2009/12/31

MONAS NYÅR - 31 DECEMBER


Det är torsdagen den trettioförsta december, det är Nyårsafton Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått, kallt och tråkigt trots att snön pudrat upp Nacka kommun rätt så rejält, ungefär lika kall och tråkig som Mona känner sig den här torsdagsmorgonen.

Nyårsstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan tolvslaget - tidpunkten då det valåret börjar. Just den här dagen skall Mona laga till en festmåltid och se till all kvällen blir minnesvärd för henne och Bosse. Det vankas hummer, det vankas bubbel och Oxfilé Provencale. Som slutpunkt på den dagen tänker Mona skjuta av ett rejält fyrverkeri...

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en så mycket mat som skall lagas så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite nyårsstämning hos familjen Sahlin. Men var är Bosse egentligen?

När Mona inte hittar Bosse så kommer hon på att hon faktiskt lyckades övertala Bosse att åka och handla allt det där som behövs för en fulländad nyårsafton tidigt. Uppenbarligen har Bosse gjort just detta, eftersom Mona ingenstans kan se Bosse - några lämningar i vardagsrummet, några tomma ölburkar och en dator där pokerstars.com ligger uppe är allt som bevisar att Bosse rätt nyligen varit i huset. Tiden går och Bosse dyker inte upp, Mona känner oron komma krypande. Hon ringer på Bosses mobil, Bosse svarar att visst skall han handla bara han får ta hand om några mer angelägna saker först. Monas välkända auktoritet får inte maken att ändra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig med matinköp” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han anser sig vara kidnappad av några som sedan julaftonen påstår sig vara hans familj, och som vägrar släppa i väg Thomas på boksigneringar, styrelsemöten eller arbete som jurist. I dag vill kidnapparna fira nyår med sin "make och pappa" och han ser inga flyktvägar tyvärr.

Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Ludmilla att beställa en taxi till Döbelnsgatan 4 för en färd mot Nacka…

Efter exakt 48 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande nyårsfixare har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe går för att snabbt hälsa på Bosse, som inte alls sitter och njuter av nätpoker med ölen vid sin sida, men Ibbe hittar inte Bosse. Mona leder in Ibbe i köket där hon har sin lista över allt som behöver handlas, och Ibbe ger sig snabbt iväg med taxi mot det lokala köpcentret Nacka Forum där det finns en Coop Konsum-butik att handla i och ett systembolag. Mona strosar av och an, förbannar sin make som inte kan prioritera men är ändå glad att den snälle Ibrahim fanns där för henne - det här skall nog bli bra.

Mona ser på när Ibbe kommer tillbaka efter lite drygt två timmar, och Ibbe ser rejält nervös ut när han packar ut de två stora matkassarna ur taxins baklucka. Mona öppnar dörren och frågar vänligt om det gick bra - Ibbe stönar och mumlar, och Mona förstår inte alls innebörden av de där lätena. Ibbe packar upp matkassarna, och Mona blir hysterisk - istället för hummer så kommer Ibbe med små vidriga Pandalus-kräftor, istället för Oxfilé så kommer Ibbe med en fryst dansk fläskfilé och istället för potatis kommer Ibbe med Coop:s egen Pommes strips! Mona kokar och skriker många fula och opassande ord mot den stackars Ibrahim som bara gjort det bästa av situationen. Allt var ju slut, och eftersom det inte fanns någon ideologisk möjlighet att knalla ner till ICA Maxi i sänkan nedanför Forum så blev det såhär. Mona förstår, och ber om ursäkt - felet är ju inte Ibrahims, det är ju Bosses fel egentligen och Ibbe drar en en suck av lättnad när Mona använder sig av hans inköp för att försöka skapa något som påminner om en nyårsmiddag.

Mona och Ibbe gör gratinerade kräftor, fläskfilé med Coop:s Pommes och det blir faktiskt helt OK med en liten plastkorv vitlökssmör som tillåts smälta ner över anrättningen. Mona vill fira att man trots allt fick till en middag, och ber Ibbe korka upp skumpan. Ibrahim antar en rostbrun färg, och tar fram en Magnum-flaska Pommac. Återigen förvandlas Mona till den där galna kvinnan! Vad menas med det här egentligen, kunde inte Ibbe ens få tag på lite skumpa?! Ibrahim ursäktar sig med att "Bolaget" var stängt, och att ingen polsk tradare fanns i närheten för att kränga smuggelgods... Mona kokar medan hon häller ner en liten flaska handsprit från Apoteket i Pommac:en. Det får duga, och fan ta Bosse!

Mona och Ibbe sitter och njuter av den välsmakande middagen, tiden går fort. Klockan närmar sig midnatt och det är snart dags att skåla in det nya året, valåret. Klockan slår sina 12 slag, valåret är här och Ibbe och Mona stämmer upp i Internationalen - det är en vacker stund i det kaotiska radhuset.

Ut i förrådet för att hämta fyrverkerierna, och bränna av en salva som kommer kommer få borgarbrackorna till grannar att bli traumatiserade för livet. Men var är krevadraketerna och bombtårtorna någonstans? Ibbe kommer ihåg att Mona arrangerade en massavrättning av alliansens ledarkvartett i form av snögubbar med all den pyroteknik som fanns i huset några dagar innan jul - och Mona minns med välbehag hur snökopian av Maud Olofsson blev en kopia av snökanonen i Hammarbybacken. Men det finns inga raketer, och Mona känner misslyckandet komma krypande. Mona tar en cigarett och ser inte att Bosse har bytt ut cigarettpaketet mot ett paket Kina-puffar... Ibbe ser Mona tända på den korta stubintråden och stoppa smällaren i munnen. "Nej!!!" skriker Ibbe i samma stund som Kina-puffen säger pang. Monas framtänder flyger upp i himlen, och blir det enda som stiger från den Sahlinska trådgården den nyårsnatten. Mona blir svart i ansiktet av krut, och ännu lite svartare blir hon när Bosse kommer rumlandes med matkassar och sprit från båten Birger Jarl och Hemköp vid Åhléns. Medan Ibbe påtalar det positiva i situationen, att alliansregeringens tandvårdsreform kommer innebära att återställningen av Monas käft inte behöver dränera Sahlins ekonomi så rusar Mona fram för att strypa Bosse...

Men Bosse parerar, och Mona flyger med huvudet före in i en av de demolerade snögubbarna. Soten försvinner från ansiktet, kölden dämpar smärtan i munnen och Mona blir med ens lite gladare. Bosse står nämligen och viftar med en oxfilé, en gigantisk hummer och en flaska riktig champagne. Nyårsdagen kommer det att ätas och drickas gott i det Sahlinska residenset, det är ett som är säkert - i den mån nu Mona kan äta med sin sprängskadade mun. Ibbe är lättad över att chefen verkar vara på gott humör igen. Mona skrålar om hur bra 2010 började och att detta bara kan innebära ett bra valår. Ibbe tänker på den misslyckade nyårsskålen, på den sprängda munnen och på att Bosse spelat bort en anseenlig del av familjens budget ombord på Birger Jarl. Men Ibbe vill åka ifrån det skruvade paret och föreslår att man skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där varubristen i butikerna är enorm, där Systembolaget är stängt när man behöver handla och där man inte längre kan se skillnad på cigaretter och smällare. En bra idé tycker Mona, som kommer på att man just denna dag inte har hittat något att beskylla borgarbrackorna för...

Ibrahim tar sin vanliga taxi men som de flesta andra så får han på självaste nyårsnatten vänta väldigt länge. När taxin väl dyker upp så bär det återigen av, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka, tänk att det är nyårsdagen och valåret är här. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...

2009/12/28

McDONALDSREKLAM I UNDERVISNINGEN ? KULTURSKYMNING...!


Man vill ju bara sjunka genom jorden, smälta samman med magman och försvinna från den dimensionen man nu lever i när man läser sådana nyheter jag nyss ha läst. Uppenbarligen har så den fruktansvärde Ronald McDonald nästlat sig in i skolboksvärlden, och helt utan skam i kroppen fått med en massa reklam för den undermåliga fast-foodkedjan i små häften som nu används av lättmanipulerade och godtrogna svenska skolbarn för att lära sig engelska.

Det handlar om McDrive, det handlar om Cheeseburgare och Big Mac:s invävt i texter på det engelska språket - och man vill ju bara kräkas. Vad är det för cyniska odjur som gör så här mot våra barn? Förstår man inte vad effekten av vad detta terrorangrepp på skolbarnens intellekt kan resultera i - att horder av skolbarn tränger sig in i McDonalds ny-stylade restauranger för att försöka praktisera sina nyvunna engelska kunskaper på ett praktiskt plan...? Så här blir det när man blandar in de fria marknadskrafterna i skolundervisningen, man leder folket åt helt fel håll.

