2009/10/28

BYE, BAJS, BAJEN...

Hej då...

Att vara Hammarbyare är ju den mest extrema formen av att vara självplågare och när jag valde favoritlag så var jag högst medveten om att jag lade mina sympatier på ett gäng härliga lirare med en stor del haverister, alkisar och narkomaner i de mest hängivna supporterleden. Mitt älskade Hammarby har ju under min tid som supporter åkt berg- och dalbana mellan seriesystemen men på senare år ändå känts som ett hyfsat tryggt allsvenskt lag, men säg den lycka som varar...?

I kväll var det dags igen, Bajen degraderas och den spelartrupp som inledde allsvenskan 2009 finns det bara spillror kvar av. I år så har inte Bajens öde beseglats på Söderstadion eller någon av de andra allsvenska arenorna utan i det styrelserum där man med berått mod halal-slaktat ett älskat fotbollslag, sålt spelare och själ och lämnat ett stinkande kadaver kvar till de ack så hängivna, ack så lättlurade supportrarna att slösa sina surt förvärvade och hårt beskattade pengar på. För är det inte konstigt att ett lag med medelmåttor, för det är just det Bajen har varit sedan Petter Andersson, Lolo Chanko och Charlie Davies såldes alldeles för billigt, men med ett av de högsta publiksnitten och den mest hängivna publiken tillsammans med AIK kan köras i botten ekonomiskt, sportsligt och moraliskt på det sätt som skett i år. Ett lag av medelmåttor, stjärnspelare som ersätts med brasilianare utan varken mål- eller spelsinne, borde ju innebära en låg lönenivå och ett rejält plus i kassakistan när man värderar in och ut i spelartruppen - men så är det inte i Bajen inte.

Spelare säljs, spelare vill dra, styrelsen flyr i vild panik från sina positioner och VD:n lägger av - och absolut ingen vill ta ansvaret för att det här året har varit ett fiasko utan dess like i Hammarbys ändå rätt tragiska historiebok. Utan att vilja ta våldsverkare i försvar så finns det iallafall en förståelse för att underbetalda men hängivna killar och män vill slå välbetalda, inkompetenta och handlingsförlamade styrelsemedlemmar på käften för det de har gjort med vårt Hammarby. Jag försvarar inte våldet men jag ser orsaken till frustrationen...

I kväll sitter jag och skäms över att hålla på ett lag, en förening som så uppenbart inte har i allsvenskan eller ens i superettan att göra. Med en sådan ledning av folk som flyr när man kört ett lag i botten så finns inget hopp, jag känner bara förtvivlan och uppgivenhet. Är det några jag känner för är det: 1) Tränare Tony, som fick se sin skapelse raseras och sedan fick sparken. 2) Tränare Thom, som fick den synnerligen otacksamma uppgiften att försöka rädda ett lag i fritt fall, en uppgift lika svår som att vara mediatränare åt Mona Sahlin. 3) De medelmåttor som försökte så gott de kunde, men som inte kunde göra mål och inte vinna matcher med ett numera känt resultat... Och ja, jag är bitter!

De som inte förtjänar ett uns av sympati denna kväll är de som med sin inkompetens, med sin fumlighet och ett ekonomiskt svagsinne som slår alla rekord har dödat ett lag som älskas av många, betyder mycket för fler och som har sin plats i de svagas hjärtan och i allsvenskan. Jag är rädd att det kommer dröja många, många år innan det har gått att väcka fotbollens Frankenstein till liv igen. Jag är säker på att fotbolls-Sverige sörjer med oss, för fotbollen behöver Bajen lika mycket som Bajen behöver fotbollen...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, Expr1, Expr2

MONA MÄSSAR PÅ MÄSSAN


Det är ju nästan så att man vill vila på hanen och låta den där masspsykosen till Sosse-kongress fortlöpa utan att jag skjuter in mig på det där partiet där två olika saker kan vara samma sak, och där ingen egentligen borde kunna bli klok på vad det där SAP vill innerst inne. Men jag kan ju inte låta bli trots att jag faktiskt känner mig mer uppskattad bland vissa sosse-bloggare än vad jag får för mig att jag är i de egna leden av cyberkrigare. Tanken har föresvävat mig att det skulle kunna vara så att herrar Krassman och Westerholm i S-bloggosfären uppskattar mig för att jag ger en bild av Moderaterna som ett tokigt och icke alltför seriöst parti, medan mina seriösa partivänner avskyr detsamma.

Men jag kommer fortsätta att håna, raljera, kränka och vara galen, för i min värld måste politiken hitta nya vägar och stigar för att bli mer än en freak-show för de som är intresserade och besatta, politiken måste bli roligare och sjukare. Politiken måste nå ut till de människor som hellre väljer Family Guy än Agenda, Parlamentet istället för en morgon med SVT24 i riksdagens kammare. Just därför fortsätter jag oförtrutet att sparka på den socialdemokrati som har ett gäng härliga människor i sina led men som ändå är så hopplöst patetiska att betrakta så här från utsidan. Sossar kan vara trevliga och härliga, men de är trots det mina arvsfiender i politiken.


I den fagra förortsidyllen Älvsjö har sosseriets alla högdjur, fans och indoktrinerade anhängare sammanstrålat. Man kommer att ha några dagar tillsammans i den genuina mötes-/mässlokalen strax intill den lika genuina och arkitektoniskt fulländade pendeltågsstationen och alla kommer att vara glada, så tillfreds med tillvaron och känna vinden i seglen - och det är detta som är masspsykosens förstadium. Alla kommer vara så fantastiskt glada att just Mona Sahlin är kvinnan som kvoterats in för att leda SAP mot en ny viktoria, och ingen kommer vara de minsta orolig över att partiets ställning uppenbarligen är så mycket starkare än den tilltänkta statsministerkandidatens.

Dagen till ära, denna dag då Mona Sahlin äntrade scenen inför en stor och förtrollad publik av hjärntvättade politrucker, så passade såväl Aftonbladet som Expressen på att återigen lyfta frågan om hur folk egentligen ser på Monas ledarskap - och som vanligt är det fruktansvärt dåliga betyg som Mona får se när hon sprättat upp sitt betygskuvert. När inte ens de egna, trots allt de säger och skriver, tycks uppskatta sin ledare så borde väl den yttersta valledaren "himself" Ibrahim Baylan vara oroad men enligt kvällspressen är Ibbe lugn som en filbunke. Eftersom jag tillhör den skara som brukar läsa kvälltidningarna med kritiska ögon så tyckte jag att det var bäst att fråga Ibbe själv om det verkligen är så att han är så lugn att man kan tro att han fått en överdos Atarax. Men inget nummer hittade jag till Ibrahim Baylan, däremot så provade jag på Ibbe Baylando eftersom jag hört rykten om att det kan vara partisekreterarens artistnamn.

- Hallå.... (oljud i bakgrunden, kan mycket väl vara en kongressmiljö eftersom folk talar i tungor nära den uppringde)
- Hej, är det Ibrahim Baylan jag talar med?
- Det är Ibbe, Ibbe det är jag. Hajar du...? Ibbe Baylando!
- Är det detsamma som Ibrahim Baylan?
- Den tolkningen får du stå för, när jag svarar i den här telefonen är jag Ibbe Baylando.
- OK Ibbe, jag har några frågor jag skulle vilja att du svarade på. Det sägs att Ibrahim Baylan inte är ett dugg orolig över att Monas förtroendesiffror sjunker som en rysk atomubåt i Barents Hav. Stämmer det?
- Jag är mer orolig över att inte komma in på Club Kino efter kongressminglet, jag är cool när det gäller allt som gäller Mona. Jag har egna undersökningar som visar att Mona har ett bra förtroende bland folket. Det ser bra ut, mycket bra.
- Jaha. Det låter ju intressant, men kan du berätta mer?
- Visst kan jag det. Vi har bett United Minds fråga 16000 utvalda människor med bristande intellekt om vem man har förtroende för och Mona vinner i alla mätningar.
- Häpnadsväckande! Så hon får bättre siffror än Reinfeldt?
- Nejnejnej! Vi har frågat lite annorlunda och fått svar som passar oss bättre. Vi frågade till exempel om Babar eller Mona Sahlin skulle styra Celesteville bäst och Mona vann med 52% mot 48%. När frågan kom om Babar eller Mona Sahlin skulle vara bäst som statsminister för Sverige så blev det jämnare, 50.1% mot 49.9% procent till Monas förmån. Sedan bad vi folk rangordna vilken av Mona, Idi Amin, Kim Jong-Il, Moammar Khaddafi, Saddam Hussein och Jens Stoltenberg som ingav störst förtroende och Mona slog både Saddam och Idi! Det anser vi vara ett gott tecken.
- Men både Saddam och Idi är ju döda?
- Ojdå, det tänkte vi inte på. Hörru, nu skall Bodström upp och sjunga en lovsång till friskolorna, måste dra. Hej då!

