2010/07/31

SKOP? SENTIO? SIFO? SILLY SEASON...!


Det började med några skopor självförtroende från SKOP. I dag följs det upp med en ny opinionsundersökning från Sentio som inte säger så mycket, och enligt ryktet förväntas SIFO publicera något vilken dag som helst. Är det inte spänning i luften så vet jag inte vad det är...

Jag jublade åt SKOP:s siffror där vi i Alliansen drygade ut det lilla försprång vi jobbat till oss, trenden höll i sig även om vi i Moderaterna backade för första gången på väldigt länge. Men så länge Alliansen ökar tillsammans så kan jag acceptera att vi som är störst, bäst och vackrast blir lite mindre, lite mindre bra och lite fulare. Visst behöver vi moderater våra väljare väldigt mycket, men det finns tre andra partier som ligger mig varmt om hjärtat som behöver några fler sympatisörer för att jag skall må riktigt bra.

Allt som händer i opinionsundersökningarnas eget lillla kretslopp ligger ju dessutom inom det som kallas den "statistiska felmarginalen". Det jag jublar åt kan alltså i själva verket vara något som jag borde vara ledsen för. När Sentio nu säger att vi moderater i spåren av en tidnings hopknåpade drev tappar 1.4 procentenheter av våra väljare så kan ju sanningen vara den att det faktiskt är fler som sökt sig till oss. När samma Sentio säger att sossarna minskar med 0.6 procentenheter så kan det ju precis lika gärna vara så att man tappar dubbelt eller trippelt så många av de väljare som tröttnat på ett parti byggt på gnällande.

Det är ju det som är charmen den statistiska felmarginalen, att kunna blunda för de siffror man inte vill ta på allvar och förstärka de siffror som man mår bra av. Eftersom krogen väntar ikväll, med köttbitar, feta såser och någon form av friterad potatis, med massor av öl så är det ju roligare att gå ut och fira något man inbillar sig är sant. Ölen smakar bättre när 1.4 procentenheter inte alls behöver vara 1.4 procentenheter, köttet smälter i gommen när 0.6 procentenheter bara måste vara 1.2 eller 1.8 procentenheter...

Dammluckan är öppen, opinionsundersökningarna kommer att skölja över oss i en strid ström under hela den valrörelse som tar fart nästa vecka. Det är ju som sagt siffror som oftast inte betyder något men som jag med min bipolära sjukdomsbild måste gråta åt eller njuta av. Det är inte många av mina löften som ni behöver oroa er för att jag skall hålla men här är två.

1. Jag kommer att dricka massor med öl ikväll...
2. Jag kommer att inte tänka på någon dietmodell ikväll - heller...
3. Jag kommer att kommentera varenda en av alla de där opinionsundersökningarna som inte betyder ett smack egentligen.

Låt mig vara glad när jag behöver det, låt mig gråta ut när det känns angeläget. På kvällen den 19 september kommer jag antingen att tänka tillbaka på sorgen när SCB berättade att vi moderater var dömda till att sitta fast i skampålen eller den glädje jag kände när vi enligt samstämmiga uppgifter var ikapp och förbi. På kvällen den 19 september vet jag vilken känsla som bara vara en överdriven oro, vilken känsla som jag bär med mig ut i valnatten - ändlös glädje eller ändlös sorg...?

I kväll kommer jag att vara glad, men inte för att Sentio berättade att vi fortfarande leder, inte heller för att SKOP lyfte fram att vi drygade ut ledningen eller för de siffror som SIFO lär berätta för oss vilken dag som helst. I kväll är jag glad över att Saku Kuld finns i Sverige...

Bloggar: Högberg

FOTBOLL, FÖRNEDRING OCH FÖRRÄDERI


Nordkorea är ett land som i samma andetag kan sägas var groteskt vidrigt och verkligt fascinerande. Som ett av de få kvarvarande kommunistländerna i världen, och förmodligen det socialistiska statsbygge som drivit sin ideologiska vision längst, är Demokratiska Folkrepubliken Korea ett land jag gärna skulle besöka. Jag upplevde Sovjetunionen på plats, förtryckarsamhället och övervakningssamhället på andra sidan Östersjön 1983.

Det var samma år som Lasse Ohly inte såg på verkligheten på samma sätt som de flesta andra. Medan jag hittade mikrofoner på hotellrummet så uttrycket Ohly sin djupa förståelse för hur socialistländerna behövde styra sina frihetstörstande befolkningar.

"I ett samhälle där arbetarklassen har makten måste inte nödvändigtvis en utvidgning av de demokratiska fri- och rättigheterna gynna arbetarklassen." - Ohly 1983

"När vi skriver om de socialistiska länderna i Röd Press bör vi inrikta oss på att avslöja borgarnas myter.... inte sprida dem vidare." - Samma Ohly i Röd Press, när tidningen hade det dåliga omdömet att kritisera DDR.

Ohly påstår sig ha sett något annat nu, Lars Ohly säger sig ha sett att det som var borgarnas myter kanske inte var så mycket myter ändå. Men hade året varit 1983 eller ända fram tills för några år sedan så hade Ohly tyckt att vi inte skulle sprida några borgerliga myter om hur det nordkoreanska fotbollslaget togs emot i Pyongyang efter sin insats i fotbolls-VM. Dagens Nyheter sprider borgerliga myter, man berättar om det som inte skulle spridas vidare - man berättar om en förnedrad förbundskapten och ett helt fotbollslag som förhördes i timmar om hur man kunde svika landet, partiet och ledaren...

I Nordkoreas första match mot Brasililien så hade jag, trots att jag är kommunisthatare, mina sympatier hos det röda laget. Inte för att jag unnade det nordkoreanska kommunistpartiet eller Kim Jong-Il några framgångar, men landet Nordkorea och folket i detta land skulle väl iallafall kunna få något att vara glada över medan de käkade ris, gräs och grus till middag. Just då, just där - på en fotbollsarena i Sydafrika mot ett av världens bästa fotbollslag så överpresterade dessa nordkoreaner. Man förlorade men man spelade riktigt bra. Den nordkoreanska elvan höll siffrorna nere och det syntes att man verkligen hade något att spela för. Man spelade för sin tillvaro, man spelade för sina liv.

Efter denna bragdmatch så beslutade ledaren och partiet att folket skulle få se nästa match mot Portugal på statstelevisionen. I en programtablå där slagordsvrålande nyhetsuppläsare, dansuppvisningar i sann socialistisk anda samt oändliga militärparader skulle direktsänd fotboll helt plötsligt visas. Men det som skulle bli en direktsänd triumf blev istället direktsänt "landsförräderi" - de nordkoreanska spelarna förlorade med 7-0 och anade nog redan då vad som väntade hemma. Där vi har vår Wennerström, vår Bergling så hade nordkoreanerna ett helt fotbollslag att kalla för quislingar.

De kom hem, de förhördes, de förnedrades och den yttersta skulden fick förbundskaptenen ta på sig. Spelarna klarade sig utan straffläger eller nya repetionsövningar i Folkarmén medan förbundskaptenen fick se sig utsparkad ur partiet och överförd från just förbundskaptensposten till en position som vanlig byggknegare. Att sparkas ut ur partiet är ett av de värsta straffen man kan få i ett socialistiskt land, helt plötsligt försvinner alla möjligheter att leva ett drägligt liv. Idrott och politik skall aldrig blandas ihop, men det gäller inte i ett land där propagandan sprids med alla medel. Jag lider med de nordkoreanska fotbollsspelarna och deras ledare, de har säkert gjort så gott de kunnat i en situation där man vet att en ödesdiger felpass betyder straffläger...

Men om jag får sväva ut och fantisera lite om hur det hade kunnat vara i Folkrepubliken Sverige under kamrat Ohly när kamrat Lagerbäck kom hem med grabbarna i gult efter ytterligare ett av alla dessa mästerskap i fjärran land. Statstelevisionen visade alla matcher, oavsett underhållningsvärde - tortyren att se ett svenskt lag spela under Lagerbäck var ju inte värre än livet i stort.

Det var ånyo ett mästerskap där spelarna gnetat sig fram till slutspel genom att spela tråkig, förutsägbar och extremt lättläst fotboll. Det var ånyo ett mästerskap där vi åkte ut direkt vi ställdes mot ett land som hade läst in sig på Lagerbäcks kombinerade fotbollsbibel och partibok. Spelarna satt på planet hem och hade ångest för hur kamrat Ohly skulle ta emot dessa stjärnor, de enda som var värda sänkt skatt i det Ohlynistiska drömsamhället...

Efter att alla stjärnspelarna med sina låga skatter kom hem så sattes de i förhör hos det ständigt växande SÄPO. Alla, från den gängliga Isaksson, Källström, Svensson och Ibrahimovic, skyllde på Lagerbäck och Roland Andersson. Lagerbäck bara mumlade ut sina destruktiva direktiv medan det bara var de som kom från landsdelen Skåne som förstod vad Andersson gapade ut för order. Visst, det var ju lättare att göra sig av med två symbiotiska fotbollsledare än ett helt landslag, så det var ju Lagerbäck, Andersson och även den närmast blinde fotbollsordföranden Lagrell som fick se sig hudflängda offentligt.

Helt plötsligt fick malmgruvorna i Kiruna tre nya, men lite till åren komna, gruvarbetare. Det var tre gubbar som inte var vana vid att hacka malm för hand i något avlägset schakt tillsammans med andra förrädar-typer. Utan medlemsskap i partiet, boende i en arbetarbarrack och utan medlemsskap i partiet så straffades Lagerbäck, Andersson och Lagrell av det land, av det parti och den fotbollstokige ledare som minsann visst hade spelat mot nationalhjälten Nacka.

