2011/06/30

VINDEN SOM ALDRIG VILL MOJNA


Så där. Det var på tiden. Kanske rentav äntligen till och med...

Nu började bloggverktyget att fungera som det skulle igen efter en morgon av dysfunktionalitet och jag hinner med att skriva en kortis om en fråga som är raka motsatsen till en kortis - en historia som lever i det oändliga. Det handlar om sjukförsäkringen, om reformerna och om vad som har blivit resulatet. Det handlar om något som inte kan vara svart eller vitt, men där gråskalan i den politiska debatten är kroniskt frånvarande.

Det är en storm som inte blåser förbi, som alltid återkommer på ett eller annat sätt - och idag i form av en gammal promemoria där alla varningssignaler om de svarta delarna i en tilltänkt reform ventilerades innan beslutet fattades och stormen tog fart och fortsatte och fortsatte och fortsatte.

Det ansvariga statsrådet på den tiden - fru Husmark-Pehrsson - och hennes tjänstemän och tjänstekvinnor såg det svarta i det vita men ingen ville lyssna när reformeringen av sjukförsäkringen skulle ta fart på allvar. Ingen ville lyssna om man skall tro på ryktena, och det är det lätt att göra när man ser hur sjukförsäkringsreformen blev en lidandeprocess för regeringen bland väljarna, bland media och med våra politiska motståndare som motor. Hade man lyssnat då så hade kanske minoritetsregeringen varit en majoritetsregering. Hade man valt att titta till varningslamporna som blinkade så hade det förmodligen varit så att vi som står upp för Alliansen hade haft en jobbig fråga mindre att hantera i debatterna...

Sjukförsäkringsreformen är inte enbart svart men inte heller vit som snö. Där det finns folk som trillar mellan stolarna och drabbas av en reform så finns det fler som faktiskt har kommit tillbaka från utanförskapets utmarker och fått se sig nyförlösta. När man bygger om från början så är det viktigt att man ser till att ritningarna inte innehåller några felaktigheter eller annat som kan försvåra bygget och göra slutresulatet till en halvmesyr där vinden blåser rakt igenom väggarna.

Så här i efterhand är det väldigt lätt att vara efterklok ock krasst konstatera att "vi" hade haft en enklare politisk vardag ifall vi hade lyssnat på det numera avpolletterade och tidvis hånade statsrådet Husmark-Pehrsson den där gången då hon varnade för det som nu används som ett vapen mot regeringens politik närhelst det passar. Vi hade kunnat slippa en lång golgata-vandring där bilden av något som är svart och vitt målas mest hela tiden av ett mediabrus som vill se stormen blåsa vidare och en samlad opposition som inte är sena med att sopa gråskalan under mattan när man anpassar sin retorik efter sin verklighet.

En riktigt bra politiker lyssnar på väljarna, på sina rådgivare och på de som ibland kanske inte säger det som man vill höra just då. En riktigt bra politiker vet att svart och vitt inte existerar i politiken, men där resultatet måste vara väldigt ljusgrått i väljarnas ögon. En riktigt bra politiker låter inte en jobbig fråga leva vidare år efter år...

Länkar: SvD, DN, Expr, GP1, GP2
Bloggar: Radikalen, Westerholm, Högberg, Moberg

2011/06/29

MED FULL FART MOT EN REGERINGSKRIS...?


Vår statsminister Fredrik Reinfedlt skall ha ledigt i sommar, och det unnar jag honom verkligen. Badande, vilande och träffa kompisar står på den agenda som statsministern i interna förhandlingar med familjen nu måste säkerställa för att få den sommarsemester som han vill ha...

Det finns nog andra som har helt andra ambitioner, som gärna vill attt statsminister Reinfeldts semester kommer att handla mindre om bad, vila och träffa kompisar och mer om grubblande, analyserande och ångest inför den höst som kommer. Den nya oppositionsledaren Håkan Juholt har ju väldigt höga ambitioner när det kommer till att bli en plågsam hemoroijd på statsministerns akterparti och i Juholts ambitioner inbillar jag mig att det inte finns den minsta ambitionen att gå med på ett femte jobbskatteavdrag - oavsett konsekvenserna.

Samtidigt kan inte regeringen Reinfeldt ge vika och ge upp tanken på att faktiskt genomföra ett av de alltför få vallöftena som man gick till val på för snart 10 månader sedan - det femte jobbskatteavdraget. Själv skulle jag förvisso inte bry mig så mycket eftersom det femta jobbskatteavdraget  kommer att handla om effekter på marginalen för de flesta av oss. Men vi gick till val på ett femte jobbskatteavdrag, väljarna valde väl kanske inte oss bara av det skälet men det var ett löfte och det är ett steg i vår jobblinje - där det måste löna sig bättre att jobba. Kan inte regeringen få igenom budgeten och samtidigt stå upp för jobblinjen så finns enligt mig ingen annan utväg än att kavla upp ärmarna och gå in i en ny valrörelse.

Vi kommer aldrig att få mannen med ambitioner att gå med på att löntagarna får behålla mer av sina pengar, inte så länge det fattas pengar i den kommunal musikskolan eller så länge de intresserade museibesökarna får betala för sina museibesök. Kvar finns det då att börja prata med de som vi lovat att inte prata med, Juholts nya kompis Jimmie - den enda som skulle vinna på ett nyval. Jag tror att det skulle vara lättare att få SD med på ett femte jobbskatteavdrag - men att snacka ihop sig med SD...?

Någon måste vika sig, några löften måste svikas och det enda som man mitt i högsommarvärmen kan vara säker på är att hösten blir stormig och turbulent. Det blir ett politiskt chicken-race där frontalkrocken innebär ett nyval där ingen kan veta vad som väntar. Ett parti är mitt uppe i ett partiledarbyte och de som nyss bytt har ingen annan politik än populism och floskler medan vågmästarna gnider händerna inför det annalkande ovädret. Några partier dansar farligt nära den där spärren som ingen vill ligga nära inför ett val eller nyval. Några partier som skulle behöva nya ledare och ny tändvätska skulle inte hinna med att ta sig igenom sina processer innan ett nyval står för dörren.

Fredrik Reinfeldt skall ha semester och det unnar jag honom verkligen, men frågan är hur mycket han kan tänka på vilande, badande och träffa kompisar när mannen med ambitionerna sitter på sin semester och tänker på hur hans ambitioner kan leva i symbios med att ställa till elände med en minoritetsregering som till skillnad mot sossarnas diton inte bara har nickedockor att luta sig mot.

Hösten blir spännande, och när den tropiska hettan slår in genom balkongdörren kan man nästan inte låta bli att längta litegrann efter en tid då man inte behöver leta efter sin inspiration som nu. Det lär finnas inspiration i överflöd, om svek, om makt, om ambitioner och om säkerställande. Hösten 2011 blir den politiska bloggarens "finest hour"...

Länkar: SvD
Bloggar: Holma, Moderata Perspektiv

2011/06/27

NÄR RÅTTORNA LÄMNAR SKEPPET....


Innan jag ger mig på ett extremt kort blogginlägg för att komma från mig så vill jag bara klargöra att jag inte alls tycker att de ur SAAB:s styrelse som nu lämnar sina uppdrag är några råttor. Det handlar mer om självbevarelsedrifter och en nykter syn på framtiden...

Men nyheten når oss om att Victor Muller står ensam kvar på bryggan för att styra sin SAAB-skuta mot undergången. Eller kommer kapten Muller lyckas med det som alla andra inte tror att klarar av - att länspumpa sin skorv samtidigt som han navigerar rätt bland grynnor och skär tillsynes utan fungerande roder?

Besättningen sitter i livbåtarna vid horisonten, skeppsråttorna simmar iväg åt alla möjliga håll men Victor Muller står kvar, nästan som en verklig galjonsfigur på ett fartyg där fören plöjer djupare och djupare ner i det iskalla vattnet. Victor Muller gör det en kapten skall göra enligt konstens alla regler, han följer med sitt fartyg ner i djupet. För inte kan det väl vara så att detta går vägen, mot alla odds...?

Skorven SAAB sjunker allt snabbare och råttorna lämnar det sjunkande skeppet. Det är en tragedi som utspelar sig framför våra ögon men där inget kan rädda SAAB. Det viktigaste för oss som med skräck i blicken ser kapten Muller följa med ner i djupet är faktiskt att ta hand om alla de överlevande som kommer drivande i sina livbåtar. Även efter en katastrof finns det hopp om något nytt, något annat, kanske något bättre.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, AB, DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2
Bloggar: Ekonomisten, Moberg, Stenholm

2011/06/26

BAJAMAJAN - ÅNGEST, RÄDSLA, SKRÄCK...


Framför TV:n i soffan, med några tomma ölburkar på soffbordet och en halvfull halvljummen pilsner i näven. På TV.n ser jag tjugo inte alltför snygga kvinnor jaga en boll på ett sätt som de är mycket bättre på än att vara bildsköna, innanför målramarna står två andra kvinns och hoppar effektfullt när någon lyckas sparka bollen i deras riktning. På läktarna sitter nästan 80.000 hänförda åskådare som publik, folk som har betalat för att se på Tyskland mot Kanada i damfotbolls-VM...

Jag visste att det var något jag skulle blogga om, men vad det handlade om sjönk allt djupare in bland grumliga minnen i takt med att ölen släckte min törst. Men så gjorde tyskorna ett byte och en av spelarna gick av planen och ersattes av en ny - och polletten trillade ner. När Fatmire Bajramaj klev in på Hitlers gamla OS-arena för Tyskland så kom jag på att varna er alla för bajamajorna.

Häromdagen kunde man läsa om en man som tyckte att utsikten från en bajamajas mörkaste innandömen var bland det mysigaste som fanns. Medan oskyldiga kissare och bajsare uträttade sina behov satt den numera ökända kiss- å bajsfetischisten Luke Chrisco och beundrade skådespelet ifrån ett extremt underifrån-perspektiv - inuti bajamajorna på en Yoga-träff i Boulder, Colorado, USA.