Självklart måste detta rättas till, och skolbarnen snabbt avprogrammeras. Det måste åligga Skolverket att så snabbt som möjligt se till att den vidriga McDonalds-sörjan utplånas i gigantiska bokbål och ny skolitteratur omedelbart trycks. Det är inte försent ännu, vi kan vända på den här tragedin om vi bara gör om och gör rätt.

I de nya skolböckerna måste de tydligt framkomma att det är smutsigt att äta en Big Mac när det finns en saftig, härlig Whopper att hitta om man bara letar litegrann. I kursplanerna måste fokus läggas på att få ungarna att dyrka det som på Burger King kallas för en "Angus", men som i min värld kallas "Guds gåva till mänskligheten!" och förakta det lilla stekta köttstycket som föreställer föda på McDonalds.

Man kan snabbt väva in temat med bra mat i många andra skolämnen: "Vad händer i tarmarna när man trycker i sig nio välsmakande lökringar?" hör ju till biologin och "Var någonstans öppnades världens första Burger King-restaurang?" kan man ju lätt trycka in i historieböckerna... I kemin kan man analysera dipp-såser och frityrfett, och under geografilektionerna snabbt gå igenom var någonstans i landet man kan hitta Burger King nuförtiden. På matematiken kan man också räkna ut vad det kostar för en fyrbarnsfamilj att nå Nirvana genom en väl sammansatt måltid vid Erikslund i Västerås - och svaret är 338 kronor...

Det handlar bara om att göra om och göra rätt så skall det här nog kunna bli bra till slut.

Länkar: SvD

2009/12/27

ÖVERGREPP KALLAS DET VISST FÖR...


Jaha? Var det där dagens nyhet funderar man när man läst om hur vetgiriga medicinstudenter få stoppa in sina fingrar i det där heligaste heliga på sövda kvinnor i undersökningsrum lite hör och där i landet...

För mig är det nämligen naturligt att söva min partner med propofol innan vi idkar kopulering, på något annat sätt ställer hon nämligen inte upp. Med den kropp jag har, med min oftast undermåliga hygien och mina perversa böjelser såkräver hon nämligen att sövas ner, och det djupt. Tur är väl det att just jag har en bakgrund i vården under två decenniers tid och vet hur man administrerar sömnmedel och upprätthåller fria luftvägar även vid oralsex. Men hon är ju med på noterna, allt är sanktionerat av den gudomliga partnern, som förvisso inte står ut med att ha sex med mig i vaket tillstånd men som av ren omtanke låter sig sövas för att jag skall ha någon sorts livskvalitet kvar.

Och precis där finns skillnaden, samtycket. Att supa ner en ung kvinna på krogen till sådana nivåer att hon tappar omdöme, vett och sans för att sedan ge sig på densamma, försatt i ett hjälplöst tillstånd, klassas med rätta som våldtäkt i det här landet. Samtycket finns ju inte, eller man kan ju inte ta fyllebrölet från en halvt medvetslös kvinna för ett "ja" bara för att det passar in i situationen...

Tar vi oss då över från våldtäkt till medicinska undersökningar på kvinnor som inte getts möjligheten att säga bu eller bä inför det faktum att ett stort antal nyfikna fingrar skall få undersöka hennes helighet under narkos så är ju slutsatsen densamma - utan samtycke är det övergrepp, nästan våldtäkt. Har man däremot under lugna former, och när kvinnan är opåverkad av mediciner fått ett godkännande för själva handlingen så finns det ju inga som helst tvivel om att det man gör är bra för att få fram nya och duktiga gynekologer.

Har man på sjukhus runt om i landet låtit medicinkandidater fingra kvinnor i muttan, män i röven eller bara klämma på ett par kvinnliga bröst medan dessa är sövda och oförmögna att säga ifrån så handlar det alltså om sexuella övergrepp. Allt kan inte vara tillåtet bara för att vi skall fostra nya läkare i det här landet - det kan ju inte vara svårt att fråga innan, och ett nej är ju alltid ett nej oavsett om det är på krogen, i sovrummet, i bastun eller på ett undersökningsrum.

Länkar: SvD, AB1, AB2

2009/12/26

NYÅRSKRÖNIKA - 2009 GENOM TOKMODERATENS ÖGON


Har just Du en timme över? Det kan faktiskt ta så lång tid att läsa detta inlägg, om man nu följer varenda länk och sedan lyckas hitta tillbaka i ordsörjan. Jag hoppas att det är värt det, att det är lika roligt att läsa för dig som det är för mig att titta tillbaka på året som gått.

Det återstår bara några dagar av året 2009, ett på många sätt omtumlande och speciellt år. År 2009 kommer många minnas då det var året då det räckte med att tänka och prata för att få Nobels fredspris, som Obama blev varse när norrmännen återigen bevisade för oss alla att deras intellekt inte står i proportion till landets rikedom eller välstånd.

År 2009 var ett år då jag hittade några nya vänner, men genom egen försorg blev av med långt många fler - och till alla de som en gång trodde sig ha en vän i mig och som senare såg något annat vill jag bara be om ursäkt, säga förlåt och kräla i stoftet. Och när det gäller mina nya vänner så hoppas jag att jag lärt mig mina läxor, och att jag kommer bli en bättre vän än jag har varit.

År 2009 har jag i mångt och mycket levt genom bloggen som medium - jag njuter som mest när en dräpande kommentar eller en pricksäker elakhet knappats ned i ett inlägg. Den här krönikan kommer handla om bloggaren Tokmoderatens 2009 - i med- och motgång.

Mitt bloggande handlar om tre saker: Att beskriva samhället från min synvinkel - Att bli bekräftad - Att få ha skoj i ett medium där jag känner mig hemma. När det gäller mina samhällsbeskrivningar så tror jag att det finns minst lika många som sätter skumtomten i vrångstrupen av ilska som de som skrattar igenkännande. Väcker man inga känslor med det man skriver så är det inte värt att lägga ner energi - det är mitt motto. Om sedan känslan är avsky eller kärlek, det betyder inte så mycket...

De som känner mig lite mer än ytligt vet att jag faktiskt är en människa, och en människa med ett enormt bekräftelsebehov. Just det här med att bli sedd har lett till några rejäla toppar under året, det handlar om när folk jag ser upp till, eller media jag läser ser mitt skapande och uttalar sig om detsamma. Det kan ju handla om elaka omdömen i sosse-bloggar eller länkningar från mina mer korrekta moderata bloggkollegor, men det blir ändå bäst när "gammelmedia" ser mig. En upplevelse av närmast gudomliga dimensioner var under Moderaternas Kommunala Rikskonferens i ett vårvarmt Örebro när jag kände mig ensam, övergiven och malplacerad. Ur skuggorna dök hon upp, SvD:s skarpa skribent Sanna Rayman. Hon svepte förbi mig, och viskade sensuellt att hon älskade min blogg. Så var den dagen fulländad, och jag fick egot tillfredsställt för de dagarna. En blogg om just Sanna Rayman tillhör mästerverken, läs den här.

En annan höjdare var ju när en annan skön skribent, Sakine Madon, fick in min text om Rysslands reaktioner på Tingeling och Schlagerfestivalens mellanakt på svt.se. Där fanns jag, lilla jag, i egen hög person med på Debatts hemsida! Se bara här, och mina orginalinlägg här och här...

En milstolpe i livet var mitt deltagande i den politiska talradion, hos min ledamot Göran Pettersson med hans träl Jakob som programledare. Förvisso så önskades det en mer galen Tokmoderat av riksdagsmannen efter sändningen, och jag kan väl instämma. Men får jag chansen att reprisera det här så kommer det osa svavel över Helgeandsholmen, det lovar jag... Under det kommande året har även jag för avsikt att börja med webb-radio, stay tuned...

Tre gånger under 2009 har jag fått se mig omnämnas i SvD:s texter om de mest spretande nyheterna som tänkas kan. Det handlade om hur föräldrar kände vanmakt in mobbning, som SvD tog upp här och jag här. Det handlade om hur Jan-Emanuel Johansson visade upp sossarnas nya stil, beskrivet av mig här och återgivet av SvD här. Och det handlade om Sveriges försvar och Afghanistan, med min grund här, SvD:s kommentar här och min kommentar på kommentaren här. Tre gånger, det är väl nästan frilans eller...?

Börjar ni tycka att det här är groteskt självgott? Det blir värre, mycket värre...

