2010/09/30

ÄR MAN STOR MÅSTE MAN VARA SNÄLL...


Är man stor måste man vara snäll. Är man stark måste man vara snäll. Är man både stor och stark så måste man vara väldigt snäll, jättesnäll, på gränsen till dumsnäll faktiskt...

Regeringsbildningen fortsätter i stängda rum, och vad Fredrik Reinfeldt till slut landar i när han skall sätta ihop sin regering spekuleras det i överallt och ryktesbildningen tar fart. Det senaste ryktet handlar om att valresultatet - där Moderaterna ökar, blir större och starkare medan våra Alliansvänner minskar - skall få konsekvenser när Reinfeldt placerar ut sina ministrar. Därför snackas det om att de mindre som blivit ännu lite mindre skall få mindre att säga till om - det skall bli färre ministrar från de tre småttingarna...

Själv tycker jag inte att det är rätt sätt att trygga Alliansstyret, om dessa rykten som fått liv i Expressen och på Rapport stämmer. Alliansen vinner val tillsammans som de fyras gäng, och man kommer den gången man eventuellt förlorar att förlora val tillsammans - ingen är starkare än den svagaste länken i lagbygget.

Därför och bara därför tycker jag att man skall ge "småttingarna" möjlighet att växa, med vårt stöd och på sina villkor. Det är knappast så att man får det lättare att växa om man blir av med ministerposter, det är knappast så att Folkpartiet, Centern eller Kristdemokraterna kommer få möjlighet att nå ut när man märks mindre. I min värld räcker det med att vi stora, starka moderater redan sitter i skyltfönstret med både statsministern och finansminister, precis som en hel del andra poster som drar till sig massmedial uppmärksamhet. Det finns ju liksom en anledning till att Tobias Krantz är mindre känd bland allmänheten än de fyra som rök i Idol 2010 igår kväll, och att Eskil Erlandsson fortfarande kan gå på stadens gator som en vanlig man...

Så, visa att dessa rykten bara är trams Fredrik Reinfeldt - visa din storhet och din generositet mot de som faktiskt skulle må bättre av en knuff i rätt riktning men som skulle försmäkta av en knuff i helt fel riktning. Vi moderater är stora och starka, vi är väldigt stora och väldigt starka - nu är det upp till oss att också vara väldigt, väldigt snälla mot de som vi faktiskt är beroende av för att ha en chans att dra politiken i den riktning som både stor och liten strävar mot...

Länkar: Expr, SVT, DN, AB
Bloggar: Röda Berget, Kent

2010/09/29

KVAR PÅ PERRONGEN STÅR TÅGMÄSTARE OHLY


Att skriva ner namnet Lars Ohly på samma rad som plitar ned ordet ansvarstagande känns väldigt, väldigt fel. När alla partier i Riksdagen, bortsett från de två extremerna, känner att ett blocköverskridande samarbete om integrations- och migrationspolitiken skulle sitta fint för att slå undan benen på det ena extrema partiet så skriks det från ledaren i det andra extrema partiet. Återigen visar sig Ohly vara en konfrontationspolitiker ut i fingerspetsarna, med inte ett kryddmått av samarbetsvilja. Återigen visar det sig att ett rödgrönt samarbete är viktigt i Lasse Ohlys värld bara när det passar honom...

För rimmar det inte väldigt falskt när mannen som gav det självständiga tänkandet i det rödgröna gänget ett ansikte nu gapar om att de måste hålla ihop? Lars Ohly som genom alla sina säregna utspel under valrörelsen fick till och med de mest naiva önskedrömmarna i oppositionen att tvivla på sitt regeringsalternativ.

Och rimmar det inte alldeles särdeles illa när det är Lars Ohly som brölar om att hålla ihop, när valanalys efter valanalys visar att det var Ohly, och Ohly ensam, som skrämde bort massor av presumtiva väljare från både sossarna och miljöpartiet. När väljarna visste att man fick Lars Ohly på köpet så tvekade man av förståeliga skäl att fortsätta med att vara sossar, eller att rösta på ett rödgrönt regeringsalternativ. Så när Lasse Ohly nu ylar om att hålla ihop oppositionen i ur och skur så är det väldigt goda nyheter för oss som ser ett mer frihetligt alternativ vid makten - nästan lika goda nyheter som att Ohly tänker stanna kvar som ledare för vänstern...

Själv tycker jag att såväl Mona Sahlins sossar som firma Wetterstrand/Erikssons miljömuppar visar att de förstår det viktiga i att trycka tillbaka de främlingsfientliga krafterna i deras hjärtefråga - det hedrar oppositionens ansvarstagande partier. Det handlar om ett samarbete i en fråga där en klar linje oavsett vilka som styr landet är av godo. Kontinuitet är A och O.

Lasse Ohly däremot, står vid sidlinjen och gapar om konfrontation, om egna förslag och en koalition av ovilliga som han utnyttjar när det passar honom, och bara då. Lars Ohly är lika mycket lagspelare nu som när han inte spelade med Nacka Skoglund...

Länkar: AB1, AB2, Expr1, Expr2, Expr3, SvD1, SvD2, DN1, DN2

2010/09/28

NÄR DET KRÄVS SAMLING KRING PUMPEN - EN ALTERNATIV REGERING FÖR ALLA VÄDER


Johan Hedin skålar för det faktum att han eventuellt kan komma att bli näringsminister i min regering - tummen upp!

Åtskilliga äro de av de trogna läsarna som har hört av sig mailledes för att önska att jag hade gjort något mer oseriöst av mitt förslag till ny regering. Men nu var det ju ett seriöst och tydligt önskemål från min sida, ingenting som har sina rötter i mitt skruvade sinne som jag skrev ner under dagen.

Men om, och bara om, jag fick sväva iväg in i en alternativ verklighet där hela regeringen, hela riksdagen inklusive alla ersättarna skulle ha förätit sig på härskna ostron och bajsar och spyr så att de anses oförmögna att styra landet. Tänk då om talmannen Per Westerberg mellan dass-besöken fick tid att ringa mig för att skapa en ny regering, en samlingsregering bestående av gräddan av de politiska bloggarna - skulle inte det kunna bli spännande? Skulle det inte vara värt att skicka hem ännu mer av föda till sjuklingarna, föda som fyller på deras stinna bukar med ännu lite mer magsjukebacilusker? Jodå, erkänn...?

Lika naturligt som det är att statsministern i ett friskt Sverige heter Fredrik i förnamn, lika naturligt är det att han fortsätter heta Fredrik i ett sjukt Sverige - men där Reinfeldt byts ut mot Antonsson, Klantonsson eller Fjantonsson. Det skulle vara med stor stolthet som jag tar på mig uppdraget att skapa en välfungerande regering med politiska bloggare som kan styra landet rätt, pragmatiskt och med landets bästa för ögonen.

Det första jag skulle leta efter måste vara min "Vice", han som kan ta över när någon ondsint människa som jag någon gång gjort illa dödar mig. Namnet som faller på plats direkt är Kent Persson, moderat bloggare från Örebro. Nu kan det ju vara så att jag överlever och då behöver Kent en annan portfölj, och efter att retat gallfeber på alla intoleranta tokar ur alla led så tycker jag att Kent är som klippt och skuren som integrations- och migrationsminister, tillika vice statsminister...

En av de viktigaste positionerna i en regering är utan tvekan finansministern. Ekonomisten Mattias Lundbäck är självklar på den posten, och lika självklar är hans vänstra hand från laget till vänster - Marika Lindgren Åsbrink. Den unga kvinnan har en genuppsättning och en faiblesse för kurvor som gör att hon får posten som finansmarknadsminister.

Utrikesminister, också en väldigt viktig roll att fylla. Det handlar om att ge regeringen ett ansikte utåt i den stora, vida världen och en som är van vid att mingla med jänkare på bloggkonvent är överste Nätrot i egen hög person - Johan Ulvenlöv. Med en sosse på platsen så kan man ju få för sig att ambitionen blir att driva Ohly-doktrinen där ingen amerikan som någonsin har burit uniform skall tillåtas lämna USA. Men utan vänsterpartister i min regering så tror jag att faran är liten att Ulvenlöv skall få för sig att köra det racet är rätt liten...

Folkpartiets mästerbloggare Mark Klamberg får det ärorika uppdraget att ta hand om justitieministerposten, som klippt och skuren för att förädla det svenska rättssystemet i en frihetlig riktning.

Socialministersysslan har skötts med den äran av kristdemokraten Hägglund under de senaste fyra åren, och därför tror jag att den empatiska och hyggliga partivännen Peter Soilander skulle vara mogen detta uppdrag efter att ha "roddat" Alliansbussens resor runt om bland verklighetens folk under valrörelsen.

Utbildningsminister får Peter Högberg bli, Vimmerbys svar på Göran Johansson men utan psoriasis och utan hår. Det är förenat med vissa risker att låta en sosse ta hand om skolan igen, det medges, men om det skulle barka åt helvete så tror jag mig veta att jag själv kan styra Högberg rätt efter några pilsner på Bistro Boheme.

