2009/08/31

HÖGERSPÖKET: SKALL DET VARA SÅ JÄVLA SVÅRT ATT GÖRA EN REMBRANDT?

Högerspökets pappa visar sin son och dotter hur en sann rojalistisk tavla bör se ut.

Återigen är Högerspöket i farten, till Tokmoderatens stora glädje. En välbehövlig avlastning om Anna Odell, konsten och vad som är vackert. Och på stämman i Västerås den passerade helgen så svävade Högerspöket ovanför en Erica Lejonroos som var alltför upptagen av sin lilla röda laptop för att märka att det fanns ett kontaktsökande väsen i alldeles i närheten...

"Högerspöket har mycket fuffens för sig på nätterna. När det är fullmåne trotsar han sin fobi för varulvar och vågar sig ut i natten - Fredsgatan ner, förbi Operan och ut till den fästning för riktig konst som nationalmuseum utgör.

Genom glipor i murverket glider han in, sätter sig framför tavlan med Karl XII och suckar. I det bleka ljuset verkar nästan krigarkungen vakna till liv. Det får Högerspöket att sucka tungt. Det är inte så att han saknar klantarslet, som slarvade bort hela Baltikum, utan att han börjar bli trött på att titta på samma tavlor hela tiden.

Högerspöket drack vin med Michelangelo, Genever med Rembrandt och van Gogh, och absint med Picasso och Dali. Han förlustade sig dessutom med många av Zorns dalkullor. De var alla kompetenta konstnärer, med ett gemensamt mål. Inte att avbilda, utan att måla. Att skapa det vackra, snarare än att återge det verkliga.

Numera kan inte konstnärerna rita en halvhyfsad streckgubbe längre, så istället gör de annat, och det är aldrig vackert. En del staplar ved på stranden, andra ligger med baltiska horor och en tredje ser till att bli inlagd på psykakuten. Vari ligger det vackra med det? Vari ligger det vackra i att strimla guldfiskar i matberedare, att hylla självmordsbombare eller att vandalisera tunnelbanestationer?

Vad har egentligen Pål Hollander, Anna Odell och Nug egentligen gemensamt med Van Gogh och Rembrandt? Inte en strävan att göra något vackert iallafall. Snarare effektsökeri och dålig smak. Högerspöket förstår inte vad Jackass-imitatörer har gemensamt med de stora mästarna överhuvudtaget.

De stora mästarnas sökande efter skönheten kan förklaras i deras finansieringsmodell. De var beroende av externa finansiärer, mecenater, vars anseende var beroende av deras konst. Dagens konstnärer är också beroende av någon, vars agenda de är lika lojala mot.

På 1960-talet växte den stora staten fram. Gud, familj och fosterland skulle ersättas med förlitandet till den värdeneutrala staten. Där passade plötsligt inkompetenta nihilistiska konstnärer in. De förnekade allt, utom den statliga finansieringen av deras verk.

Nihilisterna tog ganska självklart, med en så stark allierad, över helt. De som var spritt språngande galna blev konstnärer, de som ville vara det men inte kunde blev konstrecensenter.

Högerspöket förfäras av att det gått så långt att när tidningen Axcess ställer ut tavlor i serien "Figurationer" är detta enligt recensenterna "nazism". Föreställer de då segerrika arméer som korsar Dniepr? Adolf Hitler i Speedos? Himmler på en vit häst med svärd i hand? Svaret är nej. Det är en grupp norrmän som målat något som faktiskt föreställer något. Så långt har det gått.

God konst har alltid varit kommersiell. Rembrandt målade för pengar, Michelangelo fick betalt för sixtinska kapellet, Picasso sålde sina tavlor. Det är också i det kommersiella vi hittar vår tid skönhet, tycker högerspöket.

Köp en tabloid. Köp en resetidning för att se skönheten i ett landskap. Köp en inredningstidning för att se skönheten i färger och proportioner. Köp Cosmopolitan för att se skönheten i avund. Köp en Slitz för att se skönheten i kvinnligheten.

Anna Odell har varken med konst eller skönhet att göra."


Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, Expr1, Expr2

DAGS FÖR EN KULTURREVOLUTION?


En konstig "konstnär" med rätt konstiga åsikter om vad konstig konst egentligen innebär döms konstigt nog för sitt konstskapande till dagsböter... Att det är konst att slåss, bitas och slåss med poliser, vårdpersonal och skrämma upp de som redan är psykiskt instabila gäster på en psykakut är väl inte så konstigt, eller är det?

Anna Odell får dagsböter för sitt tilltag, och jag känner bara en lättnad över att stackarna som har sin arbetsplats på St Göran och andra psykakuter i framtiden skall kunna känna sig hyfsat trygga med att den de vårdar är sjuk på riktigt och att man inte blir duperad till att ofrivilligt delta i en konstkreation.

Ett kort inlägg på grund av tidsbrist, men mer kommer när kvällen kommer och tiden att blogga är lite mer generös... Ett litet videoklipp med ett musikaliskt mästerverk i samma kvalitet som Odells konst av Dr Alban får symbolisera känslorna efter Odells dom. På återhörande!



Länkar: AB, SvD, DN

2009/08/30

EN FINANSMINISTER MED KLUMPFOT

Lika som bär...

Anders Borg må vara ett snille, en överbegåvad man som hittat sin perfekta tillvaro som chef för finansdepartementet och som konungarikets finansminister. Anders Borg må också vara synsk, klärvoajant och kanske rent av släkt med den där andra långhåriga kufen som är känd från TV och lyssnar till namnet Jörgen Gustafsson. Gustafsson utgav sig också för att ha bra förbindelser med andra dimensioner, precis som Borg måste ha haft i anslutning till sitt tal i Almedalen där inre röster hade berättat för finansministern att den eviga freden hade kommit och att landets försvarsförmåga kunde raseras med en miniräknare som vapen...

Anders Borg är också en man med pondus, med respekt bland sina partivänner och en person som många ser upp till. Min goda vän Erica Lejonroos är väl "hej" och "du" med många av topparna i partiet, och inte någon överdriven vän av inställsamhet för maktens män. Men när Erica träffar Anders Borg blir hon lite darrig i sina vackra och bildsköna knän, hon tappar målföret och blir lätt kallsvettig. Den effekten är det inte många män som har på Erica, inte ens Fredrik Reinfeldt trots att han är makten personifierad.

När Erica dansar med karlar, och det inträffar ofta eftersom Erica har sin post eftersänd till Grand Garbo i Sundbyberg, så är hon inte rädd för att säga ifrån när partnerna rör sig uselt, bara vill gnida sina genitalier mot henne eller råkar trampa henne på tårna. Men när Anders Borg under en dans med Gunilla Carlsson lägger hela sin kroppstyngd på lilla fröken Lejonroos lilltå - ja, då är hon knäpptyst och lider alla helvetets kval utan att yttra ett ord till mannen med hästsvans. Detta var precis vad som hände nu i under Moderaternas stämma i Västerås, på stämmobanketten, på dansgolvet och kanske, kanske med berått mod från finansministern. Hade det varit Bockskäggsmannen Littorin eller någon annan manlig minister med dålig kontroll på sina extremiteter som trampat på feministen Lejonroos, ja då hade det nog hörts i salongen, men nu när det var Borg som hade klumpfot var tystnaden total...

Mobilen ringde och Erica snyftade i mitt öra, hon hade ont. Lilltån var i en annan form, den var lika lila som Piratpartiets logga och smärtade som mitt hjärta gjorde den dagen jag fick reda på Hellmark-Knutsson var ett dubbelnamn som tillkommit genom ett äktenskap. Men Erica var trots sin plågsamma tillstånd ändå nöjd, ty hon och just hon - Erica Lejonroos - hade fått dansa alldeles i närheten av allas vår Anders Borg.

Själv drömmer jag ju numera om att få vara med på stämman överhuvudtaget, att få mingla och smöra för de som genom ett idogt arbete kommit så mycket längre än vad jag någonsin kommer att komma och att få vara med på den där banketten när politikens högdjur släpper alla sina hämningar. Tänk om lilla jag kunde få ta en svängom med Filippa eller Elmsäter-Svärd, tänk om jag kunde få sätta ner min lilla fot på Filippas lilltå? Men att drömma är ju inte heller kattpiss, verkligheten är ju ibland för plåsam för att leva i...

Uppenbarligen så hade moderaterna i Västerås den dubiösa glädjen att få "njuta" av Charlotte Perrelli - i mina ögon Sveriges mest överskattade artist. Bildskön som en Picasso-tavla och med samma utstrålning som en gammal gasspis förgyllde Charlotte kvällen för alla berusade stämmodeltagare, de moderater som var nyktra nog att se på henne och höra ylandet led med största sannolikhet alla helvetets kval och borde ha kastat sig över närmaste bardisk i ren desperation.

Inte undra på att jublet då steg i lokalen när en fullfjädrad sång- och dansman gjorde entré i form av allas vår Carl. Utrikesminister Bildt framförde en episk version av "Fyra Bugg och en Coca-Cola". Han har ju gjort den förut, låten som tillsammans med duetten med Birgit Friggebo i Rinkeby måste ha varit den största orsaken till att just Bildt sågs som rätt person att mäkla fred på Balkan. Ännu har inte några som helst filmklipp från konserten i Västerås läckt ut, och det måste väl vara SÄPO:s förtjänst, så läsaren får hålla tillgodo med en yngre Carl i sångartagen. Väl bekommet!



Länkar: Expr1, Expr2, AB1, AB2, SvD, DN, Din Ledamot

2009/08/29

SKATTER, SKATTER OCH USEL JOURNALISTIK


Alliansregeringen har uppenbarligen bestämt sig för att gå på det statsbärande partiets linje och gå vidare med ett fjärde i steg när det gäller jobbskatteavdrag. Visst är det en grundsten i vår politik att överföra makten över medborgarens intjänade slantar till just densamma, och visst är det nästan alltid rätt att med alla medel göra det möjligt för folk att själv välja vad man vill prioritera i sitt liv. Men trots att jag är rejält blå i min själ så känns inte de här 200-250 kronorna som nu varje yrkesarbetande skall få extra som speciellt genomtänkt eller begåvat - timingen är fel.

