hemskt,
att Vin & Sprit och Saab och Volvo inte ens är svenskt.
Ja, det är borgarnas fel - borgarnas fel!
Borgarnas fel - borgarnas fel! 
Världen står i brand och det är borgarnas fel!
Min son med jaktgeväret fyra människor sköt ihjäl,
på nåt sätt kan jag känna det var borgarnas fel...

Skilsmässor och alkoholism - borgarnas fel.
Lapplisor och kapitalism - borgarnas fel.
Att ungar nu för tiden aldrig lär sig veta hut,
Att finanskriserna numer aldrig vill ta slut.
Ja, det är borgarnas fel - borgarnas fel!
Borgarnas fel - borgarnas fel!
Allt är upp och ner och det är borgarnas fel.
Min uppväxt gjort att jag nog aldrig kan bli psykiskt hel,
men min familj är enig det är borgarnas fel.

Galen fundamentalism - borgarnas fel.
Varje världshistorisk schism - borgarnas fel.
På ideologiska grunder, vi krigar, dödar, slåss,
men skulden till att det är så, den faller ej på oss.
Nej, det är borgarnas fel - borgarnas fel!
Borgarnas fel - borgarnas fel!
Därom kan vi enas, det är borgarnas fel!
Man tror att det är Wallenberg som spelar oss sitt spel,
men även han går fri för allt är, borgarnas fel...

Ja, det är borgarnas fel - borgarnas fel,
borgarnas fel - borgarnas fel.
Allting som är fel, ja det är borgarnas fel.
Jag har suttit framför datorn så min nacke blivit stel,
i köket har vi vävtapet fast jag vill ha panel.
En gång så åt jag gröt och misstog curry för kanel,
och det var inget slarv, nej det var borgarnas fel!

När svininfluensan kom så var det slut på alkogel.
Å våran pizzeria har så tråkigt klientel.
Jag åkte fast på jobbet, stal kontorsmateriel.
På charterresan red jag dromedar fast frugan fick kamel.
Att Tommy Waiderlisch uppgift blott är ceremoniel,
och att jag inte hittar några flera rim på -el ...

Det råder inget tvivel, det är borgarnas fel!"

Så låter det hos de socialdemokrater som opinionsbildar på nätet, dessa brösttoner tar de till för att beskriva sin tillvaro i en parallel verklighet med en väljarkår som hör vad de sjunger men som ändå inte kan förstå. Men låt de sjunga, låt de ta sig ton tills de inte längre orkar få ur sig ett endaste litet pip längre...

Länkar:
Bloggar:

2011/08/28

MANNEN SOM DÖDADE SOCIALDEMOKRATIN...


Man har sagt att man inte skall ge en mördare, en vettvilling - någon som Mijailo Mijalovic - någon form av uppmärksamhet. Förakta, försök förstå, glöm bort, förträng och gå vidare. I dag publicerar Expressen en alltigenom skrämmande berättelse, en mördares berättelse om en händelse som ingen kan glömma, förtränga och ännu mindre förstå. Nationen Sverige har gått vidare efter Anna Lindhs tragiska bortgång men många av oss föraktar fortfarande mannen, mördaren Mijailo. Expressens intervju förstärkar alla känslorna på en och samma gång, men det är ändå rätt att publicera Mijailos berättelse...

NK, den tionde september för nästan åtta år sedan. En man med en keps, en grå munkjacka och en alldeles för slipad Mora-kniv förändrar med ett antal snabba hugg den svenska politikens framtida utveckling på ett sätt som han nog var för oslipad för att själv förstå när han lämnade Filippa K, en skrikande vännina och en utrikesminister, mamma och hustru som var på väg att lämna ett gigantiskt stort tomrum efter sig. Mijailo Mijailovic fixade där och då en historisk seger för Alliansen år 2006 och en ännu mer historisk valvinst 2010, det är min fasta övertygelse.

Valet 2006 vanns till stor del på att ett trovärdigt regeringsalternativ i form av Alliansen ställdes mot en trött, pompös mallgroda som väljarna hade tröttnat på. Valet 2006 var ett val då väljarna valde bort den gamle självutnämnda landsfadern till förmån för något nytt och spännande. Hade det blivit som det var tänkt, att Anna Lindh i god tid innan valet 2006 skulle ta över som den första kvinnliga partiledaren i sosseriet så hade utmaningen för herrar Reinfeldt, Leijonborg, Hägglund och fru Olofsson varit så mycket svårare. Anna Lindh var en politiker som kändes sympatisk, som ingav förtroende och som hade kunnat ge socialdemokratin en nytändning då som ännu inte har kommit. Mijailo Mijailovic dödade inte bara Bosses fru, Annas söners mor, Göran Perssons arvtagerska och kollega - han dödade faktiskt den svenska socialdemokratins förmåga att vinna val...

Valet 2010 vanns till stor del på att ett trovärdigt och bevisat ansvarstagande regeringsalternativ i form av Alliansen ställdes mot en ny, kvinnlig partiledare som bara spöade Jimmie Åkesson och Rick Falkvinga i förtroendemätningar. Mona Sahlin gick dessutom till val tillsammans med Miljöpartiet - vilket hon själv ville - och med Ohlynisterna i Vänsterpartiet - vilket hon inte alls ville men som en gapande vänsterfalang i det egna partiet tvingade henne till. Mona Sahlin blev den första kvinnliga partiledaren i sosseriet eftersom Mijailo Mijailovic hade tagit livet av den naturliga arvtagerskan på NK de sista skälvande dagarna inför Euro-omröstningen.

Hade Anna Lindh fått styra sitt parti så hade hon förmodligen också fått styra Sverige sedan 4 år tillbaka när valet 2010 stod för dörren, ett val som hon då fått gå till mötes som den första kvinnliga statsministern i Sverige - och som hade blivit väldigt jobbigt för Alliansen att ta sig an, så mycket jobbigare än Mona, Ohly, Miljömupparna och ett regeringsalternativ ingen trodde på.

Detta är ju mina egna spekulationer, vad jag tror och inbillar mig. Ingen kan med säkerhet säga att så skulle det ha blivit eller inte blivit om bara Mijailovic hade varit någon annanstans än utanför NK den där olycksaliga dagen för snart åtta år sedan. Men trots allt, det borde stå klart för de flesta att han där och då förändrade svensk politisk historia och framtid på ett sätt som få andra har "lyckats" med...

Länkar: SvD, SvD, SvDDN, Expr, Expr 
Bloggar: Kent

...OCH NU - "BRIT STAKSTON-LISTAN" NUMMER 2


Till mångas djupa förtvivlan så ligger Tokometerlistan fortfarande och för tillfället på is. Det är naturligtvis djupt beklagligt för alla de tabell-onanister som lever för att jämföra alla politiska bloggares slagstyrka här och nu, där och då, sammanlagt och enskilt. Orsaken är fortfarande att ett av de tre benen som Tokometern har stått på fortfarande är som mortblåst. Martina Linds Politometer-ranking är sedan en alldeles för lång tid i ett osynligt tillstånd och så länge inte Martina lyckas synliggöra och säkerställa sin lista så ligger Tokometern i fosterställning och gnyr över att ingen bloggare längre med säkerhet kan få veta hur bra man presterar...

Tills dess så fyller jag det enorma tomrummet med en annan lista, en lista som bara grundar sig på Knuff-listan och Aftonbladets Bloggportal-ranking i kategorin politik och samhälle. Länge funderade jag på vilket namn den här temporära listan skulle få, men så drog jag mig till minnes ett seminarium i Almedalen denna somma som jag följde på Bambuser från soffan i vardagsrummet.