Infrastrukturminister är ett synnerligen viktigt uppdrag och för det arbetet har jag en synnerligen viktig man som kan förverkliga sin idéer som i mångt och mycket verkar överensstämma med mina egna. Centerns Per Ankersjö skulle bli en klippa att luta sig mot när Sverige går från låghus till skyskrapor, från ko-stigar till motorvägstunnlar, från omodernt till modernt...

Bloggosfärens egen lilla besserwisser, Johan Westerholm, får ta sig an det enligt mig heliga uppdraget att se till att Sverige återigen får ett försvar värt namnet. Westerholm är en pragmatisk sosse som skulle kunna detta med sina tidigare erfarenheter i kronans tjänst som tändvätska. Finns dock ett krav - att Wiseman utses till opolitisk statssekreterare.

Skånes rödaste sosse, Peter Johansson, får utan längre betänketid ta över som kulturminister med ansvar också för idrottsfrågor. Här skall det dock klarläggas att det inte kommer att finnas något som helst budgetutrymme för gratis museibesök, däremot för några miljoner rakt in i Bajens tomma kassakista.

Johan Hedin får ta på sig ansvaret för att näringspolitiken överlever utan Maud. Som det unikum av oändlig kompetens varvat med överlägsen analytisk tankeförmåga Hedin de facto är så kommer det att bli svårt att någonsin hitta någon som kan flytta på honom.

Alexandra Einerstam, HBT-sossen, får i uppdrag att försöka hantera jämställdhetsfrågorna från en källarskrubb på Rosenbad. Så länge Westerholm identifierar nya behov för Försvaret av riket så ligger just jämställdhetsfrågorna i malpåse. Jag tror dock att Alexandra är rätt kvinna att hålla mig informerad om läget med en gäll och närmast hysterisk stämma när jag låtsas vara intresserad...

Socialförsäkringsminister, denna utskällda plats i tillvaron, tycker jag är en plats som Mary X Jensen kan ta hand om. Mary har stått upp i bloggosfären som få andra i dessa frågor, hon har fått skit av motståndarna på ett sätt som borde får Christina Husmark Persson att se tillbaka på sin tid i maktens korridorer med glädje i blicken.

Björn Fridén, Alliansfritts fader, får ta över Eskil Erlandssons roll som jordbruksminister. Då kan Björn fundera på varför dynga luktar illa, oavsett om det är verklig dynga eller dynga författad av en bloggare. Att Björn dessutom kan få tillfälle att få fördjupade kunskaper om tidelag är en bonus som regeringsbildaren gärna bjuder på...

Handelsminister får Per Hagwall bli, och stöpa om handeln på de sätt som han finner lämpligt. Varuutbud, tillgång och efterfrågan - Hagwall kan lösa alla de problem jag vill att han skall lösa.

Få av mina vänner i bloggosfären är lika klarsynta i EU-frågor som den ännu rätt okända Fredrik Lidby från Sollentuna. Naturligtvis skall min namne få visa sig på den styva linan som EU-minister, kan bara bli succé!

En av mina inspiratörer när jag började blogga var folkpartisten Mattias Lönnqvist. Han gav mig energi, han kan ge Sverige energi - Mattias Lönnqvist får bli ny energiminister och trygga kärnkraftens utbyggnad i det här landet.

Den här regeringen lär behöva en informations- och propagandaminister för att kunna styra i stillhet, och i Bergshamra, Norrtälje, Roslagen finns en man som från sin HD kan sprida evangeliet om vår felfrihet - Kristian Krassman.

Efter att läst igenom Per Altenbergs blogg så är jag övertygad om att han skulle göra sig utmärkt som arbetsmarknadsminister i min regeringsbildning. Altenberg är påläst och positiv, han om någon skulle nog kunna göra det som vi alla förväntar oss - lösa problemet med utanförskapet.

Thomas Böhlmark är en ung och oslipad diamant som måste beredas plats för kommande utmaningar. Han är smärt och tillsynes vältränad, han är ung och vital - han är ny äldre- och folkhälsominister. Ha det så himla kul, Böhlmark - learning by dying!

Från sin hotellfoajé på Mallorca tror jag nog att den gamla Hemglassbilföraren Peter Andersson kan sköta om den biståndspolitik som jag kan se framför mig. Det handlar om att skicka glass till Nordkorea, glass till Kuba och glass till Zimbabwe. Sedan kan han gott få skicka pengar till några länder med demokratiska ambitioner och ett behov av svenskt stöd.

För att justera upp den något obalanserade könsfördelningen så tycker jag att det kan vara lämpligt att utse Amanda Brihed till kommun- och bostadsminister. Vad Amanda än tar för sig så lyckas hon bra, och just därför får hon i uppdrag att se till att alla kommuner fungerar och att det byggs bostäder.

Sist men inte minst, miljöministerposten - en svår nöt att, men när den knäcktes så var det Lennart Nilsson från FP Nacka som tittade fram. Jag känner Lennart som en hyvvens man som brinner för grönområden både här och där. Hans gedigna resande till konstiga resmål gör att han kanske har sett vad miljö innebär.

Det var det, det var allt och skulle det osannolika inträffa och Per Westerberg ringa på min mobil så är jag mentalt och planeringsmässigt förberedd. Jag kan ta ansvar för Sverige, med en regering av eldsjälar över blockgränserna och med förmågan att styra landet oavsett vad som komma skall...

ATT KNYTA UPP ALLA DESSA KNUTAR - TOKMODERATENS FÖRSLAG TILL NY REGERING...


Det spekuleras hej vilt om hur den framtida ministären Reinfeldt kan komma att se ut, i media, på bloggar och i vissa fall även i lunchrum på arbetsplatser där folk inte har något vettigare att prata om. Tankegångarna är ofta lika ostrukturerade som osammanhängande, där de olika Allianspartiernas valresultat ställs mot antalet taburetter i regeringen och där frågorna handlar om vem som kommer, vem som går och varför.

Jag tror att alla som har det minsta intresset någon gång har satt ihop sin alldeles egen favoritregering, med de människor i politiken som man har mest förtroende för på de platser där man tycker att de skulle göra mest nytta. Självfallet har även jag gjort exakt samma sak, knåpat ihop Tokmoderatens faktiskt seriösa förslag på hur Fredrik Reinfeldt kan komma förbi alla fallgropar och andra hinder på vägen mot en funktionsduglig regering. Att det jag tycker sedan inte lär bli verklighet är väl en helt annan sak...

Första knäckfrågan är ju hur många ministerposter de olika partierna skall ha, och hur stort avtryck de moderata framgångarna skall ha i regeringsbildningen och hur hårt de andra Allianspartiernas bakslag skall slå igenom. Som den store vän av vårt gemensamma kärleksprojekt Alliansen jag är så skulle jag faktiskt inte vilja tulla på de små partiernas ministerposter överhuvudtaget - tvärtom så tycker jag att om man är stor så skall man vara snäll, jättesnäll - ja, nästan dumsnäll.

Därför och bara därför tycker jag att Folkpartiet i sin roll som Alliansens näst största parti bör få 5 ministrar i regeringen, Centern får behålla sina fyra och Kristdemokraterna får ha kvar sina tre. Folkpartiet ökar alltså trots att man inte gjorde något lysande val, medan vi moderater får nöja oss med att ta hand om de riktigt tunga positionerna, de ministerposter som faktiskt var grogrunden till att vi blev ett 30%-parti...

Statsministerposten är ju ingenting att ens resonera omkring, min namne Reinfeldt får fortsätta i den rollen, att gå sida vid sida med folket - vars förtroende han bär... M:1, FP:0, C:0, KD:0

Utrikesministerposten är som klippt och skuren för Carl Bildt. Ett respekterat namn i hela världen, med en erfarenhet som behövs om det börjar blåsa. Bara därför och just därför skall dessutom Carl Bildt också få uppdraget vice statsminister, som slipper de små tjafsa om sånt trams. M:2, FP:0, C:0, KD:0

Finansminister Anders Borg är ju omöjlig att flytta på, folkkär som han har blivit med sin hästsvans och öronring. En av de starkaste pelarna i ett borgerligt samhällsbygge vore det tjänstefel att flytta på... M:3, FP:0, C:0, KD:0

Försvarsministerposten är ett aber för mig som moderat att ha en favorit till, men jag väljer vis av mina erfarenheter under de senaste fyra årens styrande att släppa posten till Folkpartiet. En flytt av Jan Björklund från utbildningsfrågorna till de internationella trygghetsfrågorna känns i mitt fall klockrent. Sålunda blir Jan Björklund ny försvarsminister. M:3, FP:1, C:0, KD:0

Justitieministerposten är också en plats där en rockad kan vara nödvändig för att väcka liv i de underlydande organisationerna som polisen och domstolarna. Vem skulle inte passa bättre med att agera väckarklocka än Maria Abrahamsson? Tyvärr Bea... M:4, FP:1, C:0, KD:0