Inte kommer folket gå man ur huse för att för dessa 200 kronor belöna regeringens politik, inte när de tidigare tre större stegen trots allt har lett till att oppositionen ändå biter sig fast några procent över vår alliansregering... Det är nästan alltid rätt att sänka skatter, det tycker jag med men med detta handlande så är man på väg att med en snedspark frispela oppositionens strateger som bara har att skjuta in bollen i öppet mål. Att låna 10 miljarder till skattesänkningar när underskottet är det 10-dubbla, det kommer sossarna skjuta in sig på trots att de själva har ofinansierade reformer som är så groteskt mycket större... Vi skall inte lämna över pensel och färg så att Östros kan måla upp en bild av alliansen som ekonomiskt vanvettiga när sanningen är tvärtom. I mina ögon kunde vi ha väntat med dessa 200 kronor extra i plånboken.

Aftonbladet är en fantastisk tidning på många sätt. Man har ett sportblad som är helt underbart, man har skvallerartiklar som borde döda damtidningarna och ett förhållningssätt till den granskande journalistiken som är i klass i med MAD. Svallvågorna efter den artikel i Sveriges Pravda om organstöld i Israel/Palestina har väl börjat lägga sig men Aftonbladets opartiskhet när det gäller rapportering om mellanöstern har fått sig en rejäl törn. Just nu spelar Aftonbladet rollen som den kränkta, som den som utsatts för oförätten och som förtjänar omvärldens sympati - och visst är det så att press- och yttrandefriheten är helig - men Aftonbladet förstår inte sin egen roll i den diplomatiska kris som uppstått. Att sedan Isarel av idag styrs av en milt galen man som Netanyahu och att man har en riktig haverist som Liebermann som utrikesminister kan på intet sätt sopa undan argumentet att man som ansvarig utgivare av Nordens största tidning borde kolla ifall det finns något uns av verklighet i de artiklar som trycks.

Idag är Aftonbladet på gränsen till lika korkade igen. Man skriver om vår moderata politik om att alltid se skattehöjningen som den yttersta och mest förkastliga lösningen på ekonomiska problem i en kommun eller landsting. Jag trodde att vår tidigare argumentation om vad som är välfärdens kärna hade nått även Aftonbladet men ack nej. Vi vill inte avskeda lärare, vårdbiträden eller andra som jobbar i det som vi anser vara välfärdens kärna - vi vill i svåra tider effektivisera, vi vill lägga verksamheter som inte är livsnödvändiga för folkets trygghetskänsla i malpåse under år då krisen slår mot oss alla, vi vill ha ett samhälle där folket känner att de som styr kan prioritera med de medel man har roffat åt sig av samma folk.

Aftonbladet skriver då naturligtvis att vi hellre sparkar folk i välfärdens kärna än att vi föreslår höjda skatter - och detta fyller man på med en gravt vinklad variant av Vi 5. Man frågar folk som skrämts upp av Aftonbladet och Lena Mellin, som sjuksköterskorna på geriatriken i Västerås, någon lärare eller undersköterska och röda-korsets volontärer om vad de tycker om att deras jobb borde offras istället för att skatten höjs för alla deras medmänniskor. Vad svaret blir är ju lika enkelt att räkna ut som vad israelerna tycker om att en stor tidning svammlar om att staten Israel snor organ av dödade palestinier.

Frågan i Aftonbladet skulle väl kanske ha ställts så här för att visa vad folk i dessa dagar prioriterar: "Vad vill helst av allt ha kvar eller få, välj två alternativ: Höjd skatt, ditt arbete kvar eller ett nytt bibliotek eller en konsthall i din närhet?" - vad hade svaret då blivit? Annorlunda än om man ber folk att välja mellan att skatten höjs eller att man blir arbetslös iallafall...

Länk: AB

2009/08/28

"(M)USIC FOR THE (M)ASSES?"


Det är inte utan att man sitter framför datorn så där frustrerad och avundsjuk som bara en svensk kan vara. Orsaken kan tyckas helt absurd, men jag är avundsjuk på alla de av mina partivänner och Facebook-vänner som just i detta nu råkar befinna sig i Västerås med gräddan av de moderata högdjuren. Västerås lever säkerligen upp dessa dagar då Sveriges "skarpaste hjärnor" formulerar sina visioner inför en framtid och skapar de ännu nyare Moderaterna - det statsbärande partiet. Men även om avundsjukan delvis har att göra med alla intressanta debatter så är det mingel och nätverkande som jag helst skulle vilja nästla mig in på.

Tänk dig att på något mingel eller en middag få glida upp nära den kvinna som blir vackrare och vackrare för varje gång man ser henne, känna doften av hennes närhet och försöka möta de så spännande ögonen hos Rikets första dam - allas vår Filippa Reinfeldt - hon den där modelliknande politikern som gift sig med Alfons alter-ego.

Residensstaden i Västmanland är alltså platsen för Moderaternas arbetsstämma 2009, ett evenemang för att driva partiet in på nya spår, för nytänkande och ett rejält avstamp inför det utmanande år som ligger framför alla oss som med näbbar och klor kommer att kämpa för att hålla Mona Sahlin utanför Rosenbads dörrar. Men eftersom jag bara är en simpel medlem i partiet får jag inte tillfälle att gnida min välsvarvade kropp mot Filippas dito eller lyssna på när Schlingmann ger Kent Persson obotlig hybris från talarstolen så får jag sitta på drängkammaren framför en allt dammigare datorskärm och kommentera lite av det som genom mediernas rapporterande kommit till min kännedom.

De bra eller dåliga nyheterna först? De dåliga? Jaha...

Främst att vi moderater tycks rätta in oss mittåt för att framstå som det där statsbärande partiet som vi förväntas vara. I ordet statsbärande kan man sedan urminnes tider läsa in ett närmast tvångsmässigt vurmande för den otidsenliga och kontraproduktiva lagen om anställningsskydd, LAS. Att vara statsbärande innebär också att man använder landets försvarsmakt och de medel man anslår till denna rikets livförsäkring som en budgetregulator, och utan att ta hänsyn till vad man har en försvarsmakt och vad de uppdrag man ger densamma kan tänkas kosta. Så har det varit under alla år sosseriet var statsbärande, och så måste det tydligen också vara när vi moderater förnyar oss och axlar rollen som det där statsbärande partiet.

En annan extremt dålig nyhet är Sven-Otto Littorins nyodlade skäggtofs. Snälla Totto, bort med hårväxten på hakan - här och nu och alldeles oavsett vad Evín tycker. Skägget gör sig absolut inte i TV, inte på dig och definitivt inte bland de ungdomar som vi nu måste börja attrahera. En skägglös arbetsmarknadsminister är en snygg och tilltalande man som kan inverka positivt på kvinnliga förstagångsväljare inbillar jag mig i min övertygelse om att alla unga kvinnor är så ytliga att man bara bryr sig om förpackningen och inte innehållet. Därmed inte sagt att Tottos innehållsdeklartion när det gäller arbetsmarknadspolitiken är sämre än hans skägglösa vanliga jag, alls icke...

De bra nyheterna är fler, tack och lov. Stämman körde bland annat över partiledningen om kärnkraften och ser gärna att vi i Sverige anammar mer av den energiform som just nu är överlägsen när det kommer till att minska de miljöfarliga utsläppen. Och i den graciösa och fantastiska Sofia Arkelsten har partiet en kvinna som med sin framtoning och kompetens kan ge sig på Maria Wetterstrand i valrörelsen. Att sedan "Fia" har den goda smaken att skicka kondomer per mail till undertecknad gör ju knappast att jag gillar henne mindre, snarare tvärtom.

En annan bra nyhet är att världens smartaste gotlänning Johnny Munkhammar har engagerat sig i partiet för att slå sig in i riksdagen. Munkhammar säger alltid de ord jag vill höra, han står upp för vår ideologi i vått och torrt. Johnny är inte rädd att framföra kritik mot att vi av populistiska skäl spelar falskt på vår lyra, att den ideologiska ryggraden snart börjar anta formen av Quasimodos dito, och nu har Munkhammar en sann beundrare i mig...

Just nu blåser det lite motvind igen. Just nu håller Mona käft och låg profil, och sossarna går per automatik framåt i vissa opinionsundersökningar. I storstaden tappar vi moderater lite stöd även om vi fortfarande är nästan dubbelt så stora som vår huvudmotståndare, och bland ungdomarna går vi inte alls hem. Vi måste lägga om kursen lite, litegrann så att vi återigen får vind i seglen och kan vinna det matchrace som nu börjar på allvar. Det finns sossar som talar om nu eller aldrig, låt oss ge dem massor av "aldrig" på ett silverfat, serverat med någon rödgrön röra.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2

2009/08/27

FOTBOLLSFJOLLAR FRÅN STÖVELNS RIKE...


Det fanns en tid, tiden innan jag började arbeta i vården, då jag var en riktig homofob. Bögar och flator var läskiga och obehagliga, och dessutom sjuka i huvudet - så tyckte jag då. Men alla sympatiska bögar i vården öppnade mitt sinne, homofobin försvann, tolerans och respekt för alla människor alldeles oavsett vad man tände på genomsyrade den nya insiktsfulla Fredrik.

Men det finns ju mörka, oupplysta gömmor där homofobin lever kvar. Ofta är det platser där urmännen härjar, där kvinnorna är få och där starkast är tuffast. Räddningstjänsten har ju numera en böckling som brandchef i huvudstaden men inte så mycket mer, på byggarbetsplatser och i militären är det inte så lätt att ta sig ur garderoberna. Och så då idrottens värld...

Ja, då menar jag ju inte konståkning, tävlingsdans eller andra könsutplånande sporter utan manliga idrotter - som fotboll, ishockey, speedway och allt sådant som fostrar små pojkar till att bli riktiga män. Vem kan låta bli att dra Liston Söderbergs förtalsliknande påhopp ur fjärrminnet när homofobin i sportvärlden förs på tal? Vem glömmer Curt Lundmarks konstaterande att det inte finns några bögar i hockeyn? Ingen som känner sig kränkt av generaliseringar tror jag.