Efter ett sådant samtal borde man ju inte kunna bli mer förvirrad, men... Socialdemokratin är ett minst sagt mångfascetterat parti, för medan Mona står i talarstolen och gapar på om att just hennes parti nu "står vi upp för medborgarens rätt att välja" samtidigt som Ewa Franchell som ledare på den röda tidningen vill på omvänt khmer-manér vill tvinga folk att överge sina villor och landsbygd för att flytta in i miljövänliga hyresrätter i storstäderna. Det är också ett sätt att se på valfrihet... I sossarnas valfrihetsagenda ingår också frihetsreformen att sno ifrån familjerna deras rätt att själva utforma sitt familjeliv med de små och nyfödda barnen - just sådant som kvoterad föräldraförsäkring är valfrihet i sosse-Sverige-

Mona mässar på om hur mycket kostnaderna är för knäplastiker, dagisplatser och en högskoleutbildning för att i samma andetag kräva högre skatter för alla yrkesarbetare. Att Sverige trots världens högsta skatteuttag haft en välfärd på dekis under de sista ljuva åren av sosse-vanstyre tänker hon inte på. Hade hon gjort det hade kanske till och med Mona sett att sambandet mellan skyhöga skatter och en bra välfärd inte finns överhuvudtaget. Visst kostar välfärd pengar, men välfärd är också att prioritera rätt och det har aldrig SAP haft förstånd till...

Samma Mona vill hålla SAP på mittplanen, och detta medan LO-topparna och Lasse Ohlys Vänsterparti gör allt i sin makt för att dra Mona vänsterut. SAP lovar jobbsatsningar, men utan att kunna presentera ett enda vettigt förslag annat än att höja skatterna, höja skatterna och höja skatterna... Monas parti med bihang skall inte höja skatten för "vanligt folk", och då är väl vi som har jobb i sosseriets Sverige ovanlig människor? För i kommun efter kommun så går höga S-företrädare ut och lovar höjda kommunal- och landstingsskatter - skattehöjningar som drabbar alla utan urskiljning. Kan man bli klok på ett sådant parti?

Uppenbarligen så har folket i det här landet, trots att den senaste mätningen från Synovate ger mig lite hopp, förtroende för partiet SAP och den rödgröna röran medan man inte vill ta rörans statsministerkandidat ens med en tång och inte kan man bli klok på ett sådant resultat. För hur bra politiken än må se ut, hur vältaligt man än må formulera den så gäller det att ha en ledare som klarar av den uppgiften - och det vet vi att inte SAP har, varken idag, imorgon eller om ett år...

2009/10/27

SVIN-VACCINETS HEMLIGA BIVERKNING!


Klockan var 12.42 när den tunna, fina nålen penetrerade min spända hud på den vänstra överarmen, det var dags - dags att få min första dos Pandemix. Klockan var 12.42 och platsen det trevliga lustgasrummet på Astrid Lindgrens Barnsjukhus, och det kändes ingenting alls när nålen genom syster Kerstins försorg satt där så fint i mitt späck. För en stund tänkte jag på Tiopental, men det var lugnt, tryggt och jag var så stolt att dra mitt strå till stacken i kampen mot den hemska pandemin och jag blev som ett litet barn när jag fick en rosa lapp där Vårdguiden tackade mig, förmodligen personligt, för att jag i min kropp numera har en dos av det där som skall stoppa svininfluensan...

Klockan var 12.43 när jag började fundera på alla de där biverkningarna som man läst om i kvällspressen och efter ytterligare en minut så började de första effekterna av den där behagliga sprutan så var jag fullt och fast övertygad om att jag skulle få alla de där skrämmande symptomen som Aftonbladet och Expressen jagat upp Svensson med. De är ju rätt roliga kvällstidningarna i sin ambition att skrämma livet ur medborgarna. Först skrämmer man folket för en influensa som möjligtvis kan vara lite lätt farlig för de som tillhör riskgrupperna, sedan fortsätter man att skrämmas så att det beställs vaccin till hela Sveriges nu vettskrämda befolkning och följer upp detta med djuplodande reportage om hur folk behandlas med konstgjorda lungor under den tid folket väntar på det allsmäktiga vaccinet...

När så vaccinet kommer efter ständiga förseningar ändrar kvällspressen fokus och börjar skrämma upp folket över det livsfarliga vaccinet istället och Svensson börjar nu bli rejält förvirrad. I kvällspressen skrivs det om hur folk dör av vaccinet, hur folk bara kan gå baklänges och hur alla möjliga sjuka reaktioner drabbar de som är korkade nog att ta det där vaccinet trots att smittspridningen tar fart lite här och där. Själv litar jag som vanligt blint på att samhället och staten vet vad som är bäst för mig, eller är det en biverkning av vaccinet när jag börjar känna så?

Klockan var 12.44 när det började krampa i magen, när det körde ihop sig i hela tarmpaketet och detta såg jag naturligtvis som en biverkning och inte en effekt av de där 16 gasbildande lökringarna jag tryckt i mig kvällen innan på BK. Därefter kom ett antal biverkningar på löpande band: frossa, ökad svettning, feber, muskel- och ledvärk, sömnlöshet och yrsel och jag började bli lite lätt orolig...

När sedan körtlarna i halsen svullnade upp, klåda och blöjeksem, stickningar och domningar i alla mina fem extremiteter så fick jag för mig att jag kanske hade en släng av hypokondri och drog en lättnandens suck över det faktum att jag trots allt var kvar på jobbet, i vården trygga miljö åtminstone en timme till. Men när jag kände hur jag fick en övergående inflammation i hjärnan och i mina redan hårt ansträngda nerver som föranledde svaghetskänsla, små kramper och förlamning så blev jag återigen nervös över om jag verkligen skulle överleva den där lilla behagliga sprutan.

Tankarna flög igenom mitt ostrukturerade psyke om hur familjen, partiet, riket och bloggosfären skulle överleva mitt alltför tidiga frånfälle medan jag gick baklänges ut genom huvudentréen på Astrid, det enda sättet jag numera kan förflytta mig på. Snabbt knappade jag ner en anteckning i mobilen med mina småkrampande spastiska fingrar om mitt testamente. Mina hemvideos skulle doneras till Berth Milton, min samling av flygsimulator-program till PC till Mazar-e-Sharif Flight Academy, min kompletta uppsättning av Playboy-tidningar till min vän Krassman samt mitt signerade exemplar av "Den som är satt i skuld är inte fri" till finansminister Anders Borg, allt knappades in under ett våldsamt darrande - men jag överlevde bedriften.

Klockan är 19.08 och trots att det var väldigt jobbigt att gå baklänges och känna sig yrslig och moribund så var det den där okända biverkningen som störde mig mest. Det var tanken att jag hade gjort vad staten förväntade sig av mig, att jag hade gjort min plikt mot pandemin och att jag dessutom var stolt över att vara ett lydigt instrument för Socialstyrelsen. Allt det där som innebar att jag börjat lita blint på övervakningssamhället och att statens myndigheter vet vad som är bäst för mig, för min familj fick mig att börja ana den där vidriga biverkningen som innebär att man börjar bli sosse - ett tillstånd där det fria tänkandet får stå tillbaka när den allvetande staten sagt sitt.

I morgon börjar sosseriets kongress, och frågan är hur jag kommer att se på spektaklet? Kommer jag vara den gamla vanliga, elaka och cyniska Tokmoderaten Fredrik eller kommer Pandemix-sprutan ha gett mig en ny ideologi där allt är frid och fröjd när Mona travar floskler på stapel och Baylan går omkring och spanar in unga SSU-kvinns som om de vore en välsmakande burgare? I morgon vet vi, om jag nu kan överlever natten eller om jag kan somna.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, AB1, AB2, AB3, AB4, Expr1, Expr2

2009/10/26

AVSLÖJANDE: GUILLOU OM S TILL KGB


Mona Sahlin, som till allas vår glädje för övrigt syns mer i media än vad den store ledaren Göran någonsin gjorde, laddar upp för sin jobbkongress genom att avkräva Jan Guillou på svar om vad den röde, naive och allt annat politiskt korrekta författaren skickade för informationer om det Socaildemokratiska Arbetarepartiet till KGB. Genom att muta Jan Guillou med en ny älgstudsare så har jag fått reda på precis allt som Guillou skickade med flaskpost över Östersjöns vatten - till fienden...

Jan Guillou berättade för KGB att SAP hade en partiledare vid namn Olof Palme, och att denna Palme var en klassförrädare av stora mått med en nästan lika stor näsa. Men Palme var också naiv och trodde att Norden och Östersjön skulle kunna bli en kärnvapenfri zon trots att den mest aggresisiva stormakten hade sina kärnvapenbestyckade u-båtar i samma hav och en drös med robotar i Baltikum. Trots detta var Palme en intelligent person, med en fungerande hjärna.

Dessutom fick KGB tidigt veta att det i rörelsen fanns en uppkomling vid namn Mona Sahlin som var helt betuttad i denna Palme. Hon hade inte gått med i SAP, hon hade gått med i Olof Palmes fan-club enligt egen utsago. Kvinnan hette Mona och var enligt Guillou ingenting att oroa sig för eftersom "hon hade ett intellekt som en silverfisk och politiska förmågor som en klump med hår i avloppssystemet". KGB skrev snabbt av Mona Sahlin från listan över potentiella politiska ledargestalter i Sverige, men glömde bort att samma Mona saknade varje form av självinsikt och självklart tackade ja till en fråga där alla andra tackade nej...

Unga Örnar fick ett eget kapitel, som en kopia av de sovjetiska ungdomarna i Pionjärerna. Här hade för en gångs skull SAP anammat kommunismens idéer om tidig indoktrinering och folkfostran från barnsben i partiets regi. Att små barn som inte ens lärt sig skriva, läsa eller tänka själva tvingades ut i Första Maj-tågen var en naturlig del i detta fostrande där det egna tänkandet placerades i malpåse.

