2011/02/27

HÖGERSPÖKET OCH VÅLNADEN PALME


Det är exakt ett dygn och tjugofem år sedan Olof Palme stupade i korsningen Tunnelgatan och Sveavägen, och jag har suttit framför datorn och kliat mig i håret så mjället yrde framför skärmen. Hur elak kunde jag vara? Är ärlighet något som kan vara fel? Hur ger jag min bild av en man som gick bort för ett kvartssekel sedan men som ännu berör på gott och ont...?

På väg från arbetet i torsdags kväll, klockan hade passerat 22 när jag passerade Riksdagshuset. I ett specifikt fönster blinkade lampan på ett sätt som påminner om ett döende lysrör. Men när lampan blinkar i just det fönstret så är det en signal till mig om att något finns att hämta bakom Arvid Lindmans gravsten på Norra begravningsplatsen i Solna. Det blev till att vända åter, mot jobbet och den plats på andra sidan vägen där så många lagt sig för sin sista vila. Bakom stenen fanns ett kuvert, innehållande en text som löste alla mina problem om hur elak jag kunde vara mot Palme. Högerspöket hade sträckt ut en hjälpande hand - och jag tog den som den sista delen i en orgie av inlägg om Palme.

"I Stockholmsnatten är inte Högerspöket ensam bland de politiska vålnaderna. Medan Högerspöket huserar i källarvalven och kloakerna på Schönfeldts gränd håller en kollega Sveavägen 68 i sitt grepp. Spökets namn är Olof Palme.

Olof Palmes politiska liv var så nära en legend man kan komma. Palme bara uppstod och materialiserades ur tomma intet. Palmes första politiska förtroendeuppdrag var som riksdagsman i första kammaren. Palme har således aldrig lagt ner ett äldreboende, höjt taxorna för sophämtningen eller kuppat på en SSU-kongress.

Han hade talets gåva, och det är inte sällan Högerspöket har en skiva med Olof Palmes samlade tal på i bakgrunden när han behöver inspiration.

Palmes död är också skapad i det stoft som bygger legender. På väg hem från ett så folkligt nöje som ett biobesök blir han nedskjuten av en okänd gärningsman. Vem var det som sköt? En hatisk meningsmotståndare? En utländsk underrättelsetjänst? Vår egen säkerhetspolis? Vanliga poliser? Lönnmördare på uppdrag från industrialister? Eller en snedtrippande blandmissbrukare i en helt slumpmässig händelse?

Allt detta har lett till att myten Palme blivit mycket större än politikern Palme.

Att politiker får sätta livet till för sitt engagemang är en tragisk händelse, och Högerspöket hoppas innerligt att Anna Lindh blir den sista som gör honom sällskap i efterlivet. Politiker bör dock bedömas för sin politiska gärning, inte sitt ursprung, sin taleskonst eller sin hädangång. Och politikern Palme var ingalunda någon beundransvärd person.

Palme gjorde socialdemokratin så radikal och så verklighetsfrånvänd att han sannolikt är dess mest misslyckade företrädare. Ingen annan socialdemokratisk partiledare har misslyckats med att vinna två och ett halvt val i rad (oavgjort -73, förlust -76, förlust -79). Det dessutom mot en sådan fjant som Thorbjörn Fälldin.

När Palme diskuteras nämner en del löntagarfonderna som en "dum grej" under ett annars lyckat styre. Högerspöket anser inte att en plan för att socialisera hela näringslivet under LO:s ledning kan jämföras med klavertrampet att dra hem en femtiotaggare från Aladdin. Att sätta fackpampar på att ratta en planekonomi hade sannolikt fått Nordkorea att framstå som en sprudlande tillväxttiger.

Palme var dessutom en av de stora demagogerna bakom kålsuparteorierna. USA ansåg han - trots sina lagstadgade fri- och rättigheter - vara lika onda som Sovjetunionen, med sina skenrättegångar och arbetsläger. Fidel Castro däremot, var en hyvens kille, som man gärna kunde besöka och ta i hand medan man log in i de blixtrande kamerorna. Tog i hand gjorde Palme dessutom gärna med Afrikas alla diktatorer.

För ett parti som sedan dess börjat kalla sig feministiskt borde det mest pinsamma vara hans beslut att ersätta den hedervärde Herman Kling med den moraliskt inte helt oantastlige Lennart Geijer. Den gode Lennart besteg enligt säkerhetspolisen så många glädjeflickor att han inte borde få ta del av säkerhetsklassade dokument. Det kanske hade varit okej, sexköp var inte kriminaliserat då, men den lille kåtbocken lät sina personliga preferenser leda ut i en sexualbrottsutredning. Hade inte fjanten Fälldin vunnit valet 1976 är det mycket möjligt att dess rekommendationer hade omsatts i lag. Då hade vi fått statliga bordeller, och det hade varit ganska okej att sätta på sin minderåriga dotter. Möjligen hade lite vård och böter varit på sin plats, men inget värre än så eftersom mängden fängelseplatser under Geijer skulle begränsas till 300.

Sammanfattningsvis får Olof Palme en man som Lars Ohly att framstå som omdömesgill i internationella frågor och som en galen nyliberal i de ekonomiska. Till och med Monica Greens kriminalpolitiska inlägg framstår som tämligen vettiga med Palmes retorik i bakhuvudet.

När Mona Sahlin berättade att hon gick med i Olof Palme, och inte i socialdemokraterna, borde journalisten ha gapat förvånat och frågat "Va! Gick du med i planekonomi, Castro och legaliserad incest?" och väljarna skulle ha sprungit så långt de bara kunde från den galna tanten. Sprang gjorde de i och för sig ändå, men det var Monas egen och inte Olof Palmes förtjänst.

Hade Olof Palme levt idag är Högerspöket tveksam till om han varit välkommen på S-kongresserna. Risken för att han skulle anses som en radikal och pinsam parantes mellan Erlanders och Carlssons pragmatiska styrelseår får anses som överhängande. Men nu är han död, och dessutom en myt.

En myt som Sveriges näst största parti när och vördar, samtidigt som man är dess fånge. För få väljare tror på det Palme trodde på. Inte ens det socialdemokratiska partiet tror på det längre. Ingen tror på planekonomi. Ingen tror att Castro är snällare än Obama. Ingen tror att vård och omsorg kan ersätta fängelse.

Men för socialdemokraternas nomenklatura är han beviset för att radikalism lönar sig. Att vägen framåt är vägen till vänster. Att om socialdemokraterna rusar mot vansinnet så kommer väljarna att följa. Myten säger det, och underlåter att berätta att han förlorade två och ett halvt val.

Det ryktas att valberedningen söker en ny Palme. Högerspöket hoppas vid allt han håller heligt och kärt att de inte hittar någon. För till och med Olof Palme vann val."

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2
Bloggar: Laakso, Westerholm, Högberg, Munkhammar

MORDET PÅ PALME - 1 DAG TILL 25 ÅR SEDAN


Jag är ingen privatspanare, men jag har under min uppväxt gillat att lägga pussel. I fallet med mordet på Olof Palme så finns säkerligen lösningen på mordgåtan i någon av tusentals dokument som tar hyllmeter efter hyllmeter i det förråd där utredningen om Palme nu samlar damm. Det handlar om att hitta rätt pusselbitar, att lägga dom på rätt plats för att få fram den rätta bilden...

Under några dagar har jag publicerat några av de mest galna uppslagen bland privatspanarna, med teorier som skulle kunna få var och en av mord-teoretikerna att bli föremål för ett LPT-omhändertagande. Men tänk om det bland dessa funderingar finns små korn av sannning, små bitar ur ett större pussel där bilden löser mordet? Osannolikt, javisst - men ändå...

Tänk om det de facto var Carl-Erik Rosén som sköt Palme, på uppdrag av Lisbeth Palme och Palme själv med en av Palmes söner som medhjälpare? Tänk om det var Carl-Erik Rosén som sprang längs Stockholms gator efter att ha hjälpt till med aktiv dödshjälp med ett gäng slagrute-försedda stollar i spåren? Tänk om...

Det är inte så att jag tror det, men det finns folk som uppenbarligen har sina bilder klara över hur verkligheten såg ut den där sena kvällen för snart 25 år sedan. Leif GW Perssons teorier har belysts i alla medier vid det här laget, precis som man ältat Christer Pettersson några varv till och imorgon lär vi bli varse en fullkomlig nyhetsexplosion om det mord som ännu denna dag - 25 år senare - är ett nationellt trauma för Svensson.

Vem tror då jag sköt Palme? Ingen aning faktiskt. Hade det varit en grupp så borde de 50 miljonerna i belöning till den tipsare som lämnar det anonyma tipset ha fått resultat samtidigt som jag är medveten om hur vissa falanger av polisen och militären såg på Palme - precis som en rätt stor del av den mörkaste högern i landet.

Christer Pettersson då? Jo, det finns ju de i umgängeskretsen som med sin yrkesbakgrund vet mer än vad jag vet och som anser att mordet faktiskt är löst, att dräparen från Rotebro också var statsministerns mördare. Det är möjligt att det faktiskt var så att Palme mördades av en ensam haverist som knappt visste vad han gjorde eller varför - eller så visste han exakt vad han gjorde och varför. Lisbet Palme är övertygad om gärningsmannen Pettersson, samtidigt som stora delar av Sverige verkar vägra att ta till sig att det inte ligger en ännu större och mer diabolisk konspiration bakom mordet...

Jag vet inte vad jag skall tro, jag vet bara det jag vet. Palme var lika impopulär bland sina politiska motståndare som han var populär bland sina egna, och någonstans mittimellan lär väl sanningen ha funnits. Han var ingen Gud men har var inte heller en djävul, Palme.

Vid ett tillfälle träffade jag Palme i verkliga livet och inte bara genom TV-rutan under Rapport eller Aktuellt. Platsen var Bommersvik, och tillfället under ett sommarläger med Unga Örnar. Jag har beskrivit skeendet tidigare, så jag fuskar och saxar från mitt gamla inlägg "Bastarden på Bommersvik" - som finns i sin helhet här...