Luke Chrisco avslöjades när en skarpsynt kvinna såg en skugga som rörde sig där nere där ingen frisk människa skulle fundera på att ligga inlindad i presenning och andas in luft som inte ens med bästa välvilja skulle kunna kallas för frisk eller fräsch. Men Luke Chrisco är inte finkänslig, och var villig att offra sig för njutningen av att se akterpartier i full frihet och full aktion...

Bajsmarodören i Boulder jagades och greps efter ett tag, men frågan är vad hans tilltag har fått för konsekvenser för oss som ibland är tillräckligt desperata för att lätta på trycket i en bajamaja? Vågar vi? Kan man vara säker på att ingen finns där nere, med fuktig blick och en pervers personlighet utöver det vanliga? Jag kommer iallafall titta ner både en och två gånger med de vanliga ögonen innan brunögat får blicka ner i avgrunden.

Bajamajor känns inte trygga längre. Inte alls. Långt därifrån...

Idag kunde vi läsa i ett mediabrus - där kompetensen tycks ha gått på semester - att man i en bajamaja på den engelska landsbygden har hittat en brittisk politiker avliden. I en brittisk bajamaja på Glastonbury-festivalen hittades Christopher Shale, i en miljö där det knappast är hjältemodigt eller ärorikt att vinka farväl till livet. Det var enligt de första nyheterna från den brittiska bajamajan inget som hade med Shales besök på bajamajan som ändade den brittiska toppolitikerns liv. Nej, det var hjärtat som slutade slå.

Christopher Shale hade haft synpunkter på sitt parti, våra ideologiska vänner i Tories - och han slutade kort därefter sitt liv på en bajamaja. Men varför måste media lyfta fram platsen för avlidandet så som man gör? Varför är det faktum att Shale dog i en smutsig miljö, där urinånga och skitdoft var det sista han fick uppleva i jordelivet viktigare än vad han dog av eller varför han kritiserade sitt parti? Rubriksättarna gned sina händer innan de började skapa rubriker om en toppolitikers död på ett modernt utedass...

Bajamajan framkallar numera ännu mer ångest än vad jag kände innan nyheterna om smygtittaren och den döda toppolitikern påträffades i den miljön. Jag är rädd för bajamajan nuförtiden, jag har också kritiserat mitt parti och ibland har jag ont i hjärtat när jag krystar som mest intensivt. Bajamajor är otrygga miljöer och läskiga, synonyma med död och perversioner nuförtiden.

Allt detta hade jag glömt bort att blogga om, minnet sviktade när den tyska damfotbollsspelaren Bajramaj klev in på planen och löste min minnesmässiga förstoppning. Det blev ett totalt intetsägande inlägg om min senaste rädsla - rädslan för bajamajorna..,

TINTIN OCH DEN OKÄNDA BUDBÄRAREN...


Hade Hergé, författaren bakom Tintin-böckerna, som genom ett under vaknat till liv för att i all sin skröplighet få besöka Sverige anno 2011 så kanske det gamla liket hade hittat inspiration att skriva ett nytt album - "Tintin i Svedala" eller "Tintin och den okända budbäraren"...

Dagens snackis i den politiska bloggosfären och numera också i riksmedia handlar om en generös riksdagsledamot, en sida på nätet som är ett med begreppet politiskt inkorrekt men där det symbiotiska förhållandet inte alls får avslöjas i verkligheten. Politiskt Inkorrekt och SD-riksdagsmannen Kent Ekeroth har ingenting med varandra att göra, annat än att Politiskt Inkorrekt mer än gärna lyfter fram nyheter som är politiskt inkorrekta, och att man gör det till riksdagsman Ekeroths stora gillande - ett gillande som sträcker sig så långt att Politiskt Inkorrekts ekonomiska insamlingar går via riksdagsman Ekeroths bankgirokonto. Men de har ingenting med varandra att göra, sidan som skriver så att Kent Ekeroth blir alldeles till sig och samma riksdagsledamot som blir en hemsidas ekonomiska målvakt.

Varför hyckla? Vem hade egentligen upprörts när nyheten nådde våra ögon om att det är Kent Ekeroth som är spindeln i det politiskt inkorrekta nätet? Politiskt Inkorrekt skriver det som Kent Ekeroth säger, propagerar och driver politiskt medan Kent Ekeroth säger, propagerar och driver politiskt det som Politiskt Inkorrekt skriver. Men de har ingenting med varandra att göra, det är budskapet idag från han som lånar ut sitt konto för att hålla liv i en hemsida som gör hans politiska hantverkande så mycket enklare...

Hade Tintin i form av en bloggare som gått absolute bananas börjat nysta i historien om de okända budbärarna så hade han sett styrmannen Allan bakom ett tangentbord, ivrigt knackanndes på tangenterna för att sprida sin läromästare Roberto Rastapopoulos budskap i den nyaste formen av media. Allan sitter där framför datorn och lyfter fram det som hans finansiär och mentor vill att han skall lyfta fram. Det är en diabolisk plan för att få folk att börja tycka som Rastapopoulos, och inte som den politiskt välfriserade Tintin med sina lika slätstruckna kompisar Kalkyl, och de tvenne pressombudsmännen Dupond och Dupont.

Tintin klurar ut sambanden, räddar några fattiga barn, avvecklar kärnkraften innan han med finess och skärpa avslöjar det som varit uppenbart för läsaren sedan första bildrutan - att det är Kent Ekeroth - f'låt Rastapopouolos - som är hjärnan bakom Politiskt Inkorrekts - f'låt Allans - arbete i det fördolda med politisk propaganda.

In på arenan kliver en rätt vulgär figur och skriker svordomar från en svunnen tid, om anfäkta och anamma, gråsuggor och amöbor och andra svordomar som skulle få dagens ungdomar att kikna av skratt. Det är bloggosfärens Kapten Haddock, som vaknat upp ur ett rus efter en helg med alldeles för mycket rusdrycker och som vrålar ut sin ilska...

Haddock är ju jag, bakfull och sliten, med svordomar och påhopp som känns passé. Men trots allt gråsuggor och amöbor, anfäktande och anammande så är det som så att jag faktiskt inte kan bli riktigt upprörd. Det kom inte som en blixt från klar himmel, det var ingen nyhet att Allan var Rastapopoulos lydiga hejduk och att de två alltid jobbar ihop för att utmana de goda i samhället. Nu handlar det om Kent Ekeroth som visar det vi redan visste, nämligen vad han tycker. Nu handlar det om Politiskt Inkorrekt som gör det som de vet att deras skattmästare uppskattar mest.

Själv sitter jag och skriker anfäkta och anamma åt att ingen moderat riksdagsledamot hjälper mig att samla in pengar för att jag skall kunna propagera. Det handlar väl om vad som är politiskt korrekt och politiskt inkorrekt...

Länkar: AB,
Bloggar:  Röda Berget 1, 2 och 3, Jerlerup, Beelzebjörn

2011/06/24

HÖGERSPÖKET: MIDSOMMAR & LYXFÄLLAN DEL 2


Glad midsommar tillönskas läsekretsen med ett nytt inlägg från min hjälpreda och spökskrivare Högerspöket...

Det var ett tag sedan sist, men få av de trogna läsarna har nog glömt Högerspökets dräpa om Lyxfällan hos familjen Europa, och med nya programledare med ett tidigare misslyckat bidrag för ekonomisk rådgivande och sanerande.

Så varsågoda. Grotta ner er i Högerspökets Lyxfälla istället för att dansa små grodorna, snapsa eller bara bete sig sexuellt utåtagerande...

"Högerspöket har inte alls skoj. Ju mindre han oroar sig för Partiet, desto mer oroar han sig för Europa och världsekonomin. Han är dessutom arg och bitter över att Twilight-serien gjort vampyrer så mycket coolare än spöken. Så medan hans gamle vän Lestat förför ungmöer på löpande band sitter han hemma i Schönfeldtskas källarvalv och tittar på TV3 tills midnatt då han kan rulla undan mattan och slå över till TV1000. Fast igår, 3 minuter innan det roliga skulle börja sög hans spexiga vän Poltergeist in honom i TV:n för att visa honom vad som kunnat vara men inte är.

Det var ett ovisat avsnitt av TV 3:s program Lyxfällan. Lyxfällans nya hjältar, Magnus och Patrick har mindervärdeskomplex och vill därför göra ett återbesök där Charlie och Mattias misslyckades, hos Familjen Europa.

Utmaningen är större den här gången. Inte bara för att kusinen Eamon flyttat in efter att ha blivit vräkt. Han hade nämligen gått i borgen för en massa polare med ekonomiska problem för att de inte skulle kånka. Sen kånkade de ändå. Och där satt han, på gårdsplanen med rumpan bar. Kusinen Jeeves vidarebefordrade några av sina lån till honom, och Mamma Dominique sexvägrade Pappa Fritz till att de skulle belåna huset inte bara till taknocken, utan också skorstenen och antennen för att rädda den gode kusinen som inte gjort något fel.

Sonen Georgios ekonomiska problem är långt ifrån över. De är otroligt nog ännu värre. Han försöker slippa att sälja av sin motorcykel och samling av vuxenfilmer. Han kan möjligen tänka sig att avbryta sin prenumeration på Cats och Playboy, men där går tamigtusan gränsen. Hans ekonomiska situation har dessutom gjort att han nu knappt alls orkar jobba. Han har istället barrikaderat sig på sitt rum där han skriker ”Förrädare. Tjuvar. Hasta la victoria sempre!” åt mamma Dominique och pappa Fritz. När Patrick försöker titta in på hans rum genom nyckelhålet blir han bränd i ögat av Georgios gröna laser. Föga förvånande är ingen bank sinnesrubbad nog att låna ut pengar till Georgios. Det gör istället hans stackars föräldrar.