Snart förstod också KGB att SAP och fackföreningsrörelsen i Sverige hade ett mer friktionsfritt och symbiotiskt samarbete än fack och parti i Sovjetunionen och dess vasallstater. Det SAP bad LO om utförde LO, medan SAP utan problem gjorde allt det som LO-kollektivet skrek om. I Sverige skulle aldrig något regeringsfientligt "Solidarnosc!" titta fram så länge SAP hade makten, medan facket med full kraft i arbetarnas namn skulle underminera varje form av demokratiskt styre där bourgoisen hade lyckats ljuga till sig makten för en kort period.

Sålunda kunde KGB snabbt hitta ett antal punkter där man kunde lära sig något av SAP. Man avsåg att snabbt skicka de ryska, östtyska och bulgariska fackföreningsledarna på ABF-kurser i Sverige, man kunde fortsätta med Pinonjärandet i samma utformning som Unga Örnar och man behövde inte oroa sig för en ung, imbecill kvinna som pratade som en förskolepedagog med söderslang.

Idag vet man bättre, idag oroas FSB och Ryssland över att hon som inte kan prata kan vara på väg mot makten och med en riktig gammal kommunist vid sin vänstra sida. Sverige är svårläst, trots att SAP borde vara lättlästa men ibland så förändras historien på de mest bisarra sätt, nu får vi se vad för bisarrt som kommer ut ur Jobbkongress-09 under SAP:s fanor.

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB1, AB2,

2009/10/25

EN PRILLA UNDER FÖRHUDEN...


En tidig morgon, som egentligen inte är så tidig - sommartiden är slut och det blir lite ljusare på morgonen mot att mörkret redan sänkt sig när man hämtar ungarna i skolan och på dagis. Jag blev inte förvånad när jag igår läste en artikel om sommartidens införande, och att bakåtsträvarna i LO som vanligt var emot denna ljusa reform på samma sätt som de är emot allting här i världen. Tänk vad underbart om hela mänskligheten hade varit LO-toppar, då hade ordet "Nej!" varit den underbara light-versionen av Esperanto...

SvD ögnas som vanligt igenom denna ljusa men ack så gråa morgon, och den stora nyheten är att snuset är spetsat, att nikotinnivåerna är så höga så att en portionsprilla får vilken oskyldig kille i de nedre tonåren att trilla dit i ett livslångt beroende och missbruk. Tragiskt värre, även om jag ser snusande som något fruktansvärt manligt och tufft. Och eftersom jag är allt annat än manlig och tuff så är ju mina erfarenheter av snuset minimala.

Platsen var parkeringsplatsen så långt bort man kan komma på Rönningevägen i de fagra villasamhället Rönninge, alldeles bredvid ändhållplatsen Nytorp för buss 735. Det måste ha varit 1980 eller kanske 1979, och vädret var som idag - grått och tråkigt. Bakom ett garage skulle den tuffa och manliga Leif bjuda oss lite yngre på varsin prilla, och jag var nervös eftersom jag var en tönt och synthpopare, och allt annat än tuff och manlig. Mina kompisar placerade sina prillor där under överläppen och såg så balla ut, och ännu lite tuffare blev det när svart saliv började skymta i mungipan. Men jag var handfallen, förtvivlad och bara så nervös. Mina darrande fingrar formade en liten boll av den mörka sörjan och jag stoppade in den i munnen...

"-Det var väl inte så farligt?" frågade tuffe Leif och gav mig en klapp på axeln, och nervösa jag svalde naturligtvis prillan. Helt plötsligt blev det uppenbart att jag gillade satsumas mycket bättre än snus, ty prillans färd ner i matsäcken fick maginnehållet att komma i retur. Och eftersom jag ätit två satsumas strax innan så var det som en kulsprutesalva som kom ur min mun, där kulorna bytts ut mot lätt upplösta satsumas-klyftar och tillblandade med den där prillan som snabbt löste upp sig i kontakten med min magsyra. Kompisarna skrattade rått, jag skämdes och den lilla manlighet jag kanske hade haft i deras ögon var som bortblåst.

Denna upplevelse dödade alla mina ambitioner att bli snusare och man, men jag har ju genom åren stött på snuset lite här och där, i naturliga och onaturliga situationer. Den mest minnesvärda situationen med snus inblandat var under min studietid i Tumba Gymnasium. I min klass hade vi en kille som i dagens samhälle förmodligen hade fått en diagnos med nästan alla bokstäver i alfabetet. Han brukade sitta längst bak i klassrummet och skjuta snorkråkor i tjejernas hår, han skrattade rått när de började skrika men han var samtidigt bildskön, spännande och djävligt manlig - han snusade, och han snusade mycket....

Han hade ju bilden av sig att vara tuff, manlig och lite för mycket, och dessutom hade han dåligt rykte rent ekonomiskt. Lånade man ut en slant till honom, och det hände alltför ofta eftersom han aldrig hade några egna pengar så visste man att det dröjde lång, lång tid innan man såg de där pengarna igen. Kort sagt, han hade en kreditvärdighet i klass med min egen. Efter en gymnastiklektion så började han sondera bland killarna i klassen ifall ingen hade några slantar att låna ut till en konsertbiljett. Ingen nappade, men ett annat förslag dök upp. En av mina skolkamrater kom med erbjudandet att ge den tuffe killen 20 kronor, inte låna ut, ifall han tog en av sina prillor grovsnus och stoppade in den under förhuden och höll den där i 90 sekunder. Flera andra anslöt sig, och lovade samma belopp för samma uppdrag, med modifikationen att tiden landade på två minuter istället för en och en halv. Den tuffe killen såg skärrad ut för första gången sedan jag blev bekant med honom, men driften att gå på den där konserten tog överhanden och han stoppade in där prillan grovsnus på en plats där ingen prilla tidigare varit.

Redan efter en halv minut såg han plågad ut, och eftersom vi var humana och empatiska så sänkte vi tidsgränsen till de första 90 sekunderna. Men plågan var trots vår ambition att lätta på hans börda och stärka hans ekonomi helt enorm och han började ge konstiga ljud ifrån sig samtidigt om ansiktet blev allt rödare. Nittio sekunder passerade, prillan släpptes ut och en nedre toalett genom ivrigt duschande tog vid. Han tjoade, han svor och han var orolig över att hans väl tilltagna orm aldrig skulle bli den där ormen han alltid varit så stolt över igen. Under tiden samlade vi in pengarna för konsertbiljetten, det räckte gott och väl och det blev till och med en hyfsad slant över. Att han efter denna episod fick indiannamnet "Det röda Ollonet" var föga förvånande för oss som sett hela händelseutvecklingen...

Frågan är nu om en prilla under förhuden är en lättare inkörsport i missbruket än en under läppen? Hursomhelst så var han en riktig urman där han stod med prillan på helt fel plats, tuff, manlig och stark.

Länk: SvD, DN, Expr, AB

2009/10/24

VÄNSTERVRIDNA KULTURARBETARE I KGB


Är det någon som blir överraskad egentligen? Överraskad över att den något egna, vänstervridna och blogghatande författaren och rikstyckaren Jan Guillou fått en del av sina inkomster från KGB, från Sovjetryssland och kommunismens garanter?

Alls icke, för är det något som våra kulturarbetare är så är det ju så fruktansvärt naiva i sina vänstersubversiva åsikter att de inte skulle rygga en millimeter ifall de fick en chans att dryga ut sin livstidslön från staten och skattebetalarna med lite rubel, och även om just Guillou genom åren har dragit in multum med kapitalistpengar på sina böcker om Hamilton så är det samma rödgardist vi ser ännu denna dag.

Frågan är bara vad den gamla arbetsgivaren i Moskva tyckte om de böcker där landsförrädaren Berling dödades i sin lya och en rysk undervattensbas i Stockholms skärgård sprängdes av den Hamilton som jag denna dag beundrar mer än den författare som krystade fram honom på ett plan mellan Stockholm och Oslo.
Länkar: SvD, SvD2, DN, Expr1, Expr2, Expr3

2009/10/23

ALLA VILL DANSA MED MARIA...


"Från Rosenbads fönster hörs dragspel och bas
Fullmånen lyser som var den av glas
Där dansar Fredrik Åkare
kind emot kind
med lilla fru Maria Wetterstrand

Hon dansar och blundar
så nära intill
Hon följer i dansen
precis vart han vill
Han för och hon följer
lätt som en vind
Men säg, varför rodnar
Maria Wetterstrand?

Säg var det för det
Fredrik Åkare sa?
Du doftar så gott
och talar så bra
Din väljarbas är smal
och barmen är trind
Vad du är vacker
Maria Wetterstrand.

Men dansen tog slut
Och vart skulle dom gå?
De bodde så nära
varandra ändå
Till slut kom dom fram
till Marias grind
Nu vill jag in i Alliansen
sa Maria Wetterstrand

Vet Hut Fredrik Åkare
Skäms gamla karl'n
Maria Wetterstrand
är ju bara ett språkrör
Ren som en blomma
skygg som en hind
Jag får snart sjutton procent
sa Maria Wetterstrand

Och stjärnorna vandra och timmarna fly
och Fredrik är gammal
men månen är ny
Ja, Fredrik är gammal
men kärlek är blind
Åh bjud in mig i Alliansen...
sa Maria Wetterstrand"

Om det otänkbara händer, om de där Sverigedemokraterna hamnar som vågmästare efter valnatten om mindre än ett år så kan det krävas mer än kyssar och danser för att lösa den politiska motsvarigheten till den Gordiska knuten. I min värld är det naturliga steget att just Miljöpartiet tar steget över den minerade och välbevakade demarkationslinje som i dag är gränsen mellan de politiska blocken i Sverige.