Med tanke på hur jag och tusentals andra fotbollsentusiaster faktiskt led under Lagerbäcks-eran så kanske inte det nordkoreanska alternativet känns så jäkla dåligt ändå. Det hade väl varit helt på sin plats att skicka ner honom i en gruva någonstans, till ett bygge eller ett lantbruk. Direkt från bänken på en arena någonstans i den stora vida demokratiska världen där den svenska dödgrävarfotbollen manifesterats inför omvärldens granskande ögon...

"För mig är demokrati inte enbart demokratiska fri- och rättigheter i form av mötesfrihet, yttrandefrihet, strejkrätt m.m. Demokrati måste också innefatta avskaffandet av utsugningen och klassförtrycket. Med en mer fullständig syn på demokratin så blir det inte så enkelt längre att fördöma de socialistiska staterna som odemokratiska..." som en viss partiledare med faiblesse för fotboll konstaterade innan tredje statsmakten tvingade honom till avbön.

Länkar: DN, AB, Expr, SvD, SvD

2010/07/30

HALLÅ DÄR MUSIKÄLSKARE...


Den första arbetsveckan efter semestern är över, fem dagar som fått mig att känna mig helt slut så här på fredagskvällen. Men jag måste ju visa att jag lever, så jag gör som Johan Westerholm och Peter Högberg har gjort när deras fantasi tryter - jag klistrar in en låt i bloggen som jag tycker att mina läsare skall få ynnesten att njuta av.

Jag vill bjuda er på en låt med ett underliggande politiskt budskap som samtidigt går hem när man sitter och firar in helgen med en, två eller tre iskalla pilsner i sällskap. Gruppen är Nordman, låten "I det blå", CD:n heter "Här och Nu" och sällan har väl en låt beskrivit mitt liv så väl...?

Sedan jag första gången hörde Nordman med slagdängan "Vandraren" har de alltid varit ett oväsen som jag gärna fyller ut tillvaron med. Min favoriten är "Be mig", men det är det aldrig någon som gör till min stora förtvivlan.

Men fredagskvällen lilla musikgåva blir alltså "I det blå", lyssna, njut och analysera texten. Dansar man dessutom linedance så kan man med fördel skutta omkring så till den milda grad att störningsjouren ringer på dörren medan man klappar händerna till refrängen. Så varsågod, vänner - en skön låt med ett politiskt budskap, iallafall om jag får tycka till...

Jag bjuder hela laget runt, ni får vad ni begär
och tror ni att jag pratar strunt för att bli populär,
så är det väl till hälften sant, det kanske är min brist
att lögnen kan bli intressant när sanningen är för trist

Jag brukar inte släppa någon jävel över bron,
och än så länge vill jag sitta ensam på min tron.
Idag är jag på bra humör, så låt mig prata på,
Jag ska berätta vad ni vill, om ni tröttnar så kan ni gå.

Och tror ni att jag ljuger, så vaddå?
Vi kan ha det ganska trevligt i det blå!
I det blå
I det blå
Vi kan ha det ganska trevligt här i det blå!

Lögner kan bli sanningar ändå,
vi kan ha det ganska trevligt i det blå!
I det blå
I det blå
Vi kan ha det ganska trevligt här i det blå!

Jag spelade på lotteri och livet blev min vinst,
jag tyckte jag var störst och bäst, men självklart var jag minst.
Jag blåste upp mig gång på gång och sprack inför publik,
och lallade min svanesång som började lukta lik.

Jag bryr mig inte längre om att dölja mina fel,
vi är groteska här uti detta klientel -
som lärt oss äta upp vår skit och skita den igen
vi litar på att allt är lögn och skrattar åt sanningen.

Och tror ni att jag ljuger, så vaddå?
Vi kan ha det ganska trevligt i det blå!
I det blå
I det blå
Vi kan ha det ganska trevligt, här i det blå!

Lögner kan bli sanningar ändå,
vi kan ha det ganska trevligt i det blå!
I det blå
I det blå
Vi kan ha det ganska trevligt, här i det blå!

2010/07/29

NÄR POLITIKEN BLIR LÖJLIGA FAMILJEN


När Janne Josefsson orkestrerade ett av sina Debatt-program från Visby och Almedalsveckan satt jag och störde mig på Jytte Guteland och hennes hysteriska orerande om alla som var taskiga mot Mona, och då främst Per Schlingmann och Karl Rove. Redan då satt bilden av Jytte Guteland som dottern i den nya familjen i en uppdaterad version av kortspelet Löjliga Familjen - Familjen Sosse...

Om Jytte tog på sig rollen som dottern i familjen så blev det i dag också klart vilka som har fått i uppdrag att gestalta pappa och mamma i den löjliga familjen Sosse - Dag Larsson och Carin Jämtin. Jytte var rabiat, hysterisk och skogstokig i ett direktsänt TV-program där hon ensam orsakade ett lämmeltåg av osäkra väljare på väg från det parti hon borde vilja ha fler till, Carin Jämtin och Dag Larsson skrev istället en av de stolligaste debattartiklarna som publicerats på DN Debatt.

Medan Pridefestivalens deltagare under dagen har kämpat för att inte spolas bort av regnoväder efter regnoväder så spolade Dag Larsson och Carin Jämtin ännu lite mer av den tidigare bilden av ett seriöst och verklighetsförankrat parti. När politiken borde handla om hur vi kan se till att våra äldre får en bra tillvaro om eller när de hamnar på ett ålderdomshem eller sjukhem så vill Dag Larsson och Carin Jämtin ha speciella inrättningar för de HBT-personer som behöver hjälp med vardagen och omvårdnaden. "Vi och Dom"-känslan då? Hur blir det med den när man börjar dela upp gamlingarna efter vilka sexuella preferenser de råkar ha.

Kontraproduktiv politik för oss som vill se alla unika människor umgås med varandra, över klassgränser, könsgränser och de gränser som kan finnas mellan hetero-, homo-, bi-, transsexuella medmänniskor. Sossarna slogs en gång för att pojk- och flickklasserna i skolan skulle bannlysas, bra så . Nu gör man tvärtom, där olika människor inte skall behöva leva med varandras olikheter, en snabb genväg mot en spirande intolerans...

Men om idéerna med HBT-sjukhem och HBT-äldreboenden är något som jag inte vill förlika mig med i min ambition att kunna umgås med alla typer av folk om jag blir gammal, den pryda sosse-tanten på sal 1 eller den frispråkiga bögmoderaten på sal 7, så finns det värre galenskaper.

Ta frågan om enhetstoaletter i det offentliga livet, undra på att politikerföraktet frodas när våra folkvalda inte kan förstå att vi människor gör våra behov på lite olika sätt. Skall Carin Jämtin se till att ABF får i uppdrag att lära kvinnorna att kissa stående, rakt ut i en pissoar? Skall Dag Larsson använda skattekronorna till att se till att vi män får bättre träffsäkerhet när vi tömmer blåsan, eller finns det någon magisk formel för att se till att det hopplösa könet helt plötsligt skall lära sig att lyfta på ringen överallt? Eller kommer ROT-avdraget att börja användas i en massiv kampanj för att bygga bort våra sociala träffpunkter, pissoarerna, för att låta alla bli ännu lite mer ensamma i tömmandets stund...?

På vilket sätt leder "könsneutrala toaletter" till ett mer friktionsfritt samspel mellan de som lever enligt heteronormen och de som inte gör det? Finns det någon tanke bakom detta minst sagt löjliga utspel, och vem har isåfall tänkt tankarna? Har sossarna med denna fråga identifierat frågan som de skall vinna valet med? Är det bara vi som skakar oförstående på huvudet som är trångsynta och imbecilla, och nu funkar inte frågetecken-tangenten längre efter några styckens förslitning.

Med sådana här utspel så är det inte konstigt att politikerföraktet frodas, när deras folkvalda börjar svammla om att de fysiska förutsättningarna för att lätta på trycket inte alls påverkas av om man har en snopp eller en snippa. Det blir löjeväckande, det är löjligt och en fråga som inte politiken kan göra något åt. Kvinnor - oavsett om man är lesbisk, hetero eller både och - tar längre tid på sig vid toalettbesöket. Männen - bög, hetero eller både och - kör löpande-band-principen så länge det inte handlar om det "stora". Varför kan inte politiken hålla sin klåfingriga fingrar borta någon och se verkligheten som den ser ut - frågetecken.

Det sista frågetecknet i denna nattpostning är vem som skall vara sonen i den löjliga familjen Sosse. De har med Jytte Guteland, Dag Larsson och Carin Jämtin nästan fullt hus på Sveavägen 68. Förslag om vem skall fullborda den heteronormativa löjliga familjen tas tacksamt emot i kommentarsfältet nedan. Vem vet, kanske Egmont nappar på den nya familjen...

Länkar: DN1, DN2, Expr

MONA - BOKEN, DEN KORTA VERSIONEN...


Efter att ha författat en recension som mer blev en bloggpostning vars likheter låg närmare telefonkatalogen än ett blogginlägg i antal bokstäver så har flera av varandra oberoende sanningsägare lämnat sin kritiska men ack så sanna synpunkter till undertecknad.

Det blev alldeles för långt, och jag biter i det surat äpplet när jag själv konstaterar att till och med jag själv hade svårt att se vad jag ville säga med en recension av en bok som hade precis lika svårt att säga något vettigt. Det blev en ny erfarenhet för mig, att själv sitta och önska att jag hade skrivit annorlunda och på ett annat sätt. Därför ger jag er nu en version som är kort, som grundar sig på ett stödord och med en alfabetisk grundstomme. Det svenska alfabetets alla bokstäver ger oss varsitt ord som i sin tur ger en snabb beskrivning av boken "Möjligheternas land" av Mona Sahlin...