Patrick, nu med ögonlapp, och Magnus sätter sig ner med dem. Försöker förklara att det är dags att sluta skydda den otacksamme Georgios från verkligheten. Att han måste börja ta ansvar för sina egna handlingar och sin egen ekonomi. Att hans problem inte är tillfälliga och övergående, utan en del av den han är.

Pappa Fritz suckar och börjar hålla med när mamma Dominique får ett utbrott på de tre männen. Om Georgios blir bankrutt så kommer de andra att bli det också. Och då är alla förlorade. Hela familjen Europa!

Magnus börjar förklara för dem att det visst är okej att hjälpa sina barn och brorsöner i en tid av ekonomisk kris och att det finns hopp för de andra barnen, men inte för Georgios. Det är helt enkelt fel stödpaket vid fel tid av fel orsaker. Tonicha har plötsligt blivit borgerlig, börjat prata om vikten av arbete och att hon ska bli oberoende av familjen Europas lån så snart som möjligt. Eamon har inga strukturella problem, han är ingen slös-nisse, han tog bara fel beslut i ett pressat läge. Så länge Tonicha klarar sig så kommer också Juanita att göra det. Jeeves nöter sina gamla tweed-kavajer och sparar på alla utgifter. Han har till och med börjat spä ut sin Whisky. Francesca tjänar inte alls tillräckligt mycket för att kunna gå runt, men hon har stora tillgångar att sälja av tills hon når balans Men Georgios? Ju längre de backar upp honom desto värre kommer alla syskon och kusiner få det när det smäller, och inte ens de själva kan vara säkra på att klara sig.

Pang! Magnus får en ordentlig smäll av mamma Dominiques vitlöksbaguette . Hon förklarar att det kommer inte på fråga att överge Georgios. Hennes vänner i bankvärlden har lånat ut mycket pengar till honom, och det vore otroligt pinsamt, ja värre än när en överförfriskad Fritz öppnade luckan på sina lederhosen på grannfesten 1998, om Georgios skulle bli bankrutt. Dessutom finns risken att de skulle ställa krav på att Dominique skulle hålla dem skadelösa. Nej, det går absolut inte för sig!

När Fritz låter en djup suck svara på hennes harang eldar mamma Dominique upp sig ännu mer och börjar misshandla honom med baguetten. När Patrick försöker gå emellan får han sig en smäll så att ögonlappen flyger av. Privatekonomins trollkarlar tvingas till oordnad reträtt, för att inte säga vild flykt. När Magnus springer ut ur dörren tvingas han ducka för en flygande brie-ost och faller. På tomten bredvid står grannen Anders med sin hästsvans och skakar på huvudet.

Han har bättre ordning på sin ekonomi än någonsin. Magnus oroar sig för hans fyra styvbarn som är avundsjuka på grannfamiljen. Skrikiga Mona har gått i förtidspension, flyttat hemifrån och ersatts av Håkan Bråkan. Han tycker att det viktigaste familjen kan göra är att skaffa ett nytt kanalpaket så att han kan titta på OS. Allt annat är orättvist muttrar han under mustaschen. Gustaf har hittat på en egen ekonomi som gör elbilar, modelljärnvägar och vindsnurror på tomten lönsamma. Lasse behöver inte längre smussla med att han vill ha samma ekonomiska förutsättningar som grannpojken Georgios. Ligisten Jimmie har just byggt klart en bomb och försöker övertyga dem andra att det skadar Anders mer än dem. Håkan Bråkan tittar mycket intresserat på utlösningsknappen.

Patrick blir, trots att han blir träffad i solar plexus av en fryst bit Fois de gras, dra upp Magnus på fötter. ”Herregud, vi måste härifrån innan det smäller” flåsar han."


Länkar: SvD, DN
Bloggar: Snapsvisorna du behöver...

2011/06/23

ETT LIVSLÅNGT LIDANDE GÅR MOT SITT SLUT


För några dagar sedan satt jag framför nyheterna och undrade om Grekland eller SAAB skulle "konka" först, och med bilden från Aten på näthinnan så blev svaret där och då - Grekland. Idag ger jag Grekland mer tid än SAAB - ett SAAB som har lidit länge nog.

Han red in som riddaren i sin skinande rustning för att rädda en svensk biltillverkare som i princip aldrig hade mått bra. Döden var nära förestående vid SAAB:s fabrik i Trollhättan när Victor Muller drog sitt svärd och lovade de desillusionerade och uppgivna bilbyggarna något annat än nedläggning och konkurs - det skulle bli guld och gröna skogar. Alla jublade, nästan. Alla, nästan, inbillade sig att frälsaren hade stigit ner från himlen och sin häst....

Idag tror jag iallafall, formad av mitt liv som pessimist, att det är en alltför lång, alltför plågsam dödskamp som vi ser närma sig sitt slut. SAAB kan inte betala ut sina löner, man kan inte betala sina underleverantörer, man har en stängd fabrik och runt jorden rider Victor Muller i en ny roll - som en modern Robin Hood. Han försöker ta från rika kineser till en utfattigt, konkursmässig svensk biltillverkare som har haft fler liv än en katt men som nu är så illa ute som man bara kan vara.

Victor Muller var ingen frälsare, långt därifrån. Han var en man som sade det ett folk i kris ville höra. Han berättade om en framtid där allt var bra, där en kronisk förlustande fabrik helt plötsligt uträttade stordåd och sålde bilar till allt och alla. Nu vet vi att det enda Victor Muller gjorde var att förlänga ett lidande, en alltför långdragen dödsprocess där slutet trots alla önskedrömmar var mardrömmar, och där lönen innan en midsommar 2011 inte kunde betalas ut. Detta trots att Victor Muller rest runt i världen och tiggt pengar av okända, kända och ökända kinesiska bilföretag...

Jag lider med SAAB:s anställda en dag som denna, en dag som varje nykter midsommarfirare borde ha sett komma från en fabrik som inte producerar bilar och som håller personalen hemma. Jag tycker att det är för dj*vligt att man ger hoppet, och dagen innan en stor helg sparkar undan benen på sina anställda - ett gäng som för länge sedan hade lidit nog.

Lika sannolikt som det är att Victor Muller kommer orakad i munkjacka till Trollhättan för att be om ursäkt och förklara läget ännu en gång, lika sannolikt är det att sossar och Aftonbladets Robert Collin tycker att staten, de svenska skattebetalarna ska rädda en fabrik som för länge sedan var bortom all räddning. Det är tragiskt, men så är det - varje krona du, vi, jag med våra skattepengar ger till SAAB är en krona som tyvärr och sorgligt nog bara är bortkastad...

Kan inte lidandet få ta slut nu? Kan det inte vara läge att bara lägga ner och gå vidare mot nya utmaningar - utmaningar som inte handlar om att till varje pris rädda en bilfabrik som aldrig gått med vinst? Det måste finnas annat i livet för en bilbyggare i Trollhättan än ett liv i ångest och vemod. Det måste finnas hopp om framtiden. SAAB är inte framtiden längre, det slutade SAAB att vara för länge sedan.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5DN1, DN2, DN3, Expr1, Expr2, Expr3, AB/E24, AB
Bloggar: Cornucopia

KANNIBALISMEN HAR NÅTT IN I OPPOSITIONEN...


Midsommaren står för dörren men utanför fönstret är det precis som vanligt när en opinionsundersökning skall till att publiceras - regnet vräker ner, det är mörkt och känslan när man blickar ut är höst. Det är grått, det är tråkigt, det är så mycket mellanval det bara kan vara även om hösten kanske kan komma att bjuda på ett nyval...

Lite konstigt är det också när det är en av kvällstidningarna som rapporterar om en av morgontidningarnas beställda opinionsundersökningar. DN och Synovate har plockat fram de senaste siffrorna om hur väljarna rör sig eller inte - men först ut att publicera är Expressen. På DN syns inte nyheten ännu, i den arla morgonstund då regnet slår mot rutorna och TV-meterologens profetia om 30 till 50 millimeter regn under morgontimmarna känns som en underdrift.

Synovate berättar mitt i depressionen att Centern ligger under den där spärren på 4%, och det förestående partiledarvalet har väl aldrig känts så nödvändigt som just nu. Centern gör något åt sin negativa spiral, man försöker klura ut hur man med en ny ledare med en upp-hottad politik framöver kan komma i närheten av fornstora dagar. Synovate berättar också att det inte bara är Alliansen som har problem med små partier som tangerar den där spärren, utan att också Juholts regeringsunderlag lider av samma problem numera...

Där Centern tar sin kris på allvar så tänker Ohly - efter gud vet hur många valförluster på raken - sitta kvar som en bromskloss i sitt parti utan några som helst ambitioner att förstå varför han och hans kamrater blir mer och mer marginaliserade i svensk politik. Kannibalismen finns numera inte bara i Alliansen utan också i det rödgröna låtsas-laget, där Juholts nya retorik dränerar Vänsterpartiet på de mest sansade väljarna. Kvar blir revolutionsromantikerna...

Ohly är en bromskloss men var länge det enda alternativet för tokvänstern, innan Juholts vänstersvängar där Statstelevisionen genom lagstiftande skall garanteras OS-sändningar, där apoteksmonopolet går från en gråsosses nostalgiska tillbakablickande till att bli verklighet igen - alltför människovärdets skull. Nu är Juholt inne på Ohlys revir och tuggar i sig friskt och de som vill se rvänsteretoriken bli verklighet  har aldrig varit så nära sitt mål som när det gamla statsbärande partiet plockar upp frågor om förstatliganden och om medialagar som ger SVT makt, medel och muskler jämfört med kapitalets dödgrävare i MTG och andra samhällsförstörare.