Och inte mig emot, jag högaktar Maria Wetterstrand som politiker och uppskattar hennes uppriktighet trots att vi är lika långt ifrån varandra som Torshälla och Eskilstuna. Maria har gjort underverk av det miljöparti som förut bara kunde beundras för sina vackra men orealistiska drömmar. Dagens Miljöparti lever i nuet, i verkligheten men det gör det med en annan syn på hur man förbättrar nuet och verkligheten...

Men skillnaderna är i mina ögon inte svårare än att man kan lösa dem om man lägger manken till alldeles oavsett vad den där skäggige mannen från Kalix än må gå omkring och bröla om. Peter Eriksson är oflexibel, och är det något Maria Wetterstrand inte gillar är det oflexibla människor. Alliansen får visa flexibilitet och samarbetsvilja. Det är ju tack och lov den undersköna Maria som står för tankeförmågan, för hjärnan och Miljöpartiets framgångar, vem skulle inte vilja samarbeta med en sådan person egentligen?

KAMPEN NÄRMAR SIG SLUTET


(För tidigare blogginlägg i denna fråga, var god titta här och här. Det kan vara klokt att läsa för att få hela bilden av den valkampanj som nu äger rum.)

En vecka återstår att den demokratiska process som pågår i denna bloggs högerspalt och som har som mål att till regeringen presentera en lämplig landshövding till vårt nya län, länet Mazar-e-Sharif med Balkh. En vecka återstår och spänningen är närmast olidlig, undertecknad och Gudrun Schyman ligger närmast sida vid sida, två futtiga röster skiljer oss åt och det är uppenbart så att det hela inte kommer att avgöras förrän den generösa sångerskan Sarah Dawn Finer sjunger sista textraden av "Du gamla, du Fria" på fotbollsstadion i Mazar-e-Sharif.

Dessutom så har jag har rykten om att Ibrahim Baylan och Gudrun Schymann har för avsikt att ingå i ett valtekniskt samarbete där Ibbes röster kommer stötta Gudrun, och när jag frågat Bengt Westerberg ifall han som motdrag vill ansluta sig till mina ambitioner så blir svaret att han "hellre ser Ian Wachtmeister som ny hövding i det där nya länet än en galning som Tokmoderaten!"...

För att säkra segern så måste jag uppenbarligen lyfta ett antal frågor om vad jag som landshövding i Mazar-e-Sharif vill genomföra så snart jag satt min fot i det nya Sverige som nu avses skapas i den bergiga provinsen som en gång var en del av Afghanistan.

- Jag kommer inte vila förrän det har införts ett förbud mot att använda dubbdäck på Usama bin Laden Avenue. Mängden av skadliga partiklar i luften runt denna gata är extremt stor, och skördar fler liv än amerikanska bomber eller granateld från talibanerna.

- Det är min ambition att snarast reformera skolorna i det nya länet för att harmonisera bättre med hur skolorna i de andra länen fungerar. Genuspedagogik införs i förskoleklasserna och en väl balanserad och informativ sexualundervisning med en genusneutral grundsyn påbörjas redan i årskurs 4.

- Fritidsgårdreform sjösätts De rotlösa, understimulerade afghanska ungdomarna har ju ingenting annat att göra på fritiden än att skjuta ner helikoptrar eller spränga fjärrstyrda minor. Detta beteendemönster borde man kunna råda bot på ett fritids i varje kvarter eller by.

- Könsneutral äktenskapslagstiftning införs så snart det är möjligt.

- En närpolisreform genomdrivs. Behovet av dialogpoliser och preventiv brottsbekämpning synes oändligt i ett län där många av talibanerna inte har förstått att det är brottsligt att vara just taliban. Polisen i Mazar-e-Sharif hamnar under länskommunikationscentralen i Stockholm och med den där snygga länspolismästaren som högsta höns.

- En kvoterad föräldraförsäkring utformas där såväl far som moder delar solidariskt på bördan tills dess barnet fyller 30 år.

- En utomhuspool byggs med tempererat vatten och ett fint hopptorn.

Med dessa grandiösa ambitioner hoppas jag ta udden av Gudrun Schymans arbete som syftar till att utmåla mig som en mansgris som ingenting har att göra i Mazar-e-Sharif.

Jag ser behoven, jag identifierar problemen och hittar lösningen på hur vi svenskar kan göra vårt nya län till en plats där framåtanda och positivism är grundstenarna i det nya samhällsbygget. Lägg din röst på mig, Mazar-e-Sharif behöver mig lika mycket som jag behöver den hyfsade lönen och det väl tilltagna traktamentet...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3

2009/10/21

ETT FOLK AV FYLLON


Det är i år 200 år sedan de västra och östra halvorna av den ståtliga svenska nationen för alltid blev två länder. På ett sätt kan man ju dra en lättnadens suck över det faktum att vi i dag är Sverige är och våra bröder och systrar på andra sidan älven och havet är finnarna i Finland, och detta beror på det faktum att finnen aldrig tackar nej till sprit och alltid tittar djupt i glaset. Man kan ju föreställa sig vilka skatter vi hade behövt ta ut för att kunna hantera vården av alla alkoholskador om våra länder fortfarande hade varit ett. Dock så är det ju ett lika uppenbart faktum att vi svenskar av idag hade behövt finnarnas för ovanlighetens skull nyktra syn på försvarspolitik, på behovet av ett starkt försvar och den förmåga den finska mannen har i utövandet av krigets konst. Finnarna har dragit sina slutsatser av de krig landet utkämpat, under svensk flagg och under egen fana och man drar rätt slutsatser med hänsyn till den historia som alltid går igen.

När man talar om finnen och spriten så är det ett ju så att man tassar i utmarkerna av vad som kan betraktas som grova generaliseringar, något som ligger i fokus nu med Åkessons islamofobi och min egen blekingefobi. Men det är ju utan tvekan så att endast finnens kroniska blekhet och tysta personlighet får gulheten i hyn och spritångorna ur käften att endast undantagsvis röja vilket bränsle som krävs för att hålla finnen igång.

Den senaste, men på inget sätt överraskande nyheten, handlar om små finska dagisbarn som snaskar i sig handsprit i väntan på att langningskedjan skall börja fungera eller den födelsedagen kommer som innebär inträde till Alko. Det som är konstigt är att finnen reagerar när ett barn börjar raggla omkring med 1.9 promille i blodet, eftersom detta är att betrakta som finnens habitualtillstånd. Och medan våra bröder och systrar ägnar sig åt ett ohämmat supande, slickande eller någon annan form av alkoholmissbruk så har svensken istället hänfallit åt att missbruka porr på de nya medierna. Frågan är vad som är värst, vilka det är mest synd om? Är det den stackars finska dagisflickan som i sin ensamhet och rotlöshet slickar i sig handsprit för att glömma dagens vedermödor, de elaka dagisfröknarna eller de äckliga karelska piroger som serveras till lunch som har det tyngst? Eller kan det vara den svenske mannen som lever i ett ultrafeministiskt samhälle där mannen och manligheten skall förnedras, ignoreras så till den milda grad att den enda chansen att få tömma sig blir ensam framför en platt datorskärm...

Eftersom jag är i vårdsvängen där bruket av handsprit är enormt så avser jag att varje fredagseftermiddag slicka rent mina fingrar rejält efter varje avspritning, det kan bli mitt bidrag till att driva monopolets Systembolag mot avgrundens rand. Därefter hem mot datorn för lite fredagsmys...

Länkar: DN, AB, SvD

2009/10/20

TACK OCH FARVÄL MIN ÄLSKADE...


Den här dagen var ju förutbestämd, det fanns liksom ingen återvändo. Några månader har gått sedan jag tog min politiska Time-Out från alla mina fantastiska politiska uppdrag i Sundbybergs stad, och de som känner vår kommunstyrelseordförande Helene Hellmark-Knutsson har sett förvandlingen. Från att ha varit en glad, sprallig kvinna med ett leende på läpparna mest hela tiden så har Helene i min frånvaro mer och mer tappat fokus. Enligt mina källor så har hon sett blek, medtagen och nästan apatisk ut - geisten för att styra Sundbyberg verkar vara som bortblåst. Och kan man klandra Helene egentligen, när hennes drömprins på ersättarhyllan hastigt och mindre lustigt bara försvann som genom ett cybertekniskt trollslag...?

Men nu visar Helene framfötterna och initiativförmåga, och söker sig osökt till den högsta politiska ledningen för den organisation jag jobbar i. Det är ju inte utan att man kan misstänka att Helene har svårt att släppa greppet om mig, att hon "förföljer" mig - dock med den väsentliga skillnaden att den som känner sig "förföljd" brukar må dåligt av det och jag känner mig bara hedrad och euforisk. Kan det verkligen vara så att Helene vill vara i min närhet, att hennes avoga inställningen till mina kommentarer på hennes blogg, hennes vägran att göra just mig till en av alla hennes kompisar på Facebook bara är ett spel för galleriet, ett sätt att verka vara svårflörtad?

Så brukar nämligen tjejer jag uppvaktar reagera. När jag för lite drygt 20 år sedan försökte få mitt nuvarande fruntimmer intresserad så möttes jag av kyla, ointresse och likgiltighet, och när jag stötte på henne på Mäster Samuelsgatan utanför nattklubben Aniara som av en händelse så sprang hon skrikande från platsen. Hon skrek "neeeej!" och jag valde att tolka det som något negativt. Men jag kämpade på, och trägen vinner - kanske är det därför jag nu ser positiva tecken i min framtida relation till Helene.

