MONA TALAR TILL NATIONEN

Om mindre än åtta månader är det val i konungariket igen, ett val som enligt de flesta professionella tyckare och självutnämnda experter redan är avgjort. Om det blir som alla dessa är rörande överens om så kommer Mona Sahlin om åtta månader sitta och klia sig i kärringfrillan medans hon försöker placera in ministrar på departement, med fel folk på den platsen där de kan göra minst skada...

Inspirirerad av PJ Anders Linders inlägg i dagen SvD, där han den gode Linder visar att han borde sitta som talskrivare hos Reinfeldt istället för att opinionsbilda i den enda tidningen som man kan läsa ledarsidan hos utan att få kväljningar, så kan jag se Monas tal till nationen framför mig.

Hon äntrar talarstolen, hon harklar sig och börjar prata på sin dagis-svenska, där ordens skönhet bryts av av konstiga konstpauser, där flödet av ord som utstöts får mig att tänka på hur jag själv låter när jag försöker prata medan jag sitter på toaletten för att göra "det stora". Just den där olaten med att bryta upp orden i små beståndsdelar stör jag mig så in i helvete på. När ordet utanförskap i Monas värld blir utan-konstpaus-för-konstpaus igen-skaaap så undrar jag om ingen talpedagog i världen kan ta och förbarma sig över kvinnan...

Men Mona har vind i ryggen, Mona kan med största sannolikhet också få stå där i talarstolen, anpassa sig efter PJ Anders Linders önskemål och hålla ett tal till svenskarna, till landet som hon skall styra över med fast hand i fyra år framöver tillsammans med två Mulle-lekledare och en kommunist vid sin sida. Och eftersom jag vill Mona allt väl så har jag vridit lite på PJ Anders Linders tal åt Reinfeldt, anpassat det efter Monas syn på verkligheten och gjort något som jag förväntar mig en röd ros som tack för. Varsågoda, Monas tal till nationen, hösten 2010:

"Fru talman, Herr vice statsminister Ohly, riksdagsledamöter, högt ärade gäster och det svenska folk som tröttnat på stupstockar och kalla händer:

Vi går nu från pest till paradis. Under åren 2006 till 2010 så styrdes vårt land av en synnerligen inkompetent regering, med kalla händer och stupstockar som sina främsta vapen i kampen mot arbetarklassen . Hösten 2010 tar vi i den rödgröna regeringen över för att väljarna har tröttnat på stupstockar och kalla händer. Vi går hand i hand med folket för att samla in alla de stupstockar som folket nu kastat ifrån sig, vi går för att samla in dessa stupstockar med högburet huvud.

Sverige fick en stjärnsmäll hösten 2006 när folket av ren dumhet röstade fram en regering som inte hade någon förankring i rörelsen, och som bara vill sätta folket i stupstockar. Dessutom skapade firma Reinfeldt/Borg en finanskris som snabbt spred sig över världen, en kris skapad enkom för att få alla världens arbetare att fastna i stupstockar. I fjol föll BNP som den sällan har fallit förut, och det var Alliansens fel. Men när nu vi sossar återigen tagit vårt medfödda ansvar att styra Sverige så ljusnar det naturligtvis. I år växer den svenska ekonomin betydligt snabbare än ekonomin, och det beror på att vi eldar upp alla stupstockar.

Under Alliansens styre hade inte tyranniet den minsta ambition att lyssna på oss sossar och våra genomtänkta förslag. Man lämnade SAAB åt sitt öde, när det mest naturliga hade varit att förstatliga skiten. Man har genom sin oförmåga att tvinga Kina och USA till stupstocken också på helt egen hand sett till att Sverige är det land som körde miljön i hela världen i botten. Vår framtida åtgärdsmix kommer att fungera. Vi kommar att lägga allt krut på att med skattehöjningar i tvåsiffriga miljardsummor få folkets plånböcker lite tunnare, och statens börs lika tjock som min företrädare på partiledarposten.

Efter 2010 och 2011 bör vi vara uppe på en högre skattenivå igen efter ett antal förlorade år. Statsfinanserna kommer att få skattekramare överallt runtom på denna planet att grönska av avundsjuka.

Naturligtvis ska vi under hela vårt styre genomsyras av ambitionen att fortsätta den gradvisa lindringen av den urholkade skatteinsamlingen. Vi har några år att ta igen, och det är så att vi är långt ifrån klara med att återigen ha kontroll på svenskarnas lönekonton. Det kommer att ta tid, men den dagen kommer då vi återigen kan försöka tuta i väljarna att en havererad och enkelspårig värlfärd kräver groteskt höga skatter.

Och visst är det klart att det behövs mycket mer inkomster till det allmänna, men dagens totala skattetryck på 63 procent är ju rena rama lågvattenmärket! Det kan vi inte belåtet notera, det måste vi göra något åt. Det kommer finnas två mål när vi styr, målet om full sysselsättning för alla som inte blir sjukskrivna mot sin vilja, förtidspensionärer mot sin vilja eller bara göms bort hos AMS samt målet om ett skattetryck så när 100% som det bara går.

Att höja inkomstskatterna kommer därför att ha fortsatt hög prioritet, och vi måste dessutom enligt vice statsminister Ohlys dekret sänka ambitionsnivån i att förbättra företagarnas situation. Det är inte bara bra för den offentliga tillväxten och de skattefinansierade jobben, det är väldigt bra för samhällsbalansen också. Det är en sann socialdemokratisk politik när vår älskade stat ska bli rikare och rikare medan väldigt många människor knappast har några sparpengar över huvud taget, och det är borgerlig politik när det är tvärtom.

Det är viktigt att erinra sig ibland. Till exempel talar även vi i sosseriet ibland om företagande som om det vore en ekonomisk-politisk åtgärd. Men så fungerar det inte. Företagande beror av enskilda människors mod och beslut, det är deras egen dumhet att välja att stå utanför kollektivet som driver på dem in i kapitalismens köttkvarn.

Man kastar loss från sin anställning. Man sätter huset i pant. Man jobbar långa dagar och utan att få mycket semester eller andra förmåner. Man ger andra människor jobb och en chans att utvecklas och bygga ett liv. Det är så urbota korkat, så dumt att man får skylla sig själv. Är det någon som borde sitta i stupstocken så är det dessa dumskallar, faktiskt.

Om företagandet går dåligt kan det sluta illa för den som tar risken, och det är väl inte mer än rätt? Då är det inte mer än rätt att om det går riktigt bra så skall staten ta vinster och förmögenhet i skatt? Vi måste en gång för alla inrikta politiken på att bekämpa rikedom i stället för fattigdom.

Över huvud taget måste vi tala mer om hur framtidens välstånd ska skapas. Sjukförsäkring och A-kassa är livsviktiga för tryggheten, och vi vill se att det lönar sig precis lika bra att sitta hemma och blogga som att jobba. Att vara beroende av knark är inte bra, att vara beroende av sprit eller tobak är hyfsat bra för då bidrar man med skatter, men den absolut bästa formen av beroende är bidragsberoendet - för då blir man en livegen sosse, det är vi och inga andra som står upp för bidragen. Låt oss tydligt säga: Alla skall med, och gärna då in i i någon form av bidragsberoende!

Idag ägnar vi oproportionerligt lite tid och kraft åt att tala om de fantastiska skatter som gör att vi över huvud taget har råd med generösa socialförsäkringar.

Utan fler skattehöjningar över hela linjen, utan en välfinansierad genusforskning och en mer kravlös skola, utan en energiförsörjning som inte bygger på uppeldade stupstockar och en stenålders infrastruktur i miljöpartistisk anda som inte måttet, så blir det klent med både bidrag och ersättningar.

Jag vet att tillväxtens förutsättningar inte anses vara lika spännande för väljarna som de eviga frågorna om vem som vinner och vem som förlorar och hur mycket. Fast i fortsättningen tänker vi ta mer hänsyn till det. Jag tror inte att väljarna lyssnar även när deras förtroendevalda talar allvar, i så fall hade det varit den där Alfons Åberg-kopian som hade stått här uppe och svammlat.

Tillståndet i Kungariket 2010 är efter omständigheterna väl i och med att vi rödgröna vann valet. Vi fick det stöd vi sökte att göra det bättre ännu lite bättre.

Vårt mål är absolut inte människans privata frihet och trygghet. Vårt medel är skattehöjningar och kollektivism. Staten skall göra det den kan och är bra på, det vill säga allt mellan himmel och jord. Som er statsminister vet jag bäst vad som passar just dig och din familj när det gäller sjukvård, skola, barnomsorg och hur ni väljer att ta ut er föräldraförsäkring. Och väljer ni att inte tro på mig så sitter Ohly här nedanför mig och nickar och ler, han duger väl gott som alibi för vår politik baklänges in i framtiden. Tack och bock, stupstock!"

Om mindre än åtta månader väljer svenska folket väg, vad man väljer är helt upp till en själv och valet beror på vilken verklighetsuppfattning man har och i vilken värld man ser sig leva. Det viktiga är att man väljer, att man gör sin röst hörd och att man inte är likgiltigt inför den framtid vi alla skall dela. Jag ser mig själv välja, jag står där framför en skål med faeces och en skål med chokladmousse. Jag vet vad jag väljer, men vet alla vad som smakar bäst egentligen...?

Länk: SvD

LÅT OSS HA ETT SVART FIRANDE...

"Let's have a black celebration,
a black celebration,
tonight.

To celebrate the fact,
that we've seen the back
of another black day..."

Textraderna ur titelspåret till Black Celebration anno 1986 passar alltid in när det vankas Depeche Mode och livespelning. Själv minns jag hur det ljudvågorna slog från vägg till vägg inne på ett kokande Hovet av det svarta mässandet en kväll i slutet av april för 24 år sedan. Christmas Island hade gått som intro ett bra tag när de konstiga ljuden som inleder Black Celebration tog vid, och lyckan var total.

