Så satt man där framför TV:n och lyssnade på Mauds tal i Almedalen, den jobbiga rösten frestar på mina öron och text-TV:n åker på. Det fantastiska med digital-TV är ju att jag kan kolla på statstelevisionens SVT24 men ändå läsa TV4:s text-TV, och vad hittar man väl där då om inte härliga nyheter. På sidan 110 finns en rejäl pungspark på rörelsen, en upper-cut på alla de som vägrar se varthän det nya ledarskapet leder sitt parti. Och i morgon är det sossarnas dag i Almedalen...
Vilka slutsatser kommer firma Sahlin och Baylan att dra av att 69% av de tillfrågade i en ny undersökning upplever just Mona Sahlin som ett sänke för sitt parti, medan 9% tycker att Reinfeldt sänker sitt parti. Mona får sämst siffror av alla, sämre en Hägglund, sämre en Maud, sämre än språkrören och till och med sämre än en valmaskerad kommunist som Ohly. Vad säger det socialdemokratin, att kvotering är fördärvligt eller att Mijailo Mijailovic var mannen som med sitt fasansfulla illdåd inte bara ändade Anna Lindhs liv utan också SAP:s framtid?
Nej, som vanligt kommer man att bagatellisera detta från sosse-håll, Mona sätter på sig sin teflonhalsduk och äntrar talarstolen i Almedalen till synes opåverkad men med lite, lite mer darr på sin röst. Det man inte pratar om finns inte, det är ju ett vanligt sätt att bemöta problem från Monas parti. Så om man håller tyst om att folk i gemen inte har mer förtroende för Mona än Bagdad-Bob så finns inte problemet... inte ens när mer än var tredje sosse anser att just Mona sänker sitt parti genom att bita sig fast där hon sitter.
Men sanningen om Monas status i väljarkåren går inte att tiga ihjäl längre. I undersökning efter undersökning där ledaregenskaper eller förtroende mäts så faller kvinnan som en sten, och detta medan Reinfeldt mer och mer växer ut till en riktig statsman. Att nu 7 av 10 svenskar upplever att Mona sänker sitt parti, SAP:s trovärdighet måste ju ändå innebära att pannorna internt börjar få fler och fler rynkor bland partistrategerna på Sveavägen. Det blir aldrig bättre, det blir bara värre och när valrörelsen inför 2010 redan nu verkar ha inletts i Almedalen så tror jag att det är en 14 månader lång Golgata-vandring som påbörjats - en vandring med bara ett tänkbart slut, det där partiledarbytet som kan bli den politiska defibrilleringen som ett annars hjälplöst parti behöver för att möjligtvis kunna väckas till liv igen.
Vilka slutsatser kommer firma Sahlin och Baylan att dra av att 69% av de tillfrågade i en ny undersökning upplever just Mona Sahlin som ett sänke för sitt parti, medan 9% tycker att Reinfeldt sänker sitt parti. Mona får sämst siffror av alla, sämre en Hägglund, sämre en Maud, sämre än språkrören och till och med sämre än en valmaskerad kommunist som Ohly. Vad säger det socialdemokratin, att kvotering är fördärvligt eller att Mijailo Mijailovic var mannen som med sitt fasansfulla illdåd inte bara ändade Anna Lindhs liv utan också SAP:s framtid?
Nej, som vanligt kommer man att bagatellisera detta från sosse-håll, Mona sätter på sig sin teflonhalsduk och äntrar talarstolen i Almedalen till synes opåverkad men med lite, lite mer darr på sin röst. Det man inte pratar om finns inte, det är ju ett vanligt sätt att bemöta problem från Monas parti. Så om man håller tyst om att folk i gemen inte har mer förtroende för Mona än Bagdad-Bob så finns inte problemet... inte ens när mer än var tredje sosse anser att just Mona sänker sitt parti genom att bita sig fast där hon sitter.
Men sanningen om Monas status i väljarkåren går inte att tiga ihjäl längre. I undersökning efter undersökning där ledaregenskaper eller förtroende mäts så faller kvinnan som en sten, och detta medan Reinfeldt mer och mer växer ut till en riktig statsman. Att nu 7 av 10 svenskar upplever att Mona sänker sitt parti, SAP:s trovärdighet måste ju ändå innebära att pannorna internt börjar få fler och fler rynkor bland partistrategerna på Sveavägen. Det blir aldrig bättre, det blir bara värre och när valrörelsen inför 2010 redan nu verkar ha inletts i Almedalen så tror jag att det är en 14 månader lång Golgata-vandring som påbörjats - en vandring med bara ett tänkbart slut, det där partiledarbytet som kan bli den politiska defibrilleringen som ett annars hjälplöst parti behöver för att möjligtvis kunna väckas till liv igen.