Även den största tidningen i våra ockuperade provinser i söder hade den goda smaken att hänvisa till mig, dock endast i pappersformatet. Det handlade då om kärleksdikter, om skapande och kreativitet. En bild på det historiska genombrottet i Sydsvenskan och lite mer hybris finns här, med själva urcellen till det hela här.

Är man en stor skapare så händer också förr eller senare att andra snor och förvanskar ens verk. Den 20 oktober skrev jag ett av mina bästa inlägg detta år, iallafall i mitt tycke. Fyra dagar senare så dyker ett inlägg upp i den vidriga tidskriften LO-tidningen "författat" av en grottmänniska vid namn Peter Swedenmark. Se Swedenmarks "verk" här, jämför med mitt här. Är inte detta stöld så vad är det då? Skriv och klaga till tjyven, gör det!

Några av mina älskade bloggarkollegor har gjort sitt bästa genom olika gästspel för att hålla liv i min blogg, alla insatser uppskattas självklart men några sticker ut. Inför mitt 1-årsjubileum ifjol fick några av mina bloggarkollegor olika uppdrag av mig, många svek, fler skrev men allra bäst lyckades Sveriges bästa försvarsbloggare Wiseman i mina ögon - Läs mästerverket "Försvarsarbete och kärleksliv - Hur man raggar på krogen med ordergivning" här.

En annan bloggarkollega som skapat ett mästerverk på Tokmoderaten är sossen Johan Westerholm, som fick det tvivelaktiga nöjet att skriva mitt 1000:e inlägg - Milleniumbloggen. Det är någon vecka sedan, men jag kan fortfarande skratta högt åt Westerholms träffande text, läs den här.

När så Aftonbladet efter att ha förvägrat Sverigedemokraterna annonsutrymme tyckte att Jimmie Åkesson skulle få en helsida gratis istället på debattsidorna så fanns det skäl att skriva ihop med en annan sosse, den tvålfagre gamängen Krassman. "Nej Jimmie - Du är det största hotet!" publicerades samtidigt på våra bloggar, samsynen var rörande. Samproduktionen finns här.

Det finns folk som hör av sig via mail med olika synpunkter om mitt bloggande, en som gjorde avtryck var vänsterpartisten Per Hamnström. Han hade synpunkter på att jag hade synpunkter på konstfacks-tokan Anna Odells tilltag med sin spelade sjukdomsbild och våldsandvändning i konstens namn och på att chefsläkaren tog sina anställda i försvar. Hamnström tycker att konstskapande är långt mer betydelsefullt än vårdanställdas rätt att i konstens namn bli misshandlade på jobbet. Mer om detta kan ni läsa här...

En återkommande gästskribent har dykt upp på bloggen, min vän Högerspöket. Förra sommaren fanns det ett överflöd av inlägg från denna vålnad, numera är det mer sparsmakat med tänkvärda ord från denna insatta person. Som av en händelse sammanfaller denna torka med Sveriges ordförandeskap i EU - om någon kan dra några som helst slutsatser av det. Många är de som är nyfikna på vem detta Högerspöke är, men denna hemlighet följer mig i döden om nu ingen betalar ett fem-siffrigt belopp för den upplysningen. Högerspöket har skapat mycket vackert men om jag måste välja tre mästerverk så blir det "Kåt, glad och tillfredsställd av skattepengar", "Skall det vara så jävla svårt att göra en Rembrandt?" samt "Skall det vara så jävla svårt att få ordning på polisen?". De finns här, här, och här.

Om Högerspöket dykt upp lite då och då så har min ryssofobi luftats oftare. Gång efter annan har jag fått berätta sanningen om Ryssland, och gång efter annan har jag hotats av ryska galningar. Med det försvar och den löjeväckande säkerhetspolitik som bara går ut på att snylta på grannarnas försvarsansträngningar så hade vi behövt säga "Njet!" till gasledningen. En av årets mörkaste stunder var när den fåfänge miljöministern Carlgren gick ut i TV och berättade att gasledningens dragning genom svensk ekonomisk zon hade godkänts av regeringen. Man kunde inte säga nej, det fanns inga möjligheter till det - men allt går om man bara vill! Allt kan man få igenom om man bara är lite påhittig...

Sveriges försvar och oförmågor i detta område har jag även lyft vid upprepade tillfällen. Jag är inte nöjd, jag ser mycket av det som skett och sker som något som borde ligga i gråzonen för vad som kan kallas landsförräderi. Vad felar när man inte ens kan skrammla ihop några helikoptrar för sjuktransporter att sända till våra tappra soldater i Långt-bort-istan? Det är uselt, och det värsta är att det är uselt över hela linjen. Ett inlägg om mig som försvarsminister är närmast odödligt, eller...?

Under året har jag även börjat drömma om det underbara kommunalrådet Helene Hellmark-Knutsson i hemstaden Sundbyberg. Det har varit många drömmar, trevliga drömmar och fyra till antalet. Det är svårt att dra några andra slutsatser av mitt drömmande än att jag är spritt språngande galen. Drömmarna finns återgivna här, här, här och här.

Helene och jag är nu vänner på Facebook, hon har visat att hon kan förlåta mig för mina drömmar. Just den dagen då vänskapen bekräftades så blev jag så där fnittrigt löjlig som småflickor i de nedre tonåren blir över att se mesproppen Rahvi sjunga i Idol. En som däremot vägrar bli vän med mig på "Fejjan" är partisekreterare Schlingmann. Uppenbarligen har han ett horn i sidan till mig, vad kan annars förklara att jag är placerad i frysboxen för tid och evighet. Kan det bero på något som det här...?

Bästa musiksläppet detta år var faktiskt inte Depeche Modes "Sounds of the universe", ack nej. Mästerverket i mina ögon var Kents "Röd", med mina favoriter "Taxmannen" samt "Sjukhus". Sossen Krassman var snabb att berätta för mig att Kent var/är sossar och det bryr jag mig inte om överhuvudtaget. Mina husgudar Depeche Mode har ju varit socialister, och skulle jag lägga in någon som helst politisk värdering i mitt musiktyckande så skulle jag lika gärna kunna vara döv - alla kulturarbetare är ju vänstervridna. Ett av mina bästa inlägg var om just Kent, läs gärna här.

Apropå "Röd" så fick jag till en blogg om Ohly och Berlinmurens fall som jag är rätt stolt över faktiskt. En talande beskrivning om hur mannen som aspirerar på en ministerpost ser på världen, ser på historien och politiken. Ohly-inlägget hittar ni här, och vill ni läsa om Ohly och blindtarmen kan ni även spana in den här skrönan...

Om man jag nu skall fortsätta lyfta mina verk så vill jag lyfta ett till, och det handlar om ett alternativt tal jag skrev åt Wanja Lundby-Wedin inför hennes 1:a Maj-talet i Sundbyberg. Många rosor fick jag för den texten.

Året 2009 lider mot sitt slut, nästa år är det 2010 och valår. Under december har fokus legat på Monas Jul, en synnerligen realistisk beskrivning av julfirandet hos ett svenskt medelålders par. Alla inlägg av varierande kvalitet finns här.

Min ambition är att oförtrutet fortsätta kasta latrin på motståndarna på mitt eget säregna sätt, jag skall fortsätta vara den jag har blivit. Har jag anledning att vara stolt över det arbete jag lägger ner? Eller skall jag egentligen skämmas? Tyck gärna till i min mini-poll längst upp till höger...

Längst upp till höger? Det är ju där jag trivs bäst har jag fått för mig...

Länkar: SvD, DN

MAGISKA MARIA & MENLÖSA MONA...


Julen är nästan över, ungarna har redan börjat tröttna på julklapparna och längtan efter en allt annat än "julig" pizza efter all julmat har fått mig att välja just Dr. Oetkers "Pizza Pepperoni Salame Piccante" till lunch. Från frysen, in i ugnen och snart rykande varm framför mig tillsammans med en iskall Starobrno - Jul när den är som bäst!

Dagens stora nyhet i politikgenren är Maria Wetterstrands genomslag i popularitetsmätning efter förtroendemätning, hur den bildsköna kvinnan, som är Eskilstunas stolthet tillsammans med bandet Kent och undertecknad, lyfter ett parti vars politik numera inte nämns eller genomlyses av något kritiskt granskande medium. Men det är fullt förståeligt i mina ögon, för det är ju bara att spana in det sensuella språkröret så är man hopplöst förlorad i de tindrande rådjursögonen, den närmast fulländade kroppen och den mästrande politiska svadan som då och då strömmar ur den där munnen som man bara vill möta med sina egna fläskläppar någon gång innan man dör. Maria Wetterstrand är allt det där politiken i Sverige alltid har saknat, en kvinna av folket som talar till folket på folkets eget språk.

