HÖGERSPÖKET: SKALL DET VARA SÅ JÄVLA SVÅRT ATT FÅ ORDNING PÅ POLISEN?

Högerspöket har efter en tid i dvala vaknat till liv igen och skickat mig ett odödligt mästerverk om polisen, om justitieministrar och en professor som pendlar mellan galenskap och genialitet. Dock vill jag, Tokmoderaten, be att få tydliggöra att det som skrivs enbart är Högerspökets högst privata åsikter och inget som kan läggas mig till last nu eller i framtiden.

"Ibland känner Högerspöket sig riktigt ensam. På det där sättet som bara odödliga kan göra. Visst han jagar oskulder med Vlad Dracula ibland, och krökar med dr Jekyll och Mr. Hyde och går på bio med Mina Harker. Men någon sådär jättenära bästis har han inte, till skillnad från Beatrice Ask.

Bea springer runt i riksdag och regeringkansli och viftar med sin lilla röda [mobil]. Men till skillnad från högerspöket så svassar hon inte runt ensam, utan arm i arm med Hillevi Engström. Det är just denna vänskap som gör att högerspökets antagonist Jack the ripper, som slutat mörda prostituerade efter en AMS-kurs och numera gör villainbrott, fortfarande går fri.

För Hillevi har bland sina förflutna romanser Lars Ericson. Uppbrottet ur relationen var inte alls som Högerspökets brukar vara, där någon, i allmänhet Högerspöket blir pålad rätt igenom hjärtat. Det var istället sådär översött och ordnat som det inte alls borde vara. Så de är fortfarande såta och goda vänner.

Högerspöket hade kanske, men bara kanske, inte hängt ut en riksdagskvinnas lustar och kärleksliv om inte även Lars Ericson är en offentlig person. Han är nämligen polisfacket i Stockholms ordförande. Och Polisfacket är en riktigt ond organisation.

Din trygghet står inte på deras agenda. De vill istället att polisyrket inte ska vara så jobbigt. Att jobba nattskift är jobbigt, inte för ett ljusskyggt Högerspöke förstås, men för Svennebanan är det det. Ännu jobbigare är det förstås att brottas med kriminella. Och tänk dig hur jobbigt det är att sitta och förhöra någon som bara ljuger för dig. Det är sådant som gör att man känner sig kränkt och ledsen. Kravaller ska vi inte tala om. Tänk att stå där med fjäderbatong och en fjantig plastsköld medan medelklasskids kastar sten på dig. Då är det bättre att titta på när någon blir misshandlad bara 15 meter från 200 poliser. Annars kan man ju provocera ligisterna till att kasta ännu mer sten.

Nej. Polisjobbet ska bli ett vanligt jobb om polisfacket får bestämma. Inget spring efter bus, inga brottningsmatcher, inga gnällande offer, inga nattskift, det är målet. Ett vanligt byråkratjobb med papper, formulär, hålslag, häftapparat och kontorstider är ju så mycket bättre. Allra helst med en massa varmkorv. Dessa lömska ord viskade Lars varje natt i Hillevis öra tills hon fullt och helt trodde på dem. Och Bea är inte svårövertalad. Fråga bara de pojkar hon umgicks med på MSU-tiden.

Så polisfacket vinner kilometer efter kilometer av mark. Och vår polis blir ännu sämre. När andra poliskårer sadlar upp inför natten för den eviga kampen mot kaoset går den svenska polisen hem. De som stannar kvar gör det för att få lite mer komptid att äta korv på.

Högerspöket har ett radikalt förslag. Gör Bea till Mys- och pushoverminister, återkalla Gunn Hellsvik till sin forna tjänst och gör Leif GW. Persson till polisminister. Gunn är jurist, modig och kall. Det finns liksom inte en chans i helvetet, för Högerspöket har varit där, att hon släppt igenom FRA-lagen. Leif GW. Persson är visserligen ett vänsterinriktat fläskberg som mest bara flåsar, men det han säger däremellan är bra.

Han säger att svensk polis inte gör sitt jobb, sen flåsar han, och att polisfacket är problemet, för att sedan mumla lite. Han flåsar lite till för att sen säga att polisen blivit överbyråkratiserad, flåsar ännu mer och säger att polisen helt måste göras om.

Högerspöket och hans varulvar brukar titta på Efterlyst för att omväxlande hojta "Hurra!", "Så ska det va!" och "Honom ska vi ha!" och sedan yla.
Nu är det förstås helt orealistiskt, det inser även ett idealistiskt Högerspöke. Men han anar ändå lite hopp längs horisonten.

Maria Abrahamsson kandiderar nämligen till riksdagen. Hon är jurist. Hon var emot FRA. Hon har stake. Hon är precis som du och jag embarligt trött på de lata karbonkopior på Kling & Klang som befolkar våra polisstationer.

"Maria Abrahamsson till Riksdagen" finns det redan en grupp på facebook som heter. Det borde finnas en som heter "Maria Abrahamsson till justitieminister!"

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD 4, DN1, DN2, DN3, DN Debatt, AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2, Kalle Anka, Trixe

ALLDELES FÖR TIDIGT - TACK ULF!

Mångsysslaren och kulturpersonligheten Ulf Larsson har vandrat vidare till de sälla jaktmarkerna, alldeles för tidigt. Det finns mycket att avundas och minnas Ulf Larsson för, hans goda humör, hans förmåga att få andra på gott humör och en social kompetens utöver det vanliga. Som politiskt aktiv och bosatt i Sundbyberg hade jag nöjet att några gånger få språka med - och det var alltid med ett leende på läpparna man avslutade konversationen...

Den gode Ulf kom fram till mig när jag stod i vår moderata valstuga vid korsningen Järnvägsgatan - Sturegatan i central Sundbyberg under valrörelsen 2006, och vi hade en inlevelsefull diskussion om politikens innersta väsen. Ulf röjde absolut inte sin valhemlighet, men ordflödet avslöjade nog trots allt att jag inte hade något att hämta hos denna väljare trots alla mina försäljningsknep, och eftersom Ulf var aktiv inom kulturen så var väl det knappast någon överraskning att jag talade för döva öron.

De andra gångerna jag pratade med herr Larsson var när jag lätt påstrucken tog mig hem med tunnelbanan från innerstaden till bostaden i den faschionabla stadsdelen Lilla Alby. När alkoholen går in går raderar man samtidigt spärrarna som gör att man inte pratar med folk som man inte känner, och därför satte jag mig bredvid Ulf och pratade om allt mellan himmel och jord de 12 minuter det tar att ta tuben från Centralen till Sumpan. Han var snäll, han var god och han lyssnade, men jag tror nog att jag sårade honom lite lätt andra gången vi strålade samman i en tunnelbanevagn full av skrålande, berusade fjortisar och havererade fyrtiotalister.

Första gången vi satt och pratade var Ulf go' och glad som kexchoklad, lite lagom rund och harmonisk, medan han den andra gången gått igenom sitt stålbad och gått ner otroligt mycket i vikt. Måhända kan den adipösa fritidspolitikern ha varit avundsjuk, missunsam och bara frustrerad över att min egen bantingsmetod med Toscasnäckor och Orangina till frukost inte fungerade. Jag hälsade på Ulf, som vid det här laget tycktes känna igen mig, och började samtalet med att konstatera att han hade lyckats bra med sin viktnedgång. Ulf Larsson sken upp som en sol för några mikrosekunder för att sedan få höra av den alltför uppriktige tokskallen att jag tyckte han passade bättre som rundlagd. I mina ögon så var det ju så, han såg gladare ut och mer tillfreds ut när kroppshyddan var lite mer tilltagen... eller är det så att jag har satt mina 98 kilo isterbuk som norm för hur alla andra skall se ut?

Nu har Ulf Larsson gått bort, och det är alldeles för tidigt att göra det som 53-åring. Jag vill självklart instämma i alla kondoleanser och hyllningar. Vila i frid Ulf Larsson.

Länkar: SvD, DN, AB1, AB2, Expr1, Expr2

EN SÖMNTUTAS FÖRSVARSTAL...

Mitt hjärta finns hos ett av allsvenskans absolut sämsta lag, Hammarby. Mitt lag kämpar i botten av tabellen mot ett hyfsat trevligt lag från de delar av Göteborg där mitt parti har sina kärnväljare - Örgryte Idrottssällskap, och ett lag som av högst suspekta skäl skapat en ohelig allians mellan vår älskade statsminister Fredrik Reinfeldt och rikets revolutionsledare Ohly - Djurgårdens Idrottsförening.

I dag möter Allmänna Idrottsklubben just detta patrask från innerstaden, Djurgårdens Idrottsförening, som uppenbarligen förenar folk över alla politiska skiljelinjer och klassgränser, och vad jag hoppas på är att mina små gnagarsöner skall få vara lyckligare än min Djurgårdstant när lamporna slocknar och snarkandet tar över efter gapande och tjat. Det borde ju vara en lätt match för AIK eftersom Djurgården är precis lika usla som mitt Hammarby och med tanke på att de blårandiga har Sveriges absolut sämsta burväktare i Pa Dembo Touray. Men nu har Allmänna Idrottsklubbens motor, dynamo, spelgeni och festprisse Dulee Johnson sovit bort alla möjligheter att få vara med och hjälpa mitt lag kvar i Allsvenskan. Det stinker...

Dulee Johnson sov över en matchgenomgång, en stor del av en träning och det svarta lagets ledare Stahre kände sig nödgad att se till att Djurgården fick lite bättre odds i kampen om liv och död. Dulee sov och flicktränaren André Jeglertz kan nu dra upp en ny taktik där hans små trippande spelare får det lite lättare att trippa omkring på mittplan.

