NÄR FRIHETEN STÅR MOT OFRIHETEN

När Kent Persson satt på kammaren i Örebro för lite drygt en vecka sedan och valde ämne till sin så kallade "Bloggdebatt" så tror jag inte att han anade vad det var han satte igång. Ämnet var de hushållsnära tjänsterna och RUT-avdragets förträfflighet ur flera aspekter, och det de politiska bloggarna på högerkanten startade upp apas nu efter av Allianspartiernas kampanjmakare.

Frågan om de hushållsnära tjänsterna splittrar de rödgröna i grunden, och de två starkaste partierna är även splittrade internt. För vem kan påstå att storstads-sossarna genom Micke Damberg och Helene Hellmark Knutsson har något gemensamt i sina resonemang om att behålla avdraget med landsorts-sosseriet som skriker ljudligt om "Pig-avdrag"? Och var står Miljöpartiet? Mikaela Valtersson säger en sak, den skäggige mannen från Kalix en helt annan och man blir inte längre klok på vad de gröna vill innerst inne. De enda man kan lita på är Vänsterpartisterna som inte förnekar sig. De är ju som vanligt emot, precis som de alltid brukar vara - de kroniska nej-sägarna under Ohly.

Tydligt är att man från vänsterkanten inte har något som helst problem att skattesubventionera män i utanförskap, män som har sin utbildning i bygg-, måleri- eller någon annan ROT-avdragsgillt yrke medan driftiga kvinnor och män som gärna lägger ner själen i att underlätta i hemmen för stressade barnfamiljer skall förödmjukas offentligt av politikerna. Det finns ingen ambition att faktiskt sätta ett värde på att över 11.000 människor faktiskt har fått ett arbete att gå till, ett arbete som är både viktigt och betydelsefullt. Det är nämligen precis lika viktigt att underhålla det arbete som kan ha skapats genom ROT med att ta till RUT. Ett lagt golv behöver omtanke och kärlek, ett nyrenoverat badrum behöver empati...

Under socialdemokratin fanns de hushållsnära tjänsterna också, det fanns ingen lag mot att låta någon träla hos överklassen. Men då var denna tjänst endast möjlig att nyttja för de med den tjockaste plånboken och ofta var det svarta pengar som rörde sig mellan beställare och utförare. Idag är det annorlunda, möjligheten att få hjälp med livspusslets lösning är öppen för många, många fler och med olika tjockhet på plånboken. Svarta pengar i systemet har om inte blivit oskuldsfullt vita iallafall antagit en ljusgrå kulör, och statskassan tjänar faktiskt på detta RUT-avdrag. Men som vanligt sitter sosseriet och stödpartierna och vill lägga sig i hur folk lever sina liv, vilka prioriteringar man gör med sina pengar. Ofrihetens partier skäms inte för att visa sitt rätta ansikte, iallafall inte i denna fråga...

Och om RUT-avdraget är en fråga där man kan underlätta för familjen att få sin vardag att gå ihop så är ju den kvoterade föräldraförsäkringen en fråga där man återigen visar sig sitta på en långt större kompetens i de politiskt valda församlingarna än hos familjen vid köksbordet. De rödgröna politikerna klampar återigen in och vet hur var och varenda svensk familj bäst får sin vardag att gå ihop, och naturligtvis är svaret som vanligt ofrihet och politiskt inpiskad kvotering. I sosse-Sverige är det politikerna som vet bäst, alltid.

Visst skall man med morötter försöka få männen att ta sig lite mer tid med den nyfödda hemma, men problemet behöver ju inte bara vara ekonomiskt eller bero på ovilja. Det kan ju vara så att barnet ammas länge, och hur gärna Mona än vill så är det inget vi män kan ta över så där rakt av. Varje familj vet bäst hur man på bästa sätt skapar förutsättningar för att få sin vardag att gå ihop. Den friheten måste politikerna ge familjen, frihet under ansvar och frihet att själv skapa en trygg miljö för barnen - oavsett om det är mamma, pappa, farfar eller mormor som är hemma med det lilla rapande och bajsande livet.

Det är här den tydliga skiljelinjen finns i dagens politik i Sverige, mellan de som vill styra, ställa och försvåra vardagen för vanligt folk av ideologiska skäl och mellan de som faktiskt tror att de väljare som valt sina politiker också är kapabla att göra andra val i sitt liv. Det är när ofrihet står mot frihet som valet blir tydligt, det är då det borde vara lätt...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3 DN1, DN2, DN3

Bloggdebattörer: Ankersjö, Andersson, Kent, Mary, Klamberg

HELGKRÖNIKA: NÄR KATASTROFEN BERÖR ÄNNU LITE MER

Lördag eftermiddag, ett regn som nyss slog mot fönsterrutorna har övergått i ett nytt snöoväder. Skall det aldrig ta slut är ju frågan som många svenskar ställer sig nu när vi om bara två dagar byter vinter mot vår i almanackorna. Skall det aldrig ta slut gäller ju denna dag även jordbävningar. För några månader sedan ödelades ett av världens mest plågade länder, Haiti, av en jordbävning och nu är det så dags för Chile.

Tragedin i Haiti är ju svår att överträffa men människan är ju sådan att man har lättare att relatera till en händelse, ett skeende eller som i detta fall en katastrof om man har varit där. Jag led alla helvetets kval nät Tsunamin svepte in över länderna kring Indiska Oceanen den där dagen som var Annandag Jul för 6 år sedan, men jag kunde inte leva mig in i traumat fullt ut eftersom jag inte hade haft min feta kropp på grillning vid Khao Laks strand. Och visst blev jag tårögd och frustrerad när de stackars haitierna fick en jordbävning i present av moder jord. De hade ju en tillvaro som redan var för djävlig, men lite värre skulle det ändå kunna bli...

Nu är det Chile som drabbats, och det är ett land som besökt två gånger. Två gånger och sammanlagt lite drygt 14 dagar och min kärlek till det avlånga och det mest välutvecklade landet i Sydamerika var ett faktum från den sekunden jag satte lyckades hitta ett gömställe på Santiagos internationella flygplats där jag i lugn och ro kunde släppa ur de gaser som under 14 timmars flygning bildats i min mage. Jag stod i en skrubb och pruttade hysteriskt, och började älska Chile, Santiago och de människor som har sin hemvist där. Och inte blev kärleken mindre när jag fick bekanta mig med ett land med många kontraster, med outsäglig skönhet och ett folk som både vara vackra och sympatiska. Det finns en plats i mitt åderförkalkade hjärta för Chile och dess folk, och just denna lördag har jag svårt att fokusera på något annat än det som hänt och händer på andra sidan jordklotet...

Santiago kändes som hemma, och visst var det så att det var lätt att känna så när jag bodde på ett fint hotel i en av den finaste stadsdelarna. Att gå ut på gatorna där skilde sig inte alls från Barcelona, Milano, Nice - det var som en metropol i Sydeuropa, det kändes tryggt och som hemma i "Unionen". Men det fanns ju delar av staden som var synonymer till kåkstäder och slum, det fanns en baksida av den vackra fasaden men även i de fattiga områdena hade folket hopp.

Dum i huvudet eller bara nyfiken i en strut så tog jag mig till gråzonen mellan välfärd och fattigdom, gick in på en lokal kvarterskrog där menyn fanns på engelska och satte mig ner för att se inte bara det glättiga Santiago. Nu är det väl så att de som har det som sämst i Santiago inte ens kommer till en kvarterskrog men jag träffade många fantastiska människor som gav ett bestående intryck på mig. Jag pratar inte spanska, de flesta av de jag satt och skålade med pratade inte engelska men några gjorde det och agerade tolkar. Det var en kväll på andra sidan San Cristobal Hill som jag aldrig kommer att glömma, och denna dag finns mina tankar hos de som bodde i det som vi betraktar som ruckel - små plåtskjul utan jordbävningsskydd. Hur mår de denna dag? Har de tak över huvudet? Har de livet i behåll, och är de oskadade...? Tankarna snurrar.

Jag blir berörd, jag ser gator jag promenerat på vara fyllda av skrämda och hjälplösa människor, jag ser förstörda vägbroar jag åkt på - och det är just detta igenkännande som gör det så mycket jobbigare. Och insikten om att pengar som hade behövts för att lysa upp lite mer nu kommer behöva gå till återuppbyggnad plågar mig faktiskt.

De hade en tillvaro som på många sätt var mörk till svarthetens gräns, men de var glada och de såg ljuset längre fram i och med Chiles ständigt ökande välstånd. De såg ljuset i tunneln och gnällde inte trots att deras liv var ett liv som vi i Sverige skulle klassa som misär. I dag släckte jordbävningen utanför Concepcion ljuset i stora delar av Chile, och frågan är om inte även ljuset i mina ytligt bekanta vänners tunnlar blockerades av rasmassor och mörker?

Ett besök på "Bolaget" denna dag, och det fick bli chilenskt vin och estnisk öl. Ännu så länge hittar man ju inte den chilenska pilsnern "Cristal" på Monopolet, annars hade dagens fylla haft ett 100%-igt behjärtansvärt syfte. Jag kommer bänka mig framför TV:n, med värmeljusen fladdrande i det drag som kommer från undermåliga fönster, för att följa nyhetssändningarna från det land, den stad och det folk jag kärat ner mig i.

Knappt 9 månader återstår innan den tredje resan till Chile, santiago och de Falklandsöar som är slutmålet blir av. Även om jag var orolig när jag lade mig i min breda King Size-säng på Hotell Atton el Bosques elfte våning förra gången jag var där så kommer oron denna gång gnaga ännu lite mer på mitt instabila psyke. Jag är där några dagar och kommer att vara nervös, hur har då de som bor där för jämnan formats av det som hände natten till i dag?