Kanske fick jag det hela om bockfoten när de sociala mediernas guruinna Brit Stakston - i en panel bestående av makthavaren Jonas Morian, Alliansfritts spermadonator Björn Fridén, Twinglys Anton Johansson samt Politometerns undersköna Martina Lind och ledda av Joakim Jardenberg som moderator - uttryckte sin kärlek och gillande för allt vad rankande och listande heter i bloggosfären. Detta uttrycktes lite luddigt i Almegas tält på Hästgatan 12 i Visby under seminariet "Opinionsbildningens nya infrastruktur".

Därför döpte jag den här temporära lösningen till "Brit Stakston-listan", den för tillfället mest gångbara och mest sanningssägande rankinglistan rörande de politiska bloggarn. "Brit Stakston-listan" kommer att dyka upp varannan vecka tills dess Martina Lind bytt sin servrar och därmed ger Tokometern en pånyttfödelse.

Så varsågoda alla listläsare och tävlingsinriktade bloggare - surrogatet som får fylla tomrummet, den andra "Brit Stakston-listan":

1. (1) Röda Berget (s) - 1 + 2 = 3
1. (2) Martin Moberg (s) - 2 + 1 = 3
3. (7) Alliansfritt Sverige (s/v) - 3 + 4 = 7
4. (3) Peter Högberg (s) - 6 + 3 = 9
5. (4) Johan Westerholm (s) - 4 + 5 = 9
6. (5) Tokmoderaten (m) - 5 + 6 = 11
7. (6) Thomas Böhlmark (m) - 7 + 10 = 17
8. (10) Jinge (v) - 12 + 7 = 19
9. (8) Kent Persson (m) - 8 + 11 = 19
10. (15) Den hälsosamme ekonomisten (m) - 15 + 15 = 30
11. (12) Per Ankersjö (c) - 20 + 12 = 32
12. (11) Roger Jönsson (s) - 14 + 19 = 33
13. (12) Kristian Krassman (s) - 22 + 14 = 36
14. (13) Mina moderata karameller (m) - 11 + 34 = 45
15. (9) Peter Andersson (s) - 9 + 41 = 50

Naturligtvis står den första siffran för placering, därefter placering för två veckor sedan. Sedan följer bloggens namn, Knuff-ranking, Bloggportalens listande och ett sammanlagt värde som skall vara så låg som möjligt. Får man samma totalvärde placerar sig den med lägst lägsta-värde på någon lista framför den andra.

Den solklart lägst stående bloggaren för två veckor sedan och ohotad vinnare på den första historiska "Brit Stakston-listan" var Peter Johansson, det Röda Berget från Grängesberg och Malmö. Om Peter Johansson ägde listorna då, så är han nu i delad ledning med mannen som lever för länkande och att placera vartenda "M" i rubriken inom parentes - Martin Moberg. De går inte att skilja, de där nätrötterna och redan andra gången Brit Stakston-listan publiceras delas det ut två guldmedaljer men inget silver. Bronset går till Alliansfritt som återhämtar sig nu när Björn Fridén styr och ställer igen efter en utflykt på Aftonbaldet där han enligt vanligtvis pålitliga källor mest satt och stirrade ner i Katrin Kielos dekolletage dagarna i ända...

Vinnarna på denna lista är Den Hälsosamme Ekonomisten och ovan nämnda Alliansfritt. De flesta andra bloggarna rör sig marginellt upp och ner, ungefär som ett normal-Svenssonskt samlag. Men det verkar som om några tidigare storheter är i ett tillstånd som inte bådar gott inför framtiden. Peter Andersson är en av dessa, tillsammans med en viss Mary X Jensen vars karamellpåse allt färre verkar vilja smaka av. Båda har potential att lyfta, precis som nykomlingen Sebastian Stenholm som fortfarande inte syns på Bloggportalen.
Jag ber återigen att få återkomma om två veckor med en uppdaterad lista, förhoppningsvis med lite förändringar där den röda dominansen inte är lika tydlig som nu. På återseende!

2011/08/27

SKÖNA GRÖNA MINNEN AV MARIA & MIKAELA?


Sista kapitlet i Mikaela Valterssons saga som toppnamn hos de gröna i Miljöpartiet började nog skrivas i den kongresshallen vid Klarälvens strand, i Karlstad. Medan Peter Eriksson tillbringade alla dagar i Karlstad med att vädra ur både hörnrum, foajé och det stora auditoriet från de moderata dofterna som satt sig i inredningen, i väggarna - överallt - från det blåa Sverigemötet någon vecka innan, så kämpade Mikaela Valtersson för att bli Gustaf Fridolins högra hand. Mikaela Valtersson lyckades inte, och alla vi som på ett eller annat sätt fick se Åsa Romsons framträdande på Almedalens scen funderar nog fortfarande på hur man kunde side-steppa Valtersson...?

Där Åsa Romson är en halv-rabiat gröning, och Gustaf Fridolin en hel-rabiat gröning, så hade Mikaela Valtersson varit en välbehövlig balansspelare i ett lag som med sin Wetterstrandska/Erikssonska balans hela tiden utvecklats och vunnit fler och fler väljares förtroende. Mikalea Valtersson fattade i Karlstad att hennes parti inte såg mer än hennes fysiska storhet och högaktningsfullt struntade i hennes storhet som grön pragmatiker, utan den inskränkthet som den nya ledarduon ännu inte har lyckats motbevisa.

Visst, jag är moderat. Visst, jag ser hellre att Miljöpartiet styrs av en person som inte ser på oss som satans avkommor. Visst, jag hade hellre sett att Mikaela Valtersson av just de skälen hade kunnat ge Miljöpartiet större förutsättningar för att påverka politiken och oss Moderater lite mer arbetsro i den plågsamma perioden av minoritetsstyrande.

Som om det inte räckte med att en vettig miljöpartist tar sitt pick och pack för att leta nya utmaningar i livet, nu försvinner den skarpast lysande gröna stjärnan - den abdikade drottningen - Maria Wetterstrand också från Riksdagen, från Milöpartiet och sällan har väl ett politiskt parti så snabbt och så skoningslöst åderlåtits på högkvalitativa företrädare. Maria Wetterstrand må ha stigit ner från tronen, men i allas ögon är hon fortfarande den regenten som fick ordning på ett splittrat grönt kungadöme i kaos.

Det finns ett djungelordspråk om att allt gott, alla goda och alla politiska godingar kommer från de utmarker i konungadömet som har 016 som riktnummer. Maria Wetterstrand är från Eskilstuna, precis som Sveriges mest optimistiska pop-/rock-/dansbandsorkester Kent, precis som den enda svenska spelaren som platsar i Premier League - Sebastian Larsson och precis som den mest lästa moderata bloggaren är. Alla är vi uppfödda och uppväxta till det porlande ljudet av Eskilstunaån, trafiken i Årbyrondellen och skränande fulla finnar på Fristadstorget.

Den tillsynes hårda miljön i Sveriges sanna svar på Karl Marx-Stadt fostrar människor som sticker ut, och det har Maria Wetterstrand gjort. När väljarna inför 2006 saknade allt av förtroende för Marias nya bästis Mona så var det Maria Wetterstrand som fick hålla oppositionen under armarna. När sossarna sjönk som en skräddare som fått se ytspänningen försvinna medan en skrattande unge sprutade lite diskmedel i vattendraget så var det Maria Wetterstrand som såg till att oppositionen faktiskt höll sig kvar i matchen - Maria Wetterstrands insatser för sitt parti kan aldrig överskattas.

Till och med jag som politisk motståndare kommer att sakna den finska miljöministerns hustru. Politiker som brinner - som har engagemang och hjärta - är alltid värda all respekt. Maria Wetterstrands vägval att gå från en fulländad förtroendevald till en grön lobbyist och föreläsare kommer att lämna ett stort tomrum i Miljöpartiet och i svensk politik. Det första har jag inga problem med, det senare sörjer jag uppriktigt. Svensk politik behöver fler som Maria Wetterstrand, men absolut inte nödvändigtvis i just Miljöpartiet...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB1, AB2, Expr1, Expr2,
Bloggar: Westerholm, Böhlmark, Kent, Nyheter24/Edgelius

2011/08/26

EN HALVERAD RIKSDAG...?