Dulee sov och ingen klocka i världen fick upp karl'n. Själv förundras jag över idrottens eget bestraffningssystem. Om jag kom försent till jobbet på grund av att jag sovit lite för länge efter att ha drömt våta drömmar om Ginatricot-modellen eller en kvinnlig toppolitiker i röd negligé så skulle jag se det som en belöning ifall chefen mötte mig i dörren med en skarp blick och förvägrade mig rätten att komma till jobbet dagen efter. Lön skulle jag få, men utan att lyfta ett finger och där den enda arbetsinsatsen skulle vara ett idogt samlande av navelludd. Ungefär så är det ju i AIK vs Dulee-fallet. Inget löneavdrag för att han sov, och han får inte jobba under derbyt. Ett bättre straff hade väl varit att låta honom spela hela matchen utan möjlighet till att bli avbytt, för att sedan be Joos Hoiveld ge honom en rejäl glidtackling i matchens inledningsskede... Sug på den Stahre, låter inte det bra?

Dessutom tycker jag att Black Army bör lägga lite TIFO-slantar på ett besök på Teknikmagasinet. De har en väckarklocka som borde få upp den lille späda mittfältsdirigenten, en rent fantastisk kreation! När klockan börjar tjuta våldsamt så skickas ett tefat i väg från klockan och börjar flyga omkring i rummet, se bilden ovan. Den trötte mittfältaren måste då hoppa upp ur sängen och jaga det där flygande föremålet för att sedan trycka ner den i klockans landningsplats. Som kompliment till detta finns även en hel del andra fascinerande produkter som borde få Dulee Johnson att kunna släpa sig i väg mot Karlberg i tid. Det finns dynamitklockor där Dulee skulle få visa sina talanger som bombtekniker innan tystnaden lägger sig i hans sovrum, det finns discokulor som blinkar och tjuter men detta kan väl möjligtvis bara få festprissen att tro att han är kvar på Café Opera och det finns en variant där man måste få tre pusselbitar på plats innan oväsendet tystnar - alla dessa i kombination och AIK kanske kan ta sitt guld.

Är det så att AIK sviker ikväll, och att Djurgården får hoppet åter så anser jag att skulden ligger hos två män: 1) Stahre, de svartas tränare som inte har rätt straffsats i sin regelbok. 2) Dulee Johnson som med största sannolikhet har Tse-Tseflugor som husdjur hemma i sin lya. I kväll är jag mer AIK:are än någonsin, och hoppas att allt skall gå världen trots allt - men oron kommer krypande att såväl Reinfeldt som Ohly kommer vara lyckliga samtidigt för en gångs skull.

Länkar: SvD, AB, DN, Expr1, Expr2

GAME, (S)ET AND (M)ATCH...?

Talar man om tennis så är ju resultatet 6-0 den yttersta förnedringen av motståndaren. Skulle man däremot överföra samma resultat till en jämförelse av partiledare, statsministerkandidater eller Alliansens ledare mot den Rödagröna rörans dito så är det lite mer svåranalyserat...

Uppenbarligen är det ju så att folk i landet har ett betydligt större förtroende för partiet Socialdemokraterna än de har för statsministerkandidaten Mona Sahlin. I opinionsundersökning efter opinionsundersökning så väger det jämnt mellan blocken, medan det när jämförelsen görs mellan statsministerkandidaterna eller en jämförelse mellan Sahlin och alla andra partiledare så är det allt annat än positiva siffror för Mona Sahlin. Denna morgon kommer ytterligare ett bevis på att Mona Sahlin är ett sänke för socialdemokratin. Den dagen då ledare ställs mot ledare, när trovärdighet ställs mot trovärdighet och när man som väljare börjar förstå att man med en röst på sosseriet får: a) Mona Sahlin, som man saknar förtroende för i alla läger, som statsminister. b) Lars Ohly som minister. c) Miljöpartiet som regeringsdeltagare med Veto-rätt. - vad händer då? Jag har ju egna mina drömmar, mina önskemål och förhoppningar om vad uppvaknandet kommer medföra. Den dagen då Monas förtroendekapital och SAP:s väljarstöd synkroniseras kommer det tidigare statsbärande partiet att bara vara ett minne från svunna tider.

Jag har av min bloggarkollega Kristian Krassman getts epitetet "riktig Mona-hatare", men eftersom Kristian är socialdemokrat så kanske han inte inser att det är av omtänksamhet och empati för hanses parti som jag tjatar om kvinnan Sahlins oförmågor. En annan sympatisk sossebloggare Westerholm anklagar Gudmundsson, PJ Anders Linder och Brors för att vara sossehatare, men frågan man bör ställa sig är ifall det inte vore tjänstefel av dessa insiktsfulla journalister att se sanningen som den ser ut, att lyfta på det blöta täcket och se en statsministerkandidat i fosterställning som ligger och hulkar över att alla är så elaka mot henne. Jag hatar inte sossar, jag gillar många sossar och drömmer till och med om vissa. Just därför gör det ont när jag förstår vad dessa personer nu måste känna, när valsegern som för ett år sedan låg i en liten sidenask numera är högst osäker och orsaken står att finna i ett otydligt och mediokert ledarskap. Min äldsta son tycker att jag mobbar Mona, och då funderar jag några mikrosekunder på om folkupplysning och mobbing är samma sak innan jag låter fingrarna fortsätta spelandet över tangentbordet...

Mona sitter där hon sitter enbart på grund av kvoteringen och att hon var den enda kvinnan i rörelsen som på allvar ville ta över efter Sankt Göran. Det stöd hon hade som färsk partiledare, även om det stödet var svagt, har nu blåst bort totalt. Det spelar liksom ingen roll hur mycket erfarenhet hon må ha inom politiken när folket upplever sig klassade som mindre vetande när fru Sahlin lägger huvudet på sned, kisar med de intryckta ögonen och börjar svamla på ett sätt som får en förskolepedagog att verka vara vuxen i sin argumentation Tror Mona på fullaste allvar att folk blir mer positiva bara för att hon pratar sävligt, övertydligt och fånigt varenda gång hon får tid i media?

Och som om det inte räcker med sättet hon talar, så är budskapen desamma som genom alla åren, trots att Mona lovat reformera sitt parti. Det är samma skattehöjningar, det är samma oförmåga att se nya lösningar på gamla problem. Det må ju vara fånigt av mig att kommentera Monas sätt att prata, eftersom min egen favorit till statsministerposten ofta låter som om han går på något nedåt-tjack... Men Monas oförmåga att prata tilltalande i kombination med hennes ständiga malande med floskler och otydligheter får mig att känna avsmak för hennes talpedagog och hennes retoriklärare.

Igår så var Mona av alla människor ute och kritiserade regeringen för att de ingenting kan om bilindustrin och dess behov. Det är samma Mona som för några månader sedan ville pumpa in miljard efter miljard till SAAB för att hålla en kroniskt förlustbringande biltillverkare under armarna ytterligare några år. Miljard efter miljard av skattebetalarnas pengar till ett företag som visat vinstsiffror i bokslutet ett år av de tjugo senaste, det är Monas styrka som politiker. Mona ser något fantastiskt som är värt att rädda när ingen seriös biltillverkare vill ta i SAAB ens med tång, Mona vill med dina och mina skattepengar rädda ett förtag med högst dubiös förmåga att ens överleva nästa kvartal. Varvskrisen Mona? Var du inte politiskt aktiv när sosseregering efter sosseregering pumpade in pengar i de varv som idag bara är monument av en svunnen tid? Sedan går Mona ut i media och anklagar regeringen för att inget veta om bilindustrin... Jag litar mer på Maud Olofsson i denna fråga faktiskt hur sjukt det än må låta.

Siffrorna skrevs till 6-0 i Reinfeldt favör denna morgon. På punkt efter punkt så sågas Monas förmåga att leda landet, och frågan rörelsen bör ställa sig denna morgon är om hon ens har förmågan att leda sitt parti. Jag kan tänka mig att det grubblas på Sveavägen 68 denna morgon. Räcker det med att putta ner Mona från toppen på valsedeln i hemlänet Stockholm till förmån för en tvålfager mångsysslare vid namn Bodström för att rädda det här? Fan tro't, men tro mig när jag säger att jag faktiskt unnar "rörelsen" ett ledarskap värt namnet, något mycket bättre än det vi nu ser i fokus varenda gång kandidat ställs mot kandidat.

Länkar: DN1, DN2, AB, SvD, Expr, "Kalle Anka", Kent, Mary

VÄGARNAS FASA - DEN RUNKANDE HOLLÄNDAREN

När man på något av de sju haven stöter på spökskeppet "Den flygande Holländaren" kan man utan att vara synsk ge sig den på att något obehagligt eller rent av fasansfullt skall inträffa. Nu har spökfartygets arvtagare kommit i land och kör långtradare på det undermåliga svenska vägnätet. Ser man en upplyst lastbil med gula registreringsskyltar komma åkande, med ryckiga rörelser och ett till och från monotont farande över den sliriga vägbanan så vet man att det är den olycksbringande "Den runkande holländaren" man stött på... Av bilden ovan kan man se att han varit i öst innan han slog till på våra vägar och det kan förklara varför olycksstatistiken i östeuropa är en skrämmande läsning.

Första gången denna uppenbarelse skymtades i Sverige var på Riksväg 40 mellan byhålorna Borås och Göteborg. En i dimma inhöljd tradare stod där i ytterfilen, och hade kolliderat med vägräcket. Ordningsmakten kom till platsen, och tog sig efter en stund in i den skräckinjagande förarhytten. Inifrån kunde man höra ett rytmiskt dunkande, konstiga ord på ett främmande språk som pendlade från djupaste falsett till den dovaste basrösten. I bilen satt han, den mytomspunne runkande holländaren och hindrades inte i sitt skådespel ens när polisen tog med honom i sin lilla blåvita radiobil.

Färden gick fort mot polishuset i Borås, och när man anlände till garaget så kunde man i taket på polisbilen se tydliga lämningar efter den terror de plågade poliserna måste ha varit med om. Det troppade kladdiga substanser, det luktade av manligt sekret. Och det hela fortsatte i förhörslokalen, i arresten och till slut fick man sätta upp små skyltar i entréen på polishuset - "Varning. Det kan finnas små pölar av sperma i korridorer och trappor. Se upp så att ni inte halkar!"

