2008/12/30

EN DAG ATT FIRA

Kom på partaj till en strandad sjöelefant!

Den 18 januari klockan 18:06 är det stort "födelsedagskalas" i den Moderata föreningslokalen på Järnvägsgatan i Sundbyberg, ty det är den dagen då bloggen Tokmoderaten firar sin första födelsedag. För även om jag är en extremt ödmjuk och på gränsen till självutplånande person så vill jag denna dag under en kort orgie i självcentrering fira mig själv omgiven att de som på olika sätt bidragit till att få mig att tycka att bloggande är så skojigt.

Under hela januari kommer jag fokusera på detta firande med ett antal olika aktiviteter. Först och främst inbjuder jag mina främsta bloggvänner att gästblogga på den här sidan med ett ämne jag bestämt enligt nedan. Självklart kan man vägra, men då kommer jag istället använda den dagen som gästbloggaren skulle fyllt ut bloggen med en avslöjande artikel om svikaren, en artikel som kommer ge latmasken frossa och kramper, men som inte heller alls kan garanteras vara helt sanningsenlig... Men känn inget tvång, för Guds skull!

Gästbloggare och ämnen enligt lista, inlägget skall vara Tokmoderaten tillhanda senast 4 dagar innan publicering.

10 januari 2009: Göran Pettersson: "Min kamp för att byta namn på Sundskär till Bohmansskär ur ett historiskt perspektiv"
11 januari 2009: Martin Nilsson: "Att köpa väljare med bullar, kaffe och Annas pepparkakor. Så skall Tyresö åter bli socialistiskt."
12 januari 2009: Mattias Lönnqvist: "Därför är min våta dröm en natt med vår plastikkorrigerade drottning..."
13 januari 2009: Nathalie Sundesten Landin: "Som nybliven lärare blir mitt arbetsliv så mycket lättare under Jan Björklunds visa ledarskap"
14 januari 2009: Mary X Jensen: "FRA-lagen, ett sätt att komma tillrätta med den utbredda homofobin"
15 januari 2009: "Wiseman": "Försvarsarbete och kärleksliv. Hur man raggar på krogen med ordergivning"
16 januari 2009: Joakim Draköga: "Att fostra sina döttrar i ett kärlekslöst förhållande"
17 januari 2009: Erica Lejonroos: " Därför är ister upphetsande. Min allt djupare relation till Tokmoderaten"
18 januari 2009: Carl Grufman: "Färdtjänstbussar och krockkuddar. En studie i trafiksäkerhet för den genomsnittlige, alkoholiserade 40-talisten i behov av specialtransporter"

Därefter inbjuds alla läsare att senast den 15 januari insända sina åsikter om vilken av de Tokmoderata blogginläggen som varit mest läsvärt på ett aller annat sätt under det år som gått. Rangordna enligt följande: 3 poäng till det bästa, 2 poäng till det nästan fulländade och 1 poäng till det som är så mycket bättre än något annat formulerat på bloggosfären. Skicka dina poäng till fredrik.antonsson@moderat.se. Det finns ju bara cirka 550 inlägg att välja mellan så det borde vara enkelt... Fullständig anonymitet garanteras, så om någon sosse tycker att mina inlägg om Mona bara är bäst så kommer jag inte lätta på sekretessen förrän lagom till valrörelsen 2010.

Allt detta leder fram till firandet på årsdagen, som kommer bli en härlig afton i glada vänners lag. Självklart bjuds det på mat, och de som läst min blogg kan nog gissa grundelementen i den buffet som serveras. Mat samt välkomstdrink är gratis, medan all annan alkohol eller svagdricka får bekostas av gästen. Eftersom jag är en så pass populär person så nödgas jag handplocka mina gäster till denna festivitet och de som dragit vinnarlotten är de bloggare jag läser mest, och några av mina ihärdigaste kommentatorer.

Gästlista: Mary X, Erica Lejonroos, Wiseman, Winston, Mattias Lönnqvist, Joakim Draköga, Stefan Bergström, Nathalie Sundesten-Landin, Martin Nilsson, Claes Nordmark, Göran Pettersson, Lennart Nilsson (Fp Nacka), Per Hagwall, Peter Trixe, Carl Grufman, Kristian Krassman och Linda Rosing... Övriga intresserade ombeds kontakta mig på ovanstående mailadress för lämplighetsprövning. Inbjudna gäster önskar jag svar från senast den 11 januari klockan 18:06 per mail, till samma adress som ovan.

Ett antal priser och utnämningar kommer delas ut under aftonen till välförtjänta med-bloggare, och den av mina bloggar som fick högst poäng av läsarna kommer efter middagen att dramtiseras förtjänstfullt av Ernst Kirchsteiger.

Jag längtar redan...

"BOTTEN" BEROENDE AV "TOPPEN"


I dagens SvD kan man läsa om att försvarsminister Sten Tolgfors har näst lägsta ranking av de sittande ministrarna om allianspolitikerna i kommunerna får tycka till. Och är det så konstigt att det blir så när de som känner sig mest bekväma med den försvarspolitik den regering jag sympatiserar med är... vänsterpartisterna! Nog för att det skulle vara kul ifall det var folk som lämnade Ohlys sekt för alliansen, men just försvarsfrågan är inte den kioskvältare som får kommunister att finna frälsning och hitta rätt.

Själv är jag rejält besviken på hela processen med försvaret och inte bara på hur man hanterar enskilda beslut. Det är regeringens och de lärdas roll att ge försvaret uppgifter efter hur omvärlden ser ut och sedan tilldela de medel som behövs för klara av tilldelade uppgifter. I Sverige gör vi tvärtom, den allsmäktige Anders Borg ser genom att tilldela medel till att anpassa hotbilden efter Sveriges statsbudget. Att Anders Borg är duktig är det väl ingen tvekan om, men just när det gäller försvarpolitiken drabbas stackars Sten Tolgfors av att Borg vet allt om hur fredlig utvecklingen är och att det som nu händer i Ryssland bara är en sidospår i den annars så harmoniska utvecklingen hos arvsfienden.

Jag är och har varit närmast rabiat i min kritik mot den förda politiken, och jag kan bara hoppas att alla signaler från gräsrötterna och omvärldens utveckling får de som borde stå upp för ett Sverige som tar sin plats för stabiliteten i närområdet och börjar bidra istället för att tära... Det håller inte att gång efter annan hänvisa till att de "Rödgröna" vill skära mer på försvaret, för det är inte det som är frågan. Frågan är om vår regering verkligen tar skyddet av vårt hemland på allvar? Vad våra politiska motståndare vill vet vi alla, vad vi rättrogna ville trodde vi oss veta men någonstans gick regeringen vilse. I vårens inriktningsbeslut hoppas jag innerligt att man hittar hem i sin ambition att föra en försvarspolitik som ligger i linje med vad medlemmar och gräsrötter vill se, och som framförallt baseras på verkligheten som den ser ut och inte önskedrömmar och naivitet...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN

EN RÖST INIFRÅN DET STORA SJUKHUSET...


Visst är det tragiskt att Gösta Krantz sista tid i livet blev en plåga för såväl honom själv som de som var hans nära och kära. Visst finns det säkert saker under vårdtiden som kunde gjorts bättre, men när journalisten Leif Schulman i ett debattinlägg ger sig ut och tar all heder av oss som jobbar i vården så kan jag inte vara tyst.

Läser man debattinlägget så finns det en synnerligen bitter underton, som man kanske borde förstå med tanke på det som skett. Inlägget jämställer oss som dygnet runt kämpar på för att våra medmänniskor skall få en vård som är perfekt i alla avseenden med de människor som av ren elakhet plågar andra i tortyrceller. Just så upplever iallafall jag texten. Vi som sliter i vården är satans avkomma - vi torterade Gösta Krantz till döds, vi såg till att han blev bestulen, vi gjorde allt i vår makt för att göra hans liv till en plåga... Tror någon på det? Tror någon mer förrutom Leif Schulman på det är vi farligt ute.

Jag lider med Gösta Krantz familj och beklagar deras stora förlust, men nu lider jag också med den personal som i en artikel i Sveriges största tidning får se sig utmålas till ett patrask som inget annat gjorde än att förstöra en medmänniskas liv. Själv skulle jag vilja fråga Leif Schulman vem som gör mest för medmänniskornas välbefinnande? Vi som jobbar i den vård han svartmålar eller den journalist som tar all heder av de som med empati dag efter dag går till sitt arbete på det Stora sjukhuset för att där ta hand om olika människoöden efter bästa förmåga?

Måhända är detta blogginlägg en dåres försvarstal, ett försök att få folk att förstå att vi i vården vill våra "gäster" väl, att vi verkligen inte vill tortera folk in i döden. Att sörja efter en väns bortgång är normalt, och sorgearbetet tar sig i bland de mest konstiga uttryck. Jag tar Schulmans rader som ett sådant uttryck... Jag hoppas att när han reflekterar tillbaka, när känslostormen har lagt sig tycker att ordet tortyr är lite malplacerat, och kränkande mot de som kämpade för Gösta - inte emot.

Att sedan vården, och det arbete som sker med både framgångar och motgångar bör skärskådas är en helt annan sak. En verksamhet som inte granskas blir en verksamhet som inte utvecklas... Det finns ingen verksamhet som är perfekt, men målet måste alltid vara att vara så perfekt som möjligt. Att som Schulman utmåla den personal som i det dagliga arbetet lägger ner sin själ för medmänniskornas välmående för torterare är bara så lågt, så lågt...