Egentligen så borde jag inte ge mig på att kommentera den senaste opinionsundersökningen, dagens Synovate hos Dagens Nyheter. Med gårdagens nyheter från TV4 och Novus Opinion är det tydligt att vi som gillar att spela fickpingis till fiktiva valresultat inte kan lita på de siffror som slängs ut efter oss för att ge oss tillfredsställelse. Där Novus igår berättade om en socialdemokrati som ökade jättemycket så säger Synovate att samma parti står still i opinionen, där Moderaterna i princip stod stilla hos Novus men som hos Synovate närmast leviterade. Naturligtvis hoppas jag på att det är Synovate som ligger närmast sanningen, även om det skulle innebära att Riksdagen skulle förlora fyra partier om detta blev valresultat när det är så dags...

Sverigedemokraternas fortsatta kräftgång uppskattar nog de flesta om man räknar bort de som har mer hår än hjärna, och nu passerar Jimmie Åkesson och Björn Söder under 4%-apärren - något som Novus igår inte ville se. Det andra extremistpartiet, Vänsterpartiet, följer däremot alla tänkbara trender i alla tänkbara opinionsinstitut när Ohlys avskedsgåva till sitt parti verkar bli en uppförsbacke av monumentala mått. Två glada nyheter som tillsammans med Moderaternas siffror gör den här dagen så mycket trevligare...

Två av våra alliansbröder och allianssystrar klarar inte heller av att hålla näsan över vattenytan. Både Kristdemokraterna och Centerpartiet kämpar på i en motvind som har vissa likheter med den där Irene som är på väg in över US of A. Naturligtvis känner jag på ett nationellt plan med dessa våra vänner, dock övertygad om att ett förestående ledarbyte i Centern kan vända trenden ifall man har det goda omdömet att välja en rödhårig kandidat. Vad gäller Kristdemokraterna har jag och många andra suttit vid sidlinjen och knappat in tips från coachen - fyll upp tomrummet på högerflanken, bli ett värdekonservativt parti som kan attrahera de gamla moderater som inte känner sig hemma i de nya. Men KD vill inte lyfta, KD kan inte byta ledare - av den enkla anledningen att det inte finns någon bättre än Göran Hägglund att leda KD om inte Alf Svensson kan förbarma sig över sitt livsverk igen.

Samtidigt som jag lider med Centern och KD på ett nationellt plan så finns det på ett helt annat plan en diabolisk rättvisa i att det är just dessa två partier som underpresterar i opinionen. Sundbyberg, den gamla hemstaden där Alliansens gröna röster i Centerpartiet och alla moderata stödröstare i KD nuförtiden håller en rödgrön minoritet under armarna. I min enfald och trots att jag gillar partiernas lokala företrädare i Sumpan så är jag övertygad om att allt ansvarstagande inte alltid är av godo, och deras svek i förhållande till sina väljare kommer att få stora konsekvenser i nästa val, förödande konsekvenser...

"Vem ska jag tro på, tro på, tro på när, tro på när allt är såhär?" sjunger Di Leva och frågan är relevant när man tittar på dagens och gårdagens opinionsundersökningar. Jag hoppas att det är Synovate, och inte Novus - och ja, då är jag bara en moderat egoist...

Länkar: DN1, DN2, DN3SvD1, SvD2, AB
Bloggar: Högberg, N24/Edgelius, Böhlmark, Din ledamot

Foto: Fredrik Kärrholm

2011/08/25

SOSSARNAS SENASTE SLAGFÄLT - SLUSSEN...


Skulle jag börja detta inlägg som en legitimerad nätrot så skulle första meningen inte vara den som du läser i detta nu utan - Via Johan Westerholm ser jag att det finns rätt djupa åsiktsskillnader i sosseriet om hur man bör förhålla sig till Slussen och Slussens framtid.

Socialdemokraterna i Stockholms stad avser att ta det senaste förslaget om ett fallfärdigt Slussen - en skamfläck i Staden - till återremiss. Sossarna i huvudstaden, företrädda av Tomas Rudin, Veronica Palm och det där krullhåriga mähät till kvinna som jag aldrig kommer ihåg namnet på, vill att en redan jätte, jätte, jätte lång bänk skall dras ut och bli ännu mycket längre. När den slutgiltiga lösningen på Slussens sönderfall faktiskt finns inom räckhåll för första gången på två decennier så avser sosseriets trojka att sätta stopp för alla framsteg.

Det finns sossar som reagerar som man bör, som Johan Westerholm gör på sin blogg. Westerholm spyr galla i kubikmeter över sina partikamraters beteende, och trots att Westerholm allt som oftast är en utstuderat vidrig typ på sin blogg så reagerar han här och nu på ett hedervärt sätt. Men det finns andra sossar, som den tidigare Alliansfrittaren Viktor Tullgren, som gärna ser att Slussen till slut rasar ihop under buller och brak för att stadens politiker aldrig någonsin, någon gång eller någonstans kunde dra ur sina fingrar ur stolgången för att istället leverera det som stadens väljare förväntade sig.

Slussen av idag förfaller för varje minut som går, det är en skamfläck och Stockholms svar på Paldiski, på ett eftersatt kvarter i Dresden, på allt det som finns i det forna Östeuropa som folket där skäms för och inte kan vänta på att fixa till. Men här i Sverige har vi 08-sossarna som tycker att det sitter fint om Slussens framtida förvandling till något som kanske inte är perfekt men som ändå är så mycket bättre än det vi tvingas se och känna lukten av idag - det piss-stinkande Slussen, det sönderfallande Slussen, det allt annat än estetiska Slussen...

Sossarna i Stockholm avser alltså att gå till val på att legitmera klotter i huvudstaden och att fördröja en nödvändig renovering och försköning av Stockholms skamfläck Slussen med lite drygt en mandatperiod till. Med sådana politiker som företräder sossarna i Stadshuset kommer de i framtiden förmodligen inte ens mäkta med att yrka på minoritesåterremiss längre. Kanske är det rent av klottret som man vill bevara in i framtiden, sossarna...?

Med Rudin, Palm och den krullhåriga kvinnan så gräver sosseriet i Stockholm sin egen grav, och man gör det så fulländat att det inte spelar någon som helst roll att mäster Håkan står i en parklek i Västertorp och flirtar hej vilt med alla som bor där jag bor. Håkan Juholt kan lova vad han vill om tunnelbanor, parklekar och muséer - så länge klottrande och ett sönderfallande Slussen blir kännetecknen för de sociala demokraterna i huvudstaden så kommer ingen lyssna på Juholtar'n...

Det är precis det Johan Westerholm ser och känner, det är därför han skriver som han gör idag. Fortsätter det så här så kommer förmodligen både ett och två partier passera sosseriet nästa val i vår del av Sverige, och det gör naturligtvis ont hos de sossar som innerst inne känner för att förändra och förädla ett parti som numera är hopplöst väck i den politiska debatten - oavsett om det handlar om klotter eller Slussen.

Johan Westerholm ställer redan rubriken till sitt inlägg frågan "Är vi verkligen de idioter som väljarna börjar tycka att vi är?" och då syftar han naturligtvis på sossarna. Förrutom sakfelet som ligger i "börjar" - eftersom man sedan länge tyckt så bland huvudstadens väljare - så är frågan precis lika relevant som lätt att svara på. Ja, Johan, det är ni - verkligen. De nya bevisen förstärker bara bilden av ett parti där de enda ambitionerna är att sätta sig på tvären och strö trams omkring sig. Tyvärr för dig, Johan, men till en oändlig glädje för oss som gärna ser att till och med Folkpartiet blir dubbelt så stora som er...