En som mött den runkande holländaren är den kända TV-profilen och hastighetsöverträdaren Leif "Loket" Ohlsson. Strax efter att han passerat den guppande tradaren i vägrenen med nederländska registreringsplåtar så fastnade han i en hastighetkontroll vid Delsjömotet. Liknande olyckor och oturliga händelser brukar drabba de som stöter på vägarnas eget spökskepp. Till exempel så har de poliser som transporterade mannen till arresten sedan dess plågats av erektil dysfunktion. Läkarna står oförstående om detta är en effekt av ha få sett en manlig överman med kronisk "ribba" eller om det är något djupare psykosomatiskt tillstånd som drabbat polismännen...

Hur som helst, ser man de rytmiskt gungande långtradaren komma farande så är det bara att stanna, räkna till 69 och hoppas att Gud hör bön för att därefter be om räddning. Själv tänker jag hädanefter se till att det blir E20 via Örebro och Burger King i Laxå varenda gång vi skall åka till Göteborg.

Länkar: SvD, AB, Expr

BAJEN, BÄRS OCH BOMBADE BROILERS...

"Hej, jag heter Fredrik och jag är Hammarbyare"

Man kan ju en dag som denna hälsa på folk som man gör på ett AA-möte, för precis som alkoholismen upplevs som skamlig som upplever jag det i dag näsan som skamligt att hålla på Hammarby.

Under min uppväxt hade jag inget direkt favoritlag i fotboll, allsvenskan var tråkig, usel och lag som IF Saab, BK Derby, Brage och Halmia förgyllde ju inte direkt min uppväxt - intresset låg på elitserien och Brynäs som jag började gilla för att de vann SM-guld vartenda år. Enda gången som jag var nära att få upp ögonen för fotboll var när hemstadens stolthet IFK Eskilstuna kvalspelade år 1981 och föll på mållinjen mot ett ännu värre bondgäng från Kalmar...

Året var 1990 när jag började hålla på Bajen, för snart 20 år sedan alltså. Orsaken till detta var att jag då började jobba på Södersjukhuset - och där skulle man bara hålla på Hammarby enligt anställningskriterierna. Det som började som inställsamhet utvecklades till gillande och efterhand till kärlek. Allsvenskan blev efterhand alltmer intressant att följa och Söderstadion fick några besök av kufen Antonsson. Det gick upp, det gick ner och till slut fick Hammarby det där efterlängtade SM-guldet år 2001. Det var tider det...

Nu är "vi" på väg att återigen falla in i ett beteendemönster som får tryggheten att bli otrygghet, en fast plats i allsvenskan att bli en ny våg av jojo-pendlande upp och ner i seriesystemen. I går togs ett sjumila-kliv mot Superettan och det enda som tröstar är att "aporna" från Djurgården är precis lika usla som vi. Jag håller på Bajen, min älskade på Djurgården och alla våra fyra söner har uppenbarligen lyckats hitta rätt när de valde AIK. Valde och valde förresten- de hjärntvättades av min lillebror, och vad mor och far tyckte betydde ingenting alls. Jag kan ju inte klandra dom eftersom jag också sket i min mammas ambitioner, med att få mig till att bli sosse.

I går var folk galna på Söderstadion och skall man vara politiskt korrekt så skall man väl fördöma de som kastade in bengaliska eldar och sköt fyrverkerier, de som försökte ta sig in på planen och de som hotade Hammarbys styrelse. Så härmed är jag politiskt korrekt och fördömer dessa kriminella handlingar.

MEN det innebär inte att jag inte förstår frustrationen hos alla de som delar mina känslor för Hammarbys fotbollslag. De senaste åren har ju varit en alltmer bisarr fars att bevittna, där stjärna efter stjärna säljs och försvinner, där pluskontot borde vara gigantiskt med tanke på dessa försäljningar och där en trogen publik borde se till att kassflödet går åt rätt håll - men så är det aldrig i Bajen. Uppenbarligen så är det så att den styrelse och de styrelser Hammarby fått se ig lida under är totalt inkompetenta, värdelösa och allt annat än insiktsfulla. Det gick dåligt när vi hade Charlie Davies och Lolo Chanko, så för att få laget ännu lite sämre så säljer man dessa och köper in brasilianare som numera inte ens platsar på bänken. Dagens Hammarby är en marginellt förbättrad variant av Hammarby TFF:s talanglag. Man behöver inte vara cynisk för att förstå att vi ligger där vi förtjänar att ligga, och att en nedflyttning skulle vara en fullt normal utveckling för ett lag som år efter år åderlåts på sina ledargestalter, på sina målsprutor och sitt hjärta.

Nu står vi där på avgrundens rand, och jag ser ingenting i världen som skall kunna rädda Hammarby kvar i allsvenskan nästan säsong, och kanske är det bäst så. För har man de ambitioner som Hammarby IF:s styrelse tycks ha med representationslaget så kan man lika gärna harva i en serie där man någon gång får jubla åt ett mål, få glädjas åt en seger eller bara känna att liva kan vara gott. Om det sedan är Superettan eller någon korpserie vet jag inte, även om jag misstänker att det senare alternativet är det som tilltalar styrelsen mest. När den nye orföranden Thorsell säger "– Med sådana här anhängare vet jag inte om vi förtjänar att vara i allsvenskan" så må han ha rätt men detsamma kan också sägas på detta sätt "Med en sådan här styrelse vet jag inte om vi förtjänar att vara i allsvenskan". Det är precis lika sant som det första påståendet...

Jag får vara glad att mina barn är glada, jag får hålla på AIK när de skall se till att Djurgården är det lag som gör oss sällskap ner i mörkret. När det är svårt att glädjas åt sitt eget lags framgångar så kan man ju ändå gräva fram skadeglädjen över att det finns ett annat lag som är precis lika uselt och som inte heller borde få spela i en serie med publikt intresse...

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB1, AB2, Expr1, Expr2, Mary

KUPPEN REDAN LÖST, JAG HAR SVAREN - HIT MED BELÖNINGEN G4S!

Jag riggar webkameran, lägger de smutsiga glasögonen på pannan och rufsar till det allt mer grånande håret. Sedan börjar jag berätta in i kameran vad som egentligen hände i morse, i Västberga vid sjön Aspen, i Arninge och Orminge. Ser man ut och pratar som Leif GW Persson så är man ju extremt trovärdig när det gäller att uttala sig om kriminalitet har jag fått för mig, så jag drar ett helrör estnisk Viru Valge Vanilla för att jag skall sluddra lika våldsamt som mitt alter-ego när jag föredrar lösningen på dagens kupp.

Utan att veta om det så var det ju faktiskt inte jag löste det hela, utan en läcka på Lettlands finansdepartement som spred nyheten om ett rekordstort inflöde av pengar till den lettiska staten. Nyheten spreds vidare via Svenska Dagbladet, och till och med en man med rufsigt hår, en söndersupen lever och brillorna i luggen kunde ju här lägga ihop 1 promille+1 promille och få svaret 2 promille...

I Lettland finns det gott om människor som fått se sin tillvaro slagen i spillror, och skulden har lagts på de svenska storbankerna. Jag vet nog mer än någon annan hur det är att känna sig bitter och jag förstår att familjerna Adonis och Plédsky-Gladz i den lettiska hamnstaden Ventspils bestämde sig för att skicka sina 8 söner över havet till landet som kvaddat deras hemekonomi. De kom med en liten båt till det nedlagda kustartilleribatteriet på Femöre utanför Oxelösund, båten sänktes och de tog sig via den gröna länstrafikbussen till Södermanlands residensstad Nyköping för vidare färd mot Stockholm. i stockholm träffade man sin kontakt, den desillusionerade väktaren Fridolf Bärfisankel som gärna delade mig av sina kunskaper om värdedepån i Västberga.

Ena sonen Adonis hade en bakgrund i den Röda Arméns helikopterförband och hade snabbt lärt sig att flyga Bell på Flight Simulator X på sin hemdator innan den lettiska motsvarigheten till fogden hämtade densamma för en obetald gasräkning. Fridolf Bärfisankel hade rekognoserat sig till en helikopter som var lätt att sno i den lilla byhålan Norrtälje. Så gjorde man under natten till denna dag, och vad som hände sedan är väl numera omskrivet i allt från Svenska Dagbladet till Kamratposten. Kuppen gick som smort eftersom Fridolfs vän på Värmdö, Rutger Ståfräs hade hängt en bolagspåse på Polisens helikopterhangar med en lapp och texten "BOBM! Förlåt, BOMB!" och därmed "groundat" polisens tvenne helikoptrar.

Adonis d.ä släppte ner sina Spetznaz-utbildade bröder på taket till Värdedepån och medan små svenska poliser sprang omkring hjälplösa där nere på marken så kände han sig så tillfreds med tillvaron medan rotorbladen snurrade och påse efter påse med svenska kronor lastades ombord. Man flög till Aspen, där alla utom Adonis d.ä hoppade av och åkte med buss 708 till Rönninge station och vidare till Södertälje för flygbussen mot Skavsta. När detta skrivs sitter det med största sannolikhet sju letter med stora blåa IKEA-kassar på Skavstas terminal och äter smörgåsar som är dyrare än flygbiljetterna till Riga med avgångstid 19.40...

Fridolf körde Adonis d.ä till Frihamnen från Arninge med sin Skoda Felicia. Och om man vill hitta den duktige helikopterpiloten så lär han i detta nu sitta och sova ombord på Tallinks Festival. Ingen IKEA-kasse där inte, bara en tröstlös väntan på att fartyget skall lämna Sverige. Några femhundra-lappar har han fått stackarn, för att överleva på smörgåsbord och paraplydrinkar under resan hemåt. Fridolf däremot åkte hem till sin hyresrätt i södra Stockholm där han fick träffa några medlemmar ur Nationella Insatsstyrkan innanför dörren. För redan i samma sekund Adonis klev på rulltrappan upp till Frihamnsterminalen så slog han 11414 och tipsade polisen om Fridolfs deltagande i kuppen och svaret från polisen lät inte vänta på sig. Och medan detta skedde stod TV4:s reporter och svammlade i direktsändning om att man hittat helikoptern i Orminge.