Ostrukturerat och formlöst blev det denna dag, förlåt! Denna dag mäktar jag inte med något annat tyvärr, men i morgon är en annan dag. Tack för att just Du läste, tack för att Du orkade. Tack och Bock, Stupstock!

Länkar/krönikörer: Johan, Högberg, Kent, Soilander, Mary, Monte Rosso

Länkar/nyheter: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2

ETT ANOREKTISKT FÖRSVAR MED BULIMISKA SOLDATER

Det är historiskt att Försvarsmakten för första gången sedan jag började intressera mig för nationens säkerhet visar ett "plus"-resultat. Och visst är det bra att myndigheten har fått koll på sin ekonomi, men frågan är till vilket pris...?

Egentligen tycker jag att det är otroligt att den pyttelilla försvarseffekt vi får för pengarna kan kosta nästan 40 miljarder kronor. För de pengarna får vi ju ett flygvapen där piloterna har minst övnings- och flygtid i hela den moderna världen, och ungefär lika mycket tid i skyarna som sina nordkoreanska kollegor. Vi får en armé som är en pappersprodukt där i princip inga gripbara fältförband finns att tillgå och vi får en marin där de tilltänkta spjutspetsarna i ytattack-förmågan aldrig blir färdigrustade. Sverige är och förblir ett säkerhetspolitiskt vacuum i vår del av världen och försvarsminister Tolgfors är nöjd med att försvaret kostar mindre.

Har nu Försvarsmakten mäktat med att mot all vett och sans skära ner sina kostnader med över 2,5 miljarder kronor så hade det väl inte mer än rätt att verksamheten får ta med sig de intjänade slantarna till kommande verksamhetsår - för att börja skapa något som med lite fantasi kan påminna om ett nationellt försvar. Man skulle ha behövt alla dessa kronor och ören för, att kanske och om vi har tur, om ett tiotal år kunna sätta handlingskraft bakom de genomskinliga floskler och tomma ord som vår så kallade solidaritetsförklaring är.

Vad ger det för signal till en verksamhet som genom politiskt falskspel och naivt önskedrömmande förvandlats från en vålmående svensk tiger till en anorektisk och benig hyena? Spara pengar ni, effektivisera er verksamhet och se till att det finns pengar över - så kan vi fylla hålen i statsbudgeten med pengar som borde vara öronmärkta för att skydda landets innevånare. Precis så tror jag att man upplever situationen på Lidingövägen, på förband och skolor i detta nu. Man lider av att sitta på en kronisk svältkur, och när man sedan har sparat i hopp till en saftig Angus-burgare så tar den elake Sten den och ger till någon annan. Som tröst får man sedan en kall micro-burgare av märket Billys som man kan få värma upp om man ber snällt och betalar för elen...

Sten Tolgfors tar de 2,5 miljarder som Kronan sparat in genom att sänka sina förmågor ännu lite mer och lämnar sedan i sin outsägliga vishet tillbaka knappt 40% av detta för att "omställningen skall kunna fortsätta". Grannländerna satsar mer på sitt försvar för varje budget de klubbar igenom, Sverige drömmer vidare om den eviga freden och en demokratisk arvsfiende. Hur kommer Kronan framöver se på ekonomiskt hushållande när det man sparar går till någon annan? Kan tvångsmatandet av de bulimiska beväringarna jag skrev om tidigare ha något att göra med det faktum att man hellre käkade upp försvarsanslaget än att man gav det till de som redan varit så snåla och ogina? Mycket möjligt faktiskt.

De där 1,5 miljarderna som Tolgfors stolt lämnar över till överste-siaren Anders Borg skulle ju till exempel kunna användas till att ge våra piloter den flygtid och de övningar de behöver för att utvecklas. Man skulle kunna använda slantarna till att se till att våra moderna korvetter också fick vapen som innebär att man kan skydda sig själva och man skulle kunna använda överskottet till att sätta upp en organisation där även Sverige kan sätta upp sin egen snubbeltråd. Men så blir det inte, och det mest bisarra i hela det här skeendet är att det är mitt eget parti, det tidigare så försvarsvänliga Moderaterna, som vanvårdar det anorektiska försvaret till dödens rand. Jag skäms faktiskt, och det rejält...

Extremt läsvärt i ämnet är som vanligt Wisemans Wisdoms, som kan mer, vet mer och skriver bättre än mig i ämnet. Titta till hans partsinlaga här...

Länkar i övrigt: SvD, DN

NÄR DET RINGER PÅ DÖRREN...

"Det är dags för fredagsmys,

från direktör till charmör.

Snart är det fredagsmys,

från veckostress till glatt humör..."

Äntligen är veckans vedermödor över, man har bänkat sig framför TV:n med chipspåsen som man lämnade plats för när man tryckte i sig fredagsmiddagen. På bästa sändningstid på TV.n får man se en lång, gänglig toka svänga sina välsvarvade feministiska spiror i ett dansprogram för kleti och pleti. Hon dansar på ett genuskorrekt sätt inför ögonen på en engelsman som pratar så vedervärdigt dålig svenska att han skulle kastas ut ögona bums om vi hade någon form av språktest i det här landet.

Man har precis tagit första näven av de där underbara naturchipsen med smak av vårlök och svartpeppar då det lugn som lagt sig störs abrupt. Då ringer det nämligen på dörren, högt, plågsamt och ihållande. Man sitter kvar i soffan i förhoppningen att de där som ringer på skall lämna dig ifred. Men ringandet håller i sig, och tankar om "dessa djävla Jehovas" varvas med samma funderingar om mormoner och en gnagande oro om Radiotjänsts pejlare arbetar på fredagskvällar...? TV:n dämpas och man tassar ut i hallen, det ringer fortfarande och ringandet avlöses av knackande och bankande. Skuggorna av två personer skymtar i skenet av ytterbelysningen.

Man öppnar dörren och möter den håglösa blicken från en gammal tant med rötterna i någon lokal arbetarekommun och fostrad i rörelsen sedan Unga Örnar. Hon ser så gammal och trött ut att hon definitivt kan ha upplevt Ådalen -31 som vuxen. Bredvid henne står en glåmig gubbe som mycket väl skulle kunna tänkas vara en uttjänt ombudsman ur fackföreningsrörelsen, SAP:s egen motsvarighet till stormtrupperna när det gäller hembesökskampanjer. Det är just en sådan kampanj man har råkat ut för denna kväll då fredagsmyset var upphällt i såväl en ölsejdel som i en chipsskål...

Och så står man där i dörren, och innan man hinner skrika "Inte intresserad!" för att sedan resolut dra igen dörren med ett brak så sitter en vänsterdojja som är fasligt lik Ingvar Carlsson i vägen och svadan tar fart. Det gnälls, det svartmålas och alla alliansregeringens ministrar demoniseras på löpande band - och allt enligt ett väl inarbetat mönster. Den egna politiken hålls det tyst om, och man står där och nickar förstrött i dörrposten medan kvällskylan tränger in i bostaden. Det tar några minuter och sedan är det socialdemokratiska tungotalandet över, man får några små informationshäften och en uppmaning att rösta för förändring i september. Därefter kan man ta sig tillbaka till en fesljummen öl, och skål med chips som tappat fräschören. På TV:n är det nu en semiparetisk byggarbetare känd från TV som mest liknar en zombie i rörelsemönstret som har tagit över efter den rabiata feministen.

Samma händelseutveckling kan vi framöver se hos en miljon svenskar, en miljon svenskar som skall våldsgästas av socialdemokratiska gnällspikar till valarbetare. Dessutom skall vi moderater bete oss lika skändligt och tränga oss på cirka 300.000 väljare. Resulatet av vår gemensamma terror kommer bli milslånga köer till psykiatriska mottagningar och timmar av väntetid i telefon när man som väljare försöker nå jourhavande tjänsteman.

Jag har varit med om hembesökskampanjer minst ett dussin gånger och jag tycker att det är kul och stimulerande - frågan är vad de som jag har besökt verkligen tycker? Det är min uppfattning att just denna efterapning av Obama-kampanjen kanske inte är den bästa för svenska förhållanden. Svensson vill inte bli störd, och vill Svensson veta något om politikens olika val så söker man själv upp information. Det är roligt att gå i polemik med folk man våldsgästar och som spyr på det budskap man försöker sprida, men så är jag ju speciell också... Och ja, mina vanföreställningar om de två sossarna som störde under Let's dance är nog ingen generell bild av de valarbetare sosseriet nu skickar ut. Det är mer min alldeles egna bild av valarbetar-sossen, och den behöver inte vara helt korrekt...

Fru Fågelholk och mannen som håller herrklubbsnäringen under armarna hade just denna dag någon form av kick-off på Södertörns Högskola. Mona och Ibrahim berättade glatt att man från och med nu skall inleda det största politiska samtalet med en miljon väljare. Bra, rent av jättebra säger jag. Detta eftersom jag tror mig veta att folk inte vill bli störda och straffar de som stör om knappt 7 månader genom att välja någon som gav blanka fan i att ringa på just den egna ringklockan mitt i middagen, mitt i nattandet av småbarnen eller mitt i fredagsmyset...

Länkar: DN1, DN2, SvD, AB, Peter, Krassman, Johan, Kent, Ankersjö

NÄR MAN SKÄMS ÖVER ETT SPRÅKRÖR...