"Helt utan politiska aktiviteter förflöt dock inte sommaren på Bommersvik. En eftermiddag skulle Olof Palme och Tage Erlander komma förbi och hälsa på. Ledarna valde ut 8-10 barn som skulle få den stora ynnesten att komma och hälsa på den store ledaren och den f.d stora ledaren. Av någon outgrundlig anledning valde en av ledarna, en skäggig fotbollsspelare från Nackdala i Tumba, ut mig för denna högtid. Han gillade mig för att jag stod upp för mina åsikter även om han tyckte att jag var fel ute, och sådana människor respekterar jag något enormt. De jag var där med på Bommersvik var trevliga, snälla och missledda men de kämpade ju för sina visioner och det högaktar jag.

När jag väl fick sätta mig där på stocken med mina lägerkamrater var jag lite nervös, Olof Palme hade man ju sett på TV och på Norra Bantorget. När Palme och Erlander kom lunkande längs grusvägen började hjärtat bulta hårdare och snabbare. Hjärtat slog, men inte av kärlek utan av nervositet. Hur obstinat skulle jag våga vara? Skulle jag verkligen säga mitt hjärtas mening? "Hej på Er" sa Palme och slog sig ner på en av stockarna, Erlander stod kvar med händerna i fickorna.

Det började familjärt och trevligt med frågor om hur vi trivdes, och om vad vi tyckte om det vackra vädret. Men efterhand kom vi in på ideologi, och då tog det hus i helvete. Medan de andra barnen nickade gillande när Palme pratade på så räckte jag upp handen. Jag ifrågasatte varför Palme tyckte det var OK med en diktatur på Kuba men inte i Chile, jag ifrågasatte hur det kunde bli bättre för företagen om fackföreningarna började äga dessa genom löntagarfonder. Det fanns en hel del frågor där jag som en något rabiat tokskalle sökte konflikt, och Palmes ögon mörknade allteftersom. Erlander däremot, han skrattade tyst i bakgrunden över Palmes tilltagande antipati mot den där 12-åringen som tyckte fel om allt. Sedan var jag kanske lite väl grov och elak, men när jag ställde Palme inför det faktum att sosseriet erkänt den sovjetiska ockupationen av såväl mitt som hans andra hemland, Estland respektive Lettland brast ledarens fördämmningar totalt...

"Kan du inte gå härifrån, de andra barnen skulle nog vilja höra något annat än ditt gnäll. Jag undrar om du verkligen är på rätt plats egentligen?", och så vände han bort blicken, Palme, med en gest av att nu får det vara nog. Erlander log fortfarande...

Självklart respekterade jag Palmes önskan och lät honom och de rättlärda ha sin egen seans utan störande element. Jag lommade i väg till mitt tält, där min feta tältkamrat låg och slöade. Örn-ledaren från Nackdala kom och frågade mig hur samtalet med Palme och Erlander hade gått med ett skadeglatt flin i sitt ansikte. Svaret blev "Som förväntat..."."

Bilden av en Palme som inte kunde förstå att det fanns folk som på verkligheten från en annan synvinkel etsade sig fast hos mig redan då, bilden av en konfrontatorisk politiker som blev bitsk och hätsk när någon tycke annorlunda slog rot. Palme hade sin bild klar för sig, och för det borde han få respekt - ännu 25 år efter sin död.

Ikväll, exakt klockan 23:21 publicerar jag ett inlägg om Palme från min spökskrivare "Högerspöket". Jag hade tänkt göra något elakt själv men det fanns en räddare i nöden som löste mitt balanserande på en alldeles för slak lina. Titta till då, ett "minnes"-epos av en statsman som alldeles för tidigt lämnade oss...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD Arvidsson, DN1, DN2, Expr,
Bloggar:

2011/02/26

MELODIFESTIVAL OCH POLITISKT SIGNALERANDE


Någon myntade någon gång i forntiden begreppet om att "idrott och politik hör inte ihop", men det var innan USA bojkottade OS i Moskva i spåren av den sovjetiska inmarschen i Afghanistan och följande kontra-bojkotter. Musik och politik däremot, har alltid hört ihop på ett eller annat sätt. Skulle Mikael Wiehe sälja några skivor överhuvudtaget om inte tokvänstern tyckte att hans texter var bra? Förmodligen inte, för sjunga kan han ju inte den skånske stalinistsångaren.

De flesta artisterna har i sina texter något som sätter fingret på ett samhällsproblem som de vill belysa, och därmed hamnar de i opinionbildarnas skrå och eftersom mycket av musikens texter handlar om att gnälla på att staten och kapitalet sitter i samma båt så faller det sig naturligt att de flesta musikanterna hamnar i det gnälliga gängets laguppställning.

Marit Bergman var Mona-kramare, medan Mona var så nära en Moneybrother-groupie hon kunde bli innan Bosse blev upprörd och omvärlden pinsamt plågad av en medelålders tant som svansade kring en duktig men politiskt missledd sångare. Vi moderater mötte upp med Wille Crafoord och Mange Schimdt, och den musikaliska valrörelsen var ett faktum - en valrörelse där vi i det blåa laget ärligt talat var lika underlägsna som vi var överlägsna när det kom till politik...

En som stack ut var Linda Bengtzing. Snygg, sexig och skönsjungande sångfågel med hjärtat till höger och lite förälskad i den man vars hustru jag är lite förälskad i. Linda Bengtzing har tidigare sjungit om att hon "ljuger så bra" och kanske var det därför hon skulle kunna möta fiende-gängets fotfolk i LO utan att blinka. Men den dagen kom då LO-folket fick veta att Linda Bengtzing var blå i själen, man avbokade henne och alla vi på högerkanten började älska Linda Bengtzing ännu lite mer när hon skapade media om den cyklopiska fackföreningsrörelsen.

I kväll belönade vi Linda Bengtzing för hennes insatser i valrörelsen, och när Rickard Ohlsson berättade att den som fått flest röster var Linda Bengtzing så var det en naturlig effekt av morgonens Synovate-undersökning där hennes favoritparti också hade fått flest röster. Linda sjöng om ett förhållande som var bra, men där det fanns en ännu mer spännande man som hon drömde om och ville leka "in-å-ut"-leken med, och den figuren är troligtvis landets blåa statsminister...

Men ärligt talat så var inte Linda Bengtzing bäst ikväll, det var utan tvekan det bandet som var där utom tävlan - The Ark. Klasskillnaden blev tydlig när det blåste loss "Breaking up with God". I dessa dager då Palme-fixeringen har tagit överhanden i media och i sosseriet skulle man möjligtvis kunna se Ola Salos sång om att bryta med Gud som ett vädjande till sossarna att släppa Palme och gå vidare med något som lever i nuet och inte i dået.

Men kanske är just "Breaking up with God" en av de där fåtaliga låtarna som inte handlar om politik överhuvudtaget...

Länkar: SvD, AB1, AB2, Expr1, Expr2, DN
Bloggar:

MORDET PÅ PALME - 2 DAGAR TILL 25 ÅR SEDAN


Klockan tickar fortfarande mot den 28 februari klockan 23:21 men redan nu och ännu mer så om några dagar så kommer 25-årsdagen av mordet på Olof Palme att få den uppmärksamhet som mordet på Olof Palme förtjänar - i alla former av media. Om någon har missat det så har tidningar och TV redan varit i gång ett tag nu. Trams-TV och blaskan Expressen har båda låtit varsin hänförd journalist följa en blåsbälgsandandes Leif GW Persson längs den gångväg och över den Sveaväg mellan biografen Grand och mordplatsen vid Tunnelgatan som makarna Palme tog den där ödesdigra natten. Efter GW-promenaden har man sedan gjort TV av densamma och låtit GW:s spekulationer och GW:s berättelser om vad han tror och inte tror strömma ut i mediabruset.

Det återstår bara 2 dagar till 25-årsdagen och jag fortsätter naturligtvis med att publicera del 4 i min "miniserie" om Palme-mordet. Det blir en postning om dagen där jag kommer att publicera en helt annan "lösning" på Palme-mordet än de som Leif GW Persson och polisen har kommit fram till. För medan professor Persson säger att Palmes Ankarström är någon ur ordningsmaktens eller de väpnade styrkornas led och som dessutom är tillräckligt galen och hatisk till Palme som person så är polisen - och faktiskt även Palmes familj övertygade om att det var den dömde dräparen - Christer Pettersson - som var mördaren...

Att man efter 25 år inte har lyckats lösa mordet längre än till att Hovrätten friade den Pettersson som Tingsrätten hade dömt, och att man med största sannolikhet inte heller kommer att lyckas med att lösa mordet längre än så gör ju att kreti och pleti bland amatördetektiver och andra haverister börjar med sina privatspaningar. När belöningen på 50 miljoner tillfaller den som klarar upp mordet så går de igång ännu lite mer och ännu lite mer ambitiöst. Det finns säkert vettiga människor som också funderar på vad som hände den där natten och som försöker hitta den lösning som ingen annan har hittat, men detta handlar inte om de vettiga.

När jag nu fortsätter att penetrera de lite sjukare teorierna om mordet på Olof Palme så måste jag tydligt och klart deklarera att jag inte har någon ambition att vara respektlös mot Palmes person, dennes familj och den död som utvecklat sig till ett nationellt trauma. Meningen med dessa inlägg är bara att få berätta om några av de mest häpnadsväckande teorierna om mordet - och idag ber jag att få återberätta TV-producenten Lars Krantz uppseendeväckande teorier och slutsatser om Palmemordet.

Skulle man ha lyssnat på Krantz medan han levde, och om man tar åt sig av det han lämnar efter sig så står det klart att Palmes död inte var det mord som polisen vill ha det till, inte alls ett vanligt mord iallafall. Precis som i Lindholms funderande så säger Krantz att Palme var en homosexuell vapenhandlare, och i utlandet enbart känd som detta. Enligt Krantz så mördades Palme av sin hustru Lisbet sannolikt med benäget bistånd av parets son Joakim .

Precis som i Lindholm-teorierna väver Krantz sitt nät om en skräck för svenska kärnvapen, hans skamkänslor över att ha en attraktion till det egna könet där Lisbets kärlek till Olof till slut fick henne att ställa Palme inför döden. Det var alltså av körlek till maken som Lisbet sköt sin make, inget annat skäl och handlar det om kärlek så är det ju rimligt att tro att sonen Joakim var med på noterna.