I Lettland så blev man hos Finansdepartementet överlycklig över att från välunderrättade källor få höra att så många svenska kronor snart skulle kunna växlas in till lettiska lats. Man var så lycklig att man inte tänkte sig för när man triumfatoriskt släppte nyheten om den positiva lettiska "handelsbalansen". Men där fanns lilla jag Fredrik M B D Antonsson redo att lösa kuppen med min fantasi, med min slutledningsförmåga och med en hel del vilda gissningar. Men om, om man nu skulle hitta några nyrika letter i Skavstas terminal eller ombord på Festival så vet G4S härmed var de skall skicka belöningen. Tack på förhand...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB1, AB2, AB3, DN1, DN2, Expr1, Expr2

Fotnot: För min egen säkerhets skull är alla namn i texten ovan vanställda.

EN NY "MILITÄRLIGA" VISAR UPP SIG?

En syn som kan bli vanlig över våra värdedepåer i framtiden...?

Morgonens spektakulära rån mot G4S värdedepå visar att vi i Sverige trots allt som hänt och händer runt omkring oss fortfande är ett hyfsat naivt litet land. Det var inte länge sedan man lagförde ett gäng som under en hel dag höll Göteborg som gisslan efter ett liknande rån mot Postens terminal. Då var det precis som nu - fotanglar över halva staden, sabotage mot ordningsmaktens helikoptrar och ett agerande som var var extremt välplanerat. Då Göteborg, nu Stockholm - och Polisen står på backen och kan bara se på hur en helikopter med luftlandsatta rånare tömmer en värdedepå. Allt medans Polisens helikoptrar i en förstärkt, obevakad lada ute på Värmdölandet förvägras att lyfta genom sabotage och bombhot.

Först och främst kan man bara beklaga att vi i Sverige inte hunnit längre när det gäller samverkan mellan ordningsmakt och Försvarsmakt i extrema situationer. Det är nämligen i mina ögon en extrem situation när rånare gör sådant som Försvarsmakten numera lagt i malpåse, nämligen luftlandsättningar. För tänk om det slaktade försvaret hade haft stridsflyg kvar på garnisonen i Uppsala, tänk om incidentroten hade kunnat nå huvudstaden hyfsat snabbt eller att regelverket hade varit sådant att man kunnat förfölja, identifiera och leda polisens markinsats från två förföljande JAS-39 - tror ni inte att det då hade luktat lätt av avföring inne i helikoptern? Att skjuta ner densamma med en jaktrobot ligger ju ännu så länge mest för mig, och inte för staten Sverige... UPPDATERING 2009-09-25: Uppenbarligen fanns JAS-planen där, men förvägrades att ingripa. Skall Ådalen 1931 fortfarande innebära att vi inte militärens resurser skall kunna användas när polisen har lamslagits av en kasse med en "bomb". Jag håller med Folkpartiets Allan Widman om att är oförsvarligt att låta bli att assistera i en exceptionell situation.

Polisens säkerhetstänk visar också med all tänkbar tydlighet att man trots alla insikter om den organiserade brottslighetens framfart inte förstått det här med säkerhet. I huvudstaden finns två polishelikoptrar, de står på samma plats i en liten hangar ute på Värmdö - långt borta från civilisationen och uppenbarligen utan en acceptabel bevakning. När man vill hålla polisens luftförmåga på marken så kan man som elaking tydligen utan större problem göra detsamma. I Göteborg sköts det våldsamt in i helikopterhangaren på Säve, och här handlar det om ett bombliknande föremål som förhindrar jakt.

Pirater längs våra kuster, luftlandsatta rånare och en polis som försöker göra så gott de kan - men duger det? Vi står inför EU-toppmöten i det här landet och vilket förtroende inger detta vår svenska förmåga att hålla ordning i landet bland omvärldens säkerhetsplanerare? Nu handlar det om massor med pengar, då kan det handla om en attack mot världsdelens ledare - med samma organisation och förmågor har man visat att Sverige är sårbart, lekande lätt att lura och att förmågan att hålla ordning inom landets gränser tyvärr är lika bräcklig som den förmåga vi påstår oss ha för att skydda landet mot yttre hot. Det är bara att föreställa sig ett gäng fanatiker med STINGER-missiler och en beslutsamhet som heter duga, och så framstår polisen i omvärldens ögon som Kling och Klang igen...

Helikoptern har flugit i väg, på låg höjd och utan att någon har kunnat förfölja den. Hoppet står till radarövervakningen och att man på skärmar skall ha kunnat se vad det lilla luftfartyget tog vägen efter sina eskapader i Västberga. Det var spektakulärt, det var skickligt och det var professionellt utfört - och det är inte utan att man inte kan låta bli att bli lite imponerad av "yrkesmännens hantverk".

En läxa Polisen redan nu bör dra är att flytta sina helikoptrar till en plats där det iallafall är svårare att slå ut dom. Arlanda? Gamla F16 i Uppsala? Med polisens helikoptrar i luften hade det varit ett högriskprojekt att slå till så här, med helikoptrarna fast på marken närmast en barnlek.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2, Expr3

FÖRSVARET OCH "TUTTARNA"

Demi Moore som soldat, men uppenbarligen utan strids-BH.

Under en lång tid så har vår alltmer krympande Försvarsmakt brottats med allehanda problem när det gäller matrielförsörjningen. Det har under åren som passerat gått troll i ett flertal projekt, som till exempel den ständigt försenade leveransen av Helikopter 14, avsaknaden av luftvärn på flottans korvetter, det ständiga ältandet om personbilar eller pansarfordon gör sig bäst bland galna Talibaner i Afghanistan och mycket, mycket mer. Dessa projekt kan väl uppröra den mest kritiskt granskande försvarsvännen, men är ju ändå blaha-blaha mot den stora katastrof som nu uppdagats av media...

I den nya och mikroskopiska Försvarsmakt som snart ser dagens ljus är det tänkt att frivilliga män och kvinnor skall tjäna fosterlandet på alla platser runt om i världen utom just i Fosterlandet. I och med att man öppnat dörrarna för kvinnans inträde i denna heliga församling så uppstår ett antal logistiska problem när det gäller uniformens underklädspersedlar. De kvinnor som skall möta fienden i de afghanska bergen, på Adenvikens vatten eller i Tchads öken utrustas just nu med en BH som smälter, en brösthållare som brinner. Skandal känns som ett alldeles för milt uttryck att använda. Frågan är vad som händer med trosorna, smälter dom också när det blir för hett? Står dom emot en eldkastare? Knappast.

Man skäms ju att vår Försvarsmakt inte haft förmågan att prioritera bland sina matrielbeställningar. Självklart skulle såväl en strids-BH m/90 i såväl grön som ökencamouflage och en strids-trosa m/90 i samma modeller och med små, små kevlarplattor samt flamsäkert matrial ha tagits fram innan Försvarsmakten hade det dåliga omdömet att skicka i väg kvinnor utan fullgott skydd på internationella missioner. Vad har FOA och FMV sysslat med egentligen kan vän av ordning lätt fråga sig, varför är det så att år 2009 så brinner försvarets BH likt en halmbock i Gävle när man fjuttar på den? Och varför knäpps den upp av sig själv i strid, är det för att den frusterade Talibanen skall tappa fokus under den tid det krävs för att sätta en eller två 5.56 i turbanen?

Denna skandal måste innebära att huvuden rullar. Kommer det bli den nyss utnämnda ÖB:n Sverker Göransson som offras, eller tar Tolgfors konsekvenserna av underlåtenheten att se till att kvinnans mest värdefulla kroppsdelar lämnats oskyddade? Eller är det så att hela HK borde packa och dra? Vem vet vad denna tragiska episod i vårt försvars ack så stolta historia kommer utmynna i. Det enda man kan vara säker på är att detta aldrig hade hänt ifall Anders Björck hade varit ansvarigt statsråd för denna statliga bisyssla...

När jag som ung, vältränad och synnerligen motiverad plutonsbefälselev kämpade mig igenom ett soldatprov i dåvarande Älvsborgs läns skogar så hade vi en frivillig kvinna med i plutonen. Från början hade de varit tre men innan vi började våra mest strapatsrika övningar så var två bara vackra minnen som flytt. Men en härdade ut, kämpade på och straffades grovt för att Försvaret inte tänkt till om underkläder för de fåtaliga kvinnor som tände på m/59, snuskburkar och tårgasprov. När vi kämpade oss igenom mil efter mil ett par vackra höstdagar så led vår stackars kvinnliga kollega alla helvetets kval. Hon gick nämligen soldatprovet i ett par plågsamma, högst privata trosor som skar in både här och där. hon fick fläskläpp men på helt fel ställe och bröt tyvärr marschen. Vi led med henne, samtidigt som vi förstod att det hade inneburit att hon hade utplånat hela sin kvinnlighet om hon gjort den ultimata uppoffringen och satt på sig kronans kalsonger med en gylf stor som Tingstadstunnelns mynning och med fartränder som aldrig gick att tvätta ur. Det var år 1986, för 24 år sedan nästan på pricken och ingenting verkar ha hänt - kvinnan plågas fortfarande i försvaret. Då fanns inga trosor, nu brinner BH:n bara någon råkar stirra på dekolletaget.

Man kan tjoa om en permanent svensk militär närvaro på Gotland, man kan tjata om ambulanshelikoptrar till Afghanistan och man kan be på sina bara knän att vi i Sverige återigen börjar se verkligheten som den ser ut i vårt närområde MEN ingenting av detta är tillnärmelsevis så viktigt som att våra kvinnor i vapen får en BH som skyddar de bröst som jag skulle ge mitt eget liv för att få skydda.