De senaste dagarna har centralhallen på det som under vintern i Sverige anno 2009/2010 skall föreställa en järnvägsstation med namnet Stockholms centralstation mest påmint om myrornas krig. Förtvivlade resenärer som inte kommer iväg, förtvivlade människor som väntar på någon när och kär - alla i enda klagande, gråtande och förtvivlad gröt mitt i kaoset. Inga tåg dit, inga tåg hit och naturligtvis hade det inte varit så här illa om bara den skäggige mannen från Kalix hade haft något att säga till om...

Miljöpartiet har två språkrör, en kvinna som på många sätt är rätt fantastisk och så den där skäggige mannen från Kalix som mest påminner om något som katten släpat in. Frågan är om inte Peter Eriksson, som den skäggige mannen även kallas, just denna dag och i flera medier inte skämmer ut sig totalt. I dag kan vi nämligen läsa att vintern är regeringens fel, att igenfrusna växlar och nerisade spår är regeringens fel, att uteblivna infrastruktursatsningar under de åren då just Miljöpartiet idkade utpressningspolitik mot ministären Göran Persson också är regeringens fel - kort sagt så är det helvete alla tågresenärer dessa dagar få genomlida ett resultat av den kalla handens politik, alliansens politik.

Men tror Peter Eriksson på fullaste allvar att Svensson är så korkad att man köper hanses svammel om att tågen kommer att gå enligt tidtabell bara Mona får flytta in på Rosenbad och Peter Eriksson löser av Åsa Thorstensson som infrastrukturminister? Tror han på fullaste allvar att väljarkåren inte ser var någonstans bristerna dök upp? Det här är ingenting som raserats på 3 år av en Alliansregering som faktiskt tagit tag i problemen. Nädå det här kaoset beror på 12 år av vanstyre när Peter Eriksson drev igenom järnvägar i obygden kring hemorten Kalix men sade njet till allt vad satsningar hette runt storstäderna. I Peter Erikssons värld är det bäst att bygga järnvägar där inga reser, ty då finns det färre som klagar på eventuella förseningar.

Alliansregeringen har sett till att Citytunneln under Stockholm har börjat byggas och den så kallade "getingmidjan" mellan Södra station och Centralen snart bara är anorektisk istället för avsnörd. Regeringen satsar, det gjorde aldrig de rödgröna under utpressningseran. Då var det långbänk på långbänk, ingenting hände...

Peter Eriksson vurmar idag för alla de som lider alla helvetets kval på perronger och väntsalar, men han glömmer medvetet bort alla de som åker buss till och från sina arbetsplatser och resmål. Nya vägar finns inte i hans skalle överhuvudtaget, och är det kaos på vägarna nu så kan ni ju föreställa er hur det ser ut när Stockholm växer med ett Linköping vart tredje år ungefär och Peter Eriksson vägrar nya vägar.

Och så Fru Fågelholk från Nacka då... Kan hon inte knipa igen en endaste gång? Återigen ett sådant där odödligt citat som får mig att tro att lampan verkligen lyser när ingen är hemma. " -Det är bättre än att sänka skatterna att se till att människor kommer fram, till jobb, till dagis och till skola. Det är något som vi rödgröna kommer att prioritera." Det konstiga är att man trots skyhöga skatter under sin egen regeringstid inte mäktade med att se till att våra vägar och järnvägar fick de slantar som behövdes för att hålla dessa i fullgott skick. Man kunde det inte i högkonjunktur, man kommer inte kunna det framöver heller. Mona sprutar ur sig tomma ord i samma takt som en magsjuk spyr.

Ingenting kommer att bli bättre för infrastrukturen med Mona Sahlin och Peter Eriksson i en regering oavsett vilka löften de delar ut dessa dagar. De rödgröna flosklerna faller från skyn som snön har gjort denna vinter, minnena över de egna misslyckandena är som bortblåsta av snöstormar och bara väljarna väljer rätt om lite drygt 7 månader så kommer helvetet förvandlas till ett paradis över en natt. Någon som tror på det...? Nä, tänkte väl det.

Länkar: DN, SvD, AB, Kent

NÄR MAN SKÄMS ÖVER EN LANDSMAN...

Min mor var några månader gammal när hon, hennes storasyster och mina framlidna morföräldrar satte sina fötter på svensk mark en blåsig höstdag 1944. Platsen man klev iland på var i närheten av Tärnudden på Gotska Sandön. Man hade flytt från otrygghet, från krig och kommunismen.

Ungefär samma historia kan man berätta om Ilmar Reepalu har jag förstått, även om varje flykt över Östersjön var en unik händelse för de som företog flykten till frihet. Reepalus steg iland på en annan plats, precis om tusentals andra av våra landsmän. Sverige fanns där som en trygg hamn för esterna, med öppna armar togs de allra flesta emot - om man bortser från den avskyvärda "Baltutlämningen". På samma sätt har Sverige fortsatt att vara den där nödhamnen för människor på flykt in i vår tid.

I dag är Ilmar Reepalu socialdemokraternas affischnamn i Malmö, han är staden Malmös politiska ledare. Malmö under Reepalu är en stad med många, många problem. Vissa av dessa problem kan man absolut inte lasta stadens styre för, men det finns också många problem där man inte kan blunda för att det är ett håglöst och idéfattigt styre som gjort att Malmö numera är känt som en krutdurk där stubintråden sakta brinner...

Ett problem är att den till synes olösliga konflikten från Mellanöstern har fått sin parallell i Sveriges tredje största stad. Araber och judar och ett blundande kommunalråd som inte vågar sätta ner foten - och Malmö stad låter plötsligt som krossade rutor under kristallnatten. Vi estländare har sedan det andra världskriget ett rykte om oss att vara antisemiter, judehatare och nazistlakejer. Det finns i de allra flesta fall inget fog för dessa påhopp, generalisering när den var som värst. Men det fanns estländare som utan att tveka begick illdåd mot judar, ivrigt påhejade av de tyskar som "befriat" landet från kommunismen. I dag spär Ilmar Reepalu på denna bild, han ser till att det folk som vi båda härstammar ifrån återigen kan få ta på sig epitetet antisemiter.

Det finns ett antal citat från denna Reepalu som gör att jag skäms över att ha samma ursprung som honom, eller kan det vara så att det trauma han upplevde under flykten från hemlandet har fått vissa skruvar i maskineriet att sitta fel, vara felgängade eller bara saknas...? Visst, jag förstår att media kan vrida och vända på saker och ting men sådana uppseendeväckande klumpigheter som Reepalu uppenbarligen har gett uttryck för kan man inte skapa hur gärna man än vill.

”Det har inte förekommit några attacker mot judar, och om judar här vill flytta till Israel är det ingen angelägenhet för Malmö.” säger Reepalu och ger den politiska strutsen ett nytt ansikte. Det finns gott om underlag för att bevisa att Reepalu antingen inget ser, blundar eller vägrar uppfatta händelser som de faktiskt ser ut. Polisen talar om en fördubbling av hatbrott mot de som bekänner sig till judendomen, men i Ilmars lilla rosa bomullsvärld så har det inte förekommit några attacker mot judar... Och när folk väljer att lämna staden på grund av något som Ilmar inte ser så är det inget som angår Malmö som stad eller Ilmar som ansvarig politiker.

Det är vid sådana här tillfällen man skäms över en landsman. Hur svårt är det att ställa sig upp och be om ursäkt Ilmar? Hur svårt är det att se verkligheten som den faktiskt ser ut? Skämmes tamjefan, Ilmar Reepalu, skämmes!

Länkar: SvD, SvD, SvD/Ursula, DN, Fredrik Malm, Per Hagwall

NÄR FYRA ÄR MER ENIGA ÄN ETT...

Det är inte utan att jag tycker att Kent Persson, Örebros bidrag till bloggosfären, fick till ett schack matt-drag när han denna vecka lyfte fram frågan om de så kallade hushållsnära tjänsterna som veckans debattämne. Just i denna fråga kan man tydligt se en skiljelinje mellan traditionalister och förnyare i sosseriet, där båda sidorna har eldunderstöd från sina respektive allierade i Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det var länge en sprickbildning tog sådan fart så snabbt i "Rörelsen"...

Medan de fyra allianspartierna är så eniga om detta skatteavdrag för hushållsnära tjänster att det är rörande så blir man inte klok på vad socialdemokraterna hwilja i denna fråga. Ännu lite mer förvirrande blir det om man vill ta reda på vad den grönröda koalitionen vill i denna fråga, där inte ens världens bästa medlare skulle kunna få Ohlys rödingar att tycka likadant som Wetterstrands trädkramare. Och den där stora vännen i Monas sosseri kan man ju inte med bästa vilja förstå vad de vill.

Tuppen när det gäller att hålla ordning i den hönsgård som är sosseriets ekonomiska politik är den gravt koleriske Östros. Om hushållsnära tjänster gapar Östros på sedvanligt manér:

"-Man bör inte ha så här dyra förslag, som ger så lite jobb. Vi ska diskutera det här tillsammans och vi återkommer med ett besked i frågan under våren." Det sorglustiga är att över 11.000 jobb den bransch som kallas de hushållsnära tjänsterna av Östros kallas för "lite jobb" medan mindre än hälften så många bilbyggarjobb i Trollhättan är jättemånga och livsviktiga arbeten enligt Östros och Mona. Är det bara jag som ser genusaspekten i det här resonemanget...?