Där Centerns hopp om en ljusnande framtid finns i någonstans bortom regnet så kommer Lars Ohly och Vänsterpartiet med dagens utveckling vandra under och med regnet tills den dagen kommer då man spolas bort, ner i en avloppsbrunn. Vänsterpartiets värsta fiender är den egna partiledaren och den andra socialistiska partiledaren - han med mustasch. Det är så utvecklingen av idag ser ut, men med en Jonas Sjöstedt kanske, kanske Vänsterns parti kan hitta ut ur en grå tillvaro där det enda som radats upp under Ohly är valförluster och motgångar...

Länkar: Expr, DN
Bloggar: Kent, Holma, Högberg

2011/06/22

TOKMODERATENS TRIBUT TILL MONA SAHLIN


Idag var det tydligen så dags för våra förtroendevalda att under gråt och tandagnisslan ta farväl av den riksdagskvinna som suttit längst tid i kammaren, allas vår Mona Sahlin. Idag tog Monas demokratiska arbete, iallafall i Sveriges Riksdag och under min tid som bloggare har Mona Sahlin varit en källa av aldrig sinande inspriration...

Häromveckan sprang jag på Mona Sahlin i köpcentret Nacka Forum. Hon var inte mycket för världen i gången utanför leksaksaffären, osminkad och precis som vem som helst. Jag försökte få ögonkontakt, men Mona vek undan sin blick och ville inte se mig eller någon av alla de där andra flanörerna som uppenbarligen också kände igen den förra oppositionsledaren. Jag började tänka i mitt allt annat än stilla sinne - gud vad elak jag har varit mot den där kvinnan bara för att hon har haft andra politiska värderingar än undertecknad.

Idag är det alltså dags, även för mig, att säga förlåt och farväl till Mona Sahlin. Så länge du håller dig ifrån partipolitiken så kommer jag att låta dig slippa att bli en del av den här bloggens underlag för politiska påhopp. Jag tar farväl med ett enligt mig - i all min självgodhet - odödligt blogginlägg vad som egentligen hände i vintras när snön låg vit över Nackas Duväs Utskog och när Mona Sahlin i väntan på avgången fick oväntat besök.

Så varsågoda - Tokmoderatens tribut till Mona Sahlin blir en repris. Precis som allt på TV under sommaren...

MONAS BOSTAD. NACKA. KLOCKAN 10:53:21

Bussterminalen Slussen Stockholms stad. 2011-02-10, klockan 10:07.
Flera oberoende vittnen obeserverar en boll-liknande varelse som i sista sekunden och våldsamt flåsande embarkerar SL-buss nummer 409. Varelsen, som skulle kunna vara en rätt tjock människa, håller ett triangulärt föremål under sin vänstra arm. Föremålet är cirka 80 centimeter långt och dolt i en stor svart plastpåse.

Busshållplats i trakterna av Duvnäs Utskog, Nacka kommun. Dag som ovan, klockan 10:24.
I det tilltagande snöovädret ser en dagisgrupp på utflykt en skräckinjagande person som rör sig planlöst omkring, på jakt efter något eller någon. Den skräckinjagande personen håller ett triangulärt föremål under sin vänstra arm, dolt i en stor svart plastpåse. Den högra handen verkar enligt en tekniskt insatt förskollärare hålla i någon form av GPS. Plötsligt lommar personen i väg med raska steg, in i snöröken och utom synhåll för de skrämda barnen...


Mona Sahlins bostad, Nacka kommun. Dag som ovan, klockan 10:49.
Mona Sahlin är hemma i bostaden av någon outgrundlig anledning, det är ju arbetsdag. Kanske "VAB"-ar Mona eftersom hennes son också är hemma, kanske tycker hon att hon kan ta sovmorgon. Mona äter brunch vid köksbordet när hon i ögonvrån ser ett klotformat föremål "rulla" nerför gatan utanför. Mona stoppar i sig en rostad skiva formfranska och undrar ifall det var grannens permobil som löpte amok efter att ha fått snö i elektroniken. Mona sväljer den sista tuggan rostmacka och sköljer ner den med en klunk kaffe. I vardagsrummet sitter sonen och lägger pussel.

Utanför Mona Sahlins ytterdörr, Nacka kommun. Dag som ovan, klockan 10:51.
Det klotformade föremålat som Mona såg nyss genom sitt köksfönster ses nu av grannarna när det rullar in vid Monas ytterdörr. Ett vittne tycker sig se att föremålet eller varelsen håller en triangulärt format föremål under sin vänstra övre extremitet medan den högra påbörjar ett pendlingsrörelse som kan ha varit ett försök att knacka på dörren. Varelsen är helt svartklädd, och påminner enligt samstämmiga uppgifter om en korsning mellan en nät-nörd och en fullvuxen flodhäst...

Mona Sahlins hall, Nacka kommun. Dag som ovan, klockan 10:52:12.
Mona Sahlin hör hur någon knackar på dörren. Mona Sahlin väntar inte besök, det måste vara ett oväntat besök. Mona ser en rundlagd skugga genom det insynsskyddade fönstret i ytterdörren. Innan Mona Sahlin hinner reagera börjar det dras i dörrhandtaget och en osannolikt stor Toblerone skymtar i brevinkastet. Mona skriker på hjälp, sonen skriker. SÄPO-vakten och Bosse sitter på övervåningen och kollar vilket spelbolag som har bäst odds på Bodström som ny partiledare, de lyssnar på Röda Bönor på hög volym och hör inte Mona.

Vid Mona Sahlins ytterdörr, Nacka kommun. Dag som ovan, klockan 10:52:18.
Grannarna ser hur det där kreaturet vid Monas dörr försöker trycka in en gigantisk stor Toblerone in genom det lilla brevinkastet. Varelsen hörs också skrika något som kan ha varit ett "Förlåt för alla elaka bloggar!" och som följdes av "Jag vill ju bara lämna över en avskedspresent som tack för all inspiration!". Inifrån hörs Mona hjärtskärande rop på hjälp och sonens gråt, men ingen av grannarna vågar sig på att intervenera trots att området är med i "Grannsamverkan mot brott".

LKC, Polishuset, Kungsholmen, Stockholms stad. Dag som ovan, klockan 10:53:21.
En larmoperatör på LänsKommunikationsCentralen blir varse att överfallslarmet lösts ut hemma hos den illusoriska oppositionsledaren Mona Sahlin. Det blinkar rött, det tjuter högt och när man väl få kontakt med SÄPO-mannen på plats rabblar han bara olika odds som i tungor. Det kan vara ett skarpt läge, det kan vara ett pågående attentat. Alla polispatruller i närområdet, hela 6 stycken dirigeras mot Sahlins bostad, så även en helikopter och hundpatrull...

Utanför Mona Sahlins bostad, Nacka kommun. Dag som ovan, klockan 10:53:28.
Varelsen utanför Monas dörr blir varse att larmet har gått, att Mona är på väg att undsättas av ordningsmakten. Varelsen snubblar i väg i snöovädret, i det mest springliknande tillstånd man sett varelsen ta sig fram - den gigantiska Tobleronen följer med i flykten. Varelsen halkar till och rullar i hög fart bort från adressen, från vittnena och de tillskyndande polisbilarna. Mona Sahlin skriker fortfarande inifrån, och det enda som bryter Monas skrik-monopol och den gråtande sonen vid sitt pussel är Bosse som från övervåningen skriker "Håll käften, vi försöker faktiskt tjäna pengar här uppe!"

Mona Sahlins tomt, Nacka kommun. Dag som ovan, klockan 10:59:47.
Den första polispatrullen är på plats vid Mona Sahlins bostad. En kvinnlig polis tröstar Mona, medan en annan försöker se var det minst sagt konstiga spåret tar vägen. Spåret i snön påminner inte om något annat som polismannen någonsin har sett. Det är inga mänskliga fotspår, det ser mer ut som en cementfylld badboll som har rullat iväg till en busshållplats i närheten för att där försvinna i tomma intet.

Infarten till den gata där Mona Sahlin bor, Nacka kommun. Dag som ovan, klockan 11:11:11.
En polishelikopter snurrar i luften, gatan kryllar av poliser som letar efter nya spår att följa upp. SÄPO-mannen förhörs och får förklara varför han hade ungefär samma reaktionstid som en alzheimer-sjuk sengångare. Mona är lugn, sonen pusslar vidare och Bosse har kommit fram till att Unibet verkar vara bäst...

Blå gången, vid Slussen, Stockholms stad. Dag som ovan, klockan 11:52:21.
En förbipasserande dietist och kostrådgivare äcklas över att se en fläskig man, nästintill en boll, stå i den urinstinkande gången och trycka i sig massor med små Toblerone-bitar som han plockar upp ur en stor men kantstöt 80 cm lång jätte-Toblerone. När kvinnan tycker sig se att mannen beter sig som en mänslig kompostkvarn så skäller hon ut honom men får bara en rap som doftar honung, choklad och mandel i ansiktet. Sedan lommar mannen i väg, i riktning mot Gamla stan. Dietisten och kostrådgivaren hör mannen skryta om att han skall snyltäta en Salami-pizza på Vapiano. Mannen halkar till, rullar nerför trapporna och syns efter ett tag rulla in på Stora Nygatan.

Utanför Sveavägen 68, Stockholms stad. Dag som ovan, klockan 13:13:13.
Två ordningsvakter griper en osedvanligt tjock man som vill lämna över en uppblåsbar docka i naturlig storlek till Ibrahim Baylan, som en "avskedspresent" och som "tack för all inspiration!". Mannen lägger en mök som luktar starkt av Toblerone och Salami-pizza och lyckas för några sekunder slå ut ordningsvakterna. Det sista som syns av mannen är hur han halkar till på en isfläck under snötäcket och rullar ner i Rådmansgatans T-bana strax bortom Coop-butiken på Sveavägen...

2011/06/21

DEN POLITISKT INKORREKTA GRANNEN...