Länkar: DN, SVT
Bloggar: Westerholm (läs!), Fridén (titta!), Yimby, Hagbom, Einerstam, Hagwall

Bilden lånad av Hanna Fridéns fantastiska tidsdokument...

2011/08/24

DE NYA SOSSARNA - SOCIAL POPULISM...


Det är något med socialdemokrater i ledande befattningar, kontroversiella frågor och sambandet med hur länge den ledande sossen tänker att leva. Häromdagen var sossarnas skugga till Anders Borg - Tommy Waidelich - ute och formulerade de nya sossarnas syn på Euron. Sambandet fanns där när omprövningens timme hade kommit - utan djupare diskussioner, utan kongressbeslut eller rådslagande. I Tommy Waidelichs värld så är euron körd som svensk valuta så länge han lever.

"Som jag kan överblicka, under överskådlig tid, är det inte aktuellt" - att införa euron, berättar Tommy Waidelich och följer upp med defintionen på vad som är överskådlig tid i postiljonens sinnesvärld. "För mig är det min livstid, min generation. Så länge som jag är beslutsfattare."

I sakfrågan har jag naturligtvis ingenting emot att Tommy Waidelich tänker sätta käppar i hjulen för euron så länge han lever och kanske till och med med en riktig käpp på ålderns höst. Själv har jag gått från ivrig påhejare till en stark skeptiker, och idag tackar jag den del av befolkningen som röstade nej när jag röstade ja. Där euron på den tiden verkade vara en bra idé i mina ögon så är den i dag föga tilltalande - men vad säger att det är ett statiskt tillstånd som kommer att vara under hela Tommy Waidelichs och vår gemensamma generations livstid...?

Tommy Waidelich säger det han och mäster Håkan tror att folket vill höra här och nu, och folket vill höra "Nej till Euron!" i spåren av Greklands krisande, Portugals och Irlands ökenvandrande och ett halvdussin EU-länder i den monetära unionen som visar att de inte alls har gått i samma skola som de sjukligt ansvarstagande herrarna Borg och Reinfeldt. Att socialdemokratin har ett kongressbeslut om att kämpa för att euron skall bli svensk valuta skiter Waidelich i. Interndemokratin är satt på undantag när Waidelich går i  mäster Håkans fotspår och utvecklar sina populistiska sidor.

Att jag sedan håller med Waidelich i sakfrågan har mindre med saken att göra - Waidelich är ekonomiskpolitisk talesman för ett parti som formellt sett inte alls tycker som honom, Waidelich är den sossarna vill göra till finansminister. Waidelich kan tycka vad han vill om euron och sitt framtida liv, frågan är om det var så klokt att redan nu berätta vad kongressombuden skall tycka när eller om frågan dyker upp igen?

"Det finns idag många tecken på att ett svenskt medlemskap i Euro-samarbetet är en fråga som ligger långt bort i tiden. Vi bör analysera, kanske även ompröva och omformulera partiets inställning i denna fråga framöver - men det är en fråga för den kongress som en gång har beslutat att vi socialdemokrater skall jobba för att en svensk anslutning till den gemensamma europeiska valutan som är i gungning just nu." Så kunde han ha sagt, luftandes sin skepsis samtidigt som han inte gick i förväg när det kom till formalia.

Mona Sahlin sade flera gånger ungefär samma sak som Waidelich i en annan fråga - om NATO. "Så länge jag lever ser jag inte att Sverige ska vara medlem i NATO" sade Mona under sin tid som Håkan Juholts företrädare. Att Mona Sahlin då formulerade sitt partis framtida politik för all framtid i en fråga där hon inte längre har en möjlighet att vara med och tycka till är väl en sak, men Mona körde iallafall inte över partikongressen när hon gav sina livstidslöften. Mona sade faktiskt det som partiet tyckte och tycker - att NATO är något eller några som symboliserar ondskan och som Sverige aldrig någonsin, någongång eller någonstans skall ligga sked med. Waidelich säger det partiets medlemmar förmodligen tycker och det folket vill höra men det är faktiskt inte det partiets åsikt han ventilerar - ännu iallafall...

Länkar: AB
Bloggar: Böhlmark, Västros

2011/08/23

ALI OCH NÄSTAN ALLA VILL LEDA VÄNSTERN


Senast i raden att lite mumlande och hummande anmäla sig som kandidat till att efterträda Lasse Ohly som partiledare i Vänsterpartiet är mannen som i Almedalen stod till höger om mig - Ali Esbati. Ja, inte politiskt utan till höger om mig i en panel som skulle diskutera oberoende opinionsbildning på nätet men som bara hann med att skrapa lite på ytan innan vår moderator Martina svimmade i värmen inne i Almega-tältet.

Där stod vi fem i panelen - Joakim Jardenberg, Sakine Madon, Stina Morian, lilla jag och med Ali Esbati alldeles till höger om mig. Det som skulle ha blivit "60 minutes of fame, divided by five" - 12 minuter - blev bara lite mer än 2 minuter i rampljuset. Det som var jobbigt för Martina Lind där hon låg där på marken var nästan lika jobbigt för oss i panelen som alla ville visa upp oss och hur fantastiskt väl vi passade som panelhönor och paneltuppar. Seminariet bröts och måste nu repriseras nästa sommar i sin fulla prakt eftersom rampljuset och Martina slocknade synkroniserat och alldeles för tidigt.

Nu är Ali Esbati i rampljuset igen, efter att ha upplevt mörkret och katastrofen på Utöya så nära man bara kunde uppleva den och komma undan med livet i behåll. Ali Esbati gläntar inte på dörren för att ta över efter Ohly. Ali ställer upp dörren på vid gavel och snart är varenda känd, okänd och ökänd vänsterpartist med i partiets variant av Fame Factory...

Ulla Andersson, Hans Linde, Jonas Sjöstedt, Rossana Dinamarca, nu även Ali Esbati och snart förmodligen även Josefin Brink. Simon Fors? Ordförande Johan från Uppsala - och sedan är väl alla åtta löparbanor upptagna. Vem det än må bli så är tidpunkten rutten, eftersom Håkan Juholt med en avdammad 70-talsretorik redan har börjat suga upp de vänstersossar och höger-vänsterpartister som balanserade i valet och kvalet om var de hörde hemma. Hade Ohly gått direkt efter ytterligare ett katastrofval - och ersatts med till exempel Jonas Sjöstedt innan ens Berit Andnor hade börjat fundera på den där pajasen från Oskarshamn - så hade Vänstern pinkat in sitt revir innan sosseriet började känna sig kissnödiga. Då hade möjligheten funnits att vända trenden. Nu är det uppenbart var Juholt kommer att vinna sina nya väljare - vänsterut och från sofflocken.

Jag är övertygad om att Vänsterpartiet i jämställdhetens namn kvoterar in en kvinna efter mannen Ohly, varannan damernas typ. Ulla Andersson skulle bli ett sänke som påskyndade dödskampen medan både Josefin Brink eller Rossana Dinamarca förmodligen skulle kunna dämpa fallet. Varför inte Dinamarca? Det är nog henne jag skulle satsa mina slantar på - men så är jag ju genuint usel på spel.

Jag skulle absolut inte ha något emot om det blev Ali Esbati efter Ohly. Jag upplever Esbati som en extremt tydlig politiker, och svensk politik skulle må bra av ännu mer tydlighet. Ali var sympatisk under vårt korta samtal i Almedalen, trots att han i likhet med Per Schlingmann förvägrar mig vänskap på Facebook. Att Ali Esbati skulle bli en partiedare i tiden för ett parti ur tiden är jag övertygad om. Så Ali, spring ut genom den öppna dörren, kör din egen revolution och ta över. Jag skulle se tycka att det var jättekul om jag fick möjligheten att kommentera ditt framtida ledarskap på en blogg inte som alla andra...