En som inte har det lika lätt i förtroendeundersökningarna är ju Marias lagkompis Mona. Inför nyåret kan väl Mona glädja sig åt att hennes förtroendekapital ökar, men de ökar från pinsamt låga nivåer och det kan väl egentligen bara glädja såna som Ibrahim Baylan och Peter Andersson som med sina cyklopögon bara ser det de vill se. Att Mona underpresterar medan Maria överpresterar beror enligt mig på att Mona är allt det där Maria inte är - Mona försöker vara folklig men det blir bara genomskinligt falskt. Mona är en populist ut i fingerspetsarna, och syns där hon tror att det skall verka folkligt att vara. När Mona försöker tala som folket sliter alla landets talpedagoger sitt hår i förtvivlan över den krystade och löjeväckande folklighet som Mona försöker utstöta. När Maria talar så ler samma personer, ty här kommer det så naturligt. Att sedan Maria oftast är väl insatt i de frågor hon pratar om är ju också något som ger henne plus hos väljarna, och bilden av ett insatt språkrör förstärks av en sossepartiledare som oftast svamlar om det mesta...

Men Maria surfar på en framgångsvåg, och ännu har man inte i tidningar eller TV lyft vad effekterna skulle bli om det parti Maria leder skulle få igenom sin politik. Sanningen skulle skrämma bort folk i en snabbare takt än en underskön Wetterstrand skulle dra till sig ytlighetens folk. När Miljöpartiets politik demaskeras, när det är tydligt att man har som ambition att ta oss till den stenålder där Peter Eriksson har sina stylister så kommer vågen att ebba ut och väljarna fly. Det är ju en politik där bara överklassen kommer att ha råd att köra bil, där bara samhällets toppskikt kommer att ha råd att betala elräkningen och där klasskillnaderna kommer märkas i sättet att resa eller hur många lampor som lyser i fönstren under den mörka juletiden.

Maria Wetterstrand tycker nämligen att en fattig undersköterska eller en städare per automatik skall vara de som sätter stopp för miljöförstöringen genom att de tvingas åka buss med sina ungar till skola, fritids, dagis, innebandyträningar, julfirande, till och från arbetet och så vidare. De som har en tjock plånbok kommer även fortsättningsvis ha råd att ta bilen och ha kvar friheten att röra sig utan hänsyn till tidtabeller och utan rädsla för att just den där bussen man måste hinna med för att få livspusslet att gå ihop är inställd. Miljöpartiets rabiata politik där endast bensinskattehöjningar och noll vägbyggen är lösningen slår mot de som redan i dag har den jobbigaste vardagen.

På många sätt är Miljöpartiets politik gravt kontraproduktiv och ett rent hyckleri. Ta bara nedläggningen av Barsebäck, som applåderades hysteriskt av de gröna - vad har den idiotiska handlingen betytt för miljön? Jo, att vi i Sverige när kylan slår till ser till att danska och tyska kolkraftverk får jobba för högtryck för att exportera el till oss. På vilket sätt är stillastående köer på eftersatta och igenkorkade vägar bättre för miljön, bara för att Miljöpartiet skyr nya motorvägar som pesten? På vilket sätt gynnas vår miljö av det byggs järnvägar i de delar av landet där det inte finns några tågresenärer? Man kan med lite vilja se någon sorts naiv dröm i Miljöpartiets ideologi, men det stannar vid just det naiva. När politik är att vilja framåt vill Miljöpartiet ta oss tillbaka, tillbaka till en tid då Stockholms gator luktade hästskit och doften av torv låg tät över malmarna...

Att se MP vid makten är en tragisk syn. I Sundbyberg, hemstaden, styr de Grönröda staden och Miljöpartiet i Sundbyberg är allt annat än ett parti för miljön - det är en familjemaffia, en sekt. Det är ett parti där bara makten betyder något, där de eldsjälar som fanns och som man kunde respektera flydde en allt mer ihålig politik. En eldsjäl finns kvar i Robert Ahl, men det är inte utan att jag lider med karl'n som vill så mycket men som bara möts av förströdda blickar från sina "partivänner". Miljöpartiet sitter där de sitter enbart för att hålla sosseriet under armarna, någon egen politik eller några egna visioner finns inte. Skulle Maria Wetterstrand köra en politisk revision på sina partikamrater i Sundbyberg skulle hon få ett krampanfall av ilska - så illa är det.

Miljöpartiet på riksplanet, tillsammans i en regering med Mona Sahlin och sosseriet skulle ta för sig mycket mer. Man kommer vara sturska eftersom det är MP:s framgångar som i såna fall lett fram till maktskiftet. SAP står ju och stampar på samma plats som i valet 2006 och Lasse Ohlys rödingar marginaliseras mer och mer för varje dag de är bakbundna av att sitta fast i den grönröda röran. Maria Wetterstrand är en på många sätt beundransvärd, slipad och stark politiker - det kommer sosseriet bli varse ifall olyckan är framme om 9 månader...

Länkar: SvD1, SvD2, AB, DN

2009/12/24

MONAS JUL - 24 DECEMBER, JULAFTONEN


Det är torsdagen den tjugofjärde december, det är julafton! Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt trots att snön pudrat upp Nacka kommun rätt så rejält, men Mona känner sig den här julaftonsmorgonen på ett fantastiskt humör, det spritter i hennes lurviga ben och hon ser fram emot en kväll då allt bara kommer att bli så underbart.

Julstressen som hade satt sina klor i Mona har släppt, det fanns ju så mycket som skulle hinnas med innan julaftonen. Men nu är julaftonen här, och allt har ju gått som på räls. Mona är stolt över sig själv, över Bosse, och allt det som de här mäktat med i förberedelserna inför julfirandet. "Kan man vara en så pass bra oppositionsledare som jag och samtidigt ro i land ett gediget julfirande så måste man ju vara bäst" tänker Mona som är lite trött på att alla tycker att hon är usel och av fel virke...

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom allt är klart inför kvällen så kan hon unna sig en lugn och behaglig grötfrukost, men hon vill inte äta gröt själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning hos familjen Sahlin. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så ligger han och snarkar våldsamt i soffan. Han måste ju vara utmattad, min älskade Bosse tänker Mona medan hon lägger en röd pläd över den sovande mannen. Bredvid den sovande Bosse står datorn, och en några tomma flaskor julöl. Mona kan inte minnas när hon senast kollade sin e-mail, och hon tar med sig den bärbara datorn till köksbordet. I vardagsrummet hörs Bosse snarka och Mona känner sig så harmonisk. Bosse orkar uppenbarligen inte alls att äta julgröt, han är upptagen av mycket mer angelägna saker.

Mona surfar in på datorn, och ser att vartenda mail handlar om samma sak - de handlar om en galen bloggare i Sumpan som hängt ut Monas julförberedelser på sin blogg, och dessutom gjort det på ett naket och frankt sätt. Mona surfar vidare till Tokmoderatens blogg, och börjar skaka våldsamt när hon ser att någon i rörelsen måste ha läckt all denna information till fiendesidan. Vem är quislingen, och hur kan man få tyst på den där galne bloggaren utan att mörda honom -det är de mest angelägna frågorna just nu.

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga och bisyssla som jurist medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han skall uppenbarligen fira jul med några ungar och en påstodd fru som utger sig för att vara Bodströms familj. Själv är han inte säker, men han kan ju inte göra de okända människorna ledsna. Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Anna att beställa en taxi till McDonalds i Västberga för en färd mot Nacka…

Efter exakt 17 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande efterforskare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som ligger och snarkar i soffan utan dator men med några tomma flaskor julöl vid sin sida. Ibbe möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i köket där den Sahlinska datorn nu befinner sig. Ibbe tittar på den hemska bloggen, där han själv nämns som en missbrukare av taxiresor. Ibrahim blir stött, alla vet ju att det är Yvonne Ruwaida som åker taxi som en galning eftersom hon har fobi för kollektivtrafik. Mona gråter och frågar Ibrahim vem som kan ha läckt hela hennes julupplägg till en julgris-liknande bloggare i Sundbyberg. Ibrahim funderar på om det kan ha varit så att han berättat något för sina ryska väninnor, men något sådant kan han inte minnas.

Men så faller poletten ner, det måste vara Håkan Juholt och Urban Ahlin som ligger bakom det här! De är ju båda två extremt bittra över att fått se sin storhet stoppas upp i den egna stolgången av Mona Sahlin och hennes närmaste krets. Mona nickar och konstaterar att det mycket väl kan vara så...