Näringsminister har Maud Olofsson varit, och om alla dessa rykten stämmer lär hon vara på väg till något annat i livet än politiken om något eller några år. Men det är ju bara rykten, och jag tycker faktiskt att Maud behöver mer tid för att få genomslag i sina ambitioner. Maud Olofsson kvar som näringsminister alltså. M:4, FP:1, C:1, KD:0

Socialminister har han varit i fyra år nu, Göran Hägglund, och självklart skall han få fortsätta med det i minst fyra år till. Ett såpass viktigt gebiet i det svenska politiska hantverkandet kräver kontinuitet, och Göran fortsätter med sitt uppdrag. M:4, FP:1, C:1, KD:1

Eftersom Janne Björklund fått en finare plats i regeringen så krävs det en ny förmåga som utbildningsminister. Johan Pehrsson, också folkpartist, skulle kunna axla rollen som ordningsskapare i en skola som fortfarande har en lång väg att gå innan någon kan vara nöjd. M:4, FP:2, C:1, KD:1

Hon kom in i regeringen höggravid, och har sedan dess blivit mamma. Självklart skall Birgitta Ohlsson få fortsätta i rollen som EU-minister, något annat kan väl inte vara möjligt? M:4, FP:3, C:1, KD:1

Infrastrukturminister Åsa Thorstensson kan få bli generalkonsul på Bouvetön eller någon annanstans, bara för att lämna plats för en yngre förmåga med lite mer skärpa ur samma parti. Annie Johansson, en av Centerpartiets starkast lysande stjärnor tar över frågorna som i mångt och mycket bygger ett framtidens Sverige. M:4, FP:3, C:2, KD:1

Biståndsminister Gunilla Carlsson känns bra i sin roll, och naturligtvis skall hon få fortsätta leverera på den plats där hon skött sig helt klanderfritt. M:5, FP:3, C:2, KD:1

Kulturministerposten är en av de där ministerposterna som jag gott tycker att någon av våra mindre vänner kan få ta hand om, och varför inte då med Nina Lundström som ny minister? Nina har visat sig skärpt och slipad i sitt rollspel hemma i Sundbyberg och skulle definitivt kunna göra underverk på en plats där underverk behövs. M:5, FP:4, C:2, KD:1

Eskil Erlandsson har varit jordbruksminister och kan gott få fortsätta i den rollen. Det känns ju trots Stureplans-Centern som om just Centern fortfarande är hej och du med jordbruket, eller har jag fel...? M:5, FP:4, C:3, KD:1

En ny post för att säkerställa att energipolitiken får den uppmärksamhet som frågan förtjänar är en avdammad titel som energiminister, och naturligtvis skall den också gå till Folkpartiet som det utåt sett kärnkraftsvänligaste partiet. Tobias Krantz har ju visat lika mycket utstrålning som avfallet förhoppningsvis ger ifrån sig under Forsmark, men han är enligt uppgift rekorderlig och pålitlig. Så, ny energiminister blir Tobias Krantz. M:5, FP:5, C:3, KD:1

När Krantz får basa över utbyggd kärnkraft så blir platsen över som Högskole- och forskningsminister. Vore det inte spännande att låta Andreas Carlgren få in lite mer miljöfokusering i landets forskande? Därför flyttas Carlgren från miljöministerposten till Krantz gamla skrå... M:5, FP:5, C:4, KD:1

...och då blev ju posten som miljöminister hastigt och väldigt lustigt ledig för en av mina absoluta favoriter i politiken, Sofia Arkelsten. Denna plats känns som klippt och skuren för allas vår "Fia" och en nytändning lär komma som ett brev på posten, snart lär ingen se behovet av ett enfrågeparti som Miljöpartiet. M:6, FP: 5, C:4, KD:1

Jämställdhetsminister, en post om den sköts rätt snart avvecklar sig själv kan ju med fördel tas över av Beatrice Ask. Jag är övertygad om att Bea skulle göra ett fantastiskt jobb på just den här platsen, och vem vet - när Bea går i pension kanske ministerposten också kan göra det...? M:7, FP:5, C:4, KD:1

Handelsministerposten var platsen som Sten Tolgfors kom ifrån till Försvarsdepartementet, och som en boll kommer Sten tillbaka till sin gamla plats om jag får tycka till. M:8, FP:5, C:4, KD:1

Tobias Billström är förrutom en rabiat dörrknackare i valrörelsetider också en klockren migrationsminister och bör därför få fortsätta att bringa ordning i en politik som behöver en fast och varsam hand för att hanteras på rätt sätt. M:9, FP:5, C:4, KD:1

För att interagera med Tobias Billström så krävs det en integrationsminister av rang, någon som kan spela dubbel med Billström och sätta bollarna på baslinjen istället för utanför. Ulf Kristersson har av många nämts som ny socialförsäkringsminister men skulle passa precis lika bra här. M:10, FP:5, C:4, KD:1

Arbetsmarknadsfrågorna får absolut inte komma i skymundan, och det lär de inte göra med Hillevi Engström som ny minister. Hillevi kommer utan tvekan kunna hantera den här frågan på ett perfekt sätt, och själv ser jag fram emot när hon ställs mot en bitsk syrra på Agenda... M:11, FP:5, C:4, KD:1

Socialförsäkringsminister-posten kan med fördel läggas ut på KD, så lär de få all uppmärksamhet de behöver och lite till. Jag tror att Maria Larsson skulle kunna må bra av lite mer medialt utrymme och att just dessa frågor skulle passa henne som handen i handsken. Grattis! M:11, FP:5, C:4, KD:2

För att sedan släppa till den sista posten till KD så anser jag att Stefan Attefall skulle göra sig utmärkt som Mats Odells ersättare som Kommun- och Bostadsminister. Jag anser att Attefall är värd mycket mer än att bara komma till tals lite då och då, och då i TV-debatter ingen tittar på. M:11, FP:5, C:4, KD:3

Äldre- och folkhälsominister skulle ju kunna vara en plats att placera mig själv på med mitt sunda leverne och empatiska förhållningssätt till gamlingarna i kassakön på ICA som får mig att missa bussen med sitt mynträknande och kvittogranskande. Men jag är faktiskt inte riktigt mogen för rollen ännu, men det tror jag att Anna Kinberg Batra är. Tänk så många uppslag hon kan leverera till maken David efter några månader i den här miljön...? M:12, FP:5, C:4, KD:3

Se på den, så fruktansvärt rättvist eller hur? Tolv moderater, fem folkpartister, fyra centerpartister och tre kådisar - kunde det ha landat bättre egentligen? Knappast, så varsågod Fredrik - den här fick du gratis. Har du några frågor sätter jag på min taxameter...

2010/09/27

NÄR TALA ÄR SILVER OCH NÄR TIGA ÄR GULD...


En stilstudie med undertecknad, Statsministern och den sköna Roberta. Fotograferat av Mattias Lönnqvist.

Han är så tyst, så tyst - vår älskade statsminister Fredrik Reinfeldt. Just nu verkar det som om han drabbats av stumhet faktiskt - när framförallt media och oppositionen men till viss del även folket vill veta vad som snurrar runt i Reinfeldts skalle i detta nu. Men vad skall han säga egentligen, när inget finns att berätta och när det enda som kan kommenteras är rykten som kanske skulle kunna omöjliggöra det finkänsliga arbete som det innebär att försöka pussla ihop något hållbart av något bräckligt...?

Själv har jag fortfarande panikångest över det faktum att inte ens en socialdemokratisk katastrof och en moderat triumf gav oss ett läge där styret av det här landet blev enklare än det var innan den 19 september. Om nu "lilla jag" mår dåligt så måste väl ändå mannen som ledde oss moderater till vår hittills största bedrift, och Alliansen till ett ännu större övertag mot de rödgröna, må ännu lite sämre i sin utsatta situation? Hur lätt är det att vara glad över en fantastisk bedrift när segerskumpan hamnat i vrångstrupen och segerfyrverkeriet landade inne i de fina paviljongerna på Sagerska och brände ner allt hopp om en smidig regeringsbildning?

När nu Fredrik Reinfeldt, HG Wessberg och alla andra kloka människor i hans omedelbara närhet lägger sina pannor i djupa veck för att hitta en lösning på en mardrömssituation i ett läge som borde kunna ha varit en önskedröm så är det upp till statsministerns presschef att sköta snacket. När allt fokuseras på vad en skäggig slusk och en parant, ung kvinna säger från en miljöpartistisk presskonferens, så är det upp till en ännu mer parant, ännu lite yngre kvinna som är statsministerns högra hand att kommentera brölet från de Gröna. För mig får gärna Roberta Alenius, som presschefen heter, prata lite till och lite längre, för hur mycket jag än uppskattar Reinfeldts mjuka röst och lugna framtoning så är jag en väldigt ytlig människa som uppskattar Roberta Alenius skönhet ännu lite mer.

