2010/04/30

ÖVERREAKTIONENS RÖRELSE - VALBORGSKRÖNIKA


Hans Majestät Konungens födelsedag, Valborgsmässoafton och brasorna kommer snart att brinna land och rike runt, för att ge lite värme till det folk som bor i det kalla Sverige. Krönika på valborgsmässoafton, en dag innan helgen börjar på allvar med både röda dagar på lördagen och söndagen. Av respekt för mina politiska motståndare i det röda laget så låter jag krönikan brisera innan deras helgdag i morgon, 1:a maj, då plakatsocialismen och slagordsvrålandet når sin peak...

Den här veckan har det varit lätt att välja ämne att fundera omkring, funderingar som knappas ner och görs offentliga. Det här var ju veckan då svensk politik fick ett nytt odödligt ord i Tobleronepolitiken. Rödgrön röra i all sin prakt, men lite uttjatat var Carl Bildts gamla klassiker och Mats Odell plockade upp stafettpinnen och släppte det som kallades ett politiskt lågvattenmärke till TT. Mats Odell med kompanjoner tyckte sig ha hittat på något fyndigt, ett uttryck som vävde ihop oppositionsledarens tidigare livserfarenheter med de dagliga utspelen från de grönröda som faktiskt lovade både guld och gröna skogar. När TT publicerade Mats Odells "lågvattenmärke" så öppnade sig Pandoras politiska ask, och en snedtändning av sällan skådat slag blev uppenbar.

Överreaktionernas överstepräst, Thomas Östros, var igång innan någon hunnit läsa klart Odells pressmeddelande. Det skulle bes om ursäkt och helt plötsligt lärde vi oss att den kristna högern också använde choklad i sina kampanjer mot politiska motståndare. Kossackvalet drogs upp, där ett chokladmärke från Schweiz helt plötsligt var lika laddat som att skrämmas med kommunisterna - och efter Östros följde hela rörelsen i en reaktion som jag vill kalla för en överreaktion.

Partihögkvarteret på Sveavägen 68 gick från DEFCON 4 till DEFCON 1 på bara några sekunder, alla tillgängliga resurser skulle sättas in för att slå tillbaka på det vämjeliga anfallet från Mats Odell. Mobiliseringen var total, och medan Östros iklädde sig rollen som en lika balanserad kopia av pansargeneralen Patton så tog Ibrahim Baylan hand om det mer taktiska svaret. Varenda röd bloggare av rang ställde upp och gjorde sitt bästa för att skjuta in sig på att det var en diabolisk plan, där mosandet av Mona hade högsta prioritet.

Jämförelser mellan morden på Olof Palme och Anna Lindh seglade upp som en förklaring till varför reaktionen blev som den blev. Rörelsen var kränkt, rörelsen var utsatt för ett frontalangrepp och att stå upp i det läget är en naturlig reflex för sossen. Jag tyckte att rörelsen överreagerade, jag tycker att man borde ha bemött Odells påhopp med humor eller tystnad - inte med ursinne. Reaktionen har dock fått mig att fundera på varför det lät som det lät, varför krigsdeklarationen kom så omedelbart.

Jag minns morgonen den första mars 1986, morgonen då Sverige vaknade upp till nyheten att landets statsminister hade skjutits ihjäl på samma Sveaväg som kokade över i tisdags. Mina föräldrar var sossar, och det blev av naturliga skäl sorg även hemma hos oss. Jag respekterade Palme som politiker, men det betydde inte att jag gillade det han stod för. Jag sörjde ett angrepp på en pappa, på landets statsminister och ett illdåd som var riktat mot vår demokrati. Men jag grät inte, och det fick jag skit för av två föräldrar som grät mer än när någon i familjen tog sin tillflykt till de sälla jaktmarkerna. Om Olof Palme hatades i vissa kretsar så hade han också enormt mycket kärlek i andra kretsar - Palme var en politiker som berörde.

Jag minns morgonen den elfte september 2003, morgonen då jag satt framför TV:n och grät som ett litet barn. Tårarna rann medan jag led med Göran Persson som mitt i sin egna sorg var tvungen att möta journalisterna för att berätta att Anna Lindh var död, mördad. Jag grät, allt var hemskt och känslan av förtvivlan förstärktes av att jag faktiskt hade fått nästan en timme bredvid Anna Lindh under en tågresa. Om Palme var sosseriets kung när han föll på Sveavägen så var Anna Lindh samma partis kronprinsessa när hon föll på NK. Att Anna Lindh var en representant för ett parti som jag hade svårt för betydde ingenting medan jag satt och grät som ett litet barn - hon var en människa, en mamma och en utrikesminister som var älskad av de flesta. Anna Lindh berörde människor, men på ett annat sätt än Palme. Hatkampanjer existerade inte mot Anna Lindh, inga jag märkte av iallafall...

Dessa två mord har traumatiserat ett parti så till den milda grad att man reagerar på det sätt man gör när Odell rätt oskyldigt lyfter fram Monas förlutna i dagens politiska debatt. Man blir rädd att en schweizisk chokladbit skall trigga någon galning att kasta sig över Mona. Men precis som Anna Lindh var Anna Lindh, Olof Palme var Olof Palme så är Mona Sahlin just Mona Sahlin med allt vad det innebär.

Mona Sahlin väcker känslor på ett sätt som Palme gjorde, men där den trofasta kärleken som Palme hade från de egna mer liknar en distanserad acceptans från stora delar av rörelsen. Däremot så finns det tokar som på många sätt jagar Mona som Palme jagades. Då var det EAP, nu är det Sverigedemokraterna. Hotbilden mot Mona Sahlin är stor, men jag tror inte att ett begrepp som "Tobleronepolitik" gör varken till eller från för att försämra säkerhetsläget kring Sahlin.

Mona Sahlin är oppositionsledare, än så länge kanske är bäst att tillägga med Synovates morgonmätning i bakhuvudet, medan Palme var statsminister när någon galning ändade hans liv. Jag vill därför lyfta frågan hur socialdemokratisk retorik med stupstockar och ett evigt tjatande om en kallhamrad och cynisk Fredrik Reinfeldt påverkar hotbilden mot den moderata statsministern. Kan inte Östros reflektera ens en sekund över vad ordet stupstock kan innebära för en tokskalle med vänsterextrema åsikter som vill göra sig historisk? Veronica Palm släppte fram stupstocken, men den spreds snabbt som ett modeord i rörelsen - ett ord som väcker mer känslor hos utsatta grupper än Tobleronepolitik. Varför är stupstock acceptabelt, men inte Tobleronepolitik?

Mats Odells Tobleronepolitik och Veronica Palms Stupstock speglar en utveckling i politiken där man effektivt får pressen att nappa på slående "one-liners". Är det den politiken vi vill se, där man glorifierar sig själv och skriker högt när något hotar den skönmålade bilden? Är det den politiken vi vill se där motståndaren demoniseras och utmålas som satans förlängda arm på jorden? Och vem är jag att sitta och prata om politisk korrekthet när jag bloggar som jag gör -med lågvattenmärken som signum? Om det uppfattas som hyckleri så förstår jag det faktiskt...

Men när jag ger mig på Mona, eller mina egna, så försöker jag göra det med satir och ironi som vapen. Ibland balanseras det på slak lina, det ser jag själv och för de tillfällena vill jag be om ursäkt. Det kommer snart ett nytt sånt inlägg, i morgon får Mona ett förslag till ett alternativt Första Maj-tal av just mig som kommer balansera på den där linan. Jag hoppas att det bara blir kul, men det kan bli plumpt -förmodligen ligger åsikten i betraktarens syn på tillvaron.

Skall vi lämna Mona Sahlin som partiledare och politiker för att bara fokusera på partipolitiken då? Absolut inte, det vore ett tjänstefel när Monas ställning ser ut som den gör. Att Mona Sahlin är en slarver är ju känt såväl inne i rörelsen som utanför. Men för mig är det ju egentligen en befrielse att även personer som inte är felfria eller perfekta tillåts nå framgångar, men hur det att ha en svag ledare på en plats där det med största sannolikhet krävs en stark ledare? Är man lämpad att sitta som statsminister när man lämnar jobbiga konflikter därhän och trollar fram en folkomröstning om Förbifarten ur hatten? Är man rätt kvinna på rätt plats när man först säger att ett parti inte alls får vara med medan man en vecka senare ändrar sig för att några skriker tillräckligt högt? Är Mona ett statsministerämne?

" - Mitt intryck av henne – jag har jobbat nära henne under hennes tid som partisekreterare – är att hon agerar mer efter vart hon känner att vinden blåser än efter djupt grundad övertygelse och framför allt kunskap. De gånger hon bad mig om underlag för något, ville hon aldrig läsa några vidlyftiga papper, som hon själv måste tolka. Nej, korta sammanfattningar skulle det vara. Hon var ganska lat." berättar socialdemokraten Enn Kokk. Målande eller svartmålande - det är frågan...

" - Partiledaren Mona Sahlin är inte förmögen att med auktoritet tala om ekonomiska frågor, än mindre tänka konstruktivt om ekonomiska system, därtill är hon för okunnig. Kompetenser i hennes omgivning har stötts ut." låter oss förre vice riksbankschefen Villy Bergström få kännedom om. Villy Bergström är socialdemokrat och LO-ekonom.

Det är just de frågorna vi bör lyfta när det gäller Mona Sahlin om någon frågar mig, frågor som mer handlar om det politiska ledaren än personen Mona Sahlin. Sedan kan man fråga sig om hennes värsta fiender finns i eller utanför rörelsen? Hur hade Östros skrikit om det var en moderat som hade påstått det som Enn Kokk eller Villy Bergström lyfter fram? Det hade låtit, tro mig...

EN POLITISK UTMANING...


Syftet med vårt politiska bloggande har alltid varit för att påverka, beröra och förändra. Vårt engagemang för att orera om och kring politiken och dess möjligheter att förändra vårt samhälle är vår belöning och vår last. Hur många gånger har man inte känt hur pulsen stiger när man hittat den ultimata rubriken, den perfekta formuleringen eller varför inte den välsignade knäppen på en politisk motståndares näsa.