Mona och Ibbe läser textrad efter textrad på den seriösa bloggen och häpnas över hur insatt den blåa bloggaren tycks vara, och hur kan Juholt och Ahlin ha vetat om allt det här? Som av en slump hittar man Bosses mobil och ser att den varit uppkopplad mot Juholts sedan den 6 december, och det man bara misstänkt kan nu styrkas. Juholt är quislingen, och Ahlin måste ha hjälpt honom... Mona skakar över sveket, och all lust att fira jul är som bortblåst. Från vardagsrummet hörs Bosse vakna, han släpper väder och gäspar ljudligt. Ibrahim tycker att Mona skall resa bort och erbjuder Mona och Bosse att ta hans biljetter till kryssningsfartyget Birger Jarl på julaftonskvällen. Bosse hör "kryssning" och gapar monotont att han vill åka båt ikväll. Mona köper konceptet och börjar klä på Bosse, för att därefter klä sig själv. Julen blev inte alls som hon tänkt sig, och allt beror på ett par svekfulla gubbar i rörelsen och en elak bloggare.

Stämningen är kall när Ibrahim, Bosse och Mona åker med taxi mot Skeppsbron och den majestätiska Birger Jarl. Bosse börjar andas konstigt, men man konstaterar snabbt att det kan vara en effekt av att han återigen får frisk luft i sina lungor. Man kommer fram, Mona och Bosse går ombord och Ibrahim vinkar medan han funderar på vad Svetlana skall säga när hon får höra att Ibbe gett bort hennes julklapp till sin chef... Mona kommer ensam ut på däcket, och inifrån båten hörs Bosse vrålandes fråga om var Roulette-bordet är beläget. Mona skriker till Irahim att han måste fixa ett pressmeddelande om det här, och Ibbe lovar att ta tag i det så snart han bara kan.

Mona och Ibbe tar farväl när Birger Jarl lägger ut, inifrån båten hörs Bosse skrika om "fusk!" Ibrahim fortsätter med taxi, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Det är ett pressmeddelande som är en julhälsning från Mona och Bosse som unnar sig lite lugn och ro efter en tung decembermånad. Allt man kan läsa om Monas jul på bloggosfären bör tas med en nypa salt, och alla eventuella frågor om elaka bloggar besvaras av Gunnar Sträng. Mona vankar av och an ombord på båten, julfriden finns inte där. Mona bestämmer sig för att lägga sig ensam i den lilla kabyssen och blickar ut över grannskapet i Furusundsleden. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin tycks vara vaken...

Men genom det cyklopformade fönstret ser Mona sin favoritbloggare Johan Westerholm skotta snö utanför sitt hus, och hon rusar till däck. Mona gapar högt så det ekar mellan Furusund och Yxlan - GOD JUL! Hon skriker så pass att ljudvågorna som genom ett akustiskt under sprids längs med landets kuster, upp i älvar och in i sjöar. Överallt i den kalla mörka julaftonsnatten kan man höra Monas dagispedagog-svenska önska landets befolkning en GOD JUL...

Snipp, Snapp, Snut - Så var sagan slut!

2009/12/23

MONAS JUL - 23 DECEMBER


Det är onsdagen den tjugotredje december, dagen för doparedagen. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt trots att snön pudrat upp Nacka kommun rätt så rejält, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här onsdagsmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag skall Mona slå in alla de där julklapparna som hon och Ibrahim köpte, och som hon och Bodström rimmade till över en mobiltelefonkonferens.

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en så många julklappar som skall slås in så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning hos familjen Sahlin. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför vardagsrumsbordet där han sitter och spelar nätpoker återigen, och vid Bosses sida finns en kyld Jägermeister. Bosse känner inte alls för att göra julklappar, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han har är på boksignering på Akademibokhandeln i Nacka Forum. Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Chenka att beställa en taxi till Lökholmen utanför Strömstad för en färd mot Nacka…

Efter exakt 6 timmar och 3 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande paketinslagare har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter och njuter av nätpoker med en ny, kall Jägermeister vid sin sida, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i sovrummet där hon har gömt alla julklappar under sängen. Bland dammråttor och borttappade strumpor syns paketen och Mona öppnar en av sina byrålådor för att ta fram alla rim.

Mona och Ibbe klipper papper och klistrar igen alla de fina paketen. Mona hade köpt ett fempack med julklappspappersrullar, och upptäcker till sin förtvivlan att två av de fem rullarna är blåa till färgen. Dessa slängs omedelbart, och den som är grön används bara till språkrörens rakningsset. Kvar finns två rullar med rött julpapper, och hur man skall få det att räcka är en fråga som är lika svårlöst som vilken ministerpost Mona skall ge till Lasse Ohly efter valet. Mona börjar på sedvanligt manér att skälla ut den stackars Ibrahim för att han inte varit förutseende nog att ta med sig några rullar rött julpapper, det hade ju minsann Håkan Juholt gjort. Ibbe börjar nu tröttna på Mona efter nästan en månad av spott och spe - men han biter ihop, som den gode partiledarträl han är.

Mona och Ibbe snålar med det röda julpappret så mycket det bara går, men det räcker ändå inte till. Mona tappar fattningen totalt när Ohlys plast-Kalasjnikov och Östros polermaskin ännu inte blivit inslagna. Ibrahim improviserar och hämtar några röda julservetter som han såg på köksbordet - och det duger faktiskt även för Mona Sahlin. Men nu kommer kaoset... Mona och Ibbe har slagit in alla julklappar men kan inte minnas vilken klapp som skulle få just den där jul-etiketten med det passande rimmet. Hur man än försöker minnas så kommer man inte ihåg vems paket som vems. I kaoset glömmer man bort att språkrörens paket var identiska och att de därför borde ha löst de problemet, men ack nej. Mona blir skogstokig och sliter upp vartenda paket så att det julpappret disintegreras på samma sätt som snökopian av Maud gjorde igår. Mona ryter åt Ibbe att springa och köpa nytt julpapper - 3 rullar rött skall det vara!

Mona sitter och slår in språkrörens paket återigen, med det som fanns kvar av den gröna rullen julklappspapper. Ibbe kommer flåsande in genom dörren med tre nya rullar rött julpapper, och de två kan återigen börja processen med att slå in paketen - nu ett och ett, och med avsedd etikett på rätt paket. Mona blir lättad över att det nu flyter på så bra, och att hon och Ibrahim Baylan inte har några som helst problem att ta sig an de mest tankekrävande uppgifterna här i livet. Paket efter paket färdigställs, och stoppas ner i den vävda tomtesäcken som Mona återanvänder år efter år.

Ibrahim och Mona tittar på varandra, det går nu upp för de båda att deras decembermånad tillsammans snart är över. Separationsångesten tar över och de vet liksom inte hur de skall bete sig. Ibbe är ledsen, trots all skit han fått kastad över sig av Mona, och föreslår att man skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där man försöker utplåna färgen röd som julens signum för en blå, kall och vidrig jul där egoism och människoförakt tar över. En bra idé tycker Mona, som kommer på att man just denna dag inte har hittat något att beskylla borgarbrackorna för...

Ibrahim tar sin vanliga taxi, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka, tänk att i morgon är det julafton. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...

2009/12/22

MONAS JUL - 22 DECEMBER


Det är tisdagen den tjugoandra december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt trots att snön pudrat upp Nacka kommun rätt så rejält, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här tisdagsmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen som bara är två dagar bort. Just denna dag skall Mona se till att det Sahlinska residenset får några fina snögubbar i trädgården, det är dags att ge sig ut i den härliga snön.

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom Mona vill göra minst tre snögubbar och en snögumma så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhusets magnifika trädgård. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför vardagsrumsbordet där han sitter och rättar gårdagens Keno-spel som han inte hann kontrollera igår, och med en Gotlands-dricku vid sin sida. Bosse känner inte alls för att göra snögubbar, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han sitter och slår in julklappar och försöker minnas vad hans fru och barn heter, Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Josefin Brink att beställa en taxi till Kungsgatan 84 för en färd mot Nacka…

Efter exakt 21 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande snögubbsskapare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter och rättar sina Keno-kuponger frenetiskt med en dricku vid sin sida, men möts av något svårförståeligt ljudflöde som skulle kunna vara Fårö-mål. Mona leder ut Ibbe i trädgården där de sahlinska snögubbarna skall byggas, ett blivande världsarv? När Ibbe ser att snön inte är så där härligt kramig som Josefin Brink var så blir han avigt inställd och vägrar att bygga snögubbar, det är minnsann barngöra påpekar Ibrahim ovanligt uppriktigt. Mona blir förbannad, och skriker att Ibbe minsann borde bevisa att han är some ett barn även utanför politiken och att han borde veta att Monas barn fått jobb på diplomatiska inrättningar lite här och där i världen genom mamma Monas försorg. Ibrahim föreslår att man skall ringa SSU eller Unga Örnar för att försöka bygga snögubbar av den allt annat än byggbara snön. Mona vägrar använda barnarbetare och lovar att se till att det går att göra snögubbar även av den här snön...

Mona tar ut sin hårfön, en förlängningssladd och börjar töa upp det vita täcke som lagt sig över Sahlins trädgård. Ibbe börjar rulla sina snöbollar, och sakta men säkert så skapas det fyra snöfigurer som är otäckt lika de fyra partiledarna i Alliansen. En liten figur, nästan dvärglik, är bred om arslet och ser ut att ha lagt på sig som den gamle Göran skulle ha uttryckt det i all sin ärlighet. En annan påminner om en bister major med steloperarad rygg, en ser ut som en frikyrkovurmare ur verklighetens folk med en tilltagande kal isfläck på skallen medan den fjärde liknar självaste statsminister Reinfeldt. Reinfeldt-gubben ser djupt deprimerad ut, har ögon av stenar som påminner om en cockerspaniels ögon och verkar uppgiven. Ibrahim tittar nöjd på sitt kulturarbete medan Mona packar ihop sin förlängningssladd och bär in hårfönen.

När Mona kommer ut och får se att Ibbe med snö har skapat kopior i snö av de fyra mest vämjeliga personer hon kan tänka sig så brister det totalt för Mona. Han svär så det osar svavel, hon sliter loss en del av ett stuprör från fasaden och kastar det i en snödriva för att sedan springa in i förrådet med en fart som skulle få Caster Semenyas löpning att framstå som feminin och graciös. Ininfrån förrådet hörs buller och rasande saker, Ibbe börjar bli rädd - och inte blir han mindre rädd när Mona stormar ut med alla inköpta nyårsraketer under sina taniga armar...

Mona sliter åt sig det där stupröret, stoppar in en krevadraket i röret och tänder på med sin cigarettändare. "Skott kommer, klart bakåt!" ekar mellan radhusen i Nacka innan ett tjutande ljud hörs och en krevad som dämpas av att explosionen sker i en snöbollsgummas huvud verkställts. Mona har precis skjutit sönder snökopian av Maud, och Ibrahim står med skräckblandad förtjusning och tittar på. Mona laddar om stupröret med en bombraket, och den utplånar snabbt och effektivt ut varje spår av den där illvilliga snömajoren som inte hinner söka skydd när Mona gått i gång. Nu ser Ibrahim hur Mona är lycklig, så här glad har hon inte varit på hela december... Innan någon vet ordet av så sitter en Dream Star i företrädaren för Verklighetens folk, och han disintegreras i något som man kan missta för en en snökanon i Hammarbybacken. Kvar står bara den där ledsna snögubben, han som ser ut som han har sålt smöret och tappat pengarna - han som är snarlik Fredrik Reinfeldt fast med en morotsnäsa.

Mona tar fram en hel bombtårta, med det passande namnet Lords of Thunder. Hon riktar den mot snögubben och tänder på. Medan 19 olika bomber sliter sönder snögubben i iskristaller så dansar Mona en krigsdans och skriker med sin dagispedagog-stämma "Klasskrig! Klasskrig". Några grannar tittar in och frågar Ibrahim om de skall ringa efter polisen eller jourhavande läkare, det tycks ju behövas ett vårdintyg här... Mona pekar snabbt på Ibbe och skriker "Det var han! Det var hans idé! Han är skadad, han är ju född i ett get-stall!" Ibrahim blir jätteledsen och föreslår efter det att grannarna dragit sig undan skakandes på huvudet att man skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där upplopp, terrorism och politisk extremism satt ner sina illadoftande fötter även i områden ditt segregationen ännu inte nått. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.

Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka och de söndersprängda snöfigurerna. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...

2009/12/21

MAKE WAR, NOT LOVE!


En amerikansk befälhavare i Irak har hamnat i skottlinjen, och allt för att han tar sitt uppdrag på det allvar det förtjänar. Enligt amerikanska regler så skall nämligen soldater av kvinnligt kön skickas hem ifall de råkar bli gravida och uppenbarligen så är det många som tar denna chans att få resa till hemlandet. Falskspel om ni frågar mig, och det är väl bara att ta bort den kontraproduktiva regeln så lär det lösa sig på bästa tänkbara sätt - att soldaterna krigar istället för att knulla runt i ambitionen att bli på smällen...

General Cucolo, som han så passande heter, skickar nu sina växande kvinnliga soldater till krigsrätt, och om det nu är en amerikansk manlig soldat som använt stridspitten i fel miljö så får även han vandra med till skranket. På så vis hoppas generalen få stopp på det beteendemönster som gör att de kvinnliga soldaterna gäspar kroniskt och går omkring på de irakiska gatorna med en gångstil som gör att de ser ut som kvinnliga motsvarigheter till Zeb Macahan. Om nu kvinnorna har någon som helst moral så lämnar man sina manliga kollegor ifred och lägrar irakiska män istället. På så sätt så låter man ju de stackars männen i uniform slippa krigsrätt när de förletts till att befrukta en trånsjuk, förförisk och manipulerande kvinna.

Men är mannen då oskyldig? Ja, en man i fält blir ofta sexuellt frustrerad och tappar de spärrar som borde få en att tänka till när lustarna slår till. Som värnpliktig på det numera nedlagda KA3 i Fårösund så hände det att man fick tillbringa en del av tjänsten vid färjeläget i samhället för att spana. Fårö på andra sidan sundet var ju skyddsområde, och inga utlänningar släpptes över och det skulle vi ibland se till. Man vandrade från bil till bil och tittade in, bad att få se legitimation på de som inte såg "svenska" ut - det var innan Centrum mot Rasism och DO hade satt klorna i Sverige. I den allt annat än estetiskt tilltalande uniformen m/59 och en AK4 över axeln så gick man upp och ner, och skall man vara uppriktig så gick man mest och eggade upp sig över de unga kvinnor och äldre flickor som då och då satt i bilarna i minimal klädsel på väg mot Sudersand. Det var värnplikten när den var som bäst, sannerligen var det så!

Jag fattar de amerikanska killarna i Irak som lider alla helvetets kval, men som inte har en chans i världen att bli gravida och hemskickade. Och när man lider behöver man njuta ibland, något som utnyttjas av de som tagit ett jobb som soldat men sedan fegar ur. Den enkla lösningen är ju att inte skicka några kvinnliga soldater till vare sig Irak eller Afghanistan, eller ännu bättre - strunta i att anställa kvinns överhuvudtaget. Att kriga och döda är en manlig uppgift sedan urminnes tider, och så kan det väl få vara även här och nu?

Länk: SvD

MONAS JUL - 21 DECEMBER


Det är måndagen den tjugoförsta december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt trots att snön pudrat upp Nacka kommun rätt så rejält, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här måndagsmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag skall Mona se till att få vila upp sig inför den orgie i julfirande som väntar inom kort.

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet. Eftersom det är en så mycket vila som behövs så vill hon komma igång så tidigt som möjligt med vilandet, och hon vill inte vila själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite lugn och ro i radhuset. Men var är Bosse egentligen? Kan det vara Bosse som har gjort något smarrigt till frukost? Det doftar ju gott av varma mackor med stuvade svampar redan i hallen...

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför datorn där han sitter och inventerar formen hos olika travhästar och med en belgisk Duvel vid sin sida. Bosse känner inte alls för att vila, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja vila med mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han skriver ett brandtal som han tänkt hålla 1:a Maj. Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner ensamheten komma krypande medan hon trycker i sig en välsmakande varm smörgås med några suspekta svampar på.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, men Ibbe är denna dag på utlandsresa till Amsterdam. Ibbe berättar sorgset att Mona får vila ensam i sin sköna säng, och alldeles innan samtalet bryts hör Mona Ibbe skifta från sorg till eufori när han i falsett skriker "Natalya, I am coming..."

Monas huvud börjar snurra medan hon tar sig in i sovrummet. Mona kastar sig i sängen, och faller i dvala nästan omedelbart. Mona Sahlin hamnar snabbt i drömmarnas värld, hon drömmer om hur hon beställer ett mord på en elak bloggare i Sundbyberg, hon drömmer om att Bodström för en gångs skull har tid för henne och hon drömmer att Bosse Ringholm utstrålar livsglädje. Det snurrar och Monas rörelsemönster i sängen skulle mycket väl kunna föranleda bältesspänning.