Danmark, vårt södra grannland är i farten igen och trots att det bara skiljer några kilometer av ett Öresund mellan oss så känns det ibland som om det där landet - på andra sidan sundet - är en annan värld i en annan tid. På vår sida av sundet och Kattegatt, det extremt poltiskt korrekta Sverige - på deras sida det alltmer politiskt inkorrekta Danmark...

Vad som är korrekt och vad som är inkorrekt ligger förvisso i betraktarens ögon, och Danmark har ju trots allt en folkvald, demokratisk regering och ett dito folketing som bara driver en politik som man tror sig ha med sig det danska folket när man klubbar igenom densamma. Det danska folket har förmodligen inte så mycket invändningar om att det lilla landet käftar med den stora unionen när man återskapar gränskontroller som skulle få Erich Honecker att rysa av nostalgiskt välbehag. Danskarna vill se ett land som har kontrollen på vilka som kommer in och vilka som reser ut trots att det innebär att de samtidigt torkar sig med Schengen-fördraget i akterpartiet.

Samma sak gäller det danska folkets och de danska politikernas ambitioner att inom kort lagstifta om att utan undantag kasta ut alla de utlänningar som finns i Danmark och som begår brott alldeles oavsett om det handlar om ett grovt brott som mord eller ett något mindre allvarligt som snatteri. Skall man tro på nyhetsrapporteringen från andra sidan sundet så är utkastandet något som de flesta danskarna ställer sig bakom, eftersom till och danskarnas sossar och vänsterpartister är med på noterna i Folktinget.

Hur danskarna styr sitt land är deras problem, så länge det inte ger oss i Sverige problem. Gränskontroller i Helsingör, Grenå, Fredrikshamn och vid Öresundsbrons danska brofäste kan bli ett problem för oss svenskar när vi vill röra oss fritt ner till den fria unionen, EU söder om Danmark. Utkastandet av kriminella svenskar från Danmark är inget problem för oss, det är ett problem vi får hantera...

Danskarna får styra sig själva efter konstens alla regler, vi svenskar får gilla läget och knipa igen när det politiskt inkorrekta landet i sydväst går sin egen väg. Själv stör jag mig dock fortfarande på att det var danskt tjafsande, danskt gnällande och dansk inblandning i svensk energipoltik som fick våra politiker att stänga igen ett fullt fungerande kärnkraftsverk. Så när elräkningen trillar ner i brevlådan efter ännu en vargavinter, sänd en tanke över Öresund som tack för nya rekord i energipris...

Länkar: SvD, DN1, DN2,
Bloggar: Holma

2011/06/19

GRÅ SÖNDAG - SVART OPINIONSUNDERSÖKNING


Söndagsmorgon, regnet slår mot fönsterkarmarna och ett plågsamt, monotont metalliskt ljud väcker mig till ett gäng siffror som inte gör tillvaron mindre plågsam. Om det är grått och tråkigt ute är det precis min känsla för den senaste SIFO-mätningen. Det är en opinionsundersökning, det handlar om tre år innan valet men trots allt säger SIFO:s siffror mer än vad vi mår bra av att veta - det tycks finnas en Juholt-effekt...

Partiledardebatten häromdagen, statsminister Reinfeldt höll ett inledningsanförande som handlade om hur förträffligt regeringen har styrt Sverige genom den senaste krisen, om hur förbannat bra Sverige är och om att vi av olika facktidningar som handlar om ekonomi anses vara stjärnan i norr. Gott så, men det var just genom att slå oss för bröstet och skryta oblygt som vi vann valet för 9 månader sedan, och för att folk inte ville se Mona som statsminister och Ohly som minister överhuvudtaget.

Samma partiledardebatt, samma häromdag. Den färska oppositionsledaren Juholt är på frågvist humör och ställer massor av insinuanta frågor om var statsministern träffade sjuksyrran som ville lägre lön och färre kollegor, var statsministern hade träffat ungdomar som tyckte att sommarjobb var onödigt, när statsministern senast slog sin hustru och så vidare. Juholt kunde ha frågat statsministern när han hade träffat en undersköterska som fått både högre lön och sänkt skatt, med lika många kollegor vid sin sida - och jag hade rest mig på åhörarläktaren och skrikit "På minglet! Vid Sverigemötet i Karlstad! Då träffade han mig..." innan de bastanta vaktarna hade fått för sig att släpa ut den oformliga massan som är mitt lekamen ur maktens boning...

Folk, några iallafall och förmodligen mest de som tycker att TV4 är som bäst på sommaren när de visar svenska farser från någon lantlig utomhusteater, har iallafall börjat hitta tillbaka till sosseriet igen. Siffror som nästan 36% av väljarkåren enligt SIFO ger mig rysningar över vad massor av populism, ännu lite mer av valfläskande och en ny stollig partiledare kan åstadkomma. Skillnaden mellan de sossar som ökar och en allians som sjunker är trots allt det att det ena alternativet pratar om en framtid som skall återställas till apoteksmonopol, TV-monopol och inte K R A F T I G T höjda skatter. Alliansen tjatar om jobblinjen, om sitt ansvarstagande i de svåra tider vi hade och möjligtvis med hopp om att Greklands förestående statskonkurs kan få regeringen att visa exakt hur duktiga de kan vara utan att egentligen ha några avancerade visioner för framtiden, annat än att fortsätta med en jobblinje som trots en ständig relevans börjar kännas tjatig i väljarnas ögon.

Göran Persson förlorade valet 2006 för att folk var trötta på hans pompösa ledarstil, på en självgodhet där politiken bara gick ut på att förvalta allt fantastiskt som hans transparenta regering åstadkommit under sitt regerande. Fram klev en ny oppositionsledare som hade svaren på framtidens utmaningar och som framstod som ny och spännande jämfört med den trötta personen på Rosenbad. Är det bara jag som är orolig för att det är en uppföljare på gång?

I mångt och mycket har Moderaternas och därmed Alliansens framgångssaga socialdemokratins misstag som rot. Vi lärde av de fel Göran Persson gjorde när han satt och var självgott oförstående inför väljarnas önskemål om att någon såg deras vardag på det sätt som de såg på den, vi började se problemen och vi gjorde något åt det. Nu verkar det dessvärre som att vi också verkar anamma dödsryckningarna - och det enda som är positivt i dagens siffror är att det är tre år kvar till domen kommer att falla - fria eller fälla?

Folk vill se förbättringar, politiska nyheter som känns spännande och nyskapande, en politik som tar väljarnas vardagsbekymmer på allvar. Folket vill inte se en ledare som tycker att han har gjort tillräckligt, och det ny bara handlar om att få den tidigare klubbade politiken att få genomslag i verkligheten. Samma folk kan dessutom med skickliga retoriska knep och en hypnotiserande politisk pajkastning fås att tro att deras verklighet är en verklighet som oppositionsledaren tycker att de skall tro att de lever i.

Med rätt fingrar på rätt punkter skapar även en stollig politiker en världsbild där väljaren kan tro att allt till alla fungerar, där framtiden hänger på att de kalla samhällsförstörarna inom högerregimen bara vill folket illa medan han själv bara vill gott. Det är då en regering måste berätta en ny berättelse om framtidens Sverige i deras ögon, en berättelse som inte känns uttjatad och som en karbonkopia av tidigare berättelser. Det som känns nytt och fräscht är nästan alltid mer tilltalande än det som känns gammalt, som en sunkig repris av en förvisso alldeles utmärkt historia från tider som flytt...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, Expr
Bloggar: Västros, Böhlmark

TYSTNADEN SOM UPPSTÅR NÄR NÅGON TYSTAS?


Att sitta som förtroendevald politiker i någon av alla dessa folkvalda församlingar som finns runt om i vårt land innebär att man ifall man är spontan, utåtagerande eller bara öppen måste lägga om sin personlighet till en tyst, politiskt korrekt floskel-apparatnik . Det är nämligen en omöjlig ekvation att sitta i kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige eller i en stadsdelsnämnd och bara vara sig själv, och förvänta sig att de politiska motståndarna skall hålla tand för tunga när man säger eller skriver vad man egentligen tycker och tänker...

Simon Fors i Pajala har twittrat om att fylla moderater med bly, om att avrätta SvD-skribenten Per Gudmundson och giljotinera vår statschef - men han sitter kvar som ledamot i kommunfullmäktige, i landstingsfullmäktige och som ersättare i landstingsstyrelse. Detta trots att han vägrar göra avbön eller ta avstånd från det han skrivit - trots en upprördhet som han tycker är en "storm i ett vattenglas".

Birgitta Holm i Farsta har bloggat om att hon tycker att Håkan Juholt är en skitstövel och smutsig i sin roll som politiker i ett inlägg som går ut på att Birgitta inte litar på Juholtar'n. Det kan man ju få tycka, det finns inget hot i Birgittas bild av Juholt - bara hennes syn på honom som politiker. Sedan skulle nog inte använda "skitstövel" eller "smutsig" på en - förvisso privat - blogg ifall jag hade suttit som politiskt högdjur i en stadsdelsnämnd. Inte alls, även om det var precis så jag kände. Med förtroendeuppdraget följer en politisk korrekthet att anamma alldeles oavsett hur man är som människa eller inte. Själv är jag både lycklig och lättad över att inte ha några som helst förtroendeuppdrag...

Birgitta Holm, tidigare bloggkollega har tystats och hennes politiska framtid är högst osäker på grund av att den politiska korrektheten har varit inkorrekt i all sin uppdämda spontanitet. Birgitta var spontan och förödande ärlig med sina känslor när hon kallade sina politiska motståndare i stadsdelsnämnden för "dj*vla kryp" och att de borde ha fått ett kok stryk efter ett uppförande i Stadsdelsnämnden som Birgitta inte gillade.