Det är ju ett val mellan två fantastiska kvinnor som vi har framför oss i valet till Landstingsfullmäktige, det är Helene mot statsministerns undersköna Filippa och när man är så ytlig som jag blir valet helt plötsligt svårt när man är så fruktansvärt ytlig som jag är...

Jag vet ju vad Helene har gjort för Sundbyberg, och jag högaktar henne för alla kloka, insiktsfulla och genomtänkta beslut. Vem kan låta bli att beundra en person som så väl förvaltat sosseriets egen grundidé om att konst, kultur, simanläggningar och baseballarenor skall ha ekonomiskt företräde mot det vi andra kallar välfärdens kärna? Men vem är jag att döma egentligen, det är ju det som är själva grundfundamentet i demokrati - att man ser på vårt samhälle utifrån olika synvinklar men ändå tror på att man gör det rätta, och gör detta för att förbättra.

Nu skall Helene tillsammans med Ilija Batman från Nynäshamn försöka få det genuint blåa länet Stockholm att skifta över till rött, men jag tvivlar på att de lyckas. Men om... så skulle det vara en ynnest för mig som lågavlönad underskötare i landstingets enorma organisation få jobba under Helene Hellmark-Knutsson som landstingsråd. Det är ju nästan så att man börja fantisera om filmen "Skamgrepp" med Demi Moore och Michael Douglas...

Jag bad mina vänner skicka in sina kommentarer om det faktum att Helene överger Sundbyberg för en annan utmaning, och de flesta knep igen - till och med de med samma partifärg. Liberale Lönnqvist kunde man dock lita på och han bidrar här till mitt avskedsinlägg.

"Helene är en maktspelare; på gott och ont. Det positiva är att hon är en oerhört smart strateg med fingertoppskänsla för hur hon ska skapa majoritet för den politik hon vill föra. Nackdelen är att hon sätter makten före allt - inklusive ideologi - och hon tar till alla knep som finns för att få makt; inklusive fulspel.

Sossarna i Sumpan förlorar på att Helene går till landstinget, men kommuninnevånarna vinner på det eftersom det minskar sossarnas chans att behålla makten."

Länkar: DN, SvD

2009/10/18

TVÅNGSMEDICINERA ÖSTROS - NU!


Det kan ju inte vara lätt att vara Thomas Östros, så extremt galen och hätsk i sitt tonläge. Man kan ju inte låta bli att känna med karln, ha medkänsla och empati, för något måste ju vara fruktansvärt jobbigt i den skallige terrierns liv. Någon annan förklaring finns ju inte till hans minst sagt skruvade beteendemönster...

Kvällens höjdpunkt var ju inte den goda potatisgratängen med sin 8 vitlöksklyftor, ej heller den där hembakade chokladtårtan med smarrig glasyr och det lär nog inte ens bli den där erotiska utsvävningen jag hoppas på - nej, kvällens höjdpunkt var holmgången mellan den normalt rabiata galningen Östros och den synska pedagogen till finansminister Anders Borg på den vänstervridna statstelevisionens program "Agenda". Det är ju helt underbart när en man som folk ur alla läger har förtroende för tar hedern av en annan man som inte ens de närmaste borde kunna gilla. Just så är det faktiskt, många närmast religiösa sossar i min bekantskapskrets uttrycker ofta sin beundran för Saidas halvbror Anders Borg medan de är skeptiska till om det verkligen var begåvat att utse den ständigt hätske Östros till sosseriet finansministerkandidat.

I kvällens "Agenda" så fortsatte Östros mala på med sin oseriösa gapighet som signum. Östros fortsatte att i gammal skön stil strö osanningar och förtal runtomkring sig på ett sätt som måste föranlett Anders Borg att putsa upp sina moderiktiga brillor rejält efter det att lamporna slocknat i studion. Östros kroppsvätskor sprids ju alltid i de lokaler där han håller hov och tar sig an debatter. Där Östros framstår som sjukligt obalanserad så står Anders Borg och ler förtroendeingivande, ja han nästan hånler men man känner sig ändå trygg med hans kunskap och förmåga trots att han har en fjantig tofs i nacken som är föga statsmannamässig. Men han är så trygg, så trygg - och har Anders Borg stått i Almedalen och sagt att den eviga freden har kommit och att vi kan plundra försvarsbudgeten på 4 miljarder, ja då är det väl så i dessa flestas ögon men inte i mina.

Jag har svårt att se vad socialdemokraterna som parti har att vinna på att det är denna gläfsande man som skall lansera partiets framtida ekonomiska politik. Skulle det inte ha varit bättre med en torr, tråkig men ändå förtroendeingivande Nuder istället? Visst är Pär Nuder lika tilltalande som färg som torkar, men ibland är känslan av likgiltighet så mycket bättre än känslan av avsky eller bara ett fysiskt illamående. Eller varför inte locka tillbaka han som ruttnade på sin chef Göran, den färgglade kamrerstypen Erik Åsbrink? Eller den bästa de haft på posten sedan jag började intressera mig för politik, Kjell-Olof Feldt? Jag tror faktiskt att en uppgrävd och likstel Gunnar Sträng skulle vara mer tilltalande än just denna Östros i vanligt folks ögon...

Allt jag tycker, känner och förmedlar har förstärkts under "Agenda", och detta trots att SVT är vänstervridet och kanske beroende på att jag själv är en stock-konservativ cyklop utan någon som helst form av opartisk objektivitet i min skalle...?

Men jag har som sagt svårt att se hur det blir bättre för socialdemokraterna av att ha en man utan sjukdomsinsikt som skulle behöva tvångsmedicineras som sin ekonomiska talesperson? Som om det inte räcker med att de har en partiledare utan varje form av förtroende bland väljarna? Men tittar man på SIFO:s siffror från imorse så går det uppenbarligen bra ändå. När skall man bli klok på konungariket Sverige egentligen, det är ju en fråga jag tar med mig till drömmarnas värld. Natti, natti...

Länkar: SvD, DN, AB, Expr1, Expr2

EN RÖDGRÖN MARDRÖM LIGGER FRAMFÖR OSS?

Rostasfilé med rödgrön röra...

Söndag morgon, huvudvärken gör att frukosten består av en limpmacka med prästost och ett glas med mousserande Treo. Och inte blir det ju bättre av att man grottar ner sig i en ny opinionsundersökning som visar att mina socialdemokratiska bloggarpolare Krassman och Westerholm är de som kommer sitta framför sina tangentbord med en helt annan sinnesstämning än undertecknad...

Det handlar om 4.8 procent av väljarkåren, det handlar i princip om att trolla fram ett femte Alliansparti i samma storlek som våra små bröder och systrar i KD, C eller FP - men det handlar också om att inte beblanda sig med ett missnöjesparti med samma numerär. Det handlar om 280.000 väljare som sagt sig föredra en regering ledd av allas vår Mona Sahlin, och med såväl Lasse Ohly som Peter Eriksson som framträdande ministrar. Maria Wetterstrand då? Ja, henne vill man ju som alliansvurmare försöka hålla tyst om eftersom hon är den enda i ledarkvartetten som faktiskt är begåvad och tilltalande för en kritiker från andra sidan mittlinjen.

Alliansen måste nu ta sig en rejäl funderare på hur man vänder på det här, för uppenbarligen spelar det ingen roll att folket sågar Mona jämns med fotknölarna i varenda förtroendemätning och glorifierar vår buttre statsminister Reinfeldt i samma andetag. Folk ser uppenbarligen inte det samband vi vill att de skall se, att en regering behöver en ledare som åtnjuter förtroende och som kan sitt jobb. Det funkar inte att slå på folkets uppfattning om ett ihåligt, ledarlöst och icke-trovärdigt oppositionsalternativ, iallafall inte just nu.

I mina ögon måste man ta sig an de ideologiska skillnaderna, den personliga friheten kontra statens pekpinnar in till det Svenssonska köksbordet. Man måste ta sig an framtidsfrågorna och måla upp en lättförstådd bild av hur samhället kommer att utvecklas ifall Mona får möjligheten att styra med Lasse Ohly vid sin vänstra sida. Man måste på ett pedagogiskt sätt få väljarkåren att förstå att den bild de i dag ser av ett Sverige i förvandling inte är det färdiga konstverket utan att det krävs mer tid innan ett nytt, vackrare och mer modernt Sverige har avbildats.

Jag kastar ju gärna latrin omkring mig, mest mot motståndarna men även på de egna när så behövs. Att på något sätt tycka att den valrörelse vi drev under försommaren inför EP-valet var bra är ju nonsens och trams. Valet gick ju faktiskt helt åt fanders för oss moderater och det enda två glädjeämnena var ju att Folkpartiet lyfte medan sosseriet faktiskt var ännu lite sämre än oss vad Mona än sade eller trodde. Det behövs nya idéer hur vi når ut, det krävs en våga-vinn-känsla som jag inte ser i dag.

A och O är ju att få vår små vänner att äta upp sig från sina närmast anorektiska nivåer idag till ett välmående i Göran Persson-klass till valdagen. Vi moderater har ju kommit ur regerandet med hedern i behåll, medan våra vänner lider alla helvetets kval varenda gång en opinionsundersökning publiceras. När det gäller Centern så är ju tipset att låta någon annan Fredrik Federley synas i media, eftersom jag är övertygad om att just han inte är det dragplåster Centern skulle behöva. Vad anbelangar KD så tror jag faktiskt att man är inne på rätt väg med "Verklighetens Folk", ett alternativ till höger behövs i vår regering - alla kan inte trängas på mittplanen.