"I dagens budget begär regeringen riksdagens stöd för att gå vidare med anskaffning av en rad centrala materielsystem. Det kanske viktigaste är ny radarjaktrobot för JAS 39 Gripen, men också nya splitterskyddade fordon, nytt taktisk obemannat spaningsflygplan (TUAV), samt nytt signalspaningsfartyg. Detta ett par veckor efter beslutet att anskaffa artillerisystemet Archer togs" berättar Sten Tolgfors stolt på sin blogg, men inte med ett ord nämner han alla oskyddade och guppande tuttar som nu riskerar att ödeläggas av fel prioriteringar. Eller kan det vara så att stödutredningen egentligen handlar om just detta stöd till en välformad kvinnlig soldat? Oavsett hur situationen än hanteras: Strids-BH m/90 till förbanden - Här och nu, Sten Tolgfors!

Länkar: AB, DN, SvD, Expr, Tolgfors

BLAH-BLAH-BLAH... BUDGETDEBATT

Det är grått ute, men till eftermiddagen skall det tydligen spricka upp i det molntäcke som ger oss en mörk, tråkig morgon. Jättehärligt att solen kommer, det bli jag så glad och vänligt inställd av.

Det är molnigt och mörkt ute just nu, men det är på väg att bli bättre - lite så låter det när Anders Borg i detta nu står och pratar i talarstolen om regeringens budgetprioriteringar i de kristider som trots allt råder. Han är ju så fin och korrekt vår finansminister där han står några meter till höger om talmannen Per Westerberg som i sin tur är en hejare på att buga korrekt. Anders Borg pratar om utanförskap, han pratar om arbetslinjen, han pratar om kriser som ännu inte är över och han pratar om satsningar. Anders Borg hade varit en helt underbar person om han bara klippte håret och avlägsnade den där ringen i örat...

Anders Borg är också politikens egen lilla Usain Bolt, det kunde den skarpsynte tittaren uppmärksamma ifall man tittade på TV4:s direktsändning från Borgs promenad till Riksdagen ifrån sitt departement. TV4:s vältränade och smäckra politiska reporter Lena Smedsaas hade svårt att hänga på så alla eventuella antydningar om att hon är intersexuell kan lämnas därhän. Anders Borg däremot må se intersexuell ut i sin förkärlek för kvinnliga frisyrer och glitter i öronen, men han bevisar sin manlighet genom att korrekt svara på frågor medan han tar sina sjumilakliv Drottninggatan fram.

Hade Borg stegat på litet snabbare så hade det nog inneburit en ambulansresa för Lena Smedsaas, som hon flåsade och frustade när hon fick släppa Borg ur blicken för att med en plågsamt oregelbunden och hastig andhämtning försöka formulera svar på frågor från morgonstudion. Kärlkrampsanfallet var med största sannolikhet lika nära förestående som den kvällen då den sista tittaren lämnade soffan då "Kändisdjungeln" rullade igång. Kul TV blev det iallafall, eftersom ett gäng av människor i utanförskapet trots allt aktiverade sig med konstiga plakat bakom Borg, Smedsaas, reportrar och SÄPO-livvakter.

Det börjar bli ljusare utomhus, litegrann iallafall så humöret blir bara bättre och bättre trots att det är Sveriges mest negativa man som äntrat talarstolen. Thomas Östros, tänk att jobba som hushållare i hans hem, vilken plåga. "Fredrik, det ligger damm i hörnen!", "Fredrik, vad fan är det här maten är kall!", "Fredrik, när tusan skall du ta dig tid att putsa fönstren", "Fredrik, varför har du slarvat bort min flintputs-maskin?" - bara gnäll, gnäll, gnäll och åter gnäll. Sådan är han i talarstolen, och sådan lär han vara hemma också om han nu inte lider av problem med multipla personligheter. Men solen börjar bryta igenom, och inte ens Östros får mig att bli bitter.

Att sitta och titta på en debatt om budgeten på SVT24 tillhör ju mina absoluta favoritsysselsättningar. Man har i Riksdagen plockat ihop gräddan av Sveriges mest intellektuella politiker för att de skall kasta okvädningsord mot varandra, vem behöver då andra förnedringsprogram som "Kändisdjungeln" eller "Fear Factor" att njuta av. Har man sett Östros och Borg svinga mot varandra under knappt en timme så behöver man aldrig någonsin mer i livet sitta framför TV:n och dregla över en gyttjebrottnings-match mellan två vackra damer endast iförda baddräkter. Den politiska pajkastningen slår ju liksom allt...

För övrigt så tycker jag efter att ha sett reprisen av Regeringsförklaringen i repris i dag att talet i sin skrivna form var bra, trots att ingenting nämndes om försvaret av vårt eget land eller vår grannar. Det som var dåligt var att statsminister Reinfeldt inte hade sin bästa dag i en talarstol. Det var stakningar, det var felsägningar och det var alldeles för mycket titta ner i pappret - kort sagt det var inget flyt. Om Reinfeldt vaknar en morgon och känner att det är en halvjobbig dag han vaknar till så finns jag där för dig. Jag kan hålla dina tal, jag kan laga korvgryta till dina barn och jag kan vänslas med din fru. Fredrik Reinfeldt, jag finns där för mig när livet känns tungt och när du behöver avlastning.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2, Expr3

KYRKOVALET, KRISBUDGETEN OCH BITTERHETEN

Usch, jag känner mig fruktansvärt tråkig och bitter. Inte många av mina senaste blogginlägg tar fram något positivt eller roligt - det är bara en massa gnäll. Det är ju nästan så att man kan förstå hur Thomas Östros liv måste vara, för han är väl nästan den enda inom det här landets gränser som gnäller mer och framstår som mer bitter än undertecknad.

Alldeles oavsett vad någon i regeringen än må yppa om statsfinanser eller andra frågor så stoppar Thomas Östros upp sitt bittra ansikte med den stålgrå och nästan dödande blicken för att börja gläfsa, skälla och spy galla omkring sig. Jag är fullt övertygad om att Östros skulle börja med sin kroniska negativa mundiarré även om Anders Borg skulle ge Östros komplimanger om fru Östros utseende i positiva ordalag. Sådan är han, den skallige "vrålapan" från Lappland - fast i ett beteendemönster han inte kan ta sig ur. Jag är också där, men nu är det dags att försöka bryta sig loss...

I dag är det Kyrkoval och det tycker jag är jätteroligt, ja rent av fantastiskt kul. Tänk vad skönt med en kioskvältare till valrörelse så här ett år innan de ointressanta valen. Och är det inte härligt med små grupperingar sprungna ur riksdagspartierna som har skojiga namn, ta bara Folkpartiets religiösa avknoppingar FISK. Förkortningen FISK står för Folkpartister I Svenska Kyrkan. Kristdemokraterna har också sina egna trogna i just Kristdemokrater i Svenska kyrkan. Om dessa kallar sig KDISK vet jag inte, men de skojsiga namnen har gett mig en idé...

När jag någon gång långt bort i framtiden orkar så avser jag starta en liknande grupp för Moderater I LandstingsFullmäktige, MILF. Detta kommer vara en grupp som vill utplåna landstingen som byråkratiska instutioner med inriktningen att se till att kärnverksamheter som sjukvård och kollektivtrafik aldrig får stryka på foten för tidningen Slöjdfröjd.

Det är ett år till valet, det är september och vädret de senaste veckorna har varit bättre än under min ledighet i somras. Men inte skall man vara bitter över att septembersolen skiner och värmer medan midsommaraftonen i Dalarna bjöd på 7-8 grader, ett alltför frekvent regnande från en helgrå himmel och en klosterliknande miljö. För vad kan väl vara trevligare en midsommarafton än att sitta inne i en stuga med 4 rabiata söner och spela Yatzy? Inte mycket och definitivt inte kopulering i det fria en varm och skön svensk sommarnatt då ungarna somnat - alls icke!

Och är det inte fantastiskt att det varje gång en regering som är befriad från socialdemokrater tar över kommer en lågkonjunktur eller finansiell härdsmälta på posten? Och riktigt härligt blir det när man får se politikens egen Samson, allas vår finasminister Anders Borg, briljant leda Sverige genom krisen på ett sätt som får omvärlden att häpna. De flesta är nöjda, nästan alla bortsett den där bittre mannen Östros som gläfser så att fradgan väller ut ur hanses kontor i Riksdagen...

Som Ni kan se är jag glad, lugn och ser famtiden an med tillförsikt även om det finns två saker som stör mig lite, litegrann. Den första rör Kyrkovalet... När mina partivänner i Sundbyberg försöker vinna väljare med kaffedrickande och en pratstund med en f.d kyrkoherde vid namn Hakon Långström ville ju jag ha en mer direkt kampanj under temat "S som i Satan!". Så blev det inte, och jag fruktar att detta kan innebära att vi moderater inte får skörda de framgångar vi så väl är värda i detta ohyggligt viktiga val...

Den andra saken som stör mig är bilden som ni kan se högst upp i detta inlägg. Den lilla seriestrippen finns i en av hissarna på Astrid Lindgrens Barnsjukhus. Den är tecknad av Cecilia Torudd, kulturarbetare. Strippen ingår i en en himlans massa olika serieinlägg i just den hissen, hissen som är känd som "Ensamma mamman"-hissen. Det finns en Alfons Åberg hiss också, där man klart och tydligt kan se likheterna mellan Alfons och vår statsminister utseendemässigt. Torudd däremot har skapat ett riktigt lågvattenmärke, de bilder ni kan se ovan. En rad teckningar där kulturarbetaren jämför Hitler och fascister med allas vår älskade Margaret Thatcher.