Birgittas beskrivningar av sina politiska motståndare hade nog fungerat ifall hon hade varit jag - en person utan förtroende från väljarna, utan politiska uppdrag och inte något annat än en politisk fribajsande enmanstankesmedja. I en roll som SDN-ordförande fungerade det inte - alls tydligen. I sin roll gjorde sig Birgitta kontroversiell när hon bloggade i affekt, och resultatet ser vi nu när ett parti stormar in och tystar en kvinna som på en privat blogg uttrycker sina högst personliga känslor - men med förtroendeuppdraget som en ständigt följande mörk skugga.

Vad än Birgitta fick höra och från vem hon än fick höra det som hon fick höra så lyssnade hon - bloggen släcktes, en opinionsbildare på nätet fick se nätverkskablaget börja ryka och fräsa ungefär samtidigt som en partitjänsteman skickade sms som rykte och fräste precis lika mycket. Det handlar om censurerande av en kanal till våra väljare, ett censurerande som Birgitta Holm tog på allvar när hon släckte ner sin blogg - men där grävande politiska motståndare ändå sitter med sina skärmdumpar när censurerandet slår till.

Birgitta hotade ingen till livet, det var ingen som skulle fyllas med bly eller avrättas men hon är vad jag förstår politisk historia i Farsta. I Pajala sitter det en annan politiker, för ett annat parti med en annan grovhet i sina mallar för hur man fungerar på nätet - en Simon Fors som sitter kvar trots att klavertrampandet där var med i en annan division. Ett parti censurerar sina företrädare och reagerar resolut, ett annat låtsas som ingenting hänt och hoppas på att vindarna blåser förbi och att hoten faller i glömska.

Olika falla ödets lotter, och det politiska livet är allt annat än rättvist. Själv är jag bara lättad över att kunna fortsätta som jag vill fortsätta, utan att behöva fundera på någon position att vara rädd om. Men trots det, jag har har hört synpunkter om hur jag skadat det parti jag vill hela, om att jag kanske borde fundera på att sluta eller lägga om fokusen. Samtidigt har jag hört mer, fler och positivare tongångar som fått mig att skita i de negativa vågorna, Det värsta som kan hända är väl att man blir utesluten - men varumärket Tokmoderaten skulle leva vidare iallafall, alldeles oavsett hur lågt eller högt i tak det är hos de partier där den politiska korrektheten är den enda rätta vägen att bedriva politik...

Länkar: Nyheter24,
Bloggar: Ekonomisten, Röda Berget, Jesper Svensson

2011/06/18

TILLBAKA TILL DET FÖRGÅNGNA - SVT-MONOPOL


Stekoset ligger som en tät dimma över Sveavägen 68, stekoset luktar starkt av fläsk - vidbränt valfläsk tre år innan det ens är dags att ha val. Eller har man inne på Carin Jämtins arbetsplats på det socialdemokratiska partihögkvarteret redan börjat räkna med nyval...?

Partiledardebatten häromdagen, Reinfeldt stod bakom sin pult och anklagade Håkan Juholt för att lova allt åt alla - något som fick Juholtar'n att börja leka arga leken med statsministern, stirrandes och väsandes ut sin retorik.

Nu vet vi att socialdemokraterna vid sidan om allt till alla också tycker att SVT - "Sosse-TV", Statstelevisonen och det som kallas public service fast utan varken publik eller service - med statliga medel skall trygga att vi svenskar skall slippa se på OS och andra stora idrottsevenamng på de förhatliga kapitalist-kanalerna...

Nu handlar det om OS, sommar-OS i Rio de Janeiro och Vinter-OS i Sovjetunionen, som skall sändas på Viasat-kanalerna och på TV6. MTG slog SVT i budgivningen, en budgivning där dina och mina TV-licenspengar och skattekronor inte räckte till för att trygga en reklamfri TV-utsändning från sportorgien. När inte pengarna räcker för SVT så kommer Carin Jämtin rusande för att i sin allsmäktiga roll som socialdemokratisk partisekreterare lova alla sporter åt alla TV-tittare på den statliga televisionen.

Alla sporter skall synas och sändas, inte bara de som det går att sälja reklamtid innan och efter. Själv har jag inga problem med att MTG prioriterar bort 50 kilometer gång eller en ointressant match i softball som någon promille av svenskarna kanske tittar på för att istället lägga fokus på sport som folk vill titta på. Men Carin Jämtin, hon har problem med det - och hon lovar mer medel till SVT för att kunna köpa in de stora evenemangen, hon lovar att politikerna skall snacka IOK och SOK eller lagsifta allt tillrätta när hon lovar allt till alla.

Men hur tänker sig Carin Jämtin betala alla dessa evenemang? Med en höjd TV-licens, eller med mer av våra skattepengar eller finns satsningen på att all livsviktig sport i statstelevisionen i Håkan Juholts ärvda guldbyxor? Eller handlar det om att låta TV-sporten på SVT ta en större del av kakan i bolagets budget, där alla barnprogram blir östtysk dockteater från den tid som Carin Jämtin och Håkan Juholt längtar tillbaka till och där Allsång på Skansen blir repriser med Bosse Larsson från samma tidsera som Håkan Juholt och Carin Jämtin drömmer efter...?

Nu handlar det om OS, framöver kanske Jämtin och Juholtar'n vill se ishockey-VM och fotbolls-VM och EM i SVT, och inte på TV3, TV4 eller TV6 - bara på SVT1 och SVT2. Allt handlar om valfläskande för de som längtar tillbaka till tider som flytt, då Bosse Hansson och Arne Hegerfors tillsammans med Christer Ostbåge satt i sina partiröda kavajer och prata sport till oss svenskar på ett sätt som var folkbildande. Det är dit vi skall igen, tillbaka till 70-talet - full fart bakåt utan en tanke på att tiden faktiskt är mer progressiv än partiet som kallar sig progressivt.

Det är nya tider där de som arrangerar sportevenemang vill tjäna pengar på det dom arrangerar, och därför låter olika TV-bolag buda mot varandra. SVT-monopolet mot marknadskrafterna - är det ett race vi vill att våra skattepengar och licenspengar skall gå till? Eller är det som vanligt när fläskdoften lägger sig över Sveavägen 68, att bidoften i näsborrarna är doften av populism...?

Länkar: Expr, SvD, DN1, DN2, DN3, AB, SVT
Bloggar: Kjellberg

2011/06/17

ANNIE GET YOUR GUN...


Alla i den politiska såpbubblan kommenterar Maud Olofsson förestående avgång, och jag är egentligen alldeles för sent ute med att fälla mina kommentarer - ungefär lika sent ute som jag anser att Maud är med det beskedet.

På partiledardebatten häromdagen så var det tydligt - iallafall i mina ögon - att Maud Olofsson bara var en skugga av sitt forna ettriga, terrier-rabiata och vansinnigt pipiga gå-påiga jag som gjorde Maud till Maud. Det var inte alls den Maud jag såg i plenisalen. Jag såg en nervös, osammanhängande och ostrukturerad kvinna som med sin badtunna och sitt engagemang gjort mycket gott för Alliansen men som där och då förmodligen bara tänkte på de kommande orgierna i svampskogen. Maud Olofsson är inte en av mina favoritpolitiker, men det har å andra sidan inte Fälldin, Karin Söder, Lennart Daleus eller Olof Johansson heller varit.

Maud har varit kvinnan som Centern valde till sin ledarinna, och som var tillräckligt duktig på det hon gjorde för att bli vice statsminister. Nu börjar kapplöpningen i det gamla folkrörelsepartiet för att hitta en ersättare och jag har min absoluta favorit i en ny kvinna, en yngre kvinna och en snyggare kvinna. Annie Johansson...

Som moderat fribajsare borde jag kanske låta Centerpartiet ha sin nomineringsprocess i fred, och låta våra Alliansbröder och Allianssystrar i det gröna partiet välja den de tror mest på. Jag skulle kunna vara likgiltig inför deras förestående partiledarval - om det nu inte var så att vi andra allianspartier faktiskt är beroende av att man väljer en partiledare som kan utöka avståndet till 4%-spärren och ge Centern luft under vingarna igen.

När sossarna valde Juholt valde de en man som jag inte ens min vildaste fantasi kunde tänka mig att de skulle välja. Snubben hade ju noll erfarenhet, verkade milt galen och drog sig inte för att kalla moderata riksdagsledmöter för fjantar i rikspressen. Juholt var alldeles för bra för att vara sann - för oss motståndare alltså. Precis på det sättet skulle det bli om Centern valde Eskil Erlandsson eller Andreas Carlgren är jag rädd - även om de två är betydligt mer erfarna av att sitta i en regering än Juholtar'n...

Eskil Erlandsson och Andreas Carlgren är ungefär lika tilltalande som två mördarsniglar på farstukvisten midsommardagens bakfulla morgon - i mina ögon. Annie Johansson är lika tilltalande som grannflickan som med lite för många snapsar i kroppen sprang ner och badade helt naturell på midsommaraftonens kväll. Sedan har vi hon som heter Hatt, som mer känns som den egna betongkepsen efter ännu fler snapsar.

Så, Annie get your gun. Ta duellen med dina motståndare och visa vart skåpet skall stå när ett parti går från att prata om förnyelse till att verkligen göra det i handling. Alliansen skulle må bra av Annie Johansson - och jag hoppas verkligen att Annie har vett nog att förstå att det är hon och bara hon som är räddningen för ett parti som till och från har verkat vara bortom räddning. Som alliansbroder ber jag, på mina bara knän - rädda ditt parti...

Länkar:  SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, Expr1, Expr2, Expr3, Expr4, AB1, AB2, AB3
Bloggar: Viktor Report, M Andersson, Röda Berget, Moberg, Böhlmark, Hedin, Kent, MMK, Högberg, Westerholm, Holma, Ekonomisten, Maria Abrahamsson

2011/06/16

SVEKFULLA GRANNAR OCH NORDISK SÄKERHET


Om bara åtta år kan den norska oljan - lillebrors svarta guld på havets botten - vara på väg att börja sina om man skall tro på BP. Åh vad roligt! Åh vad roligt!! Åh vad roligt!!! Jätteroligt! Åh vad roligt...