Jag minns den där dagen då Reinfeldt hälsade på oss i Sundbyberg, då hade han naturligtvis och som alltid med sig sin undersköna presschef i släptåg. Jag tappade fokus på vad Reinfeldt sade där framför vår valstuga i Sumpan, jag fokuserade på Roberta Alenius och hennes gedigna jobb med att få statsministern att hålla tidsschemat. Hon var så effektiv, hon var så subtil och det ständiga tjatet på att Reinfeldt om att det var dags att resa vidare tyckte jag om - det var en syn där chefen hade en dominant underhuggare.

Så medan media, oppositionen och delar av folket väntar på vad Reinfeldt skall säga när pusselbitarna ligger på plats och allting är så klart det kan vara med den parlamentariska situation vi nu har fått oss i ansiktet så tycker jag att det är rätt behagligt att statsministern i dessa dagar lever efter mottot "Att tala är silver, att tiga är guld" medan hans Roberta tvingas leva efter ett annat motto "Det är guld värt när du talar medan jag tiger"...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, AB1, AB2

DAGS FÖR ETT FRANSKT NOBELPRIS I EKONOMI?


Rachida Dati och chefen Sarkozy, två av Frankrikes skarpaste hjärnor...

Politikens innersta väsen är som en obegripligt pussel, där allt som inte alls verkar höra ihop ändå gör det och där allt som verkar höra ihop faktiskt också gör det. Det är det som gör politiken så svår, till och från rent obegriplig och knappt värd att fundera över om mna inte heter Anders Borg. Just denna Anders Borg ser allt det som inte vi andra kanske inte ser i vid den första genomögningen, just allas vår Anders Borg kan sedan förklarar obegripligheterna så att till och med en lekman som undertecknad känner att polletten trillar ner efter ett tag...

Jobbskatteavdraget ger fler jobb, det var bara en världsomspännande finanskris som kom i vägen och gav terriern Östros och hans mähä till chef luft nog att ifrågasätta detta. Det finns även de som påstår att höjda koldioxidskatter minskar just den koldioxid som strömmar ut i vår gemensamma atmosfär, men där finns också de som tror att morötter är bättre än det dominanta inpiskande som Maria Wetterstrand går i gång på. Det finns många olika faktorer i dagens politik där pusselbitarna passar ihop, oavsett om man vill det eller inte.

Nobelpriset i ekonomi är ett rätt tråkigt pris i mina ögon, men frågan är om det inte är dags att göra det lite mer spännande och dessutom ge det till ett att av de mest ekonomiskt mest dysfunktionella länderna i världen - Frankrike. Denna nation av evigt strejkande latmaskar kan ju bara i extremfall nämnas i samma andetag som ekonomisk innovationsförmåga men nu har det hänt - Nobelpriset borde vara vikt till Frankrikes ex-justitieminister Rachida Dati...

Sällan har väl en fransk minister lyckats slå huvudet på spiken på ett så fulländat och klarsynt sätt som Rachida Dati. Helt plötsligt så förstår man varför den franska ekonomin bär på stora problem, varför investerarna väljer andra marknader där möjligheten att kombinera avkastning med utlösning är betydligt mycket större. Rachida Dati, ex-justitieminister i den forna stormakten satte fingret i ögat på alla de som genom valrörelsen har tyckt att mina egna och klarsynta valaffischer är irrelevanta och sexistiska - när målet bara har varit att locka hit fler investerare...

"Med så lite oralsex borde inte investerare vänta sig så stor avkastning" löd ex-minister Datis klockrena analys, och helt plötsligt förstod jag ännu lite mer av motståndarsidans annars så löjliga retoriska floskler. Helt plötsligt så fattade jag varför kapitalismen handlar om utsugning i de rödas värld, allt faller på plats och det svåra politiska pusslet blir faktiskt lite, lite lättare att lösa.

Nu påstås allt bara vara ett missförstånd, ödmjukheten och blygheten slår till när man från fransk sida är överraskade över att för en gångs skull faktiskt ha levererat en förklaring på sambandet investeringar vs avkastning som ingen annan hade tänkt på. I Frankrikes och Sarkozys värld vill man fortsätta leva med bilden av att man har en nonchalant inställning till ekonomi, där man faktiskt inte bekymrar sig så mycket över ekonomi som man gör över en handfull kvinnor i burka på allmän plats...

Länkar: SvD, DN

2010/09/26

TOKMODERATENS SÖNDAGSSKRÖNA - EN PAPPAS FÖRSVARSTAL


Valet är över, livet börjar övergå i något som liknar vardagen och alla dessa timmar i ett fuskbygge till valstuga känns alltför avlägsna redan nu. Det har ju bara gått en vecka sedan valet, men just den här veckan har känts väldigt, väldigt lång. Vad händer, och varför händer det? Frågorna har blivit fler efter valnatten, svaren långt färre och ingen blir klok på vad som komma skall.

Själv skall jag försöka väcka liv i ett bloggande som var både tafatt och undermåligt under valrörelsen, tydligt är det att man inte är en kampanjbloggare av rang. Denna söndagen då vi firar högtidsdagen "Den europeiska språkdagen" tänkte jag låta min käre far komma till tals, i ett virtuellt försvarstal. Den gamle mannen söker värja sig mot mina, personliga upplevelser av en uppväxt i ett hem där den unkna socialdemokratiska ideologin satt lika djupt i väggarna som rökdoften i alla familjens bilar.

Men precis som mina upplevelser är mina egna, så har ju farsgubben sin egen verklighet att berätta om och någonstans mellan de olika berättelserna om hur jag blev den jag blev kanske det finns ett uns av sanning som förklarar varför, ja vadå...?

Så varsågoda, Tokmoderatens pappas försök till ett försvarstal - och det kommer en uppföljning från samma kooperativa fingrar framöver...

"Som gästbloggare har det givits mig tillfälle att rätta till vissa sakfel som förekommit i tidigare bloggar och försöka förklara varför saker och ting blivit som de blivit.

Fredrik föddes i slutet av 60-talet av ett par omogna föräldrar. Även på den tiden så fanns det inga som helst krav för att bli förälder. Inga lämplighetsintyg, inga kunskapstester och detta trots att man fick betyg från ettan. Att jag som blivande fader skulle delta i massa hokus-pokus som profylaxkurser och träna blöjbyten var det inte frågan om - man skulle i stort bara vara behjälplig vid lastning och lossning av saker som vägde mer än en cementsäck. Man rökte och drack Fragal före, under och efter graviditeten. Man bäddade lite fint med några kuddar i baksätet på PV:n och när huvudet någorlunda fastnat på kroppen tryckte man ner Fredrik i en barnstol som hade lika mycket stoppning som ett järnspett.

Det är riktigt att det fanns en riskfas i hans liv då han var på väg att döpas till Engelbrekt men den avstyrdes ganska omgående. Att ha något på huvudet var viktigt för sonen och då pratar jag inte om vanliga mössor. Nej det började med pottor som tack och lov var tomma, för att sedan bli olika typer av hjälmar. Grannen Janne, brandman, plockade hem några avlagda stålhjälmar som stärkte nackmusklerna. På andra vägar kom polishjälmar i plast med visir - onumrerade för säkerhets skull - med därtill hörande batong. Ja, det varken brann eller var tjuvbesök på Sigtunavägen i Gnesta.

Ganska snart kunde man som förälder iaktta vissa begynnande ledaregenskaper. Fredrik blev organisatören och lagledaren i gatans fotbollslag. Redan då hade han tagit till sig att det är mycket mer behagligt att stå på sidan av planen och planera och domdera än att springa som en liten utter på en grusplan efter en boll.

Att Fredrik tvingades till förnedring i 1:a Maj tåg och Unga Örnar läger kan jag inte hålla med om! Han verkade faktiskt trivas bland röda fanor, musikkårer och gamla tanter och farbröder som tyckte han var duktig som orkade gå så långt. Han rymde inte från otäta tält och lägereldar på Bommersvik. Han fick titta på både Kalle Anka och Vilse i pannkakan på TV. Vi tvingade aldrig honom att sätta på sig Che Guevara-tröjan och det var nästan helt utan påverkan från föräldrarnas sida han skickade in en teckning till Aftonbladet när kärnkraftsdebatten var som värst. Det föreställde en liten Tulo-tablettask men där Tulo blivit Jodu och där budskapet var ”JAG VILL INTE HA JODTABLETTER TILL LÖRDAGSGODIS”.

Skolan gick väl ganska bra, tror jag. På något sätt diskvalificerade jag mig själv till föräldramötena genom ha uppträtt lite provocerande mot en annan förälder i samband med något som hade med att baka kaka till någon skolresa - jaja, jag vet inte så noga.