Länk: AB

ISRAEL SKAPAR NYA PROBLEM


Att jag skall ge mig på att kommentera den minst sagt invecklade situationen i mellanöstern är egentligen lika absurt som om någon av patienttransportörerna på mitt arbete skull ta sig an avancerad kärlkirurgi... Men det som nu sker är bortom vett och sans, och för en gångs skull kan jag läsa bloggar från den yttersta vänsterkanten för att ta mig till det som där skrivs och känna igen en hel del tankar från mina egna funderingar.

Jag anser förvisso att Israel har all rätt i världen att existera, och att existera i fred och frihet utan att frukta terrorism eller överraskande angrepp från någon av alla de presumtiva fiender som finns runtomkring. Men den lösning med våld som allt som oftast är den israeliska lösningen på alla problem är milt sagt kontraproduktiv. De barn som nu förlorat sina föräldrar eller syskon genom israeliskt övervåld är den nya generation av "Jihadister", martyrer och självmordsbombare. De föräldrar som förlorat sina söner och döttrar kan redan i morgon ta sig an sitt nya livsmål, att verka för öga för öga och tand för tand...

Den israeliska regeringens uttalande om att Hamas får ta på sig ansvaret för de dödade palestinska civilister som inget annat har gjort än att befinna sig på fel plats vid fel tidpunkt betyder i förlängningen att det är regeringen Olmert som får bära ansvaret för den blodshämnd vi alla väntar på och som med största sannolikhet drabbar oskyldiga israeler.

Att använda sig av denna taktik från israelisk sida är som att be om nya problem. Hamas vann ett demokratiskt val i Palestina och oavsett vad vi tycker om det palestinska folkets val så bör vi respektera det val de gjorde i ett val som enligt observatörer var hyfsat välarrangerat och fritt från det annars sedvanliga fuskandet. Det omvärlden istället bör fråga sig är varför palestinierna valde en lönlös väg om man strävar mot en egen stat, och en rörelse som är våldsförhärligande och allt annat än resonabel....? Svaret är lika enkelt som tragiskt, man har inget hopp och de som blåst ut den lilla låga av hoppfullhet som började brinna under Rabin och Arafat-eran är en passiv omvärld och ockupationsmakten Israel...

De enda som tjänar på det israeliska övervåldet är extremiststyret i Iran och deras lärlingar i Jihad och Hamas som nu knappast behöver lägga ner någon energi på att hitta nya offer som är villiga att dö martyrdöden för Palestina. Israel skapar snabbt nya problem i en redan orolig del av världen.

Skall då Israel stillatigande se på när undermåliga och antika Qassam-raketer sätter skräck i den befolkning som bor nära gränsen mot Gaza? Självklart inte, men skulle den palestinska befolkningen bli lika engagerad i arbetet för att underminera det israeliska statsbygget om israeliska specialförband gick in för att snabbt och effektivt slå ut de som skjuter? Knappast...

Då den israeliska arméns specialförband är bland de bästa i världen borde detta inte på något sätt vara omöjligt att genomföra. Den nuvarande taktiken med massiva flyganfall är ungefär lika begåvat som att skicka ut brandkåren med en tankbil med bensin för att försöka släcka en skogsbrand i full storm...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5

2008/12/29

SVARET PÅ FRÅGAN...


...jag ställde igår, "Var e' vargen?" anses härmed besvarad. Uppenbarligen fastfrusen och avliden i en av de otaliga sjöarna nära den västmanländska metropolen Surahammar,

Stackars vargen...

Länkar: SvD, DN, AB

FINSKT STRIDSFLYG ÖVER BERLIN...?


Det är väl tur för vårt broderfolk i öster att de inte likt det naiva svenska konungariket har rustat ned sitt försvar till minimala nivåer. Det är väl en väldig tur eftersom Finalnd uppenbarligen inte har slutit fred med Tyskland efter de stridigheter som de forna vapenbröderna involverades i under slutskedet av det andra världskriget.

Det hade ju kunna bli riktigt jobbigt för finnarna ifall de båda tyska staterna, Förbundsrepubliken och den "demokratiska" republiken hade bestämt sig för att gemensamt och beslutsamt straffa finnarna för de "svek" som förfäderna drabbades av genom det finska sidbytet. Men även tyskarna tycks ju ha missat det faktum att krigstillstånd borde råda mellan dessa länder, och nu är den finska försvarsmakten i sin nuvarande skepnad kapabel att möta alla de hot som segla upp från Tyskland när sanningen uppdagats...

Den som hittat de uppseendeväckande nyheterna har det lustiga namnet Kauko Rumpinen, och nyheten presenteras i en tidskrift med det förpliktigande namnet Sotilasaikakauslehti.

Själv skulle jag vilja föreslå finnarna att genomföra en "Preemptive strike", med landstigningar av finska kustjägare på de vackra sandstränderna i norra Tyskland, med flyganfall mot Berlin och de tyska flygfält som ligger inom räckhåll för de finska planen. Om finländarna går med på att skicka två lastfartyg med "Gröna kulor" och "Lapin Kulta" till Sverige så borde vi svenskar utan dåligt samvete kunna låna ut Visby flygfält för tankning. Och om stridigheterna inte inleds innan den tilltänkta gasledningen på Östersjöns botten är klar så kan man använda denna som en gigantisk eldkastare mot tysken...

Skulle sedan Tyskland slå tillbaka så minns vi alla vad Sten Tolgfors har sagt: "Vi är redo att försvara våra nordiska grannländer", och då vet vi alla att det tyska högkvarteret skakar av skräck över den svenska råstyrkan, numerären och viljan... eller inte?

Länk: SvD

2008/12/27

ATT VÄNDA ANDRA KINDEN TILL...


De flesta som jag umgås med i politiken är starka vänner av den Israeliska staten och den politik som förs i mellanösterns enda välfungerande demokrati. Själv är jag inte odelat positiv hur staten Israel nu beter sig mot ett redan förnedrat och misshandlat folk i Palestina.

När Israel föddes som nation 1948 utsattes det nya landet omedelbart för ett samordnat men illa utfört anfallskrig från samtliga sina arabiska grannar. Självklart så skyddade embryot till dagens effektiva israeliska försvarsmakt den nya staten med näbbar och klor, och lyckades framgångsrikt avvärja det första hotet mot landet. Hotbilden har levt vidare genom åren, och den israeliska befolkningen har gång efter annan med vapenmakt varit tvungna att skydda landet. I dag är hotbilden när det gäller ett regelrätt konventionellt krig med de angränsande länderna rätt liten, och det enbart på grund av att den israeliska försvarsmakten på alla sätt är överlägsen alla sina tänkbara motståndare. Nej, hotbilden mot staten Israel idag är snarare gerilla- eller terroristorganisationer som Hizbollah, Hamas och Jihad samt de iranska ayatollornas ambitioner att skaffa kärnvapen...

Under sina försvarskrig har Israel stadigt utökat sitt territorium, med Golanhöjderna, Västbanken, Gaza och Sinai under åren. På Golanhöjderna finns man kvar, på Västbanken så bosätter sig galna judiska bosättare som i sitt hat mot palestinier endast har sina jämlikar i de lika extrema Jihadisterna. Och i det Gaza som i dag terrorbombades av det israeliska flygvapnet så är det en misär, en isolering och en uppgivenhet som när de palestinier som närmast dagligen skickar sina lite större och mer dödsbringande hemmabyggda fyrverkeriraketer mot oskyldiga israeler. Sinai har återlämnats till Egypten, och idag lever Israel i en hyfsad harmoni med såväl Jordanien som Egypten...

De stackars palestinierna, som först plågats av att Jordanien lade beslag på den tilltänkta palestinska staten på Västbanken medan Egypten tog kontrollen över Gaza, lever idag under israelisk ockupation. Jag är inte så blind som många andra som tycker att palestinierna genom sitt agerande med PLO som terroristernas heliga moder, självmordsbombare och raketbeskjutning har sig själv att skylla. Ett folk som under årtionden förvägrats rätten att själva utforma sin egen stat och sina egna livsöden blir ett desperat folk, ett folk där det finns folk som spränger sig själva i luften för att ta med sig några av "ockupanterna" och som inte ser en tillstymmelse av ljus i en annars mörk tunnel...

När en demokratisk nation som Israel faktiskt är terrorbombar Hamas-fästen, när även oskyldiga civila slaktas i jakten på de som skjuter raketer är det som att rensa ogräs i rabatten hemma med motorsåg och eldkastare. Den israeliska militären har världens bästa specialförband, enheter som utan problem och med minimala förluster skulle kunna ta sig in i Gaza och hämta de som vägrar sluta raketer över "gränsen". Men nej, här tar man till storsläggan och skapar köbildning hos de redan uppgivna palestinierna vid de ställen där man kan anmäla sig för att dö martyrdöden i striden med ockupationsmakten. Israel skapar nya problem genom att inte vända andra kinden till...

Jag må vara naiv, men att Hamas vann valet i Gaza 2006 är enbart ett utslag av Israel under åratal låtit palestinierna förstå att det aldrig kommer bli två länder av Israel och Palestina som lever i ett jämbördigt och civiliserat förhållande med varandra. Uppgivenhet föder desperation, desperation leder till extremism och extremism leder till våld...

Ge Palestina ekonomiskt bistånd som är villkorat och omöjligt att förskingra, och som leder till att befolkningen åter börjar se framtiden an i i gråskalor i stället för det svartaste svarta. När folk får hopp, så kommer extremisterna få svårare att hitta sina företrädare och martyrer.

Att en demokratisk stat som Israel beter sig som de gjorde i dag i Gaza är utom allt förnuft, bortom vett och sans och står inte alls i proportion till det lidande som staten Israel lidit av de primitiva Qassam-raketerna. I dag borde Israel skämmas, skämmas för att man utnyttjar sin överlägsenhet på helt fel sätt och göder palestinernas hat något enormt...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, AB, AB2, AB3

2008/12/25

EN DEMENTI - SÅ ÄR DET INTE ALLS!