Avskyvärd - bara sådär i största allmänhet
Bajsnödig - är en känsla som dyker upp hos mig.
Clownaktig - men clownen ska ju vara skrattretande, inte Mona
Dålig - jajamänsan! Riktigt dålig dessutom.
Egocentrerad - men inte på ett bra sätt.
Fånig - blir texten nästan överallt.
Grotesk - är väl ett passande omdöme?
Hemsk - definitivt...
Illvillig - Nej, vi moderater äter inte barn till frukost.
Jobbig - tjatig.
Kaotisk - ostrukturerad.
Lattjolajban - men inte med avsikt...
Miserabel - bara en indoktinerad sosse kan gilla det här.
Naiv - allt som oftast.
Obehaglig - ja, det också.
Pinsam - tycker iallafall jag.
Qul? - snarare skrattretande.
Rappakalja - är ett spel jag kommer att tänka på.
Stollig - jodå, det med.
Tramsig - sannerligen är det så!
Usel - utan att överdriva.
Vidrig - för de allra flesta.
Waste - en klockren beskrivning
Xenofob - mot folk från en annan klasstillhörighet...
Yr - blir iallafall jag mellan varven av svammlet.
Zapatero-fixerad - Zzzzzzzzz
Ångestskapande - som om inte allt annat räcker?
Äcklig - inte alltid men alltför ofta.
Ölberoendeskapande - möjligtvis den enda bonusen...

En kortare, mer lättsam recension av Monas bok "Mögligheternas land" - varsågoda alla ni som hade era berättigade synpunkter på postningen igår som hittas nedanför den här...

2010/07/28

MONA - BOKEN, PERSONEN, GNÄLLET...


Då var det så dags, dags att ta mig an ett recenserande av Mona Sahlins bok "Möjligheternas land". Det var en av mina ödesbestämda livsuppgifter, det kunde jag inte komma förbi. Redan innan boken släpptes så visste jag att det skulle komma en bloggpostning där jag på mitt sedvanligt korrekta, neutrala och insatta sätt skulle analysera vad Mona Sahlin egentligen vill säga till alla de som köpt boken för att faktiskt ta sig tid att läsa densamma. Vad är det egentligen Mona vill berätta för de som faktiskt lagt upp några hundralappar samt någon tjuga för att genom sitt litterära intresse hjälpa till med att hålla den Sahlinska privatekonomin under armarna...?

Sedan den dagen jag föddes har jag haft massor av olika fobier, som araknofob efter att ha brottats med en fågelspindel på Kanarieöarna och som ophidiofob efter en närkontakt av tredje graden med en huggorm i Mulle-kojan i skogen utanför Gnesta. I takt med att jag växte upp så fick jag långt många fler fobier, för homosexuella - vilket är den enda fobin som jag lyckats besegra - för att betala räkningarna i tid eller överhuvudtaget och för Mona Sahlin. Många är de som anser att min Sahlinofobi är av den sjukliga arten, att det krävs behandling för att komma tillrätta med olustkänslorna över Sahlins personlighet och skräcken över att hon skulle kunna vara landets första kvinnliga statsminister på morgonen den 20 september.

Mona Sahlin är definitivt en kvinna som berör folk på olika sätt. Hennes tynande trogna skaror älskar henne, och de älskar förmodligen också boken. Alla vi andra häpnar över att Sahlin överhuvudtaget ger sig i kast med att skriva en bok. Jag kan erkänna att jag redan innan boksläppet hade min uppfattning helt klar om den här boken - den kunde bara inte bli bra. Men betyder det samtidigt att det på 288 sidor inte finns ett enda vettigt ord, tänkvärda slutsatser eller något som man faktiskt kan sätta sig ner och reflektera över med en iskall Saku Kuld i näven?

Naturligtvis är det inte så, det finns något eller bra i det mesta här i livet och så även i Mona Sahlins bok. Det finns några bra strofer i textmassan om till exempel de sociala mediernas närvaro i politiken i framtiden där knähundarna i NetRoots får lite hundgodis av matte. Att sedan boken pryds av en mer naturlig bild av Mona än de där photoshop-haverierna som pryder såväl gamla som nya valffischer är också bra. En mer naturlig bild sätter bilden av Mona Sahlin som en hyfsat trovärdig kvinna - iallafall utseendemässigt. Sedan känns det att pappret är av bra kvalitet samtidigt som bokens bindning ser fint och professionellt ut. Boken känns som en riktig bok, den ligger bra i händerna trots att det då och då rycker i alla lemmar över den rappakalja som man får ta del av. Någonstans vid bokens bindning slutar dock alla andra likheter med de böcker som jag uppskattat genom mitt långa liv.

Ett dygn har passerat sedan jag vände på det sista bladet i Mona Sahlins bok, och den första tanken jag tänkte var "Varför har jag slösat bort dessa värdefulla timmar av mitt icke lika värdefulla liv på något så förutsägbart som den här boken?" Just så kändes det då, meningslöst och intetsägande. En bok som skall vara ett alibi för en från alla håll och ständigt ifrågasatt ledare, en orgie i gnällande på det onda som senare mynnar ut i något som känns som ett 288 sidor långt CV i ett dödsdömt försök att tysta alla belackare och skeptiker.

Jag har ju min dokumenterade Sahlinofobi och i ett tafatt försök till självhjälp köpte jag boken Möjligheternas land. Ibland finns det tillfällen då självhjälpen stjälper och detta var ett sådant felbeslut. Vad göra annat än att skriva av sig de nya demonerna, ångesten och frustrationen? Resultatet blir den här recensionen, ett rop på hjälp från mig till alla Sveriges empatiska väljare.

Mona Sahlin växte upp i ett sossigt hem, men hon ville inte rätta in sig ledet omedelbums. Unga Mona hälsade på hos alla ungdomsförbunden högst pliktskyldigast, hos alla utom de där välbeställda tölparna i Moderaternas ungdomsförbund, MUF. Det kan man läsa, och läser man mellan raderna så hälsade alltså den unga Mona på hos Kommunistisk Ungdom, på den tiden en närmast revolutionär skara. Che Guevara-dyrkande Fidel Castro-kramare gick bra, men inte de ungar vars föräldrar tjänade lite mer eller mycket mer familjen Sahlin. Redan där ser man föraktet mot de som har mer, redan då var det fult att tjäna pengar i Mona Sahlins värld. Till slut, och helt naturligt, så landar Mona i SSU, i rörelsen och närmast förälskad i Olof Palme...

När jag gick igenom boken så satte jag mig och antecknade ner mina synpunkter. Målet var att ha några riktiga angreppspunkter och något snällt att skriva ner, små stödord från min vandring i Mona Sahlins intellektuella blockfält. Tanken var några punkter att hänga upp recensionen på, jag landade i fem fullskrivna A4-sidor. Det fanns tändvätska i ett överflöd för att få mig att börja brinna, men kanske inte på det sättet som man vill att en läsare skall brinna för det som skrivs. Men så är jag ju inte heller och jag kan lova att jag heller aldrig någonsin kommer att bli socialdemokrat.

En inbiten sosse, den där personen där den heliga treenigheten representeras av Tage Erlander, Olof Palme och Hjalmar Branting, kan ju möjligtvis gå igång på ett positivt sätt när Monas maniska upprepningar av floskler och slagord travas på varandra, när moderater får vara satans underhuggare i vartenda kapitel och där Kristdemokraterna får ett likhetstecken i vidrighetsgrad sett till Sverigedemokraterna.

Just svartmålandet av motståndaren är det som gör den här boken så fruktansvärt löjeväckande. Oförmågan att förstå att andra männsikor ser på tillvaron på ett helt annat sätt än Mona och hennes parti är en hämsko för alla försök att förnya "rörelsen". Man behöver inte ens läsa mellan raderna för att se Monas analys av vad som gick fel 2006. Folket såg budskapet där "Alla ska med" oavsett om man ville följa med eller inte. Man fattade absolut inte vart man skulle följa med, var det in i ett samhällsbygge som gått i stå efter en alltför kraftig dominans av den svenska inrikespolitiken?

Nej, folket var bara korkade när man valde Alliansen 2006. Man förstod inte sitt eget bästa och allt blev ju bara så fel. I sosseriets värld är det bara sosseriet som kan styra det här landet, och det fattade minsann inte de korkade väljarna. Det är ju bara sosseriet som kan ta Sverige framåt, när man väl dresserat sitt nya knapptryckarboskap hos de nya koalitionskamraterna...

Karl Marx bevingade ord, anammade av anarkist-kommunisten Pjotr Kropotkin, om "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" har blivit Mona Sahlins nya favorituttryck i politiken. Det upprepas i boken tills man faktiskt får för sig att det är Monas egna ord och inte Karl Marx mål med livet som berättas.

Mona berättar att hon och Fredrik Reinfeldt har fått 40.000 kronor var och per år i sänkt skatt med förtvivlan. Jaha? säger jag och tycker att de borde vara glada över att få behålla mer av sin lön efter skatt. De rika får allt, de förträlade arbetarna ingenting alls heter det. Konstigt säger jag som faktiskt får behålla 18.000 kronor mer per år av min undersköterskelön. Tjänar Mona och Fredrik bara lite mer än dubbelt så mycket som mig? Nä, de tjänar avsevärt mycket mer och skall även så göra. Krasst har jag alltså fått procentuellt sett mycket mer än högdjuren, ett välbehöveligt tillskott i penningpungen.

Återigen syns föraktet för de som lagt ner sin själ i studier, i risktagande med egna företag, i entreprenörskap. De skall i Monas värld minsann inte få smaka något av kakan när vi lågavlönade skall få hjälp att hålla näsan över vattenytan. Att tjäna pengar är fult, att bli rik är vidrigt - det heliga målet är att sudda ut alla skillnader med hjälp av skattesatsen. Av var och en efter förmåga, och vi vet ju vilka som har förmågan...

