2010/05/31

OM POLITISK ENÖGDHET OCH NIKLAS WYKMAN (MUF)


"Ja, säg en, två, tre - tredje gången gillt. Jag ser dig och jag reagerar vilt..."

Tredje inlägget och det sista om det som hände i vattnen utanför Gaza och dess effekter på det politiska samtalet i Sverige. I min senaste postning försökte jag mig på att ta hedern av Vänsterpartiets utrikesministerkandidat Hans Linde för hans plågsamma enögdhet samtidigt som jag i stora drag höll med honom i hans upprördhet.

Jag stör mig när man stirrar sig blind i ena riktningen, men blundar åt andra håll - och det är just så jag upplever Vänstern och Linde. Israel demoniseras, USA-baserna runt om i världen skall väck men när Nordkorea går från vapenvila till lågintensivt krig är man tysta från Ohlynismens rörelse. Men det där har jag ju redan ältat klart - nu handlar det om politiska cykloper i det egna partiet, om MUF-ordföranden Niklas Wykman som bajsat i ett blått skåp så till den milda grad att det luktar "Skutskär" där han rör sig...

Sosse-bloggar, gammelmedia och de flesta politiskt intresserade har ju vid det här laget lagt märke till Wykmans Facebook-status, och om Hans Linde nu råkar ha en överman i enögdhet så är det MUF:s ordförande Niklas Wykman. Med ett antal synnerligen klantiga och opassande kommentarer så målar sig nidbilden av en politisk cyklop fast på de flestas hornhinnor.

Jag skäms över Wykmans uttalanden denna morgon, som partivän, som vän av Israel, som vän av det palestinska folket och som en anhängare av tvåstatslösningen där Palestina och Israel lever sida vid sida. Tvåstatslösningen är det enda sättet att bygga freden i Mellanöstern, men med Hamas vid rodret i Gaza och med Nethanyahu bakom ratten i Israel så både styr vi och navigerar mot helt fel håll...

Att vara Israelvän innebär inte att man automatiskt skall ställa sig upp för att försvara allt det som den israeliska nationen tar sig för. Jag kan oavsett vilka skäl som än förelåg inte försvara morgonens insats till sjöss, lika lite som jag kan försvara en martyr som spränger sig själv och en massa israeliska barn på en buss i Tel-Aviv. Jag kan inte försvara övervåldet mot och fosforbomber över Gaza lika lite som jag kan försvara regnet av Qassam-raketer in i Israel.

Att livet inte är svart eller vitt syns extremt tydligt i Mellanöstern, men här klampar så Wykman in och förklarar sig veta bäst och att den ena sidan är god och att den andra är ond. Att både godhet och ondska finns på båda sidor betongmurar och taggtrådsstängsel låtsas han inte om - eller kan det vara så enkelt att han lever efter devisen att all uppmärksamhet är bra uppmärksamhet. I detta fall kan jag som moderat berätta för Wykman att den uppmärksamhet han denna dag har dragit på sig varken är bra för honom själv, för det ungdomsförbund han företräder, det parti som håller sina vingar över MUF eller alla oss som är moderater. Man kan vara en vän av Israel utan att för den skull stå upp för allt landet Israel gör...

Just nu sitter jag och funderar på om jag någonstans i mina flyttkartonger har kvar en 30-år gammal knappnål med texten "Skinheads har mer hår än hjärna" - av någon outgrundlig anledning känner jag att ha den på rockslaget en dag som denna.

Röda bloggar som frossar: Krassman, Alliansfritt, Fredrik P, Johan W, Peter A

OM POLITISK ENÖGDHET OCH HANS LINDE (V)



Ytterligare en reflektion i spåren av nattens vidriga händelser i vattnen utanför Gaza. Vad som var tänkt att bli en statusuppdatering på Facebook blev alldeles för långt och omfattande så det blev till att klippa och klistra till ett blogginlägg...

Vänsterpartiets Hans Linde om morgonens händelser: "Carl Bildt måste nu fördöma detta grova övergrepp, kräva att aktivisterna släpps och att man inleder förundersökning mot de ansvariga" ... så långt är jag helt med - under förutsättning att de gripna aktivisterna inte själva sysslat med våldsanvändning ombord på båtarna.

"Man krossar fredlig och folklig solidaritet med det grövsta av våld. Israels regering skriver med blod in sig i historieböckerna som en av vår tids värsta förbrytarregimer, de kan inte kallas för något annat än 'satans mördare'." skriver Hans Linde. En av vår tids värsta förbrytarregimer? Nyanserat? För även om fosforbomberna över Gaza eller nattens dräpande ombord på båtarna verkligen får Israel att framstå som ett land där våldet alltid blir övervåld så finns det väl andra länder som är betydligt värre än Israel...?

Vad skrev Linde när en nordkoreansk u-båt sänkte ett sydkoreanskt örlogsfartyg under rådande vapenvila? Vad skrev Linde när ett 50-tal sydkoreaner drunknade i stt sjunkande skepp? Hörde vi något om att Nordkorea, kommunistiskt och rött, var ett en av vår tids värsta förbrytarregimer och att Kim Jong-Il kunde klassas som satans mördare?

Näää... Inte av Linde, inte av Vänsterpartiet. Detta är den politiska enögdheten när den är som värst, detta är Vänsterpartiets olika grader i helvetet - där en demokrati kan vara värre än en diktatur...

Länkar: DN, SvD, SvD, AB

MASSAKER I MEDELHAVET...?


Låt mig börja med att berätta att jag, naturligtvis, är en stor vän av staten Israel och dess folk. Som ett litet land inklämt mellan grannländer som i varierande grad vill se den judiska statsbildningen utplånas är det ett land som inte är som alla andra. Hotbilderna som ligger som ett tungt skynke över Israel får landet att agera på ett sätt som ibland verkar helt sjukt eller obalanserat...

En sådan här morgon är det väldigt svårt att vara Israel-vän, när Israeliska kommandosoldater skjuter ihjäl folk ombord på de båtar som man bordat - båtar på väg till Gaza med förnödenheter och aktivister ombord. Ännu så länge är nyhetsflödet sparsamt men man kan ju om man vill se på skjutandet som någon form av försvarsmekanismer i funktion kanske, eventuellt men föga troligt skylla på att de israeliska soldaterna blev angripna med yxor och knivar och att 14-16 döda aktivister var en effekt av självförsvar. Själv ser jag återigen rubriker där Israel demoniseras - hade det behövt vara så? Varför inte elvapen istället för skarpladdade UZI:s? Varför inte ett gäng krampande aktivister istället för ett gäng nya martyrer...?

I mina ögon är det självklart att Israelerna går ombord på båtarna, letar igenom vartenda skrymsle ombord på båtarna efter vapen eller sådant som kan användas för att bygga Qassam-raketer. Det israeliska säkerhetstänket kräver den kontrollen, att Gaza styrs av Hamas är ytterligare ett skäl till att vara misstänksamma och övernitiska . Hittar man inget, är det verkligen bara så att det är förnödenheter ombord på den lilla flottan av fartyg, så släpp igenom båtarna och fixa lite good-will samtidigt som man faktiskt ger Gazas folk lite konstgjord andning.

Israels politik mot Gaza i synnerhet och mot palestinierna i allmänhet är extremt kontraproduktiv i mina ögon. Visst har Israel all rätt i världen att se till att man kan leva i fred och frihet. Men vad har övervåld i samband med Gaza-operationen för något år sedan och en lavin av bosättningar egentligen gjort för att Israels folk skall kunna känna sig tryggare? Det är spark på spark på en redan liggande fiende, ett palestinskt folk som uppenbarligen inte kan förödmjukas nog. Med dagens politik kommer Israel bara skapa längre köer vid rekryteringsplatserna för terrorister, självmordsbombare och Qassam-snickare. Israel är i sin position de enda som kan ge palestinierna hoppet om en bättre framtid, och just det hoppet är det enda som kan vända en nedåtgående spiral.

Denna morgon visar också Carl Bildt sin storhet. Vi vet alla att herr Bildt i grunden är positivt inställd till Israel, men att vi i Sverige trots det inte håller tand för tunga när vi upplever att den judiska staten felar. Bildt idag är nyktert kritisk, perfekt i rollen som utrikesminister när han pinkar in det svenska reviret i den här frågan. När media frågar Bildt om hur detta kommer påverka bilden av Israel svarar han torrt och så korrekt som bara Bildt kan: "Mindre bra är väl ett understatement. Svaret är uppenbart."

Återigen svarta rubriker där Israel målas upp som världens paria nummer 1, återigen kommer judiska PR-konsulter få slita häcken av sig för att skademinimera det som hämt - ty i omvärldens ögon är det som hänt värt att fördömas - och det gör även jag. Att skjuta folk till höger och vänster ombord på "Ships to Gaza" är inte begåvat alls, rent ut sagt idiotiskt faktiskt. Borda båtarna, leta igenom lastutrymmena ordentligt och gripa de som brukar våld mot de israeliska inspektörerna - varför kunde man inte ha gjort så istället? Nu har vi istället en massaker i Medlehavet att ta till oss. Varför...?

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, SvD6, SvD7, SvD8, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, AB3, Expr1, Expr2, Expr3

2010/05/30

EN ORGIE I TRAMS OCH FLAMS


Jag vet inte om man skall tacka sin lyckliga stjärna för att man jobbade igår kväll, eller om det var ödet som ville att man skulle förskonas från den hårreseande dåliga musiken som numera är mer regel än undantag i den freak-show som bär namnet "Eurovision Song Contest" - ESC 2010.