Men är Östros i detta fall talesman för hela rörelsen, för de grönröda eller bara för sin egen familj? När det gäller sosseriet kan man lugnt konstatera att det finns nästan lika många viljor som det finns sympatisörer och nästan alla berättar öppet vad man tycker. På bloggosfären finns det några opportunister som inte alls tycker likadant. Ta han som bor på Bråkmakargatan på Astrid Lindgrens värld och som nu tjurar precis som den Lotta som enligt sägnen bodde där gjorde titt som tätt. Högberg skriver med emfas: "- Kan inte hålla fingrarna borta från tangentbordet och kommentera det tokiga från Mikael Damberg angående hushållsnära tjänster. Så Länge det är håll i kommunernas kassa till äldreomsorgen och barn omsorgen. så länge det behövs resurser till skolan så att ingen ska lämna grundskolan utan godkända betyg. Så länge det är köer inom vården och det saknas resurser så kan jag inte ställa upp på dessa hushållsnära tjänster."

Det där om att ingen ska lämna grundskolan utan godkända betyg kan jag definitivt skriva under på för när Högberg går igång och tuggar fradga i sin aversion mot hushållsnära tjänster så försvinner ett eventuellt godkänt betyg i svenska all världens väg. Jag tar felstavningarna och den röriga meningsuppbyggnaden som ett bevis på hur mycket Högberg engagerar sig för att bara låta samhällets rikaste få hjälp med hushållsarbete. Att sedan betyget i matematik måste ligga farligt när ett IG är ju också det ett faktum när man gnäller över att svarta pengar blir vita, när minus blir plus...

I vanliga fall är Högbergs tankar korrekturlästa och underbara att sätta sig ner att ta del av, nu bara ostrukturerat och argt. Och det intressanta i kråksången är att det är Micke Damberg och de sossar som ser lite längre än näsan räcker som får Högberg så upphetsad att korrekturen och logiskt tänkande försvinner likt ett inställt SJ-tåg i snöröken. Och lilla jag lever uppenbarligen kvar i rollen som recensent... Förlåt mig Peter, om jag beter mig som en dumdryg besserwisser! Det var absolut inte meningen. ;-)

Det finns en skiljelinje mellan storstad och landsort verkar det som, för det är i de flesta fallen sossar med rötterna i asfalten och andandes avgaser som står upp för solidariteten med de som prioriterar att lägga sina skattade slantar på hjälp hemmavid. Den undersköna och oftast helt fantastiska nymfen från Duvbo, sossarnas svar på Charlize Theron, tillika kommunstyrelsens ordförande i hemstaden Sundbyberg tycks ju inte ens bo på samma planet som Högberg och många andra gläfsande klasskrigare.

Helene formulerar sig på följande sätt: "- Det kan inte längre handla om avdragets vara eller inte vara. Snarare måste diskussionen handla om hur vi gör tjänsten tillgänglig för de som verkligen behöver den. Hur vi ser till så att även en tidpressad familj med medelinkomst ska kunna köpa tid med familjen genom att använda sig av hushållsnära tjänster? Hur ser vi till att den ensamstående mamman kan ta hjälp av en städfirma när tiden inte räcker till? Hur kan en pensionär med tunn plånbok ta hjälp av hushållsnära tjänster för att kanske kunna bo hemma längre?" Otroligt! Vi är på olika sidor om den minerade blockgränsen men här har vi en samsyn som gör att jag hoppas få bjuda Helene på en pilsner nästa gång vi stöter ihop på Bishops.

Det handlar om personer med medlemskap i samma parti, ett parti där man nu enligt Östros skall prata ihop sig. Och när SAP har pratat ihop sig och överbryggat de milsvida skillnaderna så skall man sätta sig ner och prata lite till. Då skall man få sina två koalitionspartners att komma överens i en fråga där man har svårt nog att komma överens med sig själv. En vänsterpartistisk politisk sekreterare formulerade följande fyndighet på Facebook under dagen: "- Inga pigor åt sosse-klassen! Låt dem skura de egna dassen!" Någon som inbillar sig att väljarna har klart för sig vad som väntar i ett grönrött Sverige efter valet? Nä, tänkte väl det...

Länkar: SvD, SVT, Ankersjö, Kent Persson, Mary, Klamberg, Eva Westerberg, Snällman, Seved Monke, Fia, Edvin Alam, Högberg, Helene, Möller

BLOGGDEBATT: ATT SUDDA UT OCH UTJÄMNA...

Man kan nästan se bilden framför sig, hur Lasse Ohly och Mona Sahlin sitter vid kaffebordet och diskuterar de så kallade hushållsnära tjänsterna. Båda rynkar på näsan, båda ser äcklade ut och samsynen är så total den bara kan vara. Att hålla på med städning eller annat som man kan behöva hjälp med i hemmet är ett vidrigt jobb, slavgöra och en sysselsättning värd allt förakt man kan samla ihop. Mona och Lars tycker så lika att det är rörande, och trots att en gaphals från Gällivaare vid namn Thomas Östros nu börjat svajja på ett sätt som liknar SJ:s kundtjänst så är synen densamma - städa hos rika människor är slavgöra och inget jobb.

Problemet är väl då att 11.400 personer på helt eget bevåg låtit sig förslavas och kedjas fast i överklassens hem som små trälar. Ett annat problem är ju trots allt att deras tilltänkta koalitionspartner Miljöpartiet ser ett värde i att ha ett skatteavdrag för Sveriges just nu snabbast växande näring.

Hela frågan om de hushållsnära tjänsternas vara eller inte vara är ju en fråga som tydligt demaskerar sosseriets hyckleri på ett synnerligen brutalt sätt. Man tycker att det är ok att de som redan lever gott och har råd skall ha möjligheten att köpa sina hushållsnära tjänster utan avdrag medan vi som får vända ut och in på plånböckerna redan i mitten av månaden skall få prioritera annorlunda i livet för att hinna med allt nödvändigt. En bransch där de svarta pengarna flödade har man genom detta gedigna arbete fått att om inte bli helt vitt så iallafall lite ljusgrått.

Alla vinner på det här och det är just därför socialdemokrater och vänsterpartister är så mycket emot. Att folk skall få prioritera vad som är viktigt i livet finns ju inte på deras agenda. När man tar hem en snickare som borrar och snickrar så att dammet yr är helt ok att subventionera detta med ett skatteavdrag vid namn ROT, men när man vill ha hjälp att bort byggdammet så är det vidrigt och skamligt för den som skall utföra arbetet. Det handlar om att befästa sterotyper där vissa yrken är fina och genuina medan andra yrken är förnedrande.

De som ville använda sig av hushållsnära tjänster i sosse-Sverige var de som socialdemokraterna i retoriken ville bekämpa - samhällets rikaste, samhällets elit och de som hade råd att redan skaffa sig en guldkant på tillvaron. När så möjligheten bjuds för de som tidigare var sosseriets kärnväljare att om man så vill prioriterar att lägga sina slantar på lite hjälp hemmavid så skriks det rakt ut från de som anser sig stå på de svagas sida. Förstår man inte att livspusslandet redan idag är svårt nog att få att gå ihop? Förstår man inte att det faktiskt är upp till var och en att själv avgöra vad man vill ha hjälp med hemma, tillbyggnad, städning, barnpassning, IT-service eller snöskottning?
Och att åter göra ljusgrå pengar nattsvarta är det tydligen inga problem med, bara det heliga målet uppnås - det heliga målet att som politiker stövla in och slå sig ner vid middagsbordet med den moraliska pekpinnen vinande i luften.



Hushållsnära tjänster? Ja! Men ännu så länge prioriterar jag hellre än öl eller tio mot att få hjälp med att brotta ner de våldsamma dammråttorna som bor under min säng. Jag prioriterar hellre att gå på en konsert eller gå på bio mot att jag faktiskt får ta hand om mina egna efterlämningar och spår. Men jag vill ha valet att själv välja, jag vill kunna vara med om att skapa nya jobb - jobb som faktiskt är värdefulla trots vad Ohly och Sahlin än må tycka i sitt klasskrigstänk...

Länkar/Debattörer: Kent, Klamberg, Ankersjö, Mary, Seved, Maria, Eva Westerberg, Magnus, Böhlmark och efterhand fler...

KUNG BORE SOVER PÅ SPÅREN...

En sådan här morgon är det trots omständigheter som en mage i uppror och mild frossa rätt så skönt att ligga ner framför datorn och ha det så varmt man kan ha det. Ett tjockt täcke ligger över min ännu lite tjockare lekamen och trots att magen låter som ett tröskverk, raparna luktar jäst och trots att termometern i vardagsrunmmet visar -17 grader utanför rutan så har jag det mycket bättre än många andra denna morgon.

Upprepade gånger så har min vän Peter Griffin-kopian från Västerås ringt och stört mig. Peter Griffin-kopian kämpar i detta nu för att mot alla odds ta sig från Västerås till Sundbyberg med tåg. För varje gång jag har svarat så har rösten på andra sidan etern låtit mer och mer frustrerad, och jag känner mig så hjälplös under mitt sköna täcke. Jag har lämnat över telefonnumret till SJ:s kundservice, och dit gick det inte ens att komma fram för Peter Griffin-kopian. Jag har lämnat över numret till Banverkets information, och där fick den stackars kämpen bara skäll och ovett. Alla skyller på alla, ingen tar ansvar för att vi har vinter i Sverige.