Mona har förmågan att måla upp en bild av sig själv som den där stora statskvinnan som bara har gått och väntat på att få ta över rodret. Oblygt skrävlas det över vilka politiker hon har kramat om, vilka hon har hälsat på och alla dessa band som hon har vävt samman i väntan på makten. Ingen skall kunna ifrågasätta Monas förmåga att styra landet, men det är precis den känslan som biter sig fast hos en majoritet av svenskarna och hos hälften av de egna sympatisörerna.

Blir den skeptiska industriarbetaren mer sosse för att han får veta att Mona är "Hej!" och "Du!" med Nelson Mandela eller känner han sig mer stabil i sin övertygelse för att Mona mässar om att hon hyllar Spaniens premiärminister Zapatero med ett mobilsmycke ? Jag tror det inte, jag tror inte ens att det närmast maniska repeterandet av de egna slagorden och gnällandet på Alliansen har avsedd effekt på det fåtal skeptiker som får för sig att läsa boken. Boken är inget annat än en gedigen samling floskler som valarbetarna skall suga åt sig för att få Svensson att tro att det bara är genom att ha Mona som statsminister som visionen om Möjligheternas land kan bli verklighet...

Mona Sahlin har ett antal punkter där hon gör bort sig ordentligt om ni frågar mig. Ta frågan om säkerhetspolitik, hotbilder och vår granne Ryssland som ett praktexempel. Mona målar med stora penseldrag upp en bild av ett alltmer svårläst och allt annat än tryggt Ryssland, hon lyfter fram kriget i Georgien och om hur hon drack te med Saakasjvili i den georgiska huvudstaden. Mona Sahlin drar fram gasledningen på Östersjöns botten som något som kan påverka vår säkerhet negativt.

För en gångs skull så är jag med på Monas resonemang men när hon för att trygga sin koalition samtidigt avser ta i från Försvarsmakten två miljarder kronor per år så länge de rödgröna styr så försvinner all trovärdighet ner i Östersjöns bottenslam. Det är så typiskt Mona, där små ljusglimtar av verklighetsförankring hörs i orden men är totalt osynliga i handlingen.

Något försöker Mona säga med boken men jag är inte man att förstå vad. Det är ett ofta ostrukturerat svammel där det bara krävs några ord för att på samma sida hoppa från hedersmordsproblematik till synpunkter på en avreglerad telemarknad. Mona vill göra kulturen till en valfråga, men vad som är kultur är det bara sossarna som fattar. Med sitt sedvanliga från-ovan-perspektiv ser man att man skall subventionera museibesök med allas skattepengar istället för att låta folk själva välja sin kultur. Ungdomarna av idag ser sina datorer och spelkonsoler som den yttersta formen av kultur, varför då inte se till att skattepengarna går till gratis dataspel?

Kultur är viktigt, men vad som är viktig kultur skall och måste variera från person till person, och varför skall då bara visa grupper få sina intressen subventionerade med skatteslantar och inte andra. Är det rättvisa? Är det inte bättre att folk faktiskt får behålla lite mer av sin lön för att sedan prioritera själv vad man vill lägga pengarna på? På teater? På museum? På en Depeche Mode-konsert? På ett nytt PS3-spel...?

Från-ovan-perspektivet syns även i vurmandet om en kvoterad familjeförsäkring, där Mona vet bättre än familjen Svenssom om vad som passar bäst hemma i det Svenssonska residenset. Med nuvarande takt så har vi inte nått fram till en "acceptabel" uppdelning av föräldraförsäkringens fördelning förrän 2061 berättar Mona. Låt det då ta 51 år till då, bara man låter familjerna ha friheten att själva utforma sina liv utan politiska pekpinnar och moraliskt översitteri.

I vartenda kapitel, på nästan varje sida återkommer de närmast maniska angreppen på Moderaterna och även på KD som jämförs med Sverigedemokraterna. KD har för mycket makt, KD borde inte få finnas i det moderna samhället menar Mona. Uppenbarligen känner Mona en djup motvilja mot både KD och Moderaterna, på samma sätt som vi känner avsmak för att Ohlys parti har bjudits in av Mona för att om olyckan är framme vara med och styra Sverige. Man kan inte gilla alla, så jag får väl leva med att Mona har svårt för såna som mig och Peter Soilander...

Om jag slutar upp med att orera om alla de politiska slutsatser där jag tycker annorlunda för att istället skjuta in mig på hur boken är skriven, språkbruk och allt det där. Jag är inte, och jag har inga ambitioner att någonsin bli, en fullfjädrad kulturjournalist som lever på att ta hedern av folk som försöker att skapa sina mästerverk. Jag recenserar den här boken som lekman, som antagonist med målet att sätta min bild av boken "Möjligheternas land".

Stilistiskt och textmässigt är boken marginellt bättre än Gunilla Wolldes bokserie om "Totte", föga förvånande med tanke på hur retoriken brukar låta och med insikten att den skall föreställa en litterär brandfackla. Jag fick skit av en besserwisser-läsare på min blogg för att jag hade det sällsynt dåliga omdömet att börja min meningar med ordet "Och". Jag tog åt mig, ändrade mig och finslipade min meningsuppbyggnad för att se till att ingen skulle störa sig på något annat än sakinnehållet och oförskämdheterna när man läste mina inlägg. Mona Sahlin börjar så många meningar med "Och" att jag tappade räkningen tidigt i boken. Där blev visst jag en självgod besserwisser jag med...

Boken spretar, boken känns så självgod att man mår lätt illa, boken tröttar ut läsaren på samma sätt som den här recensionen. Möjligheternas land är allt annat än ett litterärt mästerverk, och det var nog inte heller ambitionen när den skrevs. Boken måste ses som ett deluxe-experiment för att ge sossarnas valarbetare mer välslipade vapen i valrörelsen, frågan är bara hur många som orkar med den?

Skulle dagens SKOP-undersökning mot alla odds bli resultatet den 19 september är sannolikheten stor för att Mona Sahlin får ta nästa kliv på sin karriärstege. Vad steget än landar så kan nog alla vara säkra på att det inte blir någon författare av Mona. Den här boken gjorde det ont att läsa, den plågade min redan plågade själ. Precis som Mona inte kan fatta att det faktiskt finns en rätt stor del av svenska folket som gillar andra partier än hennes så kan inte jag fatta hur sossarna kan vara ett 30%-parti om den här boken är den sanna bilden av ett parti och dess ledare.

Boken skall vara allvarlig, men jag kan faktiskt inte hålla mig för skratt när jag på flera ställen i boken läser följande berättelse ur verkligheten... "Många gånger har jag suttit i enskilda samtal med socialdemokratiska statsministrar som bett mig hantera besvärliga frågor i opinionen. 'Det där vill jag att du tar' har de sagt, ofta med rynkad panna över det omöjliga uppdraget".

Detta var mitt första försök till en bokrecension, men jag kommer fortsätta med mina grubblerier när jag inom en snar framtid tittar till Allianssystern Maud Olofsson bok "Ett land av friherrinor". Därefter finns det en uppsjö av litterära hembyggen av varierande katastrofgrad att vila blicken i. Pär Nuder, Lars Tobisson, Göran Persson står på tur efter Maud, och det kommer att bli både härligt och utvecklande att sätta tänderna i något man aldrig någonsin ägnat en tanke åt förut.

En bokrecension är inte en recension om man inte betygsätter den bok man faktiskt har plågat sig igenom. Betyget för Monas bok blir väl föga förvånande en etta på en framgradig skala. Den är för förutsägbar, löjeväckande och kliniskt fri från något som andas fräschör för att få något annat betyg. En samling floskler i PDF-format till partimedlemmarna eller möjligtvis en betydligt kortare och gripbar pocket hade möjligtvis kunnat vara något annat än ett fiasko. Det här var just det, iallafall från min position på högerkanten...

Annan länk: SvD

SKÖNA DRÖMMAR, SKÖNA SKOP-SIFFROR...


Så kom den äntligen, en ny opinionsundersökning och visst var den värd att vänta på för en opinions-onanist som undertecknad. Det är SKOP som är de första i raden av de olika institut som slänger fram sina siffror, siffror som ger oss några tecken på hur vindarna blåser. Något valresultat är det ju absolut inte, men inte ens den mest indoktrinerade sossen kan väl längre blunda för att trenden lever vidare, vi moderater har under en längre tid haft vind i seglen och vi har tagit med oss Alliansen till ledningen. Nu backar vi litegrann, men huvudmotståndarna backar mer

Apropå indoktrinerade sossar så kan man konstatera att det måste vara ställt bortom allt rimligt tvivel att Saddam Husseins infamösa informationsminister "Bagdad-Bob" måste ha något släktband med sosseriets partisekretare Ibrahim Baylan. Medan "Bagdad-Bob" satt i TV och förklarade att segern var nära medan amerikanerna bankade på den irakiska huvudstadens stadsportar så sitter Baylan på Sveavägen 68 och blundar för siffrorna som vartenda opinionsinstitut har slängt i ansiktet på honom.

Nu betyder siffrorna ingenting eftersom det är sommar, den senaste i raden av bortförklaringar. Baylan tar siffrorna med en nypa salt, men snart kommer allt i kvarteren runt Sveavägen 68 ha en äcklig bismak av för mycket sälta ifall alla negativa siffror för sossarna skall tas med en nypa salt...

Det är inget valresultat vi ser idag, valet är inte alls avgjort och inget parti kan sätta sig för att rulla med tummarna i väntan på valsegern. Men det är skönare att gå in i en valrörelse med vinden i ryggen istället för i ansiktet, och just den känslan ger SKOP mig nu när jag egentligen skulle behöva sova. Men lite mindre sömn var det värt för vänta in SKOP, jag kommer sova bättre iallafall...

