"SLICKEPINNEN" SMITTAR SYNDAREN...

Hallelujah! Äntligen en nyhet som kan få den perverterade mänskligheten att sansa sig och förstå att genitalierna har en huvudfunktion - reproduktion och spridning av arvsmassan. Visst, den manliga dolmen har en nog så viktig sekundärfunktion i att kissa på alla toalettringar man stöter på samt finnas till där i brallan när man inte har någon annanstans att placera handen. Nyheten handlar om att det är förenat med livsfara att stoppa in andra slickepinnar i munnen än sådana som är tillverkade i en auktoriserad godisfabrik...

Mänskligheten är ju mycket för att experimentera, och det är väl positivt eftersom vi genom forskning och experimentslusta hittat på sådana fina saker som kärnvapen, truppmina 11 "Lille Skutt"(som på ett effektivt sätt kunde eliminera en "slickepinne"), nervgas, landsting och socialism. Även på det erotiska planet har det dock funnits en vilja bland vissa sexual-liberala tokskallar att tänja på gränserna för vad som är acceptabelt. Som den konservativa gubbe jag är så anser jag att det finns en plats, förrutom i min hand när jag kissar på ringen eller i de sköna bomullskalsongerna, där min "köttflöjt" hör hemma och det är i det femala hålrum där man avlar barn. Dessutom skall detta ske utan att mannen, i detta fall undertecknad, behöver anstränga sig. Den fysiska aktiviteten som krävs för att kopulera på ett framgångsrikt sätt ombesörjs av kvinnan. Det finns ju en slogan som lyder "Kvinnor kan!", det är väl bra om de visar detta även i samlivet.

Dock så visar det sig att sexual-liberalerna eller de perverterade hedningarna i arbetarrörelsen tycker att det krävs så mycket mer än ovan nämnde arrangemang för att må bra. Där skall "köttflöjten" spela i avfallsluckan, i födoinkastet och ibland mellan två köttbullar för att spänningen skall infinna sig. Vem har blivit med barn av ett träget gnidande i akterpartiet är den naturliga frågan, vem har fått se ett välskapt foster förlösas genom munnen? Svaret är enkelt, ingen! Men skall man då inte ha rätt att göra vad man vill i samlivet? Jodå, men kom då inte gnäll den dagen du har fått cancer i tonsillerna för att du är en perverterat sökande individ som måste använda alla kroppsöppningar för att få samspelet med partnern att fungera.

Röker man och får lungcancer har man ingen annan att skylla på än sig själv, super man sig till en skrumplever så finns ansvaret i ens egna nävar och får man cancer i tonsillerna så kanske man borde tänkt sig för både en och två gånger innan de där tillfällena när man försökte härma Linda Lovelaces fördärvliga beteende...

Länk: SvD

SOUNDS OF THE UNIVERSE - TRE VECKOR AV VÄNTAN

Även om jag själv betraktar mig som en gammal konservativ stofil så finns det ju vissa fördelar med att världen går framåt. Man kan ju tänka tillbaka på den gamla goda tiden, när man med lång snedlugg, läderslips och kläder som bara gick i svart eller vitt sprang uppför trapporna med sin nyinköpta LP med Depeche Mode med ambitionen att så snabbt som möjligt få den att börja snurra med 33 varvs hastighet. Ofta hade man hört en singel, som gjort en än mer förväntansfull men inte mer än detta enda smakprov. Själv minns jag hur den absolut bästa Depeche Mode låten enligt mina öron "Stripped" följdes upp av ett mästerverk vid namn "Black Celebration" - när tonerna till titelspåret klingade ut så rann tårarna av glädje, det var ju bara så bra!

Varje gång Depeche Mode har släppt en ny LP eller CD så har det varit en orgie i avlyssningar, och varje gång har jag varit nöjd - med ett undantag: Exciter... Jag brukar ju älska allt DM presterar, tror till och med att jag skulle sitta och stampa takten till ett ljudspel där David Gahan pruttade fram tonerna till "Oberkorn" men Exciter föll mig helt enkelt inte i smaken. Måhända hade jag för höga förväntningar än det resultat jag lyssnade till men än idag så framstår Exciter som den enda icke-fullkomliga DM-skivan.

Om tre veckor så kommer den nya CD:n "Sounds of the Universe" och även om jag med välbehag minns tillbaka på det där tillfället när jag kunde sitta och för första gången njuta av synthslingorna och trummaskinens ihärdiga bankande så har den nya tekniken nu gett mig möjligheten att långt innan skivsläppet lyssna igenom de allra flesta spåren på Youtube. Nyfikenheten tar överhand, och jag dyker in bland hemmagjorda videos med låtarna som ännu inte släppts. Tro mig, det här kommer bli bra - väldigt bra!

Som den gamla konservativa stofil jag betraktar mig som så är det med stor tillfredsställelse jag konstaterar att Depeche Mode återigen går tillbaka till sina rötter. På de senaste skivorna, som ju är fruktansvärt bra med undantag av Exciter, så har ju gitarrer och en mänsklig trummis tagit allt mer plats i det musikaliska framförandet. Nu är det gamla hederliga synthar, en trummaskin och pling-plong-rocken som kommer tillbaka och det med bravur...

Öppningsspåret "In Chains" får mig att bara vilja luta mig tillbaka och njuta, en stämningsfull inledning med synthar "en-masse". Den följs av "Hole to feed" som jag ännu inte hört och singeln "Wrong" som är tung, suggestiv och ett perfekt val som första singel. "Fragile tension" kommer därefter, helt OK även om det känns som om man hört den förut. Femte spåret är "Little soul", som jag inte heller hört ännu och därefter kommer de bästa spåren så här långt: "In Sympathy", underbar och alldeles förträfflig samt "Peace" - en synthorgie i plippande ljud. "Come back", som spår 8 är en hjärtskärande bön till sin älskade att komma tillbaka och den följs av det obligatoriska instrumentalspåret, denna gång med namnet "Spacewalker". Ovanligt bra faktiskt, oftast är det ju bara restprodukter från andra spår som mixats ihop. Spår nummer 10 är "Perfect", och det är jag säker på att spåret är trots att jag inte hört ett smack av den. De tre sista spåren är alla av samma goda kvalitet som de andra: "Miles away", mycket troligt singel nummer 2, "Jezebel"-helt OK och den fulländade finalen "Corrupt". Av det jag hört en härlig CD, som tar oss tillbaka till tiden då synthersizern var helig och gitarren ett satans påfund...

Come back, Come back to me! I've been waiting patiently...

NY LAYOUT - SAMMA GAMLA TOKMODERAT!

Tack Morgan, tack för allt ditt tålamod och ditt engagemang för att försköna min blogg.

Den gamle värdekonservative Tokmoderaten är numera den Nye värdekonservative Tokmoderaten, och jag hoppas att de trogna läsarna känner sig hemma i det nya formatet och den genomtänkta färgsättningen...

Själv är jag fruktansvärt nöjd, men skam vore det väl annars eftersom jag besvärat Morgan mest hela tiden med nya önskemål, och upptäckta skavanker. Men nu är Morgan i mål, och han kommer rikligen belönas för sin insats i sossofobins och ryssofobins tjänst.

Titta gärna till Morgans egen blogg, där han nu börjat ta för sig ordentligt. Det känns ju rätt fantastiskt att vi i Moderaterna i Sundbyberg har Erica och Morgan som bloggar på, med oppositionsrådet Grufman i bakgrunden som en stridsvagn i malpåse vid sidan av den oseriösa ordbajsaren som är mitt signum...

Tack Morgan! Jag tillber dig veckan ut...

ATT BELÖNAS FÖR ETT SVEK

Spira är glad över alla fina uppdrag han fått av sina nya vänner...

Ingen politiskt engagerad i Sundbybergs stad lär väl glömma den där vackra morgonen den 9 augusti 2007, dagen då Sundbyberg vaknade upp till nyheten att det val väljarna gjort lite drygt 10 månader tidigare helt saknade värde. Två äldre herrar, Michael Spira och Arne Wijkman, som funnits på valbara platser på den moderata valsedeln bestämde sig då för att göra det ideologiska helt ologiska jämfotahoppet vänsterut för att landa i socialdemokratins domäner. Den som sett Spira förstår att det skälvde till rejält på den politiska scenen i Sundbyberg när han landade...

Efter sitt skutt vänsterut togs båda herrarna emot med öppna armar av de socialdemokrater som styrt staden i 87 år och som inte alls kunde förstå att väljarna hade mage att ge dom kicken i sann demokratisk anda. Det var att återigen få sitta och styra staden som var den heliga uppgiften för ett parti som opassande nog har ordet demokrati i sitt partinamn. Vad väljarna tyckt bekymrade Helene Hellmark-Knutsson lika lite som det bekymrade Spira och Wijkman när dessa förträngde att de fyllt i en kandidatförsäkran där de på heder och samvete lovat att lämna sina uppdrag om de lämnade det parti som lyft dem till de positioner de nu sitter på. I dag vet vi att heder och moral är lika främmande för dessa herrar som respekten för sundbybergarnas vilja uttryckt i fria val.

Michael Spira har sedan avhoppet gjort en kometkarriär inom sosseriet i Sundbyberg. Helt plötsligt är den tidigare påstådda moderaten en av galjonsfigurerna i Sundbybergs socialdemokratiska nomenklatura. Spira har fått ta ansvar för Storskogens S-förening, belönats med poster i den Politiska ledningsgruppen för för Projekt Ursvik, Brotorp, Rissne, Hallonbergen och Ör liksom Projektorganisationen för arbetet med ny översiktsplan. Dessutom sitter han kvar som 1:e vice ordförande i Kommunfullmäktige, en plats han fått i sin egenskap som "moderat", och som grädde på moset också som vice ordförande i Valnämnden. Är det verkligen passande att i den nämnd som har ansvar för att se till att val genomförs korrekt och enligt konstens alla regler, samt arrangera dessa, placera en man som så uppenbart struntar i det resultat som det senaste valet utmynnade i...? Svaret borde vara enkelt, det är opassande - rent av provokativt och svaret från socialdemokraterna kommer som ett brev på posten.

När den sympatiske hedersmannen och genuine socialdemokraten Bruno Jervfors nyligen lämnat sin plats som Valnämndens ordförande för att flytta ut till de fagra markerna vid Hållsta och Långsjön utanför Gnesta så känner sossarnas nomineringsansvariga att just denna Michael Spira vore rätt person att placera på positionen! Tala om Fel man på Fel plats...

I kväll röstade den nya "majoriteten" fram denna man till just denna position, en man som för egen maskin raderat ett solklart valresultat till ihåliga siffror som ingenting betyder skall leda den nämnd som skall vara demokratins garant. Nej, det handlar inte om Minsk, Pyongyang eller Havanna - det handlar om Sundbyberg, demokratins skamfläck i Sverige.

Gång efter annan har jag resonerat fram och tillbaka med några av mina vänner på motståndarsidan om min bitterhet över det som hänt och de har haft förståelse för vad jag känt och fortfarande känner men har bett mig gå vidare. Tro mig, jag har försökt men hur lätt är det att släppa bitterheten och gå vidare när en av avhopparna gång på gång belönas för det svek han utsatt den samlade väljarkåren för, när han stryks medhårs av sina nya vänner så till den milda grad att det upprör de som ser det uppenbara sveket mot Sundbybergs väljare framför sig än denna dag?

Visst kan folk få ha synpunkter på oss moderater och våra alliansvänner och på vårt sätt att styra staden, visst kan det finnas skäl för missnöje hos vissa men enligt konstens alla regler så är det på valdagen som väljarna ger oss politiker betygen Icke Godkänd eller Godkänd. Jag accepterar det resultat väljarna presterar genom sina insatser bakom skynkena i våra skolor, men jag kan inte förstå hur detta engagemang utplånas av maktgiriga herrar utan den minsta respekt för folkviljan. Får vi stryk i ett val så har vi inte presterat tillräckligt bra helt enkelt, och då är det bara att gilla läget och ta nya tag. Nu fick inte väljarna chansen att se vad 4 år under Alliansen hade inneburit innan man satte betyg. Herrar Wijkman och Spira ansåg sig nämligen kunna korrigera stadens väljare när dessa valt fel. Tala om att sätta sig själv över de väljare man är satt att representera! Väljarna har uppenbarligen blivit lurade. Sundbyberg valde förnyelse efter 87 år av ett alltmer oengagerat och apatiskt ledarskap men fick efter 10 månader se samma gamla sossar ta över igen...

Tillbaka till den kometkarriär som Michael Spira lyckats med. Som nykomling i rörelsen har han rört sig förbi många gamla kämpande socialdemokratiska medlemmar. Dessa får nu se uppkomlingen och avhopparen roffa åt sig det ena uppdraget efter det andra, som får allt serverat på silverfat och som numera är en icke ifrågasatt galjonsfigur på den socialdemokratiska skutan i stan. Jag har hört gnisslandet, jag har hört gnället - alla är inte nöjda med den uppkomna situationen. Det hedrar de som anser att ett avhopp aldrig skall belönas, de som visar respekt för demokratin som sådan att de finns där. Det är de som gör att det fortfarande finns visst hopp om att socialdemokraterna i Sundbyberg någon gång i framtiden kommer göra skäl för det där om "...demokraterna"...

UPPDATERING 090331 22:08: Enligt uppgifter från trovärdiga källor så försökte Spira i sin roll som vice ordförande i kommunfullmäktige sitta i presidiet och klubba igenom valet av sig själv... Tack och lov så såg en hederlig folkpartist till att det fick vara någon måtta på eländet. Sundbybergs demokrati i ett nötskal...

Länk: Ericas blogg

EN TORSK SOM HETER WANJA SIMMAR VIDARE

"Makteliten...? Ingår man där som LO-bas? Hade jag ingen aning om...!"

Nu heter det att styrelsen inget fått veta, att det undanhållits information och att ingenting av det som hänt kan läggas Wanja och hennes kollegor till last. Hade jag låtit mina närmast tvångsmässiga konspirationstankar slå igenom så hade jag nog trott att detta var ett beställningsverk från det fina huset vid Norra Bantorget. Nu påstår jag inte det, men konstaterar att Wanja själv inte har vetat om vad som hänt i den styrelse där hon suttit och håvat in arvode. Hon har ju till att börja med gått ut med samma argument som idag, "jag visste ingenting, jag är lurad" för att övergå till att erkänna något som hon idag enligt revisorerna inte vetat om. Vad ska man tro? Vad man vet är att Wanja är som en sådan där docka som alltid reser sig oavsett hur hårt man puttar till den. Jag var övertygad om att hon skulle gå ikväll, en försenad presskonferens, http://www.lo.se/ som man inte kom in på och en kvinna som inte verkar ha koll, trots det som nu framkommit.

Jag hade till och med förberett en blogg om avgången som nu raderats, slöseri på tid? Måhända, men kanske skulle jag ha sparat den till framtida bruk? Det upplevda hyckleriet kunde ha blivit hennes fall, eller kommer det framöver att bli girigheten? Att sätta sig själv i så många styrelser att den stackars LO-ordföranden efter ett tag uppenbarligen inte hann med att sätta sig in i den ärenden hon som styrelsemedlem hade att ta ställning till blev förödande. Förödande för LO-ledningens trovärdighet, förödande för den oppositionsledare vid namn Mona Sahlin som har fullt förtroende för Wanja - trots att det visat sig att Wanja med flera tagit sig vatten över huvudet... Och när nu Wanja börjat prioritera bland styrelseuppdragen så prioriterades de med ideologiska förtecken bort, som till exempel minnesfonderna efter Anna Lindh och Olof Palme som ingenting gav i plånboken, medan de som gav feta arvoden kom att behållas. Som om inte Wanja redan idag har en lön som borde sticka i ögonen på kommunalare, metallare och andra i LO-kollektivet?

På ett sätt så är det bra att Wanja inte går nu, mer än ett år innan det val där Mona skall försöka lansera en koalition som redan nu träter om förmögenhetsskatten. Wanja kommer att bli ett rejält sänke för sosseriets trovärdighet, och med såna företrädare som just Mona, Baylan och allas vår Jan Emmanuelle så har vi med Wanja socialdemokratins egen uppsättning av "The fantastic Four". Måhända kan det bli för mycket av det "goda" med Wanja med som en del av härket. Man kan se dom som en politikens parodi - en uppsättning människor med absolut nollkoll på vad som händer i styrelserummen, i koalitionspartnernas tankar om förmögenhetsskatter och i synen på var partiet säger sig stå i frågan om marknadshyror.

Något LO-ledningen borde fundera över i svallvågorna efter det här skeppsbrottet är hur organisationen fungerar när det gäller krishantering och medieträning. Inte ens den mest inbitne sossen och LO-medlemmen kan väl med högburet huvud stå upp och säga att Wanja skött den här historien bra. Alls icke, det var löjeväckande från första början - när Wanja skyllde ifrån sig på allt och alla, kände sig lurad, visade sig vara semi-analfabet eller bara korkad för att senare krypa till korset och erkänna att hon hade missat något och brustit i uppmärksamhet. Att hon sedan suttit och beviljat bonusar och en sjuhelsikes pension i strid med de värderingar hon säger sig ha har dock inte kommenterats speciellt mycket...

En annan medlem i den löjliga "arbetar"-familjen är ju Ibrahim Baylan som i Agenda häromveckan ställdes inför en Anna Hedenmo i toppform. Medan Anna Hedenmo förde folkets talan, satt den lille Ibbe och såg ut som en skolpojke som ertappats när han fuskat på matteprovet. Men nej då, inte med ett ord kunde han fördöma Wanjas ideologiska totalhaveri - det blev rappakalja in i absurdum och ytterligare en sosse utan ett uns av självkritik har etsat sig fast i tittarnas undermedvetna.

Men vad gör det egentligen att folk ser SAP som ett parti som tycker en sak och gör motsatsen? Mona sitter ju i sin kammare och har förtroende åt höger och vänster oavsett vilka klaver medarbetarna stövlar omkring i...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2

FOLKREPUBLIKEN SUNDBYBERG, DEL 2

Jan Jogell med sin räddningsstyrka i aktion...

Detta är en naturlig uppföljning till min avslöjande blogg om de allt tätare kontakterna mellan Sundbyberg och Pyongyang som finns här...

Enligt mina oftast helt pålitliga källor så började larmkedjan ringa i natt hos den så kallade "majoriteten" i Sundbyberg. Orsaken var att den alltid så pålitilige ordföranden i Storskogens S-Förening såg något som mycket väl skulle kunna ha varit den nordkoreanska transportraketen Taepodong-2 passera förbi utanför köksfönstret vid 3-snåret. Sannolikheten för att just denna person skulle hallucinera en natt mellan en lördag och en söndag syns ju vara extremt låg för de som känner karln. När så andra rättrogna sade sig ha hört Kanadagässen fly i panik nere vid Lötsjön vid samma tidpunkt så lade mottagningskommitéen snabbt ihop 1+1 och fann till sin stora glädje att såväl Solskiftets nya ledningsgrupp som Pyongyangs trafikplanerare just denna natt måste ha anlänt till Sundbyberg.

Ansvarig för eftersöket blev av naturliga skäl Stadsbyggnads- och Miljönämndens graciösa ordförande Jan Jogell. Om någon skulle hitta nedslagsplatsen och lokalisera nordkoreanerna så var det ju just denna Eskilstunas stora stolthet som med sin längd och rätt placerad i princip kunde täcka in hela staden i sitt synfält. Mycket pekade på att raketen missat sin tilltänkta nedslagsplats i grönområdet mellan Brotorp och Övre Kymlinge, men en annan sökavdelning under ledning av Bert Jagerby vägrade tro att den fantastiska, innovativa och framåtsträvande Nordkoreanska staten överhuvudtaget skulle missa den plats man sagt sig sikta på. Så medan Jogell iförd blå hjälm och med en spade på axeln och med tre proletärer i släptåg sökte i trakterna av Golfängarna och Ör så stod Bert med sin politiske sekreterare från Västerås i Igelbäckens naturreservat och lyssnade efter koreanskt kvitter med en stor fin röd banderoll, som proklamerade arbetarnas eviga enighet, emellan sig.

Som vanligt var det i detta fallet Jan Jogell som verkade ha rätt. I trakterna av Örvallen så fann man något som skulle kunna vara en krater efter en nedslagen raket, och när Jogell satte örat mot marken så hörde han små stönanden från gropen, blandat med obegripliga ljud som mycket väl skulle kunna vara koreanska. Snabbt satte Jogell och proletärerna i gång med att försöka rädda den ledning som i enlighet med Lagen om Offentlig Upphandling vunnit dragkampen om det tvångskommunaliserade äldreboendet Solskiftet samt trafikkonsulten Kim Il Jong Sun. Man grävde frenetiskt, och när man såg den av alliansen utsända paparazzin som helt oblygt försökte dokumentera det historiska ögonblicket tog det hus i helvete. Ett gäng aggressiva SSU-ungdomar anlände snabbt till platsen och jagade bort bourgoisen från platsen. Några bilder hade dock hunnit tas, varav den ovan är ett tydligt bevis för att denna historia är helt sanningsenlig...

Enligt trovärdiga källor så fann man efter 2 timmars grävande noskonen av en Taepodong-2 raket cirka 3 meter ner i tjälen. I noskonen fann man ingenting annat än en nordkoreansk bandspelare av modernaste snitt med ett budskap till kommunstyrelsens fagra ordförande från Kim Jong Il. Först så tackade han för Sundbybergs förfrågan om ett vänortsavtal med den nordkoreanska huvudstaden. Sedan frågade han sig ifall det inte är lite påfluget att bjuda in sig själva på det sättet som skett när Sundbybergs ledning åkte till solen i Brasilien och nu ville till Pyongyang...? Slutligen så berättade Kim Jong Il att den nordkoreanske delegationen med specialister på äldreomsorg och trafikplanering just i detta nu försökte simma över gränsfloden till Ryssland för att ta transsibiriska järnvägen till Moskva, vidare till St Petersburg med rysk postbuss för att sedan lifta till Åbo. Därifrån skulle man få åka med en finsk fiskare med sina rötter i Terijoki-regimen 1939-40 till Mariehamn för att där embarkera lyxkryssaren Birger Jarl. Kim Jong Il förväntade sig ett storstilat mottagande vid Skeppsbron den dagen i framtiden då dessa partifunktionärer nått fram.

Detta var ju inte alls vad Sundbybergs ledning förväntat sig, det nordkoreanska övertagandet av Solskiftets äldreboende blir ju per automatik nu försenat och man kände sig dumma över att ha trott att raketen skulle ta med sig dessa individer. Omedelbart igångsattes en Maskirovka-operation, där "sanningen" snabbt blev något helt annat. Grävandet vid Örvallen påstods vara en insats för den nya Nationalarenan i baseboll, när det hela handlade om något långt mer uppseendeväckande.

Jag litar på mina källor, men sosseriet erkänner aldrig några snedsteg. Minns var Ni såg denna historia första gången, minns vem som är sanningens budbärare i Sundbyberg...

"The truth is out there"

EN TORSK SOM HETER WANJA

Muntergökarna...

Mona har flytt till Chile för att från andra sidan jordklotet kommentera det hennes gode vän Wanja Lundby-Wedin gjort, eller snarare inte gjort, på sina styrelsemöten. Självklart har Mona fullt förtroende för den Wanja som inte ens höjd rösten till ett litet "pip" när man godkände den ena bonusen efter den andra och skrev ett av de mest luckrativa pensionsavtal man tänkas kan för den avgående VD:n..

Trots att Wanja i sin roll som LO-ordförande gång på gång sitter och ondgör sig över bonusar, höga löner och arvoden så sitter Mona lugn i båten och hoppas att stormen skall blåsa förbi, men gör den det? För när nu Wanja skall börja titta på vilka styrelseuppdrag hon skall avstå ifrån så är det helt naturligt för LO-bossen att sålla bort de som inga slantar ger, de som handlar om ideologi och rättvisekamp får stryka på foten när Wanja förstår att det inte fungerar att sitta i varenda styrelse som finns i hennes närhet. Det är förvisso inget fel att vilja tjäna pengar,men det absurda är att när Wanja kommenterar andra med samma ambitioner så gör hon det med förakt i rösten - "När man uppfattas som girig, då blir det väldigt obehagligt. Vi har försökt i tio års tid att peka på maktelitens löner, att göra det synligt". Den giriga nu, det är Wanja. En kvinna som inte förstår att det är stötande när man vägrar se sig själv som en del av makteliten som LO-ordförande och styrelsemedlem i så många styrelser att Wanja förmodligen inte på rak arm skulle kunna räkna upp dom allihop. Och i bakgrunden sitter Mona och lägger huvudet på sned, ler sitt mest patetiska leende och förstår inte varför 9 av 10 LO-medlemmar tappat förtroendet för sin ordförande, tillika medlem i SAP:s Verställande utskott. Det handlar om att man inte uppskattar folk som talar med kluven tunga, som säger en sak och gör en helt annan...

Men Mona, hon har förtroendet kvar och för oss som vill se en alliansregering efter september 2010 så är det naturligtvis goda nyheter, Mona går och lägger upp boll efter boll på straffpunkten medan sosseriets målvakt Ibrahim Baylan springer av och an på läktaren lika förvirrad som han var i SVT:s Agenda med målet lämnat vidöppet. Och inte blir det lättare när den nya röd-gröna koalitionen redan nu börjar visa upp att man inte har en tillstymmelse till samsyn i skattefrågan. Mona och Östros lanserade ju, föga förvånande, häromdagen sin mirakelkur för att ta Sverige genom krisen med... höjda skatter! Ett parti i förändring har visat sig vara samma gamla skattehöjarparti. För att stimulera vår ekonomi, öka på skattebetalarnas möjligheter att börja konsumera så vill sossarna ta ännu mer av löner och ihoptjänade besparingar och stoppa in i sin budget.

Är det rätt väg att gå? Nej, det tycker inte ens Vänsterpartiet och definitivt inte heller Miljöpartiet som visar upp en nykter syn på dett hela genom Mikaela Walterssons uttalande: "Det är en ideologisk skatt med stora problem. Den läcker som ett såll och träffar inte dem som bör betala. Vi ser inget skäl till att vrida klockan tillbaka". Trovärdigheten för regeringsalternativet på vänsterkanten blir ju inte direkt större när Monas utspel sågas jämte fotknölarna av de tilltänkta samarbetspartierna och att Mona och Östros inte ens behagat kollat upp detta innan man publicerar sin debattartikel.

Mona har ju sedan sitt tillträde varit ett svagt kort i den politiska kortleken, men när nu oppositionen också lyfter fram sina förmågor i Jan Emmanuelle och Wanja Lundby-Wedin i kombination med en helt oseriös vilja att lansera något som skall kunna ses som ett regeringsalternativ i framtiden så hoppas jag att svenskarna ser vad som kan vänta bakom 2010. Socialdemokratin är inte vad den en gång var, bortsett ambitionen att höja skatter varhelst man kommer åt, och talar med kluven tunga. Man säger sig vilja en sak, gör tvärtom och förväntar sig att folk skall acceptera det hela. Fan tro't - jag längtar redan efter nästa opinionsundersökning.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN, AB1, AB2, AB3

DIKTATORNS STOLTHET

I Sundbyberg så har våra politiska motståndare i SAP varit duktiga med att få fram riksdagsledamöter. Tommy Waidelich, sosseriet i Sundbybergs nya ordförande sitter i riksdagen nu, medan Mariam Osman Sherifay tidigare har haft en plats i vår demokratis högborg. Mariam har i mina ögon alltid varit väldigt sympatisk, men när det gäller hennes tidigare inlägg om Dawit Isaak, fängslad i Eritrea sedan 2001, så tycker jag att det osympatiskt.

Jag vet inte om det slog helt slint när Mariam gav sig på författandet av sin artikel nu i mars, där hon tycker att det är den alltför högljudda kampanjen för att få Dawit Isaak fri som förhindrat hans frigivning. Mariam förespråkar tyst diplomati, smek och kel med en diktator som gör allt annat respekterar yttrandefrihet, pressfrihet och mänskliga rättigheter. Men hur länge skall man genom tyst diplomati försöka få en svensk medborgare fri, Mariam? Det var tyst länge och väl, det pågick försök i det dolda att få loss Dawit men utan resultat. Skall svenskarna leka tysta leken i tid och evighet för att tillmötesgå en diktator som var "väldigt stolt över mig". Skulle en diktator vara stolt över mig skulle jag inte sitta och skrävla över det...

Själv undrar jag hur Mariam upplever situationen denna morgon, när de fem stora tidningarnas chefsredaktörer går samman och startar en omfattande kampanj för att få slut på det som hänt Dawit? Tuggar hon fradga, är hon upprörd eller har hon kommit till sans den goda Mariam...? Detta med tanke på vad hon skrev för lite drygt två veckor sedan: "Just nu pågår det en intensiv debatt i svenska medier kring hanteringen av fallet Isaak och många journalister är kritiska till den så kallade tysta diplomatin. Det borde de inte vara... Den svenska kampanjen för att få Dawit Isaak frigiven har varit och är högljudd. Den har gjort mer skada än nytta, från eritreansk håll uppfattas den som fientlig".

Det finns ytterligare några närmast tragiska meningar i Newsmill-inlägget. Först och främst så störs jag något enormt av att Mariam misstänkliggör Dawit genom att sprida rykten och undergräva det rättspatos som de allra flesta av oss känner. Hur annars ska man tolka att följande rader finns med...? "Men meningarna om Dawit Isaak inom den eritreanska minoriteten i Sverige går isär. Det finns de som ställer sig undrande till vad han gjorde där och till vem som finansierade hans uppehälle och verksamhet. Jag har hört de som tycker att han får skylla sig själv eftersom han var där som eritrean".

Har man flytt från Eritrea och krig till Sverige och fred så rimmar det väl fruktansvärt illa att sitta här i den kalla norden och använda sig av den yttrandefrihet och pressfrihet vi tack och lov har för att försvara den diktatur, den diktator och den totala avsaknaden av möjligheterna att säga vad man tänker och tycker i Asmara, Massawa eller i Assab. År 2008 så fick Eritrea ta över den inte allför vackra vandringspokal som Nordkorea under åratal fått av "Reporters without Borders" som det land i världen där pressfriheten är sämst. Det krävs ju ett gediget arbete för att nå dessa "framgångar", men den president som var så stolt över Mariam har ju lyckats och det med bravur...

Mot tyranniet fungerar det sällan att stryka medhårs, smöra eller vara tyst. Det tas som ett tecken på svaghet. När nu tidningarna lyfter frågan ytterligare några snäpp så tycker iallafall jag att det är rätt väg just nu - den tysta diplomatin har misslyckats för länge, länge sedan. För övrigt så anser jag att den socialdemokratiska kritiken mot utrikesminister Bildt följer det sedvanliga hycklandet. Dawit har suttit i Eritreanskt fängelse i 8 år, av dom har har sosseriet haft regeringsmakten i 6 år. Sex år då den tysta diplomatin inte fungerade, sex bortkastade år...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, AB3

FOLKREPUBLIKEN SUNDBYBERG

Solskiftets nya ledning firar den vunna upphandlingen med en helt annan meny än de boende kommer att få ta del av...

Tvångskommunaliseringen av Sundbybergs privata och välfungerande äldreboende Solskiftet har nu tagit en ny och synnerligen spännande vändning. Efter propåer från Konkurrensverket om bristerna i kommunens hantering i denna fråga så tog man in ännu ett anbud, från den lokalt förankrade beskickningen "Folkrepuliken Koreas Handelskammare" med sitt kontor på Kavallerivägen i Rissne. Nordkoreanernas anbud var lågt, rent av extremt lågt, så Ersta Diakoni som skulle har stått för ledningen hos de vårdbiträden, undersköterskor och sjuksköterskor som nu skulle tvångssocialiseras fick se en ny ledning från Pyongyang planera maktövertagandet.

Det ansvariga kommunalrådet för Äldrenämnden, Kajsa Adenbäck, berättar enligt mina källor stolt att de första trevande stegen nu tagits mot ett vänortsavtal mellan Pyongyang och Sundbyberg - två städer som delar en genuin samsyn på hur folkviljan bäst manifesteras i praktiken. Dessutom kommer det revolutionerande genombrottet i de nordkoreanska strävandena att förstå marknadsekonomin innebära att våra äldre få njuta av nordkoreansk husmanskost i veckorna, grus med gräs garnerat med kvistar. Enligt uppgift kommer denna kost om den tillreds korrekt ha en milt laxerande effekt som förebyggar tarmsjukdomar och väderspänningar. Våra äldre står inför nya utmaningar, spänning och en närmast unik inblick i hur vårt broderfolk i Korea har det till vardags. Adenbäck har också uttryckt en förhoppning om att Sveriges första äldreboende som drivs enligt Juche-läran kommer sätta avtryck i hela stadens äldreomsorg enligt källor som står Adenbäck nära.

Stadsbyggnadsnämndens ordförande Jan Jogell har också han slutit nya kontakter med nordkoreanerna, med ambitionen att lära sig hur man enklast undviker trafikinfarkter och köbildning. Den som studerat en motorväg i Nordkorea och Landsvägen i Sundbyberg under rusningstrafik förstår att Jogell vänt sig till rätt personer och definitivt kommer att nå stora framgångar i sin ambitioner att skapa ett närmast bilfritt Sundbyberg.

Eftersom det nordkoreanska flygbolaget Air Koryo har svårt i finanskrisens spår så avser man att skicka såväl Solskiftets nya ledningsgrupp som trafikledningskonsulter till Sundbyberg medelst en ny och helt oprövad nordkoreansk raket som beräknas slå ner i Kymlinge vid lunchtid i morgon. Helene Hellmark-Knutsson har därför bett den amerikanska flottan som av någon outgrundlig anledning fått för sig att det är något hot förknippat med avskjutningen att inte skjuta ner Solskiftets nya ledningsgrupp och de trafikledningskonsulter enligt trovärdiga källor skall finnas i den stjärnprydda raketen Taepodong-2.

Länkar: SvD, AB, DN

INTE ENS PÅ LJUSAN DAG...

Den här kör jag med - den stämmer faktiskt...

...kan man uppenbarligen känna sig helt trygg i vår stads nordvästra stadsdel Rissne. Denna gång handlar det om den ytterst sympatiska socialdemokratiska fritidspolitikern Nathalie Sundesten-Landin som mitt på dagen kom hem samtidigt som inbrottstjuvarna lämnade hennes lägenhet en annan väg.

Det är vidrigt att sådant här sker, det känns fruktansvärt obehagligt att främmande människor - människor utan varken skruppler eller empatisk förmåga - bryter sig in hos någon för att sko sig själva. Sedan spelar det ingen roll om detta sker i en fin villa i Duvbo, en nedgången lägenhet i Hallonbergen, i den hemlöses kartongbygge i Järnvägsgatans förlängning eller som nu i Nathalies familjs lägenhet. Självklart känner jag för Nathalie, hennes gubbe och barn just nu - jag har varit i samma sits och hux-flux byts den upplevda tryggheten ut i något helt annat och man känner sig bara så sårbar.

Jag har ju faktiskt varit hemma i den Sundestenska-Landinska lägenheten och fikat med Nathalie, och det var trots att vi står ljusår ifrån varandra ideologiskt mycket trevligt. Det var dessutom i verkligheten och inte i den drömvärld där jag hälsat på andra högt uppsatta sossar. Chokladmuffins och kaffe stod på menyn. Jag kan faktiskt äta i alla miljöer, till och med i en lägenhet där man känner "Rörelsen" i luften. Men jag var trots allt en bjuden gäst, idag fanns där helt andra galningar än undertecknad och utan inbjudan.

Jag hoppas verkligen att det som stals inte är oersättligt på något sätt, utan rent materiella saker om något nu överhuvudtaget försvann. Långt värre är det när gamla kort och minnen tas ifrån en, när datorn med bildbank helt plötsligt inte finns där eller när arvegods och tillbakablickar försvinner. Tummarna håller jag Nathalie, dels för att ingenting oersättligt försvann och för att de som bröt sig in skall tas fast innan nästa medmänniska känner på samma sätt som du nu gör.

När den stadsdel som Nathalie bor i, Rissne, var på tapeten efter ett antal våldsbrott i riksmedia i januari så stod följande i DN: "Helene Hellmark Knutsson (s) betonar att den faktiska brottsligheten inte är större i Rissne än i andra delar av stan. - Men den här känslan av otrygghet bland de boende finns och är lika viktig att ta itu med"

Oavsett om det är värre eller inte i Rissne så kryper sig nu otryggheten närmare och närmare inpå oss alla. När inbrott sker på ljusan dag, då har det gått för långt, alldeles för långt.

Kramar från en från det "andra laget", jag känner med Er!

VÅRA FETA FOLKVALDA

Se sambandet! Feta folkvalda, en förstörd Norrbro!

Det känns ju helt underbart att uppfylla en av de okända kravspecifikationerna för att bli riksdagsman - nämligen genom att likt undertecknad vara adipös. Alltså kan jag trots alla mina klavertramp och plumpheter bara genom mitt midjemått kunna hoppas att någon gång i framtiden få sitta djupt nedsjunken vid min bänk i kammaren, oförmågen att resa mig upp eller ens ta mig till personalmatsalen med alla sina tjocka såser, och med mina bratwurstfingrar försöka träffa rätt på voteringsknapparna.

Så verkar ju verkligheten redan idag se ut i vår Riksdag, iallafall om man skall lyssna på de Hjärt- och Lungsjukas riskförbund som lycktas hitta ett antal tillräckligt perverterade sjuksystrar som klämt och kännt, vägt och analyserat våra folkvalda. Två tredjedelar av de folkvalda har för mycket fett i sin kropp enligt undersökningen, och trots att jag varit på fler anställningsintervjuer än vad jag kan komma ihåg till tjänst som Politisk sekreterare så har jag ännu inte varit hos någon moderat riksdagsman eller riksdagskvinna som har varit tillnärmelsevis lika rund om jag. Jag minns speciellt en gedigen och sympatisk riksdagsman vid namn Bengt-Anders Johansson som jag kände mig bekväm tillsammans med, men som var en vältränad jägare med en kropp som jag gärna skulle vilja ha den.

Men uppenbarligen finns dom där, de feta riksdagsmännen och kanske är det så att det är alla andra än just våra moderata folkvalda som äter för mycket och för fett? Själv ser jag gärna att jag då kan komma in som en galjonsfigur för oss med ett konservativt sinneslag och en aptit på livets goda i partiet. Alla välpumpade hunks hos oss som Reinfeldt, Borg, Littorin och Tolgfors skrämmer kanske bort de som inte orkar träna mer än käkmuskulaturen? Och är det inte så att en stor kroppshydda för med sig en annars svårfångad pondus? Tänk på den godissnattande statsministern Persson med sin pösmage, tänk på Churchill och Peter Harrysson, alla hade stor pondus - man lyssnade på dom!

Undersökningen säger förrutom fettkonstaterandet att 6 ledamöter eller anställda omedelbart uppmanades att söka vård, jag anar vilka: Mona Sahlin (gravt förvirringstillstånd med dagisafasi), Thomas Bodström (multipla personligheter i kombination med en sjuklig hybris), Lars Ohly (höger pekfinger fastnat i uppfällt läge), Luciano Astudildo (närmast obotlig mundiarré) samt två tjänstemän på det röda kansliet som enbart kan betraktas som hjärntvättade av Unga Örnar sedan barnsben och därför behöver Av-Sektifieras...

En slutlig fråga om fetman och dess bieffekter: Varför har ingen ännu sett sambandet med den haverarade Norrbron som nu måste förstärkas framför de folkvaldas vackra byggnad? Är det därför jag inte får jobb i Riksdagen, för att hela holmen skulle sjunka ner i den forsande strömmen om ytterligare ett fetto började nöta ner den bärande balkarna? För det kan väl inte vara så att jag genom mitt bloggande gjort mig obekväm...?

Länk: SvD

VANJA VISAR SIN DUMHET

" Åhhh Tjejer, Åhhh Tjejer - vi måste höja våra röster för att höras..."

Inget värmer ens plågade hjärta lika mycket som när en socialdemokratisk topp ertappas med fingrarna i syltburken. Knappt har Jan Emmanuelles egensinniga kamp för införande av marknadshyror lämnat folks minne när den annars så rabiata bonuskritikern och fackpampen Vanja Lundby-Wedin visar sig vara en av de bästa bonusutdelarna det här landet har sett.

Innan jag gick till jobbet igår kväll så hann jag se en intervju på SVT:s Rapport där Vanjas falskspel och hyckleri tydligt drogs fram i dagsljuset. En mer patetisk föreställning i att idiotförklara sig själv, skylla på alla andra och vara den missförstådda kvinnan i Sverige är nog svårt att tänka sig. Vanja har varit med om att fatta besluten om rekordpensionen som nu äter upp pensionspararnas pengar, Vanja har trots sin kroniska placering i AMF:s styrelse inget minne av att det år efter år har stått i årsredovisningarna. Nu är Vanja upprörd, och känner sig lurad - hur vore det om hon var upprörd över sin egen dumhet?

Som vanligt så driver sosseriet en politik retoriskt och en helt annan i praktiken. Det är ju rätt underbart när SAP-företrädarna gång efter annan avslöjas som hycklarnas sammanslutning, och folk ser igenom de tomma slagorden.

Ett av de mest minnesvärda TV-ögonblicken enligt mig var när Stig Malm, också han hög sosse och LO-bas, hade fixat en lägenhet till sin dotter hos Riksbyggen genom sitt engagemang i Riksbyggens styrelse. Det var förvisso 21 år sedan, 1988, men jag minns fortfarande hur Malm flydde huvudstaden och mediadrevet "för att fiska" i Norrland. När han landade på Arlanda möttes han av Lars Adaktusson redan vid gaten, och började leka arga leken samtidigt som han började springa. Efter kom Adaktusson, frågandes "gick fisket bra?". Sedan den dagen har Adaktusson varit en av mina stora favoriter bland TV-reportrar och den enda som skulle kunna ersätta KGB hyfsat väl...

Samma sossar då som nu, som gärna fördömer andra men sedan skor sig själva eller delar ut pensioner som får pensionerna att urholkas ännu mer.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, AB3

VÄRNPLIKTENS VARA ELLER INTE VARA

När jag en varm sommardag i juli 1986 släpade mina två tygsäckar över golvet på Radarskolans kasern vid dåvarande KA4 i Göteborg och påbörjade min militärtjänstgöring så var jag lycklig, riktigt lycklig! Detta trots att jag bara några sekunder senare skulle mötas av en galen reservofficer med löjtnants grad och namnet Bengtsson som vrålande frågade mig vem som gett oduglingen tillstånd att släpa säckarna på golvet när de skulle bäras hela vägen. Jag blev svaret skyldig och började efter en direkt order från Bengtsson att bära ner säckarna till förrådet igen, en promenad på lite drygt kilometern för att sedan bära upp all utrustning hela vägen till mitt logement, och mitt skåp.

När jag kom till gräsytan mellan kanslihuset och förrådet, lite mer än halvvägs, så hann samma löjtnant ikapp mig och jag fick vända. Men ett skadeglatt leende spred sig över mina läppar trots utmattningen då en av mina framtida kamraters utrustning for omkring som i en cyklon över gräsfältet, och med en gapande Bengtsson i full fart mot stackaren som vilset tittade på. Det enda han hade tänkt att göra var att packa om sina säckar för jämnare belastning, och det gjorde han på det gräsfält där en av Vertolhelikoptrarna från Säve helt plötsligt kom för att landa... Långkalsonger, strumpor och gröna skjortor virvlade omkring tillsammans med andra uniformspersedlar.

Visst var värnplikten till och från vidrig på olika sätt, det kunde handla om att pressa sig fysiskt till nivåer man inte trodde man klarade av, det kunde handla om perioder där allt kändes meningslöst och tröttsamt och det kunde handla om att ingenting hände överhuvudtaget. Under min tid som värnpliktig, och senare som kadett gjorde alla sin plikt - alla utom de som hade så stora skavanker att de inte ens fick bli malajer eller hade ett samvete som sade ifrån. Värnplikten i mina ögon, i den allmänna formen var ett måste för att Sverige överhuvudtaget skulle ha ett försvar som med någon som helst trovärdighet kunde hävda vår så kallade neutralitet under det kalla kriget. Värnplikten i sin allmänna form var också bra för den skapade unga killar som klarade sig utan mamma och pappa. Det var en god fostran, en fostran dagens ungdomar hade behövt...

Som kadett såg jag dock även andra sidor av värnplikten, svårigheten med att försöka lära ut något till någon som inget ville lära. Den allmänna värnpliktens svaghet var just den att man genom en pliktlag tvingade in folk som inte ville ge något tillbaka till det land som gett så mycket till individen i fråga om skola, sjukvård och så vidare. I et skedet övergick jag från att vara en värnpliktsvurmare till en person som förespråkade frivilligheten som grund för militärtjänsten.

I dag publicerar SvD en opinionsundersökning som handlar om att folket vill se den allmänna värnplikten som det system som personalförsörjer försvaret - dn gamla tidens lösning på gamla problem. Visst kan vi ha ett system där vi kallar in unga killar och tjejer, jag tror faktiskt det behövs fler personer än de patetiskt låga nivåer som det nu handlar om i framtidens försvar för att ge oss den trygghet vi förtjänar. Men för att ro i land en frivillig värnplikt, så krävs det att man gör militärtjänsten attraktiv och något som ses som en god merit i det framtida yrkeslivet. Men att folk av i dag vill ha en kvar en allmän värnplikt, något som inte existerat sedan början av 90-talet ser jag bara som en förvisso vacker konservativ dröm om något som en gång var, men som aldrig mer kommer bli...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

TRÄD OCH TÄNDER - EN VÄNS ÅTERKOMST

Jag å Jocke innan jag var stygg...

Så satt den där, en smäll som fick mig att tappa andan. Alldeles oavsett hur mycket "skit" jag får från folk som inte känner mig så berör deras antipatier mot mig inte ens en promille mot när en vän eller närstående har negativa synpunkter på mitt bloggande. Det har jag nu fått känna av.

Just nu sitter jag och skäms en aning för att jag genom mitt bloggande fått en väns kreativa sida att gå i stå för några månader, genom att skriva något som jag och många andra tyckte var kul - men som sårade min vän. Jag kan inte mer än be om ursäkt Jocke, och jag hoppas att när jag driver dig till vansinne - för det kommer jag ju göra - nästa gång svarar direkt och påtalar mitt plumpa sätt istället för att sitta och tjura i ensamhet. För vi har ju träffats Jocke, vi har ju ätit gott, jag har till och med fått klä på Vilda inför en promenad - men aldrig har du med ett ord låtit mig veta vad du känner...

Jocke skriver nu: "...Att med sådana vänner behöver man inga fiender!. Efter hans påhopp tappade jag lusten att läsa hans blogg och som ni vet slutade jag blogga. Jag var mycket förbannad efter att jag läst den och först tänkte jag skriva en lika nedvärderande blogg om hans bloggande, men sen tänkte jag att min tystnad får tala".

När inte ens de man tycker sig känna väl ser de uppenbara försöken till ironier eller sarkasmer så måste jag nog ompröva mitt sätt att skriva - jag måste bli mindre elak, mer slätstruken och inte sticka ut, för om ens vänner känner så här vad känner då inte de som får se sina ideal befläckas, sin musiksmak hånas eller sin TV-mysfarbror eller det trallande psykfallet man gillar angripas? Likt den Robin som igår uttryckte sitt hat som måste det finnas horder av hatande runt i landet, som bara vill slå mig på käften eller ryssar som önskar livet ur mig. Att lägga ribban på rätt nivå är svårt, jag kan bara hoppas att jag lyckas...

Länk: Bloggen som fick Jocke att sluta blogga

DAGENS ROS - LILLE ROBIN

Efter en kväll igår när uppskattningen var enorm och hyllningarna inte ville ta slut så kom det i dag ytterligare ett litet mail från den unge herr Robin Nilsson med mailadress sniper_50_69@hotmail.com, som ni i oredigerad form kan se här:

"hörru din jävla LÖK sluta blogga din patetiska jävla...du och ditt moderat snacka får ju oss andra som lever på denna jord att spy för att en så ful GUBBE I 40 års åldern som du lever på samma planet..gör alla en tjänst och håll ditt lilla liv anonymt så vi slipper se dig mer i framtiden"

Robin försöker uppenbarligen göra sig till hela världens talesman, men jag vet att det finns några få som gillar det jag gör. Dessa beundrare, som ser igenom mitt anskrämliga yttre, får mig att vilja fortsätta med att dela med mig av mina upplevelser, åsikter och försök att vara ironisk - något som Robin inte ser. Jag vill dock tacka Robin för att han gjort mig ett år yngre, jag är ju 41 år.

Dessutom kan jag ge honom rätt i att jag är en gubbe och dessutom ful, men vad det har att göra med mina inlägg är jag inte man att förstå? Ingen tvingar Robin att vare sig sitta och dregla över mina profilbilder eller läsa texterna som han går i gång på - det gör man av fri vilja. Att sedan Robin verkar vara viljelös och har hypnotiserats av min oändliga charm kan jag dessvärre inte göra någonting åt...

MORDKOMPLOTT ELLER KÄRLEK PÅ DISTANS?

Reaktionerna på den ryssofobi som jag fått i mig sedan jag befruktades som halv-Estländare och som jag de senaste dagarna har släppt loss i full frihet har inte låtit vänta på sig. Det finns uppenbarligen folk som önskar livet ur mig, det finns de som tycker jag är rolig, det finns ryska kvinnor som, ja vadå... Dra egna slutstatser av det mail jag fått:

"Hi from Russian girl!

My name is ...., and I would like you will name me ....

I am sexy, positive, emotional, cheerful and very attractive girl of 28 yearsold.

I am free, I have not boyfriend, I am open for relations with good man.

I decided to find man in the Internet, because I would like new in mylife, I am open for communicating and also for new relations.

I like changes very much, I like new places, I wanted to visit your country,because I heard about your place very much and I need in company with very good man,

I would like we will talk more and know each other better, that is why I ask you to write me reply on my personal e-mail: ...@...

I wait your reply already

I will reply on all your questions!

..."

Visst blir jag rörd, det blir jag verkligen men har man sett den gamla filmen "Förebudet" under värnplikt och officersutbildning så har man utvecklat den medfödda ryssofobin ännu lite mer. Det fick mig att med skräckblandad förtjusning se på vår granne i öster. Cyniker, javisst. Antingen så har en stackars rysk kvinna fallit för 98 kg ister på andra sidan havet som fått för sig att jag är god, eller så är det naturliga steget för KGB:s arvtagare FSB att ta - att snärja mig med en vacker kvinna och bjuda mig på radioaktivt tea eller en kärleksakt så ansträngande att mitt fettinbäddade hjärta stannar och därmed mina kritiska bloggar om Moder Ryssland.

Även om jag vill känna mig älskad av en söt ung rysk flicka så är jag dessvärre tvungen att se cyniskt på det hela och frukta för mitt liv, jag lider ju just nu av grav hybris efter SVT:s publicering av mitt alster och tror säkert att jag är mer betydelsefull än vad jag i verkligheten är.

Så jag fegar ut... tyvärr ryska kvinna. Tingeling! Tingeling!

PS. Säg åt Sverki skelögd, det är så det skall vara. Säg till han att Heidi är lik parabol... DS.

OCH NU... TOKMODERATEN OM TINGELING PÅ SVT.SE

Bekräftelsebehovet är nu tillfredsställt, och det med råge!

I går morse så vaknade jag till av ett trevligt och vänligt mail från statstelevisionen och programmet Debatt. Uppenbarligen är det så att redaktionen nere på Sveriges framsida sitter och läser min djupt seriösa, korrekta och alltid lika ödmjuka blogg i brist på annat. Nu hade man sett mina alster om Tingeling, Ryssland och vår svenska yttrandefrihet. Jag blev inbjuden att formulera ett debattinlägg om det hela, och tackade självfallet ja.

Nu finns även Tokmoderaten på svt.se, är det inte underbart så säg? Vad blir nästa steg, att jag bildar duo med Janne Josefsson i debattstudion för att hitta angreppspunkter på debattdeltagarna från min mörkblå, konservativa synvinkel? Skall Janne hälsa på mig i min egen lilla valstuga? Eller har man redan tänkt sig från SVT att jag skall bli den nya KGB? Jag vet ärligt talat inte, det enda som är klart är att Ni bara har ser sett början på min karriär...

Tack SVT, Tack Sakine och Tack till mig själv. Min hybris just nu är fruktansvärd, vad medicinerar man med?

Länkar: AB1, AB2

FÖRSVARETS FRAMTID - FASA ELLER FRID?

Några dagar försenad skall tydligen Inriktningspropositionen för Försvarsmaktens framtid presenteras vid ett-tiden i dag. Även om jag är långt ifrån nöjd så anser jag att det börjar röra på sig lite, litegrann åt rätt håll. Huvudanledningen till detta är att man genom att skapa 4 reservbataljoner, en förvisso patetiskt liten ambitionsnivå, bibehåller något som man med den bästa viljan kan kalla för en "återtagningsförmåga". Fyra bataljoner förslår inte långt men det borde ju inte vara omöjligt att öka på denna summa med fler allteftersom det redan uppenbara blir ännu mer uppenbart. Att man dessutom behåller de stridsvagnar och stridsfordon som skulle blivit övertaliga i denna organisationsform är också bra. Jag skänker en tacksamhetens tanke till Folkpartiet och Jan Björklund...

Nu gäller det först och främst att snabbt få den nya organisationen på plats, det är först då man ser hur tankarna fungerar i verkligheten för att sedan hitta den optimala vägen att hushålla med våra fåtaliga förband. Livsviktigt är det också att de system som ingår i våra väpnade styrkor får all den utrustning de behöver för att vara så bra som det går: Luftvärn till våra korvetter, krypterat samband och olika vapensystem till stridsflyget m.m, m.m. För som det är idag, är det inte bra alls... En spetskompetens i luften och på havet som inte är annat än tomma ord.

Men jag kan ju inte skriva en insändare om Försvaret utan att få känga till någonting och i detta fall så landar jag i Försvarsministerns mening "Artilleriet och luftvärnet förblir av dagens storlek" - det vill säga att de två mest eftersatta vapenslagen i den armé som skall reformeras kommer fortsätta att ha samma eftersatta förmåga även i framtiden. Både ett modernt luftvärn och ett starkt artilleri är livsnödvändigt för att kunna ge de lätta bataljoner som är grundklossen i vår nya organisation en tillstymmelse av chans att överleva på det moderna slagfältet. Utan understöd och skydd är den lätta bataljonen som ett lamm i kamp mot en... björn?

Länkar: DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2, SvD3

NYLUND-WATZ, LOGIKENS MÄSTARINNA...?

Under åren 2002-06 så var det alltid mörkt runt sjukhuset i Södertälje...

Det fanns en tid för rätt länge sedan, en tid vi nog aldrig kommer att få uppleva igen - eran då Socialdemokraterna hade makten i rikets största län, Stockholms län. Finanslandstingsråd under dessa gyllene år var en liten späd kvinna från Pajala med snedlugg och den bistra blick som ofta kännetecknar folk från Tornedalen - Ingela Nylund-Watz. Jag gillar uppriktigt sagt hennes frisyr, det är ju något synthigt i den som gör henne tuff och att hon allt som oftast verkar leka arga leken gör henne ännu lite mer spännande som person.

Året var 2003, det var tre år kvar tills dess de kuvade Stockholmarna skulle få möjligheten att slita sig loss från sina bojor, ta sig till valurnorna och befria sig själva med valsedeln som vapen. I Landstingshuset på Kungsholmen satt Nylund-Watz och lyssnade på en ljudboksversion av "Populärmusik från Vittula". Sverige var mitt uppe i en högkonjunktur, men folk satt fast i ett utanförskap och de skattepengar som de pungflådda Stockholmarna ändå tjänade användes till att bygga ett tredje badhus i Piteå, en konst- och kulturhall i Stekenjokk eller en ny skola för de sex barnen i Stollträsk. Men det var ändå högkonjunktur den dagen 2003 då Ingela bestämde sig för att lägga ned det välfungerande lilla sjukhuset i den nya hemkommunen Södertälje. Eller, lägga ner...? Det skulle tas bort akutmottagning och förlossning, vårdavdelningarna för akuta patienter skulle avvecklas, Intensiven upphöra och mottagningar försvinna - men Nej då, Ingela tänkte inte lägga ner Södertälje Sjukhus. I sann politisk struts-anda så tänkte Ingela: "förvandla Södertälje sjukhus till ett närsjukhus för att tillvarata de senaste fem årens fantastiska medicinsk-tekniska utveckling."

Trots Ingelas genialiska plan och ett kommunalråd vid namn Anders Lago som svek sina medborgare och väljare när han för att hålla sams med sina partivänner på ett närmast unikt sätt vägrade ta parti för det avvecklingshotade sjukhuset så slog folkets vilja igenom och Södertälje sjukhus fick leva kvar. Detta ville Ingela göra vid makten, när världen var ljus och framtiden såg positiv ut...

Nu sitter samma Ingela i opposition, en plats där hon kommer få sitta i tid och evighet om jag får leka Saida. Helt plötsligt så betyder inte den fantastiska medicinsk-tekniska utvecklingen någonting för Ingela, för det Ingela ville vid makten vill hon inte i opposition. Nej nu när krisen ligger som ett vått lakan över hela världen, när det är svårt att överblicka vad som ligger framför oss så vill Ingela bygga ett helt nytt sjukhus i... Södertälje! Ett akutsjukhus, med akutmottagning, med förlossning, med intensivvård och med akutavdelningar i överflöd". År 2003 tyckte Ingela att Södertälje Sjukhus med lite drygt 180 vårdplatser var överdimensionerat, odugligt och inte betydde ett skvatt för stadens befolkning. Nu när kalla vindar blåser över Jorden, Europa, Sverige och Södertälje vill Ingela ha ett större sjuhus med allt det där som man utan problem kunde avveckla 6 år tidigare. Har de senaste 6 åren stått still i den medicinsk-tekniska utveckling som föranledde Ingela att slåss med näbbar och klor för att lägga ner sjukhuset 2003?

Svaret är självklart NEJ. Detta är den sortens populism som får mig att må illa, ett dubbelspel som ökar på folks förakt för oss politiker till skyhöga höjder och som visar på att multipla personligheter borde vara ett baskrav för att enrollera sig politiskt Att hon inte skäms kvinnan? Tror hon att folk har glömt hennes viljeinriktning under högkonjunkturen, och vad får henne att tro att folk skall tro på det hon nu säger? Södertäljeborna är nog smarta nog att se igenom Nylund-Watz och nickedockan Lagos dubbelspel i denna fråga - ett hyckleri utan dess like.

Själv tycker jag att Södertälje Sjukhus är ett lagom stort, bra sjukhus som verkar som den resurs den skall vara för befolkningen i staden och länets södra periferi. Min senaste "kreation" på barnfronten, den unge Felix 4 år häromdagen föddes på Södertäljes förlossning och trots att alla förlossningar har varit bra och oklanderliga så var denna den bästa. En välskött förlossningavdelning med mycket bra personal gjorde oss trygga - högsta betyg! Om det är något som skulle gynna sjukvården i Södertälje så är det att personalen får arbetsro i renoverade och ändamålsenliga lokaler samt möjlighet att vara med och påverka. Allt detta förvägrades personalen under Nylund-Watz, och turbulensen påverkade vården. Sammanslagningen av KS och Huddinge var också ett av Ingelas mest begåvade påhitt, ett tragiskt kapitel i landstingets historia som ännu i dessa dagar sätter sina avtryck i vården i huvudstaden...

Länk: DN

TINGELING, TINGELING - RYSSLAND RUSTAR UPP

Man behöver ju inte vara speciellt konspiratoriskt lagd för att lägga ihop den ryska ilskan angående Tingeling med Medvedevs utannonserade satsning på den ryska krigsmakten. Det spelade tydligen ingen roll att Monopol-TV kröp omkring på golvet på den ryska ambassaden på Gjörwellsgatan och slickade diplomaternas nedskitna skor och med en praktfull bukett från Christer Björkman och Eva Hamilton på ambassadörens stora skrivbord. Den gamla kampanjen från SVT om "Fri television" har fallit i total glömska, här gäller det att ducka för rallarsvingarna från den ryska slagbjörnen och bjuda på den finaste honung för att återigen bli poppis...

Undfallenheten är tyvärr lika förståelig som upprörande om man krasst tittar på rikets militära oförmåga att värna sin befolkning från ryska ilskan just nu. På Gotland så finns det fler ryska arbetare i Slite Hamn just nu än vad det finns hemvärnsgubbar på hela ön. Och de muddrar i hamnen inför arbetet med en gasledning som inte är beslutad eller är det för att landstigningsfartyget Mitrofan Moskalenko skall ha lättare att lägga till...? Vad kan man annars göra än att krypa när stormakten ryter när oförmågan lyser igenom så totalt? Utan att dra några som helst slutsatser om vår historia så har våra folkvald med berått mod lett oss till en situation där vi är tillbaka till den senare delen av 30-talet och de första åren av 40-talet. Det var då, och det är nu när det räckte eller räcker med att höja rösten för att få den svenska tigern att se ut som en folkskygg, avmagrad sommarkatt.

De 4 reservbataljoner som försvarsminister Tolgfors mumlat om inför inriktningspropositionen, hur långt räcker det mot en granne som vägrar ta emot USA:s utsträckta hand, som utmålar alla grannar som inte lyder minsta vink från Kreml som en fiende och som nu rustar upp ännu lite mer? Det räcker inte alls, 4 bataljoner skall minst vara 4 brigader och helst 4 fördelningar men det kan man väl"fetglömma". Och även om det jag ovan skrivit är ironiskt till sin absurditet så säger väl ändå den ryska reaktion en hel del om hur långt in på den totalitära vägen den ryska nationen har vandrat? Man tål ingen kritik, man målar upp minsta påhopp som ett generalangrepp på nationen och att andra länder har en grundlagsfäst yttrandefrihet skiter man i. Ryssland är på god väg att bli Sovjetunionen light - bäva månde världen. Och vad händer den dagen den ryska ilskan inte beror på en mellanakt i melodifestivalen utan på att Sverige sagt "Njet" till en gasledning genom Östersjön eller att de två goda grannarna Sverige och Finland tar det naturliga steget och går med i det NATO som är satans förlängda arm enligt den ryska retoriken?

I Sverige håller vi benhårt på ett oförändrat försvarsanslag som urholkas av fördyringar för personal och matriel och detta alldeles oavsett vad som händer i vår omvärld eller med vår allt annat än starka valuta. Länderna runtomkring oss, Norge, Finland, Baltstaterna och Ryssland inte minst satsar mer och mer pengar på sin militära förmåga. Visst finns det pengar att spara på försvarets kringverksamheter som FMV, FOA och FMLogg men den besparingen som kan göras kommer på inget sätt räcka till för att se till att Försvarsmakten har de medel som behövs för att vara en säkerhetsskapande aktör i Norden, Baltikum och på Östersjön. Försvaret kommer att behöva mer pengar trots lågkonjunkturen, det är ett faktum.

En liten trudelutt till gänget på Jakobsgatan: Tingeling, Tingeling...fattar ni ingenting?

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2,

FÖRUTSÄGBARA FÖRSTÅ-SIG-PÅ:ARE...

Varenda gång det har varit en debatt i TV mellan statsministern och oppositionsledaren så löper de trogna anhängarna hängivet till sina visa ledares försvar. Utan någon som tillstymmelse till kritik mot de egna och med ett skönmålande som inte sällan ligger alltför långt ifrån vad som kan kallas "hyckleri" så kommenteras insatserna i bloggosfären bland mina "kollegor". Hur mycket mer trovärdig framstår en skribent eller bloggare som inte ser allt i svart eller vitt, som även ser fel och brister i det egna laget? Långt mer trovärdig än en nicke-docka om Ni frågar mig...

Efter att ha missat själva TV-utsändningen så var det ju tur att monopol-TV skapat sitt förnämliga instrument SVT Play så att även jag kunde dra mina slutsatser. Bäst för kvällen, och en djävligt bra politisk kommentator som nu dessvärre drar hem till mygg, renar och isbjörnar var ju K-G Bergström. Vem skall ta detta unikums plats? Finns det någon? Ja, men inte på SVT utan på TV8 där den enda trovärdiga kronprinsen nu sänder sina program till en alltför liten publik. Adaktusson naturligtvis, ta tillbaka den mannen nu - SVT!

Debattformatet i sig är ju långt i från optimalt och egentligen ger en sådan här utsändning inte mer än pajkastning och ännu fler frågetecken. Jag anser att Mona på sedvanligt manér faller platt till marken när hon försöker sig på att vara aggressiv medan hon har lättast när hon faller i sitt folkliga "jag". Att sedan sosse-retoriken just nu har svårt att göra avtryck är inte heller så konstigt eftersom regeringen gör vad den kan och gör det bra medan omvärlden och vi med den bara börjar ana effekterna av den här krisen. Statsminister Reinfeldt är trygg och pålitlig, men framstår oftast som lika tråkig som färg som torkar. Släpp loss, visa lite mer folklighet och humor så kommer Du växa. man kan nämligen framstå som både seriös och folklig på en och samma gång - med sossarnas Tage Erlander och min moderata favorit Gösta Bohman som praktexempel. Själv letar jag även efter den gyllene medelvägen mellan humor och distans vs politikens allvarlighet och seriositet men har väl lyckats sisådär...

Ingen av de två högdjuren gjorde ett fantastiskt jobb denna kväll, jag är närmast oberörd - men med min partitillhörighet och antipati för Monas sätt att leda och förmedla sina "visioner" så faller väl det sig naturligt att ändå och trots allt tycka att Reinfeldt gjorde bäst ifrån sig. Men jag är ju partisk, och de som är partiska åt andra hållet och hjärntvättade sedan sina unga år i Unga Örnar är väl säkert övertygade i att de har rätt i sina åsikter om att Mona vann debatten. Enligt Aftonbladet så ligger dock Fredrik Reinfeldt på plus med ett 30%-igt övertag bland läsarna i kampen - ett betyg som är nästan kroniskt nuförtiden.

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, DN4, AB1, AB2, Krassman, Kent

RYSSLAND, HUMOR OCH YTTRANDEFRIHET

Den minnesgode kommer ihåg min hyllning till den för-ryskade versionen av Tingeling som gick som mellanakt på Melodifestivalsfinalen i lördags, stor humor och en närmast helgjuten skildring av Ryssland och landets kultur i mina ögon. På ryska ambassaden satt man dock och gnisslade tänder och ansåg att det hela var ett påhopp på hemlandet. Yttrandefrihet? Nej, det är ju Ryssland det handlar om...

Skriver man fel saker som journalist i Ryssland blir man skjuten i en taxi eller i ett trapphus, hoppar man av som agent i främmande land får man snabbt en kopp radioaktivt tea av en f.d kollega som senare når oanade höjder i den ryska hierarkin som tilltänkt OS-general och om man som Henrik Dorsin, en av våra skarpaste humorister kryddar en bild av Ryssland med lite satir så bör de "exhibitionistiska dårar vars ryssofobi borde få dem inspärrade snarare än placerade på Globens scen" enligt högt uppsatta tjänstemän på den ryska ambassaden. En ambassad som vill att Sverige gör avsteg från vår grundlagsfästa yttrandefrihet och spärrar in komiker vars humor "Ivan" inte förstår... Om jag vore Dorsin skulle jag framöver akta mig för att dricka tea med någon som bryter på ett slaviskt språk.



Men det värsta är väl ändå den svenska flatheten, att lägga sig platt på marken och be om ursäkt för att vi har roligt, för att vi berättar sanningen och låter våra komiker agera i full frihet. För tydligen har vi bett om ursäkt, nu tycker jag att den ryske ambassadören skall be om ursäkt för att han och hans kollegor utan respekt för den svenska grundlagen kräver att folk skall spärras in för att de har roligt och säger sanningen. Det säger rätt mycket om vår granne i öster, eftersom de reagerar med sådan kraft på humor och melodifestivaler - vad händer om regeringen säger "Nej" till gasledningen - är det då ett tecken på att landet styrs av "exhibitionistiska dårar vars ryssofobi borde få dem inspärrade snarare än placerade på Rosenbad" ? Det kanske vore en god idé att skeppa över våra 14 obemannade stridsvagnar till Gotland illa kvickt...

Georgien har redan hoppat av när de inte fick sjunga lite underfundigt klurigt om Putin och hans elakheter i Kaukasus, och frågan är om inte alla länder borde fundera på om Moskva är rätt plats för att tävla i musik. Ett land och en stad där ingenting kritiskt får höras, där allt skall vara värdarna till lags och där vibrationerna från Berlin 1936 blir alltmer påtagliga för varje dag som går. Nej, slå tillbaka med full kraft och skicka "Tingeling - den ryska versionen" till Moskva istället för den skönsjungande Malena. Lovar att vi då skulle få 12:a efter 12:a av de gamla förtryckta länderna i Östeuropa - det skulle bli succé tills dess FSB skickade Dorsin till något nyöppnat läger i Sibirien...

Länkar: SvD, AB, DN

EN KVINNAS KAMP MOT DEN TREDJE STATSMAKTEN

När jag för lite drygt fyra år sedan engagerade mig i Moderaterna i Sundbyberg, nyinflyttad och vilsen - både i min nya stad och i livet - så var det inte med någon som helst ambition att vara någonting mer än en passiv medlem som betalade in mina 200 kronor om året, fick Medborgaren och lite lokal propaganda då och då.

Men riktigt så har det väl inte blivit, jag sitter numera rejält fast i det flugpapper som politiken kan vara, utan någon möjlighet att ta mig loss. Inte för att jag vill sluta med politiken eller för att jag är så fantastisk i min roll som lokalpolitiker att Moderaterna i Sundbyberg skulle gå under ifall jag drog. Nej, politiken är roligt och det är många nya vänner som jag träffat genom mitt brinnande intresse, både inom mina egna led, alliansvänner men även några på vänsterkanten som jag verkligen uppskattar och gillar trots att de saknar sjukdomsinsikt och vägrar göra något åt den hjärntvätt som gjort att de verkar vara oförmögna att tänka klart...

En av mina bästa vänner i politikerskrået är utan tvekan Erica Lejonroos, en kvinna i sina bästa år som har lyckats med bragden att vända ett liv i nerförsbacke till något helt annat. Klarar man att resa sig från missbruk, skuldberg, kriminalitet på det sätt Erica har gjort så är man stark, så mycket starkare än vad jag någonsin kommer att bli. Denna styrka förtjänar respekt, och jag vet att Erica är respekterad inom partiet och bland andra som brinner för att förändra samhället med politiken som verktyg. Erica och jag är allt som oftast rätt så överens om det mesta i politiken men jag ser mig själv som en gammal dammig "Gammelmoderat" med mina fötter djupt förankrade i den konservativa ideologin, medan Erica nog mer är en typisk socialliberal "Nymoderat" där inte ens ord som är svordomar för mig, som till exempel könskvotering, är något som är tabu.

När vi i Alliansen hade vunnit makten i Sundbyberg efter valet 2006 så fick "headhuntades" vår tilltänkte Kommunstyrelseordförande Kristoffer Tamsons till Reinfeldts innersta kärna. Ersättaren var kvinna, och hon fick inte ens påbörja sitt förtroendeuppdrag innan TV4 sänkte henne med en historia som gick ut i TV på bästa sändningstid och som knappt hade något med sanningen att göra. Erica föll offer för en oseriös journalist som struntade i källgranskning, uppbackad av en kanal som numera är en synonym till oseriös journalistik...

Självklart ville Erica ha upprättelse, och hela händelsförloppet finns beskrivet i ett långt inlägg som finns på Ericas blogg och som jag därför inte upprepar. Det har varit motgång efter motgång för Erica i denna kamp för att få rätt, men varje gång har hon rest sig upp ännu starkare och med en obruten vilja att gå vidare. Men häromdagen kom så en smäll som fick henne rejält i gungning - TV4 hade genom sin advokat bestämt sig för att lägga ännu lite mer stenar på Ericas axlar. Ett skuldberg hos fogden som Erica var på god väg att jobba bort skulle genom TV4:s försorg fyllas på och det med råge.

Naturligtvis tog det fruktansvärt hårt på Erica som fick se ljuset i tunneln flyttas några mil längre bort. Förtvivlan, hjälplöshet och en uppgivenhet som skulle ha knäckt vem som helst drabbade min vän, och ingenting kunde jag göra annat än att finnas där när krafterna räckte till för att prata av sig. Vad mer kan man göra än att bara finnas till?

TV4 vann rättsprocessen, men man har förlorat sin trovärdighet och all form av humanism. När det inte räcker med att knäcka en persons framtid med några lögner så tar man till den Tredje Statsmaktens hela vapenarsenal i kampen mot en ensam kvinna som inget annat vill än att få upprättelse. Scherman och hans hejdukar bryr sig uppenbarligen inte om vad det är för bild av TV4 som nu målas upp, en kanal av girigbukar, utan moral och medmänsklighet som inte drar sig för att i sin iver att framstå som ofelbara inte kan erkänna sina fel och göra rätt för sig. Visst, Erica tackade nej till förlikningsbuden som kom från TV4, hon var övertygad om att rätten skulle se det vi andra såg som uppenbart och för detta "Nej" så lider hon alla helvetets kval i dag.

Min vädjan till TV4 är därför: 1) Erkänn att det fanns grova sakfel i reportaget, och betala de rättegångskostnader om mer än 90.000 kronor som nu åläggs en redan nedsablad person att ta hand om - Ni har råd, hon har det inte. 2) Men om detta är för mycket för det känslokalla TV-folket, ta då i allafall kontakt med Erica och kom överens om en avbetalningsplan för den summan - utan att Fogden får sätta tänderna i ett nytt ärende igen. Skulle Ni kunna rucka lite på Er stenhårda fasad så tror jag nog att den Tredje Statsmakten skulle kunna börja återvinna lite av det förtroende som ni i likhet med den Första och Andra statsmakten har rätt stora brister i...

För övrigt anser jag att det senaste förslaget om Pappa-bonus från våra Moderata jämställdhetskämpar, där Erica ingår och som nu leds av Hillevi "Bad boys bad boys,Watcha gonna do, whatcha gonna do when Hillevi come for you?" Engström, är långt bättre än svammlet om kvotering som dykt upp på senare tid. Självklart skall vi män belönas om vi tvingas stanna hemma för att ta hand om våra odrägliga avkommor, disken och tvätten. Kanske kan vi prestera något som påminner om kvinnornas gedigna arbetsinsatser på dessa områden ifall vi får ekonomisk kompensation för våra eftergifter i det manliga livssättet, för vi måste ju lägga om vår livsstil medan kvinnan bara har att träda in i den roll hon är född till.

Jag ser gärna att vi också belönas bara för att vi blir pappor och då retroaktivt, eller bara när vi i sänghalmen försöker bli pappor... Gud vad bonus jag skulle få! Kanske skulle jag kunna hjälpa Erica om jag fick bonus? Jäv...?

Länkar: SvD