Det var sent när jag kom hem, och medan jag satt och skrev mitt inlägg om Monas stora kris så gick statstelevisionen i bakgrunden, men alla "låtar" hade redan spelats - men jag fick ändå se snabbreprisen. Det var fjärilar i kören i någon gammal sovjetrepubliks musikaliska moras, det var intetsägande ballader och det var precis så uselt som man kunde förvänta sig.

Efter snabbgenomgången så var det ju som vanligt dags för ännu en sådan här mellanakt där kulturarbetare ur alla led hade förenat sig för att plåga några hundra miljoner TV-tittare igen. Varför skall det vara helt omöjligt att få fram en mellanakt som intresserar, som är tilltalande? Det går inte, det tycks vara nästan lika svårt som att hitta programledare som pratar anständig engelska och som inte ser ut att ha stylats av en blind galning. ESC 2010 i Oslo var allt det där som ESC har blivit genom åren - helt osannolikt dåligt.

Tyskland vann med en låt som definitivt tillhörde de minst dåliga, och Lena som sjöng var ju både söt och charmig trots sitt ursprung. Grannlandet Danmark aspirerade på en bra plats, och England kom tack och lov sist. En resultatlista som inte sätter några avtryck i musikhistorien, där grannar kliade grannar på ryggen och där Cypern återigen fick en 12:a av Grekland och Grekland en 12:a av Cypern.

Sverige var inte med i finalen, gott så egentligen. Anna Bergendahl gjorde väl så gott som hon kunde men svensk musiksmak och europeisk dito går ju inte längre i takt. Det finns folk i bekantskapskretsen som tycker att Salem al-Fakir skulle ha representerat Sverige, att han minsann hade tagit oss till finalen igår kväll. Mycket möjligt, men jag ser hellre att vi åker ur tidigt än att vi skickar dit en nasalsångare som rör sig som en elchockad epileptiker på scenen. Anna behövde vi i allafall inte skämmas för...

Tyskland representerades av en ung söt tjej men en hyfsat klatschig truddelutt och mina favoriter i den svenska uttagningen hade definitivt kommit till final för att där lyfta hela skiten ett par snäpp. Naturligtvis skulle vi ha skickat dit Timoteij med sin fantastiska slagdänga "Kom". Fyra unga tjejer med en låt som sätter sig direkt, kan det bli bättre egentligen? Att jag sedan kan tyckas vara ett äckligt gubbsjukt fanskap när jag klassar den unga fröken Elina Thorsell som en av de vackraste kvinnorna i världen, tillsammans med Filippa Reinfeldt och Hillevi Engström, får jag ta. Elina Thorsell, det är hon med flöjten och axelryckningen.



Denna morgon i kölvattenet av ESC 2010 vill jag faktiskt ta texten ur "Kom", skicka det djupa och romantiska ordflödet till allas vår statsminister, Fredrik Reinfeldt - det finns melodier som sätter ord på alla vackra känslor. Efter mitt besök i Föregångslandet och inför den stundande valrörelsen så känner jag precis så här...

"Hjärtat rusar, pulsen slår
Du ser på mig där du står
Tankarna far runt omkring
Ingen av oss gör nånting
Måste det va' så svårt
Kanske är också du
Rädd för att falla hårt
Men det får räcka nu

Kom kom kom
Medan som-som-sommaren ännu hänger sig kvar
Medan natten ännu är ljum
Och vår längtan lockar och drar
Kom kom kom
Det finns dom dom dom som ser chansen glida förbi
Ta min hand så gör vi allt det som dom låter bli

Kom med mig, kom
Kom med mig, kom

Allt man skjuter upp till sen
Vem vet när vi ses igen
För hösten knappar in
Det går så väldigt fort
Så lägg din hand i min
Så vi får nånting gjort

Kom kom kom
Medan som-som-sommaren ännu hänger sig kvar
Medan natten ännu är ljum
Och vår längtan lockar och drar
Kom kom kom
Det finns dom dom dom som ser chansen glida förbi
Ta min hand så gör vi allt det som dom låter bli

Kom med mig, kom

Kom kom kom
Medan som-som-sommaren ännu hänger sig kvar
Medan natten ännu är ljum
Och vår längtan lockar och drar
Kom kom kom
Det finns dom dom dom som ser chansen glida förbi
Ta min hand så gör vi allt det som dom låter bli

Kom kom kom
Det finns dom dom dom som ser chansen glida förbi
(Chansen glida förbi)
Ta min hand så gör vi allt det som dom låter bli
Ta min hand så gör vi allt det som dom låter bli
Kom med mig, kom..."

Länkar: SvD1, SvD2, DN1, DN2, AB1, AB2, Expr1, Expr2

2010/05/29

MORGONKAMPANJ MED BETONG I SKALLEN...


Det var en kall morgon, alldeles för kall för att vara i månadsskiftet mellan maj och juni - och det var en morgon då folk vallfärdade till Solvalla travbana via hemstaden Sundbyberg. Det var även en morgon då skallen kändes som om den var full med betong efter en gårdagskväll med några öl som sällskap, alldeles för många öl om det var skallen som berättade sanningen.

Det var en morgon då mixen av Treo, Alvedon, Ipren och Panodil gjorde att min hy antog en gulare ton allteftersom jag stod där i kylan för att föra ut moderata budskap till horder av väljare på väg mot just Solvalla...

Men vad gör man inte för valsegern? Vad spelar det för roll att man mår som man förtjänar när valvindarna blåser vår väg? Vad gör lite kyla och några sporadiska regnskurar...? Kaffe, Cola och smärtstillande gjorde väl sitt bästa, men det var när expediten på Pressbyrån på Landsvägen satte upp sitt Aftonbladet-löp som dagen vände, från jobbig till anständig och lite senare riktigt bra. När den unga, söta expediten dessutom gav efter för min övertalningsförmåga och gav oss en överbliven löpsedel till vår stora glädje. "Monas stora kris" var huvudrubriken, med stora svarta bokstäver, som förstärkte glädjen över gårdagens opinionsundersökning.

"Tokmoderaten hatar Mona Sahlin. Detta är tveklöst Tokmoderatens akilleshäl. Detta gör att seriositeten i bloggen och skrivandet stundom hamnar i ett löjets skimmer. Antonsson tror att sitt hat är befogat och håller sin linje. Det kan uppfattas hedrande att en kapten går med skutan i djupet men det är ingen framgångsfaktor för sjöfarten i stort. Antonsson seglar dock för den borgerliga flottan vilket är glädjande" skrev Kristian Krassman när han recenserade min blogg, utan att ha förstått ett smack. Det är ju av omtanke för våra politiska huvudmotståndare som jag gång på gång känner mig nödgad att lyfta frågorna om Mona verkligen är rätt person att leda det som en gång var Sveriges överlägset största parti - ett parti som numera bara är en blek skugga av sin forna storhet.

Löpet satt där det satt, både i Pressbyråns skyltfönster och på vårt bokbord - och många var de som vi mötte som skakade på huvudet för att sedan konstatera att det var en politisk tragedi som seglar upp framför våra ögon. Några konstaterade detta med uppgivenhet i rösten och kroppspråket, medan andra likt mig var rätt nöjda med hur den röda kvällstidningen berättade sanningen.

Visst skall en valrörelse inte handla om person, utan om politikens innersta väsen. Men oavsett vilken politik man än må företräda, hur spännande och tilltalande den än må vara så spelar ju faktiskt ledarskapet roll. En usel ledare, en ledare utan koll kan ju ha en underbar politik i ryggen, men ändå sakna förmågan att krysta fram politiken. Därmed inte sagt att sossarnas politik är spännande eller tilltalande, tvärtom faktiskt. En politik som upplevs som ospännande och inte ett dugg tilltalande i kombination med ett stolpskott till partiledare - ja, då blir det ju inte lättare direkt...

Vi mötte några hundra, kanske över tusen väljare medan vi stod där och kampanjande i kylan, regnskurarna och i mitt fall, bakfyllan. De allra flesta gav oss glada tillrop, några försökte spotta på oss och andra tyckte att vi var jobbiga. Men bilden var att vi hade vinden i ryggen, det kändes bra. Alterntiven är tydliga, och alternativen förstärks eller försvagas av att de olika ledarna ses på olika sätt av väljarna. Valet är långt ifrån avgjort, men vi moderater behöver iallafall inte lägga fokus på att förklara varför vi har den där ledaren vi har.

Länkar: AB1, AB2, SvD1, SvD2

2010/05/28

MORGONSTUND MED GULD I MUND...


Medan Sverige och svenskarna vaknar upp till traumat över att vårt land för första gången i världshistorien missar finalen i Eurovision Song Contest så trillar helt andra och betydligt mer upplyftande nyheter på frukostbordens dataskärmar och morgontidningar - Alliansen är om och förbi!

En nedslående siffra förra månaden på 43.1% för Alliansen är nu upplyftande 48.3% - ett plus på 5.2%. En nedslående siffra förra månaden på 51.2% för de grönröda är nu upplyftande 46.5% - och så var den här morgonen en av de bättre, tack vare Synovate. Det är trots att det bara är opinionsundersökning siffror som ger oss Alliansvurmare hoppet åter, råg i ryggen och säd i brallan. Alldeles oavsett vad Sören Holmberg har sagt tidigare om en körd regering så finns nu segern i september inom räckhåll och jag är så glad!