Det var då, några månader innan unge herr Antonsson skulle rycka in och göra sin värnplikt, och det var då Depeche Mode började sin vandring mot storheten. Jag hade sett dem tidigare i huvudstaden, det hade varit Depeche Mode på Draken och en annan minnesvärd kväll i den charmerande Eriksdalshallen - men 1986 flyttade Depeche Mode in i de stora arenorna, till Hovet. Och 24 år senare så är man fortfarande i ett sådant skick, gubbsen i bandet, att man lyckas fylla såväl Globen, Scandinavium som Percys skrytbygge i Malmö. Ibland är det ju skönt att känna att tiden faktiskt har stått still, eller iallafall gått i otakt med klockor och almanackor.

I morgon kväll, om lite drygt 24 timmar, är det dags för den numera adipöse, tunnhårige och halvimpotenta mannen som för 24 år sedan var en ung man i sina bästa år att bli riktigt patetisk - igen... Det vankas Depeche Mode, det vankas Nitzer Ebb och jag blir som ett litet barn igen - glad, sprallig och alla vardagsbekymmer är som bortblåsta för några underbara timmar. Och hela den sfäriska Globen lär gunga av medelålders synthare som vill leva i dået för en kväll...

Jag är konservativ, jag är blå in i själen och har jag en gång i forntiden bestämt mig för att ha Depeche Mode som mina husgudar så håller jag fast vid det i bästa konservativa stil. Och det är ju inte alls svårt, eftersom Dave Gahan, Martin L Gore och den övermusikaliske flanknörden Andy Fletcher utvecklas, eller skall man säga regrederar, i samma takt som jag själv. När jag var ung, naiv och ytlig speglade de rätt nonsens-aktiga synthdängorna mitt kynne, när jag lyssnade på Puppets så kände jag mig som ett litet husdjur och när jag fotograferade så nynnade jag på Photographic. Och medan 33-varvaren Speak and Spell snurrade på skivspelaren så kände jag instinktivt, att jag bara inte kan få nog.

Åren gick, jag mognade fysiskt som människa och skivorna blev lite mörkare precis som jag. Cynism och grubblerier tog överhanden, och albumen Construction Time Again, Some Great Reward, Black Celebration och Music for the Masses har alla sin beskärda del i formandet av mig till den tjocka, vidriga typ jag är i detta nu. Violator och Songs of Faith and Devotion finslipade kanterna, och när Alan Wilder lämnade bandet så såg jag livet närma sig slutet. Alan Wilder var ju den person som höll i de musikaliska trådarna, som utvecklade den musik som Martin Gore skapade - och när Alan försvann så försvann även min tro på en grupp som efter avhoppet bestod av en knarkare, en alkoholist och en psyksjuk. Men så länge det finns liv, så finns det hopp - och pånyttfödelsen kom till min stora glädje.

Barrel of a Gun var det första, lite oroande livstecknet, efter krisen men när så It's no Good släpptes så släppte en sten från mitt hjärta. Åtskilliga var de timmar när jag kunde sitta med CD-spelaren, It's no Good i maxiutförande och titta ut genom fönstret medan jag spelade på min köttflöjt av ren glädje. Albumet Ultra var ett bevis för att det fanns liv kvar i de tre haveristerna, och trots att uppföljaren Exciter är deras lågvattenmärke så fanns det trots allt en framtid för min hammare, för mitt städ och mitt stämjärn.

Playing the Angel var i mina öron ett rent mästerverk, med flera odödliga spår. Precious, Lilian och John the Revelator tillhör alla mina favoriter på senare tid. Återuppståndelsen var fulländad, befäst och jag ser nu fram emot att åldras tillsammans med Depeche Mode i bingolokalen, i folkparken eller som förband till Larz-Kristerz.

Två album har jag inte nämnt, A Broken Frame samt den senaste Sounds of the Universe. Orsaken är att de båda är "jaha?"-album, ett nödvändigt surrogat för att överleva till nästa mästerverk kommer ut. Det finns bra spår på båda, favoriterna är The Sun and the rainfall på den näst äldsta produktionen medan In Sympathy sticker ut på den senaste kreationen.

Om ett dygn går jag tillbaka i tiden igen, jag blir löjeväckande och fjantig. Håret är svartfärgat, ja det som återstår av en gång stolt frisyr vill säga, de svartaste av mina svarta kläder är tvättade och vikta - jag är så redo jag kan vara. Mina två äldsta söner frågade mig nyss om jag skall sjunga med i låtarna, och började fnittra samtidigt som de skakade på huvudet när svaret blev jakande. Det blir en härlig kväll i glada vänners lag om jag nu inte får kärlkramp redan under introt, och jag kommer när lamporna tänds i Globen längta intensivt efter nästa gång jag får bli så där löjlig igen...

När lamporna tändes på Hovet för lite drygt 24 år sedan var det "More than a Party" som nyss hade gjort sitt bästa för att perforera mina trumhinnor. Den gång, denna sista söndag i januari så är chansen stor att det blir mer än ett party.

"Keep telling us we're to have fun
Then take all the icecream so we've got none
The failed magician waves his wand
And in an instant the laughter's gone

Lots of surprises in store
This isn't a party
It's a whole lot more"

Länkar: SvD

HELGKRÖNIKA: ATT BAJSA I DET BLÅ SKÅPET

Så var det helg igen och som det inte räckte med snö och kyla i det gudsförgätna landet Sverige som styrs av stupstocksvurmare med kalla händer. Så hade jag kunnat inleda helgkrönikan om jag hade haft hjärtat till vänster och på fullt allvar ansett att Alliansregeringen gör allt i sin makt för att sparka på, trycka ner och förödmjuka samhällets svagaste. Nu ser ju jag på händelser, skeenden och politiska beslut från höger, helt förvissad om att de flesta av de beslut som regeringen faktiskt driver igenom drivs igenom för att vi vill ha ett bättre Sverige, från vår synvinkel och med våra perspektiv. Och jag är ju trots min undermåliga utbildningsnivå hyfsat säker på att motståndarsidan tror att deras politik är den bästa för Svensson - även om jag vet bättre...

Den här veckan satte jag dock mina sötsaker i vrångstrupen när jag fick läsa vad ordföranden i Socialförsäkringsutskottet Gunnar Axén ivrigt påhejad av en riksdagskvinna vid namn Helena Rivière skrev om en enskild medborgare utan någon som helst anknytning till maktstrukturer eller politiskt rävspel - den numera välkända Alexandra. Man kan tycka vad man vill om Alexandras gråtmilda utspel i en röd kvällstidning. Jag tyckte inte heller om tonen i Alexandras klagosång, och tyckte att man som vanligt målade upp en nidbild av den nya verklighet vi vill se. Alexandra Johansson, 30 år, väljare och mamma, beskrev hur hon upplevde verkligheten och då började det uppenbarligen att brinna i firma Axén/Rivières skallar.

För alldeles oavsett vad man som representant för regeringen och den politiska makten tycker om vissa formuleringar och om något som man utan brist på empati ändå kan klassa som avancerad självömkan från en medborgare så är det Gunnar Axén och Helena Rivière gjort helt förkastligt och på gränsen till tjänstefel i rollerna som ordförande för Socialförsäkringsutskottet och folkvald. Man kan inte, man skall inte gå i polemik mot en enskild person, en liten människa utan makt och som dessutom bara beskriver hur hon upplever sin tillvaro. Sedan kan man tycka att hennes upplevelse av verkligheten är fel, snurrig eller bara en effekt av politisk indoktrinering från motståndarsidan. Som företrädare för Moderaterna som regeringsparti kan man ta debatten med den politik som sosseriet försvarar och vill återupprätta, en politik där alla skall med in i bidragsberoende och utanförskap - men att smutskasta en enskild individ som inte alls är vår politiska motståndare är så urbota korkat att det faktiskt tog några dagar innan jag tog kränkningen på allvar.

Man måste se bilden som den ser ut i för de människor som lever i den, inte som vi vill att den skall se ut. Det är när ett politiskt parti sätter på sig skygglapparna och vägrar acceptera att livet och politiken är en gråskala där inget är helt svart eller helt vitt, och där folk faktiskt upplever något helt annat än det man som beslutsfattare vill att de skall uppleva som en konsekvens av fattade beslut. Samma problem har vi nu i hemstaden, men där är det SAP som genom sin förste vice ordförande i Individ- och Omsorgsnämnden, Inger Lundberg, fått för sig att Sundbybergs stad inte har några hemlösa.

Nu kan man ju tycka att jag är lika taskig mot Inger Lundberg som Gunnar Axén och Helena Rivière var mot Alexandra - men i detta fall handlar det om att angripa maktstrukturer som faktiskt blundar för den verklighet som alla andra ser. Inger Lundberg ikläder sig rollen som de tre aporna som inget ser, som inget hör och som inget säger - Inger pratar, men pratet skulle vi kunna vara utan. Det spelar liksom ingen roll vad Frälsningsarméns fotfolk berättar, vad folk ser i Centrala Sundbyberg om natten ty i Inger Lundbergs värld passar inte hemlösheten in, och passar den inte in så finns den ju inte. Strutsmentalitet när den är som sämst - när verkligheten anpassas till politiken och inte tvärtom. Ett litet upplysande TV-reportage om hur verklighetfrånvänd man kan bli när man sätter sig bakom ratten för att styra en stad.