Själva frigörelseprocessen var väl inte heller den så plågsam om jag minns rätt eller så var jag inte hemma just den kvällen. Det var lite konstiga frisyrer, en helt obegriplig och monoton musik, det var lite fler svordomar än normalt och en hel del suckande. Det var ändlösa strategispel med likasinnade kamrater där de drömde om att förändra världen till något drömidéal, något som en hel del ”stora män” provat på tidigare med känt resultat. En preskriberad bilkörning mellan Sverige och Norge med de väna föräldrarnas tillåtelse när han var 15 var väl det mest dramatiska.

Men är det inte en del av frigörelsen? Att man skall racka ner på föräldrarnas åsikter, inte välja samma jobb och inte heller samma politiska inriktning? Kan man sedan åratal efter tonårsrevolten hänga ut desamma i sina bloggar med jämna mellanrum och till allmänhetens beskådande så är man väl ytterligare en bit på väg.

Men jag är inte bitter, förbannad eller arg - tro det eller ej. Även om det skiljer en hel del ideologiskt mellan far och son så är jag glad och lite stolt. Språkbruket är ibland lysande, med kanske lite för många slag under bältet. Men tack, tack för all humor! Var har den tagit vägen i dagens politik? Det närmaste man kan komma var väl KD-Göran som inte ville lagstifta om sill, och det säger väl lite om nivån..."

Det var det försöket att försvara sig själv. Faktum är väl att alla människor är ett resultat av sina tidigaste livserfarenheter, och jag är inget undantag. Min tonårsrevolt fortsätter trots att jag fyllt 42 år, och min tonårsrevolt har faktiskt redan börjat trots att jag mentalt sitter fast i kiss-å-bajs-åldern...

Länkar: DN
Krönikörer: Högberg, Mary

2010/09/25

WETTERSTRAND I ÖSTERLED...?


Det är nog inte många i det här landet som är så förbannat trötta på utsikten från tiotusen meters höjd över de vatten där den egentliga Östersjön blir Bottniska viken som det populära språkröret Maria Wetterstrand. Otaliga är de tillfällen då hon mot bättre miljömässigt vetande har tagit flyget för att kunna stråla samman med den äkta hälften i det gamla svenska imperiets förlorade landsdel.

Det nog inte speciellt många, bortsett från de uttråkade långtradarchaffisarna, som är så fruktansvärt trötta på utsikten från ett hyttfönster som Maria Wetterstrand. Hyttfönstret är beläget på någon av alla de där stora fartygen som skeppar folk och frakt över det hav som separerar oss från våra bröder och systrar, och ibland tänker Wetterstrand lite mer miljömässigt och tar båten över havet för att stråla samman med sin äkta hälft i det gamla svenska imperiets landsdel.

I dag publicerar Aftonbladet nyheten om att det eventuellt kan bli så att det inom kort avgående språkröret tar flyget eller båten över för gott, med ambitionen att bosätta sig i Finland - hos maken Ville och alla dessa tusentals sjöar, den eviga skogens rike och nybyggda, fina kärnkraftsreaktorer. Det skulle ju vara lätt att förklara flytten enbart med känslor och kärlek, men det finns helt andra uppgifter som talar om en helt ny karriär för Sveriges snyggaste topp-politiker. Det är uppgifter som defintivt ändar de rykten som uppkommit som handlar om att Maria Wetterstrand skall lämna rampljuset och bli Villes pass-opp. Maria Wetterstrand kommer synas mer i sin nya tillvaro, och eventuellt möta de som om 10-12 år blir första-gångsväljare här hemma i Sverige...

Ryktena säger också att Wetterstrands make Ville har hittat en plats där Wetterstrand kan göra avtryck bara genom att vara sig själv - trumpen, kroniskt bitter och arg. Ville har genom sina kontakter på Muminvärlden i Nådendal fixat ett nytt uppdrag åt sin Maria, ett uppdrag där hon skall vara sig själv och samtidigt spela rollen som Pikku Myy - på svenska Lilla My. Sällan har väl castingen på en temapark för små barn fungerat så perfekt som denna gång!?

Samma rykten säger dessutom att Maria Wetterstrand låtit Ville fixa reträttposter åt i stort sett hela den gröna parti-eliten på samma park. Hennes kompanjon Peter Eriksson sägs inom kort presenteras som Snusmumriken medan Eva Goës skall ta på sig uppgiften att agera i rollen som Muminmamman. Rollen som självaste Mumintrollet är vikt för Gustaf Fridolin i den händelse att han inte blir det manliga språkröret medan Mikaela Waltersson har en säker gardering som Snorkfröken om det inte går hennes väg i nomineringsprocesserna.

Det gamla rattfyllot Per Gahrton anses vara som klippt och skuren för att gestalta Muminpappan medan Mehmet Kaplan med största sannolikhet kan titulera sig Hemulen nästa gång han möter IDF utanför Gaza. Slutligen då Yvonne Ruwaida, denna största sponsor av mobiltelefonbolag och taxifirmor. Ruwaida får Stora Mårran på sin lott, och sällan har väl ett politiskt ledarskap landat så rätt som de Gröna kan göra i Mumindalen...?

Det bör för säkerhets skull poängteras att dessa nyheter bara är rykten, men trovärdigheten går från låg till medelstor när man enkelt kan konstatera att alla passar perfekt in i sina eventuellt nya arbetsuppgifter. Så vem vet vad som väntar nästa gång den svenska barnfamiljen träder in på Muminvärlden, kanske valaffischer med texter "Modernisera Mumindalen" eller politiska brandtal från takfönstret i Muminhuset...

Den som lever får se, och alldeles oavsett så önskar jag Maria Wetterstrand lycka till i vad hon än tar för sig den dagen då språkrörsposten blir ett minne blott - oavsett om det blir som Pikku Myy/Lilla My eller något helt annat.

Länk: AB

JAG LÄNGTAR REDAN TILL... OM FYRA ÅR!


Krogvig, Bagdad-Baylan och en solkig sosse-ros. Frågan är vem som springer ut genom nödutgången först...?

Den rödmärkta bloggaren Westerholm vill att jag, eller till och med vi - alla alliansbloggare, skall ta avstånd från allt samarbete med Sverigedemokraterna, verkligt, overkligt eller fiktivt som kan tänkas. Det gör jag härmed, jag ber att få ansluta mig till gänget av oerhört övertygade antirasister - ett gäng där jag gör sällskap med Lasse Ohly och statsminister Fredrik Reinfeldt.

För när till och med Lasse Ohly säger sig se att statsministern är en övertygad antirasist trots att han i alla andra aspekter tillhör de vidrigaste varelserna som gått på den här jorden så måste det ju vara så. Hade Lasse Ohly kunnat så hade han nog gärna spikat fast epitetet rasist på Reinfeldt också, ungefär såsom Westerholm nu skördar frukterna av den socialdemokratiska valrörelsens svartaste strategier...

När sosseriet upptäckte att man inte kunde vinna valet, och det upptäckte man nog faktiskt trots att Bagdad-Baylan skönmålade verkligheten så att alla utom han själv tyckte att den var overklig, så gick man över till en annan taktik. Sosseriet fokuserade väldigt mycket på att faktiskt genom en korkad retorik prata in Sverigedemokraterna i Riksdagen, förmodligen med den underliggande förhoppningen om att skapa precis den situationen vi nu ser i Sverige.

Sosseriet talade om Sverigedemokraterna som om de redan fanns i Riksdagen, man började prata om hur mycket makt som Sverigedemokraterna skulle få. Om min känsla av att detta var en socialdemokratisk variant av den brända jordens taktik som vi fick se stämmer så är det nu lätt att förstå hur vissa bloggare på motståndarsidan nu agerar. Det handlar om att kladda och kleta, misstänkliggöra och omöjliggöra, det är den brända jordens taktik rent politiskt där ingenting att leva av skall lämnas till den Allians som haft ovettet att befria folket från den maktfullkomliga rörelsen...

Hur som helst kan man konstatera att sossarnas valrörelse i slutskedet lyckades med målet att se till att segraren får det mycket, mycket jobbigare med styret av landet. Men i övrigt, om man tittar till hela sosseriets kamp för att faktiskt vinna ett val, så var kampanjen ett veritabelt fiasko.

Jag kan inte vänta på att se hur Bo Krogvig skall kunna lägga till sitt allt annat än lyckade arbete i sin CV. Jag kan inte vänta på att höra om rörelsen tyckte att det var värt flera miljoner för ett gäng svartvita nonsensaffischer där man inte kunde vänta på något som man haft i princip hela 1900-talet på sig att fixa eller de där andra obegripliga dagiskladdplakaten med tummar upp, ner och texter som ingen såg.

Jag kan faktiskt inte heller vänta på att Bosse Krogvig skall förklara hur hans arbete, som tillsammans med en rörelse som var helt vilse, ledde till att man torskade ett val som man i princip redan hade vunnit. Jag kan faktiskt inte vänta på att man lite mer kritiskt granskar ifall det var värt alla pengar in i Krogvigs konkursmässiga företag eller om det inte kunde ha varit klokare med en prestationsbaserad lön, en lön som isåfall skulle sparat massor med pengar åt de LO-medlemmar som fick hålla liv i valrörelsen 2010.