Denna Thatcher som räddade Falklandsöarna undan en militärjunta, denna Thatcher som tillsammans med Ronald Reagan fick järnridån att rasa. Måhända är skändandet av denna fantastiska kvinna fullt normalt eftersom alla kulturarbetare är besatta av den onda röda demonen... Men hur skulle det låta i debattprogram och vänstermedier om det i en hiss på ett sjukhus fanns en samling bilder som kopplade Pol Pot och kommunsimen till Tony Blair eller Olof Palme? Ramaskri? Det är väl rätt låga odds på den gissningen om jag skulle vara den som satte oddset.

Nog med gnäll, från och med nu och en vecka framåt är det vänliga veckan på Tokmoderaten. Oavsett vad Östros kriker eller Mona svammlar om så skall jag lyfta fram det roliga, det bra och det härliga i deras argumentation. En vecka, det kan bli en lång sådan...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2, Expr3

"KULTURARBETARNAS" LIV I SUS OCH DUS...

Som en blixt från klar himmel slog nyheten ner i min dator, en nyhet som jag inte hade aning om. Uppenbarligen är det så att vissa, mer prominenta "kulturarbetare" haft rätten att få pengar av skattebetalarna alldeles oavsett om man överhuvudtaget producerar något som kan liknas vid kultur eller bara sitter med sina vänstervridna polare för att flumma om något framtida projekt medan haschröken ligger tung över den sunkiga konstnärslyan...

Det är 157 "kulturarbetare" som genom tidigare regeringars ( läs: sosseriets ) givmildhet varje år och utan något som helst krav på motprestationer fått dela på 17 miljoner kronor av staten. Hur sjukt är inte detta! Det måste vara en av orsakerna till att samma "kulturelit" är kroniskt röda i själen, för inte ens en sådan galning som Maj Wechselmann hugger väl av den hand som föder henne för att göra ingenting...

Clownen Manne som plågade mig med sina galenskaper på lekskolan i Gnesta redan för 35 år sedan, Pol Pot-kramaren Jan Myrdal, landsförrädaren Maj Wechselmann och Carl-Johan de Geer som ligger bakom mästerverket Tårtan med en obetalbar pruttscen tillhör de av de livsviktiga instutionerna Sveriges författarfond och Konstnärsnämnden utsedda "elitisterna". Och det är ju bara så sjukt, att man skall få pengar för att kunna skapa något som i princip ingen normalt funtad människa bryr sig om eller ännu mindre vill titta på. Föga överraskande är det ju så att det här är socialdemokratisk politik i ett nötskal. Man väljer en grupp av människor, sätter i gång en "Hearts and Minds"-kampanj och börjar strö andra människors pengar omkring sig utan någon som helst ambition att kunna se ett resultat av satsningen.

Visst 17 miljoner kan ju tyckas vara en spottloska i Stockholms Ström jämfört med andra utgiftsposter, men det är själva tanken som man bör titta på. Om man nu prompt skall dela ut pengarna till kulturpersonligheter, så varför gör man inte det i samband med ett uppskattat verk elelr en välbesökt utställning? Varför finns det pengar att strö över flummarna medan unga entreprenörer som med sina idéer och en ambition att sätta medmännsikor i arbete får stånga sin panna blodig mot den svenska byråkratins stenmur när han/hon/det äskar medel?

Regeringen har vaknat, regeringen stoppar nu att fler namn läggs till på listan över de 157 som ingenting behöver göra för att få sin inkomst på kontot varje månad. Gott så, men dra det lite längre - se till att de där 157 "kulturarbetarna" antingen gör skäl för sin lön eller blir av med densamma omgående - helst det sistnämnda så kanske kulturen i framtiden blir något annat än nerklottrade tunnelbanevagnar, spelade psyksjukdomar eller ett våldsamt påsättande av baltiska prostituerade på TV...

Så länge folk kan producera dynga och ändå veta att man kan få pengar av staten så sitter vi där med en kultur som så undermålig att man baxnar.


Om en enda kulturarbetare i det här landet skall ha en slant av staten så är det Felix Herngren. Den mannen har med sin figur Dan Bäckman visat hur Sveriges kulturliv ser ut idag och igår. Sådant bör hyllas av staten - att med humor och finess som vapen klä av snyltare och "kulturarbetare" in på bara skinnet. På dom bara Felix, väck liv i allas vår Dan igen!

Länkar: SvD, SvD2, AB, Expr

EN KRISTDEMOKRATISK ANKA

Är det någon ny norm vi nu får se uppstå i svallvågorna av ett alltmer hysteriskt mediasamhälle? Är det så att man bara för att man fått vara med i TV helt plötsligt skall ha rätten att bli en riktig politiker? Socialdemokraterna har ju redan sin alldeles egen lilla haverist i "Robinson-Janne", Jan-Emmanuele Johansson - känd från Expedition-Robinson och för att ha drivit på för marknadshyror i partiet på sitt alldeles eget begåvade sätt. Ocker kallar de flesta det som Jan-Emmanuelle kallade skäliga hyror...

Nu är det KD som vill suga tag i Hollywood-frun Anna Anka, som nyligen slog igenom med full kraft i TV3. Grattis säger jag, och hoppas att partisekreteraren Lennart Sjögren numera kan anses vara mannen som räddade ett helt parti. Anna Anka är rättfram och säger vad hon tycker och tänker, hon är rak och kontroversiell och Anna Anka kan det här med att skapa rubriker och media - och uppenbarligen är all uppmärksamhet bra uppmärksamhet för ett KD som skriker efter nya kärnväljare.

En Anna Anka i Alliansens kläder i KD kommer innebära guld och gröna skogar för ett litet parti som balanserar på 4%-spärren. Tänk Er bara att lägga upp en valrörelse baserat på Anka-konceptet, kan det bli annat än en succé? Tänk att dessutom lägga till dimensionen av en horskopsbaserad kampanj och lyckan är gjord...

Jag ser KD:s valaffischer framför mig, jag ser Anna Anka håna en barnflicka som tjänar lite pengar. På en annan kan man se Mats Odell stylad som Joakim von Anka, och Maria Larsson som Kajsa Anka bland kastruller och stekpannor för att nå klimax med Göran Hägglund i sjömansdress och anknäbb - är det inte underbart så säg? Klarar man inte de 4 procenten med en sådan gedigen, oseriös och lättsam kampanj så är man ju dessvärre dömda till en alldeles för tidig död.

Skämt åsido, det här är ju ett effektivt sätt att skrämma bort folk från Alliansen i allmänhet och KD i synnerhet. Bara det Anna Anka nämner mitt parti, Moderaterna, bland sina preferenser gör mig illamående. Jag vill inte att partiet skall associeras med en kvinna som hånar barnflickan för hennes låga lön och som skrävlar om att hon lägger ner mer pengar på smink på en månad än vad den plågade hushållerskan får i lön på ett år. Uppenbarligen ser KD inte på saken med samma ögon, ty där öppnar partisekreterare Lennart Sjögren famnen för en kvinna som är synonymen till ytlighet och förakt.

Ett enormt snedsteg, och Sjögren kommer nog få ta till långt större hundar än en pudel för att rädda kvar de i hans parti som kan anses vara hyfsat normalfuntade. Kommer Anna Anka in i KD så kommer en reprisering av Hollywoodfruar någon månad innan valet få ödesdigra konsekvenser för ett parti som faktiskt sticker ut litegrann och som i mina ögon behövs. Mona Sahlin borde dock vara överlycklig, för om "Ankan" engagerar sig så har hon mött sin överkvinna som politikens största stolpskott, även om skillnaden är ytterst marginell...

Länkar: AB, DN, SvD, Expr1, Expr2, Expr3, Expr4

DE NYA MARTYRERNA, DEN RÖDA TIDNINGEN & CENSUREN

Aftonbladets chefredaktör måste ha fått en kollaps utan dess like! Korkat är bara förnamnet, vidrigt tillvägagångssättet och kontraproduktivt som bara den... Det handlar om LO:s och rörelsens egen lilla variant av Pravda som genom sina klavertramp med största sannolikhet krattar manegen åt ett nytt riksdagsparti.

Man kan ju tycka vad man vill om Sverigedemokraterna, själv tycker jag mycket om massor. Det är ju nästan så man skäms en aning när man erkänner att SD:s försvarspolitik är en rätt intressant läsning med många positiva inslag. Men efter den frågan slutar också det som är bra med SD. Ett parti som skrämmer, ett parti som är cyniskt och skuldbelägger fel människor kommer aldrig någonsin bli ett alternativ för mig - och detta alldeles oberoende av hur tilltalande försvarspolitiken än må vara.

Jag tror på att ta debatten med SD, att låta de vara med och spela samma spel som de andra partierna och inte särbehandla eller kränka deras rättigheter. Det är när vi andra tar debatten som vi kan demaskera deras agenda, det är när vi inte tillåter dem att bli martyrer och "missförstådda" som vi bäst motar Sven-Olle i grind. Allt detta har Aftonbladet nu förstört. Tidningen visar upp en sida som är odemokratisk, oetisk och korkad. Så länge inte annonsören skapar annonser som bryter mot lagar och förordningar så tycker jag faktiskt att det borde vara OK att publicera desamma. Sedan spelar det ingen roll om det är SD, EAP eller SKP som skickat in dravlet, det är en rättighet att få sprida sitt budskap - alldeles hur mycket man än må ogilla innehållet i partiprogrammen.

Genom att vägra SD annonsering så ger man partiet en massa publicitet, en publicitet det hade kostat multum att annonsera sig till. Dessutom skapar man en martyr i politiken, den kränkta och missförstådda stackaren som alla bara vill illa och man ger partiet mycket tändvätska på de brasor man kan förvänta sig att SD vill elda på för att nå sina framgångar.

Jan Helin, svenska Pravdas chefredaktör, med sin vapendragare Lena Mellin måste vara dumma i huvudet bortom all räddning när han driver en sådan här fråga. Det man gör är ju enbart att skapa en medvind för SD som de knappast tackar nej till, och frågan är vad nästa steg blir? Kommer man skicka ut Katrine Kielos att slå sönder valaffischer eller få Lasse Anrell att elda upp valstugor som tillhör det bannlysta partiet? Vem vet när det gäller Aftonbladet längre?