En annan faktor man kan ta med sig in i de härliga drömmarna som snart skall drömmas under de få timmarna man får innan väckarklockan ringer är att det parti som ligger mer än 4 procentenheter efter oss moderater och som backar med 1.2 procentenheter bara i denna undersökning brukar halka efter ännu mer i valrörelser. Partiet är sossarna, men det finns ju som sagt inga problem, förrutom att SKOP frågar väljare när det är sommar om man skall tro på Baylan.

På måndag, den 2 augusti, kommer valrörelsen att börja rulla igång på allvar. Vi moderater har varit med om precis det som sossarna är med om nu. Valet 2002 gick vi in i en valrörelse med en ifrågasatt ledare utan självförtroende, Bosse Lundgren. Våra siffror dök som en störtbombare ju närmare valet vi kom. Jag ser likheterna, jag hör rykten från olika håll om hur Sven-Erik Österberg redan har börjat positionera sig inför ett kommande race mot ordförande-posten - det interna maktspelet kommer att bli tydligare och tydligare för varje dag som går. Jag avundas inte våra politiska huvudmotståndare en tillvaro med vinden i plytet...

Länkar: DN, SvD, SvD, Expr, AB
Bloggar: Ankersjö & Magnus Andersson som är nöjda med en efterlängtad C-återtagning, Peter Andersson som är förtvivlad mellan raderna, Peter Högberg som lever i en parallell värld, Thomas Böhlmark som känns som min naturliga arvtagare nuförtiden, Morgan som vägrar pälshandel och Holma som alltid kommer att vara min bästis

2010/07/27

DEN POLITISKA SKÖNHETSTÄVLINGEN


Morgonen bjuder på en rätt bisarr artikel på Aftonbladet, en artikel där man på fullt allvar lyfter fram möjligheten för att valet kommer att kunna avgöras av vem som är fulast eller minst anskrämlig av våra stjärnpolitiker. Sanningen är den, iallafall om man skall tro Aftonbladets journalister, att verklightens folk i möjligheternas föregångsland Sverige bara kan tänka sig att bli styrda av snygga människor.

Om nu detta är sanningen så kan vi förvänta oss Peter Eriksson tvingas till en något mindre synsvag barberare än den han brukar besöka. Om Aftonbladets artikel sätter sig fast kan man ju börja fundera om inte Mona Sahlin är i Afghanistan för att köpa en valrörelse-Niqab. Kommer vi genom paparazzi-fotografens lins att få se på när herrar Flanking och Ullenhag med milt våld släpar in Maud Olofsson och Jan Björklund på en plastikkirurgisk klinik en mörk natt? Vilka metoder kommer min älskade ledare Reinfeldt ta till för att få en frisyr igen, och hur skall Ohly få bukt med sina äppelkinder? Kan Gud hjälpa Göran Hägglund med att bli mer man och mindre pojkvasker...?

Jag slutade köpa Aftonbladet i spåren av det allt annat än tilltalande drevet efter Littorin, men jag snyltar fortfarande på deras artiklar på det fria nätet. Klart är att man hamnat helt fel, när man nu behandlar politiken och valet så löjligt man bara kan. Ut på stadens gator, ut till turisterna som inte vet vem som är vem, vem som står för vad, med bilder på partiledarna. Här skall kreti och pleti välja sina företrädare enbart efter fysiska preferenser, och i sådana fall skulle det bli Alliansen som vinner valet.

Jag tycker inte att Mona Sahlin är det minsta snygg, tvärtom får jag rysningar när jag ser henne, hör henne och läser henne. Men det är inte därför som jag absolut inte vill se just Mona Sahlin som landets statsminister. Nej, det handlar om vad hon vill och varför hon vill det - det handlar om den socialdemokratiska politiken i sig, en politik som har blivit ännu lite mer äcklande när nu väl valda delar av påstått grönt och blodrött blandas på den politiska paletten som Mona håller i. I min värld skulle Mona Sahlin kunna se ut som Elefantmannen, prata som Ernst Kirchsteiger och skrivit böcker som Gunilla Wollde, men hade hon bara haft en vettig politik så spelar det ingen roll hur hon ser ut, låter eller skriver.

Politiken är ingen skönhetstävling, absolut inte den svenska politiken iallafall. Det har aldrig varit så och kommer aldrig att bli så trots Aftonbladets tafatta försök att låta den tredje statsmakten att styra makten i riktningar som passar upplagan och vinsten. Jag är hyfsat säker på att Svensson i gemen delar min bild av att det är sakfrågor, ideologi och vilka mål man har med sin politik som avgör - inte hur ful eller snygg personen som pratar politik är.

Kanske är det naivt att tro att utseendet på partiledaren inte spelar roll, men det är så jag vill tro att det är. Skulle det vara så är ju iallafall oddsen jämna, där ingen sticker ut speciellt mycket. Möjligtvis kan man se en förklaring i Miljöpartiets framgångar om man tittar på det kvinnliga språkröret Wetterstrand...

Valrörelsen börjar i vilken sekund som helst, och jag vill se en valrörelse där folket pratar politik och värderingar - inte vem som under sommaren lämnat bildbecis för att den brasilianska vaxningen misslyckades totalt, vem som har vitast tänder eller vem som har kåtast blick. Med en press som Aftonbladet, som sätter sin agenda så är vi illa ute. Det är ju fortfarande landets mest lästa tidning som vi pratar om. Bäva månde demokratin, bäva månde Sverige.

Johan Westerholm har skrivit om samma ämne, sug åt er här. Peter Högberg och Andersson likaså.

Länk i övrigt: AB:s nonsensinlägg.

2010/07/26

PRIDE - IN THE NAME OF LOVE...


Den här festivalen i huvudstaden som tar fart i dag är inte det första jag kommer att tänka på om någon säger "Pride", mina första associationer hamnar hos den irländska gruppen U2:s episka mästerverk med samma namn. Just låten "Pride" var det som fick mig att se storheten i denna fantastiska grupp, en grupp som bara ligger snäppet efter Depeche Mode i mitt rankande av den bästa gruppen i världen.

Som god två kommer HBT-rörelsens veckolånga Kulaftonsfirande, festivalen Pride som i år flyttat från gamla hederliga Tanto till Sjöhistoriska. Om jag nu älskar låten "Pride" vad känner jag då inför festivalen Pride...?

Klart är det iallafall att det finns hopp för mänskligheten. Jag har gått från en intolerant och trångsynt homofob för 15-20 år sedan till något helt annat idag och detta bara genom att öppna ögonen och själen för allas rätt att vara den där unika människan man fötts för att vara. Där låten "Pride" hyllar Martin Luther Kings kamp för de färgades rätt att leva på samma villkor som alla andra i USA så hyllar festivalen Pride alla de med öppet sinne som står upp för HBT-personerna att få leva på samma sätt som alla andra överallt, i hela världen...

Men jag skall ödmjukt erkänna min tidigare skepsis, mitt dolda förakt och min intolerans mot de som råkat hysa de varmaste känslor för personer av samma kön. Det fanns en tid då jag spottade fram orden "bögdjävel" på ett väsande som ett skällsord, idag är ordet bög i min vokabulär inte alls något nedsättande omdöme av någon utan snarare ett konstaterande. Det fanns en tid när jag gick omkring och såg ner på alla de där manhäftiga kvinnorna som verkade vilja vara mer man än vad jag någonsin kunde bli.

När en av de första tjejerna som jag kom att intressera mig för i tonåren, som var kvinnlig, söt och absolut inte en manhaftig halvandrogyn skapelse, avvisade mig med orden "Fredrik, jag är inte intresserad av killar - tyvärr" så trodde jag att det var en undanflykt. Ingen så pass snygg kvinna kunde ju vara lebba, det måste ju för guds skull ha varit ett smart och effektivt sätt att få bort den där stalkern, tönten, nörden som råkat fastna för fel tjej. I dag inbillar jag mig att det måhända kan ha varit sanningen som uppdagades där och då, men att jag i mitt stereotypiska tänkande inte kunde se längre än vad min lilla penis räckte.

Min räddning var faktiskt arbetet i vården, en bransch där nästa alla av de alltför få manliga kollegorna troligtvis skulle ha klassats som omanliga av mig enligt mina stereotypiska mallar. Men de var precis lika mycket man som jag, om inte mer, och de var så underbart härliga och öppna som personer att det var helt omöjligt att inte börja se förbi trångsynthetens murar. På Södersjukhuset akutmottagningen botades jag från min homofobi av chefen Sören Carlsson-Sanz och alla andra underbara bögar som gjorde det lättare att uthärda kaoset på norra Europas tyngst belastade akutmottagning - en spegelbild av välfärds-Sveriges fysiska förfall...

För 15-20 år sedan skulle jag ha äcklats till vomerandets gräns av en orgie i exhibitionism i form av Prideparaden, i dag ser jag det som en revansch på ett samhälle som tidigare har dömt på samma sätt som jag dömde. Jag ser Prideparaden och hela Pridefestivalen som en frihetsrörelse mot ett tidigare och nuförtiden dolt förtryck, och som moderat kan man ju aldrig vara emot varje individs okränkbara rätt att utforma sitt liv enligt egna önskemål. Det är frihet, och friheten att vara sig själv måste vi alltid stå upp för. Jag missade det igår, men jag gör det idag och jag lovar att göra det även imorgon och övermorgon.

Det går inte att vrida klockan tillbaka, det enda man kan göra att ta med sig sina livserfarenheter in i framtiden och förbättra det som inte vara gott nog. Många av mina bästa vänner är homosexuella eller kan som bisexuella tänka sig att hälsa på i olika kroppsöppningar olika dagar. De är underbara människor som älskar personer och individer, men inte nödvändigtvis könet på personen - men förhoppningsvis organet. De är fantastiska människor, och vem kan på allvar sätta sig över andra människors känslor och val i livet utan att idiotförklara sig själva?