Länkar: SvD, SvD ledarblogg, DN, AB
Bloggar:

Foto: Kim Skerving

2011/08/22

FRIHETSKAMP SOM FÅR LITE HJÄLP PÅ TRAVEN


Söderöver från stränder där fria västerlänningar brukar sola och bada i ett hav som skiljer friheten från ofriheten pågår uppenbarligen de sista striderna i ett land som aldrig tidigare har upplevt just frihet. Söder om Malta, söder om Kreta och de flesta grekiska turistöarna, söder om Sicilien jublar ett libyskt folk i takt med skottlossning i närheten. Libyen och libyerna är på väg att - förhoppninsgvis - ta de första trevande stegen mot demokrati, mot alla friheter som krävs för ett genuint folkstyre. Tyranniet är på väg att falla under folkets krav på något som i vår del av världen känns som en självklarhet...

Det var en gång, för inte alltför länge sedan. I de östra delarna av den libyska nationen började folket resa sig mot en despot och diktator vid namn Muammar och med nästan lika många stavningar på efternamnet som det finns läskunniga i Libyen. Landets näst största stad befriades, precis som många andra städer i den landsända som kallas Cyrenaika. Folket jublade redan då, aningen för tidigt. Den folkresning som i grannländerna Tunisien och Egypten gick hyfsat snabbt och smidigt utvecklades i Libyen till ett fullskaligt inbördeskrig.

Muammars starka militärmakt, förstärkta med både afrikanska lego-soldater och enligt uppgifter från Sveavägen 68 också av drogade barnsoldater tryckte tillbaka rebellerna och omvärlden reagerade med sedvanlig tröghet inför den slakt som Muammars soldater, stridsvagnar och stridsflygplan åstadkom på en rebellarmé som mest var militärt bräck utan organisation, utan vapen, utan ledarskap - men med motivation. Men då kom vändpunkten, när NATO återigen klev in på arenan och såg till att varje stridsvagn som rullade, varje artilleripjäs som sköt och varje stridsflygplan som flög i Muammars namn blev måltavlor får militäralliansens precisionsvapen. Muammar kunde inte längre dominera på slagfälten...

Vändpunkten i en alldeles för lång och alldeles för plågsam befrielsekamp kom när Muammars trupper var på väg in i landets näst största stad Benghazi för att bryta ryggraden av folkresningen. Franska stridsflygplan ingrep bara några minuter innan tyranniets trupper skulle köra sin murbräcka genom Benghazis stadsport. Murbräckan i form av stridsvagnar och stridsflygplan fick se sig angripna av en överlägsen motståndare och dominansen på slagfälten förändrades som genom ett trollslag. Där och då, kring Benghazi, vände inbördeskriget...

Idag verkar slutet vara nära. Muammar är enligt flera uppgifter inringad i sitt högkvarter och bara de mest lojala soldaterna står kvar vid hans sida. Slutstriden pågår, friheten finns inom räckhåll. När slaget är över börjar det svåra, att bygga ett nytt Libyen - en nation som är vad libyerna uppenbarligen vill ha. Det världssamfund som faktiskt bidragit starkt till att slutstriden står idag i Tripolis och inte i Benghazi för ett halvår sedan måste nu fullfölja sitt engagemang.

Vi svenskar ingår i världssamfundet, frågan är om vi har något att vara stolta över när det gäller vårt bidrag? Naturligtvis skall vi vara stolta över att våra piloter har skött sina tilldelade uppdrag till NATO-befälets belåtenhet. Om vi sedan skall sträcka på oss och vara malliga när allt vi har gjort är att se till att ett redan sönderbombat flygvapen inte flyger från sina sönderbombade baser med sina sönderbombade flygplan är en annan fråga. Om vi sedan skall slå oss för bröstet när allt vi har gjort är att flygfotografera halva Libyen bara för att vi har en oppositionsledare som vurmar mer för de drogade barnsoldaterna än för de oskyldiga männen, kvinnorna och barnen som dessa terroriserar kan man ju diskutera i det oändliga...

Slutstriden står i Tripolis. Ännu en gång har de som lever i frihet hjälpt de som lever i ofrihet på traven i kampen för att sprida det som vi tar för givet. Må framtiden vara på libyernas sida. إن شاء الله

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr
Bloggar: Munkhammar, Böhlmark, Röda Berget, Högberg, CIng

2011/08/21

HYLLAS DEN SOM HYLLAS BÖR - JUHOLT TALAR...


Där satt jag framför datorskärmen igen, gloendes på ett sommartal för andra dagen i rad. Denna dag när Juholt äntrade scenen i Lugnets parklek i Västertorp, längs den röda tunnelbanelinjen mot Fruängen, hade inte regnet fallit i nästan ett dygn, solen sken till och med. Efter en heldag i olika innebandyhallar fick jag titta på Juholts sommartal strax efter att den sista tuggan av middagen började bearbetas i magsäcken och det var hos SVT Play jag hittade Juholt några sex timmar efter det att han började sitt första sommartal som partiledare.

Eftersändningen började med några toner av den medeltida balladen om marknaden i Scarborough, en truddelut som jag började gilla när morsan körde en LP med Simon and Garfunkel på stereon i radhuset några mil åt sydväst från Lugnets Parklek. Kanske var det de där tonerna av en låt som jag älskar - trots att den i alla sina versioner är befriad från synthslingor eller förinspelat trummande - som jag var på gott och snällt humör när jag började skärskåda Juholtarn bakom den där talarstolen i en lummig park i en Stockholmsförort som vilken som helst...

Jag tänkte inte kommentera så mycket av vad Juholt sade utan mer skjuta in mig på hur han sade det. I de allra flesta fallen så tycker jag ju att Juholt tar till enkla och populistiska knep för att vinna billiga poänger i frågor där han innerst inne vet att han kommer att behöva tänka längre än mustaschen når. Men det finns några få frågor där jag håller med Juholt när han står i parkleken och dominerar inför en publik som av kamerans vinklingar verkar ha ena benet i graven.

Utbyggnaden av tunnelbanan är en sådan fråga, en fråga där jag skulle önska att huvudstadens sossar och moderater kunde sträcka ut handen och lova varandra att skapa en infrastruktur som behövs i en stad som växer så det knakar. Om sossarna kan lova att aldrig någonsin kohandla bort Förbifarten borde vi moderater kunna visa lite god vilja genom att ta seriösa steg för att bygga ut tunnelbanan i alla tänkbara riktningar för att någon gång i världshistorien ligga i framkant...

Håkan Juholt är en strålande retoriker när han verkligen lägger den sidan till. Linjetalet inne på Stockholm Waterfront var i många stycken ett perfekt retoriskt tal för de som redan var frälsta. Talet i Almedalen var kanske inte lika bra som linjetalet, och kanske berodde det på att alla som befann sig i Visbys gröna lunga inte var frälsta och övertygade sossar - utan också bestod av skeptiker, nagelfarare och förstå-sig-påare som inte applåderade hysteriskt i varje konstpaus. Trots det var Juholt bättre än Reinfeldt i Almedalen - som talare alltså - och det var han idag också om man jämför med gårdagens insats av statsministern i det gråa Gustavsberg.

Idag talade Håkan Juholt återigen inför de redan frälsta, de som applåderade hysteriskt i varje konstpaus men som gjorde det med rätta. För den hängivna sossen måste Håkan Juholts sommartalande har varit som en bolusdos av antidepressiva medikamenter efter en lång istid under den rätt sunkiga retorikern Mona Sahlin. Det var ett fulländat tal för att elda på de egna trupperna, det satt där det skulle sitta rent retoriskt om jag får ta mig friheten att ikläda mig rollen som amatör-retoriker.

Det var precis rätt pikar och nålstick mot en regering som han med rätta kallar passiv. Det var en Juholt som inte blev en pajas eller en hovnarr, som istället visade att även en allvarsam Juholt kan vara värd att lyssna på. En dålig opposition borgar för en okoncentrerad och sävlig regering, och precis så var det under sosseriets Golgata-vandring i höstas och vintras. En bra, men förvisso populistisk och ekonomiskt lättsinnig opposition, borde få regeringen att börja gå på tårna och hitta rätt fokus.