Jag klipper in ett stycke i Krantz milt sagt förvirrade beskrivning av hur mordet gick till och varför. I ett tal till Strömstads Rotary-klubb ventilerade den tidigare respekterade regissören sina slutsatser inför en häpen publik...

"Det var en praktfull sorti som Palme gjorde, som internationellt berömd socialistledare och fredsapostel, de små ländernas beskyddare, orädd kritiker av USA med mera. Det var bara det att den var djupt osann. I den mån man i utlandet kunde skilja mellan Sverige och Schweiz var Palme mest känd som homosexuell vapenhandlare.

I Sverige började vi ändå med frågan vem som sköt. När vi möttes här den 10 september 1990 hade jag kommit fram till att en tänkbar gärningsman faktiskt var -Lisbet Palme. Jag hade i detalj granskat förhörsprotokollen från de 14 vittnen som sett själva mordet. Jag hade klippt isär utsagorna mening för mening och lagt dem i kronologisk ordning så att jag fick fram ett tänkbart händelseförlopp sekund för sekund. Och till min stora häpnad fann jag att den s k gärningsmannen inte kunde ha dödat Palme. Han gick nämligen fram till Palme, lade handen på hans axel och sköt honom med två skott i bröstet när Palme vände sig om.

Men Palme är inte skjuten i bröstet. Han är skjuten i ryggen. Därtill med ett finkalibrigt vapen och en kula som inte gått igenom kroppen utan exploderat inne i den. Palme vred sig ett halvt varv och slog pannan i gatan. Storleken på det blåmärke som han fick visade att han avlidigt innan han nådde mark. Omedelbart efteråt kastade sig Lisbet Palme över honom och kysste honom på den blödande munnen.

Den s k gärningsmannen mötte Lisbet Palmes blick medan Palme sjönk ihop. Därefter lunkade han in på Tunnelgatan, men inte som man hela tiden har uppgivit uppför trapporna till Regeringsgatan utan Luntmakargatan norrut.Palme blev alltså inte skjuten med två skott i bröstet utan med ett skott i ryggen, på ett avstånd av 10 till 30 cm.

Eftersom det bara fanns en person som stod där, nämligen Lisbet Palme, vågar jag påstå att det också var hon som sköt.

Palme blev alltså inte skjuten med de två upphittade kulorna, som båda hittades av anställda på Sveriges Radio. Allt tal om att Palme blev skjuten med en magnumrevolver modell Smith & Wesson 357 Magnum är blaj. Hela inventeringen av tusentals vapen av detta märke i landet och provskjutning av dem är liksom hela mordutredningen ett gigantiskt slöseri med skattemedel.

Den s k gärningsmannen, som sannolikt var Olof Palmes äldste son Joakim, sköt med en pluggad startrevolver av märket Arminus.

Efter vårt förra möte blev jag inbjuden på en kopp te till en av mina åhörare, Mechtil von Gohren ovanför Järnvägsstationen. Hon menade att människorna här i Strömstad eller på Koster inte var i stånd att fatta att en kvinna kunde skjuta sin man av kärlek. Det kan faktiskt inte jag heller. Men hon godtog ju min tes att Lisbet Palme verkligen hade skjutit. Det var det annars inte så många som gjorde då. Jag blev mer eller mindre utfryst i debatten och framställd som helt galen. Det kanske jag är, men det är ju inget argument."

Palme-mordet var alltså ingenting annat än en rätt brutal form av familjeterapi om man skall tro på Krantz, vilket man naturligtvis bör akta sig för. Men av allt han skrev och berättade så stämmer iallafall slutklämmen - "Jag blev mer eller mindre utfryst i debatten och framställd som helt galen. Det kanske jag är, men det är ju inget argument."

Så länge mordet är olöst så kommer vi få höra dessa teorier till leda, den ena galnare än den andra. Det är vårt svenska öde...

Vårt öde är att inte veta vad som hände efter det sista trappsteget i den där trappan upp mot Malmskillnadsgatan. Det blev ett kliv in i en orgie av spekulationer om vem som egentligen sköt Palme och varför. Ted Gärdestad, Carl-Erik Rosén, Lisbeth Palme eller en kvinna i en lägenhet som slagrutespanarna ringat in...

Jag ber att få återkomma med min egen teori i ett uppslag imorgon. Väl mött!

Länkar: DN1, DN2, DN3, Expr, SvD, SvD, SvD, SvD
Bloggar:

2011/02/25

MORDET PÅ PALME - 3 DAGAR TILL 25 ÅR SEDAN


Nedräkningen fortsätter, redan nu och ännu mer om några dagar så kommer 25-årsdagen av mordet på Olof Palme att få uppmärksamhet i alla former av media - något som redan har börjat. Tråk-TV och kvällstidningen Expressen har båda låtit varsin begeistrad journalist följa en irriterande och flåsande Leif GW Persson längs de trottoarer och övergångsställen mellan biografen Grand och mordplatsen vid Tunnelgatan som makarna Palme tog den där ödesdigra natten. Efter GW-promenaden har man sedan gjort TV av densamma och låtit GW:s spekulationer och GW:s berättelser om vad han tror och inte tror strömma ut i mediabruset.

Det återstår bara 3 dagar till 25-årsdagen och jag fortsätter naturligtvis med att publicera del 3 i min "miniserie" om Palme-mordet. Det blir en postning om dagen där jag kommer att publicera en helt annan "lösning" på Palme-mordet än de som Leif GW Persson och polisen har kommit fram till. För medan herr Persson säger att Palmes baneman är någon ur polisens eller militärens lönerullor som är tillräckligt besatt och negativ till Palme som person så är polisen - och faktiskt även familjen Palme övertygade om att det var Rotebros enda kändis - Christer Pettersson - som var mördaren...

Det faktum att man inte löst mordet, och att man med största sannolikhet inte heller kommer att lyckas med att lösa mordet gör ju att kreti och pleti bland amatördetektiver och andra haverister börjar med sina privatspaningar. Med en belöning som ligger på 50 miljoner till den som klarar upp mordet så går de igång ännu lite mer och ännu lite mer ambitiöst. Det finns säkert kloka människor som också funderar på vad som hände den där natten och som försöker hitta den lösning som ingen annan har hittat, men detta handlar inte om de kloka.

När jag nu tassar in i de ännu lite sjukare funderingarna om mordet på Olof Palme så måste jag tydligt och klart deklarera att jag har inte vill vara respektlös mot Palmes person, dennes familj och den död som utvecklat sig till ett nationellt trauma. Tanken med dessa inlägg är bara att få berätta om några av de mest häpnadsväckande teorierna om mordet - och idag ber jag att få återberätta författaren Ernst Lindholms grubblerier och slutsatser om Palmemordet.

Enligt Lindholm så står det sedan länge klart att Palmes död inte var ett mord, inte ett vanligt mord iallafall. Så långt har Lindholm rätt eftersom det handlade om ett mord på en statsminister, på öppen gata i ett land där det politiska våldet var lika frånvarande som Lindholms förmåga att tänka klart. För skall man tro på Lindholm var mordet på Palme en form av aktiv dödshjälp, "ett finurligt planerat självmord" - beställt och beordrat av Olof Palme själv...

Men varför ville då Palme dö, och varför tog inte Palme livet av sig på ett sätt som alla andra dödliga självmördare? Lindholm har allt klart för sig och analyserna både skakar om och berör den som gillar att fly in i fantasins värld. Vapentillverkaren Bofors skumraskaffärer, en manisk rädsla för kärnkraften och ångesten över att ha varit med om att skapa linje 2 i kärnkraftsomröstningen tillsammans med ett missbruk av kokain låg Palme i fatet, enligt Palme själv om man väljer att tro på Lindholm.

Palme mördades alltså inte. Enligt Lindholm var det alltså på egen begäran och med en egen kravspecifikation som Palme lämnade den politiska scenen. "Palme ville inte gå till historien som en förlorare med alla de heliga idealen emot sig" och som om inte det räcker diagnostiserar Lindholm Olof Palme inte bara som kokainist utan också som sjuk i HIV/AIDS - något som Lindholm vagt antyder att Palme fått för att han var bisexuell och umgicks med Ebbe Carlsson.

Men vem var det då som hjälpte Palme att ta livet av sig? Naturligtvis fanns det folk i hans närhet som av ett eller annat skäl gärna ställde upp, och Lindholm namnger Hans Holmér och SÄPO:s PG Näss som hjälp-organisatörer. Vem som höll i vapnet framkommer inte, men precis som Leif GW Persson hittar Lindholm mördaren/självmördaren i polisens led men med en annan och mer human agenda av att stå till tjänst när det behövs...

Lindholm hade rätt i sin första slutsats om att mordet inte var ett mord som alla andra så snubblar han också hyfsat nära verkligheten när han konstaterar att Palme har blivit något av en martyr - en ikon - efter sin död. Men Lindholm tror att det var precis det Palme och hans hjälpredor var ute efter när man tog livet av huvudpersonen själv i korsningen Tunnelgatan och Sveavägen för snart 25 år sedan.

Vad beträffar trovärdigheten i dessa teorier överlämnar jag åt läsaren att fria eller döma, att skratta eller gråta. Vad vi vet är att Olof Palme sköts i ryggen av en gärningsman som också försökte skjuta Lisbet Palme innan han tog kurs på Malmskillnadsgatan och försvann. Tänk om det inte alls var en mördare som sprang uppför trapporna, utan en "självmördare", en person som utförde aktiv dödshjälp på en man som också råkade vara landets statsminister? Då har vi en annan verklighet att förhålla oss till - även om Lindholms verklighet känns helt overklig för de flesta av oss.

Så länge mordet är olöst så kommer vi få höra dessa teorier till leda, den ena galnare än den andra. Det är vårt svenska öde...

Vårt öde är att inte veta vad som hände efter det sista trappsteget i den där trappan upp mot Malmskillnadsgatan. Det blev ett kliv in i en orgie av spekulationer om vem som egentligen sköt Palme och varför. Ted Gärdestad, Carl-Erik Rosén, Lisbeth Palme eller en kvinna i en lägenhet som slagrutespanarna ringat in...

