2010/08/31

SOLEN SKINER, HIMLEN ÄR UNDERBART BLÅ...


Igår satt jag framför datorn till sent på natten bara för att få filosofera kring en undersökning från SKOP, en undersökning som gjorde den här dagen lite lättare. Till och med en blind person borde nu kunna se konturerna av en trend som bara blir tydligare och tydligare. Efter att ha läst SKOP strax efter midnatt sov jag som ett litet nyammat barn, gott och tillfredsställd...

Så tittar man ut, solen skiner och himlen är härligt ljusblå och ännu en opinionsundersökning dyker upp. Den här underbara morgonen som just blev ännu lite underbarare så är det Aftonbladet och United Minds som berättar samma historia som alla andra opinionsinstitut, Det handlar om trenden, den där trenden som inte ens Stevie Wonder skulle missa ifall han råkade vara i Sverige för att sjunga "I just called to say I love You" till de som gillar smör.

United Minds undersökning visar en socialdemokrati som ligger närmare 25% än 30%, det är här historiskt usla resultat som slängs i ansiktet på Baylan och Sahlin - och jag njuter som om det vore ett av de där sällsynta tillfällena då man hade sällskap i sängen. Hur kul kan det vara att försöka vända ett fritt fall för sosseriets valarbetare? Det är som att hoppa ut från ett flygplan och upptäcka att fallskärmen ligger kvar under sätet - det är bara att förbereda sig på en hård närkontakt med verkligheten...

Länkar: AB, Expr

KAOSETS OCH KOLLAPSENS KOALITION


Persson, Feldt, Rosengren - tre av Rörelsens vise män har varit ute i mediabruset och på olika sätt berättat sanningen om hur de lite från utifrån ser på sitt gamla partis Golgata-vandring. Persson gapar om hårdare jobb, Feldt lyfter fram bilden av en koalition med stora problem och Rosengren tar upp frågan om koalitionen ens är ett smart drag. Det är tre män som har gedigna erfarenheter av hur socialdemokratin fungerar, eller rättare sagt borde fungera, och när de har det tvivelaktiga omdömet att lufta sin kritik några veckor innan valdagen så borde larmklockorna rimligen ringa på Sveavägen 68.

Den sjukdomsinsikt som uppenbarligen saknas hos Sahlin, Baylan och Östros finns hos de med politikerkarriären bakom sig. Partiet, Rörelsen, mår inte bra och inte ens ett valmanifest kan ses som en mirakelkur för att få tillfrisknandet att skymta i fjärran. Det är ett parti som är kört i botten, där humöret bland valarbetarna närmar sig fryspunkten medan förstanamnet i Stockholms län, herr Bodström sitter och äter munkar i ett soligt USA och valarbetar på Facebook...

Ulf Bjereld är statsvetare, och socialdemokrat. Trots sin ideologiska blodförgiftning ser Bjereld också den sanning som de tre vise männen ser, men som Baylan aldrig kan skymta. Bjereld talar insiktsfullt om en historisk kollaps, där opinionen aldrig har svängt så mycket som under denna mandatperiod. Ett övertag i opinionssiffrorna på nästan 20 procentenheter för 30 månader sedan har förbytts i ett underläge på runt 6 procentenheter. Bjereld talar om en historisk kollaps, och Sören Holmberg, valguru, som var ute för 30 månader sedan och konstaterade att "Alliansen är rökt" känns mer idiotförklarad än någonsin.

Idag vet vi annorlunda - att Holmbergs förmåga att se in i framtiden var en bluff. Det som såg ut som en promenad in på Rosenbad för en framgångsrik opposition har förbytts i en reträtt som utvecklat sig till ett oorganiserat kaos. Den opposition som skall försöka vända vinden med ett valmanifest är numera en koalition av kaos och kollaps - vad man är gör så blir det fel...

Det är att göra det för enkelt för sig att bara skylla på Mona Sahlins person, och hur inkompatibel den är för att leda socialdemokratin. Det är inte Mona Sahlins fel att allt ser mörkt ut, som en karbonkopia av Bosse Lundgrens mardrömsval med mina älskade moderater för åtta år sedan. Mona må vara ifrågasatt för den hon är, men felet finns på andra ställen - också.

Felet är Mona Sahlins politik där alltfler gamla rättrogna sossar känner sig vilse i en koalition av kaos och kollaps. De har svårt att förlika sig med att man avvecklar kärnkraften utan förnuft, att de kommunister man alltid hållit på armlängds avstånd helt plötsligt går armkrok med Rörelsen och med den intimiteten kommer det ekonomiska svagsinne som Kjell-Olof Feldt är så orolig för.

Återigen är det dags för en ny opinionsundersökning som strör salt i de öppna, socialdemokratiska, såren. Den här natten är det SKOP som visar att den historiska kollapsen fortsätter och att det faktiskt finns en möjlighet att den tidigare statsbärande socialdemokratin inte längre kommer kunna stoltsera med titeln Sveriges största parti. Oavsett hur det går om mindre än tre veckor så är det en unik händelseutveckling som äger rum, där ett dominant parti har blivit två men där det ena sjunker som en sten medan det andra leviterar i opinionsundersökning efter opinionsundersökning.

Sossarna faller enligt SKOP, och de faller mest. Sverigedemokraterna faller också de enligt SKOP, näst mest och hamnar under 4%-spärren. När så samtliga Allianspartier ökar eller står stilla så är det nästan läge för ett "Hallelujah"-rop. Kan inte SKOP:s siffror bli något annat än en opinionsundersökning, kan inte SKOP:s siffror få bli ett riktigt roligt valresultat?

Länkar: Expr, Expr, Expr, AB, AB, SvD, SvD, DN
Bloggar: Kent, Mary, Böhlmark, Morgan

2010/08/30

EN ANNORLUNDA VALRÖRELSE...


Över de socialdemokratiska valarbetarna utanför de socialdemokratiska valstugorna faller det regn denna måndag, iallafall över de sossar som jobbar för att skademinimera valförlusterna i Stockholms län och Stockholms stad. Regnet faller, allt känns miserabelt, inte mycket går dessa stackars sossars väg och inte blir det bättre av att det gamla skyddshelgonet Sankt Göran Persson för några dagar sedan tyckte att alla dessa plågade sossar "får skärpa sig och jobba hårdare"...

Regnet faller och socialdemokraterna med det, för medan desperata valarbetare jagar efter stressade stockholmare med ett flygblad i handen som sakta löses upp av vädrets makter så kliver ett annat gammalt socialdemokratiskt högdjur till minister fram och berättar om hur illa det går för partiet. Björn Rosengren, en av Rörelsens mest kontroversiella citatmaskiner, håller inte tand för tunga när han berättar att hans gamla parti minsann förlorar på att samarbeta med Miljöpartiet och Vänsterpartiet "före detta" kommunisterna. Så sant som det är sagt, men just sådana sanningar brukar en "Rörelse" som blir till en mussla när det handlar om konstruktiv, intern kritik i en valrörelse. Rosengren säger det alla dessa dyngsura socialdemokratiska valarbetare redan vet, men som de inte vill låtsas om - att deras parti inte kan och inte kommer vinna på att samarbeta med två partier som egentligen är två skämt av varierande rolighetsgrad.

Till och från vräker regnet ner över de allt surare socialdemokratiska valarbetarna, blöta från topp till tå försöker de möta väljarna med budskap som inte verkar gå hem. Himlen är grå, luften är kall, hösten är här och det är mindre än tre veckor kvar till valet. En av de socialdemokratiska valarbetarna har fått tag i en blöt Expressen och bläddrar förstrött genom borgarblaskan. Den socialdemokratiska valarbetaren har länge stört sig på att det är fler människor vid Expressens valstuga på andra sidan Klarabergsgatan än vad det är vid deras. Orättvist är tanken som svävar förbi.

När orättvisan inte kunde kännas mer besvärande så dyker förstanamnet på sosseriets valsedel fram på ett uppslag i den allt blötare Expressen. Det är där han är, Thomas Bodström, i ett varmt och soligt USA. Med kortbyxor och pikétröja fotograferas han under en blå himmel medan han är på väg in på Dunkin' Donuts för att "valarbeta". Bodström sitter med sin laptop, dricker kaffe, äter munkar och skriver recensioner av TV-debatter han inte sett. Under tiden nynnar han, glad över att få sitta där i lugn och ro utan störande barn, en tjatig fru eller påfrestande väljare hemma i regnet, på Ronny och Ragges gamla omarbetade version av en sång om dessa goda munkar. Vad kan vara mer orättvist egentligen...?

"Jag vill ha nunnor, nunnor, nunnor med hål i. Stora, feta nunnor med hål i. När jag kommer hem till dig så vill jag inte ha nån leverpastej..." och de feta amerikanerna som käkar munkar till lunch några bord från Bodströms "valarbete" fattar tack och lov ingenting av texten. Där sitter Bodström med en munk i mungipan och kaffe på underläppen och bloggar, facebookar och kämpar för valsegern medan hans egna valarbetare sliter på gator och torg i ett väder som är allt annat än bra.

Bodström lovar ju att vara aktiv från sin "valstuga" Dunkin' Donuts i Pittsfield, Massachussets, USA men var ändå inte tanken att han skulle till Amerikat för att hjälpa frugan att hitta ett hus, en bil och se till att ungarna skolades in i skolan? Nu sitter han där med munkar och facebook-uppdateringar på hornhinnan, i sin alldeles egen "valstuga". Är det någon som kan bli klok på karl'n egentligen? Ärligt talat...?

Länk: Expr, AB1, AB2

2010/08/29

SÖNDAG, SIFO OCH POLITISKT TUNNELSEENDE


Här har man den enda "sovmorgonen" på 10 dagar och så vaknar man 07:08 för att omedelbart börja dra fingret fram och tillbaka över skärmen på mobilen för att hitta något värt att blogga om. Det känns inte bra, det känns sjukt. Det känns som om valrörelsen sätter väldigt djupa spår, att mitt engagemang på det som kallas bloggosfären börjar bli mer av ett tvång. Jag vill ju sova. jag har ju ont i huvudet efter någon Saku Kuld för mycket igår kväll, men lik förbannat sitter jag här med laptopen i knäet...

Det finns två anledningar till att laptopen åkte på, och den största anledningen var naturligtvis att ytterligare en av dessa, allt tätare, opinionsundersökningar publicerades denna morgon. Återigen SIFO, återigen ett gediget Allians-övertag om man skall tro på de som svarat på SIFO:s fråga. Man skall ju ta alla dessa opinionsundersökningar med en rejäl nypa salt, men när alla berättar i princip samma sak - hur skall man tolka det då? Jag väljer att tolka det som om vi har medvind, en kraftig medvind till och från. När inte ens ett Sverigedemokratiskt inträde i maktens boningar påverkar majoritetsbilden så ser det faktiskt tryggt ut.

Men denna söndag, då exakt tre veckor återstår innan vallokalerna öppnar, kan budskapet bara vara ett - sprid evangeliet på gator och torg, berätta för vänner, kollegor och bekanta om hur det blir alltmer tydligt att det är Fredrik Reinfeldt som måste vara den Heliga Anden, som rör sig i kretsarna kring Gud och hans son Jesus som sitter vid pappas högra sida. Det är vår uppgift att frälsa folket ifrån ondo...

Peter Högberg, röd bloggare från Pippi Långstrump-land, är inte ond, trots att han missat frälsningen någonstans på vandringen genom livet. Peter Högberg tror att allt är på väg åt rätt håll för sossarna, och visst ökar de återigen litegrann och inte statistiskt säkerställt. När Högberg svammlar om "Det är är en trend som nu finns att vi sakta går framåt" så undrar jag hur lite som behövs för att skapa en trend. Trenden är väl isåfall att Alliansen går framåt, medan SIFO denna morgon berättar att aldrig, någonsin eller iallafall sedan 1967 har så få kallat sig "röda". Det sammanlagda värdet av sosseriets och de "tidigare" kommunisternas väljarantal har inte varit så lågt sedan SIFO började mäta 1967 och det ser Högberg som en positiv trend. Jag ser en positiv trend, för jag gillar ju inte rött alls.

Sosse-sidans företrädare, oavsett om det handlar om bloggare, valarbetare vid valstugan, Mona i radion eller Ibrahim Baylan i någon tidningsintervju, har hamnat i ett tillstånd där man börjar bete sig som de rapportörer från ett krig som inte kan dela med sig av de dåliga nyheterna till sina sympatisörer. Små, marginella förändringar i en SIFO-undersökning målas upp som stora segrar på samma sätt som Bagdad-Bob målade upp en stor seger när en amerikansk soldat blev magsjuk på vägen mellan Basra och Bagdad. Sossarna försöker måla en bild som de inte ens själva kan se, där framgångarna är stora och där inte ett historiskt uselt valresultat om tre veckor kan vara ett faktum. Det är tragiskt att stå vid sidan om och se hur ett parti som skulle behöva lite sjukdomsinsikt låtsas vara friskt som en nötkärna...

Bodström då, som enligt Aftonbladet sopar banan med justitieminister Ask på samma sätt som Reinfeldt förnedrar Mona och Borg förödmjukar Östros. De siffror som Aftonbladet slänger fram stämmer nog, eftersom varenda viril kvinna har fått för sig att Bodström är urmannen som de bara måste tråna efter. Det spelar liksom ingen roll i de okritiska kvinnornas värld vad Bodström gör eller hur han gör det - Bodströms dimmiga sängkammarblick och sluddriga tal går alltid hem hos de som lämnar samma spår som en snigel. Själv ser jag inte Bodströms storhet överhuvudtaget, jag ser en man som sviker sitt parti när partiet behöver honom som bäst - jag ser en egocentriker som tror sig stå över ett parti av kollektivister.

I Sundbyberg har vi en sosse som heter Nathalie Sundesten-Landin, och hon tror uppenbarligen bara gott om sin Bodström. I en kommentar på Facebook klagar Nathalie på Beatrice Asks uppenbarelse i hemstadsdelen Rissne, att Bea var grå, osynlig och inte märktes. Kanske var det så, jag var inte där och kan inte uttala mig. Men samtidigt gick ju nyheten om att Bodström tyckte att det passade bäst att fixa hus och bil i Boston när valrörelsen var som hetast. Jag tyckte att Bea hade rätt prioritering, Bodström fel - och hux-flux så hade Bagdad-Bob snedstreck Bagdad-Baylan fått ett kvinnligt alter-ego... eller vad säger man om följande, numera skärmdumpad konversation på Facebook?

Nathalie Sundesten-Landin, Facebook lördagen den 28 augusti klockan 00:54: "Av utlovat tal av justitieministern bidde ingenting. Men få äro de Rissnebor som lär klaga..." (Korrigering: Beatrice Ask skulle inte hålla något tal, hon skulle samtala med folk - det gjorde hon)

Jag, i kommentatorstråden: "Vår justitieminister kampanjar ju iallafall land och rike runt. Er kandidat till posten tycker tydligen att han bidrar bäst till valarbetet när han reser iväg till USA när sossarna i länet skulle behöva sitt förstanamn..."

Nathalie Sundesten-Landin, lite längre ner i kommentatorstråden: "@fredrik - han har inte åkt till USA han kampanjar för fullt!"

Jag, som inte kan låta bli att vara elak: "Nathalie, vad skönt att du har mer koll på Bodström än Expressen, Mona och Bodströms pressekreterare! Enligt dom är han i USA i detta nu, men så var det tydligen inte. Bra för socialdemokratin, bra för valrörelsen... :-D"

...och när Bodström sedan intervjuas i Expressen från Boston trots att han "inte har åkt till USA han kampanjar för fullt" så kan jag inte hålla igen.

"Nu verkar det som om du har mer koll på var Bodström är än vad han själv verkar ha. Enligt Bodström, förvisso i borgarblaskan Expressen, så är han i Boston. Men jag litar faktiskt mer på dig Nathalie, iallafall efter att ha sett Bodström dokumenterad på TV under något som skulle kunna ha blivit en drogtest..."

Jag vet att jag var elak men när folk inte vill ta till sig verkligheten som den ser ut så blir jag lite frustrerad och det fick Nathalie klä skott för. Behöver jag berätta att ingen mer kommentar har kommit från hon som visste att han inte var i USA, att han kampanjade för fullt...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, Expr, AB

TOKMODERATEN RECENSERAR MAUDS BOK


Efter att ha gett mig på NetRoots egen bok på en NetRoots-blogg, Peter Högbergs närmare bestämt, så är det dags för en uppföljning. Den här gången recenserar jag Maud Olofssons bok "Ett land av friherrinor" både här på min egen blogg som på NetRoots-bloggen HBT-sossen.

Det var Alexandra Einerstam, motorn bakom HBT-sossen som gav mig Mauds bok. Det var ju snällt och generöst av Alexandra, men som den lömska socialdemokrat hon är så hade hon självfallet en diabolisk baktanke liggande latent i den där generositeten. Utan att vara speciellt konspiratoriskt lagd så tror jag nog att Alexandra önskade att jag skulle såga Maud med motorsåg, men det finns ju en annan historia i bakgrunden som påverkar mitt skrivande om just denna Maud Olofsson, landets vice statsminister.

Jag var elak mot Maud i ett tidigare inlägg. Det var ett inlägg där jag på sedvanligt manér ironiserade om politiken och denna gång om Maud. Maud hade ju sett problemen med ett minskande ozon-skikt långt innan vetenskapen såg samma problem, iallafall om man skulle tro på allt som skrevs och sades just där och just då. Jag var elak, det medges, och jag fick höra från partiets avdelning för nya medier att jag var för elak och att jag borde akta mig för att vara ännu lite mer elak mot Maud. Eftersom jag är ett lydigt instrument för partiet, precis som jag alltid har varit så tar jag de "goda råden" till mig när jag nu recenserar Maud Olofssons bok...

Jag börjar, inspirerad av Thomas Bodströms recension av en TV-utfrågning av Mona Sahlin som han inte såg, med mitt recenserande av en bok som jag inte läst.

"Ännu en gång har Maud Olofsson visat att hon är bäst när det gäller att skriva böcker. Det är såna egenskaper som behövs hos en vice statsminister, inte en som ändrar i manus så fort det börjar blåsa lite."

Nu kan HBT-sossen avslöja att hyllningen kom - trots att Tokmoderaten inte läst boken "Ett land av friherrinor".

"- Jag fick positiva reaktioner från personer som jag litar på och som inte alltid säger positiva saker. Därför tyckte jag att jag kunde skriva så ändå. Jag litade på de reaktionerna" berättar jag samtidigt som jag är stolt över att ha klarat av att recenserande utan att engagera mig mer än nödvändigt.

Så varsågoda, det här är min gedigna analys av Maud Olofssons bok, en bok som jag inte läst men som jag har hört många tala gott om. I den cyklopiska politiken räcker det med att lita på rätt folk för att bilda sig en uppfattning om något man aldrig sett eller har läst. Jag ber att få återkomma med en utförligare recension, som grundar sig på mitt eget läsande och egna åsikter och inte hörsägen, efter valet den 19 september...

Länk: Expr
Blogg: HBT-sossen

2010/08/28

EN KOMMANDE ORGIE I FOLKOMRÖSTANDE?


När jag öppnade bloggen för att skriva det här inlägget om hur det grön-röd-ännu rödare-gänget kämpar frenetiskt för att verka eniga så fanns det ett önskemål om en kommentar från min sida om det grön-röd-ännu rödare-gängets genombrott om Afghanistan. Han som önskade heter Krassman, är röd-ännu rödare bloggare och naturligtvis är hans önskningar väl värda att uppfylla lite längre ner i det här inlägget...

De flesta minns väl hur det grön-röd-ännu rödare-gänget löste sina problem med att komma överens om ett motorvägsprojekt som nästan alla i Stockholm vill ha. Eftersom det grön-röd-ännu rödare-gänget inte kunde komma överens om hur man ville ha det med Förbifart Stockholm så vill man istället låta väljarna avgöra det hela i en folkomröstning. Det var ett korkat förslag eftersom majoriteten för den politik Alliansen redan driver har ett brett stöd, en politik som innefattar satsningar på både asfaltsvägar och järnvägsspår. En förvirrad opposition ställer satsningarna mot varandra i en folkomröstning, måhända för att trots sina skattehöjningar ha råd med clowner på ålderdomshemmen, butlers i tunnelbanan, gratis museibesök och ett påtvingat men lika gratis teaterbesök för alla 16-åringar.

Sedan kör man egna undersökningar där folket får svara på frågan om man vill ha Förbifart Stockholm eller fungerande respiratorer på sjukhusen, Förbifart Stockholm eller skolmat, Förbifart Stockholm eller frisk luft, Förbifart Stockholm eller järnvägar? Som amns ställer frågan får man svar heter det ju, och detta istället för den mest naturliga frågan "Folkomröstning om två år eller en satsning på både Förbifarten och spår i detta nu...?"

Så är det så vi väljare under de kommande fyra åren kommer att få lösa alla de problem som inte det grön-röd-ännu rödare-gänget inte kan komma förbi om de nu vinner valet? Är det så att vi kommer få löpa gatlopp mellan hemmet, tvättinrättningen i tunnelbanan, det nattöppna dagiset och vallokalen för att bestämma åt de politiker som vi valt för att bestämma över oss? Det kan bli så ifall alla dessa opinionsundersökningar har fel, och om Mona Sahlin får axla rollen som den ledare som inte kan komma överens med sina kamrater innan valet och som låter väljarna komma överens åt henne efter valet. Skall vi eventuellt behöva rösta om förmögenhetsskatt, sjukförsäkringar och fildelning för att hon, Mona Sahlin, skall kunna styra landet efter eget huvud...?

Själv tycker jag att det är ett enormt svaghetstecken att man inte ens kan komma överens i oppositionsrollen, utan skjuter på alla jobbiga ställningstaganden till den dagen då man också har den jobbiga uppgiften att styra landet. Ett svaghetstecken är det, men kanske också ett bevis på att ett växande Miljöparti vill ha mer att säga till om i förhållande till en sönderfallande socialdemokrati. Vänsterpartiet kanske sitter nöjda med att ha fått Mona Sahlin att dansa efter Ohlys pipa i fråga om Afghanistan. Den nya Afghanistan-politiken, som är en 180 graders sväng jämfört med vad Mona sade för en månad sedan kanske räcker för att få Ohly lugn. Om inte så har vi ju en ny anti-amerikansk utrikespolitik där Sverige skall jaga hem varenda amerikansk soldat på utländsk mark till "Amerikat" med diplomatin som vapen...

Visst, Sverige kan inte stanna kvar ensamma i Afghanistan när alla andra länder drar hem sina soldater från det härjade landet. Vi kommer ju bara ha sju bataljoner i hela vår armé och Hemvärnet lämpar sig knappast för att täcka upp för amerikanska marinkårssoldater som Obama plockar hem av enbart ekonomiska skäl. Sverige kan inte, och bör inte stå kvar ensamma för att tackla problemet med talibanerna och det är väl möjligtvis därför Mona bjuder Ohly på den här karamellen. Det är realpolitisk säkerhetspolitik, det är vettlöst att låta svenskarna stanna kvar när alla andra vännern har gått hem - och det är det Mona vet.

Men det finns några ord som Mona yppade i en presskonferens igår, när man skulle visa upp sin enighet om just Afghanistan, som jag stör mig något våldsamt på. Det är några ord som visar att solidariteten som socialdemokrater och vänsterpartister säger sig stå för stannar någonstans utanför Afghanistan. Mona sade, och jag trodde inte mina ögon, "Någon gång måste storebror låta lillebror klara sig själv"...

Lillebror Afghanistan har ett gäng elakingar som gömmer sig runt hans hus .De är jättetaskiga mot honom, de stenar hans lillesyster om hon går till skolan, de spränger hans sandskulpturer och är riktigt jävliga. Ännu så länge har lillebror klarat av att överleva enbart för att hans storebror har försvarat honom mest hela tiden. Så skall det naturligtvis vara i en familj, där den som är större och starkare skyddar och står upp för den som är svagare mot elakingar. Så har varit i fallet med lillebror Afghanistan och alla dessa 47 storebrorsor som har behövts för att hålla tillbaka elakingarna. Men det fattar inte en annan dysfunktionell familjebildning - familjen Grön-röd-ännu rödare, de tycker att lillebror någon gång måste klara sig själv. Så enkelt dödar man myten om ett solidarisk parti...

Länk: AB
Blogg: Böhlmark

2010/08/27

NÄR BÄSTISEN BODSTRÖM MOSAR MONA BÄST


Att socialdemokratin i allmänhet eller deras ledare Mona Sahlin i synnerhet har en rätt jobbig situation just nu kan väl knappast ha undgått någon med det minsta intresse för den pågående valrörelsen. Motvinden blåser "Rörelsen" i ansiktet i alla opinionsundersökningar, ledarskapet ifrågasätts både utifrån och inifrån och tidningarna tävlar om att hitta artiklar eller undersökningar som skall sänka Mona Sahlin ännu lite mer. I dagens Aftonbladet, en tidning som skall föreställa vara röd, så kan vi läsa att en valaffisch från sossarna blir mindre tilltalande om just denna Mona Sahlin finns på densamma.

Jag må tycka mycket, och då mest illa, om Mona Sahlin som socialdemokratisk partiordförande och oppositionsledare men som människa kan jag faktiskt inte påstå att jag hyser några negativa känslor mot henne. Det är i rollen som sossarnas högsta höna jag har mina synpunkter precis som så många andra. Mona är ansatt från många olika håll och behöver mer stöd än någonsin för att mäkta med en redan jobbig valrörelse.

Vad gör då Monas bäste vän, socialdemokraternas egen guldgosse, han som har andra regler än alla andra? Vad gör Thomas Bodström när det enda som möjligtvis skulle kunna rädda ett parti på väg mot förlisning är hårt valarbete, engagemang och möten med väljarna? Thomas Bodström sticker till USA, och blir borta minst 1 vecka när sosseriet och vännen Mona skulle behöva honom som bäst. Kan det vara så att han kanske känt av slagsidan, den förestående förlisningen och överger det sjunkande skeppet innan alla gnagare gör samma sak? Han gör ingenting för att rädda sina vänner, sitt parti och sin naiva vän Mona som inte kan se Bodströms egocentrism i sin fulaste form - Bodström sticker när vännerna behöver honom som mest. Jag tycker att han borde skämmas...

I dag har jag stått i en valstuga i stadsdelen Rissne, Sundbybergs stad. Jag har stått där frivilligt för att jag brinner för att det parti jag sympatiserar med skall vinna väljarnas förtroende igen, och det är värt varenda sekund av arbete trots att skolbarnen då och då svepte in i valstugan likt en gräshoppssvärm på jakt efter godis, klistermärken, pennor, knappnålar och allt de kunde sno med sig. Bredvid oss stod sossarna, bortsett från 15-20 minuter då jag vaktade även deras valstuga. De står där för att de brinner för att det parti de sympatiserar med återvinna väljarnas förtroende, de vill kämpa trots motvind. Hur känns det då för dessa sossar i Sundbyberg då första-namnet på deras riksdagslista tycker att det är okej att lämna partiet minst en vecka när han behövs som bäst? Jag skulle spy på en sådan figur, som haft all tid i världen under fyra år av opposition att ordna boende, bil, skola för sin nya tillvaro i USA med familjen.

Jag skulle kräkas på en person som fått förtroendet av sina partivänner att stå etta på riksdagslistan, som fått uppgiften att leda partiet i ett län där motvinden är ännu lite värre än i riket i stort men som prioriterade "Fångarna på fortet" då han skulle kunnat fixa det han fixar nu. Jag skull må så illa av att ha en person som bajsar alla dessa socialdemokratiska hängivna och ambitiösa valarbetare i ansiktet när han behöver finnas där för dom.

Thomas Bodström borde skämmas över sin usla timing, men jag tror inte att han har vett att förstå hur det känns för alla dessa som har tagit ledigt från jobb eller studier för att påverka väljare samtidigt som han är i USA och köper bil och hus. Men jag behöver inte må illa, kräkas eller spy - för vår justitieminister tar sig tid att hälsa på i Rissne i detta nu. Beatrice Ask valarbetar och syns, Bodström globetrottar...

Mona har det jobbigt, och delvis har hon sig själv att skylla när det nu blev ännu lite jobbigare. Hennes personliga vänskapsband med bästisen Bodström grummlar en klarsynthet hon skulle behöva nu när allt går henne emot och när hon behöver allt stöd hon kan få. Det är inte genom att ge kompisarna en gräddfil när det kommer till valrörelse som hon får sina interna tvivlare att släppa sina tvivel och börja jobba hårdare. Det är så man snabbt splittrar ett parti där kollektivet alltid har stått över personen, där alla jobbat tillsammans i samma riktning oavsett om det har pekat åt rätt eller fel håll. Bodströms oförmåga att inordna sig i kollektivet annat än när det gynnar hans ego kan vara ännu lite mer förödande för en socialdemokrati som behöver mer än en galjonsfigur som kampanjar på bloggen och Facebook...

Länkar: Expr1, Expr2, Expr3

SLAG PÅ SLAG LANDAR PÅ SAHLIN...


Återigen så kommer en opinionsundersökning med samma riktning som nästan alla andra. Det handlar om en socialdemokrati som lagom till slutspurten i valrörelsen presterar sitt sämsta resultat i en Synovate-undersökning på 13 år. Det handlar om en Allians som drygar ut ett litet försprång till ett något lite större försprång. Ingenting är klart, det är ju det enda som är jobbigt med alla dessa opinionsundersökningar som visar samma sak, en socialdemokrati som dippar och ett nytt parti som tagit över en titel som det dippande parti prenumerat på i över 100 år.

Sossarnas megafoner kommer att skrika ut budskapet om just det, att ingenting är klart och att det bara handlar om opinionsundersökningar och visst har de rätt. Men samtidigt visar ju alla dessa otaliga opinionsinstitut i princip samma utvecklingskurvor, där den röda kurvan ser ut som den första nerförsbacken på Lisebergs berg-å-dalbana Balder medan den blå pekar upp i just det blå. Det jobbiga för sossarna måste vara att alla siffror ser likadana ut, det är en negativ trend och en ödesdiger spiral de har hamnat i och inte hjälper det att partiledaren inte formtoppar i TV-utfrågningen.

Jag tjatar vidare om att det är en karbonkopia av Moderaternas valrörelse anno 2002 vi nu ser sosseriet gå igenom, där det egna partiet gick in i en valrörelse där motvinden var total och alla nyheter om partiet handlade om nonsens-nyheter och negativa nyheter. Det handlar om två partier där inte ens de egna hade förtroende för den partiledare som behövde vara så stark för att vända trenden, det handlar om att Mona Sahlin 2010 upplever allt det som Bosse Lundgren upplevde 2002.

Vad man än gör så blir det fel, var man än syns så är man fel ute, vad man än säger så vinklas det negativt i mediaflödet. Precis som Bosse Lundgrens belackare redan innan valdagen hade börjat positionera sig för post-Bosse så har det enligt rykten börjat pinkas in revir i sosseriet för den post-Mona-dag som mycket väl kan ligga närmare i tiden än vad han själv inbillar sig. Borde in självinsikten komma ikapp någon dag, där frågan om hon är rätt person på rätt plats faktiskt borde gnaga litegrann på den spelade självsäkerheten...?

Det är inte bara sossarnas siffror som är sköna att se, även ett mindre ras för Miljöpartiet och ett Sverigedemokratiskt "parti" som ligger under de heliga 4 procenten förgyller en morgon då valarbetande i valstuga står för dörren. När alla alliansens mindre partier håller avståndet till den där 4%-spärren som SD ligger under och solen skiner faktiskt i det verkliga livet också. Det känns lite lättare att gå dit när man har medvind, och den känslan är stark just idag - också...

Länkar: DN, DN, Expr, AB

2010/08/26

MONAS INTE-SÅ-MAGISKA KVÄLL


Medan Mona Sahlin satt i en TV-studio och frågades ut av Mats Knutsson och Anna Hedenmo så var jag ute på Sundbybergs gator för att möta väljarna under den årliga kräft- och surströmmingsskivan på Sturegatan. Att det är fullmåne stod efter ett tag rätt klart, där några skogstokiga människor hade synpunkter på oss. De flesta vi stötte på var glada och tillmötesgående men när gamla tanter hysteriskt hotar de som lägger sin fritid på för att berätta om vad man vill och varför så känner man att det här med valarbete kanske inte alltid är världens mest tacksamma uppdrag...

Jag missade alltså Mona Sahlins framträdande, iallafall när det sändes rakt ut i etern. Men tack och lov finns ju SVT Play, så hon klarar sig inte undan min kritik den här gången heller. Mona var inte lika usel som hon brukar vara i TV-formatet, hon var inte heller sämre än usel. Nej, tvärtom var det så att Mona framstod som ovanligt bekväm för en gångs skull och språket flöt på ett sätt som det aldrig annars flyter. Mitt förbehållslösa beröm alltså till Monas stylist, retoriktränare och logoped - de hade ju nästan gjort underverk med ett hopplöst fall.

Men så kommer vi till vad Mona säger, vad hon tycker och vad hon vill, och trots att hon talar mindre ansträngt och mindre onormalt så är det ju precis samma Mona som alltid när det kommer till budskapen. Mona skulle ju inte vara Mona om hon inte visade sig oförmögen att hålla koll på siffror, Mona skulle ju inte vara Mona om hon inte rörde till det när hon blev tvungen att försöka försvara Ohlys anti-amerikanska utrikespolitik som kladdats på hela det rödgröna gänget. Mona pratade mycket mer normalt än hon vanligtvis brukar mäkta med, men det blev ändå bara obegripligt till slut. Irriterad, bitter, jagad och ifrågasatt, alla negativa vågor gjorde avtryck allteftersom intervjun rullade på. Inte undra på att det klingade falskt när hon försökte inbilla folk att hon är övertygad om att hon kommer att vinna valet åt sin "Rörelse"...

Som vanligt jublar Monas supportrar i NetRoots, i deras ögon kan ju inte Mona vara dålig och i deras värld är Mona alltid felfri - så också i kvällens utfrågning. Det tragiska för dagens socialdemokratiska valarbetare på olika arenor är ju att de är så plågsamt ensamma om att tycka så. Vi som sympatiserar med Alliansen ser absolut ingen storhet i Mona Sahlin, även om hon pratade mer normalt än vanligt på TV idag. Folket som står i valet och kvalet ser inte heller den storhet som sossarna ser, de är skeptiska och kan inte se storheten överhuvudtaget. En kväll som denna så stärkte möjligtvis Mona sina aktier hos de som redan är besatta av sossarnas onda andar, men frågan är om hon attraherade någon som inte redan hade tänkt rösta på henne. Jag tror nog inte det faktiskt...

Länkar: AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2, Expr3, SvD1, SvD2, SvD3, DN

ATT LÄRA KÄNNA SINA FIENDER


Första gången jag fick tag på ett exemplar av den amerikanska utgåvan av tidningen Playboy så fastnade jag direkt. Intervjuerna, artiklarna, kåserierna - allt var skrivet på en engelska som utvecklade mina kunskaper i det språk som jag hade placerat i malpåse sedan språkresan i Felixstowe fem år tidigare. Tidningen Playboy blev ett gift, men det berodde absolut inte på Gwendolyn Hajek eller någon av hennes ack så vackra uppföljare på mittuppslaget.

Sedan den dagen för snart 24 år sedan så har Playboy alltid funnits bredvid sängen för att kunna stilla min kunskapstörst och för att lyfta min begåvning i det engelska språket. Men så kom det en dag för bara någon vecka sedan, när nätroten Johan Westerholm gav mig en något annorlunda tidskrift att belamra mitt nattduksbord med. Samma dag som B1 och B2, bananerna i pyjamas äntrade sossarnas scen i Tantolunden och följdes av olika personer som var betydligt mer oseriösa i sin framtoning kunde jag bläddra i fiendens egen handbok om hur man använder bloggen som vapen i det politiska krigandet.

Sedan dess har Playboy hamnat i en låda, sedan dess läser jag "Netroots - en progressiv bloggrörelse som sätter agendan". Allt sedan dess tittar jag på två upphetsande män på sidorna 34-35 istället för en naken gudinna i ett utvecklingsbart format, sedan dess är det Aurora Gullbergs ögon som jag drunknar i istället för i dekolletaget hos en hejarklacksbrutta som glömt bh:n någonstans.

Det är inte mycket som fungerar för socialdemokratin som rörelse och valapparat just nu. I opinionsundersökning efter opinionsundersökning sjunker man ännu lite mer för varje gång man frågar väljarna. Men om det går dåligt i TV-debatter, med politiska utspel om butlers i tunnelbanan och det sedvanliga gnällandet så finns det iallafall en del av rörelsen som man kan titta på med en viss beundran i blicken - och det är NetRoots.

Bloggnätverket har 600+ enrollerade valarbetare som i de flesta fall är totalt okända för de allra flesta av de fåtaliga som läser politiska bloggar. Men det det finns en topp, en samordnad, välsmord och effektiv propaganda-apparat där de mest framträdande röda bloggarna spelar sin roll efter regissörens direktiv. Regissören sitter på Sveavägen 68 och heter Johan Ulvenlöv, även känd som Överste Nätrot. På hans högra sida sitter sedan hans trogne medarbetare Björn Fridén, därifrån igenkommande till att döma levande och döda genom sitt bloggande på Alliansfritt Sverige.

NetRoots gör sitt jobb och man gör det bra, i sann kollektivistisk anda. Man gör det så bra, tycker man själva och till viss del även jag, att man får för sig att skriva en bok om hur de arbetar och har arbetat. Alla toppbloggare har fått sin beskärda del för att där dela med sig av sina kunskaper, tillsammans med en kamrat eller ensamma. De olika kapitlen känns därför ojämna, där några är informativa och bra, andra mest bra och några få bara utfyllnad. Eftersom jag har fått några goda vänner på fiendesidan så kniper jag om vilka som är utfyllnad eller bara bra. Det finns en röd tråd trots allt, som löper igenom varje kapitel i den 127 sidor tjocka boken, och den tråden är hybris. Visst är man bra, visst har man lyckats sätta agendan i diskussionsflödet i media några gånger men med den kraftsamling man gör och de resurser som faktiskt Mona Sahlin och Ibrahim Baylan ger sina topp-bloggare borde ge ett större resultat...

Alliansfritt lyckades jaga iväg två retorikexperter från TV4 och Svenskan bara för att dessa två kvinnor var folkpartister. Johan Westerholm och flera andra målade upp sina tavlor där Carl Bildt skulle kletas ner med röd fingerfärg för sin påstådda delaktighet i ett folkmord i Sudan. Alla nätrötter, stora som små, jagade skiten ur regeringen i frågan om den reformerade sjukförsäkringen. Det är vid dessa tre tillfällen då Nätrötterna har ägt den arenan som kallas sociala medier, det är då man visar sin råstyrka.

Boken då? Har man någon glädje av att ha den i sin ägo? Jomenvisst. För att vinna ett krig är det av yttersta vikt att veta hur fienden tänker och fungerar, och även om inte hela sanningen kommer fram i boken så är den tillräckligt öppen för att man skall få ett humm. Är man inte det minsta intresserad av bloggande på den politiska arenan så behöver man inte ens titta på omslaget, men är man en av de utvalda som hittat sin livsuppgift så rekommenderas boken varmt - trots all hybris.

Johan Ulvenlöv beskriver uppkomsten, historien, när, var och hur NetRoots blev en egen kraft i opinionsbildandet. Ulvenlövs första kapitel sätter tonen, han gör det bra och lättförståeligt. Därefter kommer Rosmari Södergren med ännu en historieskildring och lite om sin egen blogg för att följas upp av herrarna Peter Andersson och Johan Westerholm som tar sig an den grannlaga uppgiften att berätta om varför sossebloggarna nuförtiden är en utmanare till gammelmedias ledarredaktioner. Så fortsätter det, var och en av de röda toppbloggarna berättar sin historia och lite mer. För en som inte är besatt så blir det lite tjatigt efter ett tag, men för mig är det bara att ta fram pennan och skriva ner stödorden...

Björn Fridéns och Anders Utbults kapitel om deras blogg Alliansfritt Sverige tillhör definitivt de mest läsvärda kapitlen, där slutsatserna ligger i linje med min egen inställning. De skriver "Att utnämna sig till guru över bloggosfären vore som att säga att man är kejsare över en brand. Ingen vet hur det här kommer att sluta. Det är inte sociala medier. Det är darwinistiska medier" och jag nickar instämmande.

Det känns rätt kul att läsa en bok där några av de bloggare, bloggare jag lärt mig uppskatta och gilla trots att jag vill kräkas på den ideologi de går omkring och bär på, faktiskt formulerar sina tankar i bokform. Men jag är ju som jag är, och det är ju tack och lov så att det är rätt många fler här i världen som absolut inte är som jag. Alla dessa många fler lär inte fascineras lika mycket av boken om NetRoots, de flesta kommer nog aldrig ens bli medvetna om den. Men i vårt lilla forum så fyller den en viktig funktion som en berättelse om den samtid vi lever i idag och hur vi förhåller oss till det som är en kombination av en hobby, av en vilja att skapa opinion, av en ambition att göra skillnad och i förlängningen även göra ett historiskt avtryck.

NetRoots gör avtryck, de skapar opinion och har förmågan att göra skillnad. NetRoots kommer för all framtid vara de som satte ribban för politiskt bloggande och de som alla andra var tvungna att förhålla sig till. Det var ett kollektiv som ägde en arena, men som förmodligen ändå inte hade kraften att rädda ett kraftlöst parti. Arenan var den politiska bloggosfären, en arena där ingen vet hur det här kommer att sluta. NetRoots har med sitt existerande och sin bok iallafall lyckats visa att det finns sätt för att använda bloggandet som ett av många olika vapenssystem för att vinna ett krig.

Efter att ha läst boken så känner jag mig som en mujahedin i Afghanistan månaden efter att den Röda armén vält in i landet som aldrig får fred. Den röda armén må vara mer samspelt, mer disciplinerad och bättre ledd - men jag skall jävlas mot övermakten nu och för alltid. Det spelar liksom ingen roll att Peter Högberg är ett gediget bollplank, att Westerholm och jag är som ett par som levt tillsammans alldeles för länge eller att Alexandra Einerstam och jag har lärt oss att uppskatta varandra till slut.

Den här recensionen, eller vad man nu skall kalla texten ovan för, publiceras först på Peter Högbergs blogg. Det var ett löfte jag gav, att så skulle bli fallet. Här och nu läser du samma text hos mig, och visst känns det bättre här hos mig?

2010/08/25

SMÅ, SMÅ ORD SOM BETYDER SÅ MYCKET...


"Socialdemokraterna får 30,3 procent, en tillbakagång med 2,4 procentenheter jämfört med föregående mätning. Det är den lägsta siffran för Socialdemokraterna i Novus mätningar sedan riksdagsvalet 2006" och mer behövdes inte för att jag skulle förtränga mina negativa vibbar om att jag inte tyckte att Borg körde över tillräckligt brutalt i en TV-studio igår kväll.

"Den rödgröna oppositionen backar med 1,7 procentenheter till 44,6 procent. Det är det lägsta stödet för oppositionen sedan valet 2006. Tappet för de rödgröna förklaras främst av att stödet för Socialdemokraterna försvagas." är tre meningar som gör den här morgonen lite bättre, lite trevligare.

"Alliansen får i mätningen stöd av 48,9 procent, en ökning med en procentenhet och för första gången i Novus mätningar ligger alliansen över valresultatet från förra riksdagsvalet" och där kunde jag höra djupa suckar från grannen som av någon outgrunglig anledning vill se ett maktskifte.

Byter fokus från morgonens rätt så glada siffror från Novus och hamnar i gårdagens Aftonblad där Jesper Strömbäck, professor i politisk kommunikation säger följande om hur alla dessa opinionsundersökningar kan påverka väljarna...

"En annan effekt är den på partierna. Ett parti som det går bra för (i opinionsmätningarna alltså. Tokmoderatens anm.) har lättare att mobilisera sina aktivister och sympatisörer. Ett sådant parti får ökat självförtroende och kampanjar bättre.

Det motsatta gäller såklart för ett parti som det går dåligt för
(i opinionsmätningarna alltså. Tokmoderatens anm.). Där blir det svårare att engagera de aktiva och det kan också få betydelse på valdagen.

– Den tredje effekten, och kanske den allra viktigaste, är effekten på medierna. Om ett parti går bra i opinionsundersökningarna så resulterar det i fler artiklar kring partiet. Samtidigt betraktas ett parti som det går sämre för som mindre nyhetsvärdigt."

Man behöver inte ha speciellt gott minne för att komma ihåg nästan exakt samma händelseutveckling i det parti som jag gillar bäst. Det räcker med att tänka tillbaka på valet 2002 då det var Bosse Lundgren som ledde moderaterna. Bosse hade urusla förtroendesiffror, men inte lika usla som de som Mona Sahlin har idag. Bosse ledde ett parti som kom helt fel in i en valrörelse, där opinionssiffrorna rasade för varje ny undersökning. Moderaterna 2002 och sosseriet 2010, beröringspunkterna är många och likheterna slående. Bosse Lundgren krönte en lång tid av att vara ifrågasatt med ett historiskt uselt valresultat, Bosse avgick och partiet kunde börja sin förändringsprocess med en ny ledare.

Redan innan valdagen hade folk börjat positionera sig för tiden efter Bosse Lundgren och om man skall tro på mina källor så har precis samma positioneringar påbörjats hos en rörelse som bara rör sig neråt. Det pinkas in revir, man börjar titta förbi den parantes i politiken som handlade om en kvinnlig statsministerkandidat som nästan ingen trodde på. Vi som sett det förut, känner igen oss och lider med ett parti som måste börja om från början, börja om på nytt. De kommer behöver sörja tider som har flytt...

Trots allt är inte valet avgjort, vi som vill se ett rött parti gråta röda tårar på valnatten kan inte dra ner på farten. Ännu så länge kan ju kanske Miljöpartiet rädda sosseriet från en dubbel katastrof. För oss som är lite till åren så är det ju en närmast makaber situation, där det tidigare statsbärande partiet, de så överlägsna socialdemokraterna hålls under armarna av ett tidigare skämt i svensk politik, ett parti utan historia - Miljöpartiet. Oavsett vad som sägs inifrån sosseriet så måste det göra ont, riktigt ont i själen på de som vill leva vidare och tro att sossarna idag är precis som igår eller iförrgår. Inget kan ju vara mer fel.

Länkar: Nyhetskanalen, SvD, DN, Expr, AB1, AB2
Bloggar: Kent, Böhlmark

PAJKASTNING, TVEKAMP OCH EN ÖVERKÖRNING


Ja, jag är partisk -rent av extremt partiskt. Därför är det väl inte speciellt överraskande att jag borde tycka att finansminister Anders Borg, i förarsätet för Alliansens gäng i TV-huset i Umeå, under gårdagskvällen skulle kört över, backat tillbaka, kört över igen, backat tillbaka en gång till för att sedan slira iväg en sista gång över politikens mest rabiata gnällspik, sossarnas finansministerkandidat Thomas Östros och hans kvinnliga bisittare. Så skulle det kunna ha varit, att det inför ögonen på en chockad Linda Nilarve och en traumatiserad Sverker Olofsson kördes över på ett sätt som borde vara straffbart, och det skulle ha varit Anders Borg som körde så det rykte medan de andra i Alliansens gäng satt och gnuggade händerna. Men så kom den där första missen... Borg missade kilopriset på Prästost rätt grovt men så äter han ju sällan ost sägs det.

Ja, jag är partisk men till och med en opartisk person borde se det jag såg och hörde. Det kommer alltid att finnas cykloper på motståndarsidan som kommer ge uttryck för att de tycker att den rabiata gnällspiken vann, men så fungerar ju politikens tjuv- och rackarspel. Det är ju väldigt viktigt hur media och i medias naturliga förlängning uppfattar de politiska alternativen. Ett parti eller ett block som går bra i opinionsundersökningarna får vind i seglen och bättre självförtroende i spurten. En ledare som får usla siffror i förtroendemätning efter förtroendemätning kommer inte att kunna lyfta sitt parti, snarare sänka detsamma. Även om bilden av vilket parti det går bäst för skiljer sig från undersökning till undersökning så är det lite lättare att se vilka ledare som går bra hos väljarna och vilka som går dåligt. Att Miljömupparna är ikapp sossarna i Hufvudstaden är väl ett omen så gott som något...

Debatten var... norrländsk? Till en början långsam, sävlig men ändå tydlig för att visa på de olika alternativen. Östros malde på som en sektledare på Haldol, talade runt och ansträngde sig för att inte vara terrier. Ulla Andersson skrek mest hela tiden medan Waltersson hånlog och gapade om vartannat medan hon såg ut som Yvonne Ruwaidas spegelbild. Alliansgubbarna var lugna och strukturerade, förde ut budskapen. Men trots Ulla Anderssons närvaro så var som vanligt Sverker Olofsson den största gaphalsen.

Just diskussionen om vind i seglen genom övertag i förtroendemätningar och opinionsundersökningar lyfts nu fram av media, och jag känner av medvinden. Våra motståndare är på väg in i en desperation som speglar det ena galna förslaget efter det andra. Handlar det inte om butlers i tunnelbanan eller stinkande tvättsäckar på bussen så handlar det om att låta clowner skrämma upp våra gamlingar som bor på äldreboenden. Med såna förslag vill de grönröda vinna valet, medan man inte kan enas om en politik om rättsväsendet.

Desperationen sken även igenom när Östros, Andersson och Waltersson klev in i våra TV-apparater denna kväll, men med desperation vinner man oftast inga sympatier och det gjorde inte Östros trio ikväll. Östros själv må vara erfaren, Östros må vara en politisk terrier men igår kväll precis som alltid så spelar hans lag i en lägre division än Anders Borgs kvartett. Anders Borg börjar utvecklas mot en synonym till ordet "trygg", Anders Borg är en finansminister som folk tror på. Någon eller några tror väl fortfarande på Östros förmåga också, men inte blev de fler ikväll om man inte gillar en man som pratar som en sektledare som går på Haldol...

Länkar: AB1, AB2, AB3, AB4, AB5, AB6, SvD1, SvD2, SvD3, Expr, Expr, Expr, Expr, DN

2010/08/24

VEM SKA JAG TRO PÅ, TRO PÅ, TRO PÅ NÄR...?


"Ännu en dag,
jag vaknar upp igen.
Naken vid min TV som visar jorden
som i en film.
Visst är det skönt att ha det så
för jag vet ju vad som pågår men inte hur det slutar

a-ha...?!!

Vem ska jag tro på
tro på,
tro på när
tro på när allt är såhär?
Och ingenting vi nånsin med nåt menar
Vem ska jag tro på,
tro på
tro på när
tro på när allt är såhär?
Jag hoppas ändå på ett lyckligt slut..."
(di Leva)

Nu börjar det väl nästan gå till överdrift med alla dessa opinionsundersökningar va? Till och med jag, som närmast är besatt av att se hur olika institut värderar opionsläget börjar tröttna på att det kommer en ny undersökning nästan varje dag, och i dag till och med två...

Igår kunde vi i Expressen läsa att Alliansen leder med 6-0. I sex olika undersökningar leder Alliansen, med mer eller mindre. Tidigt imorse blev det sedan 7-0 genom SKOP och bara några sekunder senare hittade jag United Minds och så var det reducerat till 7-1. Där och då, bestämde jag mig för att bryta mitt löfte om att kommentera alla de här undersökningarna som kommer hemsöka oss fram till valdagen. Det fungerar helt enkelt inte längre. Man kan inte bli klok på alla dessa olika siffror som förvisso visar en väg men där det alltid finns en stig att gå vilse på.

På valdagen är det dags att välja det alternativ som jag tror på, och det valet är enkelt i min värld. I dag är det dags att välja vilket opinionsinstitut jag tror på, och det valet är inte alls lika enkelt. Självklart hoppas jag på att det är SKOP som ligger närmast sanningen av SKOP och United Minds. Samtidigt vet jag att en extremt jämn valrörelse ligger framför oss och då behöver man massor med tändvätska för att brinna ordenligt för uppgiften. Tändvätska kan man få av att ligga lite under som "vi" gör hos United Minds - så det finns ju något tilltalande i den där stigen som leder bort från huvudvägen ändå. Ett av valen är enkelt, i det andra valet är det omöjligt att välja mellan lätt glädje och lätt frustration...

Länkar: SvD, DN1, DN2, DN3, Expr, AB1, AB2, AB3

2010/08/23

NÄR ETT JA BLIR ETT SVETTIGT NEJ...


Han sade först "Om ni får drogtesta mig? Ja, ni får gärna drogtesta mig" men när sjuksköterskan som skulle doppa en liten teststicka i hans urin började rabbla vilka ämnen man skulle leta spår efter så blev han "svettig" och gjorde en u-sväng. "Men du, ähhh, jag struntar i det. Jag bara känner det..." blev uppföljningen från han som nyss sade ja men som blev svettig när det började pratas om amfetamin, hasch, opiater och bensodiazepiner.

Han som var för svettig, han som först sade ja men tio sekunder senare inte kände för det var ju ingen mindre än politikens egen mångsysslare - Thomas Bodström. Just där och just då tror jag att samma Bodström kände att den där svettattacken kom väldigt olägligt, och att hans känsla för att inte kissa i en burk just där och just då bara blev fel, så fel...

Alldeles oavsett om Bodström nu var jättesvettig, hade svårt att träffa en burk med urinstrålen eller bara inte kände för att låta en sjuksköterska leta efter amfetamin, hasch, opiater och bensodiazepiner i hans kiss så kände nog Bodström att "där gick allt åt helvete". Oavsett vad den där teststickan hade visat eller inte visat så är bilden satt av en man som inte vågade.

Som om inte sossarnas valrörelse var jobbig ändå, med förtroendekris hit och opinionsras dit, så kommer ju den här plötsliga tvekan inför ett drogtest av partiets förstanamn i Stockholms län inte som ett brev på posten direkt. Media sätter nu bilden, Sveriges Radio och kvällstidningarna är redan ute med nyheten om den svettige, före detta justitieministern och ingen vet var det barkar hän. Det är en bild som borde ge oss som vill se Bodström i oppositionsrollen i minst fyra år till ännu lite mer medvind. Det blir ju liksom helt plötsligt lite lättare att banka in bilden av socialdemokratin som ett parti som säger ja, blir svettiga och sedan inte känner för det - alltså ungefär som det blev med Förbifart Stockholm...

Det är inte utan att jag tycker synd om Bodström, också, den här morgonen. Allt blev ju så fel, när det kunde gå så bra. Jag har mina egna funderingar om den där känslan som plötsligt infann sig när ett ja blev ett nej, men de funderingarna håller jag för mig själv.

Lik förbannat är det närmast omöjligt att inte "ge igen" på Thomas Bodström för hans insatser i en TV-soffa bredvid Mats Odell efter det att den senare myntat begreppet "Toblerone-politik". I den soffan så visade Bodström prov på gedigna retoriska tjuvnyp när kläckte ur sig "Jag skulle kunna kalla dig för mutkolv, men det gör jag inte". Den här morgonen är vi många som skulle vilja använda samma retoriska grepp med Bodström som mottagare. "Vi skulle kunna kalla dig för junkie, men det gör vi inte..."

Edit: För ett gediget inlägg om hela historien, läs Thomas Böhlmarks mästerverk i ämnet här...

Länkar: AB, Expr, Expr, Expr, Expr, SR, SvD, DN, SydS

ETT PARTI MAN INTE KAN BLI KLOK PÅ...


Igår tog professor Leif GW Persson all heder av två av sossarnas parti-toppar, Thomas Bodström och Mona Sahlin och hur gärna Ibrahim Baylan än må önska att det handlar om en, enskild människas tvivel så får han idag en råsopp i magen i och med en ny förtroendemätning. Återigen handlar det om klasskillnad mellan statsministerkandidaterna, om utklassning, när väljarna får berätta vem man har förtroende för i rollen som statsminister.

Det är siffror som aldrig har sett värre ut, det är siffror där SIFO visar att över 60% tycker och tror att Reinfeldt skulle klara jobbet bättre än en fru Sahlin som inte mäktar med att hålla näsan över 20%. Inte ens Baylan borde kunna bortförklara det jobbiga i att 63% säger sig tro på huvudmotståndaren men bara 18% på Mona. Baylan borde inte kunna bortförklara dessa hemska siffror, men Baylan hade inte varit Baylan om han inte försökte få folk att tro att det är bra att 18% av folket har förtroende för Mona.

Socialdemokraterna ligger ju nuförtiden runt de 30 procenten i var och varenda opinionsundersökning, och tillsammans med sina koalitionspartners ligger man runt 45% om man skall tro de frågande instituten. När då bara 18 procent ur samma urval säger sig ha förtroende för Mona så vittnar det om ett gediget tvivlande även inifrån "rörelsen" och hos de partier man samarbetar med. Försvarstalen kommer att handla om att det inte är ett presidentval, och det är det ju inte. Men hur många av de tvivlande sympatisörerna kommer att lägga sig på soffan för att man inte tror att deras ledare har förmågan att leda en regering?

Det är inte utan att jag faktiskt får empati med socialdemokratin dagar som dessa. Om man väljer att tro på SIFO så är skillnaden mellan de politiska alternativen större än den någonsin har varit under perioden 2006-10 om man bara väljer att titta på de tillfällen då Alliansen har haft ledningen. Dagen efter SIFO berättat detta så strör samma elakingar massor med salt i såren på ett lidande parti.

Jag lider med ett motståndarparti eftersom jag känner igen allt från år 2002 då vi moderater satt i samma sits. Vi rasade i opinionen, ingen trodde på moderaterna eller vår föga karismatiske ledare Bosse Lundgren. I dag är partiet ett annat, den ifrågasatta ledaren en annan - men det måste kännas precis lika jobbigt för "dom" som det gjorde för oss för exakt åtta år sedan.

Men allt jobbigt beror ju inte på Mona Sahlins förtroendekapital, det finns ju de som gör allt i sin makt för att göra allt ännu lite värre. Förstanamnet i Stockholms Län, den före detta justitieministern Thomas Bodström vägrade helt plötsligt att drogtesta sig med hänvisning till att han var svettig. Jag skulle kunna säga att det snarare handlar om annat än svett och om helt andra skäl men det gör jag inte.

Andranamnet i Stockholms Stad, Abdo Goriya har bestämt sig för att kandidera för sosseriet trots att han misstänks på sannolika skäl för stämpling till människorov, och bara ett mirakel kan lägga sig i vägen för ett åtal. Det finns enligt olika källor massor med bevis mot Goriya, sossen som enligt telefonavlyssning tycker att det är ”för jävligt att man inte kan uppfostra sina barn som man vill”. Men Goriya får stå kvar på sin valsedel, samma sosse-ledning som snabbt och skoningslöst sparkade två sexköpande sossar som gökat med prostituerade i en LO-lägenhet är helt tysta om det faktum att Goriya avser stå upp för sin kandidatur. Där två sexköpare får gå direkt efter offentligt piskande så sitter en person kvar som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott som känns betydligt värre. Det handlar om en politiker som mycket väl kan hamna något eller några år i finkan, men man är tyst från ett parti där ett svagt ledarskap redan ligger i fokus...

Det är inte konstigt att folk inte blir kloka på ett parti som en gång dominerade svensk politik. Oavsett om det handlar om gamla sossar som Leif GW Persson och Jonas Gardell eller arbetarna på verkstadsgolvet, läraren i klassrummet eller vårdpersonalen i sjukhuskorridoren, så måste det vara jobbigt att hantera en verklighet som är långt ifrån ljus.

Länkar: DN, SvD, Expr, AB
Bloggar: Böhlmark

2010/08/22

PROFESSORNS PRICKSÄKRA POÄNGER


"Leif, Leif, Leif, vad har du gjort?
Ta tillbaka allting fort, fort, fort!
Leif, Leif, Leif, du måste ta
Ditt förnuft till fånga, ja, ja, ja!
Vi vill inte ha en sanning som är så förbannat mörk..."

Texten är från en melodi ur Galenskaparnas pacifistiska film "Leif". Men det är några rader som mycket skulle kunna höras för herr Baylans kontor ikväll eller imorgon om han nu hade förmågan att ta till sig negativa nyheter. Själv sitter jag och myser med ett elakt flin fastetsat i ansiktet...

Det sägs ju att skadeglädjen är den enda sanna glädjen, och mycket av den glädje jag fått känna spira i min slanka kropp har ju varit just skadeglädje. Valnatten 2006 jublade jag precis lika mycket åt chockade sossar som vägrade inse att de hade förlorat valet som åt att vi hade vunnit. Valnatten 2006 jublade jag ännu lite mer åt att Göran Persson tog sitt pick och pack och lämnade sitt parti än jag gjorde åt fyra allianspartiledare som stod och viftade med sina blomsterkvastar i triumf ungefär samtidigt. Det var då, men jag är tyvärr nästan samma person då som nu och idag känner jag skadeglädjen spira igen...

Det har blivit lite svårare att njuta av sossarnas lidanden och umbäranden, och detta beroende på att jag faktiskt har lärt känna ett gäng sosse-bloggare som är väldigt trevliga och underbara om än väldigt vilse ideologiskt. Jag kommer nog bli illa berörd om eller troligtvis när de mår dåligt över ett uruselt valresultat. Samtidigt kommer jag att mysa den stunden jag möjligtvis eller rent av sannolikt få se en tårögd Ibrahim Baylan se verkligheten komma ikapp eller en chockad partiledare Sahlin försöka förklara hur man lyckades prestera ett historiskt uselt val just under hennes ledning. Ambivalens kallas det visst för.

En som också känner sig ambivalent är den underbara kufen till professor i Leif GW Perssons person. Denna GW har alltid varit en man som jag gillat stenhårt, även om han nu råkar vara sosse. Skarp i all sin oskärpa, vass i all sin slöhet - han är unik, han är bara så bra, Leif GW Persson. Efter att ha läst Leif GW Perssons inlägg i dagens Expressen så stiger han ännu lite mer i min aktning, och det är väl min skadeglädje som slår igenom...

Leif GW Persson är eller kanske rättare sagt var sosse. I dagens Expressen sätter han ord på känslor som han delar med många andra som är eller kanske rättare sagt var sossar. Det GW skriver är en berättelse jag känner igen från många av de vänner jag haft som varit vilse ideologiskt men som nu har börjat ta ut en ny kompassriktning. GW berättar om sin kluvenhet inför att rösta med ett tidigare rött hjärta eller en hjärna som nu verkar säga något helt annat. Leif GW Persson känner sig lika vilsen inför Mona Sahlin och Thomas Bodström som många moderater kände sig under Bosse Lundgrens era som partiledare.

Det kallas separationsångest tror jag, det som Leif GW Persson ger uttryck för. Han vill ju vara sosse men han vet inte om han klarar av det längre. Orden är hårda och brutala, och till och med en politisk struts som Ibrahim Baylan borde bli berörd av det som Leif GW Persson ger uttryck för. Kan ens Ibbe blunda för meningar som dessa:

"Om en månad är det val och själv anfäktas jag av politiska grubblerier. Allt mer svårartade ju närmare valdagen vi kommer. Skälen till min tilltagande vånda är i allt väsentligt personliga men eftersom jag samtidigt får för mig att jag delar sits med åtskilliga andra, födda i mitten på fyrtiotalet och med samma bakgrund som jag, kan det finnas skäl att lägga korten på borden. Säga något om det intellektuella och moraliska predikament som en människa hamnar i när hans eller hennes handlingar inte längre styrs av övertygelse utan av tvivel...

...Under mina senaste tio år som väljare har det därför handlat enbart om mitt hjärta. Dessvärre också om ett hjärta som klappat på av gammal vana eftersom den socialdemokrati som jag växte upp med har sedan länge gått förlorad. Det hela blir heller inte lättare av att personer som Fredrik Reinfeldt och Anders Borg plötsligt låter precis som gamla gråsossar som jag alltid har gjort. Jag skiter väl i det politiska arvet men vad hände med den politiska upphovsrätten?

Oavsett vilket känner jag att jag själv och den socialdemokrati som numera bärs av Mona Sahlin och Thomas Bodström kommit till vägs ände. Tvivel hanterar man bäst med sitt huvud och grunderna för det kan med fördel kokas ner till de väsentligheter som handlar om förmågan att leda landet.

När Mona Sahlin fyller femtio bjuder hon femhundra personer på kalas och köper hem mat och dricka till trehundra av dem. Nu lär det ha ordnat sig ändå med hjälp av det privata initiativet och korvkiosken runt hörnet men som politisk handling är det illavarslande. Med Thomas Bodström är det ännu enklare. Han är för mig en person som tillsatts på samma politiska meriter som Kim Jong Il, dessutom påtagligt lik honom vad beträffar inställningen till det privata och politiken. Låt vara att Bodström föredrar fotboll framför golf och att pappa Lennart var betydligt längre än pappa Kim Il Sung."


Jag skull ljuga om jag inte erkände att jag njuter av varje ord som skrivs, varje budskap som sänds ut av en person med huvudet på skaft men med håret huller om buller. Leif GW Persson är bara en person, men jag minns Jonas Gardells tvivlande i Expressen för någon vecka sedan och jag vet vad jag hör mest hela tiden. Av socialdemokratins förnyelse syns inget, det enda folk ser är en rörelse som inte rör sig och som numera har lika lite attraktionskraft för väljarna som en blodig oxfilé för en vegan. GW tvivlar, Gardell tvivlar och väldigt många fler tvivlar. Men som en struts stoppar den röda partiledningen huvudet i sanden och vägrar se verkligheten som den ser ut - tyvärr för dom, tack och lov för oss...

Länk: Expressen
Blogg: PLC, Ankersjö, Hagwall

SÄD I BRALLAN, RÅG I RYGGEN - SIFFROR SOM BORDE (S)VIDA...


Om man nu prompt måste välja en opinionsundersökning som man vill tro på, som man vill se som en karbonkopia av valresultatet så måste det ju rimligtvis vara den SIFO-mätning som gav mig en anledning att börja dagen med en fesljummen Saku Kuld. Samtidigt kan man inte bli klok på att det kan skilja så mycket mellan de olika instituten, där läget är dödligt spännande hos Synovate och SKOP men där SIFO ger oss en rätt skön ledning att använda som drivmedel i valarbetet.

Härommorgonen satt ett gäng i TV4:s morgonsoffa och pratade om att just den här Augusti-SIFO:n brukar visa vad valresultatet kommer att landa, ungefär och må de ha rätt. Då har vi ett nytt parti som kan kalla sig Sveriges största, något som inte hänt på hundra år och då har vi en Alliansregering som får fyra år till på sig att faktiskt förädla ett land som är bra men som kan så mycket bättre. Må de ha rätt, de kloka personerna i morgonsoffan, ty då är jag inte så kass på att känna av folkets vilja och opinionsströmningar som jag inbillade mig när ett annat opinionsinstitut gav oss moderater en spark på scrotum häromdagen med ett tapp på nästan 4%.

Den bilden jublade sossarna åt, men jag kände inte igen mig från mina samtal med väljarna. Min känsla var och är att vi har medvind och att huvudmotståndarna brottas med exakt samma problem som vi moderater hade med oss in i slutspurten 2002, där Bosse Lundgren var ifrågasatt som ledare, där vår politik var ifrågasatt och där motvinden var total. Just den bilden ser jag hos dagens socialdemokrater - där händelseutvecklingen 2010 är skrämmande lik vår golgata-vandring 2002.

Igår haspalde deras Bosse Lundgren-kopia, Mona Sahlin, ur sig något som måste anses vara ett tecken på deras djupa desperation. Kvinnan anklagade regeringen för att ha som mål att göra sig av med 100.000 poliser, lärare, vårdanställda och andra för att ha råd med att sänka skatterna med 100 miljarder. Lögn och förbannad lögn, ett tecken på att det gamla statsbärande partiet sjunkit så lågt man bara kan för att mot alla odds få någon form av luft under de vingklippta vingarna. Svartmålning och demonisering, och ribban lades där för en valrörelse där det är okej att ljuga hej vilt om de politiska motståndarnas ambitioner. Skattesänkningarna kommer att ske när statskassan får in mer slantar för att fler jobbar, skattesänkningarna kommer när utrymmet finns och absolut inte genom att göra sig av med de samhällsbyggare som är våra nya hjältar.

Att vi först utbildar och rekryterar så många poliser att vi skapar en historisk topp i just antalet poliser för att sedan sparka dom är inte hur vi i Alliansen bedriver politik, det andas mer socialdemokratisk kapitalförstöring där man inte är rädd eller varsam om de pengar man suger åt sig av skattebetalarna. Om det är här är sättet som sossarna avser gå vidare i valrörelsen så kommer inte SIFO:s siffror sätta nivån, då kommer sosseriet hamna i något som liknar fritt fall med tilt...

SIFO gjorde min dag, ett leende har fastnat mitt i plytet och jag går som på moln. Kan inte detta vara embryot till ett valresultat som vi ser? Ett valresultat som ger oss ett nytt parti som landets största, där Alliansen får majoritet, där SD hamnar utanför 4%-spärren och där Miljöpartiets prenumeration på platsen som Sveriges tredje största parti är på väg att gå ut och där Folkpartiet håller på att teckna upp sig istället...

Länkar: SvD, SvD, DN, Expr, AB, AB
Bloggare som mår bra denna morgon: MMK, Böhlmark, Magnus Andersson, Kent, MP, Falk, Jonlund, Tingsrydaren
Bloggare som inte kan förstå, som blundar eller är lite ledsna: Peter A, Högberg, Krassman

2010/08/21

VALAFFISCHKRIGET AVGJORT TILL ALLIANSENS FÖRDEL


Ordningsmakten jagade bort fuskande SSU-are, och när de kom åter så jagade Trafikkontorets anställda bort vänsterpatrasket. När så själva arenan för affischkriget var tom och öde så gjorde uppenbarligen MUF entré, dessa härliga och innovativa ungdomar som gärna tillbringar en dag vid "Plattan" för att sprida de rättrognas evangelium.

Platsen är staket runt Sergels Torg, "Plattan" - en plats som tiotusentals stockholmare passerar på väg någonstans någongång. Skall man ödsla energi på att sätta upp imbecilla affischer med klatschiga budskap någonstans så är det faktiskt just där, och som genom ett ödets nyck tycks vi moderater i strid mot vår ideologi skaffat oss monopol på att föra ut just våra klatschiga budskap på imbecilla affischer just där, just nu.

Om det är krig om de mest åtråvärda affischplatserna i centrala Hufvudstaden så är det faktiskt lugnare bara några kilometer åt nordväst, i hemstaden Sundbyberg. Visst kommer vi gödsla Sveriges minsta kommun/stad med valaffischer från moderat håll, men hysterin är inte alls lika påtaglig som innanför tullarna. Men vi kommer att göra allt i vår makt för att med en mening skjuta in ett budskap i skallen på den som inte redan hittat frälsningen. Sundbybergarna kommer om en vecka var dödligt trötta på Erica Lejonroos tilltalande nuna och oppositionsrådet Grufmans "knullrufs"-frisyr, men förhoppningsvis är man ännu tröttare på sossen Jonas Nygrens otåliga väntande på något som de haft 87 år på sig att fixa till...

Bilden ovan är faktiskt unik. Den visar mig i egen bred person under kroppsarbete för att bidra till att ett heligt mål skall nås den 19 september. Bilden visar mig under affischklistring utanför Moderaternas lokal i Sundbyberg, där alla de affischer som jag klistrade blev fulländade medan alla andras hantverkande blev...ok? Jag fixade till Carl utan rynkor, jag fixade till Erica utan bubblor - jag är numera faktiskt nästan lika bra på affischklistring som på att blogga om man skall tro på expertisen.

Vid den här tiden imorgon är Sundbyberg en stad där valrörelsen har börjat på allvar, där affischerna sitter överallt och där man knappt kommer att kunna ta ett steg utan att springa in i någon valarbetare. Nedräkningen har börjat, det är fyra veckor kvar tills den dagen då medborgarnas dom faller. Må vi vara de som kommer lindrigast undan...

Länkar: SvD, DN, Expr

KAKORNAS KAMRAT - JOHAN WESTERHOLM...


En polisanmälan är på väg att bli inlämnad. Hot om våld mot meningsmotståndare i en glödhet valrörelse är allvarliga saker och alla accepterade gränser passerades den här dagen av en av nätrötternas skarpaste bloggare Johan Westerholm.

"Sowieso så avser jag därför mula Tokmoderaten med en blåbärspaj nästa gång jag ser honom som ett bevis på min frustration att han passerat mig på Knuff top 50 med 70 poäng. Undersökningen om bakverkssympatierna som sådan anser jag legitimera denna handling och han ska inte se det som ett hot, snarare ett löfte..." skriver Westerholm på en bloggpost idag där han grävt djupt för att hitta ett blogguppslag som ligger rätt i tiden. Blogguppslaget kommer från en undersökning från Fazer där olika partiers sympatisörer får berätta vilka kakor de gillar bäst. Moderater föredrar blåbärspaj, vänsterpartister morotskaka, sossar glass och alla gillar kladdkaka.

Jag darrar, jag är skräckslagen, jag är livrädd över Westerholms hot ty jag kan inte med blåbär överhuvudtaget. De vackra blåa bärens effekt på min tarmperistaltik är förödande, jag kommer inte kunna bajsa överhuvudtaget och förmodligen kvävas efter någon av mina fekala kräkningar, men det var väl just så Westerholm ville se mig gå hädan - med bajs i munnen...

Bara för att alla andra moderater gillar blåbärspaj så innebär inte det att jag gillar blåbärspaj. Det finns minst fyra dussin andra och olika bakverk som attraherar mig mycket, mycket mer. På den här bloggens sidhuvud har jag lagt mig till med underrubriken "Inte som alla andra" och om det är så att den normala moderaten föredrar blåbärspaj så är jag inte som alla andra moderater men det kan inte kollektivisten Westerholm förstå, som omedelbart började gilla glass i alla dess former bara för att det var och är sossigt.

Själv gillar jag helt andra kakor, och senast igår tryckte jag i mig en morotskaka på IKEA utan att för den skull behöva känna mig som en vänsterpartist. Den kostade fem spänn, och det var vad jag hade råd med just där och just då. Morotskakan satt bättre i käften än vad någon blåbärspaj någonsin har gjort, men det betyder inte att jag vill ligga sked med Jinge för resten av mitt liv...

Jag gillar som sagt morotskaka bättre än blåbärspaj men är trots det moderat oavsett vad Fazer än må ha hittat i sina undersökningar, men kladdkaka är det som smakar bäst i mina ögon. Som en bonus till mina läsare vill jag inför söndagen dela med mig av ett recept som borde passa sossar väldigt bra, och som jag gillar trots att jag är moderat - så varsågoda, Tokmoderatens Toblerone-kladdkaka.

Börja med att vispa samman 150 g smör med en halv deciliter farinsocker till en konsistens som är lika luftig som Thomas Östros intellekt. Tillsätt därefter 3 ägg, lika knäckta och osammanhållande som Mona Sahlin ett i taget. Vispa till en konstinens som är lika aptitlig som Filippa Reinfeldts läppar.

Tillsätt 2 matskedar kakao, 1 matsked vaniljsocker, 1.5 deciliter vetemjöl samt 1 tesked bakpulver och vispa lika poröst som Ohlys retorik. Smält därefter 2 stycken 100 grams Toblerone-kakor, den "vanliga" sorten i en tjockbottnad kastrull på svag värme. Häll därefter i den smälta Toblerone-smeten i den andra smeten och vispa tills allt är slätt och fint.Pyttsa därefter upp allt i en lagom stor smörad och brödad kakform. In mitt i ugnen som skall ha en temperatur på 225 grader och grädda i 17 minuter. Puddra över två teskedar florsocker.

Medan kakan går samma väg som oppositionen, från lös till kladdig så kan man med fördel vispa upp 3 deciliter vispgrädde, slå sönder 50 gram vit Toblerone med en hammare och blanda dessa ingredienser för att förgylla Tokmoderatens Toblerone-kaka med...

För att underlätta lappen du skall lämna till tunnelbane-Butlern för inköp så har du här alla ingredienser som behöver anskaffas:

150 gram smör
1/2 dl farinsocker
3 ägg
2 msk kakao
1 msk vaniljsocker
1.5 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
2 tsk florsocker
2 st 100 g Toblerone ljus
3 dl vispgrädde
1/2 100 g Toblerone vit
2 msk ströbröd + flytande margarin för kakformen.

Ta din tugga, njut och svälj. I valrörelsen behövs massor med energi - det får du här...
Trevlig helg, ät och svälj!