Utanför Sjöhistoriska växlar en festival, en festival för allas rätt att vara den råkar vara och för en genuin acceptans av varandras frihet att leva sitt liv som man vill. Jag har aldrig haft möjligheten att besöka Pride-festivalen tidigare, men i år skall det bli av - det måste bli så. Jag skall nämligen träffa en ny vänskap, över partigränsen och trots mina tidigare fobier. HBT-sossen Alexandra Einerstam skall tydligen låna ut sitt exemplar av Maud Olofssons bok så att jag recensera även den när jag väl har jobbat mig igenom Mona Sahlins version av Totte bakar och recenserat den på ett neutralt och korrekt sätt...

Men jag biktar mig så här i slutklämmen, för lite av mina förklenande omdömen om bögar finns tydligen kvar i mitt undermedvetna. På väg hem från centrala Stockholm denna eftermiddag så såg jag en man springa efter en annan buss. Först tyckte jag att han var allt annat än en man, han sprang som en liten fröken med armarna viftandes som en kärring i en getingsvärm för att bussen inte skulle rulla iväg. Det såg "kärringaktigt" ut, minst sagt, och jag tänkte snabbt tanken att den där nog skulle ut till Sjöhistoriska. Men då snurrade maskineriet igång, varför skall inte han få springa som han vill och hur jävla manligt skulle det se ut om jag försökte springa efter en buss med min sumobrottar-kropp och haltande gång...? Ännu lite löjligare förmodligen. Men varför skall man inte få vara sig själv och rentav lite löjlig? De gamla värderingerna sögs in i det stora, svarta hålet som är mitt tidigare liv igen.

Ett kryddmått av tidigare förakt ersattes av ett inkännande men elakt skrattande när bussen rullade ifrån fjollen ett 50-tal meter från mitt bussfönster...

Kent Persson väljer HBT-frågor i allmänhet och Pride i synnerhet som ämne i Veckans bloggdebatt, en frihetsfråga som ligger i fokus just den här veckan. Du hittar nog flera bloggposter om HBT-frågor under veckan genom att titta till Kents nav här.

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN1, DN2, Expr1, Expr2, AB1, AB2 och Högberg om Pride Vimmerby... Thomas Böhlmark som växer för varje inlägg.

2010/07/25

I NÄTRÖTTERNAS VÄRLD BEHÖVS INTE VI - EN BLOGGDEBATT OM VARFÖR.


...inte Kent Persson, Mary X Jensen, Mark Klamberg, Peter Soilander, Per Ankersjö eller Thomas Böhlmark, ja inte som bloggare så länge vi inte kan berätta vad vi vill med vårt bloggande. Bara de som har en genuin, genomtänkt och kollektiv uppdragsbeskrivning är värda att läsa in sig på eller lyssna på. Den personliga mångfalden och våra olika privata åsikter är inget annat än trams för de genomorganiserade Nätrötterna , de som har fyllt olika tomrum i den svenska debatten. För oss finns det minsann inget tomrum att fylla upp för mig eller någon annan av mina likasinnade i bloggosfären så länge som vi inte har satt vår gemensamma agenda.

Den här morgonen, då Lützen-dimman ligger tät över huvudstaden i spåren av det våldsamma regnandet under kvällen och natten, så är jag så pass fräck att jag gör en "Kent Persson" och trollar fram min egen bloggdebatt ur min gamla KA3-basker. Uppmaningen, som av naturliga skäl enbart riktas till mina kollegor bland Alliansbloggare, handlar om vad man har för mål med sitt bloggande - vad man vill uppnå genom sitt skrivande...

Överste Nätrot, Johan Ulvenlöv, var min inspiratör i natt med sitt inlägg där jag helt plötsligt blev "kuriosa". Samma Ulvenlöv blir även inspiratör till denna karbonkopia av Kent Persson ännu icke varumärkesskyddade bloggdebatt. Om det var ett Ulvenlövskt inlägg igår, så är det en Ulvenlövsk kommentar idag - en kommentar där vi uppmanas berätta vad vi vill och varför.

Ulvenlöv skriver: "Ett litet förtydligande är väl lämpligt. Vad jag menar är att jag aldrig sett en diskussion kring vad ni vill göra.

Vi har en problemformulering vi jobbar med, den kan du tycka vara fel eller inte.

Och så klart uppskattar jag att det finns alternativa röster på högersidan.

Ungefär så."

Så min önskan är att alla vi som har hjärtat på en annan plats i bröstkorgen än sossarna berättar för Ulvenlöv vad vi vill och varför vi vill det. Ulvenlöv har aldrig sett en diskussion, låt oss öppna hans ögon...

Alla bloggare med rötterna i något Alliansparti är självfallet välkomna att berätta sin historia och om sin agenda. Min önskan är därför att de som bjuds in via länkarna nedan sprider uppmaningen till de som man vill ha med i den öppna diskussionen. Ju fler som hörs, desto bättre och tydligare blir bilden av vad vi vill.

Vad vill jag då själv med mitt bloggande. Bortsett från att min blogg är en säkerhetsventil, ett sätt att skriva av mig min ständigt inneboende frustration och bitterhet, så är det också min huvudsakliga insats för att verka för att regeringen Reinfeldt får sitta kvar efter den 19 september. Hur gör jag då det bäst är ju den självklara följdfrågan, och skall jag vara ärlig så tror jag inte att jag gör det bäst på sättet som jag arbetar i dag. Men jag är ju den jag är, jag skriver på ett sätt som passar mig om frågor som också passar mig. Att det ofta blir plumpt och konfrontatoriskt är jag medveten om, det sägs vara en väg som inte lockar så himla många väljare till mitt parti.

Men kan jag med mitt skrivande hålla kvar några gamla desillusionerade sossar i sofforna så är jag ju rätt nöjd med det också. Valet kommer att vinnas genom att mobilisera de egna väljarna och genom att demobilisera motståndarsidans sympatisörer. Jag inbillar mig att jag är bättre på att demobilisera än på att mobilisera, så det får bli mitt vägval...

Några punkter om vad jag vill och varför med mitt bloggande:

1. Jag vill bidra till att regeringen får möjligheten att fortsätta styra landet. Jag vill bidra till att socialdemokratin förpassas till en plats i den ständiga politiska skuggan, att det gamla statsbärande partiet blir verkligt före detta och att ett nytt parti axlar den rollen. Upp till kamp mot de gamla socialdemokratiska maktstrukturerna som byggts upp under hela det 1900-tal som dominerats av sosse-styre ser jag som en livsuppgift...

2. Jag vill vara en nagel i ögat på alla de maktstrukturer som jag stör mig på, främst socialdemokratiska men även på egna när de är ute och cyklar. För att vara trovärdig i kritiken mot motståndaren så kan man aldrig någonsin springa omkring och inbilla sig att det egna alternativet är fulländat elle felfritt. Kritik mot egna snedsteg är ett bra alibi när man svingar vilt mot vänster.

3. Jag vill så små frön av funderingar och tvivel hos människor som inte tycker som jag. Många må ha sin ideologiska ryggrad att falla tillbaka på, men fler och fler människor hoppar mellan ideologier och partier på ett oblygt sätt. Kan jag så mina frön hos den som för dagen kallar sig sosse eller miljöpartist så är målet att fröet växer upp och förvandlar sossen eller miljöpartisten till något vackrare och bättre.

4. Jag vill vara aktiv i samhällsdebatten och utvecklas som bloggare. Genom att skriva och formulera mina egna funderingar får jag möjlighet att dyka ner i mina egna slutsatser och hitta nya infallsvinklar. Allt jag tycker i dag är inte skrivet i sten som den enda sanningen, jag vill lyssna och lära av vad andra tycker och tänker. Trots att jag har min ideologiska ryggrad på plats och i obrutet skick så är det väldigt utvecklande att läsa andras alster, att lära känna fienden...

Några ostrukturerade tankar så här på morgonkvisten om vad jag vill. Några ambitioner att använda min blogg som ett instrument i en personvalskampanj har jag inte, av förklarliga skäl. Men vad vi vill du med ditt bloggande, och varför vill du det? Frågan ställs till följande vänner i Alliansbloggosfären: Mattias Lönnqvist, Seved Monke, Per Altenberg, Amanda Brihed och Mark Klamberg (FP), Per Ankersjö, Helen Törnqvist, Markus "Lake" Berglund och Johan Hedin (C), Peter Soilander och Lilith Svensson (KD) samt Kent Persson, Mary X Jensen, Thomas Böhlmark, Per Hagwall, Fredrik Axelsson och Lotta Olsson ur mina egna led (M). Men som sagt, sprid ordet - alla skribenter är precis lika utvalda som de jag har lyft fram!

Låt oss visa vad vi vill, låt oss visa upp en palett av idéer och mångfald när den är som bäst. Alla behöver inte ha samma mål, huvudsaken är att man har ett mål. Det enda gemensamma målet vi behöver ha är att först nå fram till en majoritet kvällen den 19 september...

Slutligen en liten bonuslänk till NetRoots egen besserwisser, Johan Westerholm, som naturligtvis har svaren på allt och lite till och en annan till Laakso som tycker till på tänkvärt sätt...

I NÄTRÖTTERNAS VÄRLD BEHÖVS INTE JAG...