Järnvägsnätet är lamslaget, spåren oframkomliga och de ersättningsbussar som eventuellt skulle kunna ha blidkat en redan upprörd reseskara vågar sig inte ut på vägarna på grund av väglaget. Kvar står de tålmodiga svenskarna på sina perronger, i överfulla väntsalar och lyssnar på monotona högtalarröster som med en kuslig regelbundenhet beklagar inställda tåg, försenade tåg och det extrema vädret. Vad är extremt? Det är vinter, och Sverige måste ju fungera när det är vinter - järnvägarna måste fungera, vägarna måste vara farbara och folk måste ju för i helvete kunna ta sig till och från sina arbeten. Efter denna vinter, som ändock bara är en vinter som vintrar kan var vara och som inte alls är extrem annat än i Banverkets, SJ:s och SL:s värld, så måste huvuden rulla bland de ansvariga...

Peter Griffin-kopian är mest hatisk mot SJ:s styrelseordförande och kulturministerns muntergök till man, Ulf Adelsohn. Peter Griffin-kopian vill enligt de informationer jag fått över mobilen göra massor med saker med Ulf Adelsohn som kan klassas som hotfullt och våldsamt. Denna flinande före detta partiledare får nu ta på sig rollen som den styrelseordförande i det statliga SJ som inte klarade av att få tågen att rulla på vintern. Att det är just Ulf Adelsohn som får klä skott för Peter Griffin-kopians hat och förakt dessa dagar beror ju på att det är hans tåg som Peter Griffin-kopian använder sig av för att åka till och från sin arbetsplats. Att sedan Ulf Adelsohn alltid anser att SJ aldrig felar, att allt allltid är någon annans fel får ju Peter Griffin-kopian att tugga fradga där han nu sitter fast mellanoch Bålsta Enköping eftersom två pendeltåg fått förkylning vid den sistnämnda orten.

På samma sätt som hatet mot SJ och dess styrelseordförande nu frodas i kalla, stillaståenden tågvagnar land och rike runt så sitter kollektivresenärerna i Stockholms län och spyr galla över SL:s motsvarighet till den glade Ulf - allas vår Christer G Wennerholm. Själv tycker jag att Banverket är ett precis lika ruttet rötägg som SJ i dessa dagar av köldtortyr och ett liv då tid och rum vävs samman i ett ett töcken för alla som hänvisas till den spårbundna trafiken...

Tågen fungerar inte, informationen fungerar inte och ersättningstrafik är det inte tal om i SJ:s värld. SL skall iallafall ha heder av att man trots allt försöker skademinimera för sina resenärer. Men överfulla tåg, tunnelbanevagnar, spårvagnar och bussar spär på bilden av ett samhälle som närsomhelst kan kollapsa, där folket inte kommer till sina arbeten och där effekterna för samhällsekonomin blir groteskt stora. Det är vinter, den här vintern är det kallt och det har kommit mycket snö - men Sverige ligger där det ligger och måste kunna hantera ett väder som det vi nu har. "Stanna hemma om du kan" lyder rådet från SL, och hur enkelt är det för de flesta? Varför är det så här, och hur skall det bli senare i veckan när det talas om några decimeters påfyllnad av nysnö-depåerna?

Brakar allt då? Kommer till och med Ulf Adelsohn och Banverkets uppenbarligen underpresterande generaldirektör Minoo Akhtarzand - som förresten Peter Griffin-kopian också vill göra onämnbara och straffbara handlingar emot - att erkänna sina misslyckanden utan att skylla på varandra eller det naturliga väderläget? Kommer de två ta konsekvenserna av tusentals förfrysta lemmar på perronger runt om i landet? Kommer de då ta sin Mats ur skolan för att ge någon annan bättre möjlighet att leva upp till kundernas krav? Insha'Allah...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2

HELGKRÖNIKA: ALLT VAR BÄTTRE FÖRR

I den vackra och charmerande södermanländska residensstaden Nyköping kommer dagen bli tung, lika tung som den snö som knäckte taket på utställningshallen ute vid Rosvalla Sportcenter. Hade det varit lite varmare hade doften av döda kaniner spritt sig över nejden, men allt som nu sprids i luften är snö. snö och ännu mera snö. Däremot kommer staden Nyköping översköljas av kaninälskare i alla åldrar som kommer sörja den massdöd som slagit till mot deras små oskyldiga husdjur.

Jag är inte så fruktansvärt gammal men jag minns de vintrar då jag växte upp. Det var oftast mycket snö, det var oftast rätt så kallt om vintern. Men innebar det att taken rasade in på idrottshall efter idrottshall? Innebar det att Sverige stod stilla när snöstormarna drog in? Nej, man hanterade vintern och klarade av vardagsbestyren som kollektivtrafik, idrottande och kaninutsällningar utan problem - det är mina minnesbilder av 70- och 80-talens vintrar. Under min uppväxt plogades vägarna snabbt och effektivt, medan man idag verkar ha lagt ut snöröjningen på alldeles för få, alldeles för ineffektiva eller bara inkompetenta plogbilsförare. Sverige tycks nuförtiden vara mer sårbart än någonsin.

Jag känner en man som till sin skepnad kan misstas för att vara förebilden för Family Guy's Peter Griffin. Griffin-kopian pendlar dagligen mellan Västerås och Sundbyberg, och nästan varje dag ringer han och ber mig att ta hedern av SJ och Banverket medan han står och huttrar på någon gudsförgäten perrong och väntar på ett tåg som aldrig verkar vilja komma. Han förbannar den före detta moderata partiledaren Ulf Adelsohn som håller sin hand över ett vanskött monopol som inte klarar av att bedriva trafik när det snöar. Han förbannar ett banverk som inte heller klarar av sin uppgift att hålla spåren öppna när det snöar.

Och jag förstår honom verkligen, Ulf Adelsohn har tagit sin roll som styrelseordförande i SJ på ett sätt som undrar ifall han någonsin hört mantrat "Kunden har alltid rätt!"? Adelsohn försvarar sitt imperium med näbbar och klor, trots att man under dagtid ersätter trasiga sittvagnar med liggvagnar i någon form av bisarr humor. Adelsohn och Banverket anser att vädret igår var extremt och att det gav dem rätten att låta tusentals kollektivresenärer stå och frysa häcken av sig på perronger lite här och där. Och om det var extremt igår, vad är det då idag - Dagen då Sverige kommer att stå still...?

Jag känner en kvinna som till sin skepnad är rätt så lik Lois Griffin från mästerverket Family Guy. Lois Griffin-kopian vandrar ofta på stadens Sundbybergs gator och så även denna vinter. Nästan varje dag dag ringer den tilltalande kvinnan till mig och frågar ifall det är samhällets mest inkompetenta och svagsinta som fått ansvaret för att hålla vägar, trottoarer och gångvägar öppna för fordon och andra trafikanter. Jag kan ju bara hålla med, snödrivor blockerar sikten här och där, folk halkar omkring som Bambi på hal is och gipsförråden på akutsjukhusen börjar ta slut. Och allt beror på den extrema väderleken...

Under åren som har passerat sedan de vintrar då jag växte upp har något hänt när det gäller byggande av idrottshallar och andra lokaler. En riktig vargavinter 2009-2010 och det är takras lite här och mycket där, och jag funderar på hur man bygger nuförtiden egentligen. Har man redan anpassat normerna för hur mycket ett tak skall orka stå emot till den globala uppvärmningen? Något är fel för den här vintern är ännu inte extrem - det är bara vinter när det är en riktig vinter. Och vi i Sverige borde ha hus som klarar vinter efterson den årstiden ännu så länge och tack och lov finns i våra kalendrar. Och snön är fortfarande mjuk och lätt - hur blir det när den bli tung och blöt? Kommer hela samhället rasa samman då?

Högtalarna nere vid järnvägsstationerna maler på om förseningar och inställda tåg på grund av det extrema vädret när det bara är vinter. Vid flera tillfällen har sönernas idrottsevenemang fått ställa in eftersom ishallar och sporthallar belagts med nyttjandeförbud på grund av rasrisk. Något har gått fel, varför klarar Sverige inte längre av att ha vintern som en naturlig del av vår tillvaro?

Jag tittar ut genom fönstret, snön yr och jag kan erkänna att jag är trött på vintern samtidigt som jag faktiskt har njutit av en riktig vinter igen. Men nu längtar jag efter våren och sommaren, jag längtar efter ett Sverige som fungerar och där jag slipper att använda min helgkrönika att gnälla på effekterna av ett väder som bara borde naturligt i slutet av februari.

Som den stock-konservative stofil jag är är det lätt att utbrista att allt var bättre förr, att Sverige klarade av vintrar på den gamla goda tiden. Det är lätt att se på dåtiden med beundran i blicken. På 60-, 70- och till och med på 80-talet så levde Sverige även på vintern. På 40-talets första två år så drog Röda armén igång sina motoffensiver mot nazisterna i ett väder som hade dagens extrema väder att framstå som gemytligt... Tågen gick, snöröjningen fungerade och samhället var inte alls lika sårbart för en snöstorm - det var tider det!

Den här dagen då Sverige kommer att stå still så är det bara att konstatera att väldigt mycket faktiskt var bättre förrut.

Länkar/krönikörer: Kent, Westerholm, Mary, Soilander, Högberg

Länkar/extremt väder: SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB1, AB2

BLOGGRECENSION 10: KENT PERSSON

Då var jag där, vid vägs ände när det gäller att recensera mina bloggkollegor. Under fem veckors tid så har jag hyfsat seriöst analyserat, kränkt, sänkt, hyllat och nagelfarit de bloggare som är så pass mycket mer framgångsrika än undertecknad - jag har recenserat de som då låg på Knufflistan. Innehållet på den så kallade Knufflistans topp-10 har förändrats litegrann sedan jag började mitt recenserande, men i stora drag är det samma bloggar som återfinns där vecka efter vecka.