Reinfeldt har fokus på den kommande krisen, på sitt ansvarstagande, på plånboken men han fortfarande knappt börjat fokusera på hur man minoritetsregerar. Juholt fokuserar på att lova allt åt alla utan en tanke på att han kanske kan behöva ta ansvar för det han står och lovar i det ena fulländade talet efter det andra.

De har olika roller de där två herrarna, som trots att Maud Olofsson skall få stötta upp Hillary Clinton, faktiskt är dde två dominanterna i svensk politik. Den ena vet att allt han säger kommer att få konsekvenser på ett eller annat sätt, den andra kan bolla offentligt med sina idéer och önskedrömmar utan att det för tillfället är någon som behöver ta funderingarna på allvar - ännu.

Om Reinfeldt presterar en groda så kanske Börsen rasar, kronan sjunker och krisen fördjupas innan den ens har har passerat de mest synliga grynnorna. Om Juholt hasplar ur sig en reform som inte ens Tommy Waidelichs malfunktionella miniräknare kan få att gå ihop så skakar några på huvudet i vetskapen att det är oppositionens roll att alltid leverera det man tror att folket vill höra. Juholt är en lika fulländad oppositionspolitiker och löftesspridare som han är en skicklig retoriker. Äras den som äras bör...

Avslutningsvis, två stycken i talet som fick mig att börja tänka på annat än Juholts tal när jag satt där framför datorn och nynnade på Scarborough Fair. Det första stycket handlade om Juholts faiblesse för statyer och då framförallt statyerna i Västertorp. Medan Håkan använde nästan 10 procent av sin taltid med att berätta om alla statyer så fick i alla fall jag den smutsiga inre blicken av att han spelade fickpingis samtidigt som han beskrev de där döda konstverken i kvarteren runt omkring Parkleken Lugnet.

Det andra stycket handlade om det som hände samtidigt som sommartalet, i Oslo. I spåren av Utöya så hade Stoltenbergs stolta norska nation en nationell sorgehögtid. Juholt ville säkert väl, men det kändes helt fel när han flyttade fokus från sörjandet och Stoltenberg till Lugnet och sin egen person. Juholts största aber är den självgodhet som alltför ofta blommar upp - och det var den känslan jag fick nu. Några andetag senare tog han revansch på sig själv genom att tydligt markera retoriskt mot det parti som i de flestas ögon är ett mörkrets parti i svensk politik. Att den samlade oppositionen ibland är just en samlad opposition förträngde han passande nog just där och just då - i Parkleken Lugnet, Västertorp under ett retoriskt väldigt bra sommartal.

Det var ett tal med udden riktade mot de redan frälsta, mot de som applåderade hysteriskt i varje konstpaus. Låt oss hoppas att bara inga fler finner frälsning i den skickliga retorikerns retorik. Men - hyllas den som hyllas bör...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, AB1, AB2, Expr
Bloggar: DHE, Röda Berget, MMK, Kent, Stenholm, Andersson, Västros, Westerholm, Moberg, Böhlmark, Ankersjö,

JUHOLTS SOMMARTALANDE - ETT GÖMT MANUS


"Partivänner, mötesdeltagare,

Några stenkast härifrån, på Störtloppsvägen 30, ligger Västertorps Bar och Kök.
Gastronomisk ledare är en snubbe jag har glömt namnet på.
Jag överhörde nyligen en konversation som han hade med en kund. Med en blandning av vrede och sorg beskrev han hur Sverige förvandlats från ett land där ätande och drickande har varit en viktig del av vår
samhällsmodell, till något som handlar om utspäd pilsner, konkurrerande Thai-husvagnar och marginalisering.

"Vi håller på att förhandlas till de framtidens människor som vet priset på en Dry Martini men inte vad den skall innehålla för något", röt han med en sådan kraft att det tog tid för mig i mitt något påstruckna tillstånd att ta in ordens styrka. Lokalkrogar läggs ner. Krogbesöken – som ökade med tre miljoner när Göran Persson fick råd att gå på krogen så ofta han ville – har rasat. A-lagare och förortsbor tvingas dra ner på restaurangupplevelser tillsammans barn och unga.

I konversationen berättade restaurangägaren att han i enlighet med den nya krogpolitikens villkor kontaktat de ansvariga i Sveriges Riksdagshus. Han ville få svar på frågan om han måste börja sälja Thai-föda som nudlar eller annan orientalisk kost till de gäster som vill betala för en tallrik mat där namnet låter som något framyrat under en febertopp. Varför kan inte han få stöd att överleva genom sänkt restaurangmoms? Jag satte drajjan i vrångstrupen - han vars verksamhet jag stöttat sedan jag flyttade till Västertorp ville sänka skatter! Förrädare! Kapitalist! Utsugare!

Partivänner, här – i synen på statens rätt att beskatta näringar till döds - och, i försvaret av Statens och Partiets uppgift att odla hans drömmar, att ge honom möjligheten att kunna se på livet med med socialdemokratiska ögon – framträder skillnaden i människosyn som tydligast.

Vi sociala demokrater tar alla i handen och leder dessa inåt så att de bättre förstår vilka vi är. Men handen leder dom också utåt så att de känner igen oss i andra. Vi behöver ideologiskt ta över de demokratiska rum som restauranglokalerna utgör, Kvarterskrogar, gatukök, sunkiga förortspubar, andra andaktslokaler och välfärdsstatens institutioner är mötesplatser där vi medborgare träffar varandra och möts som jämlikar över en Dry Martini eller en klunk hemkört.

Låt därför beskedet från denna parklek i Västertop vara, att svensk socialdemokrati står upp för en krogpolitik där vi med en fortsatt hög restaurangmoms utrustar människor med vingar då de tvingas köpa en Red Bull på Seven Eleven för att orka leva i Alliansens kalla, hårda samhälle, som uppmuntrar till eget skapande genom hela livet, som öppnar nya möjligheter genom skatter och avgifter, som respekterar den kunskap, det engagemang, det djup och den bredd som landets krögare och barägare står för med den höga momsen som bevis på hur högt vi värdesätter deras engagemang för oss andra...

Ytterst handlar det om synen på människan och människovärdet - människan som medborgare i ett samhälle eller människan som kund på en marknad. Om detta – ett Sverige där vi genom social demokrati och en fortsatt hög restaurangmoms stärker allas frihet genom ökad jämlikhet – vill jag tala i dag, under denna min femte månad som ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti.

För drygt fyrtio år sedan, i september 1969, var strålkastarnas ljus riktade mot en lågstadieskola i Oskarshamn. Efter några inledande ord av en osäker lärarinna och två rastlösa fötters rörelse bakom skolbänken, blickade en liten pojke med mustasch med lite bångstyrig lugg ut över klassen när han väl hade tagit sig fram i rampljuset. Och så sa han så här: "Den senaste tiden har jag ofta ställts inför frågan: På vilka punkter kommer den svenska socialdemokratins politik att radikalt förändras med en ny partiordförande?

Jag har anledning att besvara frågan genom att framhålla att den är fel ställd. Socialdemokratin är en folkrörelse som aldrig har och aldrig kommer att låta sig dirigeras av enskilda personer.Till den som frågar hur vår politik kommer att förändras säger jag: Studera diskussionerna och besluten i detta klassrum. Res till Oskarshamn, till skolan där unge Juholt är elev och hör på debatten. Gå till lärarrummet och lyssna till pedagogerna. Där finns svaren, hos de som lyssnat och lärt av Juholt, partiets Zlatan, partiets stjärna, de drogade barnsoldaternas räddare, hos den blivande annonssäljaren som kommer att kalla sig journalist och bli partiordförande..."