När man läser Aftonbladets nätupplaga så hittar man en läsarfråga till psykoterapeuten Eva Rusz från en förtvivlad kvinna som frågar varför män hon träffar bara vill ha sex...

Som man skulle jag omedelbart, och bestämt, vilja dementera att vi män enbart ser kvinnan någon att få lite njutning av. Även om det är en av huvudanledningarna till att beblanda sig med det ständigt gnällande, tjatande och oftast kroniskt otacksamma täcka könet så finns det en hel del andra skäl till varför man väljar att ta steget.

Kvinnan är ju helt överlägsen på att städa hemmet, tvätta kläder, putsa fönster, se till att maten står varm på bordet när man kommer hem och ta hand om sin älskade man när han mår dåligt efter en krogrunda med polarna som avslutades på Cabaret Royal. Att då enbart se oss män som sexfixerade monster är en grov generalisering, när det finns så många andra kvinnliga förmågor som vi värderar högt och skulle ha svårt att klara oss utan.

OBS! Ironiskt inlägg. Hade jag betett mig så här hade min Petter-Niklas skrumpnat vid det här laget...
Länk: AB

EN FRÖJDEFULL JUL...?

Polishuset i Stanley, Falklandsöarna - eget foto för en gångs skull...

Har man som undertecknad tillbringat 4% av året på de fridfulla Falklandsöarna så är det ju med skräck i ögonen man tittar i tidningarnas nätupplagor om hur landet Sveriges befolkning firar jul.

På Falklandsöarna har man i princip ingen kriminalitet, folk sover med sina ytterdörrar olåsta och går till affären utan att låsa efter sig. På lite mer än 3.000 innevånare finns det 27 poliser, det vill säga en polis per 118 innevånare och i fängelset med sina 6 celler sitter en intern.

Med samma polistäthet hade vi i Sverige haft ungefär 75.000 poliser när vi dag kämpar för att nå upp i 20.000, och på Falklandsöarna har man dessutom civilanställda som gör att de 27 poliserna kan ägna sig åt sin huvuduppgift - att se till att ögruppen fortsätter vara fri från narkotika och med en grov brottslighet som är praktiskt taget icke-existerande. När jag var nere på min resa i mars så var jag på väg hem till mitt "Guesthouse" från krogen, påverkad av alkohol men ej synbart berusad när regnet började droppa. En av huvudstaden Stanleys ständigt patrullerande radiobilar, Land Rovers, körde förbi och de två poliserna vinkade vänligt genom rutan. I en svensk betongförort hade de i bästa fall fått ett långfinger tillbaka, och i värsta fall en Molotov-cocktail. Jag hade redan anpassat mig till den sköna och avslappnade mentaliteten och hälsade naturligtvis tillbaka. Några hundra meter bort stannade polisbilen, vände och kom tillbaka. De vänliga poliserna vevade ner rutan och sade "Good evening. New in town?" och svaret blev ju ja, det var jag eftersom jag var turist. Efter att ha frågat var jag bodde så erbjöd sig poliserna att köra mig till Lafone House, mitt boende i staden eftersom regnets droppande hade övergått i en rejäl störtflod. En trevlig tur i baksätet på polisbilen med två trevliga poliser under en resa på 2 minuter...

Julaftonen är över, och jag har tillbringat ytterligare en jul på Intensiven SöS. vi hade tack och lov lugnt medan kollegorna på St Göran och KS hade skottskador ta hand om. Inte ens under denna fridfulla högtid kan Sverige få ro. Nejdå, det skall skjutas in på ett kasinon bara för att man nekas inträde, och ungdomsgäng som förvägrar sina medmänniskor att få hjälp av ambulanssjukvården när man stuckits ner med kniv. Den tragiska utvecklingen fortsätter i Sverige, med laglöshet, en total avsaknad av respekt för sina medmänniskor och de lagar som vi alla varit med om att skapa genom vår demokrati.

Själv blir jag bara mörkrädd, och vettskrämd över att det är detta Sverige som mina barn skall växa upp i. Statsministern tog ju upp i kriminaliteten som huvudpunkt i sitt jultal och det var en mycket bra markeringen om att vi måste göra allt vi kan för att vända den depraverande utvecklingen och den vändningen måste börja nu...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB1, AB2, AB3, AB4, DN1, DN2

2008/12/24

EN RIKTIGT GOD JUL TILLÖNSKAS ALLA LÄSARE...


...av Tokmoderaten, som jobbar natt på julaftonen hos vårdtagarna på Intensiven/SöS. Hämta en fin julklapp från Eskilstuna här...

"Lågkonjunkturens köld är hård,
stjärnorna gnistra och glimma.
Ingen sova i Rosengård
djupt under midnattstimma.
Månen vandrar sin tysta ban,
månen lyser vit på fur och gran,
månen lyser vit på taken.
Endast Anders Borg är vaken."
Länk: SvD


LUCKA 24: EN VACKER SERVITRIS PÅ FÅRÖHUS...


Det var en julafton under min militära karriär på Gotland i slutet av 80-talet, alldeles innan Sovjetunionen på andra sidan havet föll samman, och hotbilden förändrades. Av de regementen som jag någon gång tjänstgjort vid eller övats på finns inget kvar i dag. Värnplikten på KA4 i Göteborg och KA3 i Fårösund, samt en stor del av min officersutbildning i terrängen runtom KA2 vid Rosenholm utanför Karlskrona. Alla dessa platser är i dag bara minnen från den tid då Sverige tog allvarligt på uppgiften att skydda sina medborgare och nationen mot yttre hot...

Julen 1988 stod för dörren, jag var då kadett och så långt ner i den militära hierarkin man kunde komma men denna jul kände jag av ansvaret som väntade längre fram. Vi var två kadetter som tillsammans med en löjtnant i vakten stod för beredskapen tillsammans med en handfull bevakningssoldater på regementet denna storhelg, och medan löjtnanten och beväringarna mest var intresserade av p-rullar och den mat som serverades i matsalen så kämpade vi kadetter med att säkerställa att allt var lugnt vid våra batterier och radarstationer. I en terrängbil 13 så kuskade vi omkring över hela norra Gotland, batteriet vi Ljugarn och de andra anläggningarna fick anstå denna julaftons bevakningsrunda. Plånböckerna var välfyllda, eftersom tanken var att löjtnanten i själva verket skulle ha hjälp av två färdigutbildade fänrikar från vårt batteri, men dessa hade samlat in pengar till oss som med glädje struntade i våra familjer för rikets säkerhet. Allt som allt hade vi 800 kronor i en gemensam "äta gott-kassa" och meningen var att vi skulle ta oss ett redigt julbord på Fåröhus innan vi besökte det lätta batteriet på Ryssnäs.

Av alla mina jular var nog detta den mest rogivande och minst stressiga, vi åkte mellan anläggningar och promenerade runt för att se till att inga obehöriga inkräktade på skyddsobjekten, vädret var lagom kallt och solen sken. Ett tunnt täcke av pudersnö gjorde att det var lätt att se eventuella fotspår i terrängen, men vi såg bara djurspår och nog för att vi betraktade de tilltänkta fiender i gröna kläder med röda stjärnor fastsydda som denna jul befann sig lite mer än 10 mil österut som djur så hade deras fotavtryck samma utseende som våra. Inga spår av något oroväckande alltså...

Vid det tunga batteriet på Bungenäs tog vi oss ner till strandkanten på den udde som var batteriplats och satte oss på en stock och drog i oss medhavt kaffe och varsin saffransbulle för att beundra utsikten, havet låg lugnt och Gotland visade att platsen till och från kan vara ett paradis även andra tider än under sommarmånaderna.

Apropå paradis så träffade vi någon timme senare en ängel på Fåröhus. En servitris så vacker att vi båda smälte som en mjukglass i en bastu, och tindrade med ögonen som små barn när de öppnar sina paket. Efter en kort resa med färjan över Sundet till Broa, och en kort resa med den kamouflagemålade terrängbilen så var vi framme på den plats där någon högre makt bestämt att vår julklapp denna jul skulle vara att få en skymt av kvinnlig fägring, ett sött ansikte och en röst som kvittrade på den skönaste gotländskan. Vi åt av alla delikatesser på det dignande julbordet, och vi njöt av maten och vi njöt av utsikten. Svältfödda som vi var på att träffa kvinnor var detta den bästa julklapp vi kunde få, att bara se att det utanför kasernområdet fanns ett annat liv.

På norra Gotland var vi militärer inte speciellt populära, det blir lätt så i ett samhälle där antalet unga herrar klädda i grönt övertrumfar den civila befolkningen och där bygdens unga tjejer jagas av horder av beväringar och kadetter med resultatet att de istället får utegångsförbud av sina beskyddande föräldrar, som ofta jobbade på regementet på ett eller annat sätt. Men den unga och vackra servitrisen tittade på oss med en blick som sade "Jag tycker synd om er som jobbar den här julen" än den vanliga "Sluta glo på mig, ditt grönklädda äckel". Vi satt och njöt av mat, dricka kunde vi ju inte eftersom vi var i tjänst. Pengarna som vi hade fått räckte alltså gott och väl till maten, julbordet och de julmust och lätt-julöl som vi drack kostade inte mer än 180 kronor per skalle, varför det blev 440 kronor över i vår "äta gott-kassa". Valet var självklart, allt skulle den kvinnan som gett oss en minnesvärd jul bara genom att finnas på rätt plats vid rätt tid ha i dricks.