Jag ber att få återkomma med ännu ett uppslag imorgon. Väl mött!

Länkar: Expr, SvD, DN1, DN2,
Bloggar:

2011/02/24

VÄLKOMMEN TILL "BANANMONARKIN", ASSANGE


Hade det varit någon annan misstänkt våldtäktsman än den numera världskände Wikileaks-gurun Julian Assange som hade gömt sig i England för att slippa möta den svenska rättvisan så hade den personen redan mött rättvisan i Sverige, eller iallafall blivit förhörd av polisen och eventuellt också häktad...

Vad Julian Assange gjorde och inte gjorde med sina tidigare beundrarinnor har jag ingen aning om, men så länge de står fast vid sin berättelse om något som påminner om våldtäkt så anser även jag att Julian Assange skall prövas i en svensk domstol. Det var i det här landet Assange påstås ha gjort det man nu vill utreda ifall han har gjort, och det är i det här landet som Assanges oskuld eller skuld måste fastställas.

Julian Assange må vara duktig på att gräva fram dokument som de som har författat dem inte vill se i dagsljus eller i offentligheten, men det är det som han har lyckats med - att bli en husgud för de som tycker att alla skall ha rätt att läsa allt som finns oavsett hemligstämplar. Men i och med detta grävande har något uppenbarligen flugit i Assange som gör att hans person nästan är lika självgod och äcklig som Muammar al-Gaddafi.

På en piedestal har han placerat sig själv, ofelbar och lättkränkt över att bli misstänkt för ett sådant brott som våldtäkt. Alla som insinuerar att det som sägs ändå har någon bärighet är i Julian Assanges och hans lagvrängares ögon dumma i huvudet och ett lydigt redskap för Bananmonarkin Sveriges havererade rättssystem som bara har ett enda uppdrag - och det är att låsa i Assange i tid och evighet, på vatten och bröd...

Själv tycker jag att detta är en fars, riktigt löjligt, när man målar upp Sverige som ett land där rättsrötan satt sitt hårda grepp i hela samhället, där rabiata feminister som tidigare älskade Asanges gärningar nu gör gemensam sak med statsminister Reinfeldt som förmodligen aldrig har hyst en varm känsla för den australiensiska hybrikern.

Själv vet jag inte vad som är sant och osant i den här härban, men när man en man som Assange gömmer sig och leker kurragömma så tyder ju inte det på en man utan någon sorts skuld till det som han anklagas för. Eller är han bara så paranoid att han går omkring och inbillar sig att hela världen är emot honom, och bara honom? Hade man velat sätta dit honom för något hade väl ett mord passat bättre än att han mot någons vilja satte på henne? Sånt går ju lätt att fabricera om man bara vill...

Nu lär han ändå komma hit, efter många om och ännu några fler men - och efter ett överklagande som förmodligen landar i samma slutsats. Assange skulle kunna ha kommit hit på eget bevåg, försvarat sig själv och berättat sin bild av det som hände, ungefär som oskyldiga människor brukar göra när de anklagas för något.

Han kunde ha "stått upp som en man" för sin egen heder, men det Julian Assange nu visar är att anser sig stå över den rättvisa han gapar om varje gång ett nytt Wikileaks-dokument kränker någon ledare eller nation. Julian Assange har gjort sig själv till en löjeväckande figur, som inte kan annat än att gömma sig bakom välkända supportrar och ett gäng advokater som gärna målar upp bilden av Sverige som en... bananmonarki? Bevisa för oss att vårt rättssystem är ruttet eller knip igen!

Länkar: SvD1, SvD2, AB, Expr, DN
Bloggar: Röda Berget

MORDET PÅ PALME - 4 DAGAR TILL 25 ÅR SEDAN



Nedräkningen har börjat, snart kommer 25-årsdagen av mordet på Olof Palme att få uppmärksamhet i alla former av media - något som redan har börjat. Monopol-TV och kvällstidningen Expressen har båda låtit en hänförd journalist följa en våldsamt flåsande Leif GW Persson i spåren längs den sträcka mellan biografen Grand och mordplatsen vid Tunnelgatan som makarna Palme också tog. Sedan har man gjort TV av flåsandet och GW:s spekulationer och låtit GW berätta vad han tror och inte tror.

Det återstår nu bara 4 dagar till 25-årsdagen och jag tänkte fortsätta med att publicera del 2 i min "miniserie" om Palme-mordet. Det blir en postning om dagen där jag kommer att publicera en helt annan "lösning" på Palme-mordet än de som Leif GW Persson och polisen har kommit fram till - för GW säger ju att Palmes baneman är någon tillräckligt hatisk ur polisens eller militärens lönerullor, medan polisen - och faktiskt även familjen Palme - säger att det var rättshaveristen Christer Pettersson som var mördaren...

Att man inte löst mordet - och med största sannolikhet inte heller kommer att lösa mordet - gör ju att kreti och pleti bland amatördetektiver och andra haverister börjar med sina privatspaningar. När sedan belöningen ligger på 50 miljoner för den som klarar upp mordet så går de igång ännu lite mer och ännu lite mer ambitiöst. Det finns säkert kloka människor som också funderar på vad som hände den där natten och som försöker hitta den lösning som ingen annan har hittat, men detta handlar inte om de kloka.

Jag har inte några som helst avsikter att vara respektlös mot Palmes person och den död som utvecklat sig till ett nationellt trauma. Allt jag vill med dessa inlägg är att få berätta om några av de mest häpnadsväckande teorierna om mordet - och idag ber jag att få återge pseudonymen Nils Holgerssons lösning av Palme-mordet, publicerat i Svenska Slagruteförbundets tidning "Slagrutan" i mars 2000.

Enligt Holgerssons artikel så har ordningsmakten redan hittat mordvapnet, och detta med hjälp av slagrutor. Ett gäng hänförda slagrute-entusiaster blev intresserade av att försöka lösa Palme-mordet med sina metoder efter att ha läst om hur ett mord i det medeltida Frankrike klarades upp med hjälp av just slagrutor.

Slagrute-entusiasternas jakt på mördaren och mordvapnet inleddes lite mer än 10 år efter mordet, hösten 1996. Man hade placerat ett "psycho som "sändare" någonstans i Sydsverige, som satt och glodde på en bild av Palme och en bild på en Magnum-revolver. Jag kan inte förmå mig att själv återskapa den mördarjakt medelst slagruta som tog fart i Sverige, i Stockholm och från mordplatsen mot Södermalm. Jag saxar därför ur tidningen "Slagrutan"...

"Ett därigenom etablerat psi-spår kunde därefter med slagruta detekteras som ledande i riktning mot Stockholm. Vi kunde därefter inne i Stockholm, delvis oberoende av varandra, från mordplatsen vid Sveavägen och flera andra ställen på motsvarande sätt etablera nya psi-spår. Dessa visade sig, med något undantag, leda i riktning mot ett bostadshus nära Folkungagatan på Södermalm. Sedan vi också skaffat fram ritningar på huset fann vi den lägenhet i vilken psi-spåren strålade samman. Var det mordvapnet vi hade lokaliserat? Och hur hade det i så fall hamnat i lägenheten? Det kändes naturligtvis frestande att knacka på och be att få titta på Palmevapnet. Vi avstod. I lägenheten bodde samma person som vid tiden för mordet."

Med slagruta följde man mördarens flyktväg som till en början sammanföll med polisens bild av mördarens väg. Slagrutan utslag tog spanarna uppför trapporna till Malmskillnadsgatan, vidare ner längs Brunnsgatan till Birger Jarlsgatan och en liten utflykt till Humlegården. Därefter tog slagrutan spanarna längs Linnégatan, Narvavägen, Strandvägen och runt Blasieholmen för att sedan ta vägen över Skeppsbron till Slussen. Det måste ha varit ohyggligt spännande att följa med på denna jakt längs huvudstadens gator...

Uppför trapporna från Slussen mot Mosebacke, och sedan ner mot Folkungagatan via Götgatan. På Folkungagatan kom man fram till den tidigare identifierade platsen där vapnet borde finnas. Man kan frankt konstatera att den den flyende har tagit en väldig omväg för att komma fram till gömstället.

Slagrute-spanarna berättar vidare: "...under sin nattliga flykt hem till bostaden konsekvent hålla sig på största möjliga avstånd från mordplatsen. I mörkret utmed kajernas ytterkanter riskerade vederbörande inte att bli igenkänd i strålkastarskenet från mötande bilar. Inne på gatorna gick flykten, sannolikt av liknande skäl, mestadels på trottoarerna till höger i färdriktningen. Vittnesuppgifterna att den flyende verkade smidig och spänstig kan passa väl in på någon med kondition att tillryggalägga den drygt 6 km långa sträckan till fots i vinterkylan och söka sig uppför branta trappor på fyra olika ställen. Liksom mordet ger flyktvägen intryck att vara resultat av noggrann planering." Eller så var mördaren bara dum i huvudet som inte tog tunnelbanan som fortfarande gick eller någon nattbuss som ostört rullade genom stadens gator trots mordet...?

I november 1996 underrättas Rikskriminalens Palmegrupp om flyktväg och hos vem mordvapnet kunde återfinnas. Slagrutegruppen tyckte sig ha tillräckligt med kött på benen för att underrätta polisen men allt som hände var att förnyade psi-spår visade att vapnet bara några få dagar efter mordet flyttades från det fastställda gömstället. Slagrutegruppen kände att deras häpnadsväckande upptäkt och deras tips till polisen har mörklades och sopades under mattan. De anser sig dock ha bevis för att mordvapnet verkligen har tagits i förvar, om än indirekt genom en radiointervju med Palmeåklagaren Danielsson våren 1997. I radiointervjun redogör Danielsson att det faktiskt finns tips om att vapnet skulle finnas "någonstans i Stockholmstrakten".

Bitterheten över att negligeras av det svenska rättsmaskineriet tar sig uttryck i en avslutning i Slagrute-artikeln som andas förtvivlan och en känsla av inte bli tagna på allvar. Jag saxar vidare:

"Varför polisen trots de nya tipsen inte brydde sig om att leta efter vapnet förklarade han bl.a. med att det inte var någon brådska eftersom "vapnet ligger där det ligger och är inte åtkomligt för någon utomstående". Danielssons oavsiktligt yppade vetskap om att ingen utom polisen kan komma åt Palmevapnet var helst det således kan finnas, avslöjar att han i själva verket bör veta både var vapnet finns och hur betryggande det förvaras på platsen i fråga.

Men varför hemlighålla saken? Stämmer de gjorda iakttagelserna visar våra slagruteförsök att man på parapsykologisk väg även nu för tiden kan få kunskap om okända eller hemlighållna förhållanden. För vår del är detta forskningsprojekt därmed avslutat men kvar finns tyvärr oupplöst det i sitt slag svåraste nationella trauma som drabbatsvenska folket under 1900-talet. Eftersom polisen lagt locket på har vi därför överlåtit åt utomstående med professionell bakgrund att på egen hand arbeta vidare utifrån vårt material så att sanningen om mordet på Olof Palme i sinom tid kan klarna och komma till offentligheten."

Detta var psi-lösningen, och för de som inte vet vad ett psi-spår saxar jag ännu lite mer: "Ett psi-spår är, enklast beskrivet, ett slags förtätning som bildas linjärt mellan en person och ett föremål när personen ("sändaren") tänker koncentrerat på föremålet. Efter bildandet av psi-spåret, som är tubformat och ca en meter i diameter, kan man med slagruta fastställa spårets riktning till föremålet och på så sätt söka sig fram och hitta detta."

Vad beträffar trovärdigheten i dessa teorier överlämnar jag åt läsaren att döma eller fria. Vad vi vet är att Olof Palme sköts i ryggen av en gärningsman som också försökte skjuta Lisbeth Palme innan han tog kurs på Malmskillnadsgatan och försvann. Om mördaren sedan tog samma väg som slagrutan? Vem vet...

Efter det sista trappsteget i den där trappan tog han ett steg ut i det som har kommit att bli ett gäng helt galna spekulationer om vem som sköt Palme, Carl-Erik Rosén, Lisbeth Palme eller en kvinna i en lägenhet...

Jag ber att få återkomma med ännu ett uppslag imorgon. Väl mött!

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr,
Bloggar:

Källa: "Slagrutan"

2011/02/23

MUAMMAR - "MELLANÖSTERNS GALNA HUND"


Vi har sett en uppenbart förvirrad man under ett paraply, som ville visa att han minsann fanns kvar i den libyska huvudstaden Tripoli - och inte alls på väg för att hälsa på Hugo Chavez i Venezuela eller Castro på Kuba.

Vi har sett samma man stå i en semi-ruin i samma stad - fortfarande lika om inte ännu mer förvirrad - viftandes med sin gröna bok och lovandes floder av blod om inte de som han kallar råttor, och som vi andra betraktar som frihetstörstande kämpar slutar upp med att törsta efter frihet.

Vi har sett honom flera gånger genom åren, Muammar al-Gaddafi - Libysk ledare, diktator, despot, galning men ändå på något sätt lite spännande. För på något sätt har det varit svårt att inte fascineras av en man som idag bara framstår som galen och vidrig i största allmänhet men som ändå har använt den libyska oljan för att skapa något som påminner om en diktatur med ett fungerande välfärdssystem samtidigt som han har krigat bort massor med slantar mot Tchad, mot Egypten och till och med det avlägsna Tanzania.

al-Gaddafi har varit med länge nu, väldigt länge och åldrandet har förmodligen tärt ännu lite mer på en redan tidigare sjuk hjärna. Han har varit med så länge att han var med och försökte hålla en annan av Afrikas galna hundar under armarna, Ugandas Idi Amin. Idi var precis lika tokig som Muammar, alltså blev de bästisar. När Idi började bråka med Tanzania samtidigt som han torterade varenda meningsmotståndare i närheten till döds så började det brännas längs Ugandas södra gräns. Muammar skickade i väg några tusen libyska soldater - med stridsfordon, stridsflyg och artilleri - till Entebbe-flygplatsen för att stötta Idi Amin...

Tanzania invaderade - året var 1979 - och Muammars libyer var de som fick försvara Idi Amins terror-regim eftersom Idi Amins soldater deserterade eller flydde närhelst tanzanierna kom i närheten. Libyerna gjorde vad de kunde och lite till, de sköt till exempel två svenska journalister vid staden Jinja. Men de libyska soldaterna än gjorde så var de dömda till undergång, och Uganda blev befriat från sin tyrann Idi Amin.

Några år tidigare, år 1973 och strax innan Yom Kippur-kriget så var Muammar al-Gaddafi på god väg att bevisa för omvärlden vilken balanserad ledare han var. Trots att Muammar och gubben i landet bredvid, Anwar Sadat, hatade varandra så höll fortfarande en lös personalunion mellan Libyen och Egypten. Muammar hade på det sättet befäl över egyptiska örlogsfartyg baserade i libyska hamnar, som till exempel u-båtar.

Den 21 februari kom ett trafikflygplan från Libyen ur kurs i dåligt väder under inflygning till Kairo och hamnade över Sinai. Israelerna, som då kontrollarade halvön, skickade upp stridsflyg och sköt ner planet och 108 civila fick sätta livet till. Naturligtvis blev Muammar al-Gaddafi förbannad och det hade han väl all rätt i världen att vara men hans påtänkta svar var väl lite väl galet...

Efter att skällt ut Anwar Saddat under två timmar för att egyptisk stridsflyg inte hade skyddat "hans" passagerarflygplan och efter att krävt att Egypten skulle anfalla Israel som hämnd så lättade Anwar Sadat på sitt hjärta och berättade att kriget inte var så långt borta och att han ville spara sina trupper tills dess. Men Muammar ville hämnas, och en diabolisk plan bubblade upp i galningens skalle.

Lyxkryssaren Queen Elizabeth 2 var på väg genom Medelhavet, chartrad av en stor grupp inflytelserika amerikanska och europeiska judar som tillsammans med ett tusental andra Israel-kramare var på mot hamnstaden Ashdod för att i det heliga landet vara om firandet Israels självständighetsdag.

Vid en libysk flottbas låg en egyptisk u-båt, och den beordrades ut för att sänka QE2 av Muammar al-Gaddafi. U-båten lade ut, satte kurs mot QE2 samtidigt som den unge befälhavaren ombord kontaktade den egyptiska flotta i Alexandria för att höra sig för om den ordern han var på väg att utföra var så himla vettig. Kontraordrn kom, u-båten vände hemåt - till Egypten, precis som alla andra egyptiska förband som råkade befinna sig i Libyen. Muammar al-Gaddafi blev ännu lite galnare, ännu lite mer hatisk och hittade på ännu fler vidrigheter...

Det vi i dag ser i Libyen är ingenting annat än en galning som med alla till buds stående medel försöker hålla sig kvar vid makten. I Muammars värld så kan han säkert inte avgå, eftersom han är mer av revolutionens överste-präst än landets president. Han tror att lite våld, lite mer våld och massor av övervåld skall driva tillbaka det folk som rest sig - men om de skulle lyckas så skall de få ta över ett land i ruiner, där framtiden brinner upp i takt med de oljekällor som nu sägs vara på väg att förstöras.

Minnesbilderna från Kuwait och en annan galnings, Saddam Husseins, verk under sin reträtt kommer tillbaka. Muammar al-Gaddafi är på väg att avlivas, som den den hund han är - "Mellanösterns galna hund" från de som känner honom bra. Han har kvar sina ett 10.000-tal lojala legoknektar som tidigare tjänstgjorde i den Pan Afrikanska Legionen, Muammars främlingslegion.

Soldater som inte har några band till landets folk har lättare att skjuta ihjäl desamma, soldater som får bra betalt för att trycka tillbaka friheten kommer att göra sitt yttersta så länge lönen kommer. Det är det vi ser i Libyen idag, det är en dödskamp - inte bara Muammar al-Gaddafis dödskamp utan också ett folks dödskamp. Många är de som nu dör för friheten på andra sidan havet som som är vårt badvatten. Det finns dom som tycker att friheten är värd att offra livet för, de är ingenting annat hjältar...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB1, AB2

Titta gärna till New Statesman

MORDET PÅ PALME - 5 DAGAR TILL 25 ÅR SEDAN


Nedräkningen har börjat, snart kommer 25-årsdagen av mordet på Olof Palme att få uppmärksamhet i alla former av media - något som redan har börjat. SVT och Expressen har vallat Leif GW Persson exakt samma sträcka mellan biografen Grand och mordplatsen vid Tunnelgatan, båda har gjort TV av vallningen och låtit Leffe berätta vad han tror och inte tror.

Det återstår 5 dagar till 25-årsdagen och jag tänkte låta publicera en miniserie med en postning om dagen där jag publicerar en helt annan "lösning" på Palme-mordet än de som Leif GW Persson och polisen har kommit fram till - för GW säger ju att Palmes baneman är någon tillräckligt hatisk ur polisens eller militärens lönerullor, medan polisen - och faktiskt även familjen Palme - säger att det var rättshaveristen Christer Pettersson som var mördaren...

Att man inte löst mordet ger ju som sig bör alla stollar och tokskallar möjligheten att börja privatspana, och när belöningen ligger på 50 miljoner för att klara upp mordet så går de igång ännu lite mer och ännu lite mer ambitiöst. Det finns säkert kloka människor som också funderar på vad som hände den där natten och som försöker hitta den lösning som ingen annan har hittat.

Avsikten med dessa inlägg är inte att vara respektlös mot Palme utan att berätta om några av de mest bisarra tankegångarna om mordet - och idag ber jag att få återge Stellan Hadar Hagmalms förklaring till varför Palme dog där han dog och varför.

Enligt Hagmalm så heter Palmes mördare Carl-Erik Rosén, något han medelst en skylt gärna, överallt och närsomhelst upplyser innevånarna i Lund om. Denna Carl-Erik Rosén är en barndomskamrat till Hagmalm och skall enligt Hagmalms terorier ha utfört Palmemordet som en konspiration mot Hagmalm dennes släkt. Rosén skall ha hela den svenska makteliten i ryggen i denna konspiration....

Men varför denna konspiration? Varför detta mord på en statsminister?

Pamle-mordet var i själva verket bara en avledningsmanöver för att flytta uppmärksamheten från det faktum att Stellan Hadar Hagmalm egentligen skulle vara kung Stellan I. Hagmalm påstår sig vara den riktiga svenska tronarvingen, och i princip allt som händer i det här landet och i världen handlar om att trycka tillbaka detta avslöjande.

Som om inte det räcker så anser sig Hagmalm vara utsatt för tankekontroll och ett kroniskt offer för sammansvärjningar och konspirationer. Till exempel anser Hagmalm att såväl Lasermannens härjningar som Estonia-katastrofen också är villospår och de offer som krävts för att inte media skall få upp ögonen för det där avslöjandet om hans kungliga status.

I bakgrunden finns en hemlig organisation som lyckades med att störta Romarriket medan man passade på att grunda självaste kristendomen. För att utplåna Hagmalms släkt genom tillskapandet av FN krävdes också ett andra världskrig - allt med Hagmalms kunglighet i centrum...

Att Carl-Erik Rosén skulle vara Palmes mördare med en uppbackning av i princip hela världen och med Stellan Hadar Hagmalm som det verkliga offret tillhör de mest bisarra funderingarna på vad som egentligen hände den 28 februari 1986, och det är väl inte många som kan ta herr Hagmalm på allvar.

Vi vet att Olof Palme sköts i ryggen av en gärningsman som också försökte skjuta Lisbeth Palme innan han tog kurs på Malmskillnadsgatan och försvann. Efter det sista trappsteget i den där trappan tog han ett steg ut i det som har kommit att bli ett gäng helt galna spekulationer om vem som sköt Palme, Carl-Erik Rosén, Lisbeth Palme eller en kvinna i en lägenhet...

Jag ber att få återkomma med ännu ett uppslag imorgon. Väl mött!

Länkar: SvD, SvD, DN1, DN2, AB,
Bloggar:

2011/02/22

DAMBERG - STÄNDIGT DENNA DAMBERG


Jag var tveksam till att Micke Damberg skulle ha en chans att bli ny partiordförande för våra politiska huvudmotståndare av flera skäl - främst för att han är från Stockholmstrakten. Huvudstadsregionen har ju nästan prenumererat på posten som ordförande över det där gamla statsbärande partiet under de senaste deciennerna.

Vi har inte hunnit vinka farväl av ur-stockholmaren Mona Sahlin ännu, men hon har redan satt sig på tåget som går någonstans och innan henne var det Göran Persson. Förvisso var den store ledaren Göran sörmlänning och bördig från Vingåker och med storstaden Katrineholm som maktbas. Men sedan TiM-tåget började rulla längs linjen Gnesta-Flen-Katrineholm-Vingåker och ännu längre bort i obygden så är Göran om inte en 08:a så något som påminner om de gamla riktnummerområdena 0753 eller 0755 bort i Sörmlandstrakten...

Innan Göran hade vi Ingvar Carlsson som flyttat från Borås till Tyresö och trots sitt vurmande för Elfsborg ändå får anses vara nästintill naturaliserad i huvudstaden, nästan lika mycket Stockholmare som företrädaren Palme. Att då som Damberg komma in som ännu en 08:a i ett parti där det knappt finns några väljare kvar i 08-land måste ju vara nästintill omöjligt.

Men Damberg är nog mest attraktiv ändå, om man jämför med konkurrenterna Österberg, Östros och Eneroth - eller var nog mest attraktiv. I dag kliver en av Dambergs motståndare fram ur samma röda draperier som Damberg tittade fram ur med sin Facebook-kommentar där han öppnade för att ta över ledartröjan i Rörelsen. Efter kommer nu en bitsk, hätsk och rätt långsint Tony Johansson från Skåne som trots att han är partikamrat med Damberg ägnar ett helt Newsmill inlägg åt att ta hedern av stackars Micke. Med sådana partivänner kommer Micke Damberg inte behöva oss på andra sidan blockgränsen som fiender, dom finns i hans eget parti och är mycket vidrigare än vad vi någonsin kommer att bli...

Det är bara att saxa ur Newsmill för att se hur hans egen partivän tar all heder av Damberg - oavsett om det som skrivs är sant eller inte.

"Att välja Mikael Damberg till partiledare vore emellertid ett stort misstag. Han har prövats som ledare, det var inte särskilt länge sedan och resultatet förskräcker.

Mikael Damberg var ordförande för SSU åren 1999-2003. Detta är en del av den period som ledande SSUare idag beskriver som "de mörka åren" - det vill säga det decennium som SSU leddes i ordning av Niklas Nordström, Mikael Damberg och Ardalan Shekarabi.

Perioden karakteriseras av segdragna interna strider, utbrett medlemsfusk, fiffel med interna ekonomiska medel, ignorerande av stadgar, valfusk i ombudsval och trixande med valkretsar för att rigga majoriteter på kongresserna. Till slut exploderade detta i en medieskandal - Ardalan Shekarabi tvingades avgå efter att ekonomiska oegentligheter avslöjats, medlemsregistret rensades (16000 medlemmar försvann) och en kompromiss syddes samman som möjliggjorde en läkningsprocess i förbundet. Men Damberg lyfte under sina år inte ett finger för att läka förbundet. Tvärtom. Han lämnade bakom sig ett förbund i kaos, sönderslitet av konflikter och intriger..."


Det kommer mera... "Mikael Damberg använde exempelvis de centrala pengarna i den s k verksamhetsutvecklingsfonden till att betala de klubbar, kretsar och distrikt som röstat på honom. Under de inledande åren gick tre av fyra kronor från denna fond till de som Damberg brukade beskriva som "mina distrikt". Men till slut gick man för långt. Det visar historien om de pengar som överfördes, officiellt till ett integrationsprojekt, men i verkligheten till att finansiera Ardalan Shekarabis kampanj för att få efterträda Damberg. Enligt Dagens Nyheter och Uppsala Nya tidning gick pengarna till kontokort, utställda på Shekarabi och ytterligare en person. Det avslöjades också att dessa pengar, som var avsedda för integrationsarbete, istället gått till restaurangnotor, resor och spritinköp. Pengarna överfördes under tiden som Damberg var ordförande för förbundet. Dessa två tickande bomber exploderade efter att Damberg avgått, men det var under hans och Nordströms tid som de började ticka.

Under Dambergs år vid makten sänktes också taket i den interna debatten. På de gemensamma arrangemangen, som vallägret 2002, försökte exempelvis förbundsledningen upprätthålla kontroll över informationsflödet, bland annat genom att motarbeta att distrikten anordnade egna föreläsningar. Man försökte också begränsa hur medlemmar uttryckte sig. Exempelvis ansåg Damberg att en banderoll med texten: "För en socialistisk världsordning" borde tas ner och när den sedermera blev vandaliserad (!) av personer från Dambergs hemdistrikt, så var det visserligen illa, men den var ju så provocerande, menade Damberg."

Läs gärna hela Newsmill-inlägget från Tony Johansson - gammal SSU-are från Skåne. Du hittar du här. Det är så smutsigt att det blir vackert för oss som gillar att se våra politiska motståndare dras med enorma problem, med skitsnackeri och falangstrider. Mer sånt här och lyckan är gjord, Damberg är klar - nu väntar jag bara på interna lustmord på de andra kandidaterna...


Länkar:
Bloggar: Westerholm

NÄR ALLA VÄNNERNA GÅTT HEM...


När alla vännerna gått hem
och festen är slut för länge sen,
och man ligger ensam i sin säng.
När alla vännerna gått hem...

När alla vännerna gått hem
och dörren har stängts igen,
och mörkret det skrämmer igen.
När alla vännerna gått hem...

Då börjar man tveka att ta nya tag
Ensam i världen, här är jag!?
Är jag stark eller svag?
Det spelar ingen roll...
Det spelar ingen roll...

Socialdemokraterna i hufvudstaden kan inte ha det så lätt, för nu lämnar koalitionspartnern Miljöpartiet de gamla vännerna därhän och går hem till sitt. Det verkar ju inte heller vara så att man skiljs som de bästa vänner, för hur skall man annars tolka överste-gröningen Per Bolunds dräpa med riktning vänsterut, publicerad i dagens SvD...?

"Socialdemokraterna ser sig inte som ett parti bland andra. För oss är det tydligt att de fortsatt bär självbilden av ett statsbärande maktparti med egen majoritet, att allt annat är ett undantag. Trots valförlusten visar Socialdemokraterna i Stockholms stad inga tecken på lyhördhet eller konstruktiv samarbetsvilja. Inte minst blev det tydligt efter valnederlaget, då vi förhandlade om oppositionens politiska poster. Socialdemokraterna drev samma gamla kortsiktiga egenintressen hårt. Att upprätthålla maktfullkomligheten, och därmed rädda skinnet internt, var tydligen viktigare än att respektera valresultatet och samarbeta i opposition" och omedelbart började jag nynna på en av Per Gessles och Gyllene Tiders lugna låtar om när alla vänner går hem.

Jag kan förstå Per Bolunds och de andra miljömupparnas frustration. I en situation då man gjort ett bättre val än någonsin, någongång eller någonstans tidigare får man ändå se på hur det maktkåta samarbetspartiet vägrar se verkligheten som den ser ut. Miljöpartiet gör sitt bästa val, socialdemokraterna sitt sämsta, ingen får något att säga till om - vilket är både rättvist och orättvist på en och samma gång.

Men Miljöpartiet skulle inte vara Miljöpartiet om man inte spyyde lite åt höger också i sitt tillstånd av välbefogad hybris. Naturligtvis är vi Moderater inte ett dugg bättre än de sossar de haft liggandes i skedposition i sin gemensamma säng under ett långt men icke alltför lyckligt förhållande. Jag kan ta lätt på Bolunds och kompanis svammel om att huvudstadens innevånare är emot satsningar på Förbifart Stockholm - för det är man inte hur mycket Bolund än må tro på det. Jag kan strunta i att Bolund efter sina framgångar tror sig ha fått några bevis för att stockholmarna är miljöpartister allihopa - för vi andra vet bättre...

Samtidigt så tror jag att separationen ur det dysfunktionella förhållandet mellan två partier som egentligen passar varandra väldigt illa bäddar för att vi i Stockholm kan få se lösningar på problem som tidigare blockerats av den där blockgränsen. Det finns många frågor där miljöpartisten med näsan i vädret borde kunna bli kompisar med oss i kompis-Alliansen för en stund. Lite senare kanske han kan bytas ut mot den där losern och lipande sossen som snyftande och övergiven ändå förstår att en tunnel med motorvägar inte behöver någon långbänk och folkomröstande för att bli verklighet med ett stort stöd i ryggen.

Den rödgröna koalitionen rasar i Stockholms stadshus på samma sätt som den redan har rasat på riksplanet - där ingen av de tre gamla oppositionspartierna längre verkar vilja ha med varandra att göra. Kan Alliansen hålla ihop och utvecklas i rätt riktning fram till valet 2014 så borde det valet kunna bli som en promenad i parken - där ingen stör och inga bekymmer finns på den ljusblå himlen.

Men det förutsätter att vi spelar korten rätt, och håller ihop som det lag som har vunnit två val på raken, i Riksdagen, i Landstinget och i självaste huvudstaden. Man vinner som ett lag, man förlorar som ett lag - det senare fattade varken Miljöpartiet eller sosseriet uppenbarligen...

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN,
Bloggar: Kent, Ekonomisten, MMK, PLC

2011/02/21

BYE BYE BATLJAN - HELLO HELENE...?


Sossarnas förlust, Dombrons och Fjärde AP-fondens vinst.

Ilija Batljan lämnar socialdemokraterna och deras väljare i Stockholms län, Ilija Batljan visar att han är en resultatpolitiker in i märgen och när han inte kan få igenom några resultat så byter han riktning - från landstingshuset på Kungsholmen till en post som vice VD i ett fastighetsbolag. Det är lätt att förstå Ilija Batljan, som förmodligen också ser att möjligheterna till att få några som helst resultat ur sitt politiska engagemang inte ligger i närtid utan i dåtid.

Partiet Ilija Batljan företräder håller som bäst på att bränna sina broar till väljarkåren i en närmast parodisk rekryteringsprocess för att hitta en ny partiordförande och oppositionsledare på riksplanet - något som smittar av sig till landstingets domäner. Som den skärpta man han är, trots sin delaktighet i butler-utspelet, lär han se verkligen som den ser ut och som alla utom Baylan också ser den. Aldrig har väl tiden varit så rätt för råttorna att överge skeppet som nu...

Skärgårdsstaden och avkroken Nynäshamn upplevde en renässans under Ilija Batljans ledarskap, som från min synvinkel i civilisationen tycktes vara ett ledarskap format av pragmatism och progressivitet. I mina ögon var Batljan en modern företrädare för ett omodernt parti, och dagens nyhet kom därför att på något sätt att bli lika förutsägbar som den kom överraskande.

Men nog trodde jag att Ilija Batljan skulle härda ut lite längre än några månader i rollen som oppositionslandstingsråd, men att han ändå skulle sticka i god tid innan nästa val - till något mer spännande ställe där han kunde få resultat för sitt arbete. Nu blev det inte så, en trevlig och kompetent sosse går vidare i livet och utforskar nya jaktmarker och en ny kommer att träda till. Det tillhör gott politiskt hyfs att önska även politiska motståndare lycka till med vad de än tar för sig och jag önskar naturligtvis Facebook-kompisen Ilija Batljan all lycka med sitt nya uppdrag.

En kompetent och erkänt duktig politiker går och om allt går som jag tror så kommer en man mer känd för sin kompetens att ersättas av en kvinna som jag mest känner för hennes skönhet - Helene Hellmark-Knutsson. Säkert är Helene också kompetent och en fullgod ersättare för Ililja Batljan. Men på något sätt jag har alltid haft svårt att lyssna på det hon sagt under hennes tid som kommunalråd i Sundbyberg, det har varit som om synintrycken blockerat hörseln. Från min upphöljda position på åhörarläktaren under kommunfullmäktiges möten har hon stått där nedanför mig och pratat, men orden har liksom inte trängt in i min skalle. Det var bara synintrycken som nådde fram till hjärnan, och hon var och är en tilltalande politiker i mina ögon.

Helene Hellmark-Knutsson är en naturlig och kontinuerlig efterträdare till Batljan, en modern kvinna med moderna tankar i ett hopplöst omodernt parti. Jag önskade Batljan lycka till med sitt nya uppdrag, men jag kan inte förmå mig att önska Helene eller den det nu kan bli som axlar oppositionsrollen i Stockholms läns landsting lycka till. Tvärtom, jag önskar att ni fortsätter er Golgata-vandring över det där stupet i fjärran. Det betyder inte att jag ogillar er alls som personer, utan bara som företeelser.

Länkar: SvD, DN, AB, Expr
Bloggar: Ekonomisten

NÄR TRE STORA PROBLEM ÄR ETT PROBLEM


Per Altenberg är folkpartist och en väldigt klok man. Det är iallafall bilden jag har fått av honom under de fåtal tillfällen som jag hade att få träffa mannen under valrörelsen, vid olika bloggträffar för oss med hjärtat till höger. Per Altenberg lade ner sin blogg i spåren av valrörelsen, den 29 september men krystade ur sig ett nytt inlägg den 7 januari. Den skärpa som Per Altenberg stod för bland de borgerliga bloggarna lämnade ett stort tomrum efter sig som ännu ingen lyckats fylla. Men frälsaren har återvänt, till gammelmedias debattsidor...

När Per Altenberg får sitt inlägg på SvD:s Brännpunkt rubriksatt med "Alliansens tre stora problem" blir jag först lite orolig. Vågar den gode Altenberg verkligen vara så öppen och internkritisk att han lyfter fram sitt eget parti - Folkpartiet - som ett problem tillsammans med Kristdemokraterna och Centern? Ser han samma problem som jag, med tre små partier som inte når ut och som inte alls kan matcha den moderata storheten i dagsläget? Jag blev orolig, men lättnaden kom redan när jag klickade mig fram från nätlöpet till själva artikeln och en helt annan rubrik uppenbarade sig framför mina grusiga ögon - "LO får inte styra den ekonomiska politiken". Punkt.

Som lätt desillusionerad moderat känns det underbart att se att det iallafall finns de som tar upp den stafettpinne vi har lagt ifrån oss för att stå i strålkastarljuset och slå oss för bröstet som de nya statsbärarna. I frågor där vi moderater verkligen borde vara med att utforma en ny, mer hållbar politik för ett nytt Sverige så är det småttingarna i gänget som lyfter frågorna som måste lyftas fram. Det handlar om värnskattens avskaffande, om hur man kan förändra och modernisera LAS så att ungdomarna lättare kommer över tröskeln till ett nytt arbete och hur vi går vidare från dagens förvaltande politik till något mer framåtsträvande.

Det Per Altenberg skriver i sin debattartikel skriver jag under på rakt igenom - precis som jag skrev under på Johan Hedins gästblogg om värnskatten på den här bloggen. Altenberg skriver ett sunt och bra dokument, något som borde kunna ligga till grund för en Allians 2.0 - en allians som tar fart för framtiden och något som de som idag företräder oss moderater i regeringen borde ta och läsa in sig på.

"Alliansregeringen har gjort mycket rätt under de fyra första åren. Det är det arbetet som Sverige nu skördar frukterna av. Men vi kan inte stanna upp när världen omkring oss befinner sig i rörelse. För att vi ska kunna utveckla Sverige till en modern kunskapsekonomi i världsklass krävs fortsatt reformarbete."

"En borgerlig regering måste utgå ifrån vad vi tror är långsiktigt bra för Sverige, inte ifrån förväntade reaktioner från facket (eller näringslivet för den delen). Ironiskt nog gick LO nyligen till attack mot regeringens skattesänkningar till låg- och medelinkomsttagare. Mekaniskt upprepas gamla slagord trots att regeringens politik gynnar de egna medlemmarna."

"Maximering av skatteintäkter och minimering av utgifter överordnas bredare nationalekonomiska överväganden. Investeringarna i underhåll av infrastruktur som till exempel järnvägar har visserligen ökat, men vinterns tågkaos har visat med önskvärd tydlighet att det inte är tillräckligt. Till och med arbetslinjen underordnas budgetsaldot genom en del reformer som visserligen minskar statens kostnader för socialförsäkringar, men som försvårar rörlighet och omställning på arbetsmarknaden."

Amen Altenberg! Ett "Hallelujah!" till och med. Den som slutar röra på sig är dömd att bli förbisprungen, till och med av ett parti som bara rör sig i dödsryckningar. Det är dags att börja se på vad vi kan göra för Sverige och vad Sverige kan göra för oss - det är dags att fundera på om Alliansen skall fördjupas eller upplösas som Timbros överstepräst Roland Poirier Martinsson skriver. Jag föredrar fördjupningen.

Med Altenbergs problembild för ögonen så ser jag egentligen bara ett problem, inte tre - och det är det största allianspartiets ambition att bara vara statsbärande...

Länkar: SvD1, SvD2
Bloggar:

Fotot ovan: Per Pettersson, hittat på Facebook...

2011/02/20

SNUSET - EN FRÅGA OM FRIHET: REPRISEN...


Göran Hägglund är ute och orerar om snuset, om alla EU-medborgares rätt att stoppa en prilla under läppen istället för att sätta en cigarett i mungipan - och visst är det bra. Men det finns en man som var ute lite tidigare, EU-parlamentarikern Christoffer Fjellner, i samma fråga.

När Fjellnar var ute och ropade efter denna frihetsreform skrev jag ett inlägg som lästes av rätt få, och som jag därför utan att skämmas och med det miljöpolitiskt korrekta anammandet av återvinning publicerar igen...

"Jag drömde att det var en fågel som viskade något i mitt öra, en öländsk snatterand närmare bestämt. Det viskades om snuset och om hur vår EU-parlamentariker Christoffer Fjellner, parlamentets hunk och framåtstråvare nu tog upp kampen för vårt svenska snus och möjligheterna för att få fler européer att gå över från cigaretter, cigariller och cigarrer till prillor.

Jag snusar inte och jag röker inte men lik förbannat så står jag bakom Christoffer Fjellner i denna fråga som egentligen inte alls handlar om missbruk eller beroende utan om frihet att få välja själv - oavsett var man bor eller vem man är. I dag diskrimineras det svenska snuset mot den internationella röktobaken i EU. Helt ologiskt egentligen då EU:s regelverk runt unionens inre marknad förbjuder handelshinder samtidigt som det så kallade tobaksdirektivet stipulerar att man skall utreda mindre skadliga tobaksprodukter...

I min värld är väl varken snus eller cigaretten hälsosam men snuset är trots allt bra mycket bättre. Det finns ju inget som heter passivt snusande, medan jag sett pubar i Prag förra veckan som var rökigare än smoggen i London en dag då inversionen slagit till. Det gick inte att gå in på pubarna utan att ha fått hosta upp lungorna en kvart senare, men så har ju inte de stackars EU-medborgarna i Tjeckien möjligheten att byta "nikotinleverantör" - från cigg till prilla. Är det rätt att det skall vara så?

Varför förvägras folk rätten att själv välja hur de skall missbruka och vad de skall bruka? Det handlar mindre om att snuset är förträffligt, det handlar mer om frihet. Det handlar mindre om att snuset är bra att ha innanför läppen, det handlar mer om att ingen annan blir lidande för att du tar dig friheten att fylla på kroppen med nikotin.

En gång har jag haft en prilla i munnen, och jag var då 13 år och hypernervös. Det slutade med att jag råkade svälja prillan i ren nervositet, och den vände upp i en kaskadspya tillsammans med lite magsaft och ett dussin mandarinklyftor som jag tryckt i mig lite tidigare. Min upplevelse av snusande var alltså allt annat än angenäm men vem är jag att sätta mig över andra människors val?

Vuxna människor, medvetna om riskerna med sin livsstil och sina laster skall ha rätt att välja vilken last man vill ha. När denna frihet att välja också medför att alla dessa folkhälsokufar slipper drabbas av frihetens biverkningar så är det ett steg i rätt riktning.

Står du upp för denna frihet och ambitionen att låta alla européer själv välja ifall de vill röka, snusa eller inte alls så titta till EU-parlamentariker Fjellners nya site, eusnus.se, och skriv under på namninsamlingen. Själv röker jag inte, själv snusar jag inte men så länge det finns folk som tar sig dessa friheter så måste vi stå upp för den minst skadliga "lasten" - snuset.

Häng på - stå upp för valfriheten - i Sverige, i EU och i världen! Stötta Christoffer Fjellners kamp i Europeans for Snus!"


Nu får vi står upp för Göran Hägglund också! Edit: ... medan vi konstaterar att Birgitta Rydberg inte alls är liberal, överhuvudtaget.

Länkar: SvD, SvD, AB, DN,

2011/02/19

OHLY - MANNEN, BARNET, ÄLSKAREN


Så länge Aftonbladet har Lena Mellin som sin politiska kommentator och rekryterar sådana som Alliansfritt Sveriges Björn Fridén till sin ledarredaktion så känns det som om tidningen "Hänt Extra" är mer relevant än Lars Johan Hiertas livsverk när det kommer till politiska analyser. Så ännu lite mer efter en artikel i "Hänt Extra" som jag läste medan jag käkade middag på arbetsplatsen. Det handlar om Ohly, om Lars Ohly och hans förmågor...

"Hänt Extra", nummer 8, anno 2011 med utgivningsdatum den 15 februari. Glenn Hysén finns på framsidan, uppenbarligen mer tilltalande än mannen som figurerar på en sida i slutet av tidningen - Lars Ohly. Men där kanske Glenn Hysén har mer än rakade ben och ett fagert ansikte för sin ålder så har Lars Ohly helt andra sidor som "Hänt Extra" låter fästmön Åsa Hagelstedt att berätta om i en avslöjande intervju.

Lars Ohly är seg, för den som inte redan visste det. Lars Ohly är barnslig, så pass barnslig att fästmön Åsa trots ett åldersövertag på en hel myndighetsålder för mannen i hennes liv upplever sig själv som den vuxna i deras relation. Men det mest häpnadsväckande vi får veta är att Lars Ohly är en bra älskare, trots att han är feminist.

Faktum är att Lars Ohly tycks vara ett stycke barnsligt, viljelöst kött i fästmön Åsas ögon. Hur skall man annars tolka den ärliga kommentaren om att "... Det är han är bra som (älskare alltså red.anm), tror du verkligen att jag hade tackat ja till ett frieri annars?". Alltså kan Ohly vara usel på att laga mat eller tänka politik, urdålig på att städa eller att komma ihåg att släcka ljusen på köksbordet utan att för den skull diskvalificera som äkta hälft till Åsa. Så länge han levererar i sänghalmen så spelar det ingen roll att han ser ut som Klas Klättermus, är seg eller infantil - han är aktuell som make iallafall...

Samtidigt som magen vänder lite lätt på sig, först åt vänster och sedan åt höger följt av nedåt och därefter uppåt när jag tänker både äcklad och avundsjuk på tågmästarens förmåga att ta sig an en tunnel så börjar jag förstå. Helt plötsligt går det upp ett ljus hos mig, om varför jag fortfarande är ogift trots att jag är seg, barnslig och en nästan identisk kopia av Sune Mangs. Det måste ha att göra med mina bristande kunskaper i Kamasutras konstskapande att göra, ingenting annat. Lars Ohly, lär mig dina konster. Snälla...?!

DE FYRAS GÄNG...


Skall man tro på morgontidningen så har ett gång om fyra personer - fyra män - utkristalliserat sig ur den rekryteringsprocess som mest har liknat "Hela havet stormar". Rekryteringen till Monas efterträdare visar tydligt bilden av att ett parti där gubbigheten återigen får ett ansikte, där förnyelsen bara var en chimär och där det finns några kriterier att uppfylla som inte stod i valberedningens kravspecifikation...

För att ta över socialdemokratin så skall man uppenbarligen vara man, en riktigt tråkig och intetsägande man. Dessutom skall man ha högt hårfäste, eller en frisyr som är lillgammal - som i fallet Damberg - och ett par moderiktiga glasögon. Är man dessutom sprungen ur sosse-adeln och lika spännande som en 85-årig utvikningstant så platsar man i de fyras gäng. I ett gäng av fyra gubbar i olika åldrar men med samma agenda finns alltså Monas arvinge, mannen som skall visa att det där svammlet om att "kvinnor kan" bara var just... svammel.

De fyras gäng lyfts fram av DN, som dessutom gärna berättar vilka för- och nackdelar de olika kandidaterna till partiordförande-posten har. Thomas Östros plus är att han är son till en bergsspängare medan Sven-Erik Österberg är trygg och stabil. Thomas Eneroth sägs ha fördelen av att vara en lagbyggare när Micke Damberg sägs vara en möjlig röstmagnet för medleklassen i storstaden.

Frågan är hur dessa fördelar stämmer överens med verkligheten? Har Damberg lyckats attrahera medelklassen i sin egen valkrets? Nä, i Stockholmsområdet är snart Miljöpartiet ett större parti än det parti Damberg har varit ledare för i två usla val efter varandra. Är Sven-Erik Österberg trygg och stabil eller bara en elak farbror som redan i valrörelsen började pinka in sitt revir som Monas efterträdare? Vem vet att Eneroth kan bygga ett lag av ett parti som inte vet vad dom tycker annat än att dom är emot allt som Alliansen tar sig för? Klart är iallafall att Östros är son till en bergssprängare, något han också besjungit under en kongress...

Själv har jag mina egna plus och minus på gubbarna i De fyras gäng, små matematiska tecken där adderandet och subtraherandet går ihop till slut. Med min mall borde valet bli enklare för kongressombuden som kommer tala i tungor under Berit Andnors mässande och Ibrahim Baylans predikan i det splitternya kongresspalatset i centrala Stockholm.

Micke Damberg:
Plus: Yngst fysiskt sett, verkar iallafall trevlig och pålitlig. Glasögon och ett någorlunda högt hårfäste.
Minus: Ser ut som "Herr Flick from the Gestapo". Extremt dåliga resultat i Stockholmsvalen. Infödd sosse utan någon som helst erfarenhet från något annat liv än det politiska. I Dambergs värld lär väl lite "spontant" rumlande i sänghalmen föregås av en utredning, några betänkanden och en sluten omröstning i familjen.

Sven-Erik Österberg:
Plus: Ser ut som en mysig farbror. Pratar som en mysig farbror. Erfaren. Glasögon och ett högt hårfäste.
Minus: Tråkig, intetsägande, noll trovärdighet när det kommer till att förnya. Pratar enligt trovärdiga källor sämre engelska än den genomsnittliga fransmannen.

Thomas Östros:
Plus: Glasögon och ett extremt högt hårfäste. Ibland ser leendet äkta ut...
Minus: ...men oftast ser det hånfullt och drygt ut. Kronisk gnällspik som i mångt och mycket lade grunden för Monas misslyckande. Bitter, raljerande och med ringa förmåga att tilltala den normala väljaren.

Thomas Eneroth:
Plus: Glasögon och ett högt hårfäste. Ibland är okändheten ett plus, i detta fall är det nog så eftersom de kända sossarna är kända för sina oförmågor snarare än sina fördelar.
Minus: Ser ut som en statist ur filmen "Antz". Lite Östros-varning när han väl har fått visa sig i media. Milt mästrande och en besserwisserframtoning som passar dåligt på en "rookie"...

Det var de fyras gäng ur mina ögon, ett gäng som med den kravspecifikation som finns borde kunna kompletteras med en femte man som också vill, som dessutom är trevlig, har glasögon och ett hårfäste ingen har sett - bloggaren Peter Högberg. Han skulle vara rätt val, tro mig.

Länkar: DN, SvD1, SvD2, AB1, AB2,