Pojken bakom orden var jag, några månader senare härmade Palme mig i Folkets Hus några riktigt långa stenkast härifrån. Vad Olof Palme beskrev som nyvald partiordförande, är ett parti med folkrörelsens identitet. Att han inte hade förmågan att se in i framtiden, se Zlatan, de drogade barnsoldaternas räddare eller min överlägsna storhet tjugofem-trettio år framåt i tiden är bara ett bevis på att det är jag som är partiets historiska stjärna. Och nej, ni behöver inte klappa sönder handflatorna - jag förstår att ni älskar mig över allt annat ändå.

Men uppgiften för mitt parti är större än att stå här och beundra mig. Partiet ska samtidigt vara ett verktyg, ett redskap, för människor som vill att jag Håkan Juholt, skall förändra samhället. Vi får inte krympa till att bli en intresseorganisation för kommunalt förtroendevalda som inte förstår sig på min storhet. Jag, Håkan Juholt, har alltid - i anden eller i verkligheten - varit med och bygga Sverige genom visioner, praktisk politik och vitalt folkrörelsearbete från mina upphöljda positioner. Nu sitter jag så högt jag förtjänar och bara det där mentala kalhygget till statsminister sitter i vägen för mina ambitioner att ha ännu fler ambitioner.

Det är när ni kan hålla ihop kring mitt ledarskap och förena dessa uppgifter som jag kan väcka människors nyfikenhet och förtroende. Det är då stödet för min idé kan växa. Det är då människor vågar tro och lita på mig. Låt er inte tveka om detta. Ni har gjort det förr och om ni beslutar er för det – kan jag göra det igen!

Varsågoda, välkomna åter om ett år. Då tänkte jag prata om hur vi med statliga subventioner kan hålla dating-siterna under armarna. Vem vet, kanske figurerar jag då på Victoria Milan...? Det är vårt svar på allt borgerligt svammel om valfrihet. Vi håller den viktiga valfriheten under armarna! Hej då. Tunnelbanan ligger där borta..."

Detta var talet som Juholt tänkte hålla men som någon nitisk pressekreterare gömde och bytte ut under några "drajjor" på Västertorps Bar och Kök under den mentala uppladdningen på lördagskvällen. Som av en händelse fick just jag tillgång till Håkans manus, något som jag härmed delar med mig av.

Länkar: AB, Expr1, Expr2,
Bloggar: Böhlmark,

ORÄTTVISOR, SOMMARTAL & SÖDERS CENSUR


Livet är fruktansvärt orättvist. Det räcker med att titta ut genom fönstret den här morgonen för att uppröras över det uppenbart orättvisa vädret. Igår när statsminister Reinfeldt skulle hålla sitt sommartal hade himlens portar öppnat sig, det var grått, det var vått - sommaren var höst. Idag när oppositionsledaren Juholt skall hålla sitt sommartal så är inte ett moln, så långt ögat kan nå. Inte en droppe regn på flera timmar. Kanske kommer Juholtarn till parkleken i sanddaler av plast, med en glass i sin mun denna ljusblå dag och tänker på mig...?

Orättvisa värld.

Jag ber att få återkomma runt lunchtid med talet som Juholt ville hålla men som en pressekreterare gömde under ett besök på Västertorps Bar och Kök på fredagskvällen. Nu siktar jag istället in mig på en annan orättvisa, att inte Sverigedemokraterna längre får ge sig ut i de sociala medierna för att där kommentera det som hände i Oslo och på Utöya för en månad sedan imorgon. Partisekreteraren Björn Söder har bett sina medlemmar till nät-tomtar, nät-troll och nät-hatare att hålla sig undan debatten. Björn Söder har i princip bett sina medlemmar att hålla käften, annars kommer han att leka argen leken med den som återigen vågar skylla Anders Behrings Breiviks terrordåd mot det norska statsbärande partiet på islamisternas inflytande, muslimernas närvaro eller en kvinna med både barnvagn och burka...

Det säger rätt mycket om Sverigedemokraterna som fenomen i svensk politik, där man försöker spela rollen som ett parti som alla andra utåt, men som internt har precis samma partikultur som i partier som verkar i en enparti-stat. Partisekreteraren förstår sambanden mellan ett mediadrev och olika inlägg från hans underhuggare, men istället för att sträcka upp fotfolket så ber han desamma att hålla käften eftersom det inte finns någon anledning "att ge det politiska och mediala etablissemanget ytterligare bränsle att slå mot partiet genom uttalanden som kan misstolkas i deras syften". Konspirationsteoretiker Söder i toppform.

Eller är Björn Söder så inskränkt att han inte förstår varför media och motståndare reagerade när partiledarens presschef drog sina egna slutsatser innan röken hade lättat över regeringskvarteret? När Åkessons högra hand - Linus Bylund - skrev "Nästa jävel som ojar sig över hur synd det är om alla snälla muslimer när det ligger blödande norrmän på gatan kommer att avföljas!" - men när media reagerar så har man alltså misstolkat allt. När riksdagsledamot Kent Ekeroth skrev "Någon som vågar sig på en gissning vem som ligger bakom bomberna i Norge?" för att sedan följa upp med "Nej, jag kommer inte kalla er islamofober" så ojar sig det politiska och mediala etablissemanget bara för att det råkar vara en öppen Sverigedemokrat som ventilerar...?

Jag förstår att Björn Söder vill att hans fotfolk skall knipa igen om Norge, för det SD-folket på nätet har gjort har redan satt en bild av Sverigedemokraterna som vi andra kände igen sedan förrut men som Sverigedemokraterna inte vill att vi skall se. Det handlar om ett parti som alltid och utan urskiljning skyller allt elände i världen på världens muslimer, så även Anders Behrings Breiviks sjuka terrordöd. Attentatet hade ju enligt SD-företrädare som sade det alla andra tänkte aldrig hänt om inte vi hade släppt in muslimer i Sverige. Utan islamisering så hade inte Anders Behring Breivik slaktat unga socialdemokrater, alltså är det en av världsreligionernas fel att det slog slint i den blonda norrmannens huvud.

Vi som inte är Sverigedemokrater vet redan vad de tycker, det handlar mindre om förutfattade meningar än om insikter förvärvade genom att lyssna och lära vad det nyaste riksdagspartiet står för. Så när Björn Söder i sin roll som partisekreterare nu inför en intern censur i sin partiorganisation så är han försent ute. Det kanske inte blir några fler spontaniteter och öppenhjärtiga avsiktsförklaringar a la Bylund eller Ekeroth framöver. Mediadrevet kommer kanske inte att kunna drivas med Sverigedemokraters twittrande, bloggande eller kommenterande som drivmedel framöver. Men trots att Björn Söder nu inför censur i sitt parti så vet vi vad Björn Söder tycker, när han i spåren av Utöya tycker mer synd om sitt parti än om offren när den strålkastarkägla som tändes av Anders Behring Breivik hamnade just på - Sverigedemokraterna.

"Anständighetens gräns är med råge passerad" skrev Söder på partiets hemsida och visst var det så. Men här handlade det inte om det vidrigt oanständiga som Anders Behring Breivik hade gjort, när han passerade alla gränser och när ledande företrädare i Söders parti skyllde på islamiseringen. Nej, här handlade den gränsöverskridande oanständigheten om medias och politiska motståndares vilja att lyfta fram sådant som faktiskt hade skrivits och sagts av folk med samma medlemskort i plånboken som Björn Söder. Partisekreterare Söder svarar nu med att införa censur i sitt parti, där medlemmarna inte längre får skriva det de tänker och tycker...

Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra, långtifrån. Ett parti som alla andra hade inte behövt införa censur. Ett parti som alla andra hade inte gapat om orättvisa när man själva band riset till sin egen rygg.

Apropå orättvisa och rättvisa, börjar det inte bli lite molnigt borta vid horisonten nu? Vågar man hoppas på lokala skurar över Västertorp runt 12-13-tiden...?