... inte heller Kent Persson, Mary X Jensen, Mark Klamberg, Peter Soilander, Per Ankersjö eller Thomas Böhlmark, ja inte som bloggare iallafall. Bara de som inte är höger är värda att läsa in sig på eller lyssna på, mångfald och olika åsikter är trams och Nätrötterna har fyllt ett tomrum i den svenska debatten. Det finns minsann inget tomrum för mig eller någon annan av mina likasinnade i bloggosfären, ty vår talan förs av ledarredaktionerna på SvD eller DN och av Timbro.

Jag blir inte så lite stött av det jag läser på Johan Ulvenlövs S-Buzz när lördagen har blivit söndag. Ulvenlöv levererar en spark på mina bollar som får dessa att börja kränga som två osynkroniserade kyrkklockor. Det är ju liksom inte vem som helst som tycker att jag, vi, dom andra skall släppa taget om våra tangentbord för att låta PJ Anders Linder, Peter Wolodarski med flera föra allas vår talan. Det är självaste Överste Nätrot, mannen bakom nätrötternas skrivbord på Sveavägen 68 som vill se ett monopol även i bloggosfären - det är Johan Ulvenlöv som skriver så. Eller har jag missförstått allting?

Som motpart i bloggosfären är jag tydligen bara kuriosa, medan nätrötterna är själva essensen i det politiska bloggandet? Visst är NetRoots ännu så länge bra mycket längre fram i utvecklingen än något nätverk med rötterna i Alliansen eller något alliansparti, men det här resonemanget luktar hybris lång väg.

De, NetRoots alltså, har skrivit en bok om sin egen tillkomst och tillvaro som snart släpps. De, NetRoots alltså, målar upp en bild av sig själva som fantastiska som jag mer än gärna skriver under på - men att nullifiera alla oss andra som faktiskt ser våra egna tomrum är långt i från det fantastiska NetRoots som jag har sett framför mig. Den dagen när man börjar se på sig själv som den självklara centralpunkten i verkligheten för att sedan tro sig vara oövervinnerliga så har man börjat Golgata-vandringen mot en helt annan tillvaro, tyvärr.

"Det är någonstans här, i resursanalysen och mediasituationen som likheterna mellan Netroots i Sverige och Netroots i USA blir tydliga. Vi fyller ett behov, ett tomrum. I Sverige domineras media av högern, resursmässigt, pengamässigt, personalmässigt. Netroots i Sverige har likt Netroots i USA på bara några år växt fram till en ny nätverksbaserad aktör som granskar, ifrågasätter och håller den svenska högerns ekokammare i form av ledarskribenter, lobbyorgansiationer som Almega under luppen.

Jag vågar mig också lägga till en synpunkt, det finns inget behov av högerbloggare. Högern har redan sin mediastruktur uppbyggd i Sverige. Och i den ingår inte högerbloggare mer än som kuriosa, det finns inget tomrum för dem att fylla då de redan sitter på alla resurser, tankesmedjorna, ledarsidorna etc."
saxar jag ur Ulvenlövs reserapport från Las Vegas och stormötet Netroots Nations. Inte så många ord trots allt, men det de säger är desto mer...

Ambitionen att se sig själva som martyrer har alltid varit en av socialdemokratins stora akilleshälar. Alla är emot dom, precis varenda ledarskribent på varenda tidning i hela Sverige och varenda tankesmedja - stor som liten. Alla i hela världen önskar att all världens olycka skall drabba socialdemokratin. NetRoots i Sverige gör verkligen det som Ulvenlöv skriver i det första saxade stycket, de granskar och håller koll på vad såna som Rayman, Gudmundsson och andra ledarskribenter skriver. De ifrågasätter vad som kommer från dessa ställen på ett sätt som får det att likna det sedvanliga sossegnället allt som oftast.

Det Johan Ulvenlöv inte nämner med ett ord är ambitionen att växla in dessa förhatliga högertidningar på de spår som NetRoots vill att de skall åka på. NetRoots vill sätta agendan, man vill styra debatten till de frågor som man anser sig kunna dra nytta av att debattera. Man målar upp bilden av en ständigt kränkt arbetarrörelse som det ständigt måste vara synd om, bara för att se till att motståndarna skall tänka till minst tre, fyra gånger innan man angriper det där partiet som alla tycks missförstå och som det alltid är så synd om.

I Ulvenlövs text så låter det som om det inte fanns några tidningar med ledarredaktioner som tar parti för sosseriet när sanningen är den att Sveriges största dagstidning bedriver kampanjarbete på såväl nyhetssidor som ledarsidor nu för tiden. Tidningen heter Aftonbladet. Det finns förvisso fler borgerliga ledarsidor än sosse-diton. Men det finns iallafall sosse-ledarsidor med såna proffstyckare som Göran Greider och Katrine Kielos som vi som borgerliga bloggare inte alls behöver granska på det sättet som NetRoots jagar borgerpressen...?

I Ulvenlövs partsinlaga så låter det som om det bara finns borgerliga tankesmedjor och lobbyistgrupper i det här landet. Visst, jag kan ge honom rätt i att det är de borgerliga tankesmedjorna som brukar höras mest och bäst, men lik förbannat så finns det något som heter Arbetarrörelsens tankesmedja som till och med jag brukar besväras av ibland. När det sedan kommer till lobbyistgrupperingar så skulle jag nog vakta mina tangentbordsfingrar om jag vore Ulvenlöv. Hyresgästföreningen är en, hela den extremt ljudliga fackföreningsrörelsen har ju tagit på sig rollen som den tyngsta av de tyngsta av lobbyistgrupper. Alla ser en Landsorganisation som lever i symbios med partiet och som hellre pratar partipolitik än ser till sina medlemmars bästa.

Enligt Ulvenlövs resonemang så ser jag faktiskt inget tomrum som NetRoots behöver fylla, men samtidigt förstår jag varför de finns. De brinner för sina idéer och sina bilder av hur de vill att Sverige skall se ut. Frågan är varför bara de, och inte jag skall få brinna och berätta. Åsiktsmonopoliserande var inget som jag associerade med socialdemokratin, snarare med deras tilltänkta koalitionskamrater till vänster. Jag hoppas och tror att det här var en Ulvenlövsk tankevurpa i ren extas över att finnas i Las Vegas med gräddan av de amerikanska bloggarna och inget annat. Jag vill tro att även Överste Nätrot också ser en mening med ett meningsutbyte människa till människa och inte bara Nätrot versus borgerlig ledarredaktion. Skulle det inte vara så, då blir jag lite ledsen - i sådana fall betraktas jag, vi och alla dom andra på allvar som kuriosa...

Blogg: S-Buzz

2010/07/24

DÅTID, NUTID, FRAMTID - TIDEN STÅR ALDRIG STILLA


Emma "Opassande" skickade ut en liten bloggutmaning där vem som helst skulle tycka till om vad man har för visioner om den så kallade informationspolitiken. Eftersom jag inte är vem som helst så funderade jag först på att strunta i ämnet, informationspolitik låter ju så fruktansvärt tråkigt och sövande. Men jag kom på bättre tankar, eftersom ämnet faktiskt är betydligt mer spännande än vad man kan inbilla sig medan man fräser fram ordet informationspolitik.

Vem om inte Piratpartiets mest lysande stjärna i bloggosfären, denna Opassande Emma, får mig att börja reflektera om just hur information förs ut i framtiden, och vad som kommer att krävas för att vi som engagerar oss politiskt med att banka in våra idéer i andras skallar. Piratpartiet är utan tvekan en frisk fläkt och pådrivande i vår bransch när det gäller att vara innovativa i användandet av de sociala medierna för att interagera med väljarna. Övriga partier tar myrsteg eller tassar försiktigt framåt när Piratpartiet tar sjumilakliv. Förvisso har sossarna jobbat till sig en bra position med sina nätrötter, men partiet Socialdemokraterna är ju så mycket mer än de så kallat progressiva bloggarna. Partiet, precis som alla andra partier är mer tröga än lättrörliga...

Kommunikationsombudsmannen för sosseriet i Stockholms län heter Claes Nordmark, ytligt bekant genom geografiska beröringspunkter i vår gemensamma hemstad Sundbyberg. Det finns vissa som påstår att denna Claes Nordmark är en och samma person som den ännu inte identifierade individen "Lilla Alby S-förening", en diffus personlighet som slängde fram ett sossigt och revolutionerade informationspolitiskt medborgarförslag för några år sedan. Det handlade om att staden Sundbyberg skulle sätta upp 8 skattefinansierade anslagstavlor runt om i staden för att föra ut information till stadens medborgare. Tanken var att underlätta för de äldre, de utan datorer, att få ta del av informationsflödet. Att samma målgrupp ofta är synsvaga, orörliga och dessutom brukar läsa vartenda tecken i lokaltidningen Mitt i Sundbyberg var inget som fick medborgaren Lilla Alby S-förening att tänka efter i fall det var progressivt och lyckat att spendera skattebetalarnas pengar på 8 anslagstavlor.

Kostnaden för Sundbybergs skattebetalare då? Över 200.000 kronor bara för att sätta upp de där anslagstavlorna i varje stadsdel, och en gedigen årskostnad för att hålla ordning på de där 8 informationspolitiska nya fornminnena. Mannen som påstås ligga bakom anslagstavlorna har jobbat till sig titeln kommunikationsombudsman, och det berättar väl att även om man verkar förstå den nya mediernas råstyrka finns krafter kvar i SAP som lever kvar i folkparks-eran...

Politiken i allmänhet och samhället i synnerhet måste förvisso ständigt tänka i nya banor för att vidga sina vyer i hur man når ut till medborgarna i allmänhet och väljarna i synnerhet, men hur nytt känns anslagstavlor? Men vem är jag att döma, bitter och ständigt svärande när jag ser den där oftast öde anslagstavlan utanför Hemköp på Järnvägsgatan. I min värld är nya medier sådant som andas nyheter. Piratpartiet kör inte med anslagstavlor, de kör med bloggbävningar istället.