Slutligen Folkpartiet... När man byter ledare så brukar man ju hoppas på en positiv effekt, men i fallet Leijonborg/Björklund har vi ingenting sett. Det är ju egentligen fantastiskt det FP gör just nu, att försöka få ordning på en skola som efter decennuim efter decennium av sosse-vanstyre befinner sig i varierande grader av förfall. Det är en kamp som måste tas för vår framtid, men samtidigt så gör ju de elaka sossarna, som ingenting vill se av sitt eget misslyckande, narr av stackars Björklund i media mest hela tiden. Att ha krav är att bry sig, det vet Björklund och det vet vi - men i Monas Sverige är man elak om man bryr sig och ställer krav.

"Många är nervösa i dag" skriver Gudmundson på SvD i dag, och jag är också nervös - riktigt jävla nervös. Frågan är varför det skall behöva vara så egentligen, analysera detta faktum Schlingmann, och gör det innan det är för sent.

2009/10/17

MONA SKÄMS, MEN SKÄMS MER TACK!


Mona Sahlin visar framfötterna och skäms över hur den socialdemokratiska regering där hon var en av de mest tongivande statsråden hanterade frågan om de apatiska flyktingbarnen. Bra så, men det finns ju så mycket, mycket mer att skämmas över som Mona ännu inte gått ut i riksmedia och skämts för...

Mona har ju till exempel inte skämts över att att sosseriet genom åren vid rodret gömde de stackars människor som jagats ut i utanförskapet i statistiken genom att förtidspensionera människor med mycket kraft och förmåga kvar i behåll. Och inte skäms Mona över de köer som skapades i sjukvården genom att man benhårt stod fast vid monopol och byråkrati när de vårdbehövande började sitt ändlösa köande, eller kan hon ha nått insikt och kan skämmas lite till?

Och inte har vi fått se Mona gråta ut över att den svenska skolan under de senaste decennierna tappat enormt mycket mot vår omvärld, en omvärld som häpet tittade på när Sverige blev det kravlösa samhället. Försvaret då, har Mona skämts över det urusla tillstånd som vår försvarsförmåga hamnat i efter att enbart använts som budgetregulator under Persson-eran och med Sveriges sämsta försvarsminister genom tiderna, Leni Björklund, som bödel.

Har vi sedan sett Mona skämmas över att de pengar som Monas regering "lånade" av pensionärerna under i princip hela 90-talet? Nädå, ingenting av återbetalningen "krona för krona" fick vi se trots att sossarna åkte världen över och skröt över att man sanerat statsfinanserna - dock utan att yppa ett ord om att det var pensionärerna som fått stå för en stor del av notan. Skäms inte Mona när hon dessa dagar framstår som pensionärernas vite riddare med sin fagra löften, löften som är lika mycket värda som de löften Göran gav om "krona för krona"...?

Jag ryser över hyckleriet. Skäms lite till Mona, och visa att ditt nya parti är något mer än ett parti som vill släppa in kommunister i regeringen. Skäms lite till över att Ni under den senaste 20-30 åren förvandlad Sverige från en framgångssaga till en driftkucku genom att vägra förändring och genom att sakna andra visioner än att rabiat klammra sig kvar vid makten till vilket pris som helst.

Länkar: SvD

UNDERSKÖTARE BLIR KUNG I ESTLAND


Från undersköterska till kung – den otroliga resan har Fredrik Antonsson gjort. Efter 41 år i Sverige kröns han på måndag till ledare i bergskungadömet Otepää i södra Estland.

Historien om det lilla bergskungadömet Otepää är ett också en historia om konflikternas Estland. Efter Estlands självständighet sommaren 1991 inledde Banjo-folket i Otepää ett gerillakrig för att nå egen självständighet.

Konflikten pågick under 1990- och 2000-talet och nådde nya höjder när den estniske presidenten Arnold Rüütel avsattes 2006.

Men i början av 2007 lades vapnen ner och kraven på självständighet övergavs. Fredrik Antonsson, som ärvde kungatiteln från sin mor som nyfödd 1968, fick tillbringa åren i exil genom att få en undermålig utbildning i en socialdemokratisk flumskola i Sverige.

Nya oroligheter gjorde dock att studieresultaten blev som man kunde förvänta sig i en kravlös skola och 1984 sökte han politisk asyl i MUF, rapporterar nyhetsbyrån AP.

Och sedan dess har Antonsson inte kunnat återvända till Estland annat än för att dricka Saku och äta på Hesburger. För att tjäna pengar till detta har han jobbat som undersköterska på flera olika sjukhusinrättningar och larmcentraler och det faktum att han borde ha varit kung i ett litet kungadöme i Estland har han hållit hemligt.

Han har bott enkelt och inte gjort mycket väsen av sig. Arbetskamrater beskriver honom som illlojal, svagt arbetande, bara omtyckt av de som inte känner honom och alltid manipulativt trevlig och hövlig.

– Folk kommer att bli chockade när de får veta. Ers höghet! De kommer att skratta, sade han sin en censurerad intervju förra året med lokaltidningen Mitt i Sundbyberg i just Sundbyberg, där han bott de senaste fem åren.

På måndag är det tänkt att Fredrik Antonsson ska krönas till kung i Otepää, efter att den estniska regeringen mjuknat i frågan om lokala ledare.

Han har försökt få semester från jobbet på barnsjukhuset i Solna där han tagit hand om barn under sommaren och återvände då till en patientgrupp med samma mentala mognadsnivå som den blivande kungen.

Länkar: SvD

2009/10/15

GAMMALT OCH DÖTT vs NYTT OCH LEVANDE...


Återigen så flyger gamarna över SAS uråldriga flygplansflotta, redo att börja kalasa på det kadaver i flygvärlden som SAS dessvärre utvecklats till. Jag minns en gång när SAS var en synonym till hög kvalitet, punktlighet och gott rykte runt om i världen - i dag är företaget inte ens en skugga av sitt forna jag. Linjer läggs ner, personal lämnar företaget i lämmeltåg och vilken krisåtgärd man än tar till för den femtioelfte gången i ordningen så står SAS där och kan inget annat se än totalt mörker.

Man kan ju lätt lyfta fram Ryanairs framgångar i Sverige som orsaken till att SAS nu drar sina sista andetag som flygbolag, men det finns så mycket mer som spelar in. Medan folk som flyger i dag får något drömskt i blicken när de hör namnen Lufthansa eller KLM så börjar samma person leta frenetiskt efter den där spypåsen i stolsfickan om han/hon/det hör SAS. Företaget är förstört av att man lever i någon sorts absurd värld med tre olika dimensioner som vägrar interagera. Man har sin norska del, med sitt norska fackförbund, man har den danska delen med det allt annat än konflikträdda danska fackförbundet och man har den svenska delen, låglönelandet med sitt fackförbund. Att spreta är aldrig bra, och det är just det SAS gör - och har man dessutom tre subversiva fackförbund att försöka vara kompis med så är det ju självklart så att det barkar åt helvete...

Nu verkar det ju vara så att ingen av de stora flygbolagen ens vill ta i SAS med tång, ännu mindre köpa upp bolaget och jag ser två utvägar. Den ena är att de rödgröna vinner valet för då kommer firma Sahlin/Östros pumpa in miljard efter miljard av skattebetalarnas pengar för att rädda jobben på SAS. Att det är dödfött, ogenomtänkt och vulgärt lär de inte bry sig om - om ingen annan vill köpa ett företag på väg ner i avgrunden så kan väl Svenssons skattepengar stå för köpandet. Se bara på hur Sahlin/Östros skrek högt och ljudligt om att dina och mina pengar skulle in i ett företag som visat gröna siffror en gång på 20 år, i SAAB. De skrek och de skrek, och Östros beskyllde Anders Borg för att personligen ha hällt grus i maskineret på det rullande bandet i Trollhättan bara för att slå ut ett företag till och driva bilbyggarna till utanförskapet. Tro mig, får de två chansen att med dina och mina pengar försöka hålla ett lik under armarna så kommer de ta chansen.

Den andra möjligheten är ju att Europas mest vinstinbringande flygbolag Ryanair tar och lägger in ett skambud och köper upp SAS. Det skulle vara fantastiskt, helt underbart och ett riktigt klimax efter att liket SAS öppnat käften för att gläfsa emot lite mot det Ryanair som för varje dag som går blir en ännu större vinstmaskin. Tänk Er Ryanairs fantastiska VD Michael o'Leary förhandla med de tre SAS-facken, hur mys-pysigt skulle inte det kunna vara? Visst, man kan betala massor med mer pengar för att få en specifik flygstol, en urusel maträtt serverad av en gammal nucka till flygvärdinna och kroniska förseningar genom att välja SAS - det fria valet skall alltid respekteras. Problemet fört SAS är att allt fler väljer något helt annat.

Tycker man däremot att flyga är lite, lite mer avancerat än att tränga sig ombord på en SL-buss för att få en bra sittplats, att man själv kan stå för födan ombord eller att man mår bra av att se en ung, vital flygvärdinna i sina bästa år försöka sälja skraplotter eller en varmkorv för 48 kronor så finns ju Ryanair där som räddaren i nöden. Prisnivån är lägre, tilläggsavgifterna flera men valbara och med punktligheten så mycket bättre än SAS. Att dessutom Ryanair vet hur man pratar med och till fackföreningar ser jag som ytterligare ett skäl att fortsätta vara bästis med "Ryan".