Om lite mer än åtta år kan det alltså vara dags för våra grannar i väster att börja söka nya källor att borra fram sitt välstånd ur, kanske genom avdammade valfångstfartyg? Eller en spikyxa i kraniet på en lite sälunge? Inte fullt så roligt, kanske. 

Norge har byggt sitt välstånd och sin kaxighet mot oss svenskar på sin olja, på sina oljefonder som skall räcka till att trygga norrbaggarnas välfärd när den dagen kommer då olja är slut - om åtta år alltså. Frågan är hur långt fonderna kommer att räcka för ett land som inte har något annat att falla tillbaka på om man bortser från djurplågeri och turism? Frågan är om Norges oljefonder kommer att räcka till det mest väsentliga när man nu tittar tillbaka på en annan nyhet från grannlandet i väster från häromdagen.

Mot allt vett, mot all sans så valde norrmännen nämligen att köpa ett amerikanskt stridsflygplan istället för vårt JAS-39 Gripen. Motiveringen till att man valde just det amerikanska, ännu icke fullt utvecklade och ständigt fördyrade JSF var en samling påståenden som i de allra flesta fallen var så korkade att till och med Ola Norrman fattade att allt bara var svammel som inte hade något med verkligheten att göra. JSF skulle vara billigare än JAS, ingen förstod hur norrmännen hade räknat. JSF skulle klara av mer och svårare arbetsuppgifter än JAS, och vi i Sverige började tro att vårt stridsflyg var en plastmodell. Norrmännen hade bestämt sig för ett amerikansjt plan från början, JAS var bara ett alibi - vårt flyg-flaggskepp som de tekniska analfabaterna på andra sidan Skanderna och de värmländska skogarna sedan bespottade och hånade offentligt...

Nu när oljan snart sinar, när Norges välfärd kommer att finansieras av fiskolja istället för råolja, så kommer nyheten om att JSF kommer att dränera den norska försvarsmakten på massor av pengar varje år. Inte bara för att planen är fruktansvärt dyra, utan för att underhållet av desamma kommer att gräva djupa hål i den norska försvarsbudgeten - hål lika djupa som de snart sinande oljekällorna på Nordsjöns botten. Själv tycker jag att det är jätteroligt, att precis så där kan dom ha det - norrmännen.

De svek sitt broderfolk, sin nordiska granne och valde ett plan från ett USA som inte längre säger sig varken vilja eller kunna garantera säkerheten för sina europeiska NATO-kompisar. Det är ett nytt säkerhetsläge i vår del av världen, där NATO inte längre kommer att kunna vara något att förlita sig på framöver. Norge och Danmark, precis som våra baltiska grannar kommer inte kunna räkna med  USA framöver och knappast inte NATO-jätten Tyskland som mer och mer börjar leva i symbios med den enda tänkbara motståndaren till dessa små NATO-länder. Där den tyska kärnkraften fasas ut och ersätts med rysk naturgas från Northstream så skapas en ny Molotov-Ribbentrop-pakt som i förlängningen är dödsstöten för NATO som idé.

Frankrike säljer enorma landstigningsfartyg till Ryssland, Storbritannien oroar sig för om man ens klarar av att försvara Kanalöarna längre - ännu mindre Europa eller Falklandsöarna. NATO finns bara på pappret som en garant för säkerhet i Europa. Krafter utifrån bryter ner säkerheten för de små medlemsländerna som gick med för den kollektiva säkerhetens skull - för framtida trygghet. Norge är ett av de länderna, och Norge har snart inte råd med ett försvar - annat än i luften med ett dyrt och kostnadskrävande stridsflygplan som man lurade sig själva att köpa...

Norge har varit och ett kaxigt litet land som snart kommer att få leva i en ny verklighet, om åtta år ungefär. Kanske kan vi lite större grannar i öster finnas där då, för att med alla andra grannar snacka ihop oss om vad vi kan göra gemensamt för att leva tryggt tillsammans i en värld som faktiskt börjar kännas ännu mer otrygg för varje dag som går. Det kräver förvisso att vi själva vaknar upp ur en säkerhetspolitisk dvala och börjar ta vår egen säkerhet på allvar igen.

Det är tillsammans man skapar säkerhet, och det fanns en tid då även jag trodde att NATO var svaret även för oss i Sverige. Nu tror jag mer på en utökad solidaritetsförklaring där vi svenskar kanske kan börja ta ansvar för vår del av arbetet - genom att gå från tärande till närande. Norrmännen lär bli tvungna att göra tvärtom - med sina sinande oljekällor och sitt svindyra stridsflygplan...

Länkar: DN1, DN2, AB,
Bloggar:  

VIDRIGHETER OCH VULGARITETER


Som konservativ ut i fingerspetsarna så blir jag alltid upprörd när någon har använt sina fingerspetsar för att medelest en burk sprayfärg klottra ner något som inte är tänkt för klottrande - oavsett om det är en tunnelbanevagn, en huskropp eller som idag en gravsten på min konfirmationskyrkas kyrkogård.

I mina ögon är det vidrigt att klottra överhuvudtaget, saneringen av tags och trams kostar samhället pengar som skulle kunna gå till annat - till kärnorna i välfärden. Det är faktiskt ännu vidrigare att klottra ner en gravsten, som nu Olof Palmes gravsten på Adolf Fredriks kyrogård. Det är en vidrig form av vandalism, av gravskändande och av förakt för alla de som hyser varma känslor ännu i dessa dagar för mannen som uppenbarligen har varit förebilden för sin fjärde efterträdare.

Vad man än tycker, vad man än ansåg eller anser om Olof Palme - som politiker, som statsminister, som sosse - så är det att gå alldeles för långt när man ger sig på att vandalisera en grav, en gravsten med obegripligt klotter. Ett ungdomsstreck, en handling i affekt där gärningsmannen inte riktigt förstår vad han gör och hur det sårar en hel generation av sossar - må så vara, men ändå ett klotterangrepp på vår rätt att tycka, tänka och propagera våra politiska åsikter.

Det var ju bara Palmes sten som klottrades ner, bara den före detta statsministerns och partiordförandens sten - vilket ändå tyder på att klottraren/vandalen haft målbilden tydlig för sig när han stövlade in på kyrkogården inatt med en sprayburk i osäkrat tillstånd...

Man kan därför inte annat än uppröras över illdådet, det är värt att födömas även från oss som inte gillade Palme speciellt mycket som politiker. Vandalism är alltid värt att förakta, så ännu mer vandalism riktat mot en gravplats, mot en före detta politikers sista viloplats. Skämmes tamejfan...

Länkar: SvD, Expr, DN, AB
Bloggar:

Bild från bloggen Olof Palmes Grav.

2011/06/15

ÅSIKTER FRÅN EN ÅHÖRARLÄKTARE


Att vara för tidigt ute innebär att man kan bli varse vilket kallt land Sverige kan vara även en dag då det borde vara somrigt och varmt i det Alliansstyrda Sverige. Riksbron var ett blåshål av kalla vindar imorse, den monumentala vindtunneln vid Riksgatan likaså. Men där Riksgatan övergick i Stallbron, mot Mynttorget till fanns det en liten plats där jag i lä kunde vänta på att väktarna skulle släppa upp mig på åhörarläktaren inför dagens stora begivenhet - partiledardebatten. Jag var där alldeles för tidigt...

Först ut av landets politiska celebriteter att passera framför mina ögon var ingen mindre än de våldshetsande Vänsterpartisternas ledare, Lars Ohly. Ohly kom gående - möjligtvis från Gamla Stans T-bana. Med raska steg och en fokuserad tågmästarblick sökte han sig förbi mig, förbi den väktare som hälsade glatt men som inte fick mer än en frågande blick som svar innan den gamle kommunisten sökte sig in i maktens boning.

Därefter kom den tredje statsmakten i form av TV4:s politiska kommentator Ulf Kristofferson, i taxi så nära entrén taxi bara kunde köra utan att köra över väktaren som lekte trafikpolis i brist på annat. "TV-journalister och rundlagda MP-kvinnor, det är alltså de som åker taxi till Riksdagen..." var tanken som flög förbi ungefär samtidigt som jag på andra sidan Stallbron såg en man med en gångstil som påminde om kejsarpingvinens, med en knallröd slips och det sedvanliga flinet i plytet. Debutanten Juholt var på ingång, omringad av Ulf Kristoffersons icke-taxiåkande kollegor med mikrofonerna slickandes Juholts ansade mustasch samt några överåriga SÄPO-gubbar som såg rätt trötta ut...

Medan spektaklet fortsatte så tog jag kurs in i blåshålet, mot dörren där väktarna börjat släppa in de så kallade åhörarna till den så kallade åhörarläktaren - platsen för mild träsmak och hemoroijdodlande för oss som är tillräckligt sjuka för att tycka att en partiledardebatt är höjden av skoj. Då kom de där, över Riksbron i samlad tropp men med betydligt färre journalister kring sig men desto fler och desto yngre livvakter i släptåg - de fyras gäng, Alliansens partiledare. De såg lugna, avslappnade ut och inte alls lika ADHD-speedade som mannen som närmast hoppade jämnfota av excaltering lite längre in på Riksgatan, med röd slips och en ansad mustasch inför ett pressuppbåd som hänförda lyssnade på Åsa Nisse-dialekten som ekade mellan Riksdaghusets tvenne huskroppar.