Men vad är då egentligen den här mätningen värd? Precis lika mycket som alla andra opinonsundersökningar är svaret. Det är trender man kan se, och trenden är att avståndet minskar mellan en grönröd opposition som har legat i vinnarhålet sedan valnatten 2006 och en Allians som jobbat i motvind. Avståndet minskar i de allra flesta undersökningar, och i detta fall så tippade det äntligen över till vår fördel - och det bästa av allt är att det är förknippat med benämningen "statistiskt säkerställt"...

På den grönröda sidan borde morgonhumöret var lågt den här morgonen, en morgon när man får skörda frukterna av sina skuggbudgetar. Det är nu väljarna ser två alternativ på den politiska dansbanan, och väljar att börja svänga sina lurviga med den som verkar minst hopplös, minst ful och mest förtroendeingivande. Det är nu vindarna viskar vårt namn, det är nu vi tar sats mot den 19 september - med bättre självförtroende och en insikt om att det som för några veckor sedan syntes hopplöst denna morgon blev hoppfullt.

Det nya statsbärande partiet ligger bara några myrsteg efter det gamla och före detta statsbärande partiet, blott en ynka halv procentenhet fler ser den tidigare jätten SAP som något spännande och tilltalande jämfört med den lilla kometen M. Medan Ibrahim Baylan dag efter dag, i intervju efter intervju har påstått sig vara helt oberörd av att Monas förtroendekapital är på samma nivåer som Ceausescus den dagen rumänerna jagade ut honom ur palatset i Bukarest så slår nu denna förtroendebrist igenom.

Det är nu väljarna ställer två politiska alternativ mot varandra, två olika sätt att ta oss vidare in i framtiden och vilka ledare som skall leda oss dit. Folket har alltid haft på känn vilken ledare man vill se i ledarsätet, men vilken politik man har föredragit har det varit lite mer osäkert med. Nu går dessa förhållanden hand i hand, och resultatet visade Synovate - och Baylan är förmodligen inte ett dugg bekymrad...

2010/05/27

DEN BLODIGA BLOGGBATALJEN...


Att tampas med politiska meningsmotståndare på bloggosfären är allt som oftast som ett lågintensivt krig. Man vankar av och an, blänger över blockgränsen i hopp om att hitta någon oförsiktig motståndare att skjuta skallen av, men oftast är stämningen god och glad tillrop skriks över det minerade ingenmanslandet.

Den här dagen var det en moderat bloggare, kollegan Daniel Snällman som var oförsiktig milt sagt. Snällman tog av sig hjälmen, sin skyddsväst och hoppade upp ur skyttegraven skrikandes bokstäver som bildade ord som bildade meningar som i sin tur gav massmedialt eko. Snällman var naiv nog att tro att motståndarsidan skulle uppskatta att få sin retorik jämförd med den retorik Adolf Hitler och nationalsocialisterna körde mot judarna i 30-talets Tyskland.

Medan Snällman hoppade upp och ner i skyttegraven så laddade motståndarsidan sitt granatgevär med en spränggranat. Motståndarsidan, NetRoots-milisen siktade in målet och tryckte på avtryckaren och Daniel Snällman blåstes bort. Hade Snällmans vapenbröder varit vakna hade vi kunnat dra ner Snällman i skyttegraven innan den där spränggranaten exploderade i plytet på honom.

Oförsiktighet i stridssituationer straffar sig alltid, och i detta fall har vi ännu inte sett konsekvenserna fullt ut. Det som finns kvar av Snällman efter NetRoots-salvan har gjort en pudel, som jag hoppas räcker som ursäkt - men säker är jag inte...

Vem är då jag att döma andra bloggare som sticker ut? Ingen egentligen, eftersom jag balanserar på den hårfina linjen av vad som kan anses vara korrekt eller inkorrekt, osmakligt eller åtalbart. Men på något sätt så har jag med mitt bloggande, ofta grovt och elakt men ännu oftare med glimten i ögat, lyckats få ett gäng på motståndarsidan som förstår att det är förkastligt att skjuta ner den där galningen som verkar lida av en önskan att vandra in i de sälla jaktmarkerna. NetRoots har säkert skärmdumpar i hundratal som skulle kunna leda till förundersökningar, de har nog uppgifter som skulle knäcka min ryggrad för gott - men de ser lite längre än så, just nu iallafall.

Westerholms blogg beskrivs denna blogg denna kväll som en trafikolycka. Han kan inte låta bli att sakta ner, stanna till och titta på ohyggligheterna. Jag ser det som beröm, och hoppas att den allt annat än gode Westerholm ser än riktig rejäl seriekrock på Autobahn framför sig när han stannar - ingen sketen singelolycka där det räcker med en bärgare för att få ordning på kaoset. Ska det vara så skall det vara, men NetRoots ger mig chans på chans att fortsätta väcka känslor - men så har jag såvitt jag kan minnas inte dragit in NSDAP i mina jämförelser med SAP.

Snällman fick inte chansen, vilket jag beklagar trots att jag självfallet stämmer upp i alla fördömanden av jämförelserna mellan nationalsocialistisk retorik och socialdemokratisk retorik. Jag har alltid betraktat Daniel Snällman som en person med patos, med glöd och vilja att förändra. På Facebook, på sin egen bloggs och på min bloggs kommentatorsspår har Snällman alltid visat sig vara en person som har gillat det jag gör - och jag har gillat det Snällman har gjort, med två stora undantag - bloggen från igår och oförmågan att pudla direkt när SVT hade nosat sig till skiten.

Jag är säker på att Daniel Snällman ångrar sig djupt, och det som är gjort är ju gjort och går inte att göra ogjort. Det är förödande för Snällman som person, men även för oss som blåa bloggare. Det är inte ofta vi ligger i vinnarhålet i det flöde av bloggar som ploppar upp överallt. Idag hade vi dock läge för att slå in smashboll på smashboll efter nyheten att sossarna också ha tycks problem med sina nomineringsprocesser. På eftermiddagen tog en bollkalle bollen och sprang bort till motståndaren med den och så var den här dagen körd. Från offensiv till defensiv på några ögonblick...

Snällman har pudlat efter sitt veritabla snedsteg och det är lika bra som nödvändigt, men det finns faktiskt en på motståndarsidan som bör fundera på vad han har presterat i efterdyningarna av Snällman-affären. I Ronneby satt Martin Moberg och författade följande lilla textstycke, möjligtvis i affekt - men ändå.

"...Det rör sig om att sagda bloggare satt ett lika med tecken mellan hur vi i det rödgröna samarbetet för ut vår politik och den mest avskyvärda politiska ideologin som någonsin skådats i e nazismen. Jag tog mig för pannan och blev rejält förbaskad, hur f*n tänkte han här?? Men nu visar det sig att denne bloggare har gjort en pudel och bett om ursäkt, vilket är gott så. Men det lämnar en hel del frågor kvar obesvarade, t ex om hur kan man tillåta sådana skamgrepp från borgerligt håll." - slut citat.

Hade inte det under orden "borgerligt håll" funnits en länk till Kent Perssons blogg hade jag nog inte brytt mig, men nu blir ju slutsatsen att det var Kent Persson som i all sin vidrighet tillät Snällman att hoppa upp ur skyttegraven för att göra bort oss. Men hallå...?

Snälla Martin Moberg, vad menar du med detta svammel? Kent Persson är förvisso en helt fantastisk människa, men mig veterligen så kan han inte se in i framtiden och därmed inte se vad Snällman tänker dra för slutsatser på sin blogg. Eller kan det vara så att ni i NetRoots är ett telepatiskt nätverk, där alla och envar vet långt i förväg vad alla 550 andra tänker skriva eller fundera ihop för något på sina bloggar?

Vet Ulrika Falk två veckor innan Krassman skall trycka ner "publicera"-knappen vad han tänker skriva och kan träda in till hans hjälp mot felstavningar? Vet Claes Krantz vad Högberg har för avsikter med sin blogg i övermorgon, eller har Röda Berget fri utsikt över Storstaden för att se hur tankarna trafikerar kvinnans trafikleder? Är det verkligen så att ni har den kollen på varandra så fattar jag Martin Mobergs fråga, annars så fattar jag inte ett smack.

Andemeningen är ju den att Kent Persson i frontlinjen och hela borgerligheten i den bakre försvarslinjen är de som ligger bakom vansinnesanfallet. Tror Moberg att vi har den kollen, att Kent sitter och lusläser blåa bloggar 25 timmar om dygnet för att kunna skademinimera det partivännerna presterar...? Tyder dagens reaktioner på något sådant, Martin? Att det är Kent Persson eller Borgerligheten som orkestrerat den tankelösa tilltaget? Var ser du det Martin? Var? Svaret är ingenstans...

Martin Moberg bör en dag som denna, när vi ändå är i "be-om-ursäkts-stadiet", be Kent Persson i synnerhet och borgerligheten i allmänhet om ursäkt för att han med högst dubiösa påståenden försökt kladda ner alla oss med den skit som endast haft ett ursprungshål. Så Martin Moberg, kandidat till KF i Ronneby, LF i Blekinge och även Riksdagen - ta nu och be Kent Persson om ursäkt - här och nu.

Länkar: Böhlmark, SVT:s grundsten

NO-NIRVANA MED NOVUS


Ett arbetskök på arbetsplatsen, en radio som skränar i bakgrunden med den där eviga sörjan av dagens hits - och så ett kort avbrott för nyheterna. En mansröst som låter som skådis ur en svensk p-rulle viskar fram den första nyheten, en nyhet som väcker politiknörden i mig...