Länkar: SvD1, SvD2, AB1, AB2,

2009/10/14

DET ÄR LÄTTARE ATT VARA EMOT ÄN FÖR...


Dagens politiska "happening" var självfallet det faktum att allas vår mångsysslare Thomas Bodström fått ännu en sträng att spela på när det gäller sin politiska harpa. För vad betyder en partiledardebatt i Riksdagen när det är ett faktum att sosseriets mest spretande politiker också skall få trycka ner sin bildsköna bakdel i Boo:s Kyrkofullmäktige. Eller blir det så egentligen, eftersom man som fullmäktigeledamot i Kyrkofullmäktige knappt får procent på kollekten i arvode, och det som inte glimmar som guld tilltalar inte Bodström.

Hur skall man annars tolka Bodströms uttalande i SvD om att han "stod på tjugonde plats och jag ställde upp med stor tveksamhet. Vi var överens om att jag inte skulle ha tid med det av familjeskäl." Han tackar ju inte nej till dubbla sysselsättningar i två välavlönade yrken, styrelseuppdrag i Pysslingen och så vidare - men när väljarna valt att kryssa in Bodström i Kyrkan, ja då skall hans familj ha den där nanosekunden av Bodströms uppmärksamhet. Kyrkofullmäktige tar ju faktiskt mindre tid än voteringarna i Riksdagen...

Partiledardebatten då. Ja, jobbar man så missar man ju denna politiska freak-show tyvärr. Men av det jag fått se så är det ju tydligt hur året framöver kommer te sig, det kommer bli grisigt, smutsigt, elakt och osakligt - allt det där som jag älskar. Det kommer finnas ett alternativ som drivs av viljan att förändra, förbättra och skapa en framtid efter krisen, och det kommer finnas ett alternativ som är emot allt, alla och allting. När Alliansen är för en signalspanings/avlyssningslag som kyrkopolitiker Bodström skapade på den sjunde dagen av sitt ministerjobb, så är Mona från samma parti som skaparen som vanligt emot. Så kan man hålla på i nästan varje fråga, vad Alliansen än säger så är man emot utan att presentera ens ett uns av en ny politik från det röda laget. Det är ju skattehöjningar för alla "högavlönade" undersköterskor och lärare som väntar, det är en politik som suddar ut varje gräns mellan att inte jobba eller att jobba, det är samma gamla politik där de som inte är sjuka skall stämplas som sjuka för att inte synas i statistiken - de nya socialdemokraterna är bara nya på så sätt att man släpper in en kommunist i regeringen.

Visst, jag kan förstå logiken i deras tänk att bara vara emot och gnälla. Det är ju så lätt att vara emot och inte presentera några vettiga motförslag. För så är det ju just nu. Häromdagen så var det den uppenbart i rabies sjuke mannen Östros som skrek så att spottet fräste och ögonen snurrade för att spy ur sig anklagelser om att Anders Borg personligen är skyldig till att en herrans massa människor har blivit arbetslösa. I Östros värld, i slutstadiet av sjukdomen rabies plågsamma symptombild, så är det ju så att Anders Borg klivit upp ur underjorden, som Satans enfödde son och arvtagare för att skicka den svenska arbetarklassen till utanförskapet genom en satanisk finanskris som slår ut den svenska verkstadsindustrin. För en gångs skull var Mona och den galne Östros för något, man var för att pumpa in miljard efter miljard av skattebetalarnas pengar i näringar som inte direkt ligger i vinnarspåret i framtiden. Varvskrisen någon? Hade man lärt sig något av historien i Monas och den hysteriske Östros parti? Nope...

Mona och debatt är ju ett sorgligt kapitel för sig. Mona skulle ju utan problem kunna komma upp till mitt arbete på det nu jättepopulära sjukhuset för barn i Solna-trakten och läsa sagor för de sjuka, skadade och plågade barnen med sin monotona, tråkiga och släpiga röst. Hux-flux så skulle barnsjukvården inte behöva någon som helst form av narkos, och de små underbara liven skulle sova så gott.

Som vanligt var Maria Wetterstrand, Miljöpartiets svar på Carolina Gynning, bäst i talarstolen av det jag sett. Hon brinner för sitt partis politik, hon är verbal och kan tala utan att söva folk, hon är allt det som inte Mona är - hon är äkta, hon är bra och helt djävla underbar. Skulle bara Maria Wetterstrand mogna till om kärnkraft, försvarspolitik och bensinskatter så skulle jag önska att just ett Miljöparti som har henne som ledstjärna tillhörde vår Allians. Men problemet är ju att de byter ledare med jämna mellanrum, och man vet ju aldrig vem man får att prata med. Miljöpartiet på riksplanet är fantastiska på många sätt, med Maria Wetterstrand i språkrörsposten som en fin diamant och en annan skärpt stjärna i Bryssel genom Carl Schlyter. Folk som har visioner, folk som kan uttrycka dessa visioner är värda respekt - medan de som bara säger emot, skapar sin egen parallella världsbild och gnäller kroniskt bara är värda förakt.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr1, Expr2

2009/10/11

MÅNGSYSSLARE BODSTRÖM KAN ALLT OCH LITE TILL...


Män som har simultanförmåga, det vill säga förmågan att utföra mer än ett arbetsmoment samtidigt, är ungefär lika vanliga som kvinnor som går igång sexuellt när de ser undertecknad - fruktansvärt sällsynta med andra ord...

Jag tillhör ju den lilla, tappra skaran av män som bevisligen har denna förmåga. Detta har dokumenterats genom att jag klarade uttagningstesten till att bli larmoperatör på SOS Alarm i början av 2000-talet. I testet skulle man sortera små kort i olika sub-grupper, färger, siffror och bokstäver allt medan man kunde få andra uppgifter att utföra av en förinspelad röst på en bandspelare. Ibland så fick man höra ett obegripligt poem, ibland ett missljud och i detta kunde något viktigt gömma sig, och det skulle man identifiera och teckna ner medan man satt där och sorterade kort. Att det var en kvinnlig dominans på arbetsplatsen var väl inte så konstigt eftersom det är vetenskapligt fastställt att just dessa klarar många bollar i munnen, oj förlåt - i luften skall det ju vara, samtidigt.

Om jag kände mig stolt över att ha klarat detta test, och över att ha anställts så känner jag mig ändå rätt liten en dag som denna. Mannen med stort M, han som kan allt och är tvålfager som en italiensk strandraggare har uppenbarligen en simultanförmåga som slår alla andra mäns. Mannen med stort M är han som skall synas på alla valaffischer i huvudstaden, Thomas Bodström.

Bodström har förmågan att helt klanderfritt sköta sitt uppdrag som förtroendevald riksdagsman, sin post som ordförande i Justitieutskottet, sitt yrke som advokat och delägare i sin och Claes Borgströms firma, som styrelseledamot i en friförskolekoncern vid namn Pysslingen och som en aldrig så kreativ författare av undermålig kiosklitteratur. Man har ju bara suttit som en fjant framför TV:n och sett på hur den vackre och vältalige mannen klarar allt detta vid sidan av att bara vara snygg. Att han sedan har en herrans massa ungar och en nästan lika bildskön tant att pyssla om gör ju inte insatserna sämre. Tänk om man bara vore som Thomas Bodström, så mycket trevligare livet skulle vara då...

Men är det egentligen så att Thomas Bodström har kunnat sköta alla dessa uppgifter på bästa sätt och enligt konstens alla regler. Nu framkommer det nämligen att fasaden är på väg att krackelera, att den snygga Thomas inte är helt perfekt och felfri. Thomas Bodström har tagit på sig alldeles för mycket, men han är för stolt för att erkänna detta. Eller kan det vara så att den skyhöga kommunalskatten i Nacka gör att han måste dubbel- eller trippelarbeta för att få vardagsekonomin att gå ihop? Det helt fantastiska är ju att Thomas kan kvittera ut fullt arvode från riksdagen trots att han titt som tätt är mer advokat än riksdagsman, och trots att han samtidigt lyfter en dagslön som advokat som skulle få hans tilltänkta "kärnväljare" att bli gröna av avund.

Och vid sidan av detta så har han sin familj och sitt författande att engagera sig i, och som grädde på moset ett rätt så gediget fotbollsspelande. Jag undrar när han har tid att skriva egentligen, eller är det sömnen som prioriteras bort? Om det skulle vara så att han skriver på nätterna så kan det ju vara en anledning till den undermåliga konst som vi läsare får ta del av. Bodström måste förmodligen vara hög som ett hus på Koffeintabletter, på starkt kaffe och enorma mängder Red Bull för att överleva livet och dra in pengar till hushållet. Visst förespråkar jag arbetslinjen, men i Bodströms fall har jag de djupaste sympatierna och kan till och med tycka att ett visst bidragsstöd skulle kunna vara berättigat för att ge familjen ekonomiskt utrymme att befria Bodström från någon eller några av sina sysselsättningar. För vilken svensk familj skulle kunna överleva när fadern tillhör socialgrupp 4 som framgångsrik advokat eller välrespekterad riksdagsman?

Nu är det ju så att jag försöker vara ironisk, att jag i själva verket tycker att Bodström bör ta sin roll som folkvald på lite större allvar. Kalla Fakta har nyss klätt av Bodström som en mångsysslare där halvmesyrerna går som en röd tråd genom de olika engagemangen. Faktum är att han numera enbart tycks synas i Riksdagen när han spelar in reklamfilmer för sina böcker. Det är inte fel att välja väg, att välja bort och bli riktigt bra på något istället för halvtaskig på allt man gör. Ett tips bara: Välj inte författarskapet, det är faktiskt lika dödfött som den avslutade fotbollskarriären.