Jag har valt att avsluta med den mest framstående partivännen på den här listan, Kent Persson. Kent är heltidsarvoderad politiker i Örebro och man kan utan att överdriva alltför mycket påstå att han faktiskt har hyfsat mycket att säga till om i partiet. Kent är nämligen ordförande i partiets valberedning, och sitter man där så har man makt...

Att jag valde att avsluta med Kent har flera skäl. Först och främst så anser jag att herr Persson från Närkeslättens metropol under en längre tid har varit på uppåtgående, och jag hade hoppats att jag mot 5-10 Trisslotter i arvode skulle kunna placera en moderat högst upp min ranking. Dessutom så är det ju så att jag efterhand har fått till bloggrecensionerna lite bättre och att det jag skrivit i några fall faktiskt gett avtryck i bloggarens sätt att bete sig. Ta bara ettan på Knuff-listan Peter Andersson som jag var hyfsat elak emot. Om det beror på mig och mina omdömen låter jag vara osagt, men Peter är lite skarpare och mer konfrontatorisk nu. Att han sedan är den partimegafon som tjuter och högst och mest okritiskt mot de egna tycks dock vara ett kroniskt och obehandlingsbart sjukdomstillstånd.

Peter Andersson och Kent Persson är de två statsbärande partiernas mest framgångsrika bloggare, och de är rätt lika i sättet att skriva sina bloggar. De delar av naturliga skäl inte varandras åsikter i de flesta sakfrågorna, men de är och förblir sjukligt lojala mot det parti som de företräder. Uppenbarligen är det just detta lismande som krävs för att nå framgång, och jag inser därför att jag aldrig någonsin kommer att bli lika framgångsrik i bloggosfären som de bloggare som idag placerar sig högt på olika listor.

När jag första gången tittade till Kent Perssons blogg så var det inte så många glada känslor som bubblade upp i mitt sinne. Detta var senhösten 2008 och bloggen var torr, tråkig, intetsägande och det fanns massor med stavfel som jag retade upp mig på. Men ingenting är ju så dåligt att det är kört - och Kent satte igång och fixa till sin blogg. Allteftersom detta har skett så har jag börjat uppskatta Kents arbete mer och mer. Idag är Kents författande en inspiration för mig, han har lyft sig och är numera en bloggare jag faktiskt respekterar. Men Tokmoderatens respekt innebär per automatik och tyvärr inte enbart rosor utan också lite ris eller rem. Så varsågoda, Tokmoderaten recenserar Kent Persson.

Politisk Korrekthet: Tala om att börja i fel ände. Jag har lärt mig att när man skall kritisera så ta det positiva först och följ sedan upp med negativa kommentarer. Här handlar det om att Kent på lite gott men mest ont framstår som en partimegafon i samma anda som Peter Andersson. Upplåter man sin blogg åt självaste partisekreteraren att gästblogga på, och när denna sedan tar för sig, så vet man att man bara är ett redskap för partiet. Men behöver det vara fel att vara partiets redskap och röst i bloggosfären?

Nädå, inte alls. Men för trovärdighetens skull så är det klädsamt om man någon visar sig ha egna åsikter, egna funderingar och inte bara reflexmässigt skyndar till det egna partiets försvar. Just här har Kent lite att arbeta med, även om jag inser att det är svårt när man har tentaklerna i partihierarkin och är partiets företrädare i en av Sveriges största städer och i det landsting den staden ligger. Att sedan Kent förvägrar mig att finnas med i hans blogroll över Moderater som bloggar är ju också det rejält politiskt korrekt och något jag har svårt att smälta... Betyg: 2 Kommentar: Balanserar hårfint på gränsen till en etta men i och med att Kent tog bort sin munkorg och faktiskt började gläfsa om att landstingen skulle få bekosta massvaccineringen enligt regeringens dekret lyfte det hela till en tvåa. Plus också för att Kent varit tydlig med sitt förakt mot manipulerade valprocesser...

Humor: Och inte blir det lättare att vara snäll när det andra ämnet som skall skärskådas är bloggens förmåga att locka till skratt. I och för sig är jag övertygad om att Kent inte har skapat sin blogg för att läsaren skall sitta och småle åt inläggen eller brista ut i våldsamma skrattanfall när något oväntat och roligt dyker upp bland den politiska surdegen men... Låt oss bara konstatera att Kent Perssons bloggande har helt andra ambitioner än vad jag har med mitt. Vi har våra olika angreppsvinklar, och av Knufflistor och Politometeranalyser kan man utläsa att folket i den politiska bloggosfären uppskattar Kent mer än mig. Men nu betygssätter jag efter min värdegrund och då är det svårt att sätta något annat... Betyg: 1 Kommentar: Det roligaste med Kents blogg är faktiskt de rallarsvingar som brukar delas ut i kommentatorsspåren. Det är där det brinner och det är där de upprörda känslorna tar överhanden. Inte för inte tycker jag att det är rätt skoj att Kent och Peter Andersson som de karbonkopior de är nu ligger och skjuter in sig på varandra.

Språkbruk: Dags att börja bli snällare faktiskt. Om man följer Kents utveckling så är det här den största förbättringen skett. Från orgier i felstavningar till ett klockrent språkbruk som är varierat och levande. Förmågan att med några få meningar få mycket sagt är Kents styrka och det är där jag borde kunna ta intryck. Kent använder sina ord på helt rätt sätt, och när han höjer tonläget så vet man att en uppdämd ilska ligger och bubblar bakom tangentbordet i Örebro. Ett litet minus som han snabbt kan hyfsa till är länkandet. När du klistrar in en länk Kent, så då till att hela namnet eller ordet omfattas av länken. Ord som är till hälften understruckna och i en annan färg stör mig och får mig att tappa fokus i läsandet. Betyg: 4 Kommentar: Från en lite lägre nivå för ett år sedan till en riktigt bra nivå nuförtiden. Fortsätt och hitta din utvecklingspotential så har vi snart en moderatbloggare bland topp-3 på Knuff.

Skönhet: Sparsmakat och stilfullt. En något egocentrerad bakgrundsbild på sidhuvudet, men vad är det för fel att vara egenkär? Själv kan jag ju inte använda mig själv på den platsen eftersom den anskrämliga synen skulle få besöksstatistiken att dyka likt en JU-87. Men i övrigt så saknar jag faktiskt lite fler illustrationer och bilder till inläggen. Det finns ytterligare några "Kent"-bilder på sidospalten men det är liksom allt. Fler bilder, lite fler färger och mer liv efterfrågas. Men man kan läsa i den struktur som Kent skapat, det är lättläst och det är rent. Smaken är som baken, och Kents uppfattning av vad som är estetiskt står mot min lite mer grandiosa. Betyg: 3 Kommentar: Moderat, mitt-i-mellan, lagom och precis så där lagom torftigt som kännetecknar de politiska bloggarna. Kan bli bättre men fyller sitt syfte.

Sammantaget betyg för Kent Persson blir sålunda 10, någonstans i den nedre delen av mitt i fältet och efter några av de mest framgångsrika sosse-bloggarna. dock bättre än antagonisten Peter... Nu måste vi slipa våra vapen och jobba oss ikapp, det är dags att ta strid på bloggosfären - överlägsenheten för det röda laget får inte bestå!

Min ranking av Topp-10 på Knufflistan blir alltså enligt följande:

1. Alliansfritt Sverige 15 poäng

2. Opassande 13 poäng

3. Westerholm 12 poäng

3. Politikerbloggen 12 poäng

5. Mary X Karamell 11 poäng

5. HAX 11 poäng

7. Kent Persson 10 poäng

7. Rick Falkvinge 10 poäng

9. Peter Andersson 8 poäng

9. SvD ledarblogg 8 poäng

Och som en liten bonus kommer den närmaste veckan två andra bloggare som fått sina recensioner av undertecknads blogg publicerade se sina bloggar hudflängda på denna plats. Vilka dagar det handlar om låter jag bli en överraskning. Bloggarna då? Trixe och Krassman...

Tack för att Ni läst, följt och tagit till er av detta milt oseriösa recenserande! Er blotta existens är det virke som håller min låga levande...

ATT FALLA UTAN STIL

Det ringde på mobilen, den vibrerade och Tyskarna från Lund som har den stora äran att vara ringsignal spelade högt och känslomässigt. Jag tryckte på knappen som innebar att jag behagade att svara och en vän skriker utan att hälsa eller presentera sig "Sätt på Ekot på SR! Nu!" och sedan var det ett klick...

Orsaken till att jag skulle lyssna blev jag snabbt varse, och sällan har väl ett parti eller rättare sagt tre partier haft en enskild man att tacka för så mycket - i detta fall är det de rödgröna som borde skicka en blomsterbukett till herr Mats G Nilsson. Fattar inte karln vad fan han håller på med? Här handlar det om att krishantera oegentligheter i vårt partis nomineringsarbete, och en person som jag tyckte bra om tills jag lyssnade på Ekot faller nu hårt och skoningslöst ner i ett mörker.

Hädanefter, och tack vare herr Mats G Nilsson, kan nu Mona ställa sig i TV och tugga Hubba-Bubba, blåsa bubblor och faktiskt framstå som ännu lite mer bakom flötet än vad hon redan framstår som - sosseriet sitter med trumf på handen. Det spelar liksom ingen roll vad man kan hitta för mörka nyheter om motståndarna, att överträffa detta moderata spektakel blir väldigt svårt och ännu lite svårare tack vare herr Nilsson. Att vinna ett val blir ju inte så svårt när man på motståndarsidan har folk som Mats G Nilsson som uppvisar ett omdöme bortblåst av snöstormen. Där Könberg och Lindforss fattar väljer rätt väg vandrar Nilsson helt vilse. Edit kl. 18:42: Och så hittade Nilsson rätt till slut och avsäger sig kandidaturen enligt flera källor. Synd bara att bitterheten tog överhanden och munnen glappade för mycket...