Säkerhetskontroll, frustrationen över att mobilens batteri har ungefär samma uthållighet som jag har i sängen och lättnaden då av att inte få twittra från åhörarläktaren enligt förmaningar från de barska väktarna på plan 7. Jag hade tänkt twittra, jag hade tänkt direktrapportera men av det blev det inget och mobilens batteri räckte till mot alla odds eftersom mobilen skulle vara avstängd, inte ljudlös enligt påbud från översteväktaren i dörren.

Jag förbannade det faktum att jag inte hade med mig papper och penna för att skriva ner lite punkter som jag kunde använda som minneshjälp när jag nu sitter ner och skall försöka få ner mina åsikter från en åhörarläktare. Inget papper, ingen penna - bara till att förlita sig på minnet som ibland kan svikta...

Men jag minns det som är minnesvärt från min upphöjda position, ovanför sosseriets före detta gruppledare Sven-Erik Österberg som satt på en bänk bredvid en blond kvinna alldeles nedanför mig. Sven-Erik var trött för innan de åtta partiledarna inledde sitt debatterande så gäspade Sven-Erik rakt i kvinnans ansikte, utan en tillstymmelse till att vilja dölja sin gäspning med handen. Sven-Erik gäspade så länge och så djupt att den blonda kvinnan med rätt vinkel på sitt synande med största sannolikhet skulle kunna identifiera Österbergs frukostintag. Sven-Erik gäspade en gång och följde upp med en andra gäspning rakt i kvinnans plyte, även denna gång utan att bekymra sig om att dölja magsäcksinnehållet eller bronkerna för kvinnan, en kvinna vars reaktioner jag ej kunde se eftersom hon satt där med ryggen mot mig - stel av skräck, chockad?

Debatten började med en för dagen rätt avspänd statsminister som hade 10 minuter på sig att berätta hur fruktansvärt bra regeringen har varit och tänker att vara i framtiden - med att skapa jobb, med att hålla en balans i budgeten och med att vara ett trovärdigt regeringsalternativ. Fredrik Reinfeldt slog sig för bröstet så att revbenen sviktade och ljudet av ett par rediga partiledarnävar i en brädhård bröstkorg ekade i plenisalen. Själv lyssnade jag på Reinfeldt, men tittade på Österberg som hade slutat gäspa för att istället ägna sig åt solo-cavity search i sin högra näsborre...

Som han petade i näsan, Sven-Erik Österberg. Som han utforskade näsborren med sitt nyfikna pekfinger, och som sjukvårdsanställd var jag ett tag rädd att han skulle skada framloben på hjärnan om han inte lugnade ner sig. Jag tittade till Österbergs letande medan jag samtidigt lyssnade på Reinfeldts röst i fjärran - en röst som lät precis som vanligt.

Reinfeldt slutade tala och tog istället och debattera med en Juholtare på sitt första framträdande som partiledare i en partiledardebatt, och när Juholtar'n klev fram slutade Österberg med sitt näspetande och jag var snabbt tvungen att hitta något annat att fokusera blicken på - och det blev på ett par välsvarvade spiror bredvid min gamla mentor från Sundbyberg, Kristoffer Tamsons. Det var Roberta Alenius, statsministerns presschef som hade en lagom lång kjol på sig och som i profil hade ett par ben som var mycket trevligare att titta på en hennes chef ansikte mot ansikte med en gläfsande kejsarpingvin på snedtjack med röd slips och en ansad mustasch...

Det finns de som bättre än mig redogör för vad som sades och dryftades i plenisalen idag, men jag tycker att Juholt var avsevärt mycket mer lyssningsbar än Mona Sahlin någonsin var - trots en jobbig dialekt, ett par ögon som när han sattes under press smalande och skulle se allvarliga ut med dialekten övergick i något löjeväckande väsande. Juholt var nervös till en början, gick vilse till och från talarstolen och den retoriska brottningsmattan framför talmannen Per Westerberg, Juholt var spänd och Juholt upprepade i mångt och mycket sitt linjetal från extrakongressen men i andra ord.

Det var två självgoda partiledare som idag representerade de två största partierna i Sveriges Riksdag, den ena självgod för det som händer nu över det som hänt de senaste fem åren i svensk politik - den andra självgod för ett folkhemsbygge som byggdes under ett 40-, 50-, 60- och 70-tal men som senare började raseras sakta men säkert av de egna byggherrarna som inte fattade sig på underhållsarbete. Detsamma är jag rädd för idag, av den nutidssjälvgode herren - där allt man gjort är felfritt och bäst, men där byggandet övergår i en sorts förvaltande som sakta men säkert underminerar allt bra som man har gjort men som behöver utvecklas...

Partiledardebatten vanns naturligvis av Fredrik Reinfeldt enligt mig, men det finns inget som säger att mina åsikter delas av den neutrala åskådaren på samma åhörarläktare. Sossarna tycker säkert att Håkan Juholt var bäst, en åsikt som kanske inte heller delas av den neutrala betraktaren. Sanningen ligger någonstans där mitt i smeten av floskler, om billiga politiska poänger och ett politiskt självförhärligande som ibland bara blir jobbigt att lyssna på. Det märks att det är tre år kvar till valrörelsen börjar röra på sig. Det är tur att det är tre år kvar till valdagarna börjar lösa av varandra - för alla inblandade i dagens debatt.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, AB1, AB2, Expr1, Expr2, Expr3
Bloggar: Kent, Radikalen, MMK, Böhlmark, Västros, Krassman, Moberg, Jönsson,

2011/06/14

NÄR PORR ÄR SKADLIGT, MEN INTE VÅLD...


" - We are sorry but the Vänsterparty must be firm with You, Simon Fors. Stop twittering about killing the bourgeoisie-bastards, or else...!
- Or else, what...?
- Or else we will be very, very angry with You. And we will write You a letter telling You how angry we are!"

Ovanstående text kommer lätt manipulerat från ett filmklipp ur den fantastiska filmen "Team America - World Police" av South Parks-skaparna Trey Parker och Matt Stone. I filmen är det inte Vänsterpartiet som hotar med att skriva arga brev till en allt annat än ångerfull förtroendevald politiker i Vittula utan Hans Blix versus Simon Fors idol Kim Jong-Il. Hans Blix får inte inspektera Kim Jong-Ils palats på jakt efter massförstörelsevapen, och hotar med att FN skall skicka arga brev. Det biter inte på Kim Jong-Il som istället låter sin husdjurshaj käka upp den svenska vapendetektiven...

Ungefär på samma sätt reagerar faktiskt Vänsterpartiet i Norrbotten på Simon Fors twittrande - med ett argt brev och ingenting mer. Hans Blix-dockan i Övertorneå, Norrbotten och Vänsterpartiet Christina Snell Lumio gör precis så. Snell Lumio gör skäl för namnet när hon och V:s distriksstyrelse i det nordligaste länet författar ett argt brev där man fördömer Simon Fors twittrande med det krassa konstaterandet att "där vi säger att Simon Fors uttalanden är oförenliga med Vänsterpartiets åsikter om människors lika värde och åsiktsfrihet".

Norrbottenskuriren följer upp med frågan om det här arga brevet är den enda reprimanden som Simon Fors kommer att få - och så är det. Det arga brevet räcker som reaktion mot en förtroendevald politiker som vill fylla sina politiska antagonister med bly, som vill avrätta högerns ledarskribenter och vara med och giljotinera den motvilliga monarken.

Året var 2000, alltså för 11 år sedan. Vänsterns distriktsstyrelse i Bohuslän tyckte att kommunfullmäktigeledamoten Göran Eurenius skadade sitt parti så grovt att han blev utesluten och utsparkad med buller och bång. Hade Göran Eurenius hotat att avrätta någon ledarskribent? Hade Göran Eurenius för avsikt att fylla sina politiska motståndare med bly? Eller ville han vara med och avrätta kungen? Eller handlade det om ännu värre saker eftersom Eurenius fick en näbbstövel i röven när Simon Fors får ett argt brev och ingenting mer...?

Nej, Göran Eurenius skadade sitt parti genom att spela in porrfilmer - något som i Vänsterpartiets värld tydligen är mer skadligt än att man har förtroendevalda som vill ta livet av sina politiska motståndare. Göran Eurenius ångrade sina filmer ungefär lika lite som Simon Fors ångrar sina twitter-kommentarer - alltså inte alls. Skillnaden består i att Simon Fors fortsätter uppbära Norrbotten-Vänsterns stöd om man bortser från ett argt brev, och att Eurenius fick bli politisk vilde medan han fortsatte att sitta i fullmäktige vid sidan av sina dokumenterade penetrationslekar.

Hela Pajalas kommunfullmäktige fördömde Simon Fors twittrande, även hans kamrater i Vänsterpartiet. Gruppledaren Birger Lahti hade hoppats på att Simon Fors iallafall skulle kunna säga "f'låt!" men Birger hoppades på för mycket. Simon Fors tycker att det han säger rimmar bra med ett demokratiskt uppdrag tillsatt i ett demokratiskt val av folk som kanske inbillade sig att Simon Fors respekterade de som inte råkade rösta rött. Simon Fors vägrar be om ursäkt, han tänker fortsätta att vara den han är - och det ger en bild av en man med en ryggrad, men vilken ryggrad sen...

Simon Fors kan sitta nöjd och fortsätta med sitt hatande, med sin revolutionära retorik och med det politiska våldet i besittning av talcentrat. Han kan fortsätta för från Vänsterpartiet på riksnivå har man inga synpunkter på vad en av deras förtroendevalda toppnamn skriver som privat person på nätet, och från det distrikt som partisekreterare Ahlstens sekreterare hänvisar till så nöjer man sig med arga brev och inga andra reprimander.

När porrfilmande anses vara mer skadligt för ett Vänsterparti än en man som inget hellre vill än att fylla moderater med bly så sitter bilden där av Vänsterpartiets verkliga ansikte, de tankar som ryms bakom snömoset i ett argt brev - där man inte alls tar våldsretoriken på det allvar som det förtjänar...

Länkar: NK, NSD
Bloggar: