2010/12/31

GOTT NYTT ÅR - GOTT NYTT 2011...!


Gott Nytt År vänner och ovänner!

Gott Nytt 2011 alla ni som läser denna blogg med glädje eller avsmak!

Gott Nytt År politiska medlöpare och motståndare, och tänk på att en regering aldrig blir bättre än vad oppositionen är. Om det skulle gälla nu, så har vi en usel regering ty dagens opposition är det sämsta som Svea Rike skådat i mannaminne...

Därför och bara därför, med viljan att oppositionen skall kunna ta sig ur ett hjälplöst tillstånd där dödens andetag flåsar en "Rörelse" i stillastående i nacken, så tillägnar jag en milt omarbetad version av Tennysons "Nyårsklockan" till Socialdemokraterna. Regeringen behöver er för att vara på tårna, regeringen behöver er för kunna visa upp skillnaderna mellan gott och ont, bra och dåligt, tilltalande och illaluktande.

Gott Nytt År, och må just ditt 2011 bli bättre än 2010.

"Ring, Ibbe, ring i bistra nyårsnatten
till Rörelsens kriskommission och markens snö,
det hemska valåret lägger sig att dö...
Ring själaringning över parti och fackförening!

Ring in det nya och ring ut det gamla
i årets första, skälvande minut.
Ring lögnens makt från partiets falanger ut,
och ring in sanningens till oss som famla.

Ring våra tankar ut ur sorgens häkten,
och ring hugsvalelse till sargad barm.
Ring hatet ut emellan politruck och nätrot
och ring försoning in till partiets nästen.

Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar
och falanggestaltningar av split och kiv.
Ring in ett ädlare, ett högre liv
med bättre politik, mera rena ideologier.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad valnattens medialarm,
men ring till politik-förnyare skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger partiets röda fanor.

Ring, klocka, ring... och partiets krankhet vika,
det dagas, partiets fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de fem stupstockarnas år,
ring in det tusenåriga sosseriets rike!

Ring in den tid, då bidragstagarna befrias
ur själviskhetens sammansnörda band.
Ring mörkrets skuggor bort ur alla band,
ring honom in, den bidande Sven-Erik..."

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2,
Bloggar: Peter Andersson,

2010/12/30

NYÅRSKRÖNIKA - 2010 GENOM TOKMODERATENS ÖGON


Har Du en inget att göra? Känner du dig rastlös och har inget nyårsfirande att "rodda". Ta då och ägna min krönika över ett snart svunnet 2010 den tid det tar att läsa. Det kan faktiskt ta rätt så lång tid att läsa denna tillbakablick på ett händelserikt år - både på bloggen, i livet och i politiken. Följer du varenda länk bakåt i texten så tar det sin tid men jag hoppas att Du tycker att det var värt den investerade tiden. Sedan är naturligtvis min önskan att det skall vara precis lika givande och roligt för dig som det har varit för mig att leta i gömmorna av lite drygt 560 inlägg - av skiftande kvalitet...

År 2010 har jag i mångt och mycket levt genom bloggen som medium, precis som under 2009. Jag njuter som mest när en dräpande kommentar eller en pricksäker elakhet knappats ned i ett inlägg. Den här krönikan kommer handla om bloggaren Tokmoderatens 2010 - i med- och motgång.

Mitt bloggande handlar fortfarande om tre saker: Att beskriva samhället från min synvinkel - Att bli bekräftad - Att få ha skoj i ett medium där jag känner mig hemma. När det gäller mina samhällsbeskrivningar så tror jag att det finns minst lika många som sätter skumtomten i vrångstrupen av ilska som de som skrattar igenkännande. Väcker jag inga känslor med det mitt skrivande så är det inte längre värt att lägga ner energi - det är mitt motto. Om sedan känslan är avsky eller kärlek, det betyder inte så mycket...

De som känner mig lite mer än ytligt vet att jag faktiskt är en människa, och en människa med ett enormt bekräftelsebehov. Det här året har jag blivit sedd och läst av historiskt många läsare, runt 180.000 unika läsare har besökt den här bloggen tillsammans med de dryga 3.000 prenumeranterna av mitt RSS-flöde. Men om jag ifjol syntes massor i media, med tidningar som citerade mig så fick jag det här året nöja mig med insatser i TV - i en morgonsoffa och på en gågata i Sundbyberg. I morgonsoffan handlade det förvisso bara om att man använde min blogg som illustration till ett inlägg om sociala medier, medan jag utanför sossarnas valstuga dokumenterades av ABC när jag försökte gnida mig mot sossen Jonas Nygren - men det klippet är väck från SVT Play...

Det återstår nu bara några timmar av valåret 2010, ett på många sätt omtumlande och speciellt år. År 2010 kommer många minnas då det var året då det räckte med att hata och generalisera grovt för att ta sig in i Sveriges Riksdag, som Sverigedemokraterna lyckades med den där valdagen i september. Men det är ju väljarna och bara väljarna som säger sitt, och vi har bara att förhålla oss till att det finns en hel del människor i det här landet som köper Jimmie Åkessons världsbild.

År 2010 var ett år då socialdemokratin blev ett parti precis som alla andra. Väljarna sparkade bort piedestalen de suttit på sedan den allmänna rösträtten infördes, och nu kravlar ett före detta statsbärande parti i ett sargat tillstånd - utan ledning, utan politik och tillsynes utan framtid. Falangstriderna har tagit fart och inget kan nog vara så smutsigt som när sosse-adeln positionerar sig för att gå segrande ur maktkampen...

Jag skrev många inlägg under valrörelsen som vevade rätt vilt mot våra politiska meningsmotståndare, och flera av dem tillhör de mest lästa och uppskattade under året som gick. Frågan om det var den riktiga Mona vi fick se i TV eller en väldresserad dubbelgångare tillhörde de mest lästa, tillsammans med ett inlägg om Bodströms ambivalenta inställning till drogtester de två mest lästa under en tid då krutröken låg tät över den politiska bloggosfären och då alla, precis alla, gick in i olika grader av megafånerier.

Valnatten kom och riksdagsvalet blev både en mardröm och önskedröm samtidigt. Alliansen kunde sitta kvar, dock i en ny roll som minoritetsregering. Sossarna föll fritt, och Ohly uppmanade redan på valnatten vänsterpatrasket att ta kampen ut på gatorna - något som fick den underbare guten och riksdagsmannen Johnny Munkhammar att skriva ett fantastiskt gästblogginlägg som blev historiskt framgångsrikt.

Om valrörelsen och valnatten var höjdpunkten för mig som politisk bloggare så fanns det ju en hel del annat att förvånas över under året som gick. Ett av mina mest lästa inlägg handlade om hur det började storma kring moderatern Edvard Unsgaard för att han kommenterade bajsstädning på Facebook. Själv anade jag ugglor i mossen, och såg en konspiration från bajsfetischisterna i SSU i det Unsgaardska trapphuset. Det inlägget blev väldigt läst, och jag r själv stolt över att som enda medie berätta sanningen...

Men redan innan valrörelsen tog fart så slipades knivarna som fick Thomas Östros att skrika som en stucken gris. Mats Odell och Sven-Otto Littorin var så fyndiga att de på en och samma dag använde ett ord som blivit ett begrepp i svensk politik - Tobleronepolitik. Naturligtvis handlade det om hur Mona med sin historia formade sin nya politik, en politik som hon såhär i efterhand inte vill kännas vid. Hursomhelst, Mats Odell skapade ett ord som etsade sig fast och som gav mig många nya läsare genom det här inlägget.

Vad hände då omkring oss, det som inte handlade om svensk politik? På sätt och viss så handlar ju allt som händer i världen i förlängningen om svensk politik så även en israelisk blodig bordning av ett par fartyg på väg till Gaza. Ombord fanns ju en riksdagmsan vid namn Mehmet Kaplan, en kommunist-sionist vid namn Dror Feiler och Jonas Gardells mörkröda brorsa. Bordningen var avskyvärd, övervåld och övertramp men vi hade en MUF-ordförande vid namn Wykman som hyllade blodbadet på Medelhavet. I sådana fall kan jag inte hålla tand för tunga, lika lite som när MUF:s utrikespolitiska taleskvinna Rola Brentlin året innan tyckte att Ryssland gjorde rätt när de angrepp den suveräna staten Georgien. Många blev inläggen om "Ships to Gaza" men det om Wykman var mest läst och mest länkat.

Mycket av det som händer i Mellanöstern tycktes dagen efter Nobel-ceremonierna i Stadshuset komma alltför nära inpå oss i Svedala. En osedvanligt klantig självmordsbombare hade ambitionen att flytta en bilbomb modell Sadr City till Olof Palmes gata för att sedan köra ett självmordsattentat på Drottninggatan. Tokskallen lyckades bara tömma sina tarmar över Bryggargatan, och Sverige hade tur samtidigt som vi blev plågsamt medvetna om att vi lever i en värld där gränserna mellan det goda och det onda inte längre kan försvaras fullt ut.

Min hjälpskribent Högerspöket har tyvärr varit totalt frånvarande under det gångna året, trots att jag flera gånger har framfört de önskemål som förts fram från läsekretsen om nya postningar. Det har varit valår, det har varit mycket - och Högerspöket har dessutom kännt sig jagad av både sossar och moderater som varit på jakt efter den hemliga personens verkliga identitet. Min förhoppning är att Högerspöket kommer tillbaka några gånger under 2011, med lite fler och lite mer insatta berättelser inifrån det som är vår politiska administration...

Mona Sahlin har ju varit sosseriets partiledare under den tid som jag har bloggat, och jag kan väl erkänna att just Mona har varit en av de största inspirationskällorna för mitt skapande. Nu skall hon avgå, fullt naturligt och inte en dag för tidigt - och jag vet inte vad som väntar. Känslan av att inte veta vem jag skall skjuta in mig på är att likna vid absolut tomhet. Jag hoppas på Sve-Erik Österberg, då kan jag ha kul igen, men jag är precis lika osäker som alla andra om vad sosseriet lyfter upp ur sin hatt när Mona har sågats itu. Mina mest lästa inlägg om Mona detta år har naturligtvis varit de som handlat om hennes praktfiasko som partiledare - det här, här, här och det här inlägget.

Mina utsvävningar under året har varit mina egna valaffischer, en tävling där man skulle fylla i pratbubblor på företrädesvis sossar och min egen rankinglista Tokometern. Allt har varit uppskattat, även om tävlingen gick i graven lite för tidigt då antalet tävlande sjönk rejält på slutet. Valaffischerna är idag ett bevis på att politik inte behöver vara tråkigt, och Tokometern kommer leva vidare under 2011, på kvartalsbasis...

Om man jag nu skall fortsätta lyfta mina verk så vill jag lyfta ett till, och det handlar om ett alternativt tal jag skrev åt Lasse Ohly, som han hade kunnat använda om den dagen hade kommit då han blev utrikesminister i en rödgrönröd regering. Det handlar om Ohlys syn på Nordkorea och landets missförstådda umgänge med sina grannar - läs talet här.

Året 2010 lider mot sitt slut, nästa år är det 2011 och ett politiskt mellanår i den mån det kan vara ett sådant med minoritetsregering och en pågående dödsdans hos sosseriet. Till och från har inspiration varit som bortblåst under året som gått, mer sån än under 2008 och 2009. Är det en begynnande trötthet som kommer krypande? Är min egen förnyelse bara en chimär? Står jag still och stampar utan att längre vara så där bra som jag måste vara för att orka vidare? Årets julkalender Jimmie Jul gav mig många frågetecken, det blev inte bra, inte kul och definitivt inte bra. En nytändning är ett måste, och under våren kommer jag iallafall att ändra utseende på bloggen igen...

Min ambition är att oförtrutet fortsätta kasta bajs på de politiska motståndarna på mitt högst personliga sätt. Frågan är om det räcker med att bara fortsätta vara den bloggare som jag har jag har blivit...? Har jag fortfarande anledning att vara stolt över allt det arbete som jag lägger ner på mitte neda skapande? Eller skall jag egentligen lägga ner skiten och tänka tillbaka på de högtidsstunder jag hade och då media använde mina citat på ett sätt som de inte längre vill? Tyck gärna till genom att skicka ett mail till tokmoderaten@gmail.com.

Med dessa ord vill jag önsla Dig och de dina ett riktigt Gott Nytt 2011. Jag hoppas att Du orkar följa med på min resa även framöver, trots dikeskörningar och motorhaverier. Väl mött det nya året!

Krönikörer: Peter Andersson, Peter Högberg, Johan Westerholm

2010/12/29

TERRORISTER OCH SÖTSAKER ÖVER SUNDET


Återigen är terrorismen i fokus, och den här gången handlar det om hur vår svenska Säkerhetspolis och deras danska inte alls så pantade kollegor i PET redan innan det smällde satte stopp för ett nytt dåd mot vårt sätt att leva. Återigen handlar det om hur ett gäng galningar vill slå mot vår yttrandefrihet, mot vår demokrati och vår rätt att förolämpa vem man vill med osedvanligt ful konst - och den här gången var det inte ett shoppingstråk i julhandelns Stockholm som var målet, utan en dansk tidningsredaktion i Köpenhamn...

Ambitionen idag var att skriva ett blogginlägg om hur Sverige håller smugglingsvägarna med sötsaker in i det plågade danska drottningdömet där livets njutning i sockerformat straffbeskattas. Smugglingen av svenskt godis in i Danmark är att likna vid det flöde av narkotika som går från norra Mexiko in i USA, och det sker utan att någon verkar reagera. Vi behöver vårt godis själva, danskarna har ju sin Haribo-fabrik och en genuint snedvriden syn på folkhälsa där öl beskattas mildare än en chokladkaka.

Men nu handlar det om en helt annan form av svensk smuggling in i Danmark, från vår sida av sundet - insmugglingen över en närmast okontrollerad gräns av ett gäng terrorister som vill slå till i Danmark. Att Danmark finns ligger skottlinjen handlar inte om sockerskatten eller att folket där pratar som om de har kronisk vinterkräksjuka utan om att danska tidningar hade det osedvanligt "dåliga" omdömet att publicera bilder på profeten Mohammed som rondellhund. De danska redaktörena gjorde vad de hade all rätt i världen att göra, de använde pressfriheten, yttrandefriheten - sådana friheter som vi tar för givna men som nu måste försvaras mot de som inte har vett att förstå sig på våra kulturers positiva och negativa sidor...

Det heter att de misstänkta terroristerna i flera fall var svenska medborgare, och jag vet att jag tassar in i gråzonen för vad som är politiskt korrekt när jag tycker att medborgarskapet borde betyda att man faktiskt har tagit sig till de lagar vi har och på vilket sätt vi använder vår frihet. Man behöver inte gilla allt man upplever i sitt nya land, man har ju rätten att yttra sig med sin kritik men att gå så långt att man med våld vill spränga bort det samhälle man sökt sig till saknar all vett och reson.

Nu handlar det ju om ett fåtal tokskallar, varav en tack och lov var en prakt-klant när han gjorde en egen gastric by-pass på Bryggargatan - men frågan är varför dessa människor som inte känner sig hemma hos oss skall få det medborgarskap som innebär ett välkomnande in i gemenskapen? De allra flesta sköter sig ju otroligt bra, och jag vill absolut inte klumpa ihop den stora massan av de som SD vill kasta ut med dessa terrorister som gömmer sig bakom ett svenskt pass när de sprider eller planerar att sprida död och förintelse omkring sig. Men borde man inte kunna återkalla ett medborgarskap för den som så uppenbart tömmer sina tarmar över det samhällsbygge han inte vill se stå upp? Skulle inte statslösheten vara en del av straffet för de som använder våldet för att skrämma andra och ändra på vårt samhälle...?

Detta gäller naturligtvis bara de som döms i domstol, de som är bortom allt rimligt tvivel skyldiga till de åtalspunkter om terrorism och omstörtande verksamhet som lagts dom till last. Ousama Kassir i sitt fängelse borta i USA är ju ett sådant exempel där det svenska samhället skulle markera sitt djupa ogillande - och samma sak för den handfull svenska medborgare som nu har gripits misstänkta för att ha haft ambitionen att slakta en hel tidningsredaktion med automatvapen, förutsatt att domstolarna kommer till slutsatsen "skyldig!"...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, AB1, AB2
Bloggar: Ekonomisten,

2010/12/28

FENOMENALE FREDRIK FIRAR FÖRTROENDET...?


Dagens fråga i Aftonbladet lyder "Varför är Reinfeldt så populär?" och det finns fyra förklaringar att välja på, fyra förklaringar som borde vara fem. Antingen kan man tycka att det är Fredrik Reinfeldts politik som ger honom folkets förtroende eller att det statsministerns person som ger honom en lyskraft som folket inte kan missa. De två kvarvarande alternativen är att det är den ännu mer strålande hustrun Filippa som gör Fredrik populär bland oss alfa- och beta-hannar som blir gröna avund eller kan allt förtroende bero på att han är den enda stjärnan på en snattsvart svensk politikerhimmel enbart för att det inte finns någon konkurrens att tala om...

Jag skulle vilja ha ett femte alternativ - "all of the above!" kryddat med en finansminister med ring i örat och hästsvans.

Fredrik Reinfeldt är utan tvekan den vi lite till mans vill hålla i handen när det känns jobbigt. De där inkännande fuktiga hundögonen andas ju välvilja och en ambition att faktiskt gå sida vid sida med det folk vars förtroende han bär. Fredrik Reinfeldt har fört en politik som uppskattas av fler än de som inte uppskattar den. Statsministern har en alldeles överdjävligt snygg fru som bara behöver svischa förbi en nano-sekund i ett nyhetsreportage för att en torrt malande anförande av statsministern skall upplevas som spännande istället för som trist och tråkigt. Bristande konkurrens, ja vad säger man när det största oppositionspartiet ägnar sig åt inbödeskrig och där den avgående ledaren Sahlin redan innan hade usla siffror och nu vandrar på sin Golgata-vandring.

Det handlar om att ligga rätt i tiden, och det är precis vad vi moderater gör just nu och vi har vår ledare att tacka för en stor del av framgången. Men inte bara Reinfeldt har lyckats bygga upp den bild som väljarna väljer att se på och köpa. Allt är ett gediget teamwork av de före detta partisekreterarna Littorin och Schlingmann, av Anders Borg och en här av förändringsbenängna moderater som tagit partiet dit vi nu är och Reinfeldt till en position som andas landsfader. Men nu är nu, framtiden ligger framför oss och vi måste hitta nya vägar för att gjuta fast den bilden vi vill att väljarna skall fortsätta att se - vi måste fortsätta förnyelsen...

Ett parti som står still är dömt att bli överkört, det är dödsprocessen som blir längre med en jättepopulär ledare. Att statsministern idag går sida vid sid med folket vars förtroende han bär innebär inte att de kommer gå där för evigt för att han är den han är, för att han har ett snygg fruntimmer, för att en samma gamla politik som har fungerat i 8 år skall göra det igen och för att hans huvudmotståndare är en lallande tant från Nacka som inte ens de egna har förtroende för.

Allt det där kommer att utsättas för prövningar, med undantag för Filippas skönhet som är bestående. Sossarna kommer få en ny ledare, en "hulk" från Skinnskatteberg om ni frågar mig, jobbskattevadrag nummer 21 kommer inte kännas lika spännande som ettan eller tvåan och Reinfeldt måste akta sig för övermod när 72% av folket som går vid hans sida också gillar sällskapet.

Det är nu när fienden träter och bråkar, det är nu när vi har lugn och ro i väntan på finanskris 2.0 som vi har tid att ändra skepnad igen, från de nya moderaterna till de ännu nyare moderaterna - och jag vill att vi hittar tillbaka till lite av vår kärna igen. Varför inte en blygsam satsning på ett starkare försvar? Varför inte lägga lite mer fokus på frihetsreformer där monopol-slaktande står på agendan...? Det finns vägar som känns som nya fast de kanske är gamla och beprövade...

Men vem är jag att tycka till egentligen, jag som tyckte att de nya moderaterna var en kompromiss för att få makten och behålla den. Partiet lyckades med det, jag bugar av ödmjukhet inför de framgångar som blev resultatet av en kameleont-politik och kan inget annat göra än att acceptera att ni gjorde rätt. Vi har ett parti som är störst, vi har en ledare som visste vad han sade när han kläckte ur sig de bevingade orden "Jag går sida vid sida med folket vars förtroende jag bär" i SvD redan 2007 - samma ledare som är på väg mot landsfaderrollen med stormsteg.

Min enmanstankesmedja jobbar för högtryck för att identifiera några områden där jag vill se en förnyelse, en förändring - men jag kan inte med min tidigare skepsis mot något som fungerat bra be er att lyssna på vad jag har att säga egentligen. Det enda jag ber er om är att inte göra om socialdemokratin misstag och gå från att förändra ett samhälle till att förvalta det man skapat - den som står still är dömd att bli överkörd, oavsett om man har en snygg fru och fuktiga ögon...

Länkar: DN, AB1, AB2, AB3
Bloggar: Kent

2010/12/27

CENTERN I SCHACK MATT - DAMOFFER...?


Visst har socialdemokratin en kris av guds nåde, och det är ju jättekul att beskåda från högerflanken. Men det finns några andra partier som också krisar, och där det är jättetråkigt att se på från högerflygeln - Kristdemokraterna och Centern...

Jag vurmar för en mångfald i det borgerliga samarbetet och mår fysiskt illa av tanken på ett två- eller treparti-system i det här landet där det nya statsbärande partiet utmanas av ett grönt spektakel och ett gammalt statsbärande parti som bara rör sig i sina dödsryckningar. Men är det inte dit vi verkar vara på väg, där "mitt" parti Moderaterna äter upp sina mindre vänner i en form av borgerlig kannibalism som leder raka vägen dit jag inte vill komma.

Missförstå mig inte, jag vill se ett starkt moderat parti, rent av dominerande i svensk politik för lång tid framåt. Men samtidigt vill jag absolut inte se "mitt" parti utvecklas till någon maktfullkomlig kopia av ett parti som grävde sin egen grav när man inbillade sig att man var ett med det svenska folket. Moderaterna kan gott få ha 38 procent av rösterna, men ändå vara beroende av 4% folkpartister, 4% centerpartister och 4% kristdemokrater - och där är vi inte nu enligt opinionsundersökningen som ger mig delade känslor...

Socialdemokratin fortsätter falla, men det är ändå en gåta för mig att mer än var fjärde svensk säger sig stötta ett parti som saknar ledning, visioner, politik och färdriktning. Samtidigt så finns det några tynande partier i vårt gäng som har ledare, hyfsade visioner, en politik i allians med sina vänner och en gemensam färdriktning som har lika många supportrar som Flamingo-kvintetten - och visst är det sjukt...?

När det gäller KD så har jag tidigare ordinerat min medicin, som innebär en tydlig positionering på högerkanten där traditionell konservatism tillsammans med KD:s kärnfrågor kommer locka till sig tillräckligt många desillusionerade gammel-moderater som mår dåligt i det nya partiet. Göran Hägglund är en partiledare som har potential att växa - det vet alla som har lite insikt i svensk politik - och ett partiledarbyte är alltså inte att tänka på i ett parti utan andra galjonsfigurer.

Men Centerpartiet då? Detta parti som en gång var borgerlighetens murbräcka mot Palmes socialdemokrati, detta Centerparti som idag är ett tragiskt minne av det som en gång var - vad kan Centern göra? Fan vet, eftersom jag tycker att Centern har gjort mycket rätt som de inte fått betalt för av väljarna. Ta kärnkraftsfrågan till exempel, hur skulle elräkningarna se ut om den gamla dammiga Fälldin-retoriken levde kvar in i i modern tid? "Svek!" skrek den där halvtokiga skådisen Solveig Ternström innan hon bytte till ett parti som inte längre vet hur de förhåller sig till kärnkraften.

Precis som i sosseriets fall så tror jag att det kommer att krävas ett damoffer innan Centerpartiet kommer upp på banan igen. Hur bra jag än tycker om Maud så finns det gott om folk som får ont i magen när de hör Maud orera. Maud skrämmer bort folk, Maud förknippas inte med det nya Centerpartiet - trots att hon är en av personerna bakom en nödvändig utveckling. Låt Maud göra en Lars Leijonborg, avgå som partiledare men fortsätta som ansvarigt statsråd där det finns massor att uträtta för en Allians som gått i stå.

Men vem vill jag se som ny Centerledare? Fick jag välja fritt så skulle någan av de gröna ikonerna Johan Hedin eller Per Ankersjö göra sig förträffligt i rollen som ledare för ett pragmatiskt framåtsträvande Centerparti, men så väl vill nog inte ödet att det skall gå. Men det finns en ny dam att plocka in om eller när Maud faller - och det är den unga men erfarna Annie Johansson. Skärpt, skön, modern och redo för att attrahera nya väljare till ett parti som behövs i svensk politik igår, idag och imorgon...

Det är vad jag tycker, men det behöver ju ingen bry sig om egentligen. Se det som goda råd från en vän som vill väl men som inte har någon talan i det interna familjelivet. Det enda jag kan är att be er att vakna, tre och helvt år kan gå väldigt fort och då behövs Ni mer än någonsin,

Länkar: SvD, DN, Expr, AB

2010/12/26

SOSSARNAS SCHACKPARTI - DAMOFFER?


Som i ett shackparti börjar pjäserna att flyttas i den socialdemokratiska maktkampen, och nu är det damen Ylva Johansson som ger sig ut bland fotfolkets bönder, sosse-adelns springare och fackföreningarnas medlöpare för att hitta en bra position att slå sig fram från. Den långsamma kungen Sven-Erik Österberg manövrar med tröghet i sidled, förvissad om att LO-borgens torn kommer till hans räddning i en rockad ifall Ylva utmanar för mycket, men lika mycket medveten om att det är den som sticker ut minst i Rörelsen som brukar ta hem partiet.

Men Ylva Johansson, skulle inte det kunna vara något för ett parti där inget av vikt händer och där de interna stridigheterna suger musten av den förnyelse som borde vara på brädet? Jodå, för oss som politiska motståndare skulle det valet vara lika tilltalande som kung Österberg av riksdagsgruppen. Ylva visar på en genuin självinsikt när hon tycker att hon saknar lyskraft, men hon lyser iallafall mer än Sven-Erik Österberg, men samtidigt vill hon vara med om att ta partiet framåt. Är det ett utstuderat och själveliminerande damoffer vi därmed får se Ylva göra den här dagen då hon väljer att just sticka ut...?

Ylva Johansson tillhör vänsterfalangen i SAP, en rätt naturlig placering för en kvinna som tog ett steg åt mitten från Vänsterpartiet Kommunisterna - som de hette på den tiden Ylva var aktiv, och sålunda kommunist. Med en ny ledare med hjärtat mer åt socialismen och mindre åt pragmatismen så blir skillnaderna större i svensk politik - och det behövs när nästan alla andra slåss på mittfältet.

Men frågan är fortfarande öppen, vem kommer efter Mona, den största parantesen i socialdemokratins historia? Ingen har tagit täten, allt är precis lika osäkert och skakigt som timmarna efter det att Mona hade hållit sitt berömda tal där hon avslöjade att hon inte trodde på partiets politik, partiets vägval och partiets förmåga att se samma verklighet som väljarna. Ylva Johansson vill vara med om att leda partiet framåt, i täten eller tillsammans med någon annan - låt oss för sosseriets skull hoppas att hon är bättre på det än att cykla nerför Götgatsbacken. Annars är risken lika stor att resultatet blir detsamma som när Ylva körde sin egen variant av flygande kilometern på Söders höjder, nerför, utför och med en våldsam krasch som slutresultat...

Länkar: SvD, DN, Expr,

2010/12/24

TRAMS I TOMTETIDER


Snöröken yr utanför fönstret, kylan gör sig påmind när jag tassar omkring över ett kallt golv i jakt på lite sötsaker till frukost. Ett glas julmust, några skumtomtar och en näve ischoklad så är lyckan gjord och tiden kan användas till en kort postning om två saker som man i framtiden kommer att associera till julen anno 2010 - tågkaos och ett försvar som förnedras av tomtar...

Högvakten vid Stockholms slott utsattes i natt för ett angrepp av tomtar, tomtar som slog ner en av vaktposterna för att komma åt en AK5:a. Kanske ett resultat av att någon person hade just en automatkarbin på sin önskelista och att denna person hade skött sig bra under året som gick, något han eller hon förmodligen inte kommer att göra när julklappen nu blir ett dödligt vapen. Kanske var det så att tomteverkstaden inte klarade av att tillverka ett funktionellt vapen, kanske var det här den enda lösningen för tomtarna att infria en öskning i de tider då önskningar slår in.

Men vad säger det om vårt försvar egentligen, när hotbilden av överfallande tomtar inte har tagits med i beräkningen och när man inte klarar av att värja sig mot desamma? Det säger rätt mycket tycker jag, om ett försvar som inte ens klarar av de löjligaste och närmast illusoriska motståndarna längre. Vi har ett försvar som verkar mot tomtar med svart skägg och i allt annat än röda kläder i ett land Långt-bort-i-stan, men här hemma har vi ingenting att komma med när tomtarna slår till mot självaste Konungens arbetsplats vid Slottsbacken i Gamla Staden...

Trots tomtarnas lyckade anfall mot Högvakten så är nog julens snackis väder och kaos på både vägar och järnvägar. Visst kan jag tycka att vi i Alliansen borde mäktat med mer när det kommer till att ta igen decennier av eftersatt underhåll på både järnvägsnät och vägar, men så har ju regeringen också brottats med att ta Sverige genom en kris på ett sätt som gör att vi i dag, trots inställda tåg och huttrande resenärer, trots igensnöade vägar och plogbilar som inte syns faktiskt är det land i Europa som gått ur krisen snabbast. Visst kunde vi gjort bättre, och det bästa man kan göra i detta fall är att se problemen, erkänna bristerna och ihärdigt jobba för att komma framåt i ambitionen med att resenärer i tåg och bil skall komma framåt. Där brister det, och det liknar mest enpajkastning där alla skyller på alla - och det skall jag också göra.

När sossarna denna morgon lastar regeringen för snöoväder och järnvägar som inte går att åka på när det vita täcket lägger sig över landet så mår jag fysiskt illa och skumtomtarna är på väg att komma i retur. Att det vi nu ser är resultatet av fem år Alliansstyre får vi höra, när sanningen är fyra och några månader och där just SAP styrt Sverige och landets järnvägar i princip oavbrutet under vår framväxt som industrination. Järnvägarnas förfall och en alltigenom usel infrastruktur är ett problem som dagens ledning måste hantera, men det är ett problem skapat av andra - nämligen de som idag sitter och kastar sina fekalier på de som faktiskt bygger bort en "getingmidja" i Stockholm, de som faktiskt får arslet ur vagnen och bygger en förbifart förbi Stockholm.

Så om du står där på en isande kall perrong denna julafton och väntar på ett tåg som inte kommer - förbanna gärna regeringen, Trafikverket eller SJ. Men bär samtidigt med dig i sinnet att allt faktiskt är sossarnas fel, precis som allt annat som inte fungerar här i Sverige...

Med dessa ord vill jag önska Dig och de Dina en riktigt God Jul med allt vad det innnebär av snapsar, julmat, godis och ömsinta ömhetsbetygelser. GOD JUL!

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, AB1, AB2

TOKMODERATEN ÖNSKAR GOD JUL...


Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast Leif Pagrotsky är vaken.

Står där så grå vid ladugårdsdörr,
grå mot den vita driva,
tittar, som många vintrar förr,
upp emot månens skiva,
tittar mot skogen, där gran och fur
drar kring gården sin dunkla mur,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.

Går till visthus och redskapshus,
känner på alla låsen -
korna drömma vid månens ljus
sommardrömmar vid Båven.

Glömsk av sele och pisk och töm
Pålle i stallet har ock en dröm,
krubban han lutar över
fylls av husbonden Görans klöver...

Går till stängslet för lamm och får,
ser, hur de sova där inne.

Går till hönsen, där tuppen står
stolt som husbonden Göran,
på sin högsta pinne.

Karo i hundboets halm mår gott,
vaknar och viftar svansen smått,
Karo sin "Paggan" känner,
de äro goda vänner.

"Paggan" smyger sig sist att se
husbondfolket - de kära,
länge och väl han märkt, att de
hålla hans flit i ära.
Görans skafferi han sen på tå
nalkas att se de söta små,
inget må det förtrycka -
det är hans största lycka

Så har han sett den, rörelsens och partiets forna ledare,
ren genom många leder
slumra som ett barn - men varifrån
kommo han väl hit neder?
Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick - men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!

"Paggan" vandrar till ladans loft,
där han har bo och fäste
högt på skullen i höets doft,
nära vid svalans näste.
Nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.

Då har hon alltid att twittra om
månget ett färdeminne,
intet likväl om gåtan, som
rör sig i tomtens sinne.
Genom en springa i ladans vägg,
lyser månen på "Paggans" skägg,
strimman på skägget blänker,
"Paggan" grubblar och tänker...

Tyst är skogen och nejden all,
livet där ute är fruset,
blott från fjärran av partiets fall
höres helt sakta bruset.
Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän det skall fara,
undrar, vem Prime-källan må vara.

Midvinternattens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Alla sova i enslig gård
gott intill morgontimma.
Månen sänker sin tysta ban,
snön lyser vit på fur och gran,
snön lyser vit på taken.
Endast Leif Pagrotsky är vaken.

Tokmoderaten i egen hög person vill önska alla sina vänner och ovänner, läsare och besatta, motståndare och medlöpare en riktigt GOD JUL! Må ni få de julklappar ni är värda, eller de som ni ni inbillar er att ni är värda...

Min julgåva till Er blir en lite jul-truddelutt som förgyller min julafton iallafall. Så varsågoda, Achtung X-mas!

2010/12/22

NIKLAS NORDSTRÖM OCH LIKSKÄNDANDET...


Niklas Nordström är socialdemokrat. Ja, det är iallafall vad han påstår och eftersom han har varit SSU-ordförande em gång i tiden så borde det väl vara så. Niklas Nordström har hyfsat ofta haft möjligheten att komma ut ur mediabruset för att berätta om sin syn på Sverige ur sitt sossiga perspektiv, och han gör det oftast riktigt bra om jag som politisk meningsmotståndare får tycka till. Men från är om Niklas Nordström vill sitt parti väl, eller bara använder ett redan nedkört parti för att mjölka pengar ur...?

Jag såg en bild framför mig där Niklas Nordström borde ha varit genuint intresserad av att hjälpa det parti som han säger sig sympatisera med, men den bilden var falsk om man inte tycker att det är hjälp att ta 40.000 kronor i arvode för att prata kriser med sina kamrater i Rörelsen. Hade jag själv varit en PR-guru av rang med hjärtat i ett parti som faller fritt och behöver allt stöd i världen för att hamna rätt så inbillar jag mig att jag hade gjort det gratis eller iallafall till ett kraftigt rabatterat kompis-pris. Men jag är ju inte PR-guru och mitt hjärta finns inte hos ett parti som faller fritt, snarare tvärtom. Niklas Nordström tänkte tvärtom, och SAP:s stängds kriskommission öppnade gärna plånboken.

Niklas Nordström påstår att han är socialdemokrat och egentligen borde jag inte ifrågasätta hans ideologiska hemvist överhuvudtaget, men beter sig inte Niklas Nordström som en rov-kapitalist på värsta tänkbara utsugar-humör när han tar betalt för att få sitt parti att ta sig ur krisen? Nordströms beteende är inte kompatibelt med den bild jag har av något som sägs vara en folkrörelse, något unikt och fint där den starka ställer upp för den svaga - det som en gång var bilden av sosseriet. Någonstans på vägen dog den bilden, och det är en av många förklaringar till varför "klia-varandra-på-ryggen-partiet" och den mest etablerade "politiker-adeln" är mer fjärran väljarna än vad man någonsin har varit just nu...

Det är inte fult att tjäna pengar, alls icke, och Niklas Nordström är ju bara smart när han lyckas ta betalt för det som han säkert skulle kunna berätta för någon insatt valanalytiker på Sveavägen 68 över en kopp kaffe. Men Niklas Nordström är sosse, påstår han, och då är det helt plötsligt lite fult att tjäna pengar, speciellt på något som är att likna vid likskändning. Niklas Nordström var smart, men frågan är om det var smart att återigen göra bilden av ett korrupt och kaotiskt parti ännu lite tydligare.

Socialdemokratin har under hela 1900-talet byggt upp ett starkt varumärke, till och från fruktansvärt starkt. Efter några svala år i början av det här seklet så rasade allt som ett korthus på några månader eller veckor efter en historisk valförlust. Är det bara jag som tänker på Refaat El-Sayed och Fermenta när man ser Ibrahim Baylan, Mona Sahlin och socialdemokratin av idag? Det finns ju likheter i det snabba förfallet, men där Mona Sahlin och Baylan knappast lär få sitta i finkan för vad de gjorde och hur de gjorde det...

Sosseriet var ett ståtligt rådjur trots sina fästingar som hoppade fram över de politiska fälten, trygg och orädd. Men så nådde rådjuret en väg där en orange långtradare skickade rådjuret ut i periferin med en våldsam kraft, och det som var så fint är bara så tragiskt. Som ett påkört rådjur vid vägkanten, plågat och lidande i väntan på det ofrånkomliga ligger ett tidigare respekterat parti, och vem om inte Niklas Nordström var framme och gav ett lidande parti det där befriande nackskottet...

Länkar: AB1, AB2, AB3

2010/12/21

AVVECKLA KÄRNKRAFTEN - ELDA EN LÄRARE...?


Där socialdemokrater ser kollektivet ser vi moderater individen, det är en avgörande skillnad mellan det före detta statsbärande partiet och det som växer in i den rollen ännu lite mer för varje dag som går.

Måhända är det socialdemokratins vurmande för kollektivismen som gör att deras företrädare, nätrotsbloggare och ledarskribenter allt som oftast försöker kladda ner sina politiska motståndare med sådana felsteg eller klavertramp som enskilda företrädare lyckats med. Den här dagen känner jag mig lite sossig faktiskt, så jag sjunker till samma låga nivåer som Alliansfritt eller någon annan subversiv sosse-bloggare när jag dömer hela Rörelsen efter en sosse-företrädare.

Någonstans i de småländska skogarna satt det en tillträdande ledamot för Barn - och Utbildningsnämnden och "facebookade" fritt ur hjärtat om de lärare och de skolor som hon senare skulle fatta beslut om. Men efter att ha tyckt att "vissa lärare kan dom ha som bränsle i värmeverket" och att "alla skolor kunde läggas ner" så dog den politiska karriären snabbt och skoningslöst.

Sosse-kvinnan från obygden slog faktiskt den manliga, nåja, konståkaren som blev vansinnig på samma forum när han inte fick åka till EM. Unge herr Majorov var mer vansinnig än galen när han slet ut "f", "u", "c" och "k"-tangenterna på sin dator, men Majorov sitter ju inte i beslutsställning och påverkar sin omvärld mer än med töntiga upphopp och ett snurrande som få normala människor att vomera. Sosse-kvinnan däremot, uttalade sig om frågor där hon skulle in och peta med sin ideologiska pekpinne.

Hade man varit individuliast och inte kollektivist så hade det ju varit enkelt att förklara bort tankar om lärare som bränsle i ett värmeverk eller ett nedstängt skolsystem med en enskild stolla som uttalar sig som privatperson och inte alls i Rosens namn. Men idag är jag kollektivist och inte individualist, och sambanden blir ack så tydliga om än skrämmande...

Helt plötsligt så står det ju klart hur sosseriet och deras tidigare vänner bland kärnkraftshatarna hade tänkt lösa det bortfall av energi som skulle bli resultatet av att stänga ner våra fina reaktorer. En reaktor ersätts av ett dussin rektorer och alla deras knastertorra lärare, och så bli av med kärnavfallsproblematiken. Tänk vad en glappande sosse i obygden kan berätta egentligen, om den omställningen till ett grönt samhälle och en debatt som får nytt bränsle.

Utan lärare, inga skolor är väl en naturlig följd av den nya energiformen. Att då lägga ner alla skolor är en nödvändighet som blir ofrånkomlig. Utan lärare blir eleverna lämnade vind för våg, utan möjligheter till inlärning och utan ordning och reda - det vill säga ungefär som skolan såg ut när Baylan var ansvarigt statsråd och när flumskolan blev ett begrepp i var mans sinne. Skillnaden mellan en skola i sossarnas händer och en nedlagd skola är alltså ytterst marginell, så även där kan man utan problem förstå hur tankevurporna hos en enskild sosse speglar tankegångarna hos ett helt parti.

Det vore ju vara enkelt att försöka bortförklara allt det där som skrevs på Facebook av en tillträdande S-ledamot i Barn- och Utbildningsnämnden som en stollas tankar och att hon minsann fick ta konsekvenserna av sitt glappande. Kan det ine vara så att hon fick gå för att hon röjde en hemlighet som Rörelsen vill hålla hemlig till den dagen då lärarna började gå upp i rök...?

Länkar: SvD, DN, AB

2010/12/20

ETT JULTAL SOM VAR ETT FÖRSENAT VALTAL...


Lite sjukt är det väl när man tillbringar lite drygt en halvtimme framför datorn för att lyssna på statsminister Reinfeldts jultal, direkt från Skansen. Med en grann gran i bakgrunden, och med två små kopior av tomtefar och tomtemor - jämställdhetskorrekt så man mår illa - som sufflörer stod han där, landsfadern och talade. Mycket mysigare än ifjol, då han bara ackompanjerades av två sterila och tråkiga granar...

Visst är traditionen att hålla ett jultal eller ett nyårstal trevligt, det visar iallafall en ambition att dela med sig av sina funderingar. Men ett tal är alltid enkelriktat, där ingen kan komma med synpunkter eller kommentarer direkt och därför av begränsad nytta när man vill frottera sig med väljarna och lyssna in deras synpunkter. Nu vet ju jag att det parti som statsministern företräder gärna lyssnar in strömningarna i debatten och suger åt sig det som folk tycker för att på ett så genialiskt sätt som möjligt bli allas parti. Moderaterna förändras, moderaterna förnyas och vi gör det hela tiden. Nyckeln till framgången är just det, att hitta en politik som ser samma problem som väljarna och som faktiskt gör något åt desamma.

Om någon ber mig att kortfattat förklara varför Socialdemokraterna i Sverige av i dag är med döda än levande så är orsaken att de inte förmått att varken förstå eller förnyas, där gamla dogmer och en möglig retorik blandas med en rejäl portion gnäll till något som de flesta inte blir kloka av att lyssna på.

Peter Högberg är en av galjonsfigurerna bland sosse-bloggarna, och imorse måste han ha vaknat på helt fel sida. I det Högbergska hemmet lär det ha osat av svavel i förmiddags, när mysige Peter skrev ett blogginlägg om oss moderater. Svaveldoften kom inte ifrån några sprakande tomtebloss, utan från bloggaren som förbannade oss som lyckas med det som hans parti inte lyckas med. Peter är bitter, och andemeningen i texten är att vi moderater bara lurar väljarna att tro att vi vill dom väl, att vi i grund och botten är emot den lilla människan och att vi gärna äter spädbarn till frukost. Men hallå säger jag? Orsaken till att jag blev moderat var ju att just vi stod ipp för den lilla människan mot byråkratin, mot en stat som med pekpinnar ville få in folket i "rätt" fålla.

Att idiotförklara väljarna och berätta för dom att deras verklighet bara är en illusion är inte rätt väg att gå för att få samma väljare att återigen söka efter svaren på sina frågor hos socialdemokratin, Peter. Väljarna säger sitt, och som de säger det och som de sade det den där valdagen då sossarna gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes...

Tillbaka till statsminister Reinfeldts jultal. Bra? Nä, inte speciellt. Varför? För att det var en stel kopia av ett valtal, ett tal som mest andades självgodhet och alldeles för lite visioner. Vi vet alla att det är jobben som ligger i fokus och måste ligga i fokus, men det har vi hört till leda och ännu lite mer så när det kläms in sjuttioelva gånger på ett stycke. Ett jultal måste andas något om ett högre mål, om den lilla människans tillvaro i frihet och med en ömsint statsminister i bakgrunden som hjälper till när så behövs.

Den lilla människan är en människa som oftast bara jobbar 33 procent av timmarna per dygn, om man nu har ett jobb. Hur ger vi den lilla människan möjlighet att använda de andra 67 procenten av livet till något vettigt och stimulerande, vilka instrument kan vi ge den lilla människan för att själv kunna utforma sin drömtillvaro? Svaret är naturligtvis sänkta skatter, vad annars kan svaret vara från en moderat...?

Men inte bara sänkta skatter, utan så mycket, mycket mer. Det är detta "mycket, mycket mer" som vi måste hitta och lyfta fram i våra politiska visioner, en vision som alltid måste sätta den lilla människan framför den stora staten - alldeles oavsett vad sosse-bloggare som Högberg än går och insinuerar.

Det här med jultal kanske skulle vara något att nappa på, men nu är julen för nära så jag har inte tid att skapa en egen tradition till jul. Men varför inte ett Tjugondedag Knuts-tal på en nästan lika mys-pysig plats som Skansen? Tokmoderatens Tjugondedag Knuts-tal på Torekällberget, inne i svinstian eller i stallet bland doften av hästskit. Gott så, så får det bli! Tidpunkten återkommer jag med, eftersom det måste synkroniseras med julgransplundringen...

Någon som kan ta sig dit och filma spektaklet tro? Det är dags att skapa sina egna traditioner, med ett tal som berör mer än det som min och din statsminister flosklade ur sig den här dagen på Skansen.

Länkar: SvD, DN, Expr,
Bloggar:

2010/12/19

VÄLKOMNA JULKLAPPAR, OVÄLKOMNA JULKLAPPAR


Det börjar likna valrörelse, banne mig...

Opinionsundersökningarna duggar tätt så här inför julen, och medan vi moderater får fina och välkomna julklappar av opinionsinstituten så finns det en hel del andra partier som kommer vilja reklamera sina klappar så fort gästerna har gått. Sossarna är, fullt naturligt, ett gäng som får tråkiga och vidriga julklappar - konstigt vore det väl annars eftersom ingen någonstans, någonsin eller någon gång kan veta vad det partiet egentligen vill.

Ett ledarlöst parti, med en förlamad kalkon som illusorisk partiledare till och slutet av mars, attraherar förmodligen bara de som inbillar sig att socialdemokratin fortfarande är det enda statsbärande partiet och den enda garanten för att Ådalen aldrig mer kommer att inträffa. Snön faller utanför fönstret, precis som socialdemokratin - och precis som med snöandet så syns inget slut. Fallet fortsätter och oavsett hur mycket snö det ligger på backen så kommer smällen i marken att bli hård...

Våra små Alliansvänner fortsätter att leva sitt liv i skymundan, där vi moderater fortsätter att ta stora tuggor av deras revbensliknande kroppar. En av de största utmaningarna för Alliansen är och kommer att vara våra små vänners välbefinnande och tillväxt. En svår ekvation att lösa, men inte omöjlig. Framtiden för dessa partier kan inte vara ett ständigt beroende av stödröster från det stora partiet, det som har råg i ryggen och säd i brallan.

För oss moderater, för miljöpartisterna och sverigedemokraterna så är julklapparna fina och uppskattade, för alla andra kunde julfirandet kännas så mycket bättre. När det kommer till sossarna så sitter jag och njuter, väl medveten om att skadeglädjen är den enda sanna glädjen...

Länkar: SvD, Expr, AB1, AB2, DN Debatt,
Bloggar: Kent,

2010/12/18

EN TWITTRANDE BILDT VS SPONTANE FREDRIK


Carl Bildt är landets utrikesminister, och det är han med den äran. Carl Bildt har även förstått sig på de sociala medierna och är generös med såväl folkbildning, reseberättelser och information på både sin blogg och sitt Twitter-flöde. Carl Bildt är en handlingens man, och var om inte på genom utrikesministerns utåtagerande beteende på Twitter fick Sverige och svenskarna en första inofficiell bekräftelse på att den vedervärdiga mannen från Tranås var en riktig, men klantig, terrorist...

Fredrik Reinfeldt är landets statsminister, och det är han med den äran. Men det som Carl Bildt har snappat upp om de sociala medierna är ingenting som statsministern vill kännas vid. Nej, allas vår Fredrik har en rätt skeptisk syn på det här med bloggar och twittrande om jag förstår honom rätt - och jag tror att jag förstår varför. I en intervju för förvisso längesedan gav ju Reinfeldt den här bilden av de medier som andra betraktar som nyskapande: "Somligt ska du inte lyssna på. Bloggar och liknande öppnar en sluss, människor som inte mår bra kan avreagera sig, säga och tycka vad som helst och - hur ska jag förhålla mig till det?"

Jag inbillar mig att statsminister Reinfeldt är lite för stelbent och lite för lite spontan för att mäkta med ett Twitterflöde eller en basal enkelriktad blogg. Hur roligt skulle det vara att läsa att terroristen på Bryggargatan var på väg att göra något som var "oönskat"? Hur roligt skulle det vara att varje gång läsa en bloggpostning eller en kort Twitter-kommentar där man vet att vartenda ord är vägt på guldvåg och genomanalyserat i flera olika led för att allt skall vara så där äckligt tillrättalagt och oklanderligt...?

Carl Bildts blogg är ju inte heller så där enormt spännande som den borde kunna vara med tanke på hans resande, umgänge och strapatser. Varför inte skapa en egen variant av Wikileaks där Bildt både mellan och på raderna berättar vad han tycker och tänker om ambassadörer, ministrar, höga potentater och oppositionens gnällspikar? Tänk vad mycket tid Julian Assange skulle få att leta rätt på kvinnor att våldta eller begå sexuella övergrepp om alla intressanta människor bloggade eller twittrade om det som de innerst inne tänker och tycker.

Nu kom det reaktioner på Carl Bildts Twitter var den första reaktionen från någon i regeringen på den där klantiga terroristen, reaktioner på att Calle var för snabb med sina slutsatser och att han minsann borde ha låtit statsministern vänta sina 19 timmar innan med att reagera å regeringens vägnar. "Pseudodebatt!" tyckte Calle Bildt när hans twittrande ältades både i gammelmedia och nya medier, och visst var det så.

Den här dagen så kliver statsministern ut ur skuggorna och försvarar sin utrikesministers twittrande och bloggande så där lite halvdant. "Om twittrandet börjar bedömas som officiella ståndpunkter får vi överväga att ta bort det..." låter det i helgarderingen från Rosenbad. Själv är jag glad att det finns någon som stillar intresset heller ångesten när det smäller eller händer saker. Den dagen då regeringen avvaktar in i absurdum så är vi i samma situation som när Persson och Danielsson kaosade till Tsunami-hanteringens första betydelsefulla steg.

Med en utrikesminister som ligger på framkant i informationsutbytet så behöver vi inte oroa oss för att ligga steget efter, detta alldeles oavsett om det Bildt skriver eller tycker uppfattas som officiella ståndpunkter eller egna.

Länkar: SvD, DN,
Bloggar: Kent,

ROSORNAS SMUTSIGA INBÖRDESKRIG ...


Det sägs att socialdemokratin av idag är i ett tillstånd som påminner om Hela havet stormar, men frågan är om inte storm är ett alldeles för lindrigt ord för att beskriva det som sker i SAP. Orkan eller tyfon passar väl snarare bättre för att beskriva en fars i den svenska politiken. När morgonens opinionsundersökningar berättade om nya, dystra och historiskt låga siffror för det gamla statsbärande partiet så fanns det de som inte kunde förstå hur det kunde bli så få som såg sosseriet som sitt val. Själv sitter jag och funderar på vad som felar det här landet när fler än en fjärdedel av väljarna fortfarande tycks uppskatta kaos och populism, ledarlöshet och inbördeskrig...

Knappt hade opinionsundersökningarna lagts till rullorna förrän ytterligare en nyhet med rötterna i Rörelsen lyckades frigöra sig från mediabruset. Den här gången handlade det om PR-byrån Prime, Svenskt Näringsliv och deras gemensamma kamp för att få sossarna att bli mer tillväxtvänliga. Vänsterfalangen i socialdemokratin förfäras, högerfalangen får se sina ambitioner att stöpa om ett misslyckat parti till något som kanske kan börja attrahera tänkande människor igen gå i stöpet. Själv vet jag inte om jag skall hånskratta eller gråta.

När folk ur den egna leden, som den gamle SSU-ordföranden Niklas Nordström, United Minds-gurun Carl Melin, bloggaren Erik Laakso med flera, går i kapitalets ledband så är det kört och dömt att misslyckas. Då vägrar även de som inser att det som sägs och tycks faktiskt är rätt att acceptera sanningarna som förs fram, och detta för att det är fienden i Svenskt Näringsliv som har pungat ut med några miljoner till Prime. Trovärdigheten hos de som fått betalt för att tycka och tänka det som de redan tyckte och tänkte är som bortblåst i snöstormen. Socialdemokratin hamnar återigen i en lose/lose-situation, och det gör faktiskt Sverige också. Sverige behöver ju en socialdemokrati som lever i verkligheten och inte i någon Ohlysk drömvärld.

Att herrar Nordström och Melin med flera hållit tyst om detta uppdrag beror ju bara på att de sett reaktionerna framför sig. Allt de har varit är ju smarta, eftersom de har sett till att få betalt, riktigt bra betalt, av en av ”högerns lakejer”. Detta för att föra ut ett budskap de redan hade tänkt föra ut. Att då få tjäna en hacka på sitt tyckande och dessutom dränera näringslivet på några miljoner hade ju varit en win/win-situation – men resultatet blev det motsatta.

Högerfalangen i socialdemokratin ser orsakarna och sambanden till varför partiet numera är en driftkucku bland de politiska partierna, snart i samma division som Linda Rosing och hennes Unika Parti. Till och med Mona Sahlin gjorde ju upp med sitt eget parti och sin egen politik på ett sätt som måste liknas vid ett självmordsbrev när hon höll sitt tal inför Förtroenderådet. Men de slutsatser som Mona drar, som Niklas Nordström, Ilija Batljan eller några andra pragmatiska sossar ser, oavsett om de har blivit pröjsade av näringslivet, så finns det många andra som vägrar att se samma verklighet.

Vänsterfalangen vägrar fortfarande att se sambanden, och vädrar morgonluft när nyheter som denna bubblar upp. Det smutsiga kriget blir ännu lite skitigare och det som är helt absurt är att allt detta utspelas i ett och samma parti. Hade det handlat om en koalition eller en allians av olika partier – så visst, då måste det kunna gå hett till. Nu är det folk som går i upp i samma talarstol på partiets kongresser och extrakongresser, som kallar varandra för ”kamrater” för att sedan följa upp de vänliga orden med en kniv i ryggen.

Sosseriets falanger verkar vara så oeniga som man bara kan vara, och det utnyttjade Svenskt Näringsliv i en ”pre-emptive strike”, innan valet för att splittra ett parti som var och är som ett korthus. De där fyra miljonerna man betalade PRIME kan nog anses vara en lyckad investering om man tittar på socialdemokratins tillstånd av idag. En lyckad investering men på gränsen till kriminellt, eftersom aktiv dödshjälp fortfarande är olagligt i Svea Rike...

Socialdemokraterna kommer att ta sig igenom det här, frågan är bara med vilka kvarstående men. Socialdemokratins falanger kommer spela upp charaden inför väljarna om att man egentligen tycker likadant som sina kamrater när sanningen är en helt annan. Allt kommer att sluta med kompromisser och halvmesyrer för att hålla ihop partiet ännu en liten stund, och med kompromissandet följer en kompromisskandidat som ny partiordförande. Är det dags att gratulera Sven-Erik Österberg till posten som Mona Sahlins kronsprins? Med tanke på att han redan under valrörelsen började positionera sig för rollen som en enande kraft i ett djupt splittrat parti så har han bäddat för sig. Vågar man säga grattis redan nu till oss som hållar tummarna för Alliansen 2014...?

Länkar: SvD, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5,
Bloggar: Johansson, Andersson, Högberg, Westerholm, Västros

2010/12/17

SNÖN FALLER OCH SOSSARNA MED DEN


Snön fortsätter vräka ner, men det är inte de där stora, härliga och mjuka snöflingorna som lägger sig på marken. Medan de små, stickande vassa och isiga snöprojektilerna blåser horisontellt så faller ett gammalt statsbärande parti rakt ner. Nya opinionsundersökningar visar en socialdemokrati i fritt fall, och vem kan vara förvånad...?

Av ett parti som inte för alltför länge sedan attraherade nästan varannan svensk är det bara en rykande ruin kvar, ett tidigare överlägset stort parti som nuförtiden knappt var fjärde väljare vill ta till sitt hjärta. Men vem kan vara förvånad när det är ledarlöst parti där man får tre olika budskap i en och samma fråga på 24 timmar och där ingen ännu vet åt vilket håll Rörelsen rör sig om FRA-frågan. Ordföranden i justitieutskottet, Morgan Johansson, framhärdar med en dåres envishet att sosseriet lägger sig platt för en misslyckad terrorist när han vill se att partiet gör upp med Alliansen. Nätrötterna skriker sig hesa om att Morgan skall hålla käften och inifrån Riksdagsgruppen hörs olika budskap, men där slutsatsen ändå är att Morgan faktiskt bör knipa igen. Från partiledaren hörs ingenting alls, och bilden av ett parti utan ledning, utan politik och med ingen aning skrivs i historieböckerna för all framtid.

Knappt tre månader återstår innan partiet går från dagens ledarlösa situation till att man lyckas få fram Sven-Erik Österberg som den progressiva framåtsträvaren till kompromisskandidat som Monas efterträdare. Det är ju faktiskt inte utan att man tycker synd om den store mannen från Skinnskatteberg, för hur lätt kommer det att bli att vända på det här? Monas politiska testamente är en tragisk läsning för alla med hjärtat till vänster. Inte nog med att hon redan nu verkar ha lämnat sitt parti åt sitt öde, det var hon och hennes handplockade rådgivare som faktiskt ledde partiet till detta öde.

Både Novus och Synovate berättar berättelsen om en Rörelse neråt som ännu inte slagit i backen, och det är ju rätt fantastiskt att en regering som inte gör något speciellt springer ifrån oppositionen. Men när oppositionen är så usel som den är i dessa dagar så behövs tyvärr ingen skärpa, inga banbrytande förslag eller något stort ledarskap från de regerande - det enda som behövs är att sätta sig ner i fåtöljen och se på hur ett tidigare stort parti förvandlas till något helt annat.

Det är nästan så att man väntar på att Sören Holmberg skall dras fram i media för att redan nu konstatera att sossarna är rökta och att ingenting någonsin, någonstans, någon gång kommer att rädda partiet från en valförlust 2014. Den dagen då Sören gör detta kommer jag att bli genuint orolig, för den dagen är det dags att vi växlar upp och börjar hitta en ny politik för en ny tid. Att sitta stilla fungerar bara så länge sossarna torterar sig själva inför väljarnas häpna ögon. Den dagen de krisat klart kommer en ny tid, men en ny tid som inte nödvändigtvis behöver betyda att vår huvudmotståndare blir det som de en gång var. Men just nu är faktiskt övermodet vår värsta och enda fiende, sossarna är det inte - inte på långa vägar...

Länkar: SvD, DN, AB, Expr

2010/12/15

DISSOCIATIVA SOCIALDEMOKRATER


Var är socialdemokratin på väg och varför är man på väg dit? Det är en naturlig fråga för alla med det minsta intresset för svensk politik, och efter gårdagen är frågorna så mycket fler.

Igår morse kunde vi överallt läsa och höra hur Morgan Johansson, företrädare för ett gammalt statsbärande parti, lade sig platt för terrorismen. Morgan Johansson berättade att SAP ville se att FRA-lagen minsann kunde får vara kvar och att SÄPO också kunde få vara med på ett hörn - detta i spåren av självmordsbombaren på Bryggargatan. Men det var oavsett orsak morgonens budskap, förvisso bara från Morgan - men Morgan är ju trots allt ordförande i justitieutskottet och därmed inte vem som helst. Vem skulle inte vara bättre lämpad att slänga ur sig sådana här 180 graders svängar i partiets namn än just ordföranden i justitieutskottet?

Dagen gick och bilden av ett parti med diagnosen DID tornade upp sig, lika mycket överallt som Morgan Johansson hade fått spridning på sin kapitulation för terroristerna. DID betyder "dissociative identity disorder" - på förenklad svenska multipla personligheter. Socialdemokratin av idag vill inte kännas vid socialdemokratin från augusti 2010 eller samma parti från november 2008. Det gamla statsbärande parti har blivit ett skämt, med en diagnos som gör att man numera har en mängd personligheter med olika mönster vad gäller uppfattningar, åsikter och interagerande med sin omgivning - det vill säga väljarna...

Det Morgan Johansson sade på morgonen gällde inte på kvällen, och sällan har väl en diagnos på ett sjukt parti varit så lätt att sätta som igår. Ordföranden i justitieutskottet sade en sak på morgonen, gräsrötterna skrek sig hesa om ett kongressbeslut som Morgan bajsade på och resultatet var att skämtpartiets riksdagsgrupp tog bångstyriga Morgan, inte vem som helst utan ordföranden i justitieutskottet, i örat på kvällen.

Det man tyckte var snabba förändringar, från valrörelsens vallöften som numera ingen någonsin, någongång eller någonstans verkar ha trott på - så förändrar man nu uppfattningar med expressfart i Rörelsen. Numera kan man inte ens vara säker på att det som någon sosse har sagt på morgonen gäller på kvällen. Spännande är det, men knappast seriöst. Av ett gammalt statsbärande parti återstår det bara ett sjukt parti tar till psykologiska försvarsmekanismer för att kunna leva med sig självt. Vi ser ett parti som tar till dissociation för att kunna hantera ett allvarligt trauma - som ett historiskt uselt val. Därför verkar partiet numera utvecklat en eller flera olika personligheter för att kunna hantera 19 september-traumat...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, AB, Expr, SVT1, SVT2

2010/12/14

SOSSERIET - ETT RYGGRADSLÖST PARTI

Den ryggradslösa masken Morgan i leran...

Letar man efter synonymer på "ryggradslös" så hittar man en handfull omdömen som denna morgon passar in på socialdemokratin av idag. Vad sägs om osjälvständig, hållningslös, viljesvag eller karaktärslös? Allt stämmer ju in på ett ledarlöst parti där olika förmågor och företrädare med ett gigantiskt suddgummi är på väg att radera allt av vad SAP stod för i den valrörelse som avslutades för mindre än 3 månader sedan...

I spåren av den misslyckade terroristen på Bryggargatan så kommer naturligtvis ett populistiskt inspel från ett parti som numera använder sina gamla överenskommelser med Miljöpartiet och Vänsterpartiet att torka sig i arslet med. Denna morgon berättar Morgan Johansson att partiet måste hitta tillbaka till Bodström-samhället, att man snyter sig i vallöften där bläcket inte hunnit torka. Medan Sverige i övrigt försöker förstå hur vi skall hantera den nya situationen så kapitulerar Morgan Johansson och hans parti totalt inför terrorismen. Terroristens mål med ett förändrat samhälle krävde inte mer än hans egen uppsprängda buk och en brinnande bil på Olof Palmes gata för att sosseriet skulle visa att de är ett gäng ryggradslösa, viljesvaga politiker som gått från ett gediget analyserande till att så snabbt som möjligt säga det som man tror att väljarna vill höra.

En regering behöver en bra opposition för att göra ett bra jobb, statsministern behöver en värdig motståndare för att ständigt vara på tårna - men med dagens vindflöjel-opposition så måste man bli orolig som regeringskramare. En sämre opposition än den vi ser idag, igår och imorgon har med största sannolikhet inte funnits i det moderna Sverige. Inte nog med att de träter internt och att det är omöjligt att veta vad det gamla statsbärande partiet egentligen tycker i viktiga frågor - de saknar en fast ledning, de saknar ryggrad och ideologiskt patos.

Frågan är vilka fler frågor som snart bubblar upp och där sosseriet kommer att svänga 180 grader? Vågar man gissa på att det kommer en omprövning av den negativa inställningen till en moderniserad och mer effektiv kärnkraft den dagen då väljarna börjar få sina elräkningar i brevlådorna? Det enda man kan vara säker på är att det kommer mera - mer av omsvängningar, fler av vallöften som man inte längre vill kännas vid. Bilden av det ryggradslösa partiet är på väg att bli den enda bilden av Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti - bäva månde nationen med en sådan usel opposition...

Länkar: SvD, SvD, DN, Expr, AB

2010/12/12

KABUL, BAGDAD, JERUSALEM, STOCKHOLM...


Att ta steget från Monas skräckinjagande klänning på Nobelfesten till en - tack och lov klantig - självmordsbombare i Stockholms julhandel är steget inte så långt som det borde vara. Det är två diametralt olika händelser, den ena oskyldig och den andra vidrig, som likväl fyller mitt sinne med skräck. Är det här den naturliga anpassningen av Stockholm och Sverige till världens mest ökända platser när det kommer till ett nytt "bält"-mode och till klänningar vars utseende nästan kan döda precis lika bra som en rörbomb vid midjan...?

Naturligtvis skall vi i den stund av tilltagande oro ändå vara fruktansvärt glada att den här kufen som berättade att "nu ska era barn, döttrar och systrar dö lika som våra bröder och systrar och barn dör" var ett klantarsel som bara lyckades ta livet av sig själv. Det kunde ha varit så väldigt mycket annorlunda och vidrigt mycket värre, det kunde ha varit ett Stockholm som i spåren av Nobelfestligheterna och en bisarr oppositionsledares klänning hade färgats rött av blod till ljudet av jämrande människor i olika grad av upplösning.

Det är bilder vi brukar se på monopol-TV:s nyheter och andra kanaler från Irak, från Afghanistan, från Israel - men som om den här galningens ambitioner att ta jihad till Stockholm, Sverige, hade placerat in vår huvudstad och vårt land i ett sällskap där jag inte vill se oss. Men trots detta första misslyckade steg i terrorismens trevande tassande in i det svenska folkhemsbygget så vet vi numera att inte vi någonstans, någongång, någonsin kan gå omkring och inbilla oss att vi lever i en skyddad bubbla - fria från omvärldens vidrigheter...

Den dagen kommer då den misslyckade kufen från igår får sin efterträdare i en mer fokuserad och skicklig efterföljare som lyckas med sitt uppsåt att låta oskyldiga människor plikta med sina liv för att vi i Sverige har en yttrandefrihet som gör att tokiga konstnärer kan framställa profeten Mohammed som rondellhund utan inblandning från staten. Den dagen kommer då det kommer att smälla någonstans för att vi svenskar tycker att stackarna i Afghanistan har rätt att leva i en något så när dräglig tillvaro i skydd av svenska soldater. Det kommer en dag då både truppinsatsen i Afghanistan och vår yttrandefrihet kommer att ifrågasättas för att en bomb som har briserat - och det är då styrkan i samhällsbygget måste visa sig, att grunden är solid.

Inga trångsynta idioter med en mörk agenda skall någonsin med våld få ändra vårt samhälle, vårt sätt att leva våra liv - allt annat vore en feg kapitulation för våldet och våldsverkarna. Med min bild av hur Sverige och svenskarna fungerar så är jag tyvärr inte säker på att utfallet blir att folkhemmet står kvar som med en sargad fasad men med grunden intakt. Sverige är ett land där våld eller hot om våld nästan alltid har lett till eftergifter...

2010/12/11

MONA OCH OMDÖMET...


Ja, jag är konservativ upp i stolgången och riktigt tråkig när det kommer till vilka kläder som jag anser vara spännande och snygga - men jag inbillar mig att det var fler än jag som reagerade vilt när de fick se Mona Sahlin på Nobelfesten igår kväll...

Ja, jag missade synen igår eftersom jag hade helt andra saker att pyssla med än att sitta framför TV:n och vara avundsjuk över att inte få vara i Stadshuset - men när jag idag fick se en bild på oppositionsledaren Sahlin och hennes uppseendeväckande klänning så kan jag inte vila på hanen. Det var en klänning som förmodligen bara Ernst Kirchsteiger kan se något vackert i, om ens han. Vad hade Mona och Bosse egentligen dragit i sig innan partajet egentligen? Hallucinogena svampar? En rejäl dos uppåt-tjack? Något som grumlade det redan grumliga omdömet ytterligare var det iallafall.

Att Mona är en rätt omdömeslös person vet de flesta om sedan tidigare, där klänningen igår var den sista spiken i kistan. Det räckte liksom inte med att ge efter för vänsterfalangens gnällande och släppa in kommunisten Ohly i sitt regeringsalternativ eller med att i sitt sista riktiga tal till SAP:s förtroenderåd såga sin egen politik och sina egna visioner jäms med fotknölarna. Det behövdes ännu lite mer än en vansinnig valrörelse där förnyelsen bland Monas vallokomotiv var lika frånvarande som den goda smaken när det kom till klänningar och Nobelsfester.

Man skall inte sparka på en som redan ligger, jag vet. Men om den som ligger ner ställer sig upp iförd en sådan klänning som Mona bar igår så kan inga starka benmuskler i världen hindra de naturliga spasmer som blir resultatet av en chockupplevelse. Med gårdagens insats i Blå Hallen så klassar Mona in som värdig efterträdare till den norska spökpratande prinsessan Märtha Louise som tills igår stod högst på prispallen när Europas fulaste utstyrsel under allmän beskådan bedömts av kritiskt granskande ögon.


Tack Mona Sahlin, den som vågar vinner... inte alltid. I detta fall är det en bild av en omdömeslös eller spritt språngande galen, smaklös kvinna som tornar fram inför betraktarens ögon. Tack Mona Sahlin! När inspirationen tryter för att blogga så dök du upp som en räddande ängel. Nu blev det lite skojigare igen...

Länkar: SvD, DN, AB