Men sossarna gör ju som de vill med sina och fackmedlemmarnas pengar - så vad har jag att tycka egentligen? Men att Krogvig fick för mycket för alldeles för lite kan jag faktiskt tycka från min position utanför en rörelse som tror att förnyelse är detsamma som att försöka kladda rasism på sina politiska motståndare mest hela tiden. Är detta vad vi har att vänta av de fyra kommande åren så är det fyra år av skitsnack, pajkastning och insinuanta individer som inte vill fundera en sekund över varför väljarna sade "tack och hej" till deras parti, och gick över till oss men även i en stor utsträckning till Sverigedemokraterna. Är det genom offentlig latrintömning som man återigen skall bli det man en gång var? Tillåt mig tvivla på om det är rätt väg att gå...

Valet är över, känslorna är lika turbulenta som ostrukturerade. Själv längtar jag till den dagen om fyra år då vi kan se ett nytt politiskt landskap växa fram, ett landskap där tydligheten överträffar otydligheten och där väljarna belönar de som faktiskt tar ansvar för landet och styrandet och inte de som sitter kladdar och kletar.

Länkar: Expr1, Expr2, Expr3, SvD1, SvD2, AB

2010/09/24

FLORIDA FÖR 10 ÅR SEDAN - SVERIGE IDAG...


Det var 10 år sedan som många av oss svenskar satt framför TV-apparaterna och följde nyhetsrapporteringen från det amerikanska presidentvalet och då i synnerhet hur valet fungerade i delstaten Florida. Det tycktes vara ett dåligt skämt, röster räknades om och ingen blev klokare av det. Röster som tidigare klassats som ogiltiga blev plötsligt giltiga och sedan ogiltiga igen, allt var ett kaos och vi i landet med det perfekta valsystemet satt och häpnade över hur det kunde bli så tokigt...

Till slut blev det George W Bush istället för Al Gore, det krävdes att USA:s Högsta Domstol stoppade en omräkning som Floridas Högsta Domstol hade klubbat igenom och allt som hände på vägen gav det amerikanska valsystemet ett dåligt rykte som man gott kan ha. Men vi i Sverige, vi satt där och trodde att vårt eget system var fulländat och perfekt men ack vad vi bedrog oss. För några dagar sedan så dog tilltron till vår förmåga att hålla rättvisa val hos många, många väljare.

Dagligen så kommer det nya uppgifter fram i mediabruset, uppgifter som talar om borttappade röster, om röster som aldrig fick avges och ett kaos som kommer i spåren av ett alldeles för jämnt val. Men nu är det som det är, alla röster har kontrollräknats och mandaten i Riksdagen fastställda och bitterheten över att vi i Alliansen inte fick en skön majoritet att falla tillbaka på gör att det fortfarande är svårt för mig att komma förbi känslan av uppgivenhet. Trots att vår huvudmotståndare misslyckades på ett som de aldrig lyckats med tidigare och trots att vi Moderater aldrig har gjort ett bättre val är känslan som plågar mig en känsla av tomhet. Varför blev det såhär? Varför kunde inte några röster här och några förtidsröster där ha landat lite annorlunda...?

Kanske är det dessa känslor som gör att jag deppar ihop över Monas valskola i Vivalla, över att man på OK/Q8 i Leksand hittar 1000 förtidsröster som inte räknats, över att det som skulle vara en demokratisk högtidsstund betraktas som ett kaos. Vi som brinner för att vår demokrati skall fungera friktionsfritt borde gemensamt sörja i denna stund, ty hade vi ett riktigt bra valdeltagande i det här valet så borde det som nu uppdagas få många väljare att börja misstro ett system som aldrig kallats kaotiskt tidigare.

År 2000 var det Florida som lämnade en äcklig bismak när man smakade på namnet tillsammans med orden demokrati och val - år 2010 så är det faktiskt Sverige som smakar dåligt. I år så är det Sverige och vårt valsystem som omvärlden sitter och skakar på huvudet åt...

Länkar: Expr1, Expr2, AB1, AB2, AB3, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4
Bloggar: Hell-man,

2010/09/22

EN KAKAFONI AV KRIS-SAMTALANDE...


Alldeles oavsett hur det parlamentariska läget ser ut när allt är räknat och klart så är det ju en händelse i valet som är solklar och fastställd bortom alla rimliga tvivel - ett abdikerat statsbärande parti i Socialdemokraternas skrud. För hur mandaten än må falla så är det så att sosseriet aldrig, någonsin haft ett valresultat som har varit så här dåligt, inte sedan den allmänna rösträtten infördes iallafall. Vi andra, vi som inte var förblindade av Baylans skönmålande, såg det komma och som vi såg det...

Frågan är om sosseriet har förmågan att komma förbi skönmålandet och skygglapps-taktiken som man levt med under alla sina lyckliga år som det enda stora partiet? Kan man glömma att leta orsakerna hos alla andra och titta in i sina egna strukturer för att hitta roten till det faktum att man inte längre är ett parti som inte är som alla andra? Kan man sluta med att gnälla på media, högerns ekokammare och alla andra som bara vill sosseriet illa? Kan man vädra ur trångsyntheten och den interna konflikträdslan ur Sveavägen 68?

Jag tror inte det, jag ser redan nu oroväckande tecken på att man vägrar förstå att väljarna inte längre gillar partiet och politiken. Det finns bloggare som redan börjat skönmåla tillvaron i oppositionsrollen, det finns en SSU-ordförande som tycker att man minsann inte skall lyfta fram sin förnyelseprocess för allmänheten att beskåda. Det finns uppenbarligen de som tror att man kan prata fint om förnyelse men strunta i jobbet. Det blir ju lätt så när felet är alla andras...

Vi moderater gick från något gammalt och halvdött efter valet 2002 till de Nya Moderaterna, och resultatet ser vi nu. Men medan vi moderater hade våra ambitioner att följa med i samhällsutvecklingen så står sosseriet kvar och stampar i ett Sverige som inte längre finns. Man förhåller sig inte till verkligheten, man förhåller sig till den bild av samhället man måste se för att det skall passa den egna retoriken.Just därför och bara därför blev slutsatsen att man skulle vara emot RUT-avdraget trots att det handlade om att ge de som sysslar med hushållsnära tjänsterna vita inkomster istället för svarta.

Nätrötterna då? Jo, när nätroten Westerholm med meningen "Med en ideologisk och retoriskt underlägsen politisk motståndare så utarmades den egna utvecklingen i socialdemokratin och detta fick aldrig fart igen trots att moderaterna förnyade sig (?) och matchade fram en retoriskt enormt mycket skickligare motståndare" Bosse Lundgren skulden för att dagens sosseri har problem så ler jag inombords. När nätroten Krassman njuter av att det bara är 1460 dagar kvar till valsegern 2014 så minns jag hans rabiata tjat under sommaren om statistiska felmarginaler. Övernätroten Peter Andersson är så bitter att man kan se bitterheten dåna ut ur skärmen när man råkar surfa in på hans blogg.

Mona Sahlin, ständigt ifrågasatt partiledare, levde upp de sista dagarna av valrörelsen. Det sägs att varenda en av hennes rådgivare, förrutom Bagdad-Baylan, låstes in i en skrubb på Sveavägen 68 och att hon därför fick vara sig själv och ingen marionett. Stämmer det så har sossarna ändå haft en ledare som under sina tre år vid rodret betett sig som ett viljelöst mähä, fram till de sista dagarna av valrörelsen. Då visade Mona att det fanns krut i hennes kropp och stämband, då vaknade Mona till liv. Men jag tror att Mona kom till en punkt då nervositeten för att förlora ett val övergick i en känsla av att inget kunde gå sämre vad som än det redan gjorde. Då slappnade Mona av, Mona blev lugn och harmonisk. Men hur blir det när Mona återigen skall ta sina nya socialdemokrater till ett val igen?

Hur kommer Mona fungera när det handlar ännu mer om att vinna eller försvinna än det nyss avslutade valet? Mona har fortfarande lika mycket förtroendekapital som en lettisk bankman i väljarnas ögon och marginellt bättre hos de kritiska sossarna som redan nu ventilerar sin åsikt om att tanten måste bort. Stig Malm är en, och gnället hörs från många andra håll här och där och hur lätt är det att hålla ihop ett parti där viljornas kamp bara har börjat...

Sosseriet är numera ett normalt parti, ett parti som alla andra men med en groteskt stor organisation som nu drar åt olika håll för att försöka förnya det som de olika delarna anser behöver förnyas. Så här från höger sidlinje kommer det bli spännande att se vad som händer hos huvudmotståndaren. Vad händer med samarbetet med Vänstern och Ohly, ett samarbete som skrämde bort var fjärde sosse-väljare...? Vad händer med sosseriets vänsterfalang om man dumpar Ohly och vad händer med sosseriets högerfalang om man inte klipper Ohlys navelsträng? Hur skall man förhålla sig till den nya verkligheten om man inte kan se den som den ser ut?

Alldeles oavsett hur den parlamentäriska situationen ser ut så kommer det bli spännande att sitta på läktaren och titta på ett parti som mycket väl kan komma att implodera i sin iver att hänga med in i en framtid där man inte har något existensberättigande...

Länkar: SvD1, SvD2, DN, Expr1, Expr2, AB1, AB2, AB3, AB4
Bloggar: Böhlmark, Westerholm

KÄNN BARA SORG FÖR MIG, GÖTEBORG...


Ge mig arsenik!
För stan är full av tanter och tragik.
Pulver hjälpte Er, verkligen...
Skriv det här i tidningen, för jag var nere men inte uppe på fem.

Lillebror liberal, bli inte som jag om du blir stor.
Du stod i dörren och sa: Är det här allt som blir så dör jag.
Lillebror liberal, bli aldrig som jag!

Känn bara sorg för mig, Göteborg...
Och Valnämnden tror att om, inte fyra röster till finns så är jag förlorad.
Så känn bara sorg för mig, Göteborg!

Allt sedan den där valnatten då vi Moderater presterade vår största stund, den härliga natten då vår huvudfiende underpresterade så till den milda grad att deras tid efter valet gått åt till krismöte efter krismöte så har jag varit personlighetskluven. Vi Moderater har aldrig varit större samtidigt som de andra - sossarna - aldrig har varit mindre. Det borde vara en tid av kroniskt gott humör, men det är helt andra känslor som tagit min späda kropp i besittning.

Det är känslor av otillräcklighet, av ångest och frustration och små stunder av hopp som övergår i hopplöshet. Är detta vad Sverige behöver just i detta nu? Är detta vad Sveriges väljare ville se när de gick till valurnan eller låg kvar på sofflocket. Alliansen lär regera vidare, men utan de bästa förutsättningarna för att kunna regera på ett friktionsfritt sätt. Det känns för jävligt, när vi var så nära så slänger tidningarna rubriker om fyra röster i ansiktet på oss som hoppades in i det sista och frågan är väl om det är den sista av hoppets lågor som slocknade i Sveriges andra stad i detta nu? Eller kan det finnas någonting någonstans som förvandlar mörker till något ljust

Varför skall det handla om plågor och tortyr när det kunde vara en underbar kombination av glädje och skadeglädje istället...? En milt omarbetad version av Håkan Hellströms epos förföljer mig in i de skruvade drömmar som snart kommer att få fäste i min skalle. Känn bara sorg för mig, Göteborg - för oss, för Sverige.

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr1, Expr2, Expr3, AB1, AB2
Bloggar: Ekonomisten

2010/09/20

GÄSTBLOGG: JOHNNY MUNKHAMMAR - "OHLY BLIR MER EXTREM"


Dagen efter valet så är jag glad att Johnny Munkhammar, min alldeles egen favorit-gute, är vänlig nog att författa ett gästblogginlägg medan min egen skalle återhämtar sig från en fylla som orsakades av både glädje och sorg, förhoppningar och förtvivlan.

Så varsågoda, Tokmoderaten presenterar stolt Johnny Munkhammar!

Moderaterna gjorde sitt bästa val någonsin och Alliansen fick inte bara förnyat utan faktiskt förstärkt förtroende av väljarna. Det är verkligen värt att fira. Å andra sidan drar det faktum att Sverigedemokraterna kom in riksdagen ned glädjen. Att det var så nära egen majoritet för Alliansen, men inte tycks kunna bli det ens när allt är färdigräknat på onsdag tillhör också smolket i bägaren.

Nu sitter ju regeringen kvar till dess att de rödgröna och Sverigedemokraterna gör gemensam sak mot den. Man får hoppas att en sådan koalition är helt osannolik. Men landet måste styras och allt måste förstås göras för att det ska ske utan Sverigedemokraternas inflytande. Lars Ohly talade väl när han på Vänsterpartiets valvaka kritiserade Sverigedemokraterna, men sedan gick han vidare:

”Men det är ju också så att den politiska höger som inte bygger på främlingsfientlighet och rasism också har stärkt sina positioner, som det verkar. Det gör ju naturligtvis att vi nu får börja fundera över strategier för framtiden. Vi vill inte bli ett land där välfärden blir en plånboksfråga, där privatiseringarna fortsätter okontrollerat, där utförsäljningarna accelererar. Vi måste nu bygga utomparlamentariska rörelser för att förhindra en sådan politisk utveckling. Det är vår främsta uppgift, det är det vi ska arbeta med!”

Detta är anmärkningsvärt. Vänstern förlorade valet. Då tar man kampen till gatorna. De accepterar inte väljarnas beslut och tänker därför ta till andra metoder. Frågan är om de nu tänker understödja mer eller mindre autonoma extremgrupper som ska föra kampen på gatorna. Ska vi få mer vandalisering och våld av grupper som liknar Attac, Reclaim the Streets och AFA?

Lars Ohlys oförmåga att välja mellan förtryckets Iran och demokratins Israel har avfärdats som irrelevant. Hans otaliga hyllningar till kommunismen likaså. Men nu talar han faktiskt om framtiden, om hur man inte accepterar demokratin. Vänsterpartiet tycks alltså bli än mer extremt än det redan är.

Johnny Munkhammar

Fotografiet ovan är för övrigt förtjänstfullt fotograferat av Per Hagwall och föreställer två av moderaternas skarpaste hjärnor i samspråk om bröstpumpar...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB1, AB2

2010/09/19

TACK FÖR MATCHEN - TIPS FRÅN ANDRA SIDAN


Det finns väldigt många citat från olika partimegafoner till bloggare på motståndarsidan som jag nu skulle kunna stoppa upp i någon opassande kroppsöppning på desamma. Det finns tjat och tjatter om siffror som inte var statistiskt säkerställda, men som visade sig vara nästan sanna när vi nu börjar skönja ett valresultat som inte alls är smickrande för sosseriet. Jag skulle kunna sitta här bakom datorn, med segerskumpan i ena handen och den andra på musen, och skratta rått åt en seger som inte bara förärat oss ett fantastiskt valresultat utan också har förödmjukat våra motståndare ner i skorna.

Jag skulle kunna vara genuint vidrig och elak, men det väljer jag att inte vara och orsaken är delvis ett litet obskyrt parti som kvaddar allt - Sverigedemokraterna, nyheten vi kunde vara utan. Det finns en empati, en medkänsla för de som tror på något annat men som inte alls lyckats få folket att tro på samma sak...

I en stund som denna bör man ge motståndarna tid att reflektera över vad som gick fel och hur man lyckades med konststycket att förlora ett val som man hade vunnit så sent som för ett halvår sedan. De där opinionsundersökningarna som alla visade på samma händelseutveckling innan valet och visade sig ha rätt hade förmodligen också rätt när Sören Holmberg berättade att regeringen var rökt, att Alliansen aldrig skulle mäkta med att vända ett förödande underläge. Nu lyckades vi med det, och det är upp till vår politiska motståndare att sätta sig ner för att på ett nyktert sätt analysera det som hänt.

Förmodligen kommer vi den här natten och dagarna som kommer få höra att allt och precis allt är medias fel, partiska tidningar i "högerns ekokammare" men det är att göra det alldeles för lätt för sig. Allt handlar om ett feltänk, i grunden fel tänkt av ordförande Sahlin - det handlar om de rödgröna som genom lite gnäll blev röd-grön-rödast istället. Det handlar om sossar som fattade att en röst på Sahlin och det egna partiet också var en röst på Lars Ohly och populismen. Det handlar om andra sossar som inte heller kunde förlika sig med att en röst på Mona var en röst på Maria och den där skäggiga mannen. Inte någonstans kände sig dessa stackars sossar riktigt bekväma, och soffan blev en mycket skönare plats än en promenad till vallokalen.

Men vad skulle Mona då ha gjort för att utmana Alliansen? I mina ögon skulle hon inte ha kopierat Alliansen rakt av men med nya lagspelare, i mina ögon skulle Mona ha skapat något annorlunda. Ett lösare samarbete, en tanke om att låta alla tre oppositionspartier spela sina roller var för sig men ändå med den tydliga agendan att bilda någon form av gemensam regering om man lyckades vinna. Inte alls lika trovärdigt som Alliansen som regeringsalternativ förvisso, men kopian är alltid sämre än orginalet.

Socialdemokratin försökte förnya sig efter valförlusten 2006 men man lyckades väl inte ens sisådär. Förnyelsen bestod i maktdelningen med två partier som man egentligen inte vill vara beroende av, men när makten betyder allt så skyr man aldrig några medel från det gamla statsbärande partiets sida. Förnyelsen var en chimär, en ny ledare som förlitade sig på ett gammalt garde och en ännu äldre politik. Inget var nytt, väljarna såg igenom svammlet som följde i ett gäng alltför okritiska rådslag där den nya politiken skulle utformas.