Vi är politiska aktiva och det digitala samtalet med väljare och motståndare är vårt verktyg - ett verktyg som skall förvaltas. Bloggosfären ses av många i vårt samhälle med skepsis, och säkert med all rätta. Tar man sig an uppgiften att skänka sig själv rollen att vilja definiera vad som är relevant och vad som är sant så skall det vårdas.

Vi har alla tre blivit utvalda och utmanade av en annan bloggare, utmanade att vinna hennes röst. Det är ett uppdrag som är få förunnat och mycket hedrande. Vi har gemensamt över 10 års samlade erfarenheter och vi har konstaterat att denna utmaning var unik, den var nämligen på riktigt. Den var en möjlighet för oss att direkt kunna påverka en enskild individs val, och med detta kanske ett valresultat.

Vi vill med detta inlägg göra tre saker. Vi vill först och främst att detta inlägg skall vara en hommage till Cattis med bloggen Projekt på riktigt och hennes både personligen utelämnande och politiskt utmanande initiativ. Ett initiativ som vi inte sett tidigare och som vi välkomnar. Vi önskar även skicka en signal till andra politiska bloggare att uppmana till liknande initiativ som det Cattis tagit.

Sist men inte minst vill vi uppmana andra politiska bloggare att ta sitt ansvar för kvalitén i det digitala opinionsbildandet, speciellt om man antagit utmaningar som den Cattis givit.

Kristian Krassman (S)
Bloggar på In Your Face

Fredrik Antonsson (M)
Bloggar på Tokmoderaten

Peter Soliander (KD)
Bloggar på Under den lugna korkeken

EN HISTORISK UTMANING...


...ligger framför Alliansen om man skall tro på Synovates senaste opinionsundersökning. Dagen gryr, solen försöker tränga igenom morgondiset men hos mig ligger mörkret kvar. Hade det handlat om en undersökning, om några procents skillnad så hade jag inte kännt mig så här uppgiven. Sanningen är ju den att alla opinionsinstitut pekar åt samma håll, att vi Alliansvurmare står och suckar medan vi ser en gigantiskt stor uppförsbacke framför ögonen. Man kan inte hitta ett enda opinionsinstitut som ger oss några goda nyheter, alla har det gemensamma uppdraget att ge mig panikångest.

Siffrorna som läses upp på morgon-TV, som finns att betrakta på tidningarnas siter är ingen munter läsning och jag förstår om man på Sveavägen 68 sitter och käkar tårta till frukost medan Ibrahim Baylan talar i tungor. Man kan i morgon, på Rörelsens egen helgdag, marschera med sina plakat och gapandes slagord med en röd storm i ryggen. Hur reaktionen är på Alliansens olika partihögkvarter kan jag bara föreställa mig, med mitt eget humör som referens...

Det krävs en historisk bedrift för att vända på det här får vi läsa, och kan man se några tecken på att den där historiska bedriften är på gång? Hoppet står väl egentligen till motståndarens skuggbudget som kommer på måndag - men det är väl egentligen det enda som jag kan se som kan vända valvindarna. Men det vore ju mycket roligare att hoppas på vindkantring på grund av det vi själva gör och vill, inte på att motståndarnas förslag förhoppningsvis skrämmer bort väljare. Den grönröda politiken är ju en återställare, en återgång till exakt samma politik som väljarna valde bort för fyra år sedan.

Uppenbart är att väljarna har glömt bort varför man avsatte socialdemokratin eller så kan det ju vara så att man tänker tillbaka på en tid då 140 personer per dag blev förtidspensionerade som de goda åren i svensk politik.

Känslan jag har är ju den att Alliansen försöker starta motorn på olika sätt, men ingenting för motorn att hacka igång. Bakom ratten sitter ett gäng som bara verkar trötta och uppgivna för att ingenting man tar för sig lyckas. Vem kan fylla på bränsle så att motorn går igång, vem? Partisekretarna Schlingmann, Flanking, Ullenhag och Sjögren kommer med sina dunkar - men är de inte tomma så är det socker i eller dielsel istället för bensin.

Jag vill se hur vi faktiskt börjar berätta om våra visioner på ett sätt som folk förstår, jag vill att vi berättar om vilket samhälle vi vill ha och varför. Sedan kan vi ju fylla på med lite av vad de andra innerst inne vill och varför de vill - och hoppas att folk ser samma sak som man såg 2006.

Uppförsbacken är groteskt jobbig, men man kan inte låta sig förnedras. Att försöka kämpa är ett måste, man kan inte lägga sig ner och dö bara för att allt är svart. Skall jag vara med om att förlora ett val så skall min kropp vara tom på blod, tom på svett, tom på tårar. Ingen skall kunna anklaga mig för att ha gjort mitt yttersta. Jag sörjer idag, i morgon kommer väl en ny undersökning som bankar ner mig i skorna - men jag skall resa mig igen, igen och igen. Må Alliansen resa sig igen!

Länkar: SvD, DN, AB1, AB2, Expr

2010/04/29

MORGONSTUND MED MILJÖPARTIET...


Morgonstund har guld i mund berättas det ju i ett gammalt svenskt ordspråk, men icke så i mitt fall. I min "mund" är det så långt ifrån gyllene som man kan komma, smaken av Estrellas grillchips lever kvar och om det var gott igår är det en unken smak efter en natts sömn. Smaken i "munden" blir inte bättre av att man börjar dagen med att läsa om Miljöpartiets syn på det här med bensinskatt.

Maria Wetterstrand är en erkänt duktig politiker, stark, strålande och tydlig. Just Maria Wetterstrands uppenbarelse är själva orsaken till att Miljöpartiet statistiskt säkerställt faktiskt har lyft i opinionen sedan valet 2006. Det kan inte handla om något annat än personfixering, för Miljöpartiets retorik är densamma, den gröna politiken oförändrad. Visst, nu ingår man i en grönröd koalition som en påstått jämställd partner till sossar och kommunister. Påstått jämställd är inte negativt för miljömupparna, eftersom verkligheten är den att ett mindre grönt parti får ett större rött parti att dansa efter en grön pipa...

Den unkna smaken och äckelkänslan kommer sig av att Miljöpartiet tidigare har påstått att de "förstår bilisterna". Jaha, de förstår att det kommer att bli en klassfråga i det här landet när de gäller bilåkande. Det är bara de med tjocka plånböcker som kommer att ha råd att köra bil i det gröna samhället. Eller vad menade man när man sade att just Miljöpartisterna "förstår bilisterna"? Att man har empati med de som avser att plåga med ekonomiska vapen, eller att man förstår att det blir omöjligt att köra bil när Stockholm vägar när staden växer men inte vägnätet?

Maria Wetterstrands förståelse landade på 49 öre mer för varje liter bensin man behöver köpa i ett grönrött Sverige. Förståelsen, eller var det en plågsam kompromiss, såg till att en våt dröm om höjd bensinskatt på 2 kronor litern stannade vid just en våt dröm. Men man behöver inte vara synsk för att se in i en framtid där den starka Maria kör över den svaga Mona, och ser till att drömmarna blir verklighet.

En grönröd politik förstärker skillnaderna mellan de som har mycket och de som har lite. Den som har lite kör allt som oftast en bensinslukande bil av äldre modell, något annat har man inte råd med och med en allt dyrare bensin så finns inga möjligheter i världen att spara sig till en miljöbil eller någon som drar mindre bensin. De som har mycket har råd med höjda bensinpriser, med miljöbilar och med allt det där som Miljöpartisterna strävar efter. På vägarna kommer klasskillnaderna bli lika tydliga som i de käftar som väntat i årtionden på sosseriets ständigt utlovade tandvårdsreformer...

Politik handlar om piskande och matande med morötter, men Maria Wetterstrand ikläder sig dagar som denna rollen som en dominant kvinna som njuter när piskan viner över väljarna, och då speciellt de som redan lider. Jag vet hur är allt dyrare bensinpris påverkar vardagen för folk som lever på marginalen redan med dagens prisnivå. Det är lätt att se hur rörlighet och vardagspusslande kommer att påverkas när Miljöpartiets piska fortsätter vina. Det handlar om höjda skatter här, höjda skatter där men inga sänkta skatter som kompenserar de som redan lider mest av att bensinpriset skenar.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB1, AB2, AB3
Bloggar: Mary, Kent

HEDRAS DE SOM HEDRAS BÖR...


Med risk för att så här på morgonkvisten göra om bloggen till ett forum för inbördes beundran så finns det några händelser som är väl värda att kommentera.

Det är torsdag, det är dagen innan Valborgsmässoaftonen och dagen innan Konungens födelsedag. Ofint nog så firar drottningen av de moderata bloggarna sin födelsedag en dag innan HMK Carl XVI Gustaf - just den här dagen då allt känns grått fyller Mary Xantippa Jensen enligt ryktet 27 år.

Det fanns en tid då Mary var en stor inspiratör för mig, en tid då jag började blogga och letade desperat efter vägledning. Mina Moderata Karameller var och är en av de mest tongivande bloggarna från en som kallar sig moderat. Att läsa Mary var ett måste, att se hur hon använde sin blogg något som jag beundrade och fortfarande beundrar. Marys insatser för hur vi moderater tar till oss de sociala medierna är något som inte går att mäta - det är hon som sått de frön vi nu ser i Kent Persson och andra framgångsrika blåa bloggare.

Martina Lind, den fantastiska och extremt vackra kvinnan bakom Politometern, skrev följande om Mary när det var dags att publicera rangordningen av de moderata bloggarna:

"Moderaternas utan konkurrens mest inflytelserika bloggare är Mary X Jensen med sin blogg Mina Moderata Karameller. Mary har lyckats med samma bedrift som s-bloggaren Peter Andersson: hon når långt utanför de egna leden, är välbesökt, debatterar och diskuterar mycket med sina motståndare och har en blogg som blivit nödvändig att följa om man vill veta vad som händer i debatten. Mary är dessutom en sociala medier-kompetent och omtänksam person som twittrar med allt och alla och har samlat på sig en hel del goodwill i bloggosfären."