"Spänningen tätnar inför valet i höst. Nu skiljer bara 1.7% mellan blocken!" och jag blir naturligtvis överlycklig. Vi knappar in, allt går åt rätt håll och segern i höst kanske finns inom räckhåll. Med sjumilakliv mot närmaste dator för att söka mer information om den senaste i raden av det oändliga flödet av opinionsundersökningar - och så blir det ett anti-klimax.

Hur f-n kan man sätta en sådan rubrik på ett nyhetsinslag i radion, "Spänningen tätnar... Nu skiljer bara..." när sanningen faktiskt är den att Novus opinions undersökning visar på en, om än liten, ökning av avståndet mellan blocken. Det känns som om man med en sensuell nyhetsuppläsare, lite trixande om vad undersökningen visar faktiskt skapar en nyhet som inte finns.

Om nu målet med nyhetsrapporteringen på den där reklamradiokanalen var att göra just mig glad så hade man ju kunnat tjoa till om "Sossarna på sin lägsta nivå sedan valet 2006! Raset fortsätter" - för den nyheten hade ju haft en relation till uppgifterna i undersökningen. Nu framstår man bara som oseriös och löjeväckande - medan gammelmedias nyhetssiter faktiskt hanterar verkligheten bättre.

Sossarna faller igen, vi moderater dippar till fördel för de två minsta allianspartierna - men förändringarna är överlag små och knappt värda att kommentera. Hade det nu inte varit för att den där nyhetssändningen triggade mig att tro på något annat än den verkliga nyheten så hade det mycket väl kunnat vara så att det här var den opinionsundersökning som jag struntade i att kommentera... Men så var det ju så att sossarna rasar vidare, och det är ju alltid roligt att skriva om.

Länkar: SvD, Expr, DN

2010/05/26

SLUT PÅ STEN I GLASHUSET...?

Mannen på bilden har inget annat än partifärgen gemensamt med den utmålade fuskaren. Den här mannen underlättade bara för folk genom att stoppa ner rätt valsedel i valkuverten...

Hela vintern, halva våren har de funnits där för att strö salt i våra sår - vänsterbloggarna i NetRoots. Varenda gång något skumt eller mysko har dykt upp i ett moderat provval eller i en nomineringsprocess så har de plockat fram tangentborden för att misstänkliggöra allt och alla som har med Moderaterna att göra. "Ett parti fullt av fuskare" är en bra sammanfattning av hur NetRoots har spunnit på arbetet med att jobba fram våra valsedlar...

Visst, det har funnits skit att kasta på vissa av våra företrädare och utan att vara för kritisk mot mina egna kan jag konstatera att det uppenbarligen har funnits några rötägg som låtit ambitionen att klättra på valsedlarna ta överhanden mot etik och moral. Men att därmed klassa hela Moderaterna för ett fuskbygge är ett lågvattenmärke även för politiska motståndare.

Den här kvällen kommer helt andra nyheter men med samma innebörd men med ett annat parti som frö för nyheten. Den här kvällen så låter media oss veta att gänget som kastade massor med stenar över moderaterna förmodligen har samma problem internt - ett problem där karriärkåta människor tassar omkring i det moraliska gränslandet för att stärka sina egna positioner.

Det skulle vara lätt för mig att redan nu dra mina förhastade slutsatser och skrika högt om "Fuskare!" men det gör jag inte. Att ta till sådana kraftuttryck som "Hycklare!" kanske också skulle kunna vara möjligt, men inte av mig - inte här och nu. Att klassa hela partiet som ett gäng antidemokrater som manipulerar de demokratiska processerna finns inte alls i min sinnesvärld även om det inte låter orimligt att lyfta just det argumentet den här kvällen.

Det finns mycket jag skulle kunna skriva, men jag vilar på hanen - väl medveten om att det minsann inte är så mysigt att kasta stora stenar i ett glashus. Det finns andra, med en annan politisk kulör, som hädanefter borde ta och tänka till på samma sätt innan man kastar sina stenar.

De röda stenarna bör rimligtvis ha tagit slut den här kvällen i och med de nyheter om misstänkt socialdemokratiskt valfusk som släpats fram i öppen dager av media. Kan det vara så att vi alla är lika goda kålsupare oavsett vilka bilder man än må försöka kladda ner oss med från det röda gänget...?

Länkar: SvD, Expr

TWITTERFLÖDET FRÅN KÄGELBANAN


Det var en härlig dag, en givande dag - dagen då jag fick träffa Kent Persson lite mer en ett handslag i förbigående på KRIKS i Örebro för lite mer än ett år sedan. Kent kom ihåg handslaget, jag mindes det inte men erkänner utan omsvep att mina minnesluckor för mingelkvällen för vidöppna. I dag snor jag inte bara åt mig några av Kents handslag, utan även det vidriga porträttet av undertecknad som Kent fick till...

Det var en härlig dag, en fabulös dag - dagen då jag fick vänta på Kent Persson på Centralen i över en halvtimme, trots att inga solkurvor eller igenisade växelspår fanns att skylla på.

Det var en härlig dag, en underbar dag - dagen då jag fick sitta inne på Kägelbanan vid Mosebacke för att blogga direkt från seminariet Föregångslandet. Men modemet var dött, Kent behövde sin dator litegrann iallafall och då fick jag ta mobilen och Twitter till hjälp för att levandegöra skeendet och säkerställa att mina informationer nådde ut. För er som ännu inte följer mig på Twitter bjuder jag därför på följande lilla bonusinlägg, Tokmoderatens Twitterflöde från Kägelbanan. Så varsågoda, indirekt direktrapportering.

På väg mot Föregångslandet - med buss, tub och hiss...

I Föregångslandet kommer tågen försent - alltid. Väntar på bloggkollegan Kent som reser med sena SJ.

I Föregångslandet är det skönt med avkoppling när man väntar på SJ. Bikinireklam är skön avkoppling.

Schlingmann hälsade Fredrik välkommen. Fredrik hälsar oss andra välkomna. Dagen om Föregångslandet har börjat...

Statsministern gör sig utmärkt i en lagom stor lokal med enbart anhängare - trots armrörelserna...

Reinfeldts blick mötte min, och hux-flux började jag tvivla på min sexuella läggning.

Han är så bra, så trygg - man vill hålla Reinfeldt i handen när det blåser. Ett bra tal om framtiden! Halleluja!

Dumma Comviq gör att jag får twittra på mobilen. Det saknas täckning på Mosebacke när Borg börjar sitt tal.

Medan Borg glänser så börjar jag se politikens dynamiska duo i firma Borg/Reinfeldt. Så bra, så trygga.

Med en bländande blandning av humor och siffror gör Borg succé! Nu sablades Gordon Brown ner i ett lustmord.

Anders has left the building. Och Fredrik hängde på... Nu pratar Gunilla Carlsson om Sverige i världen. Bra å levande.

Bea Ask börjar prata om dåtid, nutid och otrygghet. Iklädd en jeansklänning känns hon avslappnad och trygg.

Dumma, dumma Comviq! Kent kan surfa men inte jag... Måste byta plats i lokalen för felsökning snart...

Inte ens min feta bakdel får mig att stå ut med tortyrstolarna på Kägelbanan. Oj, vad ont i rumpan medan Ask maler på.

Om jag var osäker på min sexualitet när Reinfeldt tittade mig djupt i mina ögon så blev jag säker igen när Fia Arkelsten äntrade scenen.

Filippa. Vilken kvinna, vilket patos! Hon är så övertygande, jag smälter ännu lite mer. Fortsätt, fortsätt - trots ett ämne som sjukvård...

Företagarpanel på scenen. Herr Jarnheimer, känd från Tele 2 är med. Han skall få ta med mitt skitmodem som fortfarande inte har täckning.

Det var det, en förmiddag i glada vänners lag. Ordet "givande" sammanfattar de där timmarna väldigt bra...

Länkar: Expr, DN, Kent Persson

PÅ SÖDERS HÖJDER MED SVERIGES HÖJDARE



Jag visste inte om det var så att chefen för Nya Medier i partiet hade bestämt sig för att med mig skämta aprillo, men det var just den tanken som slog mig när jag öppnade upp ett mail från just denna chef vid namn Martin T Karlsson. Det kunde ju inte vara så, att jag - partiets egen hovnarr i egen hög person - hade fått möjligheten att infiltrera maktens innersta kärna med min laptop under armen, eller...?

Det handlade om ett seminarium med titeln "Föregångslandet" och efter att ha kollat, dubbelkollat och trippelkollat så slog euforin till och jag kände mig så underbart bekräftad! Äntligen hade man förstått min storhet även från partiledningens sida, äntligen stod det helt klart för alla och envar att det enbart var genom att låta just den där Tokmoderaten föra ut våra budskap som valsegern faktiskt finns inom räckhåll. Äntligen skulle det svarta fåret få mingla med alla vita får - och som det svarta fåret njöt!

Jag hade väl inte förväntat mig att Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Gunilla Carlsson eller Tant Gredelin skulle kasta sig över mig med kramar och glada tillrop, men jag hade iallafall förväntat mig att bli en av centralpunkterna i seminariet - en person som gräddan av rikets ledning ville fotograferas med eller få autografer av. Men ack nej, så uppskattad var man tydligen inte och det var ju lite lätt bitter som jag tryckte ner mitt feta arsle på en hård stol bredvid mina bloggvän Kent för att genom bloggen berätta historien om Föregångslandet Sverige...