Länkar: DNExpr
Bloggar: Röda Berget

2011/08/20

REINFELDTS TAL. STRANDVIK, GUSTAFSBERG - "VARJE GÅNG DU MÖTER MIN BLICK..."


Den rödfärgade bloggaren Sebastian Stenholm använder sig av en text framgnydd av Jocke Berg i Kent från min födelsestad Eskilstuna när han recenserar statsminister Reinfeldts sommartal i något som mest liknade höst. "Ingenting, sen kom ingenting och sen kom ingenting" och jag tänker på tunga synthslingor och inte på ett sommartal vid Strandvik, Gustavsberg, Värmdö...

Efter Almedalen i somras var jag besviken på Reinfeldts tal som var 40.000 miljarder gånger sämre än det tal hon trots vädret höll runt lunchtid dag som ovan. Alltså var dagens sommartal 40.000 miljarder gånger bättre än talet för en och en halv månad sedan i solskenet på Gotland, och detta trots att vädret på Gotland var ungefär 40.000 miljardet gånger bättre än i Gustavsberg denna dag. Idag är jag inte alls lika besviken, och herrarna i Netroots ledarskikt lär förmodligen såga mig vid fotknölarna för att jag för en gångs skull inte kräks offentligt på en ledare som i Almedalen var 40.000 miljarder gånger sämre än han var idag.

De röda bloggarna förväntar sig att jag alltid skall klaga, medan de själva aldrig kan ta en ton av kritik mot mäster Juholt i sina käftar. För precis så kommer vi kunna läsa deras alster vid 14-tiden imorgon. Den fullfjädrade retorikern, visionären, ideologen, myten, mannen, legenden Håkan Juholt som bara sade det som behövde sägas för att uppnå en masspsykos i en parklek i Västertorp. Själv skall jag gnälla på Reinfeldt bara för att jag är gnällspik och en så öppenhjärtig kritiker som faktiskt kan tycka att min ledare kan vara dålig till och från ibland...

I Almedalen var Reinfeldt usel, 40.000 miljarder gånger sämre än idag, om jag får tycka till. Idag sade Reinfeldt det han kunde säga inför en höst som var här vädermässigt redan vid lunchtid. Ingen vet vad som väntar, och det som i värsta fall blir en kris med orkanstyrka kan om vi har tur bara bli en storm som vi överlever med bara några blåmärken. Reinfeldt sade det han kunde säga om en framtid som idag är mer oförutsägbar än den var när vi samlades i Almedalen.

Det handlade om att ansvar, om att göra sitt yttersta för att ta Sverige genom ännu en kris under alliansen tid vid rodret. Det handlade inte om löften som kan bli tomma ord, det handlade inte om att strö pengar åt vänster och ännu mer åt vänster. Det handlade om att pinka in ett revir som redan är inpinkat - där Alliansen är Spara och där Juholt är Slösa. Det handlade om att visa att vi tar ansvar för nuet, inte dået...

Jag var inte där, jag fick lyssna på talet över nätet men känslan var nästan densamma som när jag satt bara några meter från statsministern med de överfuktiga ögonen på Kägelbanan uppe vid Mosebacke under valrörelsens första trevande dagar förra sommaren. Det var då jag såg en storhet som jag alldeles för sällan har fått se, det var då jag kände ungefär som i Kent-låten "Varje gång du möter min blick..."

"...Och varje gång du möter min blick
blir min värld en aning större
Varje gång du möter min blick
hör jag ditt hjärta ge mig blod

Varje gång du möter min blick
går en störning genom ljuset
Varje gång du möter min blick
så vet jag vem jag är."

Förmodligen vänder det sig i magen på de nätrötter som har satt mig på pidestal och som alltid förväntar sig att jag skall såga en statsminister som till och från blir äckligt självgod och snarlik sin företrädare. Men idag höll han det tal han kunde hålla, precis ett sådant tal som jag ville höra just idag, helst på plats men som en nödlösning framför datorn och Nyheternas direktsändning. 

Det var ett tal som låg rätt i tiden, men som kanske kunde ha innehållit en liten antydan om vad - förrutom ett femte jobbskatteavdrag - som väntar bortom krisen. Det var ett tal som var 40.000 miljarder bättre än i Almedalen, och till skillnad mot det sommartal som kommer att hållas imorgon var kliniskt rent från populism... 

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, Expr1, Expr2,

OM FAMILJEGRÄL & HÅKANS FANTASIFAMILJ


Krystar ur mig en kortis om det här med relationer apropå att sossarnas bloggare och några medier lyfter fram sina profetior om familjen Alliansens förestånde skilsmässa, kollektiva självmord och undergång. Vad de skriver får mig att tro att de inte har en aning om hur ett förhållande utvecklas över tid - där ett lustfyllt tillstånd av ny kärlek efter hand svalnar, övergår i slentrian och där de spännande utmaningarna man möter tillsammans förbyts i suckanden och icke-erotiska stönanden när man upptäcker att man inte alltid har samma ambitioner. Familjen Alliansen har kommit förbi att vara nykära, man har passerat en slentrianmässig valrörelse som ändå lyckades vinna men är nu ändå i behov av en nytändning...

Men betyder lite tjafsande, gnällande, grälande och trötthet per automatik att man avslutar ett historiskt lyckat förhållande bara sisådär? Är skilsmässa och brytning det första man skall börja tänka på när det börjar gnissla i maskineriet? Eller går man vidare, hittar tillbaka till de dagarna då allt var mysigt och visar att det är meningen att familjen skall utvecklas tillsammans trots en dominant farsgubbe som mötesledare vid familjerådet?

Alla förhållanden mår bra av att klara sig igenom krisandet tillsammans, Alliansens familjemedlemmar kan gå stärkta ur det som de som har ett genuint intresse av att härska genom att söndra målar upp som en skilsmässa i sin prematura fas. Hittar Alliansen tillbaka till det som en gång var så kommer familjelivet att frodas. Så varför inte en gemensam kärlekssemester till den där badtunnan där allt började, även om värdinnan är på väg att bytas ut mot någon som jag tror männen i familjen mycket hellre badar med...?

På andra sidan den politiska gatan står Håkan Bråkan och längtar efter att få härska i kvarteret genom att söndra den enda familjekonstellation som faktiskt inte är dysfunktionell i grannskapet. Han försöker elda på konflikterna genom att använda den rätt vidriga spelevinken Jimmie för utöva utpressning på en familj som inte är riktigt så stark som de önskar. Håkan lovar att ta hand om två småttingar när han och Jimmie har fått Alliansen dit man önskar. Men Håkan Bråkan förtränger det faktum om att hans egen familj, framfödd av urmodern Mona föll ihop som ett korthus efter rekordkort tid och med ett antal gravt nedkörda familjeterapeuter som resultat.

Sanningen är ju den att ingen vill vara med Håkan - egentligen. De två skogsmullarna Åsa och Gustaf kan väl förvisso tänka sig att flytta in men det vill inte Håkans kompisar. Vem som än tar över efter grannskapets gamla kommunist Lasse lär få svårt att sälja in sig i det enda hus där de någonsin har varit välkomna - om än med armbågen. Håkan Bråkan har ingen egen familjekonstellation, han fattar inte ett smack av hur ett förhållande utvecklas över tid, han ser inte det uppenbara.

För visst är det uppenbart att ett litet parti alltid kommer att befinna sig i skuggan av ett större parti hur väl det stora partiet än vill. Då är det bättre för de små att stå bredvid de vars ideologi man trots allt ligger hyfsat nära. Varför börja bygga på något nytt, vingligt och osäkert när man måste ta tag i renoveringen av det förhållande som måste vårdas. Alliansen måste bli nykära igen, och låta Håkan återgå till att surfa omkring bland kontaktannonserna...

Länkar: Expr1, Expr2, SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB
Bloggar: Kent, Kulturbloggen, Lidby, Moberg,