Jag skriver under på allt medan jag harklar mig, tar ton och sjunger så störningsjouren snart ringer på dörren - Ja må du leva, ja må du leva, ja må du leva uti hundrade år... Ett fyrfaldigt leve och ett stort GRATTIS till Mary på denna hennes "27-årsdag", leve hon! Hipp Hipp Hurra, Hurra, Hurra, Hurra!

Om Mary var, och fortfarande är, en av mina största inspirationskällor under de första trevande stegen av mitt bloggande så kan man utan att tveka lyfta in Kent Persson som en av de som betyder mest för mig i detta nu. Mary är drottningen, Kent kronprinsen som väntar på att få bestiga tronen. Själv känner jag mig som hovnarren...

Kent är tänkare, Kent är en tyckare och Kent är tillsammans med Mary våra två mest respekterade bloggare i dessa dagar. Kent Persson och jag är rätt olika som personer och som bloggare men någonstans inom mig så känner jag en samhörighet med denna man från Närkeslättens metropol som jag sällan känner. Vi kan bolla idéer, vi lyssnar in varandra och vi gillar varandra trots våra olikheter.

Kent och jag skriver på olika sätt, och när jag läser Paul Ronges omdöme om min vän Kent så förstår jag är ute och cyklar.

"Den moderate bloggaren Kent Persson är som vanligt på kornet: Demokratin förlorar på personpåhopp är hans slutsats.

Jag tycker han är så bra så han är ett partiledarämne för en ny tid."

Återigen kan jag bara hålla med en annan person, i detta fall den respekterade Paul Ronge, när en av mina bloggkollegor hyllas. Helt plötsligt landade så insikten i mitt plufsiga ansikte om att jag aldrig lär bli partiledare, inte en i Kalla Anka-partiet...

Sedan tyckte Paul Ronge lite om mig med, men min ödmjukhet just denna morgon får mig att stanna vid en länk och en uppmaning att titta till kommentatorsspåret.

Men om jag till vardags ofta kan vara en bitter man som är avundsjuk på allt och alla som når längre än vad jag gör, så är det en känsla som aldrig dyker upp när Kent eller Mary skördar sina framgångar och får välförtjänt beröm. Någonstans i den dallrande kroppen finns ett hjärta som slår för två kollegor som jag nu betraktar som vänner.

Tack för att ni finns där för mig!

ATT TA MODERAT-TV IN I FRAMTIDEN...


Förra veckans mest uppmärksammade blogginlägg handlade om hur jag på mitt sedvanligt vänliga sätt gav partiet tips om hur man borde utveckla TV-mediet som kampanjmetod. Moderaterna tog täten genom att släppa produktionen "Föregångslandet Sverige" på en kanal som heter Axess - en okänd kanal, ett program som bara de mest inbitna hittade fram till...

En som uppmärksammade mina tips och råd från TV-fåtöljen var partiets kommunikationschef Pär Henriksson som trädde in för att försvara en produktion som jag aldrig haft för avsikt att angripa. Som den vänliga själ jag är så ville jag bara lyfta fram möjligheten att låta TV-mediet blir en naturlig del av vårt sätt att få folk att hitta rätt.

Just den här torsdagen, den 29 april, så är det kommunikationschef Henrikssons födelsedag och som en present från Tokmoderaten kommer ännu några fler programidéer som vi skulle kunna lansera, väl beprövade TV-produktioner som de kommersiella kanalerna och statstelevisionen fått att fungera hos tittarna. Varför nöja sig med ett program i veckan när man kan ha en egen kanal som går varje dag - där det moderata mantrat på olika sätt sänds ut i valmanskårens vardagsrum. Programmet "Föregångslandet Sverige" skulle kunna bli "Kanal Föregångslandet Sverige" - den som vågar vinner oftast. Jag vill att vi vinner, så varsågoda!

Kanal Föregångslandet...

15.00-15.45 Språka på Socialdemokratiska. Partisekreterare Per Schlingmann lär valarbetarna att tala basal socialdemokratiska. I dag handlar det om ordet "stupstock".

15.45-16.00 Vem vet mest?
Repris från den 1/4. Veronica Palm, Ylva Johansson och Mona Sahlin tävlar om vet som vet mest om stupstockens historia. Programledare: Per Schlingmann.

16.00-16.30 Pingu.
Dokumentär filmad av Filippa Reinfeldt på Nobelfesten. Filippa följer med dold kamera Leif Pagrotskys kväll i Stadshuset.

16.30-17.30 Ett fall för Frost.
Beatrice Ask försöker hitta lösningen på ett påstått brott. I dag handlar det om hur Mr Freeze gjort Sverige till ett kallt land.

17.30-18.30 Desperate Housewives. Filmatisering om hur Sveriges kvinnor kommer att påverkas av ett avskaffat RUT-avdrag. Ciceron genom filmen är Per Schlingmann.

18.30-19.30 Brottskod: Försvunnen.
Del 49751. Återigen har en sosseväljare försvunnit i Stockholm. Ibrahim Baylans amatördetektiver forskar i orsaken. Producerad av ABF:s filmkurs höstterminen 2009.

19.30-20.00 Halv åtta hos mig.
Språkröret Peter Eriksson bjuder sina tre bästa vänner Maria, Mona och Lars på middag. Grönkål, Brysselkål och Brunkol står på menyn. Lars vägrar äta Brysselkål.

20.00-21.00 Cityakuten.
Denna kväll från akuten i Kalix. Tre topp-politiker anländer matförgiftade till akuten i Kalix. Kan läkarna rädda deras valrörelse.

21.00-21.30 M-nyheterna.
Nyheter från Föregångslandet Sverige. Nyhetsankare denna kväll är Per Schlingmann. Vädret presenteras av Anders Borg.

21.30-21.45 Sporten.
Statsminister Fredrik Reinfeldt analyserar Djurgården finaldebacle i Ishockey och urusla start på allsvenskan. Gäst i studion Lars Ohly

21.45-22.45 Efterlyst.
Ibrahim Baylans amatördetektiver hittar inte de försvunna väljarna i huvudstaden. Nu tar rörelsen Efterlyst till hjälp. Programledare: Cleas Borgström. Expert: Thomas Quick

22.45-23.30 Våra Värsta år.
En tillbakablick på Moderaterna under Bosse Lundgrens tid som partiledare.

23.30-23.35 Nationalsången. Per Schlingmann sjunger nationalsången som avslutning på TV-kvällen.

Nästa torsdag är det återigen dags för ett nytt program av Föregångslandet, återstår att se om jag lyckas krysta fram ytterligare några programidéer. Den som lever får se.

2010/04/28

NÄR MAN VET ATT MYCKET KOMMER ATT BLI MER


Är det något som man faktiskt skall ge de gamla statsbärarna i Socialdemokraterna "cred" för är det deras förmåga att se till att plus och minus oftast går ihop när man har jobbat ihop sina budgetar. Det har funnits en verklighetsförankring, en förmåga att se konsekvenserna av att låta utgifterna rusa i höjden - där konsekvensen alltid har blivit ett högre skatteuttag. Socialdemokraterna har alltid visat att man har haft förmågan att styra landet, på sitt sätt och efter sina visioner.

Men det känns som om beskrivningen tillhör dåtiden, en dåtid då inte Mona Sahlin var partiordförande, en dåtid då sossarna tog ansvaret själva, en dåtid då två små partier som betraktar budgetdisciplin och utgiftstak som trams hölls på armlängds avstånd men användes som stöttning för det socialdemokratiska samhällsbygget. Det var då, innan påhittet de rödgröna uppfanns och utvecklades till de grönröda - en koalition av dagdrömmare som fått ärva pojken Mats guldbyxor, ett par slitna manchesterjeans där sedelpressen göms i byxfickan.

Nu är nu, och efter några dagar av utgiftssprängande så kommer små antydningar om hur det skall finansieras. Det handlar om att med skattevapnet höja priset på bensin med 49 öre litern, det handlar om att jobba fram en ny förmögenhetsskatt. Skattehöjning efter skattehöjning slänger man fram från det grönröda gänget, efter sin löfteskarusell som Mats Odell gav ett namn som jag inte vågar upprepa då jag inte vill vara ansvarig för en eventuell stroke hos Thomas Östros.

Man lovar mycket, men när det kommer till skattehöjningar så lovar man för lite. Jag spyr som bekant på skattehöjningar överhuvudtaget, och tycker att de 11 miljarder som de grönröda ännu så länge har slängt i ansiktet på oss väljare är illa nog. Men om det är de gamla socialdemokraterna som har gömt sig bakom Monas korta kjolar så måste det komma mycket, mycket mer av skattehöjningar för att trovärdigheten skall finnas där.

Kan vi förvänta oss den ärligheten nästa måndag, den tredje maj, när allt grönrött tänkande skall ge oss ett resultat? Kommer socialdemokratin stå fast vid sin tidigare förmåga att balansera sina budgetar, eller kommer vi att få se hur rörelsen tar sina sista egna andetag och låter Maria Wetterstrand, Peter Eriksson och Lasse Ohly ställa in respiratorn? Jag fruktar det senare, tecknen finns ju där att socialdemokratin lägger sig platt i fråga efter fråga. Kommer det att bli så att dagdrömmande och önsketänkande också blir ett sosse-signum? På måndag vet vi...

Maria Wetterstrand och Peter Eriksson vill med sin miljörabiata politik skapa ett samhälle där nya klasskillnader blir ett resultat av de politiska besluten. En ensamstående undersköterska kommer att bli tvungen att ställa bilen när bensinpriset går i höjden, med resultatet att ungarna får stanna längre på dagis eller missa sina fritidsaktiviteter. En ensamstående undersköterska kommer få se elräkningen tulla på matkontot när prisnivån normaliseras kring vinterns chock-nivåer. En ensamstående undersköterska kommer att få ett mycket jobbigare liv i stearinsljusets sken när Miljöpartiets politik slår igenom.