Nu har ju den italienska förbundskaptenen i fotboll Lippi trampat i klaveret. I hans värld finns inga bögar i den italienska fotbollsfamiljen, men Lippi glömmer ju en sak - alla italienska män med några få undantag är ju mer feminina till sin läggning än Jean-Pierre Barda eller en utspökad Babsan. Den ultimata italienska fotbollshunken med sina rakade ben, sitt lätt sminkade anlete och sin förmåga att ligga och grina på planen är ju i mer kvinnlig än vad Cicciolina någonsin varit i sina filmer... Lippi tycker att homosexualitet är perverst och det leder in mig på ett ämne som det inte finns så många historier om, nämligen italienska stordåd i krig.

Året var 1940, och Hitler hade kastat sig över Frankrike. På någon månad så slogs den franska armén föga förvånande söner och samman av den tyska krigsmaskinen. När fransmännens hade börjat inhalera för sin sista suck så vågade även Italien blanda sig i kriget på Tysklands sida. Den 10 juni 1940 förklarade Mussolini stolt att tärningen var kastad - att det inte fanns någon återvändo. Italien anföll Frankrike några dagar senare med 500.000 italienska urmän mot knappt 80.000 nästan lika patetiska fransmän. Det gick jättebra, eller kanske inte. Som längst lyckades italienarna bryta in 2 kilometer längs med kusten och "befria" 65% av gränsstaden Menton. I Alperna däremot visade däremot de italienska männen att perversioner låg dem varmt om hjärtat.

Utanför den franska staden Briancon låg ett franskt fort som försvarades av 17 man med en lätt kulspruta. Detta fort stormades av den italienska infanteridivisonen "Assietta" med knappt 11.000 man i sina led. Efter tre dagars hårda strider höll fransmännen ut med en lätt skadad iinne i betongbunkern, medan italienarna förlorat cirka 300 soldater. Den italienska divisionschefen kliade sig i skägget och funderade på hur han skulle kunna knäcka denna hörnsten i det franska försvaret. Svaret blev bakterologisk krigföring...

Det franska fortet fick sitt dricksvatten från en vacker alpbäck. I denna bäck tömde italienarna sin latrin, 10.700 italienska soldaters bajskorvar av tarmpasserad pasta. Svaret lät inte vänta på sig, fransmännen blev sjuka och gav upp för den italienska övermakten. Vad är då värst i den italienska sinnesbilden, att ha fotbollsspelare som gillar folk med samma genitalier eller att i krig bjuda motståndaren på faeces? Jag vet vad jag tycker iallafall.

Varför då kasta skit på de homosexuella som iallafall står upp för sin läggning, varför kränka de som öppet visar det som 28 miljoner italienska män vägrar att erkänna trots att minspel och beteendemönster hade fått hela den italienska manligheten att flyta in alldeles utmärkt på Pride-festivaler världen över.

Så stå upp ni italienska män, stå upp för er fjollighet och erkänn att det minsann finns en eller annan böckling i Gli Azzuri av denna dag.

Länkar: SvD, DN, AB

2009/08/26

SÄGER SOSSE-KONGRESSEN NEJ TILL HELENE...?

"Titta, kom och titta. Kom sätt er här omkring. Det dröjer säkert ännu en stund, innan sömnen kommer med John Blund - han vill visa oss någonting..."

Jag gnuggade sanden ur ögonen, den där sövande sanden som den gamle, skäggige f.d. STASI-agenten John Blund hade hällt i mina melerade ögon kvällen innan. Ett par djupa gäspningar, den obligatoriska morgon-prutten och jag började bli mig själv efter en natt med konstiga drömmar... Vad skådar då de nyss avsandade ögonen i dörrposten? En synnerligen vacker, blond kvinna iförd en ljusblå och vacker negligé med ett broderi som jag bara kunde tyda som en upp-och-ner-vänd logga för Westinghouse, blinkade vackert med ögonen mot mig och lade huvudet sådär förföriskt på sned. Hon stod där och strålade, och jag undrade om det verkligen var så att jag inte längre kunde skilja på vad som var drömmar och var som verklighet?

Kvinnan i dörren var ju slående lik kommunstyrelsens så oändligt vackra ordförande Helene Hellmark-Knutsson, och all konversation fick mig snabbt att tro att så verkligen var fallet.
"-God morgon, min adipösa före detta vice ordförande för Sundbybergs stads Globaliseringsråd. Har du sovit gott?" kom det från den numera allmänborgerliga nymfen några meter bort.
"-God morgon, är det mig du syftar på? Och ja, jag har sovit gott men vad gör du här egentligen?" fick jag tafatt fram medan jag grubblade om den där morgonmöken kunde ha förstört mina möjligheter att etablera en ny form av ett nära samarbete med min favoritpolitiker

"-Vem annars, mitt ister" sade kvinnan som verkligen var skrämmande lik Helene och följde upp med "...Har du glömt att jag också hoppat över till Er moderater för att försöka bli populär bland storstadens medelklassväljare? Du vet, de som har lämnat sossarna och den gamla föråldrade arbetarretoriken precis som jag. Drack du verkligen så mycket Fredrik...?"
Då kände jag av betongskallen och började ana att något hänt som bara för några dagar sedan var helt osannolikt, Helene hade blivit moderat!
-"Nej då" ljög jag henne rakt upp i ansiktet "Klart att jag minns, och vad trevligt att just du har förstått vad som tilltalar storstadsväljaren. Men jag trodde nog att du var mer åt det folkpartistiska hållet?"
"-Nämen gubben då... Du vet ju hur mycket jag ogillar den där Nina Lundström. Men du är ju du trots att du är fet och tunnhårig och Calle Grufman är ju ung och vital. Jag tror faktiskt att just du Fredrik om du hade varit kvar hade kunnat vara politikens framtid här i Sundbyberg" sade kvinnan som var så otroligt lik vår KSO och slank graciöst ut till mitt ostädade kök.

Efter några minuter kom den vackra kvinnan tillbaka in med en bricka i händerna med min sedvanliga frukost, en Toscasnäcka från Pressbyrån, ett stort glas kall Cola samt en näve Alvedon och slog sig ner på sängkanten bredvid mig där doftångorna efter morgonrökaren nu börjat lösas upp i det instängda sovrummet.
"-Du Helene, jag undrar vad du skulle säger om att hjälpa oss moderater när jag nu uppenbarligen hjälpt dig komma vidare politiskt. Vad säger du om att låta stoppa tvångkommunaliseringen av det mest välskötta äldreboendet Solskiftet? Det vore ju ett tecken på att du verkligen menar allvar med dina nya visioner. Valfrihet och livskvalitet för de äldre betyder väl lika mycket för dig som mina känslor, eller hur...?" kläckte jag ur mig medan jag beundrade denna den där optimala kvinnan som satt i min sunkiga säng och kliade mig under fotsulorna.
"-Självklart inte min lilla brylépudding. Det förstår du väl, eller hur? Självklart måste ju kommunen stå som huvudman för det bästa äldreboendet i vår stad - hur ser det annars ut? Som om vi politiker i Sundbyberg inte skulle veta bättre än våra väljare, och så kan vi ju inte ha det" sade Helene med lite darr på rösten. Min nya partiväns prioriteringar, som jag förvisso trodde mig ha känt till sedan tidigare, låg nu i öppen dager - en prioritering där de äldre får stå tillbaka för politikers klåfingrihet... Det blev tyst i rummet, en pinsam tystnad.

"-Nähä, jaha och ojsan. Nu blir jag förvånad. Det här var ju inte vad du skrev om på DN Debatt älskade Helene, snarare tvärtom. Men om vi tittar på skolan då och den här frisörutbildningen som en friskola vill starta, vad tycker du då om det?" fortsatte jag.
"-Illa, jätteilla! Tvi Vale! Varför skall friskolor överhuvudtaget konkurrera med våra kommunala skolor? Jag vet att vi sagt andra saker i media, men du vet väl, min lille fläsksvål, att man ibland säger saker som låter bra för att vinna väljare. Eller är det bara mitt gamla parti som sysslar med sånt?" mumlade Helene förläget.
"-Ja, så är det tyvärr Helene. Är du riktigt säker på att du verkligen funnit frälsning, och att det inte är du inte spelar moderat bara för att smälta in bland dina nya grannar i Duvbo?" fick jag ur mig med en illa dold avsmak för Helenes argumentation. Jag tog upp en sista fråga för att verkligen kolla ifall den blåa negligén bara var en politisk maskerad eller något som var på allvar. "-De här beredskapsjobben som din före detta koalitionspartner Cyrus Pairawan håller på med, där man anställer folk precis så många dagar att de återigen skall få a-kassa och inte stöd av kommunen när de sparkas ut, är inte det beklämmande egentligen?"
"-Absolut inte, det var ju en jättebra idé. Det är långt mycket bättre att låta a-kassorna betala folk än att snylta på kommunens medel. Tänk om inte vi hade kommit på det här, då hade vi inte haft råd med någon konsthall, ingen utomhuspool eller baseball-arena - allt det där som man skall sätta främst i kristider du vet..." sade Helene och fingrade nervöst på den där upp-och-ner-vända Westinghouse-loggan.

"-Allvarligt Helene, du är ju fortfarande en ur-sosse! Vad gör du här hos oss egentligen?" fick jag förstummad ur mig medan jag såg Helenes vackra ögon tåras.
"-Jag erkänner. Jag har förstått att jag måste spela ett spel för att vinna alla de väljare som övergett socialdemokratin, och då var jag ju tvungen att anamma era idéer. Varför kan inte storstadsväljaren förstå att sossarna vet bäst, varför måste jag förnedra mig på detta sättet?" hulkade Helene fram medan tårarna rann.
"-För att storstadsväljaren nästan alltid vet bäst." predikade jag och fortsatte "För övrigt så tror jag det är bäst att vi avslutar den här drömmen här och nu. Du kan gå Helene, gå tillbaka till Bert och Cyrus, de som du lyckats manipulera så bra tidigare - hos mig har du ingenting att hämta längre". Det gjorde ont i min själ när Helene lommade ut ur mitt rum, ty hon var allt jag någonsin drömt om, allt jag någonsin velat ha. De sista orden i vår dröm var ett uppgivet konstaterande från hennes sida...
"-Om jag inte ens kan vinna ditt hjärta, Fredrik, kan jag då vinna någon enda moderatväljare?" Svaret var självklart nej.