Jag glömmer aldrig minen när det låg en drös med 100-lappar på fatet med notan, och hon förstod att hon precis fått 440 kronor i dricks. Servicen hade varit oklanderlig, maten suverän och det var alltså inte bara en yttring från två mansgrisar i grönt över att vara glada att se en annan kvinna i serveringstagen än de trötta, bittra tanterna i militärmatsalen på KA3. Hon tappade hakan, hon blev tagen och vi fick varsin "God Jul-kram" i ren affekt. På notan skrev hon "Tack för en minnesvärd jul, tack!".

Det var ju vi som skulle tacka, resten av resan satt vi bara som två fåntrattar i bilen och log våra allra fånigaste leenden. Tänk vad lite skönhet kan betyda i en värld där allt annars är synonymt med kustartilleripjäser, radarstationer och ammunitionsförråd.

2008/12/23

KAOSET HAR BARA BÖRJAT...


De två sossekramande språkrören tillkännager denna morgon att de har knappt 2 år kvar av sina förtroendeuppdrag som språkrör, och vad som kommer efter dem vet ingen idag. I det oförutsägbara Miljöpartiet kan vilken miljöfundamentalist som helst plötsligt segla upp som ledare, och hux-flux kan Mona sitta där med andra problem än Ohly...

Förvisso är jag övertygad om att det inte kommer spela någon roll, eftersom de Rödgröna fortfarande kommer sitta i opposition 2010, och med fler ledarbyten aktuella än språkrören på vänsterkanten. Att fru Sahlin sitter trygg efter 2010 tror jag är osannolikt, då resultatet av att hon öppnar munnen eller försöker skapa lagbyggen numera alltid resulterar i att några procent flyr från hennes parti. Och som hon måste öppna munnen i en valrörelse... då kommer alternativen bli närmast övertydliga. Ett svagt ledarskap i en koalition som mår illa när de möts mot en stark regering som är vida mer samspelt än något som borgerligheten tidigare presterat.

I dagen nätupplaga av Aftonbladet så uppmärksammas hur mycket media som de olika estradörerna på den politiska scenen har fått under året. Om alliansen tidigare misshandlats medialt så är det nu oppositionens minst sagt undermåliga arbete som synas. Det skrivs bara om de rödgröna när de bråkar är andemeningen i artiklarna. Är det så konstigt, för det är ju det enda de gör? Alltsedan Mona och de snart historiska språkrören gick ut med sin nya Allians, utan Ohly, så har det varit turbulens och tjafs...

Så lär det fortsätta, Ohly och språkrören lär utpressa det svaga sosseledarskapet i fråga efter fråga. Den med hyfsat gott minne kommer ihåg hur mycket av grön politik som slog igenom under Persson-eran trots att MP då inte fanns i regeringen, och hur sossarna i fråga efter fråga lade sig platt för språkrörens förhandlingstaktik. Hur skall det då bli med detta parti ännu mer intimt sammanflätat med sosseriet? Och Ohly, han är precis likadan - han har ju redan hotat med såväl nyval som att på andra sätt stjälpa Monas lagbygge ifall inte han fick vara med. På samma sätt kommer han dra politiken vänsterut när han nu finns med i den Rödgröna röran...

För Mona måste lägga sig platt, hon har inte råd med mer uppslitande stridigheter inför öppen ridå. Hennes regeringsalternativ har redan i dag noll och ingen trovärdighet, och skulle det till att bli ännu mer bråk så har vi nog närmat oss den punkten när hela skapelsen är att betrakta som ett mycket dåligt, om än skrattretande, skämt...

Länkar: AB1, AB2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4

LUCKA 23: WASAS UNDERGÅNG...


Nu är ju julen nära förestående, och ungarna blir mer och mer exalterade. Förvisso har mina två äldsta igår flytt landet och sina hysteriska småbröder med morföräldrarna för att tillbringa julen på Fuerteventura. Själv skall jobba i morgon natt, och Therese köra ett förmiddagspass på sitt arbete varför några timmar på eftermiddagen blir vår julafton.

Ett av mina starkaste julminnen var när jag var 5 år, och min lillebror Johan två. Vi bodde då i Salem, i en lägenhet på Storskogsvägen cirka 200 meter från den plats där den unge skinnskallen mördades och som i nutid fått Salem att en gång om året framstå som en krigszon.

Det var mellandagar, vi hade fått massor av fina leksaker under vårt firande hemma hos farmor och farfar i Södertälje. Men allteftersom dagarna gick så tappade de nya prylarna nyhetens behag. I bokhyllan stod något vackert och färggrannt som tilldrog sig vårat intresse. Min något barnslige far hade fått en plastmodell av regalskeppet Wasa i födelsedagspresent ett halvår tidigare och lagom till julen hade han lyckats färdigställa bygget av det allt annat framgångsrika krigsfartyget.

Det var ett gediget arbete, varje kanonlucka var korrekt målad, allt var tipp-topp. Hela akterpartiet var ett konstverk, med olika färger som tillsammans skapade en fröjdefull syn. Högst uppe i bokhyllan stod det vackra bygget, och en morgon när föräldrarna låg och drog sig i sängen så omsatte vi tanke till handling. Tyst bar vi in stegpallen i vardagsrummet och jag som var längre tog på mig att klättra upp och plocka ned modellbygget. Allt gick jättebra, skeppet kryssade fram mellan dammråttor och utspridda leksaker, över ett repigt parkettgolv och in i vår barnkammare där motståndet fanns. En riddarborg med små riddare var det som Wasa skulle ta sig an i vår sinnesvärld, och med alla små korrekt fastlimmade kanoner var det ju inga problem. Wasa var en riktig mördarmaskin i händerna på oss, och vi hade hittat den optimala leksaken...

Innerst inne visste vi dock att det knappast var vår pappas allra högsta önskan att det skepp han lagt ner otaliga timmar på att limma ihop, måla och färdigställa skulle användas som en leksak av hans två söner när han låg och sov. När vi hörde pappa börja gäspa, prata och rummla runt i föräldrarnas sovrum så blev det fart på oss. Snabbt skulle vi upp med Wasa i bokhyllan igen, vilken tur att vi lämnade kvar stegpallen...

Om det riktiga Wasa mötte sitt öde på Stockholms ström så mötte den här plastmodellen sitt öde mot ett hårt parkettgolv på Storskogsvägen 60-någonting. I stressen över att få modellen på plats innan far upptäckte vad vi haft för oss under en timme av ovanligt lugnt lekande så blir det som det oftast blir när viljan övertrumfar förmågan... Wasa gled ur mina händer, och som i slowmotion såg jag skeppet falla bakåt och ner mot det hårda golvet. Jag hann säga "Ta emot Johan!" men säg den två-åring som kan det? Självklart så flydde min lillebror, och i samma ögonblick skeppet slog i golvet var han halvvägs in i den stora garderoben.

Det var med ett gigantiskt brak som plastmodellen Wasa destruerades, masterna bröts och det tidigare så vackra bygget var nu enbart ett minne. Kanonluckor låg spridda över golvet, stora sprickor syntes i skrovet och jag hörde hur min far och mor nu verkligen var på väg upp ur sängen med en fasansfull fart. Jag tog mig snabbt ner från stegpallen, och i min iver att fly så lyckades jag trampa på det som en gång var min fars mästerverk och ljudet av spräckt plast ekade över vardagsrummet. Snabbt tog jag mig in i garderoben, där Johan satt och skakade...

Sucken som hördes när mina föräldrar kom in i vardagsrummet hade jag aldrig hört innan, men på mitt arbete nuförtiden så har ett liknande ljud hörts från de som går bort i själva dödsögonblicket - den sista sucken. Efter sucken en aldrig sinande ström av svordomar, och snabbt slets dörren upp av min milt sagt arga pappa. Johan och jag började gråta, och som vanligt försökte jag skylla ifrån mig. Det var Johan, och inte jag som haft söner Wasa och medan jag försökte få min far att tro på det osannolika, Johan hade nämligen aldrig nått upp hur lång han en gjorde sig, så satt Johan och skakade på huvudet så det nästan lossnade. Det krävdes inget CSI för att förstå att jag var den verkliga gärningsmannen.

Under min uppväxt fick jag aldrig stryk, om man bortser från att min far vid detta tillfälle tog mig hårt i örat och ledde mig ut ur den stora garderoben för att visa mig det jag gjort med hans skrytbygge. Allt vi kunde säga var förlåt, förlåt och åter förlåt. Efter ett par timmar kunde nog far förstå att vi inte gjort det där med vilja, utan att det var våra "Klantonssonska" gener som tog överhanden med katastrofen som följd.

När min far fyllde 50 år 1996 så var min gåva sedan lång tid klar, det blev en ny plastmodell av Wasa, ett skeppsbygge som aldrig fullbordats av någon outgrundlig anledning. Kan det bero på att barnbarn då och då besökt hans hem, och att jag i jämförelse med mina söner framstår som lugn och timid...?

2008/12/22

EN REFLEKTION I LÅGKONJUNKTURENS TIDEVARV...


När den amerikanska presidenten George W Bush attackerades med en sko under en presskonferens i Bagdad så sattes en lavin i rörelse, alla vill ha ett par likadana skor som de som svingades genom luften av en arg irakisk journalist. Skofabrikatören går nu ett par ljusa månader tillmötes när han skall försöka möta efterfrågan med tillgång.

Frågan är om inte PR-folket på Volvo eller SAAB skulle kunna övertala någon att försöka köra över den avgående presidenten med antingen en Volvo eller en SAAB, eller om inte BAE och SAAB Gripen skulle kunna få en våldsverkare att med ett stulet JAS-plan försöka skjuta ner Airforce One? Mildare varianter kan vara att kasta möbler från IKEA, medikamenter från Astra eller av ren kärlek en burgare från MAX... Försäljningen skulle nå oanade nivåer!

Att ge sig på Bush med produkter kan möjligtvis vara ett sätt att vända världskonjunkturen, och då krävs det att våra svenska producenter ligger långt fram i racet.