Den rika direktören kommer att få dyrare bensin, dyrare el men det betyder mindre - han eller hon har ändå råd att leva vidare. Det är de med små marginaler som kommer att lida mest när en rödgrön politik blir mer grönröd... Det är så man skapar ett nytt klassamhälle, där de som har det jobbigt får det jobbigare och de som har mycket kan leva vidare med lite mindre pengar kvar i plånboken runt löningen.

Den tredje maj får vi veta mer. Spänning? Äventyr? Nostalgi? Nä, snarare ett trauma...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4,DN1, DN2, AB1, AB2, Expr1, Expr2

2010/04/27

EN KVÄLL I GLADA VÄNNERS LAG...!


Den politiska arenan av bloggosfären befinner sig i ett våldsamt spinn efter Mats Odells ordvitsande i riksmedia, det är ju nästan så att det skall bli skönt att krypa ner i Tunnelbanan för att ta sig till Stockholms Handelskammare och en träff med andra bloggare.

Just denna kväll, just denna dag så har någon haft det tveksamma omdömet att släpa upp mig på podiet i en paneldebatt om hur ett aktivt bloggande påverkar möjligheterna att få de jobb man vill ha. Det är väl ingen tvekan om att just politiska uppdrag eller tjänster påverkas negativt av mitt sätt att skriva och formulera mig, konstigt vore det väl annars. Men när det handlar om andra jobb, som i den vårdsväng där jag nu svänger mig, så handlar det nog mer om att en vidrig person i största allmänhet har svårare att få ett trevligt jobb...

Spännande blir det, jag känner scenskräcken komma krypande för den där stunden då jag, Emma Opassande och Jesper från Skatteverket skall möta våra kritiska kollegors funderingar. Ber att få återkomma efter seansen med en reflektion av scendebuten.

På återhörande!

Edit 2010-04-28, klockan är kvart i nio på förmiddagen - dags för återhörandet.

Det var första gången jag besökte en bloggträff på Stockholms Handelskammare, förmodligen av det enda egocentrerade skälet att just jag tillsammans med Opassande Emma och Jesper Svensson skulle spela huvudrollerna. Det vore ofint om jag inte tackade Helen Jönsson på Handelskammaren för denna ego-förstärkning, och ett tack också till Andreas Krohn som lobbat in mig...

Temat för kvällen var hur en arbetsgivare värderar aktivitet på de sociala medierna hos den arbetssökande som positivt eller negativt - och hur processen med att faktiskt googla den sökande på nätet ökar för varje dag som går. Ännu så länge så sker det väldigt sällan, men trenden är tydlig - arbetsgivaren vill i allt större utsträckning titta till en persons bakgrundshistoria på nätet.

Efter en kortare genomgång av Handelskammarens undersökning så var det så dags för Jesper Svensson att berätta om sitt bloggande inifrån Skatteverket. Väldigt intressant, väldigt givande och fantastiskt att höra hur man med en blogg beskriver verksamhet från insidan. Att man dessutom bloggar med öppna kort, och inte gömmer sig bakom anonymitet, gör ju det hela ännu lite mer... vågat?

Emma Marie Andersson med bloggen Opassande hakade på och berättade om sitt bloggande i relation till sitt arbete i PR-branschen och som Piratpartist. Inte lika kontroversiellt som Jespers bloggande inifrån en statlig myndighet, men väl så spännande att få höra toppbloggerskans funderingar i största allmänhet.

Därefter undertecknad. Av lättförståeliga skäl så kan jag inte och skall definitivt inte blogga om min nuvarande arbetsplats på Astrid Lindgrens Barnsjuhus. Med tanke på det fokus som funnits från media så hade det nog kunnat bli en kioskvältare om man tog sig friheten att lätta på sitt hjärta. Men det finns lagar, det finns en helig tystnadsplikt som förhindrar mig från att lyfta problem som kanske skulle kunna benas ut på ett annat sätt än i en sensationskåt kvällstidning som vill skrämma föräldrar med enögda reportage.

Men jag bloggar ju först och främst politiskt, som den enmanstankesmedja jag är. Jag har gett mig full frihet att skriva på ett sätt som kan ses som onödigt konfrontatoriskt ibland men kontroveriellt nästan jämt. Jag vore dum i huvudet ifall jag inte kunde dra slutsatsen att mitt politiska bloggande faktiskt gör att en eventuell politisk anställning måste betraktas som fria fantasier.

Flera andra bloggare fanns i publiken, Mikaela Hedberg, Rosmarie från Kulturbloggen, tidigare nämnda Krohnikern Andreas, IMike , den fantastiska Peter Soilander samt allas vår Krassman.

Alla som satt där runt bordet och njöt av gratis mat och gratis dryck förgyllde min kväll med kloka funderingar och bra kommentarer. Det var första gången igår, men nu har jag fått upp ögonen på ett nytt ställe där kunskapsbanken kan fyllas på i samma takt som magsäcken - dessutom helt gratis.


I'll be back, jättetack!

"TOBLERONEPOLITIK"...


Enligt ögonvittnen som rätt nyligen passerade Thomas Östros arbetsrum på Riksdagen så kan man nu se hur fradgan börjar tränga ut ur rummet, genom springorna runt fönster och dörrar. Inifrån hörs ett våldsamt gapande om "Minns Kossackvalet!" och "Den kristna högern håller i dyngstacken!" på en sådan volym att just Östros version av Bergsprängartango från jobbkongressen i Älvsjö mer liknar en vänlig viskning. Östros är vred, Östros är väldigt, väldigt vred - Östros är rent av galen av ilska och orsaken heter Mats Odell.

Mats Odell yppade några väl valda ord inför några journalister om hur just han såg på de senaste dagarnas gyllene lavin från det grönröda gänget där guld och gröna skogar utlovas till allt och alla. Inte händer det ofta, att de lyckas vara lite skojiga, våra rikspolitiker och folkvalda men just där och just då så blev Mats Odell odödlig i mina ögon. "- Det är ren Tobleronepolitik. Man tar det på kortet och skickar fakturan till svenska folket." - slut citat.

Thomas Östros fräser och gapar som den galning han till och från verkar vara, väl medveten om att det Mats Odell just gjort är att väva in en historisk tillbakablick i den nutida politiken. Den historiska tillbakablicken är sann, och av vad jag förstått en plågsam sanning för de som av någon anledning kallar sig socialdemokrater. Man kan ju tycka att Mats Odell borde låta gamla dumheter stanna kvar i dåtiden, att han minsann skulle har mer empati för stackars Mona som nu är en helt annan människa. Mona Sahlin som partiordförande har ju faktiskt folk som ser till att den Sahlinska lönen räcker till både mat, husrum, andra räkningar och kanske någon Toblerone för att sätta guldkant på tillvaron. Det är ju viktigt med guldkant i ett land som nu är så kallt, där kalla händer styr och där stupstocken står utanför varje Arbetsförmedling och lokalt Försäkringskassekontor...

Thomas Östros primalskriker med oförrätten framför ögonen, Mats Odell sitter säkert och undrar hur sanningen kunde vara så kontroversiell. Med bilderna från det ukrainska parlamentet på näthinnan så undrar jag när vi kommer dithän, blir det innan Riksdagen stänger för sommaren i väntan på valet, i Almedalen eller vid Riksmötets högtidliga öppnande? Slagsmål, ägg och handgripligheter steget från hätska verbala utfall till knytnäven är sällan för långt. När Östros stör sig på att Odell berättar om ett kapitel i oppositionsledarens liv som partiet helst vill glömma så borde han ju mellan primalskriken ändå fundera över hur passande det är att kalla motståndarna för stupstocks-vurmare och kallhjärtade? Var finns sanningen i de påhoppen annat än i sossarnas egen basala retorikkurs?

"- Jag begär att Mats Odell ber om ursäkt. Han uttalar sig som den kristna högern i USA. Så här uppför man sig inte. Han borde skämmas!
- Detta är ett grovt övertramp som inte passar i svensk politik.
- Det här är början på en smutskastningskampanj som vi inte sett maken till sedan Kosackvalet.
- Det är dags för sans och vett bland de borgerliga. Finns det ingen av partiledarna som står upp för moral och ser till att man slutar med detta?"

Thomas Östros pratar på som om det vore lögner som kastats över Rörelsen, när han vet att Mats Odell håller sig till det som man kan hitta i den politiska historieboken. Men är det smaklöst av Odell att gräva i nutidshistorieboken? Kanske det, förmodligen även så. Paul Ronge tycker ju uppenbarligen att det är ett lågvattenmärke i den politiska pajkastningen om man ögnar igenom Expressens kommentarer.

Men likväl så tycker iallafall jag att det är rätt så skoj när känslorna tar över - men jag är ju som jag är, smaklös. Thomas Östros är dessutom övertygad om att Alliansledarna gemensamt har "skickat ut Mats Odell att hålla i dyngstacken". Jaha? Måste allt vara så toppstyrt? Jag tror det inte, jag tror att det var politiskt fribajsande i den högre skolan. Befriande, lågt och faktiskt nyheten som gjorde den här dagen...

DET KUNDE HA VARIT VÄRRE...

Ett vidrigt namn, men en massa underbara flaskor - kontraster...

Dagens namnsdagsbarn är Engelbrekt, och hade min mor fått sin vilja igenom så hade det varit min namnsdag just den här dagen. Jag vet inte varför hon ville ge mitt ett handikapp att bära med mig genom min barndom, men uppenbarligen var det något som det där fostret i magen hade gjort mot henne som föranledde en massiv hämnd.

"Engelbrekt! Kom in och ät!", "Har du gjort läxorna, Engelbrekt?", "Du vet väl att du måste med och demonstrera på lördag, Engelbrekt? Då är det den finaste av helgdagar- första maj, Engelbrekt." Jag mår fysiskt illa av att ha varit en hårsmån från att plågas från den sekunden jag tittade fram ur den där kroppen som ville ge mig ett hemskt namn och fram till den myndighetsdag som hade inneburit ett namnbyte. Det var nära, och jag tackar min far av hela min själ för att han satte stopp för vansinnet...

Men allt kan ju inte vara perfekt, trots att jag döptes till Fredrik och bara Fredrik. Just Fredrik är ett namn jag trivs väldigt bra med, finns absolut inga skäl att byta bort det namnet inte. En stor statsman heter ju också Fredrik, en tvålfager fotbollsspelare i porslin likaså samt ett nyblivet landstingsråd i Södermanland med röd kulör som igår på sina bara knän bad om just mitt gillande för hans gärning på Facebook. Fredrik är ett fint namn, men om jag nu slapp att mobbas genom de första trevande åren av mitt liv för namnet Engelbrekt så fick jag ju ett efternamn som kunde vinklas och förlöjligas.

Antonsson... Antonsson, väldigt lätt att vrida om till Fjantonsson och precis lika lätt att få till Klantonsson. De två varianterna av mitt efternamn har jag fått leva med, och det har varit rätt jobbigt till och från - men det kunde ju ha varit värre. Nu var det ju iallafall Fredrik Fjantonsson eller Fredrik Klantonsson och inte Engelbrekt Fjantonsson. Hade det varit så illa så är väl frågan om inte jag själv hade fått BRIS telefonledningar att glöda av någon gång under sent 70-tal. Psykisk tortyr hade väl varit en passande benämning.

När jag för några månader sedan recenserade Rick Falkvinges blogg så var jag själv rätt taskig mot att Ricks föräldrar hade varit lika taskiga mot honom som min mor hade planerat att vara mot mig. Jag hånade i princip Piratpartiets uppseendeväckande ledare för att hans föräldrar hade döpt honom till Dick Greger, medan han fick Augustsson på köpet. Den här dagen, dagen då Engelbrekt har namnsdag, så vill jag be Rick om ursäkt. Med mina erfarenheter så borde jag ha förstått varför Dick Greger Augustsson blev Rick Falkvinge, jag borde ha förstått längtan efter att sopa bort spåren av ett par föräldrars dåliga omdöme. Förlåt Rick, det var dumt att i min bloggpostning håna dig för ditt gamla namn. Att jag sedan tycker att Rick Falkvinge är ett löjligt namn är en helt annan sak...

Dick Greger Augustsson blev Rick Falkvinge och frågan man kan ställa sig är vad jag skulle ha tagit för namn om nu Engelbrekt Antonsson inte bara hade varit en känsla av ångest, utan en plågsam verklighet. Jag gillar namnet Herman skarpt, ett tufft namn med "man" som en del av bokstavskombinationen. Herman Isterbuk? Herman Trippelhaka? Herman Duvbuk? Fan vet, men något spännande hade det blivit av myndighetsdagen.

Har just du något förslag? Skicka in en kommentar på bloggen - och Herman är inte skrivet i sten. Trots att jag är som jag är, så har jag ännu inte blivit omyndigförklarad - så vem vet, kanske byter jag namn bara sisådär för att jag trivs bättre med just ditt förslag.

Länk: SvD

2010/04/26

BERÖM NÄR SÅ BERÖM FÖRTJÄNAS


Rubriken på DN Debatt slog in i mina ögon samtidigt som jag gnuggade bort de sista grusresterna från natten, och jag visste inte riktigt inte vad jag skulle tro eller tycka. ”Vi bygger höghastighetståg om vi vinner valet i höst” var rubriken som fick mig att söka mig mot frukosten med en politisk ambivelens groende i skallen. Eftersom avsändaren var de dominanta språkrören, den underdåniga oppositionsledaren och den ständigt leende påstått före-detta kommunisten så anade jag ju självklart ugglor i de mossar som höghastighetstågen skulle svischa förbi.

När så språkröret Peter Eriksson var med och lanserade löften om nya järnvägar så behövde man ju knappt läsa om var satsningarna skulle ske - det skulle ta 30 minuter från Boden till Haparanda med snabbtåg inklusive ett stopp i Kalix. Det skulle handla om nya spår mellan Överkalix och under-Kalix, det skulle vara i Tornedalen satsningarna skulle märkas...

Min cyniska infallsvinkel möttes av några satsningar som jag faktiskt uppskattade. Men frågan är vad som borde vara att vänta? Skulle man från den grönröda röran lansera en massanvändning av lokala folkomröstningar längs med de tilltänkta spårdragningarna för att låta folket tycka till om man verkligen vill se ett snabbtåg passera i 300 blås på gårdsplanen? Eller är man så enkelspåriga att det är endast i frågan om vägsatsningar som folket skall få tycka till...? Kan det rent av vara så att man med de föreslagna satsningarna på 12o miljarder redan har förutsatt att stockholmarna väljer spår framför vägar om de måste välja i det som kallas folkomröstning men som är grönröd konflikthantering...?

Oavsett vad jag nu tycker om de grönröda som regeringsalternativ så måste jag ändå högst motvilligt krysta fram något som är att likna vid beröm. Ostlänken, som kommer att ersätta en u-landsmässig järnväg mellan Järna via Nyköping till Norrköping, är ett projekt som ligger mig varmt om hjärtat. Att man dessutom är ute och flaggar för de nedgrävda spåren genom hemstaden Sundbyberg är också det hedervärt, precis som att man avser knyta ihop Göteborg och Borås med snabbtåg. Man slår på trummorna, och jag kommer med lite beröm för att man verkligen har kunnat enas om något...

Men så drar man tänkandet ett varv till. Göteborg till Borås, men Borås till Jönköping och vidare upp mot huvudstaden? Vad är satsningarna för att knyta ihop våra tre storstadsregioner frånsett Ostlänken som betar av ungefär en fjärdedel av sträckningen mot Malmö och en tredjedel mot Göteborg? Det luktar halvmessyr - tyvärr - även om ett byggande av Ostlänken luktar kanelbulle.

Så ser man andra prioriteringar där Peter Eriksson måste ha haft sista ordet. Norrbotniabanan mellan Umeå och Luleå, ytterligare en järnvägssatsning där antalet resenärer per år hamnar på samma nivåer som en förmiddag i Förbifarten skulle hantera. Att lägga satsningarna där folk inte använder tåget, där det knappt finns något folk gör att begreppet "kapitalförstöring" får en ny mening. Men Peter Eriksson har bestämt sig, från storstaden Umeå till IKEA på Haparanda innan man hinner säga folkomröstning på sävligt Kalix-mål...

Jag vill se att Alliansen snabbt svarar upp mot det grönröda förslaget, och kommer med en lösning på hur man faktiskt knyter ihop storstäderna med varandra på ett sätt som minskar avstånden över hela vägen och inte bara med små lokala misch-masch-lösningar.

Jag har för övrigt ett alldeles eget förslag om någon vill lyssna på amatör-samhällsbyggare Antonsson. En lösning som innefattar inköp av begagnade Concorde-plan, förlängda startbanor på Bromma och Säve samt snabbtunnelbana till Bromma och en expresspårvagn till Säve. Då kommer det gå fort från Plattan till Nordstadstorget, det kan jag lova... Då kommer höghastighetståg att framstå som resande med godsfinkor.

2010/04/25

DET POLITISKA BLOGGANDET - FÖR VEM OCH VARFÖR


Dagens snackis bland de politiska bloggarna har varit det som av många uppfattades som en råsop av Sanna Rayman riktade mot alla de som faktiskt tillbringar rätt mycket tid framför datorn för att slänga ur sig sina politiska åsikter om ditt och datt. Jag har läst Sannas inlägg några gånger, men av någon anledning så upprörs jag inte ett smack över att fröken Rayman tycker till om oss politiska bloggare - jag delar hennes åsikter i mångt och mycket faktiskt...

"Bloggandet öppnade upp möjligheten för varenda idiot att skapa sin egen ledarsida" var det någon klok person som sade till mig för inte alltför länge sedan. Eftersom jag ofta saknar sjukdomsinsikt så tog jag inte alls åt mig utan skrattade föraktullt medan jag såg kommentaren som en recension över de som jag konkurrerar med.

Men sådan är jag olyckligtvis och tyvärr irreversibelt - det kallas för manodepressivitet eller bipolär sjukdom. När allt går bra med mitt bloggande, när någon läsare hör av sig för att ge mig beröm så leviterar jag trots mitt fysiska omfång och betraktar min omgivning från ovan. Men så kan den komma, som blixten från klar himmel, pilen underifrån som punkterar mitt ego och skickar mig i backen med ett våldsamt brak. Tack och lov så är det trots allt mest glada tillrop, så tiden i den ljusblå himmelen blir längre än krypandet på backen, letandes efter en splittrad självkänsla...

Då jag denna morgon läste Sanna Raymans text om en bloggosfär i lågkonjunktur så valde jag med hänsyn tagen till mitt tillstånd uppe i det blå att se hennes analys som något som handlade om andra, men inte om mig. Utan att fundera placerade jag in mig i det där skrået av bångstyriga som Sanna lyfte fram - de som spretar och som vägrar att rätta in sig i ledet. Med den positionen var jag självklart nöjd, om jag nu verkligen var en av de där bångstyriga som Sanna Rayman skrev om.

Men vad år det som säger att det är min tolkning som är rätt? Kan det rent av vara så att jag också är på väg in i en lågkonjunktur rent bloggmässigt, när valet nu närmar sig och den egna politiken skall glorifieras medan motståndaren demoniseras. Jag vet faktiskt inte, och på de bloggar som jag följer kan inte jag se någon negativ spiral vara i antågande - men så är jag ju rätt kräsen också när det gäller bloggar som jag följer. Bara för att jag sitter i all min självgodhet och just denna eftermiddag tycker att min blogg är Guds gåva till mänskligheten så behöver det ju inte vara sant. Det kan ju rent av vara så att det är Kent Perssons blogg eller Marys karameller som en majoritet av mänskligheten föredrar. Det kan till och med vara så illa att det faktiskt är Johan Westerholms eller HBT-sossens bloggar som är startsida när datorn hoppar igång - just det där unika där olika människor gör olika val, just det där jag skulle kunna ge mitt erbarmeliga liv för att försvara.

När jag började blogga hade jag inga som helst ambitioner att använda mina reflektioner i valarbetet, men tiderna förändras och det jag skriver berör rätt många. Det som för mer än två år sedan började som ett sätt att bearbeta vardagslivet och mina politiska grubblerier har utvecklats till något jag inte kunde föreställa mig. Från några ostrukturerade funderingar på drängkammaren till en blogg som idag rankas som en av de tre mest lästa bloggarna författade av någon som kallar sig moderat. En av de tre mest lästa M-bloggarna, och enligt olika beräkningsmodeller också med ett inflytande att påverka som är få förunnat.

Där är jag nu, stolt men inte nöjd och utan förmågan att hitta någon annan förklaring än den att jag med största sannolikhet tar placeringen högst upp på prispallen ifall vi skulle mäta hur kontroversiell en moderatblogg är. Tillbaka till rötterna, utan möjlighet att påverkas men med ett inflytande att påverka andra. Jag vet ungefär hur många trogna läsare jag har, men det är en affärshemlighet - jag vet också att det inom den läsekretsen ryms allt från kreti och pleti via politiska gräsrötter passerandes olika pressavdelningar i olika partier upp till enskilda statsråd. I min värld är alla läsare lika mycket värda att värna om och vårda oavsett om det är en sosse som bara vill reta upp sig, en partisekretare som äcklas eller ett statsråd som skrattar högt när ingen annan ser på.

Alla mina läsare är värdefulla, och de mail jag får av läsare, alla de kommentarer som kommer på bloggen eller oralt får mig att vilja utvecklas vidare. Utvecklas man inte så är man dömd till undergång - det är min övertygelse. Orkar man inte utveckla sitt sätt att skriva, ta till sig andras åsikter och omdömen så kommer den dagen då folk slutar att bry sig om vad man tycker. Just i dessa valrörelsetider tycker jag mig se oroande tecken på att kritiskt granskande enbart fokuseras på motståndaren, att självkritiken sopas under mattan bland oss på bloggosfären.

Jag vet till exempel sossar i bloggosfären som ville vomera över det gäng av vallokomotiv som Mona släpade fram ur garderoberna på Sveavägen 68 men som knep igen och lät fingrarna vila. Ett dylikt handlande är förödande i det långa loppet. Det är när man kan kritisera egna felsteg och dessutom gör slag i saken som väljarna ser trovärdigheten i kritiserandet av motståndaren. Hade Fredrik Reinfeldt släpat upp Bosse Lundgren, Per Unckel, Lars Tobisson och Gun Hellsvik på Blå Hörnet för att agera vallokomotiv åt oss så hade jag skrikit och skrivit så ingen kunde missa vad just jag tyckte. Det finns andra frågor där motståndaren hellre håller tand för tunga än berättar att man går vid sidan om partilinjen, och just den tystnaden stör mig mycket, mycket mer än ett massivt och intetsägande länkande till varandra. Men det finns små guldkorn, undantag som därför är värda att visa upp...

Alexandra Einerstam, HBT-sossen, var rätt tydlig med vad hon ansåg om Carin Jämtins tidigare vilja att köra över MP och "VPK" i frågan om förbifarten, det osade svavel så att till och med mitt täppta tryne kända odören. Det finns absolut inga som helst beröringspunkter i mitt tyckande och fru Einerstams i den här frågan, eftersom jag gått tycker att Jämtin gott kunde få köra över småttingarna med ångvält för att få till Förbifarten medan Alexandra jublade när Mona i sin tur körde över Jämtin. Men oavsett vad vi tycker i frågan så känns det väldigt befriande när en röding faktiskt kritiserar någon högre upp i partihierarkin. Dessutom var Alexandra inte "begeistrad" över Monas val av lok - närmare ett sågande kommer vi aldrig på den röda planhalvan. All heder, Alexandra - det är så trovärdigheten kommer!

Just Alexandra Einerstams åsikt om varför hon har blivit en frekvent besökare i Tokmoderatens virtuella hem känns som en perfekt avslutning på en alldeles för lång postning. Alexandra är som gäst alltid välkommen tillbaka, precis lika mycket värd att vårda som mina andra läsare ty jag är glad över alla de som har den dubiösa smaken att besöka mig. Orsaken till Alexandra Einerstam följer min blogg är med följande motivering, om jag minns rätt:

"Att hamna framför din blogg är som att passera en trafikolycka med bilen. Det är obehagligt, det är ofta äckligt och kan vara vidrigt. Men lik förbannat så bromsar man in och tittar."

Med tanke på att min bipolära sjukdom nu är i det maniska stadiet, om någon nu har undgått det i min självcentrerade text, så väljer jag att ta visdomsorden som beröm. Tack Alexandra, tack alla ni som orkade med denna bloggpostning till den sista punkten...


Sannas sanningar hittas på min "startsida", i SvD.
En inlaga om SD-dominans på nätet hos SvD.

PRINSESSAN SANNA OM DE POLITISKA BLOGGARNA...


"Morgonstund har guld i mund" låter det i det gamla svenska ordspråket, och trots att smaken i just min "mund" är rätt unken efter en helkväll med Estrellas grillchips så känns morgonen ljuvligt härlig. Solen skiner utanför fönstret, värmen slår igenom fönsterrutorna och med små spår av hybris tycker jag mig se min blogg någonstans mellan raderna hos Sanna Raymans inlägg om det politiska bloggandet.

"Även på den borgerliga sidan hyllas och belönas slätstruken trohet medan bångstyriga element hålls kort" skriver Sanna Rayman, och det är just när jag läser den raden som morgonstunden övergår i morgonståndet. Jag är inte dummare än att jag förstår varför jag får höra "att partiet inte vill ta i dig ens med tång!" - partilinjen är för mig något främmande trots att jag står bredvid partiet i de allra flesta frågorna.

Sannas morgonpostning på Svenskan om det politiska bloggandet är i många fall plågsamt uppriktigt, ett slag i solar-plexus på den som önskar se det politiska bloggandet som en förlängning av det ordinarie kampanjmetoderna. Problemet är bara att när man klampar in och försöker detaljstyra hur det egna partiets bloggare skall skriva dödar allt vad kreativitet är. Jag har placerat mig själv vid sidlinjen, där ingen överhuvudtaget har gett mig order om vad jag skall skriva om, när jag skall göra det och hur jag skall göra det. Måhända har man sett att det är omöjligt att få mig in i fållan, kanske är det mer troligt att det där med "inte vill ta i dig ens med tång!" stämmer.

Men jag strävar inte efter att vara en blogg-eremit, en som sitter helt själv på kammaren för att knåpa ihop galenskaper - alls icke. Att nätverka med bloggkollegor på båda sidor om den minerade blockgränsen ligger mig varmt om hjärtat. Att lära känna fienden är viktigt, extremt viktigt och just därför så har jag efterhand utvecklat ett rätt så gediget meningsutbyte med flera av nätrötterna. Jag vill förstå hur de tänker, jag vill se hur de arbetar och med vilka argument de tänker lura Svensson att välja fel lappar i vallokalen. Under senare tid har jag på olika sätt kommit i kontakt med Johan Westerholm, Alexandra Einerstam för att bolla lite. De är fiender politiskt, men högt respekterade medmänniskor på ett annat plan.

Precis som jag chattar, pratar eller mailar med meningsmotståndare så nätverkar jag med några på den egna planhalvan. Kent Persson i Örebro och jag skiljer oss rätt så rejält när det gäller sättet vi bloggar på, men trots dessa olikheter så är det en man som jag känner den djupaste samhörighet med. Ständiga resonemang om hur vi bäst, var för sig men ändå tillsammans, använder vårt bloggande för att spetsa våra bloggar. Men om man nu "inte vill ta i dig ens med tång!" när det gäller mig så har Kent en helt annan position.

Tittar man på "Laakso"-affären så är det tydligt att inte bara jag kan vara bitter ibland över att tassa i gränslandet för vad som är acceptabelt att skriva. Av olika anledningar som jag som utomstående har lätt att förstå så förstår jag att Nätrötterna inte ville ta i Laakso ens med en tång, samtidigt som jag förstår hans ovilja att rätta in sig i ledet. Erik Laakso behöver konstnärlig frihet, och den friheten har man inte fullt ut som etablerad nätrot. Det finns folk som tycker annorlunda än partiet i nätrötterna men det är mild, inlindad kritik där konfrontationsnivån är så plågsamt låg.

Utan mitt bloggande vore jag inte hel, det är inte mycket här i livet som jag anser mig vara duktig på och där jag trots min höga ålder kan fortsätta att utvecklas som person förrutom som bloggare. Trots att jag i mina svackor upplever mig som paria och utmobbad så vet jag genom mail, kommentarer och samtal att min blogg berör och uppskattas av folk som utåt sett "inte vill ta i dig ens med tång!". Jag är en bekräftelsesökande bloggare som hämtar min näring ur uppskattning men som lika mycket förtvinar när uppmärksamheten uteblir. Idag skrev Sanna Rayman om det politiska bloggandet, och jag valde att se mig där mellan raderna för att få lite näring.

Solen skiner, dags att lämna datorn för några timmar i solen. När kvällen kommer så avser jag att utveckla resonemanget kring mitt eget bloggande och andras i ljuset av den kommande valrörelsen. Sanna Raymans mellan-raderna-skrivande gav mig näring att orka med, att stå upp för den bloggare jag är och förblir. Börjar jag bli slätstrucken, förutsägbar och partimegafon så vill jag att ni berättar det för mig - ty då är det dags att sluta...

"Urskillningslöst länkande": Kent, Mary, Johan, Seved

2010/04/24

MILJÖPARTIETS MEDHJÄLP TILL GRÖN SLAKT


Det händer alltmer sällan att jag får möjligheten att skriva om politik som rör hemstaden Sundbyberg, något som jag ibland får kritik för. Men eftersom kampanjande genom bloggar och andra sociala medier inte betyder ett smack för min egen partiförenings kampanjarbete så kommer konsekvensen vara ett sparsamt kommenterande av den lokala politiken. En blogg som ofta når ut till ett hundratal sundbybergare per dygn anses inte alls fylla någon som helst funktion. Tacka vet man bokbord på blåsiga gator där väljarna flyr, tacka vet man hembesökskampanjer där nästan ingen öppnar dörren för politikens svar på Jehovas vittnen...

Men i dag kan jag trots allt inte hålla fingrarna borta från tangentbordet för att berätta om den rödgröna "majoriteten" i Sundbyberg värnar Sveriges till ytan minsta kommuns gröna kilar. Här kommer det att handla om ett byggande som närmast är att likna på en våldtäkt på naturreservatet Igelbäcken och grönområdet Kymlinge. Ett område som den gångna vintern har använts för skidande av tusentals människor som har bättre kondition och motivation än undertecknad värnas enligt de rödgröna bäst av att byggas in med stora kontorskomplex. Med höga hus som flyttar sig allt närmare naturreservatet och tar stora tuggor av den lilla portion natur som finns kvar i Sundbyberg värnar sossar och miljöpartister i Sundbyberg grönområden.

Men frågan är om inte beslutet att bygga ett kraftvärmeverk åt Norrenergi i Kymlinges norra del ändå måste vara spiken i kistan för ett trovärdigt Miljöparti i Sundbyberg. Om jag på riksplanet kallar samarbetet mellan sossar, miljöpartister och vänsterpartister för de grönröda - eftersom det verkar vara miljöpartiets tänkare som tänker åt Mona - så måste jag i Sundbyberg använda de rödgröna. Här har Miljöpartiet lagt sig platt för att få vara med och styra staden, utan att bry sig om att man faktiskt har ordet "miljö" i partinamnet. Att kalla det för ett rödgrönt styre framkallar faktiskt en känsla av illamående eftersom det ingenstans i det politiska hantverket från de lokala miljöpartisterna finns ens en antydan till grönt tänkande...

Först att med sitt bloggande kommentera SvD:s nyheter om att Stockholm kanske, eventuellt och möjligtvis kommer att nagga sina grönområden i kanterna för att växa var taxinäringens och mobiltelefonbolagens högsta beskyddare, Yvonne Ruwaida. Mycket kan man säga om Yvonne Ruwaida men hon låter oftast som en miljöpartist iallafall och frågan är om inte hon kan ta med sig sin undersköna chef och den andra skäggiga chefen till Sundbyberg för ett snack med de lokala miljömupparna. I Sundbyberg låter man sosseriet köra över det gröna tänkandet utan att protestera, i Sundbyberg finns det faktiskt ingen legitimitet för ett parti som kallar sig ett miljöparti men verkar för något helt annat.

Stockholm behöver sina gröna kilar för att ge folket möjligheter att röra sig i naturen på ett avspänt sätt. Sundbyberg är en del av huvudstadsregionen och kan göra sitt till för att den närheten skall finnas för många naturälskare i våra trakter. Och nej, jag talar inte för mig själv eftersom jag lika lat som miljöpartisterna i Sundbyberg är flata.

Jag har själv passerat Kymlinge och Igelbäcken några gånger när jag har varit på Burger King eller Lewinskys i Kista och fått för mig att en promenad hem kan sudda ut ett förödande kaloriintag. Det har hänt några gånger, och inte f-n har jag njutit så mycket som jag borde när jag har placerat mina ömmande fötter på stigarna mellan Kista och Sundbyberg. Men jag har sett andra som njuter av att röra på sig, jag har sett folk som med ett leende på läpparna springer i motionsspåret - och det är med en känsla av solidaritet med dessa ambitiösa personer jag tycker att det får vara nog. Ingen kan få mig att tycka att man värnar ett naturreservat genom att bygga kontorskomplex inpå knutarna eller att man skyddar ett grönområde med ett nybyggt kraftvärmeverk. Miljöpartisterna i Sundbyberg tycker sånt, men inte jag...

2010/04/23

NÄR OENIGHETEN LYSER MED ETT GRÖNRÖTT SKEN


Molnen spricker upp och solen tittar fram precis i tid för att dyka ner bakom horisonten. Fredagskvällen är här igen, med några Saku Kuld och en helt egenpresterad middag i form av några smördrypande Hasselbackspotatisar, ett rejält stycke helstekt fläskfilé och en välbalanserad pepparsås med vispgrädde som grund. Fredagskvällen är här och det är dags att ta sig an en kvällspostning på bloggen.

Jag har väntat hela dagen på att media skall snappa upp den nyhet som Politikerbloggen var ute med för länge, länge sedan - nyheten om att de grönröda har låst in sig för att försöka komma överens om sitt budgetförslag. Idag var det ju tänkt att representanter för oppositionen skulle ut på en herrans massa platser för att berätta om sina planerade infrastruktursatsningar, men dessa tillställningar ställdes in eftersom man inte kunde komma överens. Återigen visar man sina oförmågor att samarbeta, återigen får väljarna ytterligare ett bevis på hur de kommande fyra åren kan komma att te sig om man har det dåliga omdömet att välja något grönrött parti om fem månader...

Knappt en vecka återstår innan Mona, språkrören och kamrat Ohly skall presentera sin skuggbudget, eller kan vi förvänta oss ytterligare en uppskjuten pressträff? Knappast, de fyras gäng måste träda fram och berätta vad man vill och hur man vill göra det. Men vad kommer man att berätta? Att man låter väljarna bestämma budgeten i ett antal folkomröstningar? Man har ju valt den vägen en gång när man kört fast, så varför skulle man inte använda sig av samma alternativ igen. Har det funkat en gång, så funkar det nog två, tre, fyra eller fler gånger.

Just det här förslaget om folkomröstning om Förbifarten stör mig något enormt, men det handlar inte om att jag inte unnar stockholmarna att vara med och påverka sin framtid. Redan idag har ju enligt alla mätningar en övertygande majoritet av såväl väljare och folkvalda en åsikt som innebär att det välbehövliga vägprojektet kan komma att börja byggas innan ens de grönröda haft sin omröstning. Det handlar bara om att sopa undan sina egna problem med att skapa ett politiskt alternativ, det handlar om politiskt hyckleri.

Bara frågeställningen är ju helt sjuk, att välja mellan vägen eller kollektivtrafiksatsningar när man med dagens regering faktiskt kan få båda. Om de grönröda nu skulle vinna valet så kräver jag ett tredje alternativ, linje 3, där man röstar för både vägar och spår. Men med en sådan skrivning blir det en Förbifart, och det vill ju Yvonne Ruwaida och Maria Wetterstrand stoppa till vilket pris som helst och trots att 7 av 10 vill se något helt annat än miljömupparna.

Två dagar efter att socialdemokrater och vänsterpartister har paraderat land och rike runt så skall vi få svaren på alla våra frågor, och om det nu inte blir folkomröstningsalternativet så kan vi iallafall förvänta oss en orgie i skattehöjningar. Är det något som är säkert så är det just det, eftersom det verkar vara det enda som man är riktigt överens om. Där är det bara frågan om hur mycket mer man skall sno av familjen Svensson som är stöttestenen, men att man skall sno mycket mer än idag är det total enighet om kring runt de grönröda förhandlingsborden.

För varje dag som går blir det mer och mer tydligt att det bara finns ett alternativ i svensk politik som klarar av att styra landet tillsammans - och det är faktiskt Alliansens fyra partier. Lik förbannat så lär höstens val bli jobbigt att vinna, lik förbannat så kommer det att bli en strid in på mållinjen och lik förbannat så kan Svensson komma att välja något helt annat än det jag vill se i september. Men det är ju det som är charmen med demokratin, att alla tycker olika och att ingenting förrutom den grönröda oenigheten är förutsägbar...

DE POLITISKT OTROGNA


Efter en vidrig torsdag och en på alla sätt mörk natt så skiner solen in genom fönstret när det börjar att bli dags för att ta igen ett sömnunderskott av gigantiska dimensioner. Ett snabbt genomögnande av Svenskan ger dock signaler om att det faktiskt behövs bloggas om den politiska rörligheten, om de politiskt otrogna väljarna som kan tänka sig att byta partner för lite fräschör och spänning...

Svensken är till sin läggning sällan politiskt monogam, man växer upp och får ständigt olika erfarenheter av hur samhället fungerar och bör fungera. När man förändras men tycker sig uppleva att de olika politiska alternativen sitter fastgjutna i en gammal retorik så blir det ju naturligt att välja en ny valsedel på valdagen. Nu är ju inte de politiska analytikerna i de olika partierna helt dumma i huvudet, på olika sätt moderniseras partierna med nya budskap och en retorik som i många fall kan vara svår att skilja från motståndarens.

Dagens politiska partier i Sverige försöker hänga med i trenderna och förändras för att svara upp mot den bild av samhället som syns just nu. Det tydligaste exemplet är faktiskt mitt eget parti - Moderaterna. Tänk om någon skulle gräva upp, öppna Gösta Bohmans kista och med medicinskt hokus-pokus få liv i den store mannen som fick mig att bli moderat - hade Bohman känt igen sig i dagens moderata valbudskap? Knappast, Gösta hade nog bett om att bli nergrävd igen illa kvickt...

Men jag klandrar inte Moderaterna, man måste följa med samhällsutvecklingen och se vad det är för frågor som berör väljaren. Men man måste ha kvar sin ideologiska ryggrad, en ryggrad som drygt en miljon väljare tycks sakna när man funderar på att hoppa fram och tillbaka över blockgränsen. Ibland tycker jag att det är svårt att se den där ryggraden i partiet, det finns frågor där vi anpassar oss så mycket att det nästan framstår som hyckleri eller populism. Men jag är trygg i min uppfattning, jag är och förblir blå i själen och vet att det inte finns något annat alernativ för här och nu.

Ett annat parti som säger sig ha förändrats är huvudmotståndaren Socialdemokraterna. Där handlar det dock enligt mig att förändra sig för att kunna samarbeta med två andra. På riksplanet är det samma gamla röda floskler, samma argument och det enda som är nytt är att man säger sig vilja förnya. Så länge opinionssiffrorna är till sosse-alternativets fördel så lär man hålla kvar vid det gamla fast man påstår att det är nytt.

Men i huvudstaden så anammar sosseriet taktiken att krypa närmare en framgångsrik motståndares budskap. Stockholms-sossarna har stått upp för RUT, man har påstått sig vara mer pragmatisk än kollegorna på landet när det gäller valfrihet och fokus på individen kontra kollektivet. Men på samma sätt som en gammal Bohman hade fnyst föraktfullt åt dagens moderata retorik så hade Palme gått i spinn om han fått höra Stockholms-sossarnas budskap. Palme hade viftat med armarna och tuggat fradga som han brukade göra när han blev berörd negativt...

Sossarna i huvudstaden har fattat att man måste verka vara annorlunda än sossarna i rikspolitiken för att nå framgång. Just därför är det så förödande för Carin Jämtin när Mona "back-stabbar" henne om Förbifarten bara för att partiledaren inte är kapabel att förhandla med sina nya vänner. Just därför är det förödande för Mikael Damberg när han får se sitt engagemang för ett RUT-avdrag spolas ner i avloppet av en partiledning som ser ner på vissa jobb men hyllar andra. Just därför kommer allt socialdemokratiskt valarbete i huvudstaden att ha en konstant motvind - för så länge det stora partiet verkar mot den egna staden så är det omöjligt att framstå som ett tilltalande alternativ.

En miljon väljare kan tänka sig att hoppa fram och tillbaka över blockgränsen, och just därför är valet fortfarande en öppen historia trots att skillnaderna mellan blocken ibland känns plågsamt stort. Väljarna är otrogna, och tur är väl det? Hur kul hade det varit ifall varje val hade varit så förutsägbart att en valrörelse var en gäspning över några månader? Tänk om det enda som hade varit spännande på en valvaka hade varit att se hur de olika partierna i de olika blocken hade förändrats i relation till varandra men inte i realtion till motståndaren... Usch.

Jag är har hela mitt liv varit vettskrämd över att bli övergiven, lämnad och utsatt för en partner som hittar mer spänning och ett mysigare mys någon annanstans. Kronisk svartsjuka är en fastställd diagnos hos mig. Men om jag har svårt att leva med att bli lämnad och övergiven rent privat så är det ju en helt annan sak i mitt politiska värv. Om någon som varit moderat lämnar mig, oss för att de ser något spännande på andra sidan blockgränsen - fine!

Då är det bara upp till oss att börja anta formen av Don Juan eller Casanova för att suga över några fler spänningssökare från andra sidan, nyfikna på något nytt och tidigare okänt. Valrörelsen är att betrakta som politikens egen "köttmarknad" - nu skall vi alla ut på jakt med nya kläder, ett tilltalande yttre, lite lukta-gott och några träffsäkra one-liners som får ner väljarna i vår varma säng... Gud så spännande det kommer att bli! Det är nästan så att man får ståfräs bara av att tänka på raggandet.

2010/04/22

MODERAT TELEVISION UTAN VISIONER


Då var det dags för politiken att hitta ännu en ny väg för att nå fram till väljarna, nu är det dags för politisk "talkshow" i TV och för en gångs skull är det vi moderater som är först ut. Den här kvällen har den undersköna moderatkvinnan Maria Arctaedius och den inte fullt lika undersköna partisekreteraren Per Schlingmann placerat sina namn i TV-historien genom att sända ett kort, informativt program som introducerade propaganda-TV i konungariket Sverige.

Eftersom sossarna har jobbat åt sig ett rätt betryggande övertag när det gäller användandet av de så kallade sociala medierna så tycker jag att det är behjärtansvärt att mitt parti letar nya vägar för att nå ut. Men jag vore inte jag om jag inte kom med förslag på förbättringar, och naturligtvis vill jag dela med mig av mina påhitt.

Ingen som såg debuten på Axess-TV lär väl ha stått och hoppat jämnfota av eufori efter programmet. Det var ett program som förmodligen inte nådde någon annan än de valarbetande sossar som brann för att sabla ner satsningen eller de inbitna moderater som var nyfikna men som absolut inte behövde påverkas. Om man nu skall vara nyskapande och ta till TV-mediet för att nå ut, varför då inte göra något spännande och tilltalande som många vill titta på. Om man nu tycker att det är värt att lägga energi på en TV-produktion varför inte skapa program som väcker känslor och som anspelar på politik i ett annorlunda format.

Det räcker ju med att titta på TV-tablån för att få uppslag om hur Per Schlingmann skulle kunna stöpa om redan kända program för att passa in i de budskap vi vill basunera ut. Med lite fantasi skulle moderat-TV kunna ha varit något mer spännande än ett samtal mellan fyra moderater av olika kaliber.

Hade jag fått tycka till så hade man ju kunnat sno namnet "Två och halv män" för att låta Anders Borg, Per Schlingmann och Leif Pagrotsky diskutera politiska prioriteringar i det kulturella Sverige. Ett sådant program hade nog attraherat tittare ur alla led.

Ett annat program som lätt hade kunnat användas för att sparka in redan öppna dörrar är "Lyxfällan" . Kan ni se hur Anders Borg och Bo Lundgren gör ett oannonserat besök hos oppositionsledare Sahlin för att lyfta fram Toblerone-missbrukets negativa inverkan på Monas privatekonomi? Bra TV, inte sant...?

Variation är ett krav för att skapa intresse hos alla samhällets åldersgrupper och socialgrupper. "Så ska det låta" är ju en succé på statstelevisionen och även detta program kan man politisera rätt enkelt. Det nya programformatet innebär att partisekretare Schlingmann låter två lag av moderata riksdagsledamöter tävla om att låta så sossiga som möjligt och sjunga arbetarklass-visor till publikens jubel.

Även unga moderater måste släppas fram för trovärdighetens skull, och vem passar bättre att leda en politisk kopia av "Talang 2010" än allas vår Anton Abele? I detta program skall man låta politiska wanna-be:s uppträda som talare inför en kräsen jury bestående av Per Schlingmann, Ulf Adelsohn samt Maria Abrahamsson för att där hitta våra framtida folkvalda.

"Mitt i naturen" är en relik i TV-världen och det programmet lämnas med varm hand över till min ledamot Göran Pettersson att leda. Det handlar mycket om jordbrukande, koskötsel och ett liv i samspel med naturen. Stående gäst och antagonist är en annan Göran, med en annan politisk färg - Göran Persson.

Dokusåporna är ju i princip utdöda vid det här laget, men genom att kombinera realistiska skildringar av våldsamt festande partivänner med dramasatsningen "Andra avenyn" så kan man få reda på när Avenyn i Göteborg bara blev tvåa i stan över festande. Det var på KRIKS, på Svenska Mässan och det moderata minglet Göteborgs rykte om en partystad blev verklighet.

Mediadrev råkar politikerna ut för titt som tätt, och i en re-make av "Gladiatorerna" så får två folkvalda löpa gatlopp mellan svingande skjutjärnsjournalister som Mats Knutsson och Niklas Svensson med flera. Mediaträningens betydelse för krishantering blir aldrig så tydlig som i det här programmet. Per Schlingmann agerar i rollen som Gunde Svan.

Att Arvsfurstens palats är en kuslig plats kan nog många intyga. I "Arkiv X" följer man Lars Danielssons tappra försök att överleva Carl Bildts behandling sammtidigt som Lars försöker gömma sanningen om vad som hände under Tsunami-katastrofen på regeringskansliet.

Utan barnprogram är TV-kvällen ofullständig och det råder man bot på "Wild Kids" . Här ställs ett gäng lillgamla SSU:are mot ett gäng MUF:are. SSU:arna skall dekorera ett hotellrum med fekalier så snabbt som möjligt för att vinna medan MUF:arna skall se till att minst två tjejer i gruppen sups medvetslösa på på kortast möjliga tid. Per Schlingmann leder programmet med fast hand.

I programmet "Spårlöst" letar Hillevi Engström och Per Schlingmann efter sosse-väljare i huvudstaden. Jakten går över malmar och vidare in i miljonprogramsområdena. En tårdrypande upplösning utlovas när man väl hittar sossen i en öde ABF-lokal.

"Fuskbyggarna" är ett program med ständig aktualitet hos oss moderater. Letar inte Per Schlingmann och Sven-Otto Littorin efter fusk i nomineringsarbetet så belyser man hur de grönröda fuskar sig igenom alla sina problem genom att skrika "Folkomröstning!"

Slutligen en spännande efterapning av "Fråga Doktorn". Varför inte använda Göran Thingwall till något vettigt, och låta den vilde doktorn svara på frågor om kärnkraft, folkmord och förvildade politiker från väljarna.

Istället för ett tråkigt intetsägande program så kan man genom påhittighet och humor skapa nya program med nya idéer av en gammal programidé. Om man nu inte når ut med ett rätt intetsägande program där huvudinriktningen är ett forum för inbördes beundran så kan väl mina idéer vara just det vi behöver, eller...?

För att vinna måste man våga. Att ta sig framåt med politiken i TV-rutan är just att våga. Men en enda väg räcker inte för att nå fram, det krävs förbifarter och motorvägar. För att hinna ikapp måste man gasa på ordentligt, och den som vågar vinner...