Medan statsminister Reinfeldt tar plats framför oss, alla samlade där för att lyssna på när fyra statsråd, rikets första dam, en skön ung Fia och en lika skön äldre Meta skulle berätta om sin syn på föregångslandet så sjönk jag in i Kents värld, och då syftar jag inte på Kent Persson som sitter här bredvid. Nej, på bandet Kent - Eskilstunas största stolthet - och deras låt "Sverige".

"Sverige, Sverige älskade vän
En tiger som skäms,
jag vet hur det känns.
När allvaret har blivit ett skämt,
när tystnaden skräms.
Vad är det som hänt?

Välkommen, välkommen hit
Vem du än är var du än är"

... och jag känner mig välkommen hit trots att partisekretare Schlingmann bara välkomnar statsministern, partiledaren och ordförande Reinfeldt. Statsministern hälsar alla välkomna och sätter igång med sitt halvtimmeslånga tal. Han utstrålar trygghet, min namne. Fredrik känns bekväm, pålitlig och just den här förmiddagen så stör jag mig inte alls på hans annars så enerverande armar. Vi bjuds faktiskt på en resa in i framtidens föregångsland - en reseskildring som jag som inbiten moderat köper rakt av, en berättelse som kanske kan få den tveksamma väljaren att tänka till men en saga som bara skulle få en nätrot att börja leta efter svagheter i.

Han är på gott humör, humorn tränger titt som tätt igenom statsmannens fasad. Det är kul, det är roligt - och när våra våta blickar möts i några sekunder så börjar jag tvivla på att jag är den där heterosexuella fetknoppen. Jag känner mig varm, han får mig att börja svettas intensivt under armarna - han är min ledstjärna, mannen jag vill hålla i handen när jag är rädd. Han är min statsminister, Fredrik Reinfeldt.

När så Anders Borg äntrar rampljuset så får man lite av känslan att det är den tuffa stjärnan som nu skall ta ton - han med ring i örat, hästsvans och ett rätt avväpnande leende. Statsministern som tagit plats nedanför "scenen" känns helt plötsligt som förbandet, han som värmer upp publiken i väntan på huvudakten - Finansminister Borg and the way to full sysselsättning...

Även här strålar det om stjärnan, en Borg som berättar målande om finanskrisen som var, finanskrisens spår och en orolig framtid - men han gör det så fruktansvärt insiktsfullt att man inte är rädd för de mörka molnen som drar in från Sydeuropa. En målande beskrivning av Gordon Brown i spenderbyxorna är faktiskt dagens höjdpunkt!

Medan Anders Borg pratar vidare så sitter jag och funderar på klasskillnaderna i svensk politik och då inte de skillnader som de grönröda tjatar hysteriskt om. Nej, jag tänker på hur pass mycket mer respektingivande Anders Borg är jämfört med gapapan Östros och hur pass mycket mer tilltalande Reinfeldt är i mina ögon om man jämför honom med Mona Sahlin. Det är klasskillnad, det är bilden jag ser framför mig medan Anders Borg orienterar vidare mot full sysselsättning. Men det är ju min bild, en bild som förstärks av att jag nu sitter här publiken med Kents laptop och känner mig så fruktansvärt nöjd att äntligen få vara med någonstans någongång...

Förbandet har spelat upp, huvudakten har låtit oss följa med på en vandring och när statsråden Gunilla Carlsson pratar förtjänstfullt om ett föregångsland som gör skillnad i världen så känns det som om det mest intressanta redan har passerat. Visst, i mina ögon är Gunilla mer tilltalande rent fysiskt än både herrar Borg och Reinfeldt tillsammans - men Gunilla har fått 15 minuter, mot herrarnas 30 minuter. Hade det här varit ett rödgrönt arrangemang så hade publiken vid det här laget revolterat och kastat tomater på arrangörerna som inte fattar sig på jämställdhet. Gunilla gör sitt jobb, hon gör det bra på sina 15 minuter innan hon lämnar över till nästa kvinna och 15 minuter till.

Tant Gredelin, eller Bea som hon är känd som i partiet, fyller på med sina 15 minuter och rejält många fler i rampljuset. En kvart som blev en halvtimme om det tryggare samhället, ett samhälle där poliserna aldrig har varit fler och där straffskärpningarna för grova våldsbrott faktiskt visar vår vilja att vara moderater i den här frågan. När det blåste upp till medial orkan om färggranna kuvert till misstänkta sexköpare så tillhörde nog jag en av de värsta kritikerna bland de blåa bloggarna.

Jag var missnöjd då, jag tyckte pudeln fick stanna inne för länge och när väl pudeln släpptes ut var den trött och intetsägande. Medan Beatrice Ask pratar om det tryggare samhället så sitter jag faktiskt och funderar på Maria Abrahamsson av någon outgrundlig anledning som jag inte kan förklara - för Bea har ju faktiskt gjort ett riktigt bra jobb om man nu väljer att blunda för de där kuverten...

Paus, 5 minuters bensträckare och en möjlighet att knappa ikapp texterna i detta blogginlägg - skönt. Runt mig hörs ljudet av tangenter som trycks ner, några andra inbjudna bloggare ger sin bild av det här "eventet" och det är när deras bilder vävs samman med mina vanföreställningar som verklighetens konturer blir skönjbara. Några hej, några nickningar och jag känner mig helt plötsligt som en i gänget.

Akt två börjar med en av mina absoluta favoriter på politikens arena - Sofia Arkelsten. Här kan man se en stjärna födas, Fia utstrålar allt det som borde vara de nya moderaternas kännetecken. Här finns det naturlighet, humor, kunskaper och ett engagemang som får mig att se en ljus framtid för en lång och ljus kvinna. Fia berättar med inlevelse om hur Sverige skall gå före i klimatarbetet och jag sitter fascinerad och lyssnar under de 10 minuter som även denna kvinna har fått se sig tilldelad efter Beas utsvävande partsinlaga. Fia är storartad, levande och om jag var osäker på min läggning efter Reinfeldts och mitt ockulära möte så är jag återigen hemma i heteronormen.

I ett föregångsland måste även skolorna dra sitt strå till stacken och om detta berättar på sjungande skånska Margareta Pålsson, även kallad Meta. Minst känd i startfältet om man frågar mig, men ändå med en förmåga att ta sig an den här framtidsavgörande frågan för landet Sverige. Temat är "Så blir alla skolor bra skolor" och inget mål kan väl vara bättre - där frågan om vem som driver en skola bäst alltid måste ha företräde mot vem som driver skolan.

Två punkter återstår - och när rikets första dam, allas vår Filippa Reinfeldt börjar prata om en rättvis sjukvård så hänfaller jag åt att sitta och beundra denna otroliga kvinna. Orden som kommer ur den där härliga munnen känns fruktansvärt avlägsna. Kanske beror det på att jag har arbetat i vården i 20 år och sett problemen i mina blodsprängda ögonvitor. Jag kan ämnet, jag tycker att vi gör rätt förändringar och faktiskt skapar en mer rättvis sjukvård. Medan Filippa pratar på tänker jag på lyckosten Fredrik som har en sådan fantastisk kvinna vid sin sida och lyckosten Filippa som har en sådan härlig man som livskamrat. Om nu sjukvården blir mer rättvis så känns min livssituation mindre rättvis - men vad fan, jag får ju vara med här på Söders Höjder iallafall...

Slutpunkten på programmet är en företagarpanel under ledning av Tomas Tobé - det enda som ligger mellan mig och det där gratis-skrovmålet till lunch som jag längtat efter sedan jag svalde sista tuggan av den likaledes gratis frukostmackan för cirka tre timmar sedan. Det är svårt att matcha Filippas show, det grejar nog ingen företagarpanel men de gör väl så gott de kan. Själv sitter jag här vid laptopen medan magen kurrar och funderar på gratislunchen - är den så god som jag vill se i ett Föregångsland...?

Det var en helt ny upplevelse att få vara med om ett sådant här seminarium, som bloggare, enmanstankesmedja och opinionsbildare på nätet. Jag gillar idéen att låta oss vara med, hybris kallas det visst, och hoppas på fler chanser trots det här inlägget. Ett förslag är att faktiskt bjuda in motståndarsidans bloggare framöver, för att öppna upp debatterna på nätet ännu lite mer - vår politik och våra visioner klarar av att granskas intimt. I dag var jag här med mina partivänner, det var underbart och det var kul men ännu lite roligare skulle det faktiskt vara att få vara "embedded" på Sveavägen 68...

Slutligen ett stort tack till min nya vän Kent Persson, som i sin oändliga vänlighet lånade ut sin laptop när mitt modem strejkade på grekiskt vis. Tack! Tack!

Länkar från gammelmedia lär dyka upp här: DN, Expr, AB

Medbloggare på plats: Kent, Fia, Thomas Ardenfors, Micael Glennfalk, MP
Medbloggare på annan plats: Alliansfritt

2010/05/25

DE RÖDA TENTAKLERNA...


Som genom en slump snubblade jag denna eftermiddag över något som bäst beskrivs som en socialistisk/kommunistisk sammansvärjning. Om denna sammansvärjning når sina mål kommer följdverkningarna över hela världen bli förödande. Tänka sig att det var just jag, allas er sanningsägare och tokmoderat, som skulle bli först med att demaskera ondskans vidriga ansikte - först av alla...