Hur i helvete resonerade herr Nilsson när han utmålar de som vill ha en nomineringsprocess utan röstköp och mygel för bittra äldre män med en semi-rasistisk agenda? Det handlar inte om det, herr Nilsson - det handlar om att folk som värvas till partiet kommer till oss av fri vilja för att de tror på vår politik, inte för att agera väljarkreatur! Herr Nilsson spinner sedan vidare på att de äldre, bittra männen vill "motverka för många invandrare på listorna". Jaha? Sen när är Könberg, Lindfors, Nilsson själv och Mats Rudin att betrakta som invandrare är då följdfrågan... Det handlar inte om det, det handlar om att göra rätt och om man gjort fel rätta till.

Ingen mediaträning eller bara chockad till dumhet? Det måste vara någon av dessa förklaringar som ligger bakom haveriet, eller är det bara en vilja att förstöra för alla andra när den egna politiska karriären börjar vinka farväl? Jag är så ilsken att jag förmodligen inte borde skriva det här inlägget, men jan inte tygla mig. Allt arbete vi gräsrötter lägger ner för att ge oss fyra år till vid rodret betyder ingenting när mediabilden handlar om fuskande, om myglande och om fraktionsstrider.

Jag ruttnar, jag vill se undersökningen i offentlighetens ljus hur illaluktande det än må vara. Ingen skall kunna anklaga oss moderater för att gömma lik i garderoben, ingen skall kunna skylla på bittra, äldre män när allt som hade behövts var ett demokratiskt patos. Fy fan...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN, DN2, AB, SR, Mary

MINA MODERATA KLÅPARE...

Som ni säkert har märkt så har produktionen av bloggar denna vecka varit lite lägre och lite tråkigare än vad som brukar vara fallet. Orsakerna är flera, men man kan inte komma förbi det faktum att den egna nomineringsprocessen hemma i Sundbyberg precis som haveriet i stort när det gäller nomineringsarbetet i Stockholms stad har påverkat mitt humör negativt. Det kändes som om vi var på gång, vi moderater och våra alliansvänner, när den här sörjan drogs flöt upp till ytan genom ett gediget dragande av media. Från de kränktas sida skriks det nu om fraktionsmotsättningar. Men faktum är ju det att oavsett om man i vissa frågor anser att man är konservativ eller liberal så har ju själva beteendemönstret öppnat upp för ett anfall - det är ju bara så att man öppnat upp för en kanonad av ifrågasättanden.

Nu är det ju inte så att jag tycker att media har draggat i onödan och bara för att vara elaka, nej i detta fall så har faktiskt det varit fullt berättigat att syna de processer som lämnar en bismak av faeces i munnen. Det är så lågt, det är så klumpigt och illojalt mot alla de som tagit sin kandidatur på allvar och försökt jobba fram stöd på ett renhårigt sätt. Det är förkastligt när redan hyfsat framgångsrika personer i partiet känner att det är ok att låta opolitiska och icke-intresserade väljare bli medlemmar i partiet enkom för att agera kreatur åt storbonden med sin piska. Det är samma typ av demokrati som man hittar på Cuba eller i Nordkorea, där väljarna i ett viljelöst tillstånd gör som de blir tillsagda - och det händer i mitt parti, partiet där frihetsvurmande alltid har varit ledstjärnan. Kan det bli mer absurt eller...?

Sten Nordin beskriver på presskonferensen idag hela den makabra farsen som den kanske värsta veckan i förbundets historia, och jag är trots allt glad att man agerade resolut och tog in en revisionsbyrå som tog sig an granskandet. Partiet har flera gånger visat att man vill hålla rent mot fusk, och denna handlingskraft kan förhoppningsvis men alls icke helt säkert ge förtroendet tillbaka på lite längre sikt. Just nu är dock Moderaterna skadeskjutna, en vecka som borde ha handlat om hur sosseriet lagt sig platt för Ohlys utrikespolitiska agenda har handlat om köpta röster. En vecka då man borde ha lagt fokus på det faktum att regeringen faktiskt öppnat upp för nya och bättre kärnkraftverk har fått stå tillbaka för att några kufar anser stå över medlemsdemokratin. Nu måste vi snabbt upp på spåret igen, så är det bara...

Och jag kan förstå att Netroots-gänget under veckan som gått har haft roliga timmen mest hela tiden, främst då Peter Cyklopen Andersson samt Alliansfritt-redaktionen. Jag klandrar inte dessa herrar, eftersom jag hade myst lika mycket åt ett skeende på den motsatta sidan av samma dimensioner och händelser. Lik förbannat måste jag be att få honorera en man som jag vanligtvis har minst två horn i sidan till, herr Westerholm som Mitt i Steget visade att den politiska empatin faktiskt lever och sträcker sig över partigränser. Det Westerholm skrev om fusk-historien var bland det mest genuina jag läst på hans sida, även om det smärtar mig att erkänna att jag aldrig skulle vara så god som honom i en omvänd situation. Vackert, rörande och tilltalande Westerholm!

Helgen närmar sig, en vecka av stora svarta rubriker om fusk är slut och skönt ät väl det. Och hur rätt har inte LO och sosseriet när de talar om det nya, kalla Sverige denna vinter. Snöoväder efter snöoväder drar in över landet och nu talas det om ytterligare en halvmeter nysnö på ett redan groteskt pudrat vinterlandskap. Tänk att de kan ha rätt ibland, fackpolitruckerna och rörelsens hantlangare - det är ju så klockrent. Att de sedan menar något helt annat med sitt tjat om kyla och kalla händer är ju en annan historia. Det är en historia som folk dessbättre inte känner igen sig i, till skillnad från de rent vädermässiga aspekterna på det nya och kalla Sverige.

Nu väntar en promenad i snön, bister kyla mot mina runda plommonkinder och ett försök att hitta något att ha till middag ikväll. Därefter skall jag ge mig på min recension av Kent Persson, en svår balansgång väntar... Trevligt fredagsmys på Er alla!

Länkar Nyheter: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1

Länkar Bloggare: Högberg, Westerholm, Krassman, Kent

NÄR FACKET GRÄVER SIN EGEN GRAV...

Morgonens nära orgasmen-ögonblick kom när prinsessan Leias alter-ego på SvD:s ledarredaktion på ett lustfyllt sätt tog hedern av LO som kampanjmakare. Och när man har läst igenom den rapport om det Kalla Sverige som LO som facklig företrädare för miljoner av svenska arbetare anser sig ha rätt att släppa så vill man ju bara ställa sig och kaskadkräkas på LO-borgens trappa.

Jag är inte med i facket längre, jag tog min pick och mitt pack och drog när Kommunal inte kunde garantera mig att de pengar jag varje månad pumpade in i facket inte skulle kunna komma att användas för kampanjer som hade SAP-support som ambition. En dag som denna, när morgontimmarna har gått åt att sitta och skaka av ilska åt hur enögdheten och vanföreställningar tagit fackföreningsrörelsen som gisslan, så är jag glad att jag lämnade. Samtidigt skäms jag över att jag en gång var med...

Livet är inte svart och vitt, och definitivt inte i politiken heller, men det är ju det som LO vägrar se. Man har groteskt stora skygglappar vid sitt vänstra öga medan det högra ögat är kopplat till en del av hjärnan som omedelbart sätter igång och förvanskar synintrycken och spinner ihop konspirationsteorier och elakheter bara för att det är åt höger man tittar. LO förstår inte att företräda sina medlemmar, man har enbart ambitionen att hålla ett tynande politiskt parti under armarna.

Det var en gång när LO och SAP behövde varandra för att faktiskt tillvarata arbetarnas intressen, och det var under den första hälften av 1900-talet. Men sedan dess har ett symbiotiskt förhållande mer och mer utvecklats till att sosseriet använder sig av fackföreningsrörelsen för att propagera sina politiska budskap utan att ge något vettigt tillbaka. Vem kan glömma hur sossarna i valrörelse efter valrörelse stod på barrikaderna och gapade om att se till att lönerna skulle höjas för välfärdsarbetarna. Vem kan glömma att Göran Persson och Wanja Lundby-Wedin trots alla ord om aldrig så goda tider svek när Kommunal försökte ta fajten...? Nu blundar samma LO för att deras medlemmar genom politiska beslut faktiskt har fått en trettonde månadslön genom jobbskatteavdraget, och dessa pengar har SAP bestämt sig för att ta tillbaka från folket och LO talar om Alliansen som hjärtlös...

Den dagen då LO klipper navelsträngen till det parti som är beroende av fackets stöd så kommer man kunna se facket som den där kritiska, kämpande och ständigt slitande för sina medlemmars bästa. Fram tills dess är LO inget annat än ett gäng viljelösa mähän som hjärntvättade sprutar ur sig lågvattenmärken till kampanjer närhelst sosseriet så önskar.

En fackföreningsrörelse skall stå upp för sina medlemmars bästa, inte för ett politiskt parti. Fattar inte LO-toppen detta så gräver man sin egen grav då medlemmarna ser en annan verklighet än topparna vid Norra Bantorget. Och känner man inte igen sig så går man någon annanstans där man tycker sig vara hemma. Är det så konstigt att arbetarna lämnar LO i något som påminner om ett lämmeltåg?