Mona vaknar till med ett ryck och ser Bosse vid sänggaveln, utklädd till en påklädd råtta. Bakom Bosse skymtar Thomas Bodström och Ibrahim Baylan, också utklädd till stora råttor med UFF-kläder. Mona frågar vad som står på, och Bosse börjar sjunga ackompanjerad av de andra två...

- Stackars Mona.
- Knappt har hon en stund att vila,
- Ropar partiet och hon får ila
- "Kom genast hit, kom genast hit"

[Verkställande utskottet långt bort på Sveavägen 68:] - MONA SAHLIN!
[Bosse:] - Hela dan får hon arbeta, hon får jobba, hon får streta, prata, tala, gnälla, opponera - varje dag är det detsamma.
[Bodström och Baylan:] - Här hon gnäller, här hon talar, så snart dom inte ropar.
[Bosse:] - Det är ju hon som opponerar tills hon blir alldeles virrig, darrig, stirrig.
[Wanja långt borta i LO-borgen:] - Tjata på nu, dumma Mona!

[Bosse:] - Ja, jobba på ni som inte är i utanförskap.
- Vet ni vad...?
- Mona går nog inte in i Rosenbad.
[Bodström och Baylan:] - Va? Inte det?
- Vad vad det du sa?
[Bosse:] - Ni ska få se.
- Alliansen fixar det nog.
- Med politik, politik och politik...
- Hon får aldrig sitt regeringsalternativ klart!

[Baylan:] - Öh, öh. Stackars Mona!
[Bodström:] - Men Hey, vi ska få ihop det!
[Baylan:] - Ja! Vi ska gnälla och vi ska träta, vi ska göra't, ska vi tippa? För den stora valdagskvällen... Så ska vi återinföra bidragsmodellen!
[Bosse och Bodström:] - Vi surar och vi gnäller och ett skrik av avsky mot Alliansen, och Mona på debatt bland ledamöterna i hundratal den griniga kvinnan blir i Riksdagens stora sal.

- Sätt igång nu, skynda, ila vi har inte tid att vila, den grönröda röran - den ska vi klara, ja, vänta lite bara.
[Baylan:] - Ja, jag klipper till med facket.
[Bosse:] - Och jag kan spela och dricka.
[Bodström:] - Låt du Baylan ta över, du ska skaffa väljare!

[Bodström och Baylan:] - Och den gnälligaste hon blir på hela kvällen. Ja, den bittraste hon blir på hela kvällen.

(Paus)

[Bodström och Baylan:] - En dröm ger åt tanken vingar. Den blir verklig då! I drömmen du allt betvingar. Och allt du vill ha kan du få. Och om du på lyckan väntar.
- Så kan du finna den en gång. Fast om ditt hjärta kanske gråter...
[Bosse:] - Så kommer drömmen åter!

[Bodström:] - Och kärleken vaknar en gång...
[Baylan] - Och allt du vill ha kan du få!

[Bodström:] - Fast om ditt hjärta kanske gråter, så kommer drömmen åter. Och kärleken vaknar en gång... med en sång.

[Bosse:] - En dröm ger åt tanken vingar. Den blir verklig då! Och kärleken vaknar en gång...

Mona gnuggar ögonen, huvudet snurrar och hon känner sig... påtänd? De sjungande politruck-råttorna är borta. Vad var det för svampar Bosse hade på mackan egentligen? Mona ringer återigen till Ibrahim Baylan, och han är fortfarande i Amsterdam. Ibbe blir konfunderad av Monas svammel om sjungande råttor och börjar känna sig rutten över att ha flytt utomlands när den stora ledaren uppenbarligen hade behövt sällskap.

Ibrahim är jätteledsen och föreslår att han efter att ha kommit hem skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där folk faller i trauma, börjar tappa verklighetsförankringen och blir psykiskt instabila. En bra idé tycker den alltjämt snurriga Mona, som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.

Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Schiphol för ett flyg mot Arlanda och en ny taxiresa mot Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. I ett annat land, längre norrut så går Mona för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...

Länk: SvD

2009/12/20

MONAS JUL - 20 DECEMBER


Det är söndagen den tjugonde december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt trots att snön pudrat upp Nacka kommun rätt så rejält, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här söndagsmorgonen.

Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag skall Mona äta julbord med topparna i den grönröda röran på en restaurang som Peter Eriksson helt självsvådligt har valt - den Gröne Jägaren på Götgatan - ett etablissemang känt för sin höga nivå på både kunder och föda.

Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en så mycket som skall hinnas med innan julbordet så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning hos familjen Sahlin. Men var är Bosse egentligen?

När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför vardagsrumsbordet där han sitter och spelar Bingolotto, från en VHS sedan Loket-eran och med en gammal nött Bingolott framför sig. Vid sin sida har han en kyld Carlsberg. Bosse känner inte alls för att äta julbord och ännu mindre för att hjälpa frugan med kläder och allmän uppsnyggning, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…

”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han har är på pressträff med en socialdemokratisk riksdagsledamot som avser stämma Politikerbloggen för att de grävt för djupt. Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande.

”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Tatiana att beställa en taxi till Ringvägen 100 för en färd mot Nacka…

Efter exakt 18 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande påkläderska och bordsdam, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter och med sin "dutt"-penna och prickar hysteriskt till Lokets fryntliga stämma och med en ny, kall Carlsberg vid sin sida, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i sovrummet där den Sahlinska garderoben är belägen. Ibbe klär upp sin chef, sminkar henne till oigenkännlighet och ser nöjd ut. Men Mona tycker att hennes kroppsform numera är rätt lik Kajsa Ankas och betraktar sig med antipati i den stora spegeln som spruckit från kant till kant. Mona blir förbannad på sitt åldrande, och skriker att Ibbe minsann borde bevisa ha sett till att även hon fick en biroll i någon av de där såporna som utspelar sig på plastikkirurgklinker, all media är ju bra media.

När Mona och Ibbe anländer till den Gröne jägaren såp möts de av en deprimerande syn. I ett hörn sitter Lasse Ohly och dennes bordsdam Alice Åström och surar, medan Peter Eriksson och Maria Wetterstrand sitter i en annan del av lokalen och ser buttra ut. Det var uppenbarligen så att Lasse hade synpunkter på att de skulle käka på en restaurang med färgen grön i namnet. Peter Eriksson svarade med att han vägrade äta rödkål, och då sprang Alice Åström fram och placerade några snorkråkor i grönkålen...

Stämningen är minst sagt kall och Ibrahim drar ett löjligt försök till en rolig historia, men ingen reagerar - ingen rör på mungiporna när Mona tvingar den spretande församlingen till ett gemensamt bord. Ohly vägrar titta på språkrören, och språkrören pratar bara med Mona. När Ibbe frågar vem som skall börja med att hämta mat så skriker Maria Wetterstrand att "det kan kommunisten göra!". Ohly skriker tillbaka att det där minsann borde vara en hemlis, att man inte borde skrika om sånt på krogen. Ut ur köket stormar Thomas Östros, utklädd till tomte och börjar sjunga "Nu skall vi vara, nu skall vi vara snälla...". Mona applåderar hysteriskt åt sånginsatsen och ler så där falskt som bara Mona kan och efter ett tag så faller de blodröda och de mossgröna att applådera lite lamt. Ibrahim drar ett nytt dåligt skämt, och Östros övergår i att sjunga julsånger på sitt särpräglat vidriga sätt. Alla tappar den lilla aptit de hade kvar efter allt bråkande.

Mona blir oroad över missämjan och ber Ibrahim att berätta om framtida utspel. Ibbe berättar om höjda skatter, Ohly och Alice jublar. Ibbe talar om en halverad försvarsbudget och Peter Erikssons syns le i det vildvuxna skägget. Ibbe säger att halvtidsfrigivningen kommer att återinföras och Alice Åström blir glad som en lärka. Ibbe tar upp en snabbavveckling av kärnkraften och ett stoppande av Förbifart Stockholm och Maria Wetterstrand kvittrar som en liten grönfink... Hux-flux är alla glada, och Mona ser med tillförsikt framemot en vår i valvinnandets tecken.