Länkar: SvD, AB1, AB2, DN

DRÖMMEN OM ETT ÅTERUPPSTÅNDET FÖRSVAR

Regalskeppet Wasa under befäl av Sten Tolgfors ger eld medelst bredsida mot polisbåten utanför Gröna Lund...

Regeringsförklaringen är uppläst, riksmötet 2009-2010 öppnat och kanske, kanske var det därför som jag föregående natt sov oroligt. Skulle det i statsministerns förklaring finnas något om försvaret av riket? Skulle vi lyfta frågan om vårt tärande istället för närande i säkerhetspolitiken i vår del av världen? Svaret var väl "Nähä"...

Det finns två meningar som man med lite fantasi kunde få till små poänger om hur vi bäst ser till att vår del av världen och Östersjön fortsätter vara en hyfsad trygg och avspänd del av världen. "De svenska internationella insatserna för fred åtnjuter brett stöd. Sverige kommer fortsätta att förstärka sin förmåga att medverka i freds- och stabilitetsoperationer i olika delar av världen." samt "Sveriges säkerhet och yttre trygghet bygger på gemenskap och samverkan med andra länder."

Inte undra på att jag då drömde om statsministern, mig själv och frågan om hur man bäst ser till att Sverige får ett försvar värt namnet och som bidrar till en ökad säkerhet i vår del av världen - om man med det menar en haverist som försvarsminister. Resultatet av John Blunds sandande finns nedan...

"Det var något bekant över mannen jag mötte på väg in på Rosenbad, visst hade jag sett honom förut? Personen i fråga verkade minst sagt malplacerad i maktens korridorer där han svor och gormade utspökad i flottans paraduniform men med en sjörövarhatt, lapp för ögat och en rejält tilltagen krok på platsen för den vänstra handen. Och som inte det vore absurt nog så hade han också ett träben där det annars skulle sitta högerdoja. Svordomarna ekade på en dialekt som jag bara kunde placera i trakterna av Åmål eller Örebro...

"Anfäkta å anamma, Mogadishu här kommer jag - Här och Nu!" hördes när den uppseendeväckande mannen höll på att ramla utför trappan på väg ut, men det var något som jag knappt lade märke till nervös som jag var när jag tog sikte på statsministerns kontor.

Det hade gått några dagar sedan det på mailen hade trillat ner ett meddelande från självaste statsminister Reinfeldt, ett brev där han begärde att jag just denna dag, just detta klockslag skulle ta mig tid att komma upp på Rosenbad för att "diskutera en fråga av stor betydelse för rikets framtida säkerhet". Tankarna snurrade, jag var förvirrad och bortkommen när jag ragglade fram i korridorerna Kunde Reinfeldt ha haft synpunkter på att jag gett hans undersköna fru Filippa en ovanligt närgången och i mångas ögon rätt så anstötande kram på vårkryssningen med Cinderella? Eller var det så att alla mina subversiva blogginlägg föranledde självaste statsministern att gripa in? Eller kunde det vara något helt annat funderade jag medan min darrande hand knackade på statsministerns dörr, inifrån hördes ett barskt "Kom in!".

"Jag förmodar att du mötte din företrädare Sten på vägen in?" började min namne Reinfeldt konversationen och helt plötsligt föll poletten ner, det var ju Sten Tolgfors i form av en sjöbuse jag mött nere i entrén. Reinfeldt granskade mig med sina Cockerspaniel-ögon, och han verkade gilla det han såg av någon outgrundlig anledning. Därefter fortsatte han att tala till mig. Min namne förklarade att regeringen nu avsåg lyfta försvarsfrågan till de nivåer den var värd och att detta ofrånkomligt innebar att Tolgfors behövde flyttas på. Självfallet ville Tolgfors ha en bra reträttpost och det hade han fått, han skulle bli världsamfundets marina befälhavare i kampen mot pirater utanför Somalias vatten. Frågan jag då ställde var varför den lille mannen behövde spöka ut sig och statsministern suckade och förklarade att Tolgfors hade problem med såväl självförtroende som självbild och behövde en "extreme makeover" för att känna sig hemma bland flottans glada gossar.

Tolgfors skulle alltså ersättas med mig, och Reinfeldt som de senaste veckorna hade öst miljarder över kommuner, landsting och rättsväsende undrade hur jag ville reformera den organisation för rikets yttersta säkerhet som hade misskötts av den där enögde mannen med träben som genom de skottsäkra fönstren nu syntes jaga i väg mot busstorget framför Sheraton. Jag tappade hakan - skulle jag, självaste Belsebub i den moderata interna försvarsdebatten få ansvaret för att återskapa ett trovärdigt försvar? Reinfeldt berättade då att han uppskattade mina fantastiska blogginlägg till skillnad från Tolgfors blogg som uppenbarligen enbart uppskattas av partisekreteraren. Men Reinfeldt kände sig ändå tvungen att av rent empatiska skäl varje kväll titta till Tolgfors propagandablogg med resultatet att han somnade djupt och lämnade en ledsen hustru att lida i ensamhet - utan samliv, utan närhet, utan ömhet och utan kärlek.

Jag lade fram mina modesta krav till statsministern. Det handlade om NATO-medlemskap, det handlade om ett svenskt ansvarstagande i Östersjö-området med fokus på att snabbt kunna hjälpa våra grannar den dagen Putin skapat en orsak till att börja bråka med de små länderna på andra sidan Östersjön med sina ryska minoriteter. Reinfeldt nickade, och verkade förstå att frågorna behövde lyftas upp på agendan. Ett krav som jag inte avsåg ge efter på handlade om en budget anpassad efter de krav statsmakten hade på myndigheten Försvarsmakten och det höll Reinfeldt med om till min stora förvåning. Döm om min förvåning när Reinfeldt inte hade några synpunkter på att försvarsmakten skulle få ett lika sort budgetpåslag som de feta, lata och ständigt bakverkssätande figurerna i blåvita bilar hade fått, sålunda fick jag 43 miljarder att leka gud med.

Bort med kustjägare från Afrikas inland, en bantingskur av Högkvarteret med motorsåg och vattenlavemang samt en välgenomförd upphandling av verksamheten i Mazar-e-Sharif där mycket väl Aegis Defense Services från det ärevördiga Förenade Konungadömet skulle kunna lösa vårt uppdrag mycket billigare och utan risk för svenska förluster var mina besparingsförslag och käpphästar. Jag fortsatte därefter med krav på en återskapad brigadförmåga där rikets försvar minst skulle bestå av 6 brigader med all tänkbar utrustning och förmåga att verka avskräckande. Kompletterande inköp av stridsfordon 90, Strv 122 samt massor av Archer fanns på önskelistan när det gällde armén och inget verkade vara omöjligt att få igenom. Inte ens en önskan om sjuktransporthelikoptrar och en transportkapacitet för att lyfta en luftburen jägarbataljon verkade vara för mycket så jag fortsatte att underminera statsfinanserna med mina krav.

Flottans fartyg skulle bli fler och dessutom få luftvärn samt mer tid på sjön, några tunga kustrobotbatterier med RB15 placerade på Gotland och i Blekinge samt ett kraftigt utbyggd u-båtsvapen. Flygvapnet skulle få behålla alla sina JAS-39 samt modernisera hela bunten. Ett krypterat samband samt massinköp av moderna vapensystem för alla tänkbara situationer skulle snarast inhandlas, och Reinfeldt bara antecknade och nickade instämmande.

Jag lade också fram anpassningsförmågan till omvärldsutvecklingen som ledde oss in på värnpliktens vara eller inte vara. Vi kom hyfsat snabbt fram till en selektiv värnplikt där de mest skärpta och motiverade ur populationen skulle utbildas, tränas och hållas i god form för alla eventualiteter Det svenska försvaret började genom min väl tilltagna önskelista vädra morgonluft igen...

När jag kände att allt var hemma och att Sverige inom några år återigen skulle kunna vara ett land med trygghet och säkerhet för befolkningen så kom det totalt oväntade. Jag nämnde i förbigående att jag tyckte de 14 stridsvagnar som avsågs sändas till Gotland skulle få medföljande besättningar, understöd och en kringorganisation värd namnet. Uppenbarligen var detta i sammanhanget rätt så modesta krav droppen som fick bägaren att rinna över...

Statsminstern blev vit i sitt runda ansikte, och skrek så att spottet yrde över hela kontoret, han blev galen på några mikrosekunder: "Är du galen din tokskalle? Vad fan är det här för orimliga krav du kommer med? Och jag som i min enfald trodde vi hade hittat en sansad man som skulle passa för uppgiften. Vet du vad de där Keno-fjantarna kostar det här landet egentligen? Alla utlokaliserade myndigheter, alla bidragstagare till fårfarmare och ett par stillastående oljepumpar. För att inte tala om leverskadorna som belastar sjukvården med enorma summmor efter fylleslagen vid Almedalen vartenda år. Kan inte vi i politikerskrået träffas över en äppelpaj på McDonalds i Hägernäs istället, mycket billigare - mycket mer intimt. Nä, nu får Björklund å hans liberaler ta över den här frågan och det är ju själva faaaan...!"

Jag sparkades ut och låg som en liten snyftande baby på hallmattan när jag hörde stegen komma närmare med snabb takt. När blicken riktades uppåt så såg jag en högröd stabschef Wessberg stövla in på statsministerns kontor där det fortfarande osade svavel. Jag hörde den gode HG gapa om att "...den där galningen Sten Tolgfors har tydligen kapat regalskeppet Wasa! Och nu är han på väg ut mot Vaxholm med ett gäng sjövärnsungdomar ombord. Polisbåten fick en bredsida utanför Grönan när de försökte ingripa, och i masten stog tydligen Sten och gapade om Mogadishu.". Det sista jag hörde var en djup suck från statsministern, och sedan vaknade jag helt kallsvettig."