Länk: SvD, Röda Berget, Particyklopen

BLOGGRECENSION 9: HENRIK ALEXANDERSSON

Normalt sett så har ju mina bloggrecensioner publicerats under natten, men denna enda gång kom jag till lite senare. Ursäkta dröjsmålet, men en döende mobiltelefon som krävde värme och empati, Kent Perssons påhitt om en bloggdebatt samt bara allmän oinspiration lade hinder i vägen för mina ambitioner att hålla tidsschemat. Men nu är den här, den näst sista av de tio recensionerna av Knufflistans toppbloggar - och det är ännu en piratpartist som skall skärskådas.

Henrik Alexandersson, även känd som HAX, slog som många andra bloggare igenom i den orkan som FRA-vindarna blåste upp i bloggosfären. Det var då HAX var en blogg som folk i största allmänhet tog till sig och brydde sig om, bloggen var en maktfaktor som senare ledde till att den gode HAX lyckades få ett attraktivt arbete i Europa-parlamentet i Bryssel. Det var då, i spåren av FRA, Ipred och ett framgångsrikt EP-val. Nu ser jag bloggen HAX som ett forum för de närmast sörjande, de redan övertygade...

Oinspiration skriver jag om några stycken upp, och bara av att sätta sig ner och blänga på bloggen HAX får ju mig att tappa såväl fokus som matlust - den ser ju osmaklig ut vid första anblicken. Men börjar man titta närmare på det som döljs av en undermålig bloggermall så förstår man iallafall varför det en gång var så att HAX var en respekterad bloggare. Betygen av idag blir enligt följande:

Politisk korrekthet: Eftersom hela Piratpartiet i sin skapelse är politiskt inkorrekta och ett resultat av de etablerade partiernas oförmåga att förstå det som ungdomsgenerationen och de datakåta medelålders gubbarna har förstått så är ju resultatet självklart bra. HAX angriper bra, han framstår som en slipad debattör och bra skribent om de frågor som gav Piratpartiet luft under vingarna. HAX hugger i alla riktningar och han gör det bra mycket bättre än sin partiledare "Dick Greger". Betyg: 4 Kommentar: När HAX svingar sitt svärd så står man bredvid och njuter av resultatet oavsett om man tycker likadant som han.

Humor: I första genomögningen hittar jag iallafall en insändare om McDonalds etablering i Ludvika som får mig att dra på smilbanden. Men sedan är det inte så mycket mer som är skoj, och förmodligen finns inte heller ambitionen med HAX bloggande. Det är teknikgrottande och övervakningsraljerande för allt och alla, men inte är det gjort med glimten i ögat utan snarare med gravallvar i blicken. Piratpartisterna i stort, bortsett Opassande, verkar ta sig själva på alldeles för stort allvar och skulle tjäna på att släppa loss. HAX är inget undantag. Betyg: 2 Kommentar: Utan en urklippt insändare och skarpsynen som fick HAX att upptäcka en Facebook-grupp som kämpar för en moderat partisekretare i Moderaterna hade betyget blivit en etta, nu kom han upp i en tvåa...

Språkbruk: Att läsa HAX torrheter är det inga problem att göra. Ord och meningar hanteras korrekt och varsamt, och stavfelen är lika sällsynta som tillfällena man får ha roligt på HAX blogg. Efter att ha tittat igenom bloggen några gånger så förstår man varför HAX handplockades av Piratpartiet ner till Bryssel. Betyg: 4 Kommentar: På gränsen till högsta betyg, med lite mer inlevelse och känslor skulle HAX nå dit.

Skönhet: Men varför? Varför fattar inte dessa teknikfreaks att det också behövs en strukturerad och tilltalande kreation att klä bloggen med? HAX tillhör de absolut mest undermåliga bloggarna när det kommer till estetik, uselt är bara förnamnet. En bloggermall utan engagemang, ett "basic" sidhuvud som bara andas slöhet och smaklöshet. Några bilder här och där i inläggen förgyller litegrann, men det räcker inte alls till för att kunna sitta och läsa HAX texter medan man njuter av en snygg blogg. Betyg: 1 Kommentar: Inte alls lika rörigt som "Dick Greger":s blogg men också bra mycket tråkigare. Snälla, försök iallafall...

Sammanlagt betyg för HAX blir således 11, samma betyg som Mary X Karamell men efter många andra. En slutgiltig lista kan publiceras på lördag när Kent Persson blir det sista kapitlet av de tio främsta bloggarna. Dock så kommer jag ta mig an 3-4 andra bloggare som en liten bonus men utan tidsplan utan när andan faller på.

Tack och Bock, Stupstock!

BLOGGDEBATT: ATT AVGÖRA ETT VAL

Kollegan och Örebro-moderaten Kent Persson har bestämt sig för att sätta sina fotspår i den mylla som är bloggosfären, Kent gör det genom att lansera projektet "Veckans bloggdebatt". Det första debattämnet är "vilken fråga tror du kommer att avgöra valet?".

Att svara på den frågan är ju omöjligt eftersom det kan inträffa såväl positiva som negativa händelser som påverkar valutgången, och ju mer lättrörlig väljarkåren är desto större är risken för stora folkvandringar mellan blocken om en skandal eller något positivt inträffar. Och att väljarkåren är mer lättrörlig än någonsin tror jag att de flesta engagerade kan hålla med om...

Och sannolikheten för att det är något negativt beteende eller ett nyhets-scoop som sätter igång folkvandringen är ju ändå så mycket större än att någon av blocken kommer fram med något banbrytande förslag som flyttar fokus från negativt till positivt. Mig veterligen så har det bara hänt en gång, och det var när sosseriet beslutade sig för att subventionera barnomsorgen och uppmuntra barnföräldrarna att vara så lite som möjligt med sina ungar genom den så kallade maxtaxan inom barnomsorgen. Det var då, det var smart och det fick folket att titta i sina plånböcker, räkna på hur mycket bättre allt skulle bli om man fick behålla ännu lite mer av sina inkomster.

Så om jag skall svara på frågan om vad som avgör valet så blir svaret den eventuella nyhet som den sista veckan innan valet vänder upp och ner på alla grandiosa valplaner och kampanjer, medan svaret blir helt annorlunda om man frågar mig vad jag hoppas skall avgöra valet om en sisådär 8 månader.

Det jag hoppas på, även om jag som den kroniska pessimist jag är vägrar att tro på, är att svenska folket har kvar sina minnesbilder av vad det var som fick dem att avsätta sosseriet i september 2006. Visst har socialdemokraterna bytt partiledare, men frågan är om man bytt till sig någon som är mer populär i folkmassorna än snattaren Persson? Man har numera en inkvoterad trams-tant vid namn Mona, som försöker intala samma folkmassor som står och studerar henne med den djupaste skepsis att partiet är nytt och fräscht. Ja, nytt på det sättet att man vet att man får kommunister och gröna khmerer i regeringen om man väljer att lägga rösten på de fyras gäng.

Innerst inne så är det samma socialdemokrater som är på banan nu som då. Det är skattevurmare, det är gnällspikar och svartmålare. Det är sosseriet som vägrar inse att deras politik och ideologi är det som gjort att Sverige under de senaste decennierna halkat efter när det gäller utbildning, välfärd, trygghet och valfrihet - och detta trots att man har sugit ut skattebetalarna på ett närmast kriminellt sätt. Och nu är man från rörelsens sida i full gång med att försöka få folket att tro att allt var guld och gröna skogar under sosse-eran, medan Alliansregeringen ligger bakom en finanskris och en arbetslöshetskris som slår mot alla länder. De hycklar, de försöker få folket att tro att den politik som nu bedrivs bara har som mål att djävlas med folk.

Det är här jag hoppas att folket öppnar sina ögon och kommer ihåg varför man den där mysiga söndagen för 3 år och 4 månader sedan valde att lägga sin röst på något av de fyra frihetliga partierna. Det fanns orsaker, och samma orsaker till varför man valde bort sosseriet då finns kvar ännu dessa dagar. Flumskola, otrygghet, oförmåga att prioritera rätt med de skattepengar man snor åt sig och hur man bara har som ambition att gömma folk från arbeten. Nu skall alla med igen, mot utanförskap och bidragsberoende. Nu skall alla med oavsett om man inte vill eller kan, här handlar det om att stöpa alla i samma form och blint förlita sig på kollektivismens överlägsenhet. Hur de än talar, hur de än propagerar och svartmålar Alliansen och skönmålar sig själva så är det samma sossar nu som då...

Jag hoppas att folket öppnar sina ögon och minns, jag hoppas att man innerst inne förstår varför Alliansen har kört den här politiken de här åren av höga berg och djupa dalar. Det handlar om att bygga något nytt, något hållbart. Det jag inte hoppas är att händelser som fusk med nomineringsprocesser, riksdagsmän som tar ut ockerhyror eller lider av personlighetsklyvning av den mest makabra sorten, en LO-boss som är med i så många styrelser att hon inte längre fattar vad hon klubbar igenom eller något annat smaskigt skall vara det som får vågskålen att tippa över och något håll.

Min förhoppning är, trots att jag är en synonym till politisk smutskastning och negativt kampanjande, att det är de olika alternativens trovärdighet och visioner som avgör. Blir det så är jag hyfsat trygg att Svensson vaknar, ser dåtiden, nutiden och framtiden i vitögat och väljer ett alternativ som väljer nya vägar istället för en sönderkörd grusväg...

Tack och Bock, Stupstock!

Debattlänkar: Per Ankersjö, Moderata perspektiv, Mark Klamberg, Magnus Andersson, Eva Westerberg, Mikael Persson, Mary, Edvin Alam och Seved Monke