Men det gick ju bra ändå, länge och väl. Opinionssiffrorna visade tidigt att man kanske inte behövde förnyas, allt gick ju som på räls. Det enda orosmolnet var ju att folket inte hade förtroende för den partiordförande man kvoterat in, Mona Sahlin. Förtroendet fanns inte, bara de mest fanatiska cykloperna var inte ett dugg oroliga och hänvisade till att det inte spelade någon roll, att partiet var mer än Mona och att folk gillade politiken man sade sig ha. Vi på andra sidan var övertygade om att de olika siffrorna någonstans och någongång skulle kollidera - och det är i mångt och mycket det vi nu har sett resultatet av.

Mona Sahlin må vara en erfaren politiker, kunnig och eventuellt också folklig. Men folket tror inte att hon är rätt person att leda landet, oavsett vilken politik som hon är satt att föra. Ett historiskt uselt valresultat borde få sosseriet att ta sin förnyelse på allvar, och fundera på om det faktiskt var rätt person som såg till att man gick från statsbärande till samhällstärande - ett parti som en gång hade en unikt stark ställning, men som nu är ett parti som alla andra.

Sosseriet kan växa sig starka igen, men frågan är om man någonsin kommer att bli det som man en gång var? Sosseriet kan växa sig som fågel Fenix men då krävs räfst och rättarting och hårda nypor. Förnyelse kräver en vilja att förnya, inte bara fina ord. Så länge som det är Göran Perssons gamla ministrar som fick agera vallokomotiv var det inte tal och att förnya och det såg väljarna. Ord är ord, handling är handling.

Socialdemokratin har mycket att fundera över, och just den process som måste ligga framför oss är orsaken till att jag härmed lovar att fortsätta med mitt bloggande till valet 2014. Det kommer finnas en uppsjö av roliga och oroliga ämnen att hämta inspiration ifrån. Det är fyra år som ligger framför oss, fyra år då mycket kan hända - och vad som händer vill jag vara med och tycka till.

I natt firar jag segern trots SD och deras framfart, men samtidigt som alkoholen rinner ner i strupen känner jag med mina sosse-vänner i NetRoots som denna natt inte mår så bra som de förtjänar. Hade det varit sociala medier som hade avgjort valet så hade resulatet varit ett helt annat. NetRoots, sossarnas blogg-nätverk, är ju det enda som fungerat i en röd valrörelse där ingenting annat har gått sossarnas väg. När förnyelse nu krävs så önskar jag att sådana som Krassman, Högberg, Andersson, Westerholm, Einerstam, Johansson och Ulvenlöv är precis så öppna med sin kritik och sina ambitioner med hur de vill se framtidens "Rörelse" börja röra på sig.

Det krävs ett rejält korsdrag för att vädra ut det gamla unkna som nu gjort att socialdemokratin hänger mot repen. Öppenhet och tydlighet behövs för att visa väljarna att man menar allvar. De gamla arbetsmetoderna där all intern kritik hålls just internt är inte rätt väg att gå om man vill få väljarna att tro att man nu handlar och inte bara pratar...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, Expr3, AB1, AB2, AB3
Bloggar:

EN SÖNDAGSMORGON SOM INTE ÄR SOM ALLA ANDRA...


En grå, rätt kall morgon och naturligtvis hade jag tagit på mig ansvaret för att stå utanför skolan i Lilla Alby, hemstadsdelen i hemstaden Sundbyberg. Det var inte bara grått och det var inte bara kallt utan också väldigt ödsligt. Alla partier var förvisso representerade vid ingången för att lämna över sina valsedlar, men vi sju valarbetare som stirrade hänfört och fascinerat närhelst några sällsynta väljare tog kurs mot oss. Några kände sig uttittade, andra tog artigt emot allas valsedlar medan rätt många valde bara något eller några partier och då tacksamt nog oftast mina moderata papperslappar...

Det var en familjär stämning bland oss som hade gått upp i svinottan för att göra några av våra sista insatser i denna långa och varierande valrörelse. Vi drack lite kaffe, vi pratade om vardagens vedermödor och livet som fritidspolitiker, vi pratade om hotbilder och om språk, vi pratade om allt utom ideologi och de frågor som skiljer oss åt. Det var en ömsesidig respekt för varandras arbete för att kunna förändra, förädla och förverkliga det samhälle som vi alla lever och verkar i. Vi har alla vår bild av hur det samhället skall se ut, men engagemanget är trots det värt att beundra oavsett om det är en vänsterpartist, sosse, kristdemokrat eller moderat som är engagerad.

Det har varit en valrörelse som präglats av gott humör och tillförsikt inför att det arbete man har lagt ner kommer att krönas i framgång men som de sista dagarna övergått i ett alltmer nervöst och ångestskapande tillstånd av väntan på det som komma skall. Emotionell berg- och dalbana, ljusa stunder och mörka ögonblick, valstuga och hembesök, bloggande och möten med människor i det verkliga livet - en valrörelse är så underbart härlig men samtidigt så krävande att man blir smått schizofren när det är över.

Den mörkaste stunden var morgonen då valstugan i Rissne hade eldats upp av någon eller några som inte uppskattade vårt parti eller vårt engagemang för det som kallas demokrati. Andra partier har drabbats av vandalism, men ingen lika hårt som oss. I princip varenda en av våra valaffischer hade härom morgonen fått nya budskap som inte var våra egna, ditskrivna av en och samma person med samma svarta penna. Jag är oroad över hur lätt det är för vissa att strunta i den respekt för varandras åsikter och värderingar.

I bakgrunden går TV:n och jag ser hur TV4 levererar ett reportage från en vallokal i Sollentuna, jag får se den underbara personligheten Thomas Ardenfors strunta i sin heliga uppgift att räcka över valsedlar för att fotografera sin "chef" när hon intervjuas i direktsändning. Det är samma arbete där som här, vid tusentals vallokaler där kvällens resultat bestäms, och där ett klimax kan bli ett antiklimax eller tvärtom.

Jag är vidrigt nervös, jag vet inte alls om min känsla av medgång är rätt - men i min värld är det bättre att måla allt i svart för att istället överraskas positivt än att gå omkring och tro att allt löser sig och sedan få ett slag i magen som sänker en totalt. Om 10 timmar vet vi, om tio timmar hoppas jag att min negativism slår över i något helt annat...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr1, Expr2, Expr3, AB1, AB2

2010/09/18

ETT DYGN AV ÅNGEST, NERVOSITET OCH JOBB


Det är mindre än ett dygn innan vallokalerna öppnar och bara lite drygt 22 timmar innan de första, morgonpigga väljarna börjar välla in i vallokalerna. Ingenting är klart förrän vallokalerna stänger, opinionsarbetet måste fortsätta in i det sista för alldeles oavsett vad olika opinionsundersökningar visar så är de just det - undersökningar, och inte verkligheten.

Visst ser allt hyfsat bra ut, både hos SIFO och Synovate men samtidigt så vet vi ju att det finns något som heter "felmarginal" och den kan ju ställa till det för både oss och våra motståndare. Det som ser ut att bli en promenadseger för Alliansen kan likaväl bli en situation där Mona och gänget tar hem segern med Sverigedemokraterna som vågmästare, och det som kan se ut som en allt jämnare valkamp kan bli en utklassningsseger för oss. Ingen vet vad som väntar, förrutom spänning, ångest, spända nerver och ett lidande till den stund då glädjen slår i taket eller då man sjunker genom golvet. Har allt arbete man lagt ner i valstugor, affischeringskampanjer eller hembesöksorgier varit värda det arbete som lagts ner?

Några tips på några man skulle kunna kryssa om man vill ta till sig mina högst personliga preferenser - både blåa och någon röd. Är man moderat och bor innanför tullarna eller i de utsocknes delarna av Stockholm så är Maria Abrahamsson värd vartenda kryss hon kan få, precis som Sofia Arkelsten och Anna König Jerlmyr - och ja, jag vet att jag bara har valt tilltalande kvinnor...

Bor man utanför hufvudstadens domäner så finns det några pärlor som definitivt borde föräras en plats i Riksdagen. En som finns där och som bara måste finnas kvar är Karl Sigfrid. Några som ligger lite för långt ner på listan men som borde "kryssas" upp är Mary X Jensen samt Erica Lejonroos, medan allas vår favorit-gute Johnny Munkhammar borde ha en rimlig chans att komma in och med många kryss så borde väl rimligheten bli verklighet.

Om man är vilse ideologiskt och tycker att sosseriet är det bästa alternativet är det begåvat att kryssa in Johan Westerholm i Stockholms läns landsting. Furusunds mest tilltalande röding är värd att få stå i Landstingshuset och klämma ur sig sina besserwisser-floskler till de hänförda ledamöterna.

Knappt ett dygn återstår, sedan ligger en del av avgörandet i dina och mina händer. Det är ett dygn av ångest, av nervositet och plågsamt hårt arbete för att få folk att tro på det som vi vill att de skall tro på lika mycket som vi tror på oss själva.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, Expr1, Expr2, Expr3