När min feta kropp med gungande rörelser förflyttade sig uppför Kavallerivägen i Rissne stadsdel, Sundbybergs stad så kände jag mig iaktagen. På väg mot den lokala pizzerian så mötte mina melerade ögon ett par andra ögon, ett par ögon tillhörande någon från gränslandet mellan Ukraina och Rumänien. Ögonen jag mötte satt på en gänglig, tärd kropp som snabbt rörde sig ut ur porten på Kavallerivägen 16 – exakt samma adress som den så kallade Nordkoreanska Handelskammaren i Sverige. Våra blickar möttes, och den gängliga mannen smög upp bredvid mig och viskade på dålig engelska ”Keep on walking. Do not be afraid. I am a friend”.

Han tog täten, och med snabba steg hamnade vi på den lokala pizzerian i Rissne. Pizzerian var öde, bortsett från en Peter Griffin-kopia som satt i ett hörn och på ett djuriskt sätt tryckte i sig en kebabtallrik. Vi satte oss i ett annat hörn, och han presenterade sig som Anghel, agent från Transniestriens underrättelsetjänst, tillika dubbelagent. Anghel kände till min blogg, mina insatser för att få upp ögonen på det svenska folket för hotet från den kommunistiska världssammansvärjningen. Vi beställde varsin pizza och medan vi väntade berättade Anghel en lika skrämmande som hårresande berättelse om vad som var i görningen – i Sverige, i Europa, på den koreanska halvön.

Den här morgonen hade jag läst nyheterna med viss oro. I Korea hettar det till mellan det kommunistiska tyranniet i norr och deras lyckligare bröder och systrar i söder, vapenskrammel och sänkningar av sydkoreanska fartyg – den röda stormen blåser upp. Samtidigt på andra sidan jorden tvingar kommunistledaren Ohly fram sossen Urban Ahlin på sin namnsdag för att berätta om hur den rödgröna koalitionen kommer att gå till val på att kräva att den imperialistiska amerikanska armén skall åka hem till USA från alla sina baser utomlands. I Sydkorea har USA en stor militär närvaro, enligt den sydkoreanska regeringens och det sydkoreanska folkets önskemål – något som uppenbarligen irriterar Mona Sahlin, Lars Ohly och de två hjärntvättade språkrören. Medan Anghel lättar på sitt hjärta faller pusselbitarna på plats – en diabolisk plan har satts i verket!

Organisationen Comintern lever kvar, i en ny skepnad och med andra ledare än tidigare. Comintern som lades ner år 1943 efter att ha försökt att främja en kommunistisk världsordning har bytt skepnad några gånger. Mellan 1943 och 1947 var organistaion i förändringsprocesser men dök under 1947 upp igen som Cominform. Året då Ungerns frihetssträvanden kvästes med våld, 1956 alltså, så blev Cominform helt plötsligt Comp.Led med bas i Stockholm – en hemlig gruppering som jobbade i det fördolda. Comp.Led, som betyder Communistparties League for the Empowerment of Dictators, agerade i det fördolda med begränsad framgång. Östeuropa bröt sig loss och Sovjetunionen gick hädan. År 1998 flyttade organisationen till Pyongyang och ändrade återigen namn till ComiForm i samband med den store ledaren Göran Perssons besök i Nordkorea. Denna Mao Tse-Tung-kopia i flaskbottnade glasögon sågs som den nye frälsaren i Nordkorea, och just denna man är den senast identifierade ledaren för Cominterns efterföljare.

Göran Persson, ComiForms sista kända ledare, hade det passande täcknamnet ”Mao Tse-Tung 2” och den ännu identiferade ledaren är endast känd som ”Red Dwarf”. Enlig såväl CIA, Mossad som MUST finns två huvudmisstänkta i Kim Jong-Il och Leif Pagrotsky, uppgifter som tycks vara sannolika men som inte har bekräftats. Vid det här laget har våra pizzor burits fram till bordet, och jag börjar äta medan jag lyssnar vidare på agenten mittemot mig.

Denna morgon kunde man i nyhetsflödet se hur ComiForm lyckades med att föra ut sina budskap, sina planer om Koreas återförening. Genom en välorkestrerad diplomatisk offensiv från gräddan av de socialistiska ledarna i Sverige avser man att jaga bort imperialisterna från Sydkorea. När den sista amerikanen lämnat den koreanska halvön så kommer den röda stormen blåsa upp till orkan så att de fredsälskande arbetarna i norr kan befria sin bröder under japansk/amerikansk ockupation i söder.

Därefter kommer dominobrickorna att falla snabbt, med en demilitarisering av Taiwan som första steg och därefter en remilitarisering av Formosa under socialismens röda fana. På Kuba kommer samtidigt den lokala ComiForm-ledaren med täcknamn ”Cigar Smoking Man” att påbörja arbetet med att underminera Floridas politiska stabilitet...

Även för Konungariket Sverige finns det långt framskridna planer. I huvudstaden Stockholm finns en urcell som samverkade intensivt för att lyfta förslaget om att tvinga hem de amerikanska soldaterna till sitt eget USA. Urcellen består av agenterna ”Trainmaster O”, ”Mrs FlipFlop”, ”The bearded one” och ”Mrs Two-Face”. Deras plan är att genom höjda räntor, industrifientlig politik, ett nedmonterat rättsväsende, ett slaktat försvar och kontraproduktiva skatter proletarisera Sveriges medelklass, skapa massarbetslöshet och en impotent stat. Detta lägger naturligtvis grunden för en revolution, proletariets diktatur – givetvis könskvoterad och med rätt till friår för alla i Sveriges Högsta Sovjet.

Planen utvecklas sedan till att befria våra nordiska grannländer från det kapitalistiska förtrycket. Ett garde av unga, hjärntvättade, socialistiska barnsoldater i organisationen "Young Eagles" kommer storma över Torne Älv, över Öresund och Skanderna för att göra rent hus uten att behöva ta till RUT-avdrag.

Jag sitter och darrar vid bordet, är detta vad som väntar? Pusselbitarna från dagens nyhetsflöde faller ju på plats utan att man behöver banka ner dem i tomrummen – det tycks vara sanningen. Anghel torkar sig runt munnen, och berättar på sin fortsatt knagliga engelska att han måste tillbaka till den så kallade Nordkoreanska Handelskammaren. Han har bara en sak till att berätta, att ondskan finns nära mig, nära oss.

Till och med i Sundbybergs stad finns en cell som samverkar med alla andra celler för att nå det heliga målet. Cellen finns i Kommunhuset, knappt 100 meter ifrån den så kallade Nordkoreanska Handelskammaren – allt för att få samarbetet att fungera friktionsfritt. Anghel tar på sig jackan och lättar på sitt hjärta – en av agenterna har infiltrerat mina känslor!

Den blonda agenten ”Femme Fatale” har satt griller i mitt huvud berättar Anghel och jag kan snabbt identifiera agenten som hon jag brukar drömma om. leder i sin tur en cell bestående av agenterna ”The Commuter”, ”Mr Chihuahua”, ”Santa Claus” samt den nya stjärnan ”Baby Face”. Anghel ber mig att göra något av den information han lämnat och därefter lämnar han lokalen med riktning mot Kavallerivägen 16...

Jag är skakad, förvirrad och vet inte vad jag skall tro. Anghel bad mig att göra något av den information han delade med sig över en pizza i Rissne och detta blogginlägg är resultatet. Medan jag knallar ner för Kavallerivägen passerar jag kommunhuset och jag undrar ifall det verkligen kan finnas en socialistisk cell där inne? Sant eller inte, döm själva. Men ta dagens nyheter i beaktande när ni dömer eller glömmer – jag vet vad jag tror...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, DN1, DN2,

ANTI-AMERIKANISMENS ANSIKTE


De stod där som ett bålverk mot tyranni, förtryck och kommunismens vapendragare. De stod där som en garant för friheten såsom vi känner friheten - men det finns andra som inte associerar frihetsbegreppet med demokrati, med yttrandefrihet. De var allt som oftast amerikanska soldater, i frontlinjen långt ifrån sin hemstad, sitt hemland som fullgjorde sitt uppdrag utan omvärldens erkännande...

I dag vaknar vi upp till slagord som andas rödvinsvänstern á la 70-talet, när det gapades både från statsministrar och folkmassor om USA:s vidrighet. I dag blev vi varse att det faktiskt är Lars Ohly och Hans Linde som har kidnappat den grönröda utrikespolitiken, en politik som kräver att alla amerikanska soldater åker hem till USA från sina baser i fjärran land. Detta alldeles oavsett vad landet i fråga vill eller tycker - hem skall dom, imperialisterna.

Ett löjets skimmer lägger sig över Urban Ahlin som skall försöka försvara det här tramset, ett påhitt som verkligen visar vad det är för gäng som aspirerar på makten. Medan kommunismens flaggskepp Nordkorea sänker sydkoreanska korvetter så skall amerikanerna dras bort från Sydkorea, medan Talibaner och annat otyg sliter hårt för att återupprätta en terrorregim i Afghanistan skall alla utländska soldater dras hem från ett av världens mest plågade länder. Att prata om solidaritet och jobba för solidaritet är uppenbarligen en omöjlig ekvation att få ihop för gänget där Ohly nu håller takten med en överskottstrumma från Röda Armén...