Men Lasse Ohly är långsint och när de sex skall lämna lokalen så visar han sitt vänstra långfinger åt språkrören när han tror att ingen ser på. Men Peter ser, och kastar iväg en grisfot som träffar Alice Åström i pannan. På några mikrosekunder är allt kaos och Monas SÄPO-livvakter får jaga ut språkrören till deras limousine. Ohly skriker något hätskt om kvasi-liberala idioter och Alice Åström gråter hysteriskt, Mona ser bara ut att vilja sjunka genom marken. Ibrahim blir jätteledsen och föreslår att man skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där Oppositionen står mer anade än någonsin i sin kamp mot en ständigt trätande allians. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.

Mona och Ibbe tar taxin till Nacka, där Mona kliver av. Ibrahim fortsätter med samma taxi, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...

Länkar: SvD1, SvD2, AB1, AB2

2009/12/19

MILLENIUMBLOGGEN - INLÄGG NUMMER 1000



Många är de som tillfrågats, få är de som överhuvudtaget brytt sig.

Detta inlägg med nummer 1000 hos Tokmoderaten skulle ju bli det där inlägget då någon moderat minister med pennan som massagestav tillfredsställde mitt ego, eller någon underbar ledarskribent på någon av de största dagstidningarna lyfte fram min betydelse för det politiska samtalet...

Men tji fick jag, politikerbloggandets egen lilla paria - och till vilka fick jag vända mig för att få stöd i denna svåra stund om inte till mina antagonister på andra sidan blockgränsen? Valet föll på Johan Westerholm, son till den folkpartistiska rikdagskvinnan Barbro, sosseriets skarpaste bloggare i mina ögon. Johan fanns där för mig när jag behövde några värmande ord för att orka fortsätta med att skapa mina djuplodande och politiskt korrekta blogginlägg framöver.

Jag vill tacka Johan Westerholm för de värmande orden, tack för att just Du bryr dig. Spasiba!

"Hr Antonsson ringde och bad mig honorera hans blogg med den 1 000:e postningen med ett hyllningsode. Eller ode och ode, jag kan inte annat än att vara uppriktig då det är med mycket kluvna känslor jag åtar mig detta. Vad gör man i en sådan situation frågade jag mig? I den egna vågskålen ligger äckel och förakt, i den andra omtanken om de svagaste i vårt samhälle. Efter en tids debacle med mitt samvete vägde empatins väg över. För denna gång och i detta specifika fall.

Vad skriver man då om en man vars tankar om världen ständigt vandrar i det intellektuella kalhyggets sumpiga utmarker? Vars tankar och funderingar sällan präglas av diplomati och eftertanke? Bara det faktum att Hr Antonsson ens överväger, och sedan upplåter, sitt utrymme på i den offentliga debatten till en politisk motståndare tyder på en perception och ett omdöme som skiljer sig från det vanliga. Bara detta i sig kan ge en av förklaringarna till varför hans partikamrater i ledande förtroendeställning sällan, eller aldrig, refererar till honom än mindre använder sig av hans kanal i sociala medier.

Men. Det finns band som inte syns för världen. Jag och unge Antonsson delar erfarenheter som bara officersutbildningen kan ge. Vi valde efter att vi genomfört detta olika vägar i livet men delar i allt väsentligt synen på hur försvaret hanterats under de senaste åren. Vi delar inte synen på hur vi skall förhålla oss till Nato men det är en annan diskussion. Vad jag söker beskriva är att, trots våra i grunden olika ideologiska utgångspunkter, kan vi dela uppfattningar över partigränserna. Och är det något jag uppskattar hos Hr Antonsson är det med vilken rättframhet han för fram sina synpunkter, en rättframhet som endast kan läras ut i en officersmäss eller i ett gunrum men som kanske inte alltid hanteras av honom med diplomatins fingertoppskänsla.

Denna rättframhet är inte alltid uppskattad av hans omgivning i hans parti vad jag har förstått, men den spar i allt väsentligt tid vilket jag som före detta ytattackofficer uppskattar. Det är därför jag helt uppriktigt skulle önska att de ledande förtroendevalda i Moderata samlingspartiet på sikt kan återskapa banden med honom. Jag vågar påstå att detta parti i Hr Antonsson har en rakt igenom oerhört lojal och ideologiskt för evigt förbunden medlem. När vi andra ser på världen som den faktiskt är kommer Hr Antonsson alltid att se på den genom mörkblå glas. När vi andra väljer att påverkas av förändringens hanterbara vindar pendlar Hr Antonssons intellekt mellan stiltje och storm.

Jag kommer därför bidra med vad jag kan och skall göra allt som står i min makt för att Hr Antonsson skall kunna, likt riddaren i den rostiga rustningen, verka som oppositionens ledande tankesmedja och kommunikatör i sociala medier från och med den 20 september 2010."

SKARPSKYTTEN SKJUTER SKARPT!


Göran Skytte, under min uppväxt en av de där flummiga och gravt vänstervridna galningarna som befolkade tidningsredaktioner och monopol-TV, har likt ett bra vin mognat och blivit så mycket, mycket bättre med åren. Skytte var ju gammal proggare, bästis med Mikael Wiehe och bara allmänt vänsterflummig. När Skytte nuförtiden skjuter skarpt i SvD så läser jag hans krönikor med andakt, de är så bra - de är små underverk...

I dagens SvD skjuter Skytte in sig på varför opinionen ser ut som den gör när all sans och logik egentligen borde innebära att vi i Alliansen borde leda stort. Skytte skriver det som jag tänker, och han gör det så bra!

Problembilden är nog inte så mycket den politik som vi har kört under mandatperioden, i början med en medvind i ryggen och efter ett tag med en motvind av orkanstyrka. Nej, problemet är hur vi för ut vår politik och varför vi gör de förändringar vi gör. Alliansen och dess högdjur låter sosseriet skriva verkligheten medan vi lämnar Walk-Over i den ideologiska debatten. Faktiskt en situation som i mångt och mycket påminner om hur Göran och en maktfullkomlig sosseregering spelade oss i händerna 2006, där vi fick skriva verkligheten och där Göran inte tyckte att utanförskapet var något som helst problem.

Idag har vi makten, och vi tror att de väljare som valt oss skall belöna oss för det vi gör eller det vi gjort. sanningen är den att vi snabbt måste upp på banan och presentera den verklighet vi ser i dag och i morgon, för att sedan dela med oss av våra visioner av hur vi gör Sverige till en bättre plats att leva, fostra våra barn och bli gammel i som småningom. Det är här det brister, och orsaken kan man hitta i en alldeles för stelbent stab av politrucker som inte alls når ut - som Centerns Flanking och vår egen Moderata partisekreterare Schlingmann.

Sättet som Skytte beskriver Schlingmann på är i mina ögon tyvärr alldeles för klockrent för att vara trevligt. Schlingmann är kunnig som bara den, han borde ju vara rätt person på rätt plats för att skapa förutsättningar för oss moderater att nå ut med våra budskap - men det når inte ända fram. Svåra ord blandas till en rappakalja som vanligt folk rynkar på näsan åt, och efter EP-valet var "Schlinge" nöjd trots att vi på fältet kände att misslyckandet fanns där ibland oss och att väljarna absolut inte tagit åt sig våra budskap. När man är nöjd när det inte går bra så är man farligt ute, och i min pessimistiska världsbild så måste vi ut på arenan nu för att hinna vända på det här till valet. Frågan är då om Centerns Flanking och vår egen Schlingmann är rätt personer att leda oss rätt och ta oss fram - jag hoppas, men jag vet inte riktigt vad jag skall tro.

I fråga efter fråga ser folket oss som ett bättre alternativ än sosseriets alternativ, och man har bland gemene man så lite förtroende för sossarnas ledarskap att det snart inte längre är mätbart - och ändå ser det ut som det gör. Vi genomför den politik vi gick till val på men vi pratar inte om de fyra år till som vi vill ha för att blåsa på förändringens vindar. Att det från oppositionen lönar sig att vara tyst, eller ibland slänga ur sig ofinansierade önskedrömmar till förslag och blanda upp detta med ett tröttsamt gnällande är ju en sak - de sitter ju liksom där för att gnälla på de som har makten. Vi som statsbärare måste visa vår vilja och våra ambitioner, och det kan väl egentligen inte vara så svårt? Men vi måste göra det här och nu!

Skytte är min nya husgud, efter dagens krönika om förtroende och ett tidigare mästerverk om Mona Sahlin. Skytte fyller år den 13 mars, precis samma födelsedag som min yngsta son och hädanefter kommer jag alltid att hurra även för Skytte när jag hyllar för Felix när ljusen skall blåsas ut. Fortsätt att skjuta Skytte, det är när tidigare missledda människor lyfter den verklighet vi lever i som man ser verkligheten som den är. Jag tillber en gammal vänsterkuf numera, ur led är tiden...