Förhoppningen om ett återskapat svenskt försvar, ett försvar med respekt i vår omvärld stannade denna gång vid en dröm - och mycket tyder på att alla framsteg i denna fråga kommer stanna vid just drömmar. Det är ju ett välkänt faktum att man inte vinner några val med ansvarstagande för rikets säkerhet såtillvida inte kriget står för dörren och allt redan är för sent att rätta till.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB1, AB2

EN "TREVLIG" TREKANT PÅ SVT

SVT Play är ju en helt fantastisk liten uppfinning. Tänk att man sent på kvällen kan zappa bort någon p-rulle på TV1000 och istället få se en nästan lika pervers men betydligt mer rumsren trekant på statstelevisionens Agenda...

Det underbara valfriheten hade fått mig att sätta mig ner och njuta av ytterligare en TV4-kalkon, "Kommissarien och havet" istället för att se Agenda när programmet låg där som en nygrillad Whopper mitt i programtablån. Jag valde väldigt fel, för TV4:s satsning tillhörde det sämsta som någonsin visats och som skall föreställa en deckare. Urusel dubbning, ett hårresande sätt att bedriva polisarbete och en uppsjö av duktiga svenska skådespelare som förpassats till att vara statister. Det enda positiva var alla fina bilder från ön som var mitt hem under de år som jag tjänade konungen genom min anställning på KA3 i Fårösund. Just i vattnet mellan Broa och Fårösund simmade under detta program en galen kommissarie på jakt efter en mördare - och jag mindes med andakt kvällen då jag som värnpliktig badade isvak i samma vattendrag.

Nog om kalkoner på TV4 och över till Agenda, där de Mona Sahlin för kvällen flankerades av sina beundrare Peter och Lars. Det var ett mysigt gäng, som försökte få det att framstå som om de var ense om allt mellan himmel och jord. Sanningen lär vara en annan, och skattehöjningar den enda frågan där enigheten är monumental. Eller är det så sjukt att man håller på att bli ense om allt?

Jag fick rysningar när Lars Ohly först nämnde att frågorna om utrikes- och säkerhetspolitik var de som han trodde skulle bli de största knäckfrågorna, men att den glade tågmästaren nu ändrat sig. Arbetet i den arbetsgruppen flöt på bra, och nu kan man ju bara gissa vad som komma skall. Om vänsterpartiet skall ha någon som helst trovärdighet kvar i dessa frågor så lär vi se rödgröna krav på ekonomiska sanktioner mot Israel, på hemtagning av svensk trupp från Afghanistan och mycket annat smått och gott.

Lars Ohly går nu också ut i media och berättar att han anser Mona Sahlin vara den mest underskattade politikern i Sverige. Riktigt så lät det väl inte för ett år sedan när samma Mona mobbade Lars och hans kamrater, då tyckte Lars något helt annat. Och vad Lars Ohly tycker verkar ju inte vara synonymt med vad Svensson tycker. Kollar man snabbt in Aftonbladets högst oprofessionella tittarundersökning så ser man att 66% av tittarna ger Mona ett minus i betyg på en sexgradig plus-skala, medan Ohly och Eriksson klarar sig marginellt bättre med 61% respektive 56% av tittarna som lika kritiska granskare...

Peter Eriksson var ju faktiskt bäst för kvällen, med lite humor och en ovanligt avspänd stil för att vara just Peter Eriksson. Lars Ohly däremot, han spelade en egen variant av teater. En föreställning där han nickade närmast tvångsmässigt åt allt de andra sa, log ansträngt och försökte sudda bort bilden av den där konfliktsökande lille farbrorn som de flesta ser framför sig när de tänker "Ohly?". Och så Mona då...

Med detta inlägg kommer jag inte granska vad de sade rent politiskt för de sade faktiskt ingenting som gjorde väljarna klokare. Alltså kommer jag att återigen ta fram min lilla figursåg för att såga Monas sätt att vara i media. Hon rycker och hon skakar, och det kan väl knappast vara nervositet efter alla år i rampljuset? Tics? Någon annan neurologisk åkomma? Hur som helst är det väldigt svårt att ta till sig det Mona försöker säga när man avleds av ett ryckigt kroppsspråk och en röst som skulle kräva en statlig utredning för att komma tillrätta med. Mona pratar ju så himla konstigt. Hon bryter orden fel, hon formar meningarna på ett konstigt sätt och istället för att lyssna på det budskap hon försöker förmedla ibland så sitter man där och irriterar sig på den där malande, monotona rösten. Jag är elak mot Mona, jag vet - men jag tycker att ett helt liv i politikens tjänst borde fått henne att bemästra sådana här saker.

Själva programmet Agenda var intetsägande, och det enda som de tre lallarna egentligen var ense om tycktes ju vara:

1) Höj skatterna!

2) Byt regering!

3) Vi trivs tillsammans.

Förvisso är jag övertygad om de första två punkterna ligger alla tre varmt om hjärtat men på den sista punkten så tror jag att allt bara är en chimär. Har man spytt på varandra som MP och V gjort under år efter år så blir man inte de såtaste vännerna så där helt plötsligt.

... och själv satt jag framför TV:n och undrade varför Mona hade klätt sig som en pepparkaksgumma med breda glasyrsträngar här och där.

Länkar: AB1, AB2, Expr1, Expr2, Expr3, Expr4

SCHIZOFRENA SIFFROR OCH SYMPATIER

Å en slank han hit, å en slank han dit och en slank han ner i diket...

Den ena opinionsundersökningen efter den andra publiceras i tidningar och på deras sidor, men inte blir man klokare av det man läser. I den ena framstår det som om den Rödgröna röran har en liten ledning, medan en helt annan undersökning visar ett helt annat resultat - för där leder det Statsbärande partiet med sin Allians. Det enda man kan vara säker på är att Kristdemokraterna ligger pyrt till i alla undersökningar. Om våra vänner inte ligger under den förhatliga 4%-spärren så balanserar de iallafall plågsamt ofta på ruinens brant, även om SKOP i dag placerar dem på hyfsat trygg mark. Men snälla KD, ta ett kliv åt höger och ta över vår gamla, moderata plats på högerflanken så skall Ni se att det här kan bli bra...

SIFO säger torsk, SKOP säger vinst - och man blir bara ännu mer förvirrad. Själv fattar jag inte att det kan vara så jämnt när man tittar på väljarkårens förtroende för de olika kandidaterna till posten som statsminister. Medan den tråkigt seriösa men ack så förtroendeingivande statsministern Fredrik Reinfeldt har ett extremt stort förtroendekapital bland folk i gemen så räknar tillfrågade sossar upp allt från Margot, Bodström, Pagrptsky, Persson och den där malätna ersättaren i Socialnämnden hemma i byn när man frågar dom om vem de vill se som statsminister, alla framför den självklara kandidaten Mona Sahlin. Den dagen måste komma då Monas brist på förtroende bland folket slår igenom även i väljarsympatierna.

Det är ju inte utan att jag nästan tycker synd om sosseriet just nu. För det första har man en ledare som endast tilltalar de mest hängivna och indoktrinerade sossarna, och som inte det vore nog så vet man att man får med Lasse Ohly som en bonus på köpet om man ändå skulle välja Mona av någon outgrundlig anledning. Medan många sossar vet och förstår att de måste söka sig mittåt för att ha en chans, en minimal sådan, att åter börja attrahera folk i våra storstäder så har man ju den gamle kommunistiske tågmästaren som kedjat fast sig i Monas vänstra arm och drar henne åt ett håll där inga väljare kommer att vinnas eller återvinnas...

Mycket talar ju för att storstäderna kommer bli platsen där valet kommer att avgöras, och även om jag är en kronisk pessimist av naturen så är ju det en aspekt som får mig att i allafall kunna dra in ett andetag av morgonluft. Socialdemokratin i Stockholm med omnejd lider alla helvetets kval, i motvind och där deras koalitionspartners snart går om eller kommer i kapp den tynande rörelsen. Redan i valet till Europaparlamentet visade Miljöpartiet var skåpet skulle stå, och placerade Carin Jämtins huvudstadsrödingar på den pinsamma fjärdeplatsen bland huvudstadens partier.

Om Göran Persson tyckte att Miljöpartiet var jobbiga, dryga och självgoda när han skulle förhandla med de gröna efter valet 2002 så är det inget mot vad Mona kommer få uppleva ifall olyckan är framme och den starka ledaren skall sy ihop något med ett Miljöparti med medvind.

Vi står inför ett spännande år, ett år då opinionssiffrorna skall bli tydligare. Nedräkningen inför valet om nästan exakt ett år har börjat, och det kommer bli en smutsig valrörelse. Redan nu publicerar sossarna små skrifter om hur allt, precis allt, bara har blivit sämre under Alliansstyret. Visst, det är deras jobb att tycka så men ett litet tips från sidlinjen bara... Skitkastande och kritisk granskning blir så mycket mer effektiv när man iallafall släpper igenom små erkännanden om fiendens arbetsinsats här och där i textmassan - gnället framstår då som inte enbart ett gnällande för gnällandets skull.

Och samma gnällande parti tror att skattehöjningar på bred front är lösningen på alla världens problem. Tror man det så bör man väl tänka tillbaka på tiden då köerna i vården växte, då skolan började sin rutschkanefärd och då våra äldre började se fram mot pensioneringen med något ångestladdat i blicken och detta trots att svensken betalade mest skatt i hela världen. Visst krävs det pengar och ett skatteuttag för att värna välfärden, men hur mycket pengar man än slänger på vissa verksamheter så blir de inte bättre. Nya lösningar på en ny tids problem - det är ju Alliansens politik, medan sossarna rutinmässigt faller tillbaka till sitt ändlösa malande om skattehöjningarnas effekt på allt och alla.

Små grodorna, små grodorna är lustiga att se,

små grodorna, små grodorna är lustiga att se.

Ej öron, ej öron, ej svansar hava de,

ej öron, ej öron, ej svansar hava de.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, AB, Expr