Det är tyst om ryska baser på ockuperad mark i såväl Georgien som Moldavien när det samtidigt skriks om amerikanska soldater i länder som verkligen vill ha GI Joe just där. Retoriken känns igen från en svunnen tid då man jublade för varje land som gick från någon form av annat styre till att bli en kommunistdiktatur - oavsett om det var Kuba, Angola eller Vietnam som fick se den röda flaggan hissas.

Det var ju frihet det med, och helt plötsligt så ser man att Ohlys 25 år gamla uttalanden faktiskt fortfarande är lika plågsamt aktuella nu som då...

" - För mig är demokrati inte enbart demokratiska fri- och rättigheter i form av mötesfrihet, yttrandefrihet, strejkrätt m.m. Demokrati måste också innefatta avskaffandet av utsugningen och klassförtrycket. Med en mer fullständig syn på demokratin så blir det inte så enkelt längre att fördöma de socialistiska staterna som odemokratiska."

" - De socialistiska staterna har i motsats till de imperialistiska staterna ett objektivt intresse av freden. De socialistiska staterna tvingas att rusta för att inte riskera sin egen utplåning. "

I dag ser vi hur Ohlynismen få genomslag i det grönröda regeringsalternativet - frågan är om man skall skratta eller gråta?

Länkar: SvD, CIng

2010/05/24

ATT FÅ SIG EN SKOPA AV SKOP



"Jaha?" är den första reaktionen när man på morgonkvisten halkar in på SvD för att återigen hitta en opinionsundersökning - denna gång från SKOP. Som vanligt när jag grottar ner mig i en morgondepression och känner panikångesten komma krypande längs med golvet över ytterligare en mätning som visar "fel" så lär det dyka upp förstå-sig-påare som vet bättre. Ja, jag vet att det är på valdagen allt avgörs och ja, jag vet att allt är öppen historia trots att det diffar lite mer än 5% mellan de två blocken. Men jag mår dåligt ändå, eftersom jag fortfarande ser uppförsbacken framför mig när jag tittar fram mot valrörelsen...

Som vanligt ökar vi Moderater, och det är väl mer sannolikt än osannolikt att just vi och det tidigare helt dominerande riksdagspartiet sossarna kommer vara hyfsat jämnstora när vi räknar röster på kvällen den 19 september. Orsaken till att Alliansen sackar efter trots en pytteliten uppgång är som vanligt att våra "småsyskon" har anorexia medan sossarnas gröna "oäktingar" har någon form av bulimi där själva spyendet inte har kommit igång ännu. För oss i Alliansen kan man bara hoppas att ett hetsätande Miljöparti snart börjar må illa för att kräkas ur sig allt det där man sugit i sig.

Frågan är hur lätt det är för våra alliansvänner att börja lyfta när även vi Moderater har parkerat i den politiska mittens rike? Borgerlig kannibalism talas det om ibland, och jag är benägen att hålla med. Det kan inte vara lätt att slåss med "oss" om de väljare som finns, speciellt inte för FP och Centern som aspirerar på samma positioner som oss i lagbygget. KD däremot borde med en tydligare värdekonservativ framtoning kunna tilltala alla de som känner att de nya moderaterna blivit lite för nya. Jag ser en potential i att Centern faktiskt kastar sig över det som Miljöpartiet kräks upp när bakslaget kommer. Jag ser en potential i att Folkpartiet faktiskt kan binda till sig de sossar som kanske inte jublar hysteriskt över att bidra till att Ohly blir minister men som ändå inte vill ta steget till arvsfienden Moderaterna. Det borde kunna bli så, men fan vet om mina trötta grubblerier har substans eller om det är önskedrömmar?

Positivt trots allt är det att Sverigedemokraternas kräftgång fortsätter. Kan man inte få allt, så kan man iallafall få något. Återigen syns trenden tydligt, att det blir svårare och svårare för extremisterna att nå ut. Kan man våga hoppas på att just SD formtoppade alldeles för tidigt? Jag hoppas på det, och jag hoppas på att de där 5.1 procenten nästa gång kan vara lite mindre, lite mer hanterbart. Snälla...?

Länkar: SvD, SvD, SvD, DN, Expr, AB, SydS
Bloggar: Peter A

NÄR POLISEN KOM TILL BYN...


Vi må vara som hund och katt allt som oftast, herr Westerholm och jag men just när kvällen går över i natt så finns det iallafall en fråga där enigheten är total. Jag har precis avslutat genomläsningen av Westerholms senaste bloggpostning, och trots att den är skriven av en dryg, självgod och oftast löjeväckande person så rekommenderar jag min läsekrets att titta till just det inlägget, inte något mer men inte heller något annat.

Frågan är avgrundsdjup, det handlar om hur Statens Instutionsstyrelse förvaltar de inrättningar som finns för att faktiskt ta hand om de ungdomar som behöver samhällets stöd - ofta i strid med den egna viljan. Det är inte ofta jag blir berörd av något Westerholm skriver, annat än med känslor som triggar mina kräkreflexer - men nu så är det så. Nu mår jag illa av helt andra anledningar, det här är en fråga som inte kan och inte skall politiseras - det handlar om att stå upp för människovärdet för alla och då speciellt för de som behöver känna samhällets stöd, inte det motsatta...

Jag är uppväxt i det fagra Södermanland, i stationssamhället Gnesta som ligger insprängt mellan de avlånga sjöarna Klemmingen och Sillen, vid stranden av en annan liten sjö som heter Frösjön. Att växa upp i Gnesta under 70-talet var en skyddad tillvaro, allt var lugnt och buset i samhället begränsades till att palla äpplen. Nere i "byn" fanns en polisstation med några konstaplar som skulle ha fått Kling och Klang att framstå som Tango and Cash. Inget hände, allt hade kunnat vara hur lugnt som helst om inte...

I skogarna mellan Gnesta och Vagnhärad, längs med Sillens strand fanns det ett "ungdomsfängelse" som hette Lövsta. Just titeln "ungdomsfängelse" ekar fortfarande i mina öron när jag hör namnet Lövsta, det var en benämning som alla på "byn" använde sig av och det något längre och mer politiskt korrekta namnet "ungdomsvårdsskola" användes bara i Sörmlands Nyheters notiser om rymningar.

Jag minns en dag när jag var på väg hem från Frejaskolan mot familjens hus på Sigtunavägen. Minnesbilderna från en händelse för drygt 30 år sedan säger att det var vår när våren var som bäst - när grönskan stod i full blom och solen sken med värme. En härlig dag i ett litet stationssamhälle blev då en liten skolpojke, som inget anade om att världen faktiskt kunde vara rå och brutal även under folkhems-Sveriges högsta peak, vittne till hur en några år äldre kille jagades av polisen längs med Östra Storgatan...

Det var en polisbil, det var en springande pojke med desperation i blicken som försökte hålla sig undan. In över häckar, springande i blommande rabatter och in på nästa tomt - och med en gammal svartvit polismärkt Volvo 240 med blinkande blåljus svepande på gatorna. Det var ju spännande, och naturligtvis höll den lilla killen på polisen eftersom polisen bara jagade tjuvar och bovar. Den där lite äldre killen som hade samma beteendemönster som en engelsk räv måste ju alltså vara antingen en tjuv eller en bov. När polisbilen var tillräckligt nära kastade sig poliserna ut och lyckades efter en kort språngmarsch "plocka" den andfådde men ändå hysteriskt skrikande grabben. Det var bara ett ord som upprepades på ett hjärtskärande sätt, och det ordet var "NEJ!"...

Trots att killen som nu släpades in i baksätet på polisbilen enligt alla konstens regler måste ha varit en tjuv eller en bov så kände skolpojken som bevittnat den här månadens mest spännande händelse att det var synd om grabben vars vrål nu dränktes av polisbilens motorljud. Vandringen hem från skolan mot hemmet fortsatte och grubblerierna tilltog för varje steg. Väl hemma berättade skolpojken, som var identisk med just mig, om händelsen för sin mamma - hemmafru, dagmamma och cyniker.

"-Det måste ha varit en av Lövsta-ungarna som var på rymmen" konstaterades det krasst och när jag frågade vad "Lövsta-ungarna" var så blev svaret kort och frankt "en från ungdomsfängelset Lövsta". Jaha, då var det väl en tjuv eller bov då och polisen hade ju gjort hela Gnesta en tjänst när man fångade in huliganen. Men bilden av panikslagen kille bara några år äldre än mig själv gjorde ont - riktigt ont.

Lövsta lever kvar, som en av de där SiS-inrättningarna som numera ligger i skottlinjen för undersökande journalistik. Lövsta var en plats för 30 år sedan som ungar flydde ifrån, mot Gnesta och pendeltåget som kunde ta dom mot storstaden. Hur Lövsta fungerar i dag har jag ingen som helst aning om, men när man läser såväl nyhetsflöde som Westerholms blogg blir man varse att det finns SiS-inrättningar där miljön milt sagt inte är optimal för att försöka vända en negativ livsspiral till något bättre.

Samhällets uppgift måste vara, oavsett om statsministern är blå, grön eller röd, att stå upp för folk som behöver stöttas upp. Ibland fattar man inte själv att man behöver stödet och det är då samhällets tvångsmedel måste tas till - men tvång och ett överdrivet våldsanvändande eller ett arbetssätt som förnedrar och kränker de som redan har det tungt nog. Man får ingen som mår uselt att må bättre genom att kränka, misshandla eller förolämpa denna - i detta fall måste samhället och Statens Instutionsstyrelse visa att samhället står över sådant som att spotta tillbaka, slå tillbaka eller skrika något som behöver censureras på en blogg.