Drömmar och drömmande. Den senaste veckan har drömmarna varit mer skruvade än vanligt med många sossar inblandade, så också i denna dröm. Det var ju en helt horribel kombination av en mardröm och sådan där dröm som man ler åt när man vaknar, så jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera när jag gnuggat sanden ur ögonen, den där sanden som den gamle, skäggige f.d. STASI-agenten John Blund hade hällt i mina melerade ögon kvällen innan. Jag tog ett par djupa gäspningar, och släppte den där obligatoriska morgon-prutten och öppnade mailboxen.

Déja Vu? Vad var det jag hade läst i DN Debatt egentligen? Hade jag sett framtiden i mina drömmar, var det verkligen så att det den där kvinnan som jag inte kunde låta bli att placera i rollen som kommunstyrelsens ordförande faktiskt var på god väg att bli moderat i drömmarnas värld...? För det verkar ju faktiskt som om det jag hade drömt är precis det som verkar vara i görningen i en socialdemokrati som säger sig vilja förändras, att man rättar in sig mittåt och försöker måla upp en ny bild av sig själva på ytan, men på djupet är det samma gamla sossar som försöker lura i väljarna att man hittat på något nytt och fräscht när sanningen är den att man egentligen är en dålig kopia med en dold agenda.

2009/08/19

VÄLFÄRDENS KÄRNA ÄR OCKSÅ RÄDDNINGSTJÄNST


Det är ju mycket snack om att man i tider av ekonomisk kris och lågkonjunktur bör prioritera det som nu kommit att bli "Välfärdens Kärna" före politiskt ögongodis, före satsningar på kulturella elitprojekt och en våldsam utbyggnad av idrottshallar och bollplaner. Självklart instämmer jag i detta resonemang, men när man gång efter annan glömmer bort att inkludera räddningstjänsten och ambulanssjukvården i det som är "Välfärdens Kärna", ja då är man ute på hal is.

Igår började det brinna på ett kryssningsfartyg i Frihamnen, 1.600 personer var ombord. Fartyget låg förtöjt i Stockholms hamn när detta hände, och det var väl tur i oturen för en räddningsinsats från landsidan är alltid så mycket lättare att kraftsamla kring än om man hade legat på Ålands Hav. Men trots att det brinnande fartyget låg i centrala Stockholm så dröjde det mer än en timme innan en brandbåt fanns på plats, och den hade ryckt ut från metropolen Åkersberga. I Stockholms stad finns inte längre någon brandbåt, den har dragits in på grund av besparingar - och så var det med min illusion om att räddningstjänsten borde ingå i "Välfärdens Kärna"...

Stockholm med rikets näst största hamn saknar alltså en brandbåt och som om inte det vore illa nog så har man börjat använda osthyveln för att reducera de redan små utryckningsstyrkorna som finns på Stockholms brandstationer. Idag krävs det nästan alltid att en annan station kommer den utlarmade till hjälp alldeles oavsett om det handlar om en trafikolycka, en lägenhetsbrand eller bara en torrkokning. Det en brandstation klarade själv förut krävs det idag två stationer för att bemästra, och vi får en oönskad domino-effekt i staden och länet där det vid en brand i en stadsdel eller kommun blir stora hål i beredskapen på andra håll.

Nåväl, så länge allt är normalt så fungerar väl räddningstjänsten dugligt och det är ju den svenska standardmallen när det gäller allt som har med medborgarnas trygghet att göra. Försvaret fungerar bra så länge vi inte skulle behöva använda det, räddningstjänst och ambulanssjukvården kan hantera vardagens vedermöder, men den dagen så något stort händer så sitter vi där med en skriande resursbrist och detsamma gäller väl också polisen.

När en handfull matvarubutiker i Södertälje hade brandbomber gömda i chipshyllorna i vintras så tömdes länet på allt vad räddningstjänst hette. Länets resurser förslog inte långt, och då handlade det ändå inte om att hantera en masskadesituation utan enbart om att släcka butiker. Resurserna räckte inte och räddningsstyrkor från såväl Nyköping som Uppsala krävdes för att hantera situationen. Hade det denna natt även börjat brinna i någon villa eller lägenhet i länet så hade väntan på hjälp blivit olidligt lång och slutresultatet hade varit en ruin som pyrde vackert i den kalla vinternatten.

Självklart kan man inte dimensionera räddningstjänsten efter det värsta tänkbara scenariot, då skulle vi ju behöva skatta ihjäl den redan överbeskattade Svensson, men när man som nu skär i en organisation som redan är alldeles för liten och sårbar och som med internationella jämförelser borde få Stockholms politiker att skämmas så är man fel ute. Stockholms län växer med ungefär en svensk medelstor stad per år, men när det gäller räddningstjänst eller ambulansresurser så händer det inget positivt. Det är snarare så att ju fler människor som rör sig i Stockholm, ju fler möjligheter det finns för större olyckor och annat elände desto mer vill man skära i det som är den yttersta tryggheten för befolkningen - möjligheten att få samhällets hjälp när något går åt fanders.

Ett tänkbart scenario om hur det skulle kunna se ut om lite drygt en vecka när löningshelgen står för dörren:

"Familjen grillar på sin uteplats på villan ute i Kungsängen. Det är löningshelg och stökigt inne i huvudstaden, denna den sista soliga helgen om man får tro den där exhibitionistiska jättenorskan på TV4. Folk super och slåss i varje park i stan, ambulanserna far som skottspolingar mellan misshandelsfall och akutmottagningar. Allteftersom resurserna tunnas ut i innerstaden så tunnas även beredskapen ut i ytterområdena. Ambulansen i Bro, A965, är till exempel på jobb nere i Stockholms nordvästra förorter och fastnar sedan i en orgie av arbete i stan.

Pappa Kurt tappar fokus på grillen som antänder fasaden på huset. Självklart får pappa Kurt panik när ungarna börjar skrika och hans fru svimmar av när lågorna når hennes blomlådor. Kurt börjar svära och försöker släcka elden med sin stora grogg, men resultatet blir något annat - Kurts familj behöver hjälp. Kurts granne hör kalabaliken och springer över den gedigna häcken med enbuskar som separerar de två husen. Grannen ser att brandkåren behövs här, för Kurt har ingen kontroll på läget och elden tar sig snabbt efter en 12:a hemkört med Red Bull. Grannen slår snabbt 112 på sin mobil men möts av en automatisk telefonsvarare om att det är många som ringer just nu... Efter knappt 30 sekunder svarar SOS och larmkedjan kan sättas igång. Vid det här laget brinner Kurts armar och han får kasta sig i barnens Toys R Us-pool.

Jaha, säger räddningscentralen med en suck när de genom medlyssning får höra adressen. Jaha, det var ju mindre kul det här... För knappt två timmar sedan så var det en skoltrött unge som tände på sin skola i Sollentuna och om man åker från centrala Stockholm mot Arlanda så är det en gigantisk rökplym man ser stiga upp över Sollentuna. Skolbranden har tagit sig något enormt, och man har dragit resurser från hela norra Stockholm till brandplatsen. Självklart finns brandstationerna från Sollentuna, Upplands-Väsby och Solna på plats men det förslog inte långt eftersom man skurit ner utryckningsstyrkan på varje brandstation i länet. Sålunda krävs det att man även kallar in Järfälla, Upplands-Bro, Täby, Kista, Österåker och Östermalm till den flammande skolan. Kvar som beredskap finns Märsta, Vallentuna och Vällingby- och det blir Vällingby som larmas till Kurts brinnande villa... Det kommer ta Vällingbys två brandbilar och 7 brandmän cirka 20 minuter att komma fram, och frågan är vad de kommer fram till?

Självklart så frågar man SOS i Uppsala om man kan få rökdykarförstärkning från Bålsta, men det går inte eftersom det samtidigt brinner i en skrotbil uppe vid Skokloster. Uppbackningen kommer sålunda från Enköping - 30 minuter bort.

Kurt är brännskadad, frugan avsvimmad och barnen i chock över att se sitt XBox slukas av fågel Fenix. Alltså försöker den stackars ambulansdirigenten på SOS i Stockholm trolla med knäna och hitta minst två ambulanser att skicka till Kungsängen. Två ambulanser frå dumpa sina patienter på St Göran respektive Karolinska och omedelbart styra kosan mot Kurts brinnande hus. Första ambulans på plats är framme efter knappt 22 minuter. Helikoptern? Nope, lokala dimmbankar över Värmdö."

Slutresultatet blir en nedbrunnen villa och två skadade, och en bidragande orsak till att Kourt med familj fick vänta var att man på brandstation efter brandstation skurit i personalen. Nedskärningarna ledde till att långt fler styrkor behövde skickas till den påtända skolan än vad som hade behövts om varje station haft en acceptabel bemanning. Att skära i folks säkerhet är att spela rysk roulette, för förr eller senare kommer vi till den där hemska katastrofen då varje hand i räddningskläder är oumbärlig.

Länkar: SvD, DN,

2009/08/18

DET BÖRJAR BRÄNNAS...


I september är det så dags igen, dags för en gigantisk militärövning i Östersjön, längs den finska gränsen och i såväl Kaliningrad-enklaven som delar av Vitryssland. Det är ryssen som övar, och som han gör det...

Antalet deltagande förband, soldater, fartyg och flygplan skulle utan problem räcka till för att slå Sveriges patetiska ursäkt till nationellt försvar på något dygn om man nu hade den viljan. Men det har man ju inte och därför finner varken FOI, Totalförsvarets Forskningsinstitut eller vårt Försvarsdepartement att det är oroväckande att i princip hela den ryska flottan av landstigningsfartyg, av luftlandsättningsförmåga och en stor del av attackflyget helt plötsligt dras samman i den Östersjö som Sverige gett upp åt piraterna att härja i.

Det den ryska krigsmakten övar är inga defensiva operationer, man övar landstigning, man övar luftlandsättning, våldsamma anfallsoperationer och samverkan mellan alla tre vapenslagen. I övningen finns ingenting som andas defensivt tänkande överhuvudtaget, utan allt är regisserat på ett sådant sätt att de små baltiska staterna, det pacifistiska Sverige och den regionala "stormakten" Finland skall veta vem man har som granne. Ungefär som när Bandidos etablerar sig på någon ödegård på den svenska landsbygden och sedan hojjar ut för att hälsa på traktens näringsidkare.

Som vanligt står familjen Svensson unisont och drömmer om den eviga freden, om att allt är frid och fröjd och att den militära kraftsamlingen i vår del av världen inte innebär ett smack för det enda landet som av fri vilja, ja i alla fall politikernas fria vilja, gett upp alla ambitioner om att kunna försvara sig själv eller i samverkan med andra. När talesmannen från FOI vägrar se något alarmerande i skeendet eller när politruckerna på Jakobsgatan på sedvanligt maner stoppar huvudet i sanden och drömmer vidare, Sverige är sig likt.

Övningen ZAPAD 09 må vara aggressiv och offensiv till sin planläggning men enligt ryssen så är ändamålet för övningen defensivt. ZAPAD 09 går nämligen enligt ryska källor ut på att öva försvar av en gasledning. Det intressanta i detta resonemang är att man knappast försvarar en gasledning på havets botten med landstigande marininfanteri, flyganfall och luftlandsättning av tunga stridsfordon - om man nu inte läser in det som jag läser in i det hela... Var skall gasledningen gå? Jo, utanför Gotland, ett om möjligt ännu större militärt vakuum än fastlands-Sverige. Sålunda tycker jag mig i detta ryska resonemang och övningens utförande kunna utläsa att den ryska Östersjöflottan avser planera att försvara gasledningen från ett territorium som ligger i gasledningens närhet som man inte har under sin kontroll - läs: Gotland, delar av Finland, Bornholm och baltstaterna.

Men förmodligen oroar detta vår regering föga, för vi skall ju när tiden är rätt skicka över 14(!) stridvagnar utan besättningar eller understöd till vår strategiskt viktiga ö. Dessutom stod ju den klärvoajanta försvarsministern i Almedalan för två år sedan och såg den eviga freden i vitögat när han på sossevis började svammla om att använda försvaret som budgetregulator ha med. Nu har vi hundra hemvärnsgubbar och inom några år kanske 14 stridsvagnar utan personal i trakterna av Almedalen, det är Sveriges bidrag till gutarnas försvar. Undra på att en gute blir rörd till tårar när man talar om det hjätemodiga bonduppbådets ensamma kamp mot övermakten vid Ajmunds bro och utanför ringmuren i Visby. Och om det är vidrigt hur fosterlandet sviker gutarnas rätt att leva tryggt, så är det ju bara marginellt bättre på fastlandet - där ihåligheten i försvarsförmågan också är så upprörande att kräkreflexen är på väg att triggas igång.

Lite mer om Arctic Sea, ett annat rysk mysterium. Genom min vapendragare och spökskrivare Högerspöket har jag från maktens innersta kärna fått höra oroväckande nyheter som om de stämmer visar att Rysslands stabilitet och pålitlighet i allra högsta grad kan ifrågasättas. Hela den här cirkusen med kapning utanför Sverige av ett gäng baltiska gangsters och en möjlig uppföljning utanför Portugal är så fruktansvärt konstig. Det handlar ju om ett timmerfartyg, med en last som faktiskt inte är värd så ohyggligt mycket pengar. Varför använder då den ryska militären sig av fartyg i massor, med spaningsflyg och detta med en reaktionstid som får den ryska inmarschen i Georgien förra sommaren att framstå som saktfärdig. Frågorna man bör ställa sig vare sig man är konspirationsteoretiker eller inte är vad som fanns i lastrummen när båten lämnade Kaliningrad för den finska staden Jakobstad och allt finskt timmer? Fanns där något som föranledde den ryska reaktionen, fanns där något som inte borde finnas där, antingen med den ryska statens medverkan eller något som en fattig rysk officer ville kränga?

Man kan också fråga sig varför den finska strålskyddsmyndigheten satte stopp för Jakobstads räddningstjänst när de ville prova sina radiak-mätare på piren där Arctic Sea låg? Och slutligen kan man fråga sig hur det ryska örlogsfartyget Ladny med sina slöa motorer kunde jaga ifatt Arctic Sea på bara några dagar när Arctic Sea gick lika fort som Ladny? Den ryska jakten måste ha börjat långt tidigare än vad som är känt, och i så fall varför? På 10 dagar så hann Ladny med ett hastighetsövertag med 0.8 knop per timme ifatt Arctic Sea. Kapningen av Arctic Sea är en gåta, en gåta som vi aldrig lär få något vettigt svar på - så brukar det vara när det sovjetiska hemlighetsmakeriet vaknar till liv i ryssen igen...

Länkar: DN, SvD1, SvD2, AB, Expr

KAPAD - AV KLING OCH KLANG?


Den så stolta ryska marinen har genom ett gediget samarbete med NATO funnit det stora lastfartyget Arctic Sea som enligt vissa uppgifter kapades i farvattnen mellan Öland och Gotland. Ett pinsamt bevis för att Sverige med sin eftersatta försvarsförmåga nu spelar i samma division som öarna runt Indonesien och Malaysia samt Somalia när det gäller sjöröveri. Detta förutsätter ju förvisso att historien om kapningen, utpressningen och allt det där verkligen är en sann historia och inte en underbetald besättnings försök att göra sig en hacka på sitt timmer och en möjlig lösensumma...

Men alldeles oavsett vad som är sant eller inte så är det ju faktiskt ingen omöjlighet att sjöröveriet återigen flyttat in i de svenska farvattnen efter några hundra år i malpåse. Den svenska marinen finns utanför Somalia för att jaga pirater, och här hemma kommer väl möjligtvis den obeväpnade Kustbevakningen med benäget bistånd från landets fåtaliga polisbåtar få släppa sjöfyllerister och andra havsbastarder vind för våg för att istället ge sig ut på piratjakt.

Arctic Sea kapades enligt olika källor mitt i natten av en båt med påstådda poliser. Enligt mina alltid så sanningssägande informationskanaler från det ryska marinministeriet så var det faktiskt två desillusionerade och förnedrade polismän från Visby som ledde hela aktionen. Efter att har skymfats av en rödhårig flicka med fula flätor och en bisarr variant av ADHD under sitt yrkesutövande så blev konstaplarna Kling och Klang Gotlandspolisen alldeles egna rättshaverister. I en av gångarna i den fantastiska Lummelundagrottan gömde sig de två och funderade på hur de skulle kunna få upprättelse från allt spott och spe man ansåg sig ha fått av alla Pippi och alla hennes unga kompisar, med hån och fysiskt våld genom att titt som tätt kastas upp i träd eller jagas bort från det öppna vårdhemmet för ouppfostrade flickebarn som ännu denna dag kallas för Villa Villekulla.

I takt med att Försvarsmakten lämnade Gotland och det omgivande havet åt sitt öde så började Kling och Klang att smida ondskefulla planer. Inspirerade av Pippis bekanta Jocke med Kniven och Blodsvente så började Kling och Klang skapa ett piratnätverk med bas på Lilla Karlsö. Kling och Klang och ett antal nedsupna gutar skulle göra sig en hacka på det moderna sjöröveriet.

Man bidade sin tid, väntade på att den svenska marinen skulle överge sina hemmavatten och istället verka utanför Somalia. Tiden kom då ett svenskt örlogsfartyg ute på svenskt vatten var lika sällsynt som en vithaj i Hårsfjärden, och Kling och Klang med sitt gäng gav sig ut på haven. Det första målet var det fientliga lastfartyget Arctic Sea...

Iklädda sina gamla polisuniformer och med en bastant gummibåt inköpt på Blocket så slog piraterna till. Fartyget bordades utan problem då den ryska besättningen trodde att det var verkliga svenska poliser som kom ut på havet för att titta till deras timmer. Pyttsan, väl ombord så låste Kling och Klang in besättningen under däck och tog befälet över fartyget. Här skulle man kräva lösen och bli rika. Det Kling och Klang hade förträngt var att Ryssland under Putin påtagit sig att skydda allt från nobelpristagare till kackerlackor, bara man ansågs vara ryss - och med en rysk besättning ombord så hade man snart en crawlande rysk isbjörn i form av den ryska flottan efter sig.

Kling och Klang tog sig med stort besvär genom Öresund, över Nordsjön och ner genom den engelska kanalen. Förföljelsemanin tilltog allteftersom mediabevakningen blev mer påtaglig och när den ryska flottan fick i uppdrag att rädda sina landsmän. Över Biscayabukten, ut på det stormande Atlanten - utan hopp om att bli rika eller bli respekterade som pirater seglade Kling och Klang vidare mot det oundvikliga slutet - en sammandragning med den ryska marinen utanför Kap Verde...


Med hela Arctic Sea full med timmer tänkte Klang på den svenska u-båtsjakten i Törefjärden där det huvudsakliga vapnet mot de inkräktande ryssarna var just timmerstockar i massor, i varje vik och i varje pöl. Kunde man genom att locka in de ryska fartygen i Kap Verdes arkipelag och sedan släppa allt timmer runt örlogsfartygen hitta den enda lilla utvägen som fanns? Det var värt att chansa tyckte Kling, så Kap Verde fick det bli.

Men som de kroniskt klantiga svenska poliser som Kling och Klang en gång hade varit så hittade man ingen passande vik att lura in de ryska förföljarna i, och ingen annan utväg fanns än att hala Jolly Roger och hissa den vita flaggan. Jakten var över, ryssen hade fått städa upp efter svenskarnas oförmåga att hålla ordning på sitt eget vatten med allt vad det innebär för framtiden på Östersjön. Kling och Klang sitter nu med Blodsvente och Jocke med kniven och lever i en verklig form av Expedition Robinson på en öde ö utanför Kap Verde.

Så heter det enligt mina ryska källor, det är den officiella versionen från ryskt håll och man kan inte annat än beundra ryssen för sin framgångsrika operation i frihetens tjänst. En nation som bryr sig om sina medborgares trygghet, säkerhet och den respekt man åtnjuter i omvärlden är värd att hylla - och för en gångs skull hyllar jag Ryssland, det lär vara den enda gången som den ryssofob jag är.

Länkar: SvD, SvD2, DN, AB, Expr, AB

2009/08/17

EN IKON HAR GÅTT VIDARE!


Det ringer i privatchaufförens mobil, ungefär när vi passerar den nedstängda vägkrogen i Surahammar. Han får något vått i blicken, antingen blir han upphetsad av någon kvinna på andra sidan etern eller så är det sorgen jag ser välla fram i hans tårkanaler. Vi är på väg norrut, till sommarhuset för att se till så att den nya dörren är hel, och kolla att inga inkräktare med pundarbakgrund har återkommit. På hemvägen skall jag plocka upp min tappade mobil i kommunismens högborg i Sverige, i Fagersta...

Jag får höra att allas vår Onkel Kånkel har gått hädan, och även mina ögon tåras. Snabbt sliter jag upp chaufförens laptop, kopplar upp mig och börjar skriva det som ni nu läser. Onkel Kånkel, med sina fantastiska bandmedlemmar formade mig till den sansade och korrekta person jag idag är. Deras musik gjorde avtryck på mig, i mitt ideologiska sökande och satte djupa spår i min twistade hjärna när det gäller humor och vad som i min värld är att betrakta som roligt.

Medan vi passerar Ramnäs och Virsbo så rinner tårarna längs min kind, Onkel Kånkel har gått vidare till de sälla jaktmarkerna och för den politiska korrekthetens skull känner jag mig nödgad att strunta i att infoga något hyllande filmklipp från Youtube, men den som söker skall själv finna...

Hans låtar berörde en hel generation, hans livsepos fick de flesta att tappa hakan. Vem kan glömma låtar som "Smek mig, Guran" eller "CP-Göbbels" utan att bli berörda på ett eller annat sätt. Onkel Kånkels texter var ofta gravt homofobiska, möjligtvis den enda invändning jag kan ha när jag nu på senare år slitit mig fri från de bojor som denna fobi innebar. Och när den muskaliska skapandet skapar en debatt om yttrandefriheten i Riksdagen, ja då är man kreativ och banbrytande. Det var när delar av rörelsen 1995 i Sveriges Riksdag ville begränsa yttrandefriheten som jag hittade min sossefobi...

Onkel Kånkel är död, länge leve Onkel Kånkel! Och där passerar vi Bodarne lite för fort...

Länkar: SvD

DEN SLÖSANDE STADEN SUNDBYBERG


Jag har tänkt på en grej. Ute i den stora världen, alltså den stora världen utanför Sundbyberg där jag bor där finns det en massa städer och kommuner som kan det här med att prioritera i sin budget. Men inte i Sundbyberg inte, för där skär man ner socialtjänst, skola, vård och omsorg med miljontals kronor medan man bygger nya konsthallar, utomhusbad, nationalarena för baseball och kommunalt drivna caféer istället.

När man läser i dagens Brännpunkt på SvD så kan man krasst konstatera att hemstaden är själva sinnesbilden av den slösaktiga kommunen som Stefan Fölster och Nima Sanandaji beskriver i sitt inlägg. En stad där alla nämnder får se sin budget skändas, alla nämnder utom den som handhar frågor som rör Kultur- och Fritidsfrågor och som leds av Natahlie Sundesten Landin - socialdemokrat. Om nu regeringen i all sin vishet bestämmer sig för att skjuta till lite mer pengar till kommuner och landsting, ja då bör dessa medel rikta sig mot de kommuner som hittat rätt i sina prioriteringar och där det trots allt kan bli så att man genom idogt vändande på kronorna inte kan se någon annan utväg än att spara i välfärdens kärna. Sundbyberg däremot bör inte ha en krona så länge stadens ledning prioriterar kulturellt mischmasch före den enligt socialstyrelsen sämsta äldreomsorgen i landet, före länets mest lågpresterande skolväsende och en socialtjänst som redan innan sparbetingen nästan gick på knäna.

Är jag emot allt vad kultur och fritid heter frågar sig då kvinnan i näbbstövlar eller mannen i grön parkas? Svaret är självfallet nej, men var sak har sin tid. Bra och välskötta idrottsanläggningar för våra ungdomar är självklart väldigt viktiga, precis som att det skall finnas bra fritidsaktiviteter för såväl barn, unga, vuxna som gamla. Men frågan är om tiden för en av de djupaste ekonomiska kriserna och svackorna i ekonomin verkligen är rätt tid att satsa på just detta eller om man inte kan ge sig till tåls och vänta in de goda åren som kommer framöver?

När kommunens kassakista är full och välfärdens maskineri fungerar utan gnissel eller missljud, ja då kan man ju leta upp de där detaljplanerna för nya idrottsanläggningar igen och sätta igång med investeringar. Men när kassakistan gapar tom och enbart fylls på av pengar som Helene Hellmark Knutsson hämtat på socialkontoret, på äldreboendena och stadens alla skolor så anser jag att det känns ruttet att omedelbart sätta sprätt på dessa i diverse satsningar som ingen dör av om de inte blir av omedelbart.

För mig så är varje lärare i skolan, varje biträde eller undersköterska i omsorgen och varje socialsekreterare värd så mycket, mycket mer än att vi i svackan plöjer ner nästan 50 miljoner på en plaskdamm på Golfängarna. Vård, skola och omsorg måste alltid prioriteras när tiderna är svåra, men det fattar tyvärr inte ledningeni Sundbyberg. I deras värld blir den arbetslösa läraren lycklig av att tillbringa dagarna i en konsthall, den jobbsökande undersköterskan glad av en latte i ett kommunalt café och den avskedade socialsekretaren lite mer harmonisk av att en typisk, regnig sommardag ligga vid en pool full av gåsträck på Golfängarna... Det är socialdemokratins arbetslinje, det är deras prioriteringar.



Socialdemokratin påstår att de står för ett starkt ledarskap i staden, men ett starkt ledarskap kräver att man kan göra om, göra bättre och göra omtag. I min värld hade socialdemokraterna framstått som långt mer seriösa och verklighetsförankrade om Helene Hellmark Knutsson hade gått ut och berättat att man skjuter på utomhusbadet tills tiderna är bättre, att nationalarenan i baseball finansieras av sponsorer i stället för med skattekronor och att borgensåttagandet för en konsthall i Marabouparken får anstå tills den dagen då de mörka molnen skingrats. Några av besluten fattades ju när tiderna var goda, men skall verkställas när mörkret ligger över världsekonomin. Gör om, gör rätt -prioritera! Hejdå!

Länkar: SvD

2009/08/16

DET FASANSFULLA FRIA VALET...


Det krävdes en upplysande artikel i den alltid så sanningssägande tidningen DN för att min lilla polett skulle trilla ner när det gäller det röda lagets avvisande hållning till varje enskild människas rätt att leva med valfriheten som följeslagare. Nu visar det ju sig uppenbarligen att den fördärvliga valfriheten skapar psykiskt instabila skolledare och elever som är obeslutsamma, missledda och förvirrade.

För när eleven och föräldrarna sätter sig ner och tittar över det framtida skolvalet, vilken skola som den vetgirige och väluppfostrade svenska skolungdomen skall förkovra sig i - ja då sätter man sig över de normer som socialdemokratin skapat och byggt upp under sitt närmast oavbrutna maktinnehav under i princip hela 1900-talet. Enligt sossenormen skulle eleven gå till den skola som låg närmast bostaden, alldeles oavsett om den var bra eller dålig - bara skolan var statlig eller som senare kommunal. Valfrihet i skola, barnomsorg, äldrevård och andra välfärdstjänster fanns inte, ty enbart politikern och den av politikern hunsade tjänstemannen i kommunhuset visste vad som passade bäst för alla barn inom Svea Rikes gränser. Alla skulle med, stöpta i samma form och där varje individs unika förmågor eller behov hyvlades bort med en ideologisk rubank .

Och för alla oss som tidigare trott att valfriheten är något som ger tryggare elever, en bättre skola där konkurrensen mellan olika kommunala skolor och friskolor gynnar eleven så kommer nyheterna om den stress som uppkommer i själva valsituationen som en obehaglig överraskning. För visst måste det väl vara så att allt blir så mycket bättre och tryggare när rektorn under flera år i förväg kan planera framtiden med ett klubbat elevunderlag alldeles oavsett om skolan visar bra resultat eller inte. Och visst måste det vara skönt för en elev att slippa grubbla över var hon eller han utvecklas bäst och lär sig mest, och istället lägga de tunga besluten hos någon allsmäktig fritidspolitiker...

Mellanmjölken land hette det visst, Sverige. Ett land där alla anses oförmögna att förstå sitt eget bästa och där det enda som kan läggas ut på entreprenad är beslutsfattandet i hemmen.

Självklart raljerar jag ovan, för i min värld så skall man se till att engagera i sitt eget och sina barns liv. Gemensamt så sätter man sig ner och pratar igenom framtiden, vad man strävar efter och hur man bäst når dit. Efter detta så väljer man det som passar, friskola eller kommunal skola - valet är fritt. Jag vill se ett Sverige där man genom eget engagemang skapar människor som visar sig kapabla att fatta självständiga beslut, som klarar att välja det som passar oss bäst, människor som kritiskt granskar politikernas enhetslösningar och som sätter den personliga friheten högst. Jag vill se ett Sverige där barnen väljer sin skola, där föräldrarna väljer hur de vill använda sin föräldraförsäkring och där pensionären får välja vilken boendeform eller hemtjänst som skall stå för "markservicen" på ålderns höst.

Samhällets och politikernas uppgift är att se till att alla de som i välfärdens namn utbildar våra barn, tar hand om våra svaga och gamla och ägnar sig åt det som är välfärdens kärna också tar sin uppgift på största allvar och sköter sina åtaganden Att ställa krav är att bry sig, det är det som sosseriet aldrig har förstått - det kravlösa och viljelösa Sverige är deras bild av Nirvana.

Själv ser jag hellre att någon rektor eller skolledare går omkring och är frustrerad över att framtiden är svårplanerad än att man återgår till den tid då den enskilda eleven inte kunde påverka sitt skolval. Jag ser hellre att en hemtjänstentreprenör sliter sitt hår i förtvivlan när åldringarna flyr genom det fria valet på grund av att man inte sköter sitt jobb än att monopollösningarna återigen dammas av...

Länk: DN

MONA MALER PÅ...


Socialdemokraternas partiordförande, tillika oppositionens svagast lysande stjärna höll igår sitt sommartal hemma i Nacka Kommun. Det konstoga när det gäller det röda lagets sommartal är att såväl Ohly som Mona sökt sig till platser där man inte har något hos lokalbefolkningen att hämta, ty i Gnesta där Ohly talar så raderades Vänsterpartiet ut av utbrytare som inte gillade Ohlys kommuniststämpel eller ledarstil. I Nacka där Mona bor och sommartalar så är de socialdemokratiska möjligheterna att ta över kommunen ungefär lika stora som Nordkorea imorgon får en ny liberal regering - Nacka är blått igår, idag och imorgon...

Mona höll sitt sommartal i Nacka och jag var inte där. Men av det som kommit fram i media så kan man konstatera att Monas svammel om en socialdemokratisk förändring och omprofilering enbart handlat om att bakbinda Miljöpartister och Vänsterpartister i hennes rödgröna koalition. Tittar man på det politiska innehållet är det samma gamla sossar som Göran Persson ledde, ett parti där den personliga friheten att välja sin vardag får stå tillbaka för politisk detaljstyrning, ett parti där höjda bidrag finansieras genom höjda skatter, ett parti där ingenting är nytt eller fräscht.

Precis som Lars Ohly så försöker Mona skapa en konflikt mellan könen, ett könskrig. Kvinna och Man är människor, och det som är bra för kvinnan är bra för mannen och vice versa. Självklart skall kvinnan ha precis samma möjligheter som mannen, och visst skall mannen ha lika stor möjlighet som kvinnan att leva det liv man själv vill. Ta föräldraförsäkringen till exempel, varför skall våra politiker flytta makten från köksbordet till Riksdagen? Varför kan inte man, kvinna och barn själva få hitta sin egen vardag, sina lösningar på hur man bäst mår bäst, utan pekpinnar från Mona med sina rödstrumpor? Nej, i Monas värld vet alltid sossen bäst hur grannen, släktingen och alla andra okända skall leva sina liv.

Av det jag läst om Monas tal så kan man hitta en uppsjö av upplägg för smashbollar för regeringens företrädare, men kommer de att ta chansen? Jag är skeptisk, för på punkt efter punkt så har ju vår Alliansregering positionerat sig obehagligt nära det som är ren populism. I fråga efter fråga sviker man sina ideal, i fråga efter fråga så är man numera en klon av den politik som SAP gläfser om med bland annat kvotering på agendan, en politik som suddar ut gränserna mellan alternativen och bara gynnar ytterlighetspartier som Sverigedemokraterna. Visst finns det skiljelinjer när det gäller sänkta skatter vs höjda bidrag, kärnkraftens vara eller icke vara, skolans utveckling vs förfall men när det gäller familjens frihet att själva få utforma sin vardag så har en uppluckring börjat. Bara det att vår partisekreterare Schlingmann tar ordet kvotering i sin mun utan efterbehandla den breda käften med tvål och borste tyder på att vi är på väg åt fel håll med sjumilakliv.

Att vinna kvinnorna är att vinna valet heter det. Valet vinner man genom att övertyga människor med både snopp och snippa att den politik man bedriver faktiskt gynnar alla. Själv tror jag på att ge kvinnan exakt samma rättigheter, möjligheter och tillvaro som mannen. Kvinnan är faktiskt inte den håglösa varelse som SAP och nu också delar av vår partistruktur vill ha det till, kvinnor kan och kvinnor vill. Men att få sin plats i tillvaron bara för att man är kvinna och därför kvoteras in är väl knappast bra för den feminina självkänslan?

För är det inte så Monas tankar måste gå när förtroendeundersökning efter förtroendeundersökning klarlägger att Sveriges väljare saknar detta för SAP:s ledare, en kvinna som fick sin plats för att alla andra kvinnor tackade nej och för att hon var den enda kvarvarande kvinnan i leden.

När Gudrun Schyman utsågs till partiordförande i Vänsterpartiet så hamnade hon där för att hon var partiets starkast lysande stjärna, när Maud Olofsson fick sin position i Centern så var det inte för att hon var en gapig kvinna med en hjärtskärande röst utan för att Centern trodde sig ha hittat den bästa ledaren i just denna Maud. Det var inte tal om att det "är dags för en kvinna", alldeles oavsett vad man lyckades ragga upp för kvinna som i SAP:s fall. Är amn som jag motståndare till kvotering så är väl just Monas plats i politiken det som tydligast borde visa på det absurda att ge könet företräde mot kompetensen.

Därmed inte sagt att kvinnan i allmänhet är mindre kompetent än sin snoppförsedda motsvarighet, alls icke. Starka kvinnor, kvinnor med pondus och ledarskap finns överallt men Mona, ja hon tillhör inte den kategorin. Med den tilltänkta kronprinsessan till kejsare Persson, den alltigenom underbara Anna Lindh hade man valt en kvinna som var det bästa alternativet, som var en kvinna med rätt förutsättningar och som hade visat att kvinnor kan. Nu sitter man där med Mona, som sitter där för att hon råkar vara kvinna och inget annat. Tyvärr för sosseriet, och om olyckan är framme i september 2010 - tyvärr för Sverige!

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB, Expr1, Expr2

2009/08/15

FÖRSVARA FÖRSVARET FÖR FOSTERLANDETS FRIHET!


Så har då allas vår lilla försvarsminister Sten Tolgfors redogjort för sin trestegsraket, om hur det en gång så stolta svenska försvaret skall transformeras till en mikroskopisk expeditionskår med lätta förband och utan förmåga att försvara det land och det folk det är skapat att försvara. Hotbilden är väl inte så där väldigt alarmerande just denna dag då detta skrivs, men inte går omvärldsutvecklingen åt rätt håll hur mycket man än må sitta på Jakobsgatan och önskedrömma om att så vore fallet...

Ryssland rustar upp och spänner sina militära muskler, naturrikedomarna under Arktis is intresserar de flesta länderna i området och snart kommer vi med största sannolikhet ha en rysk gasledning som passerar genom våra vatten med allt vad det innebär av ryska intrssesfärer och ökad militär närvaro.

Visst kan jag köpa idéen om ett fast anställt försvar med professionella soldater men inte till de pinsamt patetiskt låga nivåerna som det nu talas om. Men A och O i min sinnesvärld är att försvaret måste ha en anpassningsförmåga, med möjlighet att hyfsat snabbt skapa sy upp en större kostym när man måste klä upp sig för att imponera på omvärlden, och just detta kommer vi aldrig att kunna ha i ett försvar med yrkessoldaterna i de åtta lätta manöverbataljonerna och hobbyknektarna i Hemvärnet. Och med tanke på att våra svenska folkvalda alla tycks ha en iögonfallande likhet med sengångare när det kommer till säkerhetspolitiska slutsatser och försvarspolitiska ställningstaganden så kommer vi alltid vara för sent ute att med att:

1) skapa en större numerär för landets väpnade styrkor.
2) köpa in ny matriel för de högst eventuella nya förbanden.
3) väcka värnplikten till liv igen.
4) söka oss till den kollektiva säkerheten i NATO.

Och som om senfärdigheten inte vore illa nog, så drar man närmast kroniskt fel slutsatser av det som händer. För nästan exakt ett år sedan marscherade ryssen in i Georgien med tunga förband, med stridsvagnar och mekansierat infanteri, med massivt artilleriunderstöd och ett väloljat samarbete mellan mark- och flygstridskrafter, och bara denna nakna uppvisning i rysk aggressivitet borde ha fått Sverige att vakna omedelbart. Men vad händer?

Omedelbart så låter regeringen genom det ansvariga statsrådet Tolgfors skjuta på försvarsbeslutet för att väva in erfarenheterna från det nyss avslutade kriget men problemet är som vanligt att Sverige drar helt fel slutsatser. Den lätta georgiska armén massakrerades och förödmjukades av de ryska, tunga förbanden - och Tolgfors med nickedockor kommer på att den svenska armén skall göra sig av med 50% av de helt underbara, hypermoderna men tunga stridsvagnarna av typ 122 för att istället satsa på lätta förband med "Galtar" och obepansarade Toyotabilar. Sålunda drar man helt fel slutsatser av hur man bäst försvarar hemlandet...

Ryssen besegrade Georgien genom en närmast magnifik uppvisning i eldunderstöd från artilleri, helikoptrar och stridsflyg medan vi i Sverige tycker att 24 artilleripjäser är tillräckligt för att stödja vår armé. Förvisso en korrekt slutsats med tanke på den framtida numerären, men helt åt fanders om man vill ha någon trovärdighet i det nationella försvarsperspektivet. Attackhelikoptrarna vi har är närmast antika idag och alla de JAS-plan vi har lär behövas för att skydda luftrum och alla marinens fartyg som har det gemensamt att de alla saknar luftvärnsförmåga här och nu.

"Här och Nu" är Tolgfors mantra, men är det vi får med omstruktureringen bättre än det gamla och i nypolitiska led ständigt hånade invsionsförsvaret. När Tolgfors är färdig, och 450.000 kvadratkilometer Sverige försvaras av 8 lätta bataljoner med ringa undersöd, en handikappad marin och ett flygvapen med lika många uppgifter som flygplan så kommer vi ändå inte nå upp till det "Här och Nu" som vi nådde med våra 24 brigader, med Europas näst största flygvapen och en marin som iallafall höll piraterna borta från Öland. Det gamla invasionsförsvaret med alla sina värnpliktiga var efter 72 timmar i så pass gott skick att det fanns en avskräckande dimension som vi aldrig någonsin kommer att nå med 6 bataljoner i Sverige, 1 i Afghanistan och 1 i någon annan gudsförgäten del av världen.

Ett land som är stort till ytan, som saknar en stor befolkning men som ligger i en del av världen där avspänningen är på väg att bli historia behöver trovärdighet, och trovärdighet i försvarsförmåga kräver en anpassad numerär. Sverige kommer aldrig kunna anpassa sin numerär med ett yrkesförsvar, Sverige kommer alltid vara för sent ute när hotbilden förändras - det är den tragiska sanningen. Men i Finland har man förstått det där och där är brigaden inget museiförband. Söte bror i Norge har fått upp sina ögon igen och satsar resurser på sin försvarförmåga igen,men som vanligt har vi i Sverige fastnat någonstans i förordet när de andra läser de sista raderna i historieboken...