2009/10/10

KAMPEN GÅR VIDARE!


Eftersom det är regeringens och statsförvaltningens ambition att skicka en civilist till Mazar-e-Sharif för att där skapa ett nytt svenskt län, eller iallafall en koloni så finns det i högerspalten en omröstning om vem som är mest lämpad för detta uppdrag.

UD har bett mig att med mitt rättspatos och goda omdöme hålla i en omröstning om vem som lämpar sig bäst för detta grandiosa uppdrag. En närmare presentation av de nominerade finner Du här.

Just nu är det en strid på kniven mellan mig själv, Gudrun Schyman och med Ibrahim Baylan som en stark "runner-up". För att säkra segern, och högst eventuellt kunna sanera min hushållsekonomi med den saftiga lönen och det väl tilltagna traktamentet så känner jag att det är på sin plats att jag lovar lite till om vad det är jag vill göra för Mazar-e-Sharif.

- IKEA-varuhus byggs i stadens utkant.
- MAX-hamburgerrestaurang etableras centralt i shopping-distriktet.
- Arbetet inleds för att utöka den kvinnliga andelen i såväl Poliskår som Räddningstjänst.
- Vårdval Mazar-e-Sharif införs skyndsamt.
- Samkönade äktenskap legaliseras.

Så jag ber Er, rösta på Mig som landshövding till det nya svenska länet, Mazar-e-Sharif med Balkh. Tack för ditt stöd på förhand! Du röstar i spalten till höger om detta inlägg.

Att smutskasta sina motståndare hör ju även till det politiska spelet så betänk detta innan just Du röstar: Gudrun Schyman är en försupen manshatare och Ibrahim Baylan lika sexfixerad som en brunstig kanin-hanne. Är en redan plågad del av världen värd någon av dessa två i dina ögon? Därmed inte sagt att jag är felfri...

Länkar: SvD, DN

2009/10/09

FASANSFULLT FELTÄNKT - FÖRSVAR OCH FREDSPRIS


Då börjar den närma sig slutet, den här dagen då räckte med att hålla fina tal och ha visioner för att få bli fredspristagare. Är det egentligen inte fantastiskt så säg, att denna man med många, många ord men desto mindre handlande skall belönas med Nobels Fredspris utan att ha gjort ett mer än att filosofera, tycka till och hålla trollbindande tal med magnifika konstpauser? I mina ögon så är det nämligen så att det är min övertygelse att en önskedrömmande amerikansk president är precis lika farlig för freden och stabilteten som en önskedrömmande svensk finans- eller försvarsminister.

För vad är det egentligen Obama gör som är så himla bra för freden? Alla planer på att skydda sina NATO-allierade med en helt och hållet defensiv robotsköld ger den gode Obama upp bara för att den pånyttfödda stormakten i öster börjar skramla med sina vapen och tala ohyfsat. Är det genom att lägga sig platt för hot från en galen utrikesminister Lavrov som man står upp för fred, ja då är ju Obama en kandidat iallafall...

Eller är man en god pristagare när man smörar närmast ohejdat med den iranska regimen, samma regim som skjuter folk som kräver att man respekterar ett valresultat och samma regim som utvecklar kärnvapen för glatta livet i grottorna strax utanför den heliga staden Qom? Jodå, om man tror att undfallenhet, otydlighet och konflikträdsla skapar en tryggare och fredligare värld - så var så god och ge Obama priset. Själv vill jag dra paralleller mellan den ordbajsande och önskedrömmande presidenten och den före detta engelska premiärministern Neville Chamberlain. Medan Chamberlain åkte kors och tvärs i Europa, bland diktatorer och folkvalde och drömde om den eviga freden så är det ungefär så Obama beter sig just nu. När Chamberlain lät sig begeistras av Hitler och Mussolini så tror Obama allt gott om Putin, Ahmadbinejad, Kim Jong-Il, Khaddaffi, Castro's, Hugo Chavez och alla andra stollar i världspolitiken.

Visst, han är säkert trevlig, sympatisk och visionär Obama men det är väl många andra som innerst inne gjort mer för freden i denna värld. Och räcker det med att ha visioner, tala bra och ha magnifika konstpauser så varför - hemska tanke - fick aldrig Olof Palme detta fredspris?

Den enda amerikanska president som på senare tid har varit värd fredspriset är den på alla sätt så fantastiska Ronald Reagan. Hade inte Reagan rustat ihjäl Sovjet och Warszawa-pakten så hade inte ens Sten Tolgfors kunnat förneka hotbilderna som då syntes övertydligt men som man nu behöver lite synkorrektion för att upptäcka. Ronald Reagan var mannen som befriade Östeuropa, som gav ryssarna en demokrati som nu firma Medvedev/Putin gör allt för att marginalisera. Sovjets sista ledare Gorbatjov fick fredspriset 1990 när han gjorde något han "tvingats" till av Reagans politik - att inte Reagan fick det priset var väl bara en prelud till vanvettet denna dag...

Nåväl, Obama talar ju och drömmer vackert och är det den mest värdefulla tillgången för att få fredspriset och inte handling så borde ju vår svenska försvarsminister Sten Tolgfors redan nu kunna börja planera för 10 miljoner på kontot om lite drygt 13 månader. För är det något land som anammat den Obamska retoriken och övergått från säkerhetsskapande till mundiarré så är det ju Sverige. Medan våra soldater beskjuts och skadas i Mazar-e-Sharif så övar den ryska krigsmaskinen som aldrig för i vårt närområde. Medan landstigningar och luftlandsättningar återigen finslipas på andra sidan Östersjön så talar vi i Sverige om hur vi skall samla all stridsledning för såväl mark-, luft- som sjöstridskrafter till en plats, en plats som om man lyckas träffa rätt med en kryssningsrobot gör vårt försvar döva, blinda och stumma på en mikrosekund.

Vi talar vackert och fint, precis som Obama, om hur vi inte kommer stå vid sidan om och titta på om våra grannar angrips eller råkar ut för elände - men det finns ju noll och ingen ingen täckning bakom våra vackra ord. Det svenska försvaret har inte ens förmågan att framöver kunna försvara landet, överallt - här och nu, på ett trovärdigt sätt och hur skall vi då kunna hjälpa till att skydda Island, Estland eller Finland? Det svenska försvaret i framtiden, med sina 8 lätta manöverbataljoner, med sitt urholkade flygvapen och med sin marin i en kronisk försöksverksamhet bidrar inte till säkerhet, bara till ett vacuum.

Jag kräver ingen återgång till ett stort, otidsenligt försvar - jag kräver ett försvar som inom rimlig tid kan anpassa sin klädsel efter väderleken. Det behövs reservistförband, det behövs förrådsställd matriel för dessa och det krävs att vi inte bygger in oss på ett fåtal platser där vi blir sårbara mot allt och alla. Jag kräver ett försvar som har balans mellan tilldelade medel och de uppdrag man får av regering och riksdag.

Jag kräver detta medan ZAPAD-09, ryssens storövning är på väg att avvecklas på andra sidan havet. Vad övade då ryssen? Jo, försvar och skydd av gasledning - en gasledning som av en händelse kommer gå genom våra vatten om olyckan är framme. Inte ens något sådant väcker någon sorts oro på Jakobsgatan, Lidingövägen eller i Arvfurstens palats. Vad jag kräver tror jag ingen i beslutande ställning bryr sig om det minsta. Hoppet står till att folket vaknar till innan det är försent och en sen mardröm på morgontimmen blir en sanndröm. Man fick sömnen störd en liten stund av något så främmande som Georgien - men nu drömmer Svensson sin Törnrosa-sömn igen, med Sten Tolgfors som John Blunds alter-ego med sin magiska drömsand.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr1, Expr2

SÅ DJ-VLA INSTÄLLSAMT OCH FEGT!


Jaha, det här var ju snyggt... NOT!

USA:s president Obama är ju känd för sina visioner, sina fantastiska tal och för att vara populär nästan överallt. Men att ge en amerikansk president som inte ens suttit i ett år vid rodret fredspriset visar med all tänkbar tydlighet att de smartaste av de smarta bland norrmännen har hjärnor som små silverfiskar.

För är det så att man skall få fredspriset för att man kryper för ett ryskt maktspråk om Georgien, om robotsköldar och om det ena än det andra, ja då kan han ju få det - själv anser jag att det är värt fredspriset när man skapar fred genom försoning, som Reagan Gorbatjov. Och är det så att man skall få fredspriset när man smörar för Nordkoreas despot Kim Jong-Il, Libyens egen pyjamaskejsare Khaddaffi eller Irans valfuskande och kärnvapenforskande Ahmabinejad, ja då har vi hittat rätt man i den konflikträdde Obama.

Just nu är jag så upprörd över att man i Oslo så jävla inställsamt och fegt har valt en man som ingenting gjort, som bara pratat och som dessutom inte har löst en enda konflikt på de månader han suttit vid rodret i Vita huset. Det är nästan så att min Korv Stroganoff från lunchen kommer upp, så illa är detta patetiska val av Fredspristagare anno 2009 - ett pris som aldrig någonsin kommer att kunna tas på allvar igen.

Ber att få återkomma om detta fiasko och lite försvar senare ikväll...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB1, AB2, Expr1, Expr2