Utan goda föredömen kan man inte få den som är på fel väg att hitta rätt igen. I dag var Johan Westerholm ett gott föredöme som lyfte frågan en dimension. I detta fall kan vi inte träta, oavsett hur mycket vi än må vilja - samsynen är total. Läs Johans blogg i ämnet, det kan faktiskt vara så att det är den enda gången jag tycker just det...

2010/05/23

POLITIKENS PARANTES?


En sådan här dag, när den nyss gryende försommaren har förbytts i oktoberväder, känns det rätt skönt att sova bort halva dagen. Ett nattpass på jobbet avklarat, ytterligare ett nattpass väntar och skallen känns som en medicinboll när jag sätter mig framför datorna för att blogga om samma fråga igen - frågan om Monas icke-existerande förtroende för femtioelfte gången.

Återigen slängs det fram en undersökning som visar att väljarna och där även rätt många av Monas egna saknar förtroende för sin statsministerkandidat. Varenda gång man analyserar just den här frågan blir utfallet detsamma men ändå till ingen nytta för oss som vill se Mona fortsätta som oppositionsledare. För trots att siffrorna upprepar sig med skrämmande exakthet så fortsätter folket att ändå se sosseriets lagbygge som en mer attraktivt ledartrojka än Alliansens kvartett. Även de siffrorna upprepar sig nämligen med skrämmande exakthet månad efter månad, mätning efter mätning. Det ser bättre ut opionsmässigt, men det ser inte bra ut - ännu...

I mina ögon är valet en öppen historia fortfarande, och en valrörelse som skulle kuna vara körd är faktiskt möjlig att ta sig igenom med framgång. Hade det varit så om sossarna hade haft en annan ledare vid rodret? Hade siffrorna sett lika ljusa ut för oss i Alliansen om Mona Sahlin istället hade burit namnet Margot Wallström, Anna Lindh eller Jan Nygren? Hade vi haft en suck att ta en batalj mot ett parti där ledaren faktiskt hade haft förtroendekapitalet i ryggen istället för i solarplexus? Knappast, det är min bild - Mona är vår bästa valarbetare, och för varje gång hon syns i TV, i tidningarna eller hörs på radio så tänker väljarna till ett varv till.

Visst har även Mona Sahlin sin fördelar, precis som nackdelar - hon är ju för guds skull bara människa. Men när man befinner sig i en ond cirkel som den ständigt pågående opinionskrisen så kommer aldrig något positivt fram. Motvinden är så total att det faktiskt gör lite ont även hos mig, där jag trots föraktet över den inkvoterade ledaren faktiskt också kan få små känslor av empati i den svarta lavinen av sågande rubriker. När Baylan säger att han "inte är orolig" så måste han ägna sig åt självbedrägerier av värsta sort eller så sitter han tänker på hur det hade kunnat se ut med Nuder vid rodret...

Förlorar det grönröda gänget valet om fyra månader så kommer ordförande Sahlin aldrig komma att bli en reality-serie på TV i fyra timslånga avsnitt, det kommer bli en flash i Anslagstavlan. Som ett minne av en politisk parantes, en beskrivning av en kvinna som inte mäktade med att lyfta en sjunkande rörelse kanske man kan klippa ihop fem minuter - inte mer, men med största sannolikhet mindre. En politisk parantes som kommer att glömmas bort trots ett helt liv i politikens sold - det är ju faktiskt synd om kvinnan. Inte ens det faktum att att Mona-antagonisten Lotta Gröning på Expressen helt plötsligt har skiftat personlighet och tycker att alla andra minsann är jättedumma mot Mona gör ju verkligheten till en annan - Mona är ett sänke. Punkt.

Länkar: SvD1, SvD2, DN, Expr, Gröning
Bloggar: MMK, PLC, Ekonomisten, Krohniskt, Kent, Ankersjö skriver medan NetRoots har drabbats av kollektiv tangentbordsförlamning. Kriser brukar inte blåsa förbi bara för att man blundar...
...och så Nätrötter som faktiskt verkar dansa efter min pipa: Högberg, Westerholms lågvattenmärke

2010/05/22

DEN POLITISKA TRANDANSEN...

Mark Klamberg och undertecknad i stearinljusets sken - lite av Lady å Lufsen...

Att stå på dansgolvet ensam, överförfriskad och desperat medan man med förnedrande juck-rörelser försöker att få någon intresserad tillhör ju det mest tragiska ögonblicken i det egna livet. Medan man rör sig orytmiskt och löjeväckande så finns det en annan del av lokalen där ett annat kompisgäng har jättekul och där allt fungerar perfekt.

En gänglig man i glasögon har dresserat en brokig skara att ta sig för ett linedance-liknande rörelsemönster och när linedancen bryts upp och byts ut till en elefantexercis ur Djungelboken så faller naturligtvis blickarna åt det hållet, blickar som tidigare med både förakt och empati har betraktat ensamvargens solitära parningslekar i det där mörka hörnet...

Den ensamma och olyckliga mannen bryter ihop, avundsjuk och bitter över att inte passa in i det där kompisgänget som har så kul tillsammans lite längre bort. Det finns vänner, avlägsna vänner som inte har förstått det viktiga med att ha kul tillsammans, slå sina kloka huvuden ihop och lära sig att röra sig i takt - men av dessa finns det inga spår i den politiserade danslokalen. Lite här och där finns andra människor som också verkar vara ensamma, kontaktsökande men för blyga för att våga närma sig en annan frustrerad solodansare. I det där gänget som återigen övergått till linedance efter elefantexercisen känner man sig ju inte hemma, ty de har ju så konstiga idéer om vad som är bra trots att de kan ha kul tillsammans.

Man lämnar lokalen helt sänkt känslomässig, på randen till suicid när man i fjärran hör ljudet av en privat tillställning där musiken låter mysigare, där budskapet känns bekvämt och där man ser en möjlighet att passa in. Med öronen som kompass tar man sig fram, ringer på dörren och när någon svarar genom brevinkastet så ber man på sina bara knän - "Snälla, kan jag inte få komma in? Jag är så ensam...". Seved Monke öppnar dörren på glänt, och frågar den liberala värden Peter Kjaellkvist om man kan släppa in det kontaktsökande fettot som står i trapphuset och verkar suicidal. Dörren öppnas på vid gavel, kärleken strömmar emot den ensamme mannen som ser hur tillvaron förändras som genom ett under.

Väl inne börjar den politiska parningsleken, där en orytmisk kropp helt plötsligt hittar taktkänslan igen och börjar förstå att för att ha kul tillsammans så måste man bjuda till och hitta folk med samma prioriteringar i livet och samma syn på vad som är både viktigt och roligt. Medan man dansar politisk lambada med varandra så uppstår ömma känslor, men känslor man gärna delar med sig av. Tankarna flyger åt alla håll - och det som för bara några veckor sedan syntes vara ett liv i ensamhet har förbytts i ett nätverkande som är att likna vid trandansen vid Hornborgasjön...

Nätrötterna firade sin fyra-årsdag för två dagar sedan, socialdemokraternas bloggare har ett försprång på mer än 48 månader mot det framtida alliansnätverket som först nu börjar ta fram glidmedel, jordgubbar och mousserande vin för att börja skapa en gemenskap som behövs för att nå det heliga målet - en valseger om fyra månader. Att på fyra månader hinna ikapp ett vältrimmat Swingers-gäng som NetRoots är ju en ömöjlighet, men man kan sno det bästa av det värsta ur de lärdomar som motparten jobbat sig igenom - man kan hitta egna arbetsformer som gör att man iallfall kan hålla takten med det dansas hej vilt runtomkring.

Tillsammans med Seved Monke och Mark Klamberg tog undertecknad de första trevande dansstegen för att få i hop ett nätverk för alliansbloggare med olika färg, med olika ideologier i ryggraden och olika sätt att arbeta på. Med det gemensamma målet att se till att oppositionen får fortsätta med det man är bäst på, nämligen att sitta vid sidan av makten och gnälla på allt och alla mest hela tiden. Nätverket håller på att födas fram, utan vare sig smärtlindring eller support från någon barsk barnmorska med partipiska i näven - här är det vi gräsrötter som krystar och om allt går som det är tänkt så klämmer vi ur oss ägget den 7 juni.

Är du bloggare och känner för att börja dansa tillsammans med andra, ha lite roligare och upptäcka att ensam må vara stark men tillsammans kan man uträtta lite mer - boka då in kvällen den 7 juni. Någonstans, någongång just den dagen kommer vi att träffas för att börja trandansa tillsammans.



Fram tills dess, njut av en vacker liten sång som må vara svår att dansa till men som jag instinktivt känner är "vårt nätverks" egen lilla kamptruddelutt - Di Levas "Vi har bara varandra". Vem kan vara oberörd av en text som lyfter fram politikens kärna på ett så pass naket sätt? Inte jag iallafall...

"Fiskarna simmar i vattnet,
fåglarna älskar bakom molnen.
Rötterna strävar i jorden,
så varför inte landa, öppna luckan och kliva ut?

Vi har bara varandra,
vi har bara varandra.
Vi har bara varandra,
vi har bara varandra.

Allting kan finnas i ägget,
äpplet är inte förbjudet.
Vargarna ylar i stormen
Så varför inte landa, öppna luckan och kliva ut?

Vi har bara varandra,
vi har bara varandra!"


Fler bloggar om träffen den 7 juni: Per Altenberg, Seved Monke, Mark Klamberg