"Diggi-loo, diggi-ley, Allah tittar på mig på när jag går i mina Gyllene skor" samt "Vingar på skorna - är allt vad du behöver. Åh, jag kan bli vad jag önskar, I min förtrollade värld " skulle måhända också kunna bli en pricksäker verklighetsbeskrivning om livet som skoförsäljare i det nya Irak som nu växer fram.

Länkar: AB1, AB2, AB3, SvD1, SvD2, SvD3, DN

LUCKA 22: HEMVÄRNET PÅ VÄLLINGE...


Efter avslutad värnplikt och innan min yrkeskarriär inom militären så bidrog jag med mina gedigna kunskaper i Hemvärnet. Jag hade nämligen ett år i det civila mörkret, mellan muck och officershögskola. Under detta år jobbade jag på Kungsfotos lab i Skärholmen där jag roterade runt på de olika stationerna inom verksamheten. Det handlade om framkallning, ordersortering, packning och det som var arbetets absoluta höjdpunkt - kvalitetskontrollen...

Om ni bara visste hur många kort på totalt okända människor i de mest graverande miljöer eller tillstånd man beskådade de dagarna man hade förmånen att leta efter färgfel eller annan dålig framkallning. Man satt ibland och rodnade och undrade ifall nakenfotografreing var Svenssons huvudintresse. Då och då blev man smått äcklad istället, och det jag minns bäst är en person av manligt kön som hade tagit en 36-bilders rulle på sig själv eller måhända någon annan där bara akterpartiet var synligt. I det mänskliga sopnedkastet hade han stoppat in allehanda passande och opassande föremål. Det var en gurka, en purjolök, en banan, en majskolv och såhär i juletider ett sådant där ljus som är numrerat från 1 till 24 som man bränner ner i kronologisk ordning. Han hade fått in den till Lucia... Sjukast av allt var nog ändå 40mm-tomhylsan till en luftvärnspjäs som satt där mitt i dajmkrysset. Jaha ja, tänkte jag, det här fotoarbetet är nog subventionerat av staten. Det här är ju svensk kultur och konst när den är som mest bidragsinbringande...

På helgerna så flydde jag till Salems hemvärnskompani, ett gäng medelålders gubbar och några riktiga reliker som hade sin lokal i den nedlagda brandstationen i Rönninge. Här drack vi kaffe, planerade hur vi skulle försvara vårt objekt och hade det allmänt trevligt. Någon helg då och då var vi ute i skogarna runt Vällinge för att öva med vår antika utrustning. I början av 90-talet hade AK-4:an börjat ta över mer och mer inom dessa frivilligförband men den snart 100-åriga bössan m/96 fanns det fortfarande gott om i leden. Eftersom kompanichefen blev överlycklig när jag och ett antal yngre förmågor gick med hösten 1987 så skapades av oss en spaningsgrupp som till vår stora glädje fick AK-4:or... Vi som var lite mer fysiskt vältränade, det var så än gång i tiden, hade till uppdrag att spana av närområdet och terrängen runt det tilldelade försvarsobjektet, ett roligt uppdrag som gav oss stor frihet att själva utforma vår aktivitet. Medan gubbarna låg nedgrävda runt en anläggning av stor betydelse för landets försvar så var vi i rörelse som kompaniets förvarning dag som natt.

En annan uppgift vi hade såsom det hemvärnskompani som hade Hemvärnets stridsskola inom kommunens gränser var att agera förevisningsstyrka för besökande delegationer och försvarsattachéer. Vi gjorde oftast bra ifrån oss, men en gång spårade det ut totalt och det var väl närmast ett under att vi inte dagarna efter attackerades av östtyska och polska stridskrafter. Besökarna var nämligen de polska och östtyska försvarsattachéerna...

De kom i kortege från Sturehovshållet, och vi hade upprättat en vägspärr vid infarten till Vällinge, där vi skulle förevisa vår förmåga att bevaka och kontrollera inpassering. Det var en kall och snöig dag, och vi var sammanlagt fyra man på platsen medan resten av vår förevisningsstyrka förberedde sig för stridsskjutning på skjutfältet och en förevisning i sjukvård i terrängen. Jag och en av de andra ungtupparna hade fått uppdraget att stoppa kortegen, kontollera fordonen och hälsa gästerna välkomna. Vid sidan av vägen, på en liten höjd låg två av våra äldre herrar med en kulspruta och täckte vårt arbete. Allt gick bra, min kollega Tommy som pratade bra tyska hälsade välkommen med en resolut och militaristisk stämma, och östtysken sken upp som en sol medan polacken såg besviken ut när tolken översatte över att ingen av oss kunde hans vackra språk. Delegationen tittade på vår utrustning och de två äldre herrarna skulle ta sig ner till oss på vägen för att hälsa och visa den större bössan. Det var snö, det var halt...

Bakom oss hördes ett brak, och det följdes av jämmer. Båda gubbarna hade halkat i slänten, en av dom hade fått kulsputan över underbenet medan den andra landade så olyckligt att han stukade båda handlederna. De låg där i diket som två strandade valar, Tommy och jag rusade fram för att få upp de båda. Den som stukat sina handleder kunde stå upp, men inte hålla i vapnet medan den som fått bössan inte kunde belasta det onda benet överhuvudtaget. Medan han satt och ojade sig så grävde vi fram vapnet. Kulsprutan var täckt med snö, mynningen helt igentäppt och de tvenne skadade jämrade sig som två ålderspensionärer i julhandeln... Jag och Tommy skämdes, kretshemvärnschefen såg rasande ut, rikshemvärnschefen log ett ansträngt leende och besökarna skrattade sitt allra ljudligaste hånskratt. Sveriges försvar hade visat upp dig från sin allra klantigaste sida.

Stridsskjutningen gick bra, det gjorde den alltid för var det något gubbarna var så var det goda skyttar. Sjukvårdsförevisningen hade nu fått ett realistiskt inslag när de två skadade hemvärnsmännen fanns i vindskyddet med fixerat underben och bandagerade handleder, något som återigen fick besökarna att börja skratta hysteriskt.

Vi brukade alltid få ett tackbrev från Rikshemvärnschefen efter våra insatser, men just denna gång så lyste ett brev med ett varmt tack med sin frånvaro. Jag förstår varför...
Hemvärnet då och hemvärnet nu är två helt olika verksamheter. I och med slakten av den nationella försvarsförmågan så har vi nu ett välutrustat hemvärn, bemannat av eldsjälar. Utöka denna kostnadseffektiva verksamhet istället för att som planerat skära ner ännu mer.

TÄNK OM DET VORE SÅ HÄR...


Tänk om det i det moderna Tyskland började formuleras en försonande beskrivning av det som skedde i Tyskland under perioden 1933 till 1945...? Tänk om historieböckerna i skolan helt plötsligt glömde bort att ta upp Förintelsen, och istället fokusera på det grandiosa byggandet av Autobahns och pampiga byggnader...? Tänk om man helt plötsligt flyttade fokus från förtryck till en framgångsrik kamp mot massarbetslöshet...

Tänk om man i dagens Italien skulle börja skriva om historien så att Mussolini framstod som nationens räddare, och Abbesiniens befriare...? Tänk om man slutade skriva om slakten på urbefolkning i Libyen för att istället hylla byggandet av Via Balbia, den moderna vägen genom det libyska obygderna...? Tänk om Mussolinis förmåga att få de italienska tågen att gå i tid ersatte kapitlen i historieböckerna om förföljelsen av de politiska meningsmotståndarna...?

Precis det som aldrig skulle accepteras hända av omvärlden i Tyskland eller Italien är just det som händer nu i dagens Ryssland. I Putins Ryssland har man nu börjat omvärdera Hitlers jämlike massmördare och Mussolinis antidemokratiska överman, sådant är det nya Ryssland.

Putins Ryssland är allt det som aldrig skulle accepteras av omvärlden, om det inte vore för att landet nu gjort sig oumbärligt för länderna i EU genom sin olja och sin gas. Ett land som skickar ut lönnmördare efter obekväma journalister, som skickar in säkerhetstjänsten på historiska forskningsinstitut och snor med sig allt kritiskt som man fått fram om den gamle röde despoten Stalin och som dessutom på sedvanligt sätt provocerar fram krig med små grannar är helt fel ute. Men EU blundar, omvärlden ser återigen de varningstecken som inte ens Stevie Wonder borde kunna undvika att lägga märke till och västvärlden promenerar rakt in i apokalypsen utan att verka förstå någonting...

Helt plötsligt framstår hela syftet med den ryska invasionen av Georgien i ett annat perspektiv... Putin ville självklart lägga beslag på den historiska staden Gori, staden där den pånyttfödde nationalhjälten Stalin slog upp sina mörka ögon och ansade sin buskiga mustasch för första gången 1878. Denna stad, där den ryska och den sovjetiska framgångens förfader framföddes vill det nya Rysslands Stalin ha för monumentbyggande.

Att det i dessa tider är främst vänsterpartister som är nöjda med regeringens försvarspolitik säger väl en hel del om hur fel vi i Sverige är ute.
"Fel tid, fel plats och fel utrustning..."

Själv ser jag med skräckblandad förtjusning framemot vårens inriktningsproposition, kommer vi att att vakna till och gå ur idet eller fortsätter vi önskedrömma?

Länkar: SvD, Wiseman, SvD 2

2008/12/21

LUCKA 21: ATT PRESENTERA EN "AMAZON"...


Ingen i nördgänget hade väl någon större framgång med tjejer. Själv hade jag ett par tafatta försök bakom mig, med ett hyfsat seriöst försök där dock tjejen avslutade relationen med att spy ner mig med en mix av rödvin och magsaft på en konsert med Indochine. Detta har jag återgett tidigare här...

Men det förhållande som verkligen blev allvar, och som senare ledde till att min personliga frihet beskurits genom framfödandet av fyra gossebarn, inleddes när jag började jobba i vårdsvängen. Att som heterosexuell man släppas in på en kvinnodominerad arbetsplats var en önskedröm, och det fanns en kollega som jag omedelbart fattade tycke för. Hon var ung, hon var vacker och hon var sportintresserad, hon var Therese...

Jag bytte arbetspass för att få vara i Therese närhet, jag bjöd henne frikostigt på drinkar på våra personalfester och mitt intresse kunde knappast ha varit tydligare. Men hon var avvaktande, och mitt intresse övergick i ett "Stalker"-liknande beteende. Men trägen vinner, och när jag väl vann mitt hjärtas dam så blev prioriteringen i livet lite annorlunda. Om jag tidigare hade tillbringat mycket tid med mina vänner framför ett strategispel, antingen på bräda eller på datorn så blev dessa sessioner alltmer sällsynta. Therese spelade fotboll i Tyresös damlag, och den tiden hon var iväg på avlägsna bortamatcher eller på träningsläger så spelades det frenetiskt.

Kompisarna var väl inte helt nöjda med att prioriteras ned ett snäpp, men de var alla spända inför att möta denna första individ av kvinnligt kön som lyckats slå sig in i Nördmaffian för att därifrån försöka rycka ut en av medlemmarna. Gång efter annan skulle jag presentera Therese för mina vänner, gång efter annan så blev det inte så. Måhända var jag rädd att Therese skulle skratta åt mitt umgänge, eller fanns det andra skäl till varför sammanstrålandet aldrig blev av?

När väl Therese skulle komma till Säby Bollplan i Salem för att där möta IFK Salem så tyckte jag att det var en utmärkt idé att få mina vänner att träffa Therese. Men nej då, hon var blyg och ville vänta. Att vi överhuvudtaget skulle se matchen fick henne lätt upprörd, då skulle hon bli nervös och underprestera. Resultatet blev att jag i löndom tog med mig mina vänner Jonas och Tobias i Tobias Amazon för att på avstånd visa upp mitt kap. Vi rullade i väg från de vackra delarna av Rönninge för att ge oss ut på en tur till det hårda och skräckinjagande Salem. Vi parkerade på Skyttorps skolgård, med fin utsikt över bollplanen. Två lag av vältränade kvinnor, Salem i grönt och Tyresö i gult, sprang där nere på gruset och värmde upp sina fulländade kroppar och i en Amazon 100 meter åt Nordost satt tre nördar och drägglade över synen.

Eftersom Tobias och Jonas hade ännu större synfel än jag så hade jag svårt att peka ut Therese för mina vänner, men några minuter in i matchen så blev det tydligt att jag inte riktigt hade lärt känna den kvinna jag kärat ner mig i fullt ut. I mina ögon var hon en tyst, blyg och snäll kvinna som inte kunde göra en fluga förnär, men synen vi fick se ändrade på den bilden totalt. Therese spelade ytterback, hon var hård och resolut i sitt spel. När en av Salems tjejer med flit eller av misstag stämplade Therese så tog det hus i helvete. Therese puttade bort den andra spelaren och skrek något som vi i den nu immiga Amazonen omöjligt kunde höra, och när Salemspelaren svarade emot så kom svaret omgående. Ett par snabba kliv mot motståndaren och en dansk skalle likt den Zidane sänkte Materazzi med fällde avgörandet. Det var ju moget tänkte jag, och jag förstod att jag hade fått en ulv i fårakläder på min krok.

Tobias och Jonas skrattade högt och frågade ifall den där tjejen som nu fick ett rött kort uppkört i ansiktet var min erövring? Hade inte jag påstått att hon var lugn och snäll? Jo, det hade jag men Tobias och Jonas var övertygade om att jag hade hittat en tjej som skulle kunna få mig att utvecklas som person... Det stämmer nog, jag behövde ett rivjärn till kvinna och behöver fortfarande dessa dagar. Med mitt sävliga och närmast apatiska beteendemönster behöver jag någon som då och då sparkar mig hårt i röven i rätt riktning. Sådan är hon, den kvinna som under åren älskat, hatat, föraktat, älskat igen, tröttnat på, älskat återigen men som är del av mitt liv som jag inte kan vara utan...

Therese vinnarskalle har fått sin arvtagare i familjens led genom den nu 10-årige sonen Emil. Emil kan inte förlora i något, oavsett om det handlar om ishockey, innebandy eller kortspel. Han höll tidigare på med fotboll men det var för motspelarnas hälsa bäst att avsluta, och även om han visar upp mammas genetiska spår i de övriga sporterna så är det mer lätthanterligt på de olika arenorna. Det har hänt att man från pojkrummet hört ett ihärdigt gråtande, och gått in för att se vad som har hänt bara för att mötas av svaret att hans lag i Football Manager på PC:n har förlorat en match. Man kan trösta sig med att det blir bättre med åren, Therese är ju lugnare i dag än för 18 år sedan.

2008/12/20

LUCKA 20: ATT FIRA FÖDELSEDAG I EN AMAZON


För den som inte har märkt det så har undertecknad en rätt skruvad syn på vad som är roligt, och vad som är acceptabelt. En av mina vänner, Jens, skulle fylla 19 år och vi som betraktade oss som hans närmaste vänner, undertecknad, Jonas och den hysteriska Tobias, det vill säga Rönninges Nörd-maffia, ville självklart fira denna stora dag på ett speciellt sätt...

Planläggningen av födelsedagsfirandet skedde med en rejäl konsumtion av Coca-Cola i glasflaskor och Estrellas Barbecue-chips hemma i Jonas pojkrum. Jag hade hört talats om diverse elaka sätt att förnedra folk under svensexor, och just kidnappning låg mig varmt om hjärtat.

Resulatet blev att vi kidnappade Jens i anslutning till hans hem, försåg honom med en rejäl ögonbindel och tryckte in honom i baksätet på Tobias gamla, vita Volvo Amazon. Brevid honom satt Jonas och höll stenkoll på ögonbindeln och Jens nu tejpade händer. Tobias körde, denna hysteriska varelse hade fått sitt körkort efter så många uppkörningsförsök att vi andra tappat räkningen och trots att han hade kökort körde han hellre än bra... Vi snurrade runt i rönninge och Salem, vi cirklade runt på landsbygden mellan Salem och Södertälje innan vi till slut körde ut på motorvägen mot Nykvarn som övergick i en motortrafikled mot Eskilstuna. Under färden västerut så förklarade vi för jens vad som väntade, vid ankomsten till vårt mål skulle han få fem ledtrådar om var vi var, och om Jens inte lyckades klura ut platsen så skulle han lämnas där och vi skulle själva åka hem för att fira hans födelsedag med något strategispel på Tobbes VIC-64:a...

Resan gick på de krokiga vägar som då var E3:an mot Eskilstuna, förbi Hemglass fabrik i Strängnäs och över det bördiga jordbruksbygderna mellan Barva och Kjula. I just Kjula svängde vi vänster, och vårt mål låg nu nära. Under färden hade Tobias på sedvanligt manér gjort oförklarliga undanmanövrar för sådant som enbart han såg och tvärbromsat helt utan synlig anledning. På vägen mellan Kjula och vårt mål, Ärla, så fanns det en vägbas för flygvapnet och på den pressade Tobias upp sin Amazon i en monstruös fart... När start- och landningsbanan på vägen tog slut så blev Tobias helt perplex och tvärbromsade, denna gång hade Tobias anledning att tvärbromsa. Vägen svängde dessutom kraftigt och Tobias tog kurvan på två hjul, och det baksäte där Jens och Jonas satt lossnade från sina fästen. Jens skrek av skräck, den tidigare färden i toltalt mörker hade satt sina spår i Jens sinne. Jonas hamnade på golvet, och Tobias såg mer ofokuserad ut än någonsin. Katastrofen hade varit nära, men vi hade överlevt...

Framme i Ärla stannade vi det gamla stationshuset, och ledde ut Jens ur bilen. Cirka 20 meter från bilen så tog vi av Jens ögonbindeln, och lossade på hans tejpade händer. Jonas satt i baksätet och siktade på Jens med sitt luftgevär för att markera att han inte var välkommen förrän rätt svar hade passerat hans läppar. Fyra ledtrådar, inget korrekt svar. Nog för att jag var elak, men inte ens jag ville lämna ett födelsedagsbarn på den sörmländska obygden, och därför hade jag enligt mig enkel sista ledtråd: "Du befinner dig i ett samhälle med namnet efter ändelsen i en fågels namn som börjar på Sädes..." men inte ens då fick Jens till det rätta svaret och Tobbe tryckte gasen i botten mot Kjulahållet. Kvar stod Jens, födelsedagsbarnet och såg lätt uppgiven ut.

Vi åkte några kilometer, för att sedan stanna och diskutera ifall vi verkligen kunde vara så här gemena. Jag var för att vi skulle vända och hämta Jens, Jonas var emot och Tobias lika konfys som vanligt. Till slut tog mina argument överhanden, det skulle bli lättar att spela något krigsspel två mot två istället för det orättvisa två mot en, och vi vände åter mot Ärla. Vid stationshuset stod Jens och betraktade busstidtabellerna mot Esklilstuna då tågen sedan några år inte stannade i Ärla. Ingen mer buss gick den dagen varför den vita Amazonen i Jens ögon måste ha varit en syn lik Bernadottes vita bussar under det andra världskriget...

Kvällen blev trevlig, med chips, Coca-Cola i glasflaska och strategispelande...

"BLÅ, BLÅ ÄR KÄRLEKEN..."


Sitter här och hämtar mig efter en gårdagskväll och natt full med kroppstömningar, men börjar nu känna mig lite bättre. Den avslagna Colan har stannat i magen, och jag funderar för fullt på vad lucka 20 skall innehålla...

Under tiden kan jag ju glädjas åt de senaste opinionssiffrorna, där flykten från Mona fortsätter och där mitt parti nu är ikapp och förbi ett sensationellt bra valresultat. Men så länge den rödröna röran ligger före så är jag icke på något sätt nöjd, och vad år 2009 bär vid sin barm återstår att se.

Av opinionsundersökningar kan man måhända se trender, och den nuvarande trenden är trots allt tydlig - med ett ökat stöd för Alliansen och ett minskat stöd för "Koalitionen av ovilliga". Det gick bra för Mona så länge hon knep igen, men när hon sedan öppnade munnen och började med sitt sedvanliga svammel så ryggade många tillbaka. Att man sedan nu klargjort vilka två "bonusgåvor" man får om man stoppar ner en S-märkt valsedel i kuvertet i september 2010 har iallafall fått många av mina sosse-vänner att verkligen ifrågasätta om de kan eller bör fortsätta med sina ödesdigra misstag. Självklart är det roligare ifall folk söker sig till rätt lag av rätt skäl, nämligen att man uppskattar politiken istället för av rent nissnöje med alternativet och jag hoppas vi kommer dithän snart.

Marita Ulvskog är ett unikum i svensk politik när det gäller skygglappar. Jag minns Ulvskogs bevingade ord dagen efter den historiska valsegern 2006 när hon gav den dåliga förloraren ett ansikte med följande ord: "Vi har inte förlorat, alltså. Vi har starkt stöd i stora delar av landet."
och hon fortsätter på den inslagna vägen i dagens DN: "Vi har inte förlorat en enda väljare eftersom det inte har varit något val i år." Visst stämmer det att vi inte haft ett val, visst stämmer det också att sosseriet i undersökning efter undersökning ligger högre än sitt resultat 2006, men man måste vara halvblind för att inte se åt vilket håll vinden nu blåser och att väljarna som en gång kom nu flyr...

Länkar: AB, DN1, DN2, DN3, SvD1, SvD2

2008/12/19

SPYOR OCH RÄNNSKITA...


Så var den här, det årliga insjuknandet i den så kallade "Vinterkräksjukan". När jag vaknade på eftermiddagen så kände jag hur magen betedde sig som Tjernobyls reaktor alldeles innan den härdsmälte... Det bullrade, det brummade i min hyfsat stora resonanslåda och efter att under ett antal tappra minuter kämpat emot var det bara att kapitulera och släppa loss,

Nu har jag under halva eftermiddagen, och den tid som förflutit av kvällen "pratat danska" närmast oavbrutet, och då och då låtit andra kroppsöppningar vara med i min äckliga monolog. Det är inte kul, jag kallsvettas och har en stor skål Ris a la Malta i kylen som jag skulle vilja äta men inte känner suget efter just nu...

Årets epidemi skall tydligen bli överdjävlig, och det känns ju helt underbart. Alltså kan man nu räkna med att jag smittar ner alla som varit i min närhet med skiten och att vi lagom till julaftonen spyr som grisar allihop. Men som år 2008 har varit är det ett synnerligen passande slut.

Men kanske, kanske är det inte "Vinterkräksjukan" trots allt. Jag ögnade igenom en ny blogg denna dag som fick mig rejält kräknödig, http://www.sundbybergsbloggen.se/. Här sitter det tre partier och bloggar om sin egen förträfflighet och gång efter annan kallar sig "majoriteten". Alla vet att det inte var dessa tre partier som fick majoritet i valet 2006. Det var de samlade Allianspartierna som gick segrande ur striden. Men med två trojanska hästar i det segrande lagbygget så sparkade sosseriet tillsammans med firma Spira/Wijkman undan benen på ett solklart valresultat... Att gång på gång kalla sig majoritet, och dessutom belöna en av avhopparna för sitt demokratiska falskspel genom att placera honom i "majoritetens" ledningsgrupp får mig illamående. Kanske beror mina kaskadspyor på detta, vem vet...?

Länk: AB

LUCKA 19: MITT ANDRA HEMLAND


Eftersom min mor kommer från Estland så är jag per automatik halv-estländare. Under min uppväxt så hände det faktiskt att det sovjetiska förtryckarsamhället då och då släppte ut enstaka släktingar för att de skulle få besöka sina föräldrar i Sverige eller Norge, och dessa besökare tyckte vi barn att det var exotiskt med dessa spännande besökare som pratade konstigt. Själva fick vi aldrig följa med till det andra hemlandet, det var mor som åkte över lite titt som tätt med väskan full av kaffe, tvål, diskmedel och annat som släktingarna trånade efter.

Mitt första besök på andra sidan järnridån var till dåvarande Leningrad 1984, där vi sammanstrålade med släktingar. Resan till Leningrad gick via Helsingfors, gränsen, det ockuperade Karelen med Viborg och på dåliga vägar in i den stora staden Leningrad. Att passera rysk gränskontroll, med jämna mellanrum få bussens passagerare räknade av milisen på vägen och se gigantiska militärbaser stärkte bara min övertygelse om att det var officer jag skulle bli. Det här var satans system, och de stod beredda att sprida det till såväl Finland som Sverige. När en av passagerarna i mörkret mellan gränsen och Viborg blev akut kissnödig så var det med stor tvekan busschauffören stannade. Vi skulle rulla inom 30 sekunder, det var ordern från reseledningen men den gamle mannen behövde mer tid än så och vi såg snart blåljus från båda håll av vägen när milisen närmade sig. Med barska och högljudda röster så skrek milismännen till vår förare och guide om att vi kanske skulle få vända om eftersom vi grovt åsidosatt de regler som fanns för transfer av gränsområdet. Efter långa förhandlingar, och lite mutor kunde vi rulla vidare och nästa kisspaus blev på järnvägsstation i Viborg. En grå och tråkig stad, med gråa och deppade människor - det var mitt första intryck av det system som Ohly hyllar.

Vi mötte våra släktingar i Leningrad som snabbt hjälpte oss att hitta mikrofoner på hotellrummet, 3 stycken, på Pribaltiskaya. Vi lämnade över våra gåvor, åt undermålig rysk mat, besökte Eremitaget och Aurora. Efter två dagar reste vi hem, och samma kontroller utfördes på vägen mot Helsingfors.

Själva Estland besökte jag första gången när glasnost och perestrojkan satt sina spår i Estland år 1990. Tallinn var vackert, men ack så kört i botten. Det var grått, det var förfallet och människorna såg slitna ut. Men i mina släktingars ögon syntes ett hopp om en bättre framtid, och ett år senare var det återuppståndna Estland ett faktum. Resorna till det andra hemlandet blev fler, och för varje resa så såg man tydligt att man snabbt var på väg att bygga något bättre av Estland. Om det var min mor som 1987 åkte över med kaffe och tvålar till mina släktingar så var det vi 1992 som åkte hem med väskorna fyllda av billiga inköp. Helt plötsligt fanns det varor att handla, 1990 hade det varit helt tomt i Kaubamajas stora ödsliga butikslokaler.

Visst finns det de, främst äldre, som fortfarande idag har det kärvt i det nya Estland men de allra flesta lever mycket, mycket bättre. Jag tänker på min släkting Andrus som när jag träffade honom 1984 i Leningrad gjorde det sista året av sin 3-åriga militärtjänst och som senare kallades in för att ösa betong över Tjernobyls kollapsade reaktor. Han klarade sig utan strålskador, och kom 1991 över till Sverige och köpte min fars gamla röda Volvo 740 för att ha något att glänsa med på Tallinns Lada-prydda gator. Andrus startade sedan Estlands bästa offset-tryckeri, Uniprint med sin fru Sirje och lever i dag i överflöd. Från att ha bott i Lasnamäes betong-ghetto och kört omkring med min fars gamla Volvo så bor Andrus i dag i en herrgårdsliknande villa strax väster om Tallinn, kör omkring med en sprillans ny BMV medan frugan kör Jaguar, bilar som de byter varje år. Men Andrus minns de mörka åren, och bjuder nu tillbaka till min mor och alla som kom över med nödhjälp under ockupationen. Det som var kaffe och tvål på 80-talet har nu återbetalats med lyxvistelser i Tallinn och solresor till Andrus hus på solkusten.

Det som jag i dag ångrar mest är att jag inte under min uppväxt tog chansen till att lära mig mitt andra modersmål, men under den tiden så var det ju på gränsen till vansinne att förutse denna framtid. Som den gamle man jag nu är så är det svårt att lära sig mer än det som redan pressats in i min skalle, tyvärr. Skönt då att engelska funkar bra i Tallinn...

2008/12/18

TRAGEDI I ROSENGÅRD...?


Jag har nyss suttit och tittat på Debatt på statstelevisonen, en debatt ledd av den halvt hysteriske Janne Josefsson som definitivt inte tillhör mina favoriter bland TV-personligheter. Nu i kväll försökte Janne Josefsson få ner Nyamko Sabuni till Rosengård, jag frågar mig varför?

Varför skall man ge kriminella bastarder förmånen att frottera sig med ministrar bara för att man raserar en stadsdel? Varför skall man bemöta de människor som inte visar den minsta respekt för sitt nya lands lagar och regler någon som helst respekt? Just nu lider jag med alla de som bor i Rosengård och som får se horder av rötägg ge Sverigedemokraterna ännu lite mer luft under vingarna. Det är en tragedi det som nu sker, främst för de som bor i Rosengård och som vill leva i harmoni och symbios med det övriga samhället. Det är en tragedi att en pöbel av ungdomar får "Svensson" att gång på gång tänka över om vi verkligen skall ha ett mångkulturellt samhälle... Jag vet jag vill ha, ett Sverige där vi alla respekterar varandra och där man lever enligt de lagar som vi alla varit med om att skapa genom våra demokratiska val.

När man nu sprutar fotogen på den lilla brasa av intolerans som vi upplever i Sverige, så flammar intoleransens lågor upp med våldsam kraft och hur bemöter vi det? Vi har ju tack och lov en regering som ser verkligheten som den är. Den svenska integrationspolitiken har efter åratal av vanstyre lett till att det i storstädernas förorter finns ungdomsgäng som lever utanför lagens råmärken, som inte respekterar något som har med myndigheter eller lagar att göra och som ägnar sig åt urban terrorism. När man med fyrverkerier och stenar attackerar ordningsmakt och räddningstjänst är det terrorism det handlar om, och straffen som utdöms skall vara därefter på de som nu grips av Malmöpolisen. Man bör även ge avkall på straffrabatten som gäller för underåriga... Sedan finns det självutnämnda talesmän som gör allt för att ytterligare spä på bilden av "vi mot dom", som de som inte fattar att det står hyrevärden fritt att säga upp ett kontrakt oavsett om det är svensk, en finne eller en arab som hyr. Sådana talesmän gör inte saken bättre, inte alls...

Än värre är det ju att vänsterextremister från främst Danmark men även Tyskland tycker att de har all rätt i världen att komma till pöbelns assistans. Tidigare flathet i Malmö i slutet av september har måhända gjort att dessa yrkesvåldsverkare tror att de har fått grönt ljus i sin ambition att slåss med svensk polis. Även här måste det till att man använder lagboken på det strängaste sättet, lås in länge eller sparka ut för tid och evighet...

Pöbeln skriker ofta om att man skall ha respekt för deras attityder och beteende, men nej. Så länge man inte visar respekt förtjänar man ingen respekt, så fungerar det. Har man ingen respekt för det samhälle man bor i, förtjänar man heller ingen respekt från samhällets sida. Så enkelt är det...

NU KOMMER JAG INTE SAKNA LUUK...


...lika mycket.

Jag brukar ju trots att jag allt som oftast tycker att Melodifestivalen innehåller en uppsjö av undermåliga "låtar", framförda av allt annat än utvecklade "artister" se på eländet, och under de senaste säsongerna har just Kristian Luuk varit orsaken. När det sedan aviserades att Kristian Luuk skulle sluta så förmodade jag att mitt tittande på freakshowen var över, men ack nej...

När man idag har tillkännagett att mitt favorit när det gäller roliga kvinnor, Petra Mede, blir den som tar över så har jag inget annat val än att fortsätta med tittandet. Hon är ju så vacker, hon är ju så underfundigt rolig och jag blir lycklig när jag ser Petra Mede le. Måhända kan just Petra Mede få våren att bli uthärdlig.

Hon har ju sina uppenbara fördelar mot Kristian Luuk i sitt fagra utseende, för är det något Hr Luuk är så är det ju inte bildskön. Hans humor däremot är helt i linje med vad jag uppskattar...

Precis den humorn anar jag i Petra Medes ögon när hon glimmrar, och som hon glimmrar!

Länkar: SvD, DN, AB

LUCKA 18: EN KANINS FRÅNFÄLLE PÅ TRÄLGAR


Platsen Trälgar ligger så långt norrut du kan komma på själva ön Gotland, ungefär 1 mil norrut från Fårösund. Trälgar kändes under de år som jag dels gjorde värnplikten på KA3 och den tid som jag som kadett förkovrade mig i mina militära färdigheter som platsen som Gud glömt bort för tid och evighet. Batteriet vid Trälgar var ett uråldrigt batteri med antika pjäser, och när vi övade vid batteriet så blåste det ständigt, ösregnade och var fasansfullt. På Bungenäs, Ryssnäs, St Olofsholm och Asunden var det alltid vackert, men på Trälgar mötte man depressionen...

En dag under kadettiden var jag ute och hjälpte till med en stridsskjutning för LV-troppen, min plutons närmaste grannar. Beväringarna, som var ett 30-tal, låg i skytteställningar med utsikt över havet mot Vialmsudd och försökte skjuta ned de plåtfigurer som "ploppade" upp lite här och där på fältet. Plåtfigurerna var stumma, annars hade man tydligt hört "Ura!"-ropen eka i den omgivande barrskogen, ty var fienden kom från var det ju ingen tvekan om. Med två kulsprutor och ungefär två dussin automatkarbiner låg troppen och sköt på plåt-Ivans med ett fantastiskt resultat...

Helt plötsligt och utan förvarning så uppenbarade sig en förstärkning åt plåtgubbarna på skjutfältet, en kanin 150 meter från oss i skjutfältets högerkant! Eftersom jag hade sett Monthy Pythons fantastiska film om den Heliga graalen och där beskådat vad en kanin kan göra mot en väl rustad styrka så var det med skräckblandad förtjusning jag såg det lilla djuret planera sitt våldsamma anfall mot oss. Utan att behöva ge order till mina soldater så tystnade den sporadiska eldgivingen och alla siktade på kaninen med sina vapen... När soldaterna sökte ögonkontakt med mig så såg de en beslutsamhet de aldrig förut hade sett i kadett Antonssons ögon, här fanns det ett reelt hot, ett hot som behövde undanröjas...

Ordern kom, "Samtidigt eldöppnande, ELD!" och kakafonin av 2 kulsprutor och en himla massa AK4:or ljöd över Trälgars gudsförgätna batteriområde. Fienden försvann ur vår åsyn mikrosekunder efter att skotten hade avlossats, hade vi missat? Hade den tagit flykten? Eller låg den måhända sårad på fältet? Om nu det skulle vara så att det var det sista alternativet som var aktuellt så var det min plikt att tillse att kombatanten kom under vård varför jag beordrade "Eld upphör! Patron ur...".

Jag tog med mig en furir och en beväring fram i terrängen, ständigt på vakt ifall den lömska kaninen skulle ge sig på oss, för att undersöka effekten av vår eldgivning.

Vi fann vår underlägsne fiende, inte i en del utan som spridda köttrester och en liten ansamling av kaninfärs, och då kände jag mig faktiskt lite illa till mods. Vi hade kanske gjort en kaninfamilj faderslös. När mina ögon började tåras så gav furiren mig några ord av tröst:"Han måste ha varit döv ifall han hoppade ut mitt på ett skjutfält, vi befriade honom bara från ett pinsamt lidande." Må så vara, och furiren var en klok bondgrabb från Östergötland så jag tog till mig hans ord, och torkade den tår som rann nerför min kind. Vi gick tillbaka och fortsatte skjuta på kaninens allierade, plåtgubbarna, tills vi slösat färdigt med skattebetalarnas pengar...

På natten efter denna händelserika dag så vaknade jag kallsvettig. Jag mindes hur min pacifisistiska och socialistiska mor hade börjat gråta och gapa den dagen då hennes äldsta son kom in på officersutbildningen, hur jag den dagen då jag kände mig så nöjd och glad jämfördes med de amerikaner som slaktade vietnameser i Song-My. Det konstiga när det gäller min mor är att de onda alltid var amerikaner, inte ryssar. Detta trots att ryssarna tvingat hennes familj i landsflykt från Estland, och trots att KGB skickat ett antal släktingar till Sibirien... Just det jag ville förskona Sverige ifrån var i hennes ögon upprörande.

Den natten fick mig att tänka till, hade hon inte rätt? Var jag inte som de där jänkarna i Song-My den där dagen på Trälgar...? Tanken gnager fortfarande likt en mördarkanin i mitt sinne.

SVENSKEN VAKNAR SÅ SAKTELIGA...


Och så blir man lite positiv av att läsa att svensken i gemen nu börjar få upp ögonen för hur det står till med rikets försvar, och vad som skulle behövas för att återigen ge landets försvarsmakt förmågan att på bästa sätt kunna skydda landets medborgare.

Vi behöver ett försvar som till sin sammansättning, numerär, utrustning samt beredskap verkar avskräckande. Avskräckande självklart för den som ( läs Ivan ) som skulle kunna tänka sig att agera med militära maktmedel mot oss, men även avskräckande ifall samma agerande skulle riktas mot något av våra grannländer. Självklart finns det undantag, Norge... Eftersom Norge anser att vårt flyg är på gränsen till värdelöst så kan vi ju låta dom försvara sig själva med alla sina dyra och fina plan.

Och det jag nu skrev är självklart sarkasmer och ett tecken på att vara en dålig "förlorare", vi behöver ju varandra även om jag är besviken på norrbaggarnas sågande av JAS.

Vi behöver ett försvar som i nära samarbete med andra verkar för stabilitet och fred i vår del av världen, alltså genom att göra konungariket till en formell NATO-medlem. Redan idag är vi ju mer eller mindre informellt med i organisation, men på sedvanligt hycklande svenskt sätt låtsas vi något annat.

I och med den undersökning som SvD redogör för så har vi svart på vitt. Svensson har vaknat, debatten om försvaret och den ryska invasionen av Georgien har lett till att allt fler förstår det orimliga som har skett och fortfarande sker när det gäller den nationella försvarsförmågan. Regeringen måste nu ta krafttag för att visa väljarna att den menar allvar, att den nya organisation som skapas inte blir en vältränad och välutrustad minimalistisk styrka med noll och ingen förmåga att verka avskräckande. Sverige är ett stort land, det krävs trots allt en viss styrka för att trovärdigt kunna hävda att vi tar försvaret på allvar. I vår visar Tolgfors om han tar försvaret på allvar...

Länk: SvD1, SvD2