Länkar: SvD1, SvD2, Expr, Wiseman(läs!)

2009/08/13

BLONDINBELLA, BLOGGAR OCH HYBRIS...


Blondinbella är ju en kvinnlig motsvarighet till mig på många sätt. Hon är snygg och tilltalande, hon är moderat, hon är en bloggare som attraherar miljoner läsare, hon är framgångsrik och verkar ha en självbild som inte stämmer med verkligheten. Tokmoderaten är för de politiskt insatta som reser runt i bloggosfären vad Blondinbella är för modemedvetna unga damer med en extremt ytlig syn på tillvaron.

Visst har det hänt att jag har funderat på hur min blogg skall kunna ta de där sista stegen och nå upp till Blondinbellas besöksantal, men jag har efter träget analyserande kommit fram till att inte ens de mest psykiskt instabila varelserna skulle se något intressant i min klädsel, vilka parfymer som jag använder för att dölja de annars osmakliga kroppsodörerna eller ett pinsamt utlämnande av min miserabla livssituation. Nej, jag har de läsare jag har och det är de som tycker att politiska kommentarer inte alltid behöver vara enligt partiboken, och att sjuka kommentarer om nyhetsflödet faktiskt kan vara läsvärt. Det tragiska i det hela är bara att de med intresset för politisk satir, ironier om nyhetshändelser och någon enstaka seriös ryssofobisk blogginlaga är färre än de där unga flickorna med en vokabulär bestående av två ord, "liksom" och "bah", och som ser ytlighet och naivitet som en livsstil. Bäva månde mänskligheten...

Visst har det hänt att jag har varit avundsjuk på att Blondinbella har sålt annonsutrymme på sin blogg för hundratusentals kronor i månaden, medan mina Google-annonser snart gett mig ett tillskott på 1500 kronor. Och visst har det funnits stunder när jag avundsjukt har blängt på Blondinbellas flanerande på den röda mattan vid någon galapremiär. Tänk att man kan nå sådana framgångar genom att se likadan ut på varenda bild, i lite olika kläder som man fått gratis i fina märkesbutiker mot att man visar upp kollektionen på den framgångsrika bloggen.

När missunsamheten sköljer över mig, när avundsjukan satt sina djupa klor i min själ - ja, då kommer nyheten som får mig på lite bättre humör. Blondinbellas inkomster är inte så fantastiska - snarare tvärtom, kläderna kanske är från UFF och bilderna från galapremiärerna kan ju ha varit tagna innan SF-vaktmästaren jagade ut Nils och Isabella ur salongen som de plankare de visade sig vara.

Innebär dessa avslöjanden att jag för all framtid kan glömma mina drömmar om gratis mat på Burger King, fria flygresor med Ryanair eller en gratiskollektion från Dressman? Med största sannolikhet är det så, för lyckas inte ens en ung, snygg och på alla sätt tilltalande fröken Löwengrip med något liknande i verkligheten, ja då kan ju gamla gubben Tokmoderaten spola ner alla ambitioner att leva på bloggen.

Men bloggandet är ju faktiskt till som en ventil, en ventil för frustration och ett sätt att ändå ge uttryck för vad just jag tycker och tänker om olika saker, händelser, partier eller personer. Bloggandet kommer fortsätta, det är för kul för att lägga ner bara för att man inte kan göra sig en hacka på en av de få sakerna här i livet som jag ändå tycks vara hyfsat bra på.

Länkar: DN1, DN2, Expr/DI, AB

2009/08/12

RYSSEN JAGAR RACKHAM DEN RÖDE?


Häromdagen så lades det i det ryska parlamentet fram ett lagförslag som på ett skräckinjagande sätt underlättar för Putin och marionetten Medvedev att skicka ryska soldater, flygplan och fartyg till områden långt utanför de ryska gränserna. För att skydda ryska medborgare kan framledes alltså ryska elitförband att komma att sättas in överallt runtom i världen, och det är just detta vi nu ser när alla ryska örlogsfartyg i Atlanten sätter efter ett fartyg under maltesisk flagg, med finsk timmarlast och rysk besättning och kapare av okänd nationalitet

Jag brukar ju vara en rabiat kritiker av allt som ryssen företar sig men i detta fall är det väl väldigt bra att man försöker rädda sina nödställda landsmän, fångna ombord på ett fartyg på okända vatten. Om sedan de ryska fartygen lyckas navigera sig fram i det trånga havet Atlanten utan att gå på grund eller sjunka låter jag vara osagt med tanke på hur ryska marinen brukar segla omkring med sina ubåtar Minns U-137 som enligt ryssarnas moraliska anfäder sovjeterna hade navigerat helt galet och egentligen skulle ha varit på andra sidan Östersjön från Karlskrona skärgård. Konstigt nog att hade man lyckats navigera felfritt fram till Torumskär, trots en smal ränna och massor av grynnor och grund...

Nåväl, ryssarna ställer upp för sina landsmän till havs och det är OK. Eftersom Sverige inte har förmågan att se till att fartyg fritt och utan risk för pirater kan segla genom våra vatten så är det en fullt naturlig utveckling. Kan det bli ryska konvojer med örlogseskort mellan Gotland och Öland framöver? Kanske det eftersom Sverige inte bryr sig om att finnas i närområdet eller inom landets gränser med trupp, fartyg eller flygande flygplan.

Det som är skrämmande är att man kan använda denna nya lag om rätt att militärt intervenera lite här och där runt om i sina intressesfärer. Sydosseter och Abkhazier betraktas uppenbarligen som ryssar i och med att man utan några som helst betänkligheter kränkte ett suveränt grannlands internationellt erkända gränser för att skydda separatister, terrorister och rent kriminella element.

Ponera att det i Stockholm finns en taxiförare vid namn Sergeij, som råkar vara ryss. Denne Sergeij rånas och misshandlas svårt att några stökiga passagerare, men den svenska polisen går som vanligt bet på att hitta gärningsmännen trots inslag i Efterlyst och några skarpsynta analyser av GW. Några veckor senare skjuts två svenska helg-alkoholister med en dåligt utvecklad förmåga att kontrollera sin aggressioner av en Spetznaz-grupp utanför Casino Cosmopol. Ryssland har hämnats sin landsman, ryssarna markerar tydligt att den ryska björnen är fridlyst över hela vår värld. Ett absurt scenario, jag vet - men ibland måste man vara galet överdriven för att visa vad som kan hända...

Fartyget som den ryska marinen nu jagar kapades på svenskt vatten, utanför Öland. Sjöröveri på svenskt vatten, i samma anda och stil som det den svenska marinen nu verkar mot utanför Somalia. Vem kunde tro att sådant kunde hända? Min vän Högerspöket gapar om att ta hem Armén från Afghanistan, jag tycker att det som nu hänt visar att Sverige som nation inte har kontroll över sitt eget territorium och att det bör prioriteras att flottans korvetter börjar stäva hemåt för att säkra sjöfarten i våra egna vatten.

Länkar: SvD, SvD2, DN, AB

2009/08/10

ROSINGS BOMBER STÖRRE ÄN ETA:S...


Oftast när jag betraktar olika terroristgrupperingar så är det med ett illa dolt förakt i blicken. Så har det alltid varit när det har handlat om den baskiska grupperingen ETA, fram till denna dag det vill säga.

Uppenbarligen är det så att dessa annars så vanvettiga terrorister har haft den goda smaken att inleda en bombkampanj på den soliga turistön Mallorca enbart för att hålla det svenska blåsta bombnedslaget Linda Rosing och hennes uppenbart lika bombade fästman på deras hotell under deras förlovningsresa. Det som i media kan beskrivas som en utstuderad och vidrig terrorkampanj är i själva verket en plan från ETA för att skona alla turister och befolkningen på Mallorca från Linda Rosing, hennes genom plastikkirurgi vanställda kropp och det allt annat än moraliskt korrekta levernet som hon brukar associeras med. I förlängningen kan bomberna eventuellt ses som en inblandning i den svenska inrikespolitiken med en tydlig markering mot det Unika Partiets ledare att hålla sig i det silikonutspända skinnet...

ETA må vara ett gäng vidriga mördare men här är kan det väl så att ändamålet helgar medlen. Innan det framkom att man genom några bomber, som är betydligt mindre än Rosings egna, fått samma Rosing att hamna i en ofrivillig husarrest så var folk upprörda, flygplatsen stängdes och massor av oskyldiga svenskar blev strandsatta på flygplatsens terminal. Orsaken till att ETA återigen tar till våld var höljt i dunkel, och förklaringen kom ju inte förrän i dagens Aftonbladet. För i Linda Rosings och den svenska kvällspressens värld cirklar ju allt som händer i världen kring Lina Rosing och hennes liv på löpsedlarna.

Just den här vulgära mediakåtheten och egocentreringen retar mig, och bevisligen så många fler. I busskön idag överhörde jag två tjejer som spydde rejält med galla över Rosing. När jag retar upp mig så blir jag bitter och elak, och när jag blir bitter och elak så skriver jag bittra och elaka blogginlägg - vilket jag självklart borde hålla mig för god för.

Men det finns två personer som retar upp mig något enormt och får mig bitter, och det är just Rosing samt den lissmande fjanten Ernst Kirschsteiger. Medan Rosing förstör tillvaron för alla begåvade blondiner och hela feminist-etablissemanget så är Ernst en mänsklig variant av cyanid för manligheten och den mest insmickrande och självgoda varelse som tryckt in sig i våra TV-apparater. Allt Ernst gör är bara bäst, steker han aborre så blir den godast i världen trots att varje riktig man ser att Per Morberg är den manliga förebild man vill se i köket. Målar Ernst ett rum så blir det bara så underbart och mysigt som Ernst kan åstadkomma. Men Ernst är iallafall kreativ och får media för något han tror sig vara bra på, medan Rosing har fått spaltmeter efter spaltmeter i pressen för att hon kopulerat i direktsändning och bytt pojkvänner som andra kvinns byter trosor.

Men nu sitter hon där, gravid, nyförlovad och rädd på Mallorca och vågar inte lämna sitt hotellrum för några bombers skull. Tänk vilken tur att media högg på den här nyheten så att hon inte skulle glömmas bort...

Länkar: AB, Expr1, Expr2