Apropå Sundbyberg så är det ju faktiskt några av oss som på olika nivåer engagerar oss politiskt som också använder bloggosfären för att nå ut. I Svea Rike som helhet domineras det politiska bloggandet av folk med rötterna i Piratpartiet och Sosseriet, men jag kan stolt låta meddela att bilden i Sundbyberg faktiskt är en helt annan. I hemstaden så är det faktiskt en galen moderat som dominerar, och med sosseriets bloggare som statister och bifigurer. Sundbybergs politiska bloggare rangordnas av Politometern enligt följande:

32. Tokmoderaten (m), det vill säga undertecknad. Stolt, men inte nöjd...

94. Nathalie Sundesten-Landin (s). Trevlig kvinna, trevlig blogg.

230. Claes Nordmark (s). Anslagstavlornas främste företrädare.

290. Mattias Lönnqvist (fp). Min inspiratör under mitt framfödande som bloggare.

335. Marielle Andreasson (v). Oftast skojig, sällan överens med mig.

372. Erica Lejonroos (m). Puss Puss!

401. Johan Lindahl (v). Västeråsare som dock jobbar i den politiska administrationen i staden.

452. Morgan Lindqvist (m). Mannen bakom mitt mästerverk, min estetiska mentor.

645. Sofie Åhgren.(s). Söt, charmig och en härlig person som bloggar för sällan.

662. Stefan Bergström (c). Stefan är en god vän, en bra samtalspartner som borde högre upp.

Siffran anger placering på ett nationellt plan, i jämförelse med 1371 andra bloggare land och rike runt. Så ser den politiska bloggosfären ut i Sumpan, och jag sitter där på tronen som en fet padda och skrockar hånfullt åt alla som vill ta över min titel - Skit på Er! Och ha en trevlig helg...

Länkar:

Krönikörer: Kent, Mary, Peter, den Vedervärdige, Soilander

BLOGGRECENSION 4: ALLIANSFRITT SVERIGE

Det bör sägas direkt - den här bloggen är innovativ, underbar och skriven på ett fängslande sätt. Jag delar inte alls de åsikter man för fram på "Alliansfritt", det är det socialdemokratiska gnällandet putsat till perfektion av några unga herrar med smak för att skapa odödlig politisk konst. De är sossar, Utbult och Fridén som galjonsfigurer, och det är ju det som är det tragiska. Hade de varit några av de våra, några halvgalna studentförbundare, så hade jag dyrkat marken de gått på.

Det är först på senare tid som jag hittat Alliansfritt, runt jul faktiskt och då presterade man på Alliansfritt den näst bästa adventskalenderna i bloggosfären. Det är inte utan att jag då och då tänker elaka tankar om mig själv för att jag inte tidigare sökte mig till fiendens galnaste krigare. På något sjukt sätt så känner jag samhörighet med de som skapat den mest vridna nyhetsrapportering världen läst sedan Völkisher Beobachter och Pravda gick hädan. Det är gjort med glimten i ögat, och när det vidriga är skapat med ironier och sarkasmer som huvudingridienser så blir det härligt.

Så till betygen:

Politisk korrekthet: Vad skall man säga? Här handlar det mer om att idiotförklara alla oss med hjärtat till höger, vad man anser om den egna politiken och egna förslag är det väldigt tyst om. Man kan ju i min skruvade värld få ett högre betyg i denna klass ifall man med humor ger sig på den politiska motståndaren. Dock skulle den här bloggen lyfta om man hade "stake" nog att med lite självkritik hugga på de egna stolpskotten Jan Emanuel Johansson och hans ockerhyror och den spretande, mediakåta Bodström. Ett litet tips från den högra sidlinjen bara, det man skriver blir mer trovärdigt och faktiskt roligare när man klampar in i den egna porslinsbutiken som en elefant... Betyg: 3 Kommentar: Hade blivit en fyra eller till och med en femma med lite självdistans och självironier. Ändå rolig läsning för en Tokmoderat som inte alls håller med i elakheterna.

Humor: Underbara bilder med bland annat jobbcoacher, studentikosa texter och väl avvägda texter som får mig att bli intresserad och fnittra infantilt. En synnerligen stark sida, som förstärktes ytterligare med en helt underbar julkalender. Betyg: 5 Kommentar: Kan inte bli något annat, detta är precis vad som behövs för att nå ut till de som tycker politisk propaganda är tråkig.

Språkbruk: Ingenting att anmärka på överhuvudtaget. Språket används på ett vågat men korrekt sätt för att skapa de verklighetsfrånvända men sköna texterna som skapar denna framgångsrika blogg. Stavfel är svåra att hitta, och även det uppskattar jag. Betyg: 4 Kommentar: På gränsen till högsta betyg även här, men jag vill ha längd och liv - och ibland är Alliansfritts bloggar onödigt korta.

Skönhet: Sidhuvudet är tråkigt, fult och färglöst. Hade man inte haft en idolbild på allas vår Andreas Carlgren bredvid sitt eget namn så hade krumelurerna och texten varit löjliga. Just där vill jag se något mer dominant, i s/m-stil. I övrigt så är det perfekt, roliga foton och photoshop-jobb blandade med illustrativa bilder lite här och där i inläggen. Betyg: 3 Kommentar: Hade varit bättre med ett snyggare sidhuvud, men man kan ju kanske inte vara bra på allt.

Sammanlagt så rycker Alliansfritt Sverige till sig en betryggande ledning med ett sammanlagt betyg på 15 poäng, före Mary som hade 11 poäng. Ledarbloggen och Peter Andersson ligger långt efter... Framöver kommer jag ta mig an Piratpartiets ledare Falkvinge på onsdag och min allt annat än gode "vän" Westerholm om en vecka. Kan de utmana tro?

MYCKET VILL HA MER

Så har den då kommit, listan över hur vi moderata bloggare ligger till enligt den fantastiska Politometerns rangordning. När jag sedan börjar närma mig mitten av det här inlägget så vet vi också hur väl jag står mig mot de andra partiernas krigare i bloggosfären.

Först och främst vill jag sända en virtuell kram till mystanten Mary som tog hem den moderata förstaplatsen, följd av självaste utrikesminister Bildt samt Närkes stolthet Kent Persson. Därefter, på plats fyra, återfanns lilla jag - så nöjd över att ha lyckats nå mitt mål. Ambitionen var ju att komma in på Topp-5, och det gjorde jag med lite marginal till och med.

Och så då den totala listan, där jag uppenbarligen inte nådde mina mål. Plats 32 är jag inte alls nöjd med, men det säger väl kanske mer om våra moderata tillkortakommanden i de sociala medierna. Plats 32 av 1371 är väl egentligen inte så uselt, men som den fjärde högst rankade i det näst största och statsbärande partiet borde jag ha en högre placering, före företrädarna för små och obetydliga partier.

Det märks ju att Piraterna har bloggosfären i sina tangentbordnötta händer och fingrar. Opassande vinner, Falkvinge ligger trea och hela fem piratpartister bland de åtta första. På andra plats återfinns Jinge, en skränig kommunist och sossarnas Kulurblogg ligger fyra. Mary är bästa moderat av fullt naturliga skäl på sin sjätte plats. Och långt därnere i djupet ligger jag på plats 32 och längtar efter revansch...

Det finns en hel del av mina bloggkollegor som jag måste gratulera för att de piskade skiten ur mig. Stort, och i många fall inte alls ärligt menat, Grattis till följande "vinnare":

9. Peter Andersson, S

13. Alliansfritt, S

14. Den vedervärdiga..., S

20. Kent Persson, M

25. Krassman, S

Sedan vill jag också gratulera Min Ledamot, Göran Pettersson, för en oväntat framskjuten placering på plats nummer 39. En annan som förtjänar gratulationer är min allianskompis Mattias Lönnqvist, som just tjänade 220 kronor på min oddslista... Tilläggas bör dock att detta betalas ut i natura av undertecknad.

Nu skall jag grotta ner mig i analyser om hur jag skall få min blogg att lyfta, vilka drag jag måste utföra för att ställa mina opponenter inför schack-matt. Det blir kvällens grubblerier...

"NÄR MONA PRATAR FLYR FOLKET..."

Rubriken är ett gammalt barrskogsordspråk som hittades inristat i en halvdöd tall i trakterna av Bommersvik sommaren 1998. Och att ordspråket har en rejäl dos av verklighetsförankring tycks ju bevisas denna morgon - för första gången på länge så behöver man som Allianskramare inte få panikångest och kallsvettningar när man ögnar igenom en av de otaliga opinionsundersökningarna som plågar oss politiknördar.

Återigen är det vi Moderater som belönas av väljarna, återigen så får småsyskonen i KD och Centern inte lika positivism inpumpat i sina politiskt bräckliga kroppar. Anorexian har tagit både KD och Centern i ett järnhårt grepp, och som snäll storebror måste vi göra allt för att hjälpa till i tillfriskningsprocessen. Men när fyra centerpartistiska riksdagsledmöter visar att deras skräck för kärnkraften lever kvar så sitter iallafall jag och skakar på huvudet. Ser man inte verkligheten som den ser ut, och ser man inte elräkningarna som nu trillar ner i väljarnas brevlådor med en skräckinjagande läsning för kunden? Nej, här handlar det bara om dumhet och bakåtsträvande, nostalgivibbar från 1980 då deras parti var betydelsefullt.

Om sedan SAAB-affären får någon positiv inverkan på Centerns framtida stöd återstår att se. Klart är dock att Jöran med J hyllas för sina insatser från alla håll, och om Alliansen vinner valet 2010 så borde karln belönas med en ministerpost. Han har ju märkts mer än Åsa Thorstensson och Eskil Erlandsson tillsammans.

Sosseriet ökar pyttelite, medan de gröna och mörkröda minskar. Kan det måhända bero på att Miljöpartiets och Vänsterns kärnväljare anser att man säljer sina själar när man till och med kan komma överens om en sådan vidrig sak som försvaret av Sverige? Och komma överens eller inte, så fruktansvärt mycket var det väl inte som var banbrytande överenskommelser när man läste igenom 21 sidor av tomma ord och en gedigen samling av floskler som var de Grönrödas lilla pampflett om det framtida försvaret i ett grönrött Sverige. Det kommer fler frågor där man måste sälja sin själ och ge avkall på sina värderingar för att få sitta med i en eventuell regering - och den stora förloraren kommer att bli Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet har aldrig någonsin behövt ta ansvar för sina förslag, och därför har man alltid lovat sådant man vet att man aldrig kommer behöva genomföra. Vänstern är och förblir ett drömmande oppositionsparti, och när man nu bundit upp sina drömmar i en grönröd röra så finns inget hopp kvar. OK då, Ohly mumlar lite lätt om att han inte vill komma överens om Afghanistan - och då sänker han istället trovärdigheten för de grönrödas förmåga att styra eller ens komma överens. Vänstern borde ha stannat utanför, Vänstern borde ha varit opposition mot både opposition och regering. Alla vet att de ändå aldrig hade stött en alliansregering, och att man skulle ha kunnat utpressa Mona om hon mot all vett och sans skulle ha fått flytta in i Rosenbad.

Men det är rätt kul att det går neråt för de grönröda när man måste ge avkall på det kroniska gnällandet för att istället presentera några egna förslag. Det är nämligen en egen politik som måste upp på bordet innan valrörelsen drar igång på allvar, och det kommer att bli spännande när det blåser upp till batalj mellan två regeringsalternativ med två program som väljarna kan jämföra. Att det sedan gynnar Alliansen för varje gång man släpar fram Mona i media är ju också det underbart...

Men detta är bara en opinionsundersökning, det återstår många fler och det är inte förrän på valdagen den yttersta domen faller. En bra nyhet är egentligen ingen bra nyhet, men blir det framöver två bra nyheter så börjar jag se lite ljusare på en valrörelse som för bara några veckor sedan verkade som en "walk-over".

Länkar: DN, DN, DN, SvD, AB, Krassman, Peter, Staffan, Högberg

LISTÅNGEST

Det finns många olika listor, med olika parametrar, som mäter hur framgångsrik en blogg är. Själv klassar jag min blogg som politisk med humoristiska undertoner så ofta jag förmår väva in något roligt i texterna, och det är just mot de politiska bloggarna ur alla olika läger som jag nu tar striden. Det är lite drygt 14 timmar kvar innan listorna på den nyaste jämförelse-siten, Politometern, över de mest framgångsrika moderata bloggarna släpps klockan 10:00 svensk tid, medan en jämförelse mellan alla olika partiers bloggare kommer en halvtimme senare, det vill säga 09:30 Greenwich Mean Time.

Jag skakar av nervositet redan nu, trots att mina förväntningar på mig själv är rätt modesta. När det gäller kampen med mina egna partivänner så är ambitionen att slå mig in bland topp-5, medan målet när det gäller holmgången med alla andra politiska bloggare är att bli bland de 25 främsta. Jag har ingen aning om det är realistiskt eller ej, men jag hoppas att min blogg ändå tillmäts ett erkännande som ligger i paritet med all den tid jag lägger ner för att få den läsbar.

Vi moderater är sist ut, och jag förmodar att det beror på att Politometern-Martina vill plåga mig in i det längsta - jag är lite självcentrerad också ser ni. Oddsen när det gäller vem som skall sopa hem banan hos oss moderater enligt mig är som följer:

Kent Persson: 1,01
Carl Bildt 1,55
Mary X Jenssen 2,20
Den hälsosamma ekonomisten 2,70
Tokmoderaten 3,69
Johnny Munkhammar 3,70
Maria Abrahamsson 3,85
Edvin Alam 4,00

Och vem är bättre än mig på att sätta odds i bloggosfären, jag som ser Svenska Spels huvudkontor från köksfönstret om jag tittar ut genom köksfönstret och skaffar mig en hals som en Mamenchisaurus...

Tidigare i veckan har följande bloggare blivit utsedda som sitt partis bästa krigare i det slag som bara har sett sina första skärmytslingar, men som kommer nå sitt klimax den 19 september.

KD: Peter Soilander. Ett mycket bra val! Genuin och äkta, bra och fantastisk.

MP: Maria Ferm. Jaha, är hon det mest intressanta de har att erbjuda så förstår man bättre varför Peter Erikssom bajsar på de sociala medierna...

V: Jinge. Bloggosfärens eget Radio Islam. Många läser, ännu fler häpnar över att de många gör det.

PP: Opassande. Piratpartiet kan det här med internet och hur man får ut mesta möjliga effekt på nätet. Bra och lättläst.

FP: Mark Klamberg. Helt OK, men inget som botar min erektila dysfunktion inte...

C: Fredrik Federley. Men hallå, här har ni ju förklaringen till varför 4%-spärren är så obehagligt nära. Mästerbloggaren hos Centern har ju ensam skrämt bort 97% av kärnväljarna.

SAP: Kulturbloggen. Ett hån, löjligt! Det finns så många andra läsvärda bloggare i "Rörelsen" men just det där vedervärdiga "Kultur" appelerar tydligen på folk med vänstersympatier. Nej fram för Alliansfritt, Krassman eller den vedervärdige mannen från Furusund.

M: Vänta tills imorgon...

Jag älskar att jämföras och att jämföra, men hur morgondagens kväll lär se ut återstår att se. Antingen firar jag med några Saku Kuld, eller så sörjer jag med några Saku Kuld. Hörs om lite drygt 14 timmar.

Länk: Politometern, där hittar ni alla bloggar som nämns ovan.

SOSSARNAS SKÖNA SLUSSEN...

Ibland är det rätt skönt att ha sina känselspröt inne i den politiska motståndaren, i detta fall hos sosseriet i Stockholm. Ett av de mest utmärkande dragen hos en besatt sosse är att man gnäller på allt och alla som inte har sina bidragssugande rötter i den socialdemokratiska myllan - och naturligtvis börjar man från det rödgröna laget i huvudstaden att gnälla på alliansens förslag till hur Slussen, denna vedervärdiga plats mellan Mälaren och Saltsjön, bör förskönas.

Slussen av idag är så nedgånget att de ryska förorterna Lasnamäe och Mustamäe strax utanför min andra hemstad Tallinn framstår som tilltalande, moderna och välskötta. När jag en gång klev av på Saltsjöbanans perrong någonstans under lager efter lager av vittrande betong så satte jag foten i en bajskorv, utklämd av en skitnödig medborgare mitt på den väg man måste ta för att nå tunnelbanan och i förlängningen någon mer estetisk plats än detta jävla Slussen...

Finns det något som är bra med dagens Slussen då? Jo, utsikten mot Gamla Stan, mot Djurgården i fjärran och de heliga öarna Skeppsholmen och Kastellholmen. Även om man snurrar ett halvt varv så blir ögongodiset välsmakande med Riddarholmen och Stadshusets torn. Utsikten är det enda bra med Slussen, ty McDonalds vid samma plats är den restaurang som hade sina små burgare ute i solen en härlig sommardag, Gallerian under detsamma är ett virrvarr av trånga gångar och alldeles för ointressesanta butiker och allt tunnelbanestationen luktar allt som oftast skit - och nu kom jag på mig själv med att låta som en gnällande sosse.

Nu finns tydligen två versioner hur man gör något mysigt av något vedervärdigt, och Sten Nordin log med hela sitt runda ansikte när han häromdagen presenterade Alliansens förslag. Och i dag kom gnällandet med samma våldsamma kraft som det snöoväder som just nu lamslår huvudstaden. Inget var bra med Stens förslag brölade sossar, miljöpartister och kommunister med en samstämd klagosång. Och för en gångs skull hade man ett motförslag, ett ännu så länge hemligt sådant där det enda som är känt är att det skall bli ett landmärke med kulturella förtecken. Och med mina kontakter har jag kommit över skissen för hur det rödgröna Slussen bör se ut. Bilden syns ovan, och man kan tydligt se att det är ett "rött" förslag.

Enligt mina källor så störde sig miljöpartisten Yvonne Ruwaida på det socialistiska fokus som byggnaden, landmärket, kommer att få. Hennes förslag var att byta ut Lenin på taket mot en byst av Peter Eriksson, men detta förslag sågades av både sossar och vänsterpartister. Kompromissen blev att man lovade Yvonne en taxistolpe utanför bostaden och ett fulladdat sjukresekort.

Och ja, jag gillar det pompösa, mäktiga och bländande - så skulle man bara byta ut Lenin mot Ulf Adelsohn i bastkjol som takprydnad så skulle jag vara med. Vad som helst är bättre än dagens Slussen...

Länkar: DN1, DN2

BLOGGRECENSION 3: PETER ANDERSSON

Det var en gång en liten parvel i Strängnäs vid namn Peter som jobbade på Hemglass fabrik i den sköna Mälaridyllen Strängnäs. Peter gjorde det mesta man kan göra på Hemglass förrutom att tortera det svenska folket genom att åka omkring i en tjutande blå glassbil. Just där låg nog problemet för denna Peter, han kunde inte för allt i världen kunna tänka sig att köra omkring i en glassbil som hade samma kulör som det parti han föraktar och avskyr - glassbilen var ju målad i Moderaternas färger...

Peter Anderssons karriär i glassbranschen lär ha dött när han vägrade köra blåa bilar, men han var röd, så röd, och är man lika röd som Peter så blir man omhändertagen av rörelsen. Peter lämnade Strängnäs för huvudstadsområdet och ett kall som partiträl och politruck under de röda fanorna. Nu skall ju inte denna recension handla så mycket om Peter Anderssons liv och leverne, som jag faktiskt inte har en aning om bortsett från det som jag suger åt mig från hanses blogg och Facebook-konto. Recensionen handlar om Sveriges just nu mest framgångsrika politiska blogg, och frågan är var storheten ligger hos glassmannen som lämnade kylan i glassfabriken för den politiska hetluften.

Många gånger tror jag att jag med mina inlägg retat gallfeber på denna Peter Andersson, och riktigt kränkt blev han en gång när jag ansåg att man borde tvångsmedicinera en alltmer psykotisk finansministerkandidat Östros. Från Peters arbetsplats på det lokala sosse-kontoret i Solna har jag fått trovärdiga ögonvittnesskildringar om hur det trängde ut fradga från springan under Peters dörr och att det osade svavel i hela kvarteret strax efter det att han läst min seriösa vårdrådgivning.

Peters blogg är väl min bloggs totala motsats på de flesta punkterna. Inte bara det att Peter är sosse och jag moderat, och att hans blogg är framgångsrik medan min blogg är ett skämt. Sättet vi skriver på är allt annat än synkroniserat och där ligger väl orsaken till att jag inte alltid uppskattar Peters framgångsrika blogg - och det kan väl ligga en hel del av jantelagsmentalitet i min recension av Peters blogg...

Politisk korrekthet: Ojojoj! Här kan man tala om partilinjens uträtare, mannen som aldrig någonsin sett en endaste svaghet i sitt älskade Socialdemokratiska arbetarpartis program och politik. Här har Mona, Wanja och alla andra högt stående partiföreträdare sin livvakt i bloggosfären, mannen som inte skulle tveka att köra in sin skarpa gula penna i kraniet på den som kränker det goda partiet. Peter Anderssons val av fritidsaktivitet vid sidan av bloggandet ligger i linje med hans självständighet som politisk tänkare och bloggare. Linedance är en dansform där man inte behöver någon danspartner. Dansarna står på rader, därav namnet linedance, vilket för övrigt skall skrivas ut som ett ord. Varje koreografi/dans består av fasta kombinationer där varje form av spontanitet och självständighet förstör helhetsupplevelsen och det kollektiva nöjet. Just där ligger svagheten, att man blir en cyklop och enkelspårig, saknar varje form av insikt av att politikens väsen inte är bara svart och vitt - utan att det finns en gråskala i det politiska samtalet där motståndaren ibland faktiskt kan sila fram ett guldkorn. Mottot på Peters blogg är "Med rätt att tycka" - och här borde tillägget inom parantes finnas " - så länge jag inte tycker något annat än rörelsen". Ty i Peter Anderssons värld vill Alliansen förstöra folks liv bara för förstörandets skull. Betyg: 1 Kommentar: Här får man ett högt betyg när man faktiskt kan se att den egna politiken, trots att man anser den vara bäst, även har sina brister. Herr Andersson ser inga brister i SAP överhuvudtaget. Då blir betyget därefter...

Humor: Peter Andersson dansar ju enligt uppgift Linedance och det är ju skoj, eller? Men av den muntre dansmannen som vandrar fram och tillbaka till ett evigt skrikande på engelska märks inget alls i Peters blogg. Här är det den djupaste seriositeten som slår dig i ansiktet närhelst du besöker bloggen, man måste sy upp smilbanden för att få dom att stanna kvar ifall man är på gott humör när man börjar läsa. Texterna är så politiskt korrekta att torkande färg framstår som ett fullvärdigt alternativ till fredagsunderhållning. Men lik förbannat läser ju jag, motsatser attraherar ju, och det gör jag för att se vad som blir framgångsrikt och uppskattat av andra. Det som blir uppenbart är att jag aldrig någonsin kommer att nå toppen om det är med en blogg som Peters man når dit. Betyg: 1 Kommentar: Privat kanske Peter är en kul kille, vad vet jag, men på bloggen får vi inte möta den mannen mer än vid något utrotningshotat ögonblick...

Språkbruk: Här kommer jag inte vara lika elak. Peters språk är format av en lång tid i politikens tjänst - bra, varierat och i stort utan stavfel. Jag blir aldrig irriterad på hur Peter använder språket, mer över det han skriver isåfall. Lite mer inlevelse, ilska och starka uttryck saknar jag dock, men det rimmar ju ofta inte så väl med den politiska korrekthet som är och förblir Peter Anderssons signum. Betyg: 4 Kommentar: Bra, och även om jag anstränger mig för att vara elak även här så fungerar det inte. Detta är Peters styrka, så är det bara.

Skönhet: Ett spännande sidhuvud, rätt många bilder och inlägg av lagom längd. Men precis som med Mary ser bloggen "kluddig" ut, slarvig sidebar med alldeles för ostrukturerat utseende. Det är OK, men kunde vara mycket bättre. Jag förväntar mig faktiskt något bättre av den blogg som ligger i topp på Knufflistan och som har sossarnas hjälpreda i Netroots som uppbackning. Med några enkla försköningar skulle Peters blogg kunna bli mer attraktiv för oss som lägger lite uppmärksamhet på estetiken. Betyg: 2 Kommentar: Renovera, styla om och ansiktslyft. Inte alls representativt för toppbloggen "Med rätt att tycka"...

Sammanlagt får Peter Andersson samma betyg som SvD:s Ledarblogg, en 8:a och placerar sig därför några pinnhål ner efter Mary som trots allt fortfarande har ledningen. På lördag väntar Alliansfritt Sverige, som hade en rätt rolig julkalender faktiskt. Ris eller ros, det blir ni varse då...


Och jag är faktiskt inte bara elak och vidrig, det finns små spår av medmänsklighet även hos mig. Måhända är det just min avundsjuka över Peters höga placering på den där Knuff-listan som gör att jag finner det riktigt skoj att lustmörda hans kärleksbarn, hans blogg. Men jag finns där för att trösta även de som jag sårar, och i detta fall gör jag det med en musikvideo ovan som relaterar till Peter Anderssons liv innan politiken. Det är en underbar skapelse som jag hoppas plåstrar om de blödande sår jag må ha tillfogat med tangentbordet som vapen.

SAAB, SPYKER & EN STAD I STRÄCKBÄNK

Igår var allt klart en stund, för att sedan vara oklart. Och nu på kvällskvisten denna kalla måndag så dyker nya besked upp igen, och fan vet om man vågar hoppas på något positivt. Är det klart nu? Är det någon som kan garantera att det som nu står i tidningarna inte är ytterligare ett steg i den psykologiska krigföringen som går ut på att förvandla alla världens SAAB-arbetare till viljelösa, apatiska och helt knäckta individer som för tid och evighet tappat all tilltro till nyhetsrapporteringens korrekthet? Kan det äntligen vara så väl att SAAB Automobile har fått en ny ägare med ekonomiska muskler starka nog att ta hand om ett sorgebarn som gör fina bilar som ingen vill köpa och som har gått med förlust under de senaste decennierna? Jag är pessimist i vanliga fall, och ännu lite mer så när det handlar om SAAB och överlevnadsfaktorn hos företaget som har lika många liv som en bondkatt...

Det positiva med nyheten i dag är ju självklart att SAAB får leva lite längre, och att de som fått utstå månader av psykisk tortyr äntligen kan få landa en stund i något som verkar tryggt och andas framtidstro. Själv minns jag hur det erbarmliga Aktuellt-ankaret Lennart Persson gång på gång släpade fram en SAAB-arbetare, som med största sannolikhet inte var anhängare av dagens regering, framför kameran. En, två, tre - ja, till och med fyra gånger skyllde den chockade mannen med rödstrumpor på regeringen i största allmänhet och Maud Olofsson i synnerhet för att SAAB Automobile under de senaste 20 åren aldrig gått med vinst. Han var i chock, men det fattade inte hjonet Lennart Persson som gång på gång och med en dåres envishet upprepade frågan om vems felet då var att SAAB skulle gå i graven. Denna fars, och lågvattenmärket i den neutrala roll som stats-TV bör ha utspelades i samband med Königsegg släppte sina ambitioner att göra SAAB till något som inte bara gick med förlust.

Königsegg och Spyker, två bilmärken som haft ambitionen att vända SAAB:s negativa kurvor till något nytt och fräscht. Är det verkligen några att hänga upp SAAB:s framtid på, har det lilla obskyra holländska nisch-märket någon sportslig chans att lyckas med det som General Motors inte lyckades med, och som uppenbarligen ingen annan av världens mer grandiösa biltillverkare trodde sig kunna? Ingen annan än små företag med en minimal produktion har varit intresserade, och vad säger det egentligen? Jag erkänner direkt, jag vet ingenting om biltillverkning men min pessimism förstärks när intresset är noll bland de etablerade och när det blir så som det verkar bli - att Spyker tar över SAAB.

Självklart hoppas jag att jag har fel, att det blir en framgångssaga där alla levde lyckliga i alla sina dagar - jag unnar de plågade bilbyggarna, som faktiskt bygger fantastiska bilar som ingen vill köpa, trygghet och arbetsro. Jag hoppas att jag har fel, men i mitt inre ser jag hur man bara lättat litegrann på den sträckbänk som staden Trollhättan sedan länge suttit fast i och att man snart kommer börja dra åt tortyrinstrumentet igen. Jag hoppas att jag har fel, men jag skulle inte våga satsa en krona på att det blir så...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2, AB1, AB2, Kent, Mary

ETT SKEPP KOMMER LASTAT...

...med löften om guld och gröna skogar, med löften om allt till alla och lite mer därtill. Det är väl slutsatsen man kan dra efter Monas drabbning med Fredrik som avslutades för några minuter sedan. Allt kommer bli så bra i Sverige bara Mona får bli statsminister och se till att den där finanskrisen och lågkonjunkturen som måste ha orsakats av alliansregeringen som en del i klasskriget bara blir som en ond mardröm, en mardröm där de barnätande borgarna av rent jävelskap drev folk ur hus och hem, arbetare till utanförskap och sjuka till den stupstocken som hon redan tjatat ut. I kväll var det stupstockar och ökade lyftor som var ledordens i Monas vokabulär medan Reinfeldt hakade upp sig på åldern 58 år...

Jag blir så fruktansvärt trött på den självgodhet som finns i det gamla statsbärande partiet om att man är de enda som klarar av att styra Sverige. Så var det en gång, det kan även jag skriva under på, och det var faktiskt så under min uppväxt. Det var då sossarna alltid hade runt 45 procent av rösterna i riksdagsvalen och de borgerliga regeringar som fick chansen disintegrerades av osämja, svagt ledarskap och partiegoism. Det var då, i slutet av 70-talet, som sosseriet var bäst i klassen när det kom till att styra landet Sverige. Att man sedan styrde in Sverige på fel spår och fick landet att år efter år få se sig omsprunget av de andra europeiska länderna som blivit bombade till ruiner lite drygt 40 år tidigare bekymrade inte sosseriet. I Sverige hade vi bäst skola, omsorg, vård och allt det där - och detta alldeles oavsett vad olika undersökningar visade. Det måste ju ha varit så, eftersom Svensson också var bäst i världen på att lämna ifrån sig sin lön till staten och höga skatter är ju i sossarnas värld en synonym till bäst välfärd, bäst skolor och så vidare...

Från dåtid till nutid, där Mona fortsatte att försöka utmåla landets regering som inkompetent och vidrig i största allmänhet. Men dagens alliansregering är inte som den treklöver som Fälldin aldrig lyckades hålla ihop, dagens regering håller ihop trots att det borde finnas underlag för splittring. Vi moderater tjänar på samarbetet eftersom vi är den stora och starka i familjen, välnärd och med gott om hull medan våra tre småsyskon Jan, Maud och Göran allihop fått anorexia. Men vi håller ihop för vi vet att vi faktiskt tror oss veta bäst vad Sverige behöver just nu. Monas gäng däremot har just nu bara gnällandet som gemensam nämnare och inte en tillstymmelse till egen politik kan man se. Det handlar enbart om att riva upp, förstöra och låta Sverige återgå till det samhälle där förtidspensionen var ett naturligt karriärsval för många.

Självklart tycker jag att Fredrik Reinfeldt "vann" debatten även denna gång. Han vinner kanske inte så mycket på egen styrka eller för att han utstrålar värme och positivism. Men han verkade tillfreds, nöjd och lite glad iallafall. Nej, Fredrik vinner för att det känns som en politisk walk-over när han ställs mot Mona i det här formatet. Man skulle ju förvisso kunna ersätta Reinfeldt med Staffan Westerberg, Clownen Manne eller snabbköpskassörskan i kvarteret där jag bor - Mona hade torskat ändå. Nu är jag partisk och jag har rätt svårt för Monas stil att debattera, prata eller bara vara där men jag ringde faktiskt upp två stycken kompisar under programmet som mutats med varsin Saku Kuld för att de skulle titta på Agenda SVT2 klockan 21:15. Dessa två kompisar, en man och en kvinna enligt den kvoteringsmodell som min alltid så vise partisekreterare Schlingmann anbefalt, är hopplöst ointresserade av politik och bryr sig bara om våra budskap när valet kommer. En är sosse, den andra folkpartist - men här var båda eniga i det neutrala omdömet: Mona suger, Mona svammlar...

Jag är övertygad om att de röda riddarna: partifunktionärer, bloggarna hos Netroots och fotfolket, alla hjärntvättade i kronologisk ordning hos Unga Örnar, SSU och ABF, på fullt allvar tycker att det var Mona som var bäst ikväll. Det är ju en sekt vi har emot oss, inte ett politiskt parti. Förhoppningsvis fungerar avprogrammering lika bra på politiskt besatta som på religiösa diton - annars är det synd om stackarna faktiskt.

Länkar: SvD, SvD, SvD, Ledarbloggen, DN, DN, AB, Kent, Krassman, Johan

KLART TILL DRABBNING!

Efter en avklarad partiledardebatt i Riksdagens plenisal för alla sju partiledare så är det så dags att skilja agnarna från vetet och låta de två statsministerkandidaterna få ha lite myspys på tu man hand i Agendas TV-studio. Det är den för tillfället rätt så pompösa och ständigt kränkta statsministern Fredrik Reinfeldt som skall samtala om livet i stort och hur framtiden kan te sig med den rätt imbecilla och löjeväckande oppositionsledaren Mona Sahlin. Det är ju ett omaka par som skall ha lite mysigt i rampljuset innan helgen är till enda.

Det krävs ju inga avancerade kunskaper i psykiatri för att fastställa att jag är malfunktionell på något sätt när jag placerar min röv, som mest påminner om 35 kilo tuggat Hubba-Bubba, i den nedsuttna soffan och dukar upp en skål med chilinötter och en frostig Saku Kuld för att vara med och se på när andra har det myspysigt. Själv saknar jag närhet, ömhet och framförallt kärlek - och förmodligen kommer en eller annan tår rulla ner för mina allt rundare kinder när jag få se kärleken spira i direktsänd TV...

Men kommer det att bli så där puttenuttigt om 10-15 minuter, eller kommer stämningen vara allt annat än kärvänlig? Jo, med största sannolikhet så sitter partiledarna för de två statsbärande partierna fast i sina sterotyper och kommer bara träta och gnälla på varandra. Det kommer vara som en direktsänd vardagsdiskussion från ett av de otaliga middagsborden där man inte kan komma överens om vilken middag man skall ha, om hur man skall få livspusslet att lösa sig - det kommer vara tråkigt och alldeles oavsett vad man säger eller tycker så kommer problemen finnas kvar där. Problemet i detta fall är att de två alternativen börja sin valrörelse innan man ens vet vad den andra egentligen vill. Alliansens arbetsgrupper för ett framtida valmanifest jobbar på, precis som de grönrödas och det enda man kan göra är att såga det man tror att de andra vill, eller ännu bättre gnälla på det de andra någon gång har gjort eller sagt.

Själv ser jag framemot kvällen eftersom jag lider av den där diagnosen som gör att man grottar ner sig i något så intetsägande som valrörelse 8 månader innan valdagen och innan alternativen blottats, men det är ju kul ändå. Visst, jag vet att oavsett vad Mona brölar fram med sin gnälliga dagispedagogsvenska så kommer jag inte gilla det hon säger, eller tro på det som hon kanske säger och som verkar anständigt i mina öron. Och visst, alldeles oavsett vad min namne säger, om han nu fortsätter att hålla sig ifrån försvaret, så kommer jag vara med på noterna och skulle han säga något som jag tycker är oanständigt i mina öron, som kvoteringsvurmande till exempel, så kommer jag att vägra att tro på det han säger. Min ideologiska ryggrad är full av konservatism i epiduralrummet, och det är med de konservativa nervimpulserna som jag kommer att se på när Reinfeldt tar hedern av Sahlin om lite drygt 5 minuter...

Efter den uppmärksammade "Lyxhandväske-affären", även känd som "Louis Vuitton-affären", så är jag extremt nyfiken på hur Mona kommer att gestalta sig denna kväll. Kommer det vara en Mona utspökad till en bag-lady vi kommer att få se för att tillfredsställa rörelsens skarpaste hjärna i Göran Greiders allt mer uppseendeväckande skalle? Eller kommer Mona dit med handväskan i högsta hugg, redo att likt Selma i den tecknade serien "Lilla Fridolf" jaga folk med densamma? Fokus kommer iallafall ligga på hur de två ser ut, hur de för sig och kanske, kanske på vad de säger...

Nu är det snart dags att fokusera, suga in och skölja ner chilinötterna med öl samtidigt som jag kommer att njuta av spektaklet på TV. Jag ber att få återkomma efter tillställningen med en genomgripande analys av vad det var vi egentligen fick se och höra, och om det var värt att slänga bort en söndagskväll på. Om ni vill så syns vi snart igen...

Länkar: SvD1, SvD2, Expr1, Expr2, AB1, AB2

SÖNDAGS-SIFO SOM SVIDER

"Ledning för oppositionen. Nya siffror. Fortsatt övertag för oppositionen i årets första SvD/SIFO. Statistiken talar för regeringsskifte" är den rubrik man denna morgon finner högst upp på Svenskans nätupplaga. Och vad hade man kunnat vänta sig egentligen? Att Alliansen på några veckor hade jobbat ikapp 11-12 procents försprång, eller...?

Visst svider det att försprånget fortfarande är tvåsiffrigt, det gör det verkligen, men om man med de små förändringarna i felmarginalen skall se något så är det iallafall två trendbrott. Det första är att det fria fallet för tillfället har hävts och det andra är att Miljöpartiets kurva äntligen pekar nedåt igen efter att haft morgonstånd i flera månader.

Men det går för långsamt, Alliansen tar myrsteg när man skulle behövt kliva i sina Sjumilastövlar för att jobbar ikapp den grönröda röran. I den här takten är vi om och förbi Mona, Skönheten, Odjuret och den röda khmeren någon gång i oktober-november, och det är ju så dags då... Alliansen måste upp på banan igen och berätta vad man vill göra för fantastiska saker för folket om man mot all vett och sans skulle lyckas hämta in det här försprånget. Man måste ut och berätta om vad som faktiskt väntar ifall "De Andra" får ta över styrandet. Varför inte börja köpa reklamtid i TV redan nu? Gudrun Schyman och hennes feminister har ju fattat galoppen och skaffat media på bästa sändningstid varenda fredagskväll på TV4 - och gratis dessutom. Varför dansar inte Ulf Adelsohn där istället, med sin vackra bastkjol...?

Jag är född pessimist, och inte blir jag omvänd av det jag nu får läsa men någonstans i mitt minne så dyker min ungdoms dagar upp igen. Det var då SIFO var det enda opinionsinstitutet och dess siffror ständigt kommenterades i tidningen DN som vi hade i brevlådan och på Monopol-TV:s konkurrerande nyhetsprogram Aktuellt och Rapport. Det var då, under min uppväxt i Gnesta, som jag började fascineras över politikens väsen och över de siffror som med kuslig regelbundenhet dök upp lite här och där. Allt var så enkelt då, det var bara fem partier och där mina föräldrar satt och skrockade belåtet varje gång VPK och Socialdemokraterna skrapade ihop mer än 50 procent av undersökningens röster.

Mina föräldrar var ju rödingar, och de var ju inte unika ty på den tiden sympatiserade oftast 44-45% av Svensson med just det enda statsbärande partiet. VPK, som var ärliga med sin hemvist på den tiden låg alltid runt 5% medan det bland de tre borgarna var mer jämt men med Centern som det starkaste kortet. Det är mina minnesbilder, och sett ur ett längre perspektiv kan man konstatera två saker:

1) Sosseriet har tappat nästan 30% av sina väljare sedan den tidseran då man var dominerande i svensk politik.

2) Hur många procent av sin väljarkår som Centern lyckats slarva bort sedan mitten av 70-talet vågar jag inte räkna på...

I övrigt så har det ju dykt upp fler partier som aspirerar på väljarnas stöd, det finns en mångfald som jag som moderat borde uppskatta men samtidigt är jag ju konservativ och tycker att det mesta var bättre förr. Detta gäller självklart inte sosseriets maktmonopol, men väl enkelheten i den politiska vardagen med tydliga motpoler. Nu babblar till och med den moderata partisekreteraren Schlingmann om behovet av kvotering i självständiga bolagsstyrelser, vi moderater sviker landets försvar och det är uppenbarligen så att vi som parti inte längre är det självklara alternativet för oss med hjärtat rejält till höger. Visst måste vi anpassa oss till en annan verklighet och söka nya vägar till framgång - men den som i maktkåthetens iver säljer sin ideologiska själ är lika farligt ute som när jag dansar hip-hop på en millimeter tunn nyis...

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN, AB, Kent, Den vedervärdiga mannen

BLOGGRECENSION NUMMER 2: LEDARBLOGGEN

Som en liten prematur släpper jag denna lördagsmorgon i väg en recension av Svenska Dagbladets ledarredaktions egen lilla torftiga blogg. Efter att i onsdags ha gett Mary X Jenssen både ris och ros så känns det spännande att få bli lite mer elak och köra risterapi á la Hans Scheike mot en blogg som får mig att känna smått schizofren. Det var meningen att jag skulle jag vänta till onsdagen med detta recenserande, men trycket har varit stort och jag kommer framöver släppa mina recensioner både lördagar och onsdagar - och på onsdag tar jag mig an ettan på listan Peter Andersson, cyklop, partimegafon och framgångsrik bloggare som gått vägen från Hemglass till rörelsen medan den lika röda bloggen Alliansfritt Sverige dyker upp om en vecka.

Som en konservativ tänkare av rang så finner jag ju mycket av min inspiration som bloggare på just Svenska Dagbladet och tidningens ledarsidor. Sanna Rayman och PJ Anders Linder är husgudar, Per Gudmundsson tycks vara en skön herre med en förmåga att reta vansinne på de besatta medan Claes Arvidsson och undertecknad tycks ha någon övernaturlig tankeöverföringsprocess igång när det gäller rikets försvar. Det är ett härligt gäng, och en av mina högsta drömmar är ju att som amatörjournalist få tillbringa min arbetstid i just det sällskapet. Jag har sökt en tjänst, och jag har blivit refuserad - och kanske är det bitterheten över detta förakt mot min storhet som nu leder till risterapin...

Svenska Dagbladets ledarblogg må vara länkad och läst av många men den är ju inget mer än ett forum för små korta och ofta rätt meningslösa inlägg. Det som skrivs är allt som oftast sådant som jag kan skriva under på - men jag vill ju som bekant se mer fylliga texter, vacker bildsättning och något som är lite kontroversiellt och galet. Eftersom Ledarbloggen är ett forum för just ledarredaktionen så kan man väl inte vara så galen som jag skulle vilja - men man kan väl försöka att sticka ut lite mer ur den gråa sörjan som är gammelmedia i modern tappning.

Dags då att betygsätta dessa gedigna journalisters arbete med sin gemensamma blogg i de fyra kategorier som kommer återkomma varje gång jag skall ta hedern av en blogg.

Politisk korrekthet: Här finns iallafall underlag för ett hyfsat betyg. Man tycker rätt saker, och man kritiserar politiken som kommer från regeringen och det som påstås vara politik och som kommer ifrån den grönröda oppositionen. Att man har stake att slå åt alla håll när man känner att det är berättigat är bra och något jag uppskattar. Betyg: 4 Kommentar: Jag förstår att man inte kan vara lika öppen med föraktet som jag, men man kan ju ibland få till riktigt dräpande kommentarer. Mer sånt framöver...

Humor: Jaha? Nähä! Jag kan inte minnas när jag skrattade medan jag läste Ledarbloggen. Torr som fnöske, tråkig som Mona Sahlin. Betyg: 1 Kommentar: Kanske är det så att jag inte förstår, men så illa kan det väl ändå inte vara?

Språkbruk: Som de välutbildade journalister de är så finns det självklart inget att anmärka på vad avser meningsuppbyggnad och rättstavning - men jag saknar själen och livet i ordflödet. Jag vill se mer passion, jag vill höra kraftuttryck där någon gång och se ilskan som måste finnas koka över. Betyg: 3 Kommentar: Hade varit bättre om man inte var så fruktansvärt bakbundna i sin korrekthet.

Skönhet: Uselt är förnamnet, Vedervärdigt efternamnet om skall bedöma Ledarbloggens estetiska utformning. Här är det bara textrad efter textrad, inga illustrationer eller informativa bilder - bara sövande textrader, och en färglös bild som sidhuvud. Någon enstaka bild finns, ibland något Youtube-klipp men ingenting som lyfter helhetsupplevelsen. Man tittar inte på Ledarbloggen för att få se ögongodis... Betyg: 0 Kommentar: Ett lite mer spännande sidhuvud skulle möjligtvis lyfta det hela marginellt. Möjligtvis.

Summa summarum så får SvD:s Ledarblogg det sammanlagda betyget 8, alltså mindre tilltalande än Marys Moderata Karameller. Det som skulle kunna vara så bra blir bara ett "Jaha?" utstött i en gäspning. Som inspirationskälla för mig är den helt ok, eftersom det finns ett rätt stort utrymme att skruva och bisarrisera deras tankar på min egen blogg. Men som den där bloggen man bara måste läsa för att den är så underbar - är den totalt intetsägande.

TANT MONA OCH DEN RÖDA HANDVÄSKAN

Det är något underligt med kvinnor i största allmänhet, deras fascination för skor och handväskor verkar omättlig. Just nu är det Mona Sahlins smaklöshet att posera tillsammans med en kommunist och två skogstroll med sina röda Louis Vuitton-väska som är den politiska snackisen för dagen. Jag vill påtala att jag inte alls stör mig över att just Mona släpar med sig sin röda Louis Vuitton-väska värd en halv undersköterskelön efter skatt - trots jobbskattevadrag - till ett gruppfoto. Jag stör mig på att väskan skall behöva befinna sig i det sällskapet som den befann sig. En riktig överklassväska som en Louis Vuitton för 6000 kronor skall inte behöva vara inom en armlängds avstånd ifrån en fullblodskommunist eller två Fjällrävenfjollar. Men sådant tänker inte Mona på...

När jag först såg bilden så tyckte jag att det var en historisk bild, men där Mona Sahlin såg ut som en gammal kärring där hon satt i soffan. Detta intryck förstärktes av det faktum att fru Sahlin dessutom hade en riktigt ful kärringväska bredvid sig. Eftersom jag inte är någon väskexpert så såg jag inte värdet i det som stod där på golvet, bredvid Monas faktiskt rätt så välformade spiror - men alldeles oavsett om väskan kostat 100 kronor eller 6000 kronor så var den ful, och passade mer den skäggiga gubben till vänster om den stela kärringen med de hyfsat snygga benen.

Skall man nu ha en väska, som må vara ful men trots det värdefull och populär, så är det väl bra om man kan komplettera väskan med ett intellekt och en framtoning som också är populär eller värdefull - alltså så långt i från fru Sahlins framtoning som tänkas kan. Det hade passat bättre med en "My little pony"-rygga från Ö och B eller i bästa fall en Kånken från Fjällräven till Mona, så kunde Maria Wetterstrand ha fått ärva Monas fula väska värd 6000 kronor.

Överhuvudtaget så tycker jag att folk borde skita i vad Mona Sahlin har för väska eller vad den har kostat. Men nu är det ju så att Mona skriker om konsumtionssamhällets fördärvlighet och vill med sina skattehöjningar för vanliga kvinns få dessa att bli hänvisade till Ullared när de skall köpa sina livsnödvändiga handväskor. Dessutom är ju Mona och hennes ursäkt till politik min främsta måltavla, och när hon hoppar ut på skjutbanan med sin Louis Vuitton-väska för 6000 kronor kan jag ju inte vila på hanen. Men det är lite magstarkt, det andas hyckleri och smaklöshet att just som påstådd företrädare för de med minst i plånböckerna släpa med sig sin exklusiva handväsa överallt. Men det är faktiskt inte lika grovt som när Ohly, som vill förbjuda privata alternativ i skola och vården, låter sin dotter gå på en privat friskola eller när den gamle marxisten vänder sig till det exklusiva Sofiahemmet för att fixa sitt knä. Det är inte alls så smaklöst som Ohlys påhitt, men bara det att det i fiskdammen Sverige blir en nyhet borde få Mona att fundera på om hon lever som hon lär?

Länkar: AB, AB2, AB3, SvD

POLITIKENS PAJASAR - BETYGEN

Ja, jag vet att inte Maria var med. Men något vackert måste väl få vara med på bilden?

En morgon framför TV:n som faktiskt bjöd på några pärlor, men som vanligt var det annars ett floskelflöde utöver det vanliga vi återigen fick genomlida. Redan innan debatten tog fart så häpnade jag över att Miljöpartiet valt bort den sköna Maria för grottmannen Peter som företrädare, hur kunde man göra så...? Hade man som ambition att göra bort sig från Miljöpartiets sida, eller vad var tanken egentligen?

Först ut var Fredrik Reinfeldt, statsminister och partiledare för det parti jag sympatiserar med. Tydlig och skarp, men samtidigt på gränsen till pompös och självgod. Men ändå, han utstrålar förtroende och är som född att gå upp och ta hedern av Mona med bihang. Jag förväntar mig att min namne tar över vallokomotivet och börjar köra in det där tvåsiffriga försprånget som motståndaren enligt uppgift kört till sig - det kan gå om Fredrik eldar på.

Och så Mona Sahlin då... Men kära nån, kan ingen släpa med kvinnan till en talpedagog här och nu? Varför kan hon inte prata som folk efter ett långt och gediget liv i politikens finrum? Men det är ju inte sättet hon pratar på som kommer avgöra valet, hoppas jag iallafall. Det handlar mer om att Mona skiter i expertisen när det gäller ekonomi för att skapa en egen verklighet som passar hennes och det grönrödas agenda. Det handlar om att Mona svammlar utan att egentligen säga något annat än att gnälla på regeringen och det blir mer och mer uppenbart att Mona inte förstår varför arbetslösheten ökar i spåren av en världskris. Nej, allt elände beror på regeringens inkompetens berättar Mona för att stå där med sina plirande ögon och försöka framstå som en garant för en bättre framtid. Vem köper detta? Byfånen eller den som stöpts i Unga Örnars standardmall för evighetssossen?

Lars Ohly, jaha ja. Där har entusiasmen dött bort i och med att marxisten fogat sig till en grönröd röra och utplånat varje form av trovärdighet i de förslag som Vänsterpartiet kommer att släppa i valrörelsen. Ett marginaliserat och urvattnat Vänsterparti är ett faktum, och det är det Lars Ohly måste känna när han utan engagemang maler på och är tråkig som färg som torkar. Det är synd, det brukade vara roligt att lyssna på Ohly när han vevade på i sann revolutionär anda innan tvångsäktenskapet var ett faktum. Nu låter han bara trött och som om han lider av expressiv afasi.

Sedan ett stort kors i taket! Peter Eriksson fick till det tämligen direkt när han, förvisso osakligt och elakt, slog på statsministerns självgodhet och pompösa framtoning. Det handlade om att jämföra moderaten och statsministern Reinfeldt med Erikssons före detta samarbetspartner sossen och ex-statsministern Persson, och det handlade om att vädra ut herrar Persson/Reinfeldts odör från statsministerns kontor. Det var lågt, det var kul och riktigt rått för att vara svensk politik. Men när sedan grottmannen från Kalix skall prata om vad man vill och varför så blir det som vanligt. Det blir mummel, det blir trams och den dagen som folk får upp ögonen för vad Miljöpartiets politik innebär så kommer inte ens Maria Wetterstrands verbala förmågor eller hennes skönhet kunna stoppa lavinen. Hoppas jag iallafall...

En som haft en extremt tuff höst är allas vår Maud. Det har satt sina spår, hon verkar bräcklig och lättkränkt. När sossarna på sedvanligt manér väljer att lämna plenisalen när Maud skall prata skall hon inte gnälla, hon skall börja brinna för att se till att de som går får gå ut för gott om åtta månader. Att tycka synd om sig själv funkar inte, man måste vara som en teflonpanna där inget fastnar. Men sådan är inte Maud, hon är mänsklig, hon har en röst som man kan väcka döda med men Maud med parti måste nu välja sina strider och sina motståndare. Slå på Miljöpartiet, förklara varför inte kärnkraften är tabu och varför den centerpartistiska och alliansens miljöpolitik är så mycket bättre än de grönrödas ambitioner att låta eltillgång och möjligheten att åka bil blir en klassfråga. Välj striderna och hitta hem, så kan det kanske vända.

Nu var det ju så att det var Jan Björklund som tog upp det här med energipolitik först - och som han gjorde det. Den gamle majoren må vara knastertorr som Johan Westerholm, men när han talar så lyssnar man. Det var tydligt att Folkpartiet känner sig hyfsat trygga i sin situation, att man är nöjda med att ha ansvaret för att återskapa en svensk skola värd namnet efter år av flumskola. Kunde bara Folkpartiet få se sina försvarspolitiska förslag att få genomslag så skulle jag nog börja gilla den man som annars är så svår att ta sig till sitt hjärta med sin moribunda framtoning. Men Björklund gör sig bra i debatter, han kan nog lyfta Folkpartiet efter Leijonborgs förra hummande valrörelse.

Slutligen då Göran Hägglund, Sveriges trevligaste partiledare? Just Hägglund är orsaken till att min oro för att KD skall ramla ut ur riksdagen om åtta månader är rätt liten trots allt. Precis som in dvärgkompis Jan så övertygar Göran när han äntrar talarstolen och får prata om den verklighet vi alla lever i. Göran Hägglund är rekorderlig, har glimten i ögat och lyckas få till små, nästan omärkbara, skojigheter mellan raderna. Jag gillar Göran Hägglund skarpt och hoppas att fler kommer att få se hans storhet. Han var bra idag, men kan ännu bättre - nå dit och nå dit nu!

Sammantaget så ser jag, förvisso vidrigt partisk, att Alliansen vann på alla nivåer. Reinfeldt är och blir en mer tilltalande statsminister än Mona, Björklund betydligt mer gedigen på alla sätt än Ohly och Hägglund faktiskt mer upplyftande än Peter Eriksson. Kvar sitter Maud ensam, alla går ifrån henne - och hon får därför jämföras med Maria Wetterstrand. Maria pratar mer tilltalande och är snyggare, men skall det väga tyngre än att Maud lever i en verklighet som Maria vill förvandla till stenålders-Sverige? Nä...

Länkar: SvD, SvD2, SvD3, DN, DN2, AB1, AB2, Kent, Krassman, Puckot, Peter

POLITIKENS PAJASAR PÅ PARTILEDARDEBATT

En underbar morgon har sett sitt ljus trots att gråvädret hänger över oss för vilken dag i ordningen? Det är en underbar onsdag trots att allt egentligen borde ha kunnat varit bättre. Slutet av januari, och kylen gapar tom - frukosten blir några kantskivor från ett fryst formbröd, de sista skivorna från en prästost som numera mer liknar 90-meters backen på Lugnet i Falun samt ett halvt glas juice av Eldorado-klass - men dagen börjar bra ändå...

Denna morgon skall partiledarna ta plenisalen i besittning för att på allvar inleda valåret - och eftersom jag är en person där psyket inte är vad det borde vara så väljer jag TV-soffan och lånedatorn framför sängen och sovmorgon. Jag sätter mig tillrätta med min kontinentala frukost och njuter av att valåret 2010 nu tar fart på allvar. Visst, sosseriet har tjuvstartat i huvudstaden, där floskler i rött kombineras med photoshoppade bilder på den annars transparenta kvinnan Jämtin på annonsplatserna i tuben. Men det är ändå idag som de riktiga pajasarna skall ta över och leda in fokus på de tvenne alternativ som väljarna ställs inför om nästan exakt 8 månader.

Att barnbidraget har trillat in på kontot under natten får ju barnföräldrarna i sällskapet att verka mer avslappnade. Är januari månad verkligen lika tung ekonomiskt för våra välavlönade folkvalda som hos de vanliga dödliga som redan på nyårsdagen börjar söka alternativ på hur man billigast piffar upp en påse snabbnudlar? Det verkar så, och ingen annan dag än den 20 januari så älskar jag bidrags-Sverige så mycket...

Det är några timmar framför TV:n som väntar, timmar av plåga över att höra Monas malande gnällande på ett språk som utvecklats av dagispedagoger för att fostra obstinata 2-åringar. Det är timmar av förtvivlan över att få se hur hårt regerandet i en av de värsta svackorna fått statsminister Reinfeldt att tappa vikt och få de där tidigare så vackra cockerspaniel-liknande ögonen att regredera till något som mer liknar en aborres ögon - och detta trots att Filippa kan baka mandelmusslor ikväll tack vare det välsignade barnbidraget. Det är timmar av empati då man känner med desperationen i Mauds, Görans och marxisten Ohlys argumentation där en enda klantig felsägning kan driva deras partier ännu närmare avgrunden bortom 4%-spärren...

Men hur mycket påverkar själva partiledardebatten väljarnas val? Om det inte hade varit för att media kommenterar det hela och några havererade bloggare som tar sig själva på alldeles för stort allvar skulle skriva och kommentera det som sägs så skulle ju bara de som redan brinner för politiken och sitt parti bry sig. Man sitter ju här i soffan och önskar att något oförutsett skall hända som väcker den debatt som är så förutsägbar. Kan inte talmannen Westerberg trilla av stolen eller råka slå sig själv på tummen med den groteskt stora klubban? Kan inte Mona råka släppa sig ljudligt mitt under en ordväxling? Kan inte Jan Björklund se lite glad ut?

Förutsägbarheten är det politiska livets värsta fiende. I Sälen för några dagar sedan så var det en stolt Mona som klev ur bilen utanför Högfjällshotellet, stolt över att hennes parti jämkat ihop sig med två försvarsfientliga partier om just försvaret. Kunde det vara så att de grönröda faktiskt överraskade med något fräscht och innovativt? Nej, det var en rapport på 22 sidor där 21 sidor var en strid ström av tomma ord, floskler, naiva önskedrömmar och nonsens-politik uppfyllde förutsägbarheten på ett brutalt sätt. Sida 22 var dock en bra sammanfattning över de grönrödas gemensamma politik om säkerhets- och försvarspolitiken - den var tom nämligen...

På samma sätt kan man idag höra den svenska motsvarigheten till brölandet vid klagomuren i Jerusalem ta fart på Helgeandsholmen - och det är Mona med anhang som kommer tjata ihjäl ordet stupstock. Det kommer vara precis som det alltid har varit där två sidor är rätt tydliga med vad man vill ha sagt - där de grönröda vill riva upp allt det där som den kallhamrade alliansen har gjort, och där alliansen kommer berätta vad resultatet skulle bli om de grönröda får chansen att riva upp och förstöra... Ingenting om egna vägval, ingenting om hur den egna politiken faktiskt påverkar folket.

Nu sitter jag framför TV:n och njuter av pajasarna ur de olika leden, tar till mig det de försöker att säga till mig och på vilket sätt de gör det. Om jag har tid så kommer det ikväll en fullödig analys om vem som var bäst, vem som var sämst, vem som var mest förutsägbar och vem som högst eventuellt överraskade oss som valde pajkastning framför arbete, studier eller sovmorgon...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, AB1, AB2, DN, Kent