De 40-talister som inte dukat under av alltför mycket Bag-in-box under veckosluten går nu i pension som duktiga datoranvändare. De bläddrar inte i telefonkatalogen trots att de närmar sig de 70, de söker på Eniro eller Hitta. Nya beteendemönster, nya sätt att hitta den information man letar efter oavsett om det handlar om Bolagets sortiment på hemorten eller vad ett politiskt parti tycker i en fråga. Denna nya verklighet har partierna att förhålla sig till, men lik förbannat så plöjer man ner massor med pengar i antikvariska valaffischer längs med vägarna med korta och intetsägande budskap. Den som vill veta mer om budskapet kan stå och fråga affischen om mer information utan att få en tillstymmelse till svar...

Dagens medborgare och lättflyktiga väljare kräver mer information än några rader på en valaffisch eller ett flygblad, man vill ha argument efter en argumentation och diskussion. Därmed inte sagt att all information måste komma via bredbandsuttaget eller TV-reklam, de gamla kanalerna fyller fortfarande en funktion om än mindre för varje dag som går. I partierna syns trögheten, ofta finns det bakåtsträvare som värdesätter en medlem som sitter och ringer upp väljare som slänger på luren så fort som man hör att det handlar om politisk propaganda. Den som däremot lägger ner timme efter timme i de nya medierna uppskattas nästan bara av de som själva är aktiva i "branschen". Den medlem som går och bankar på dörrar i bostadsområden för att försöka sälja in politiska budskap medan väljarna vill äta middag eller natta barnen värdesätts nästan alltid mer än den som tillbringar kvällen med att twittra med de som faktiskt är intresserade av vad man har att säga.

Mona Sahlin har inte så värst många fördelar som ledare om någon frågar mig men just i den här frågan är hon klarsynt som få. NetRoots faktiska framgångar i bloggosfären beror på att ledaren ser de nya möjligheterna i vitögat och vill se resultat av det nya sättet att jobba och då handlar det inte om fler kommunala anslagstavlor eller valaffischer i överflöd. Piratpartisterna har det i sina gener, de lever med nätet på gott och ont. De vet hur man tar sig in i framtiden med de nya medierna, de är rädda om den integritet och anonymitet de har på nätet och slåss mot den överhet man anser vill kontrollera den arenan.

Piratpartiets framgångar i EP-valet berodde på att FRA-debatten låg rätt i tiden, inget annat, även om deras mål är ädla även ur mitt perspektiv. Men precis som om framtidens informationsflöde handlar om många olika delar av den ständigt förnybara tekniken så handlar politik som så mycket, mycket mer än rädsla över att storebror läser dina mail eller din rätt att ladda ner andras låtar, bilder eller livsverk på nätet utan att betala för dig. Piratpartiets aber är att man är och förblir ett ytligt enfrågeparti, om en förvisso livsviktig fråga. Men löser man de problem som finns med FRA-lagen eller IPRED, löser det då per automatik problemen med köer i sjukvården eller hur man år bort köerna i Stockholms rusningstrafik?

Nej, och därför finns inte Piratpartiet i min tankevärld trots de ädla uppdraget att stå upp för den personliga integriteten där alla de etablerade partierna har svårt att hitta rätt. Men jag hoppas och tror att den alltmer upplysta väljaren i kombination med Piratpartiets närvaro kan få de trögtänkta partierna att landa rätt. Men de trögtänkta partierna har sina svar på alla frågor man kan förvänta sig att väljarna kan komma att ställa - det har inte Piratpartiet och om jag förstår mig på partiets så är inte det någon ambition heller...

Nya tider, nya sätt att nå ut och nya politiska rörelser som kan utvecklas till partier. Det är en del av samhällets ständiga utveckling, och det parti som inte vill utvecklas i takt med samhället kan nog ta och börja fila på sina memoarer redan nu.

ALLIANSVURMANDE OCH FÖRTROENDE...


Alliansen som påfund är något som ligger mig extremt varmt om hjärtat, nästan El Ninõ-varmt faktiskt. Tanken att de fyra icke-socialistiska partierna knyter sig samman på ett hett, intimt sätt för att ta makten från ett parti som trodde sig vara just makten var inget annat än ett genidrag. Trovärdigheten i det borgerliga regeringsalternativet har genom historien alltid varit en akilleshäl för oss med hjärtat till höger, nu är den låga trovärdigheten historia.

Som en allians vinner man val tillsammans, och man - må gud förbjuda - förlorar val tillsammans. I en allians så spelar det ingen roll om ett parti leviterar i väljarkåren om inte vännerna hänger med, i en allians måste alla fyra partier klara av att attrahera tillräckligt många väljare. Som de senaste opinionsundersökningarna har sett ut så kan vi som kallar oss moderater vara rätt nöjda med tillvaron, störst, bäst och vackrast som vi är. Men så länge några av våra mindre vänner balanserar kring 4%-gränsen så kan våra framgångar vara fullständigt värdelösa. Vi måste vinna valet tillsammans, vi måste se till att alla tjänar på samarbetet och inte bara mitt parti som råkar ha de mediala strålkastarna på sina mest framträdande företrädare...

På tidningssiterna finns det olika partikompasser som skall få folk att hitta sitt parti om man går omkring och har svårt att bestämma sig. Senast igår provade jag Aftonbladets dito, och jag blev...trumvirvel... kristdemokrat! När jag tidigare orienterade med SvD:s valkompass så blev jag folkpartist medan DN var de som placerade mig rätt som den moderat jag alltid har betraktat mig som. I alla dessa undersökningar har jag svarat precis som jag känner men resultaten landar alltså i olika allianspartier. Kan detta bero på att jag är en alliansvurmare i märgen, allmänborgerlig?

I dag öppnar Per Schlingmann, partisekreterare, för ett mer intimt allianssamarbete i valet 2014. Nya spännande vägar letar han efter för att få ännu lite mer spänning i ett förhållande som förmodligen kommer att vara i ett stort behov av en nytändning vid det laget. I min värld så kunde vi redan inför det stundande valet 2010 försökt att hitta nya samarbetsformer utan att vara fel ute. Hur de nya samarbetsformerna bör se ut återstår väl att se, men klart är att alla måste tjäna på en mer påtaglig borgerlig intimitet - ingen får gå in och ur akten och känna sig som ett offer...

Dagens borgerliga regering åtnjuter ett stort förtroende bland väljarna om man skall tro SKOP, och det skall man naturligtvis när nyheterna är goda. Trots att en kvällstidning körde sin egen trovärdighet i botten i jakten på ett scoop, i grävandet om snusk och med en nybliven icke-offentlig person i kikarsiktet så håller Allians-regeringen trovärdighetsflaggan högt. Två av tre svenskar anser att regeringen gör ett bra val, och det är väl helt underbart?

Våra motståndare då, gänget i vänsterkoalitionen - hur går det med deras förtroendekapital då? De ökar faktiskt, även om det känns osannolikt, i förtroende de också om man skall tro på SKOP. Att tro på SKOP skall man naturligtvis inte göra när slutsatserna känns helt verklighetsfrånvända och på gränsen till något för Arkiv X att sätta tänderna i.

Just nu saknar jag faktiskt en riktig opinionsundersökning att sätta tänderna i, med sina plus och minus och siffror som alla kan ifrågasätta. Det var länge sedan, alldeles för länge sedan, som jag hade roligt åt mitt amatöranalyserande av hur Novus, SIFO, Demoskop, United Minds eller SKOP berättar sina sanningar. Men det är väl som man sagt sedan urminnes tider, att den som väntar på något gott väntar aldrig för länge...

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN, Expr
Bloggar: Högberg med en oanad förmåga att se in i framtiden ;-), Lotta, Helen

2010/07/23

HEDRAS DE SOM HEDRAS BÖR


I dag var det en sådan där dag som jag längtat så efter men som jag inte på allvar trodde att jag skulle få uppleva. Den här fredagen, min sista riktiga semesterdag efter en alltför lång ledighet från arbetslinjens trälande, inträffade nämligen något som inte borde kunna inträffa. På den sägensomspunna Knuff-listan var det en moderat bloggare som klev högst upp på prispallen den här veckan. Vi är ju ett parti som ligger långt efter de mer framträdande piratpartisterna och sossarna när det gäller hur man anammar de sociala medier som jag genomanalyserade i förmiddags.

Att Kent Persson den här dagen toppar Knuff-listan är idag en verklighet som borde borde vara en overklighet, men Kent Persson klarar det overkliga. Kent Persson förtjänar all respekt i bloggosfären för sin bedrift, en bragd av utomjordiska dimensioner. När en sosse har legat etta så har man haft alla dessa hundratals nätrötter i ryggen, och när en piratpartist haft samma upphöjda position så har man haft ett helt parti bakom sig men frågan är vad Kent Persson har haft för stöd...?

Han har haft mig, han har haft Mary Xantipa Jensen, han har haft många dugliga men ack så okoordinerade moderata bloggare som sina vänner. Men det är framförallt Kent Persson som genom ett gediget arbete har slitit sig fram till den här dagens triumf. Jag är stolt över att vara "hej" och "du" med Kent Persson en dag som denna, hans ord kommer framöver väga ännu lite tyngre när vi diskuterar hur vi bäst får den ut-effekt vi vill ha genom våra bloggar.

Det fanns en tid för länge sedan då jag var enkelspårig och raljerande, en tid då jag tyckte att alla bloggar som inte var som min egen var rätt intetsägande och undermåliga - så också Kent Perssons blogg. Men vissa bloggar är som de bästa av viner, de blir bara bättre med åren och precis så ser jag på Kents blogg. I dag är en daglig dos från Örebro-moderaten ett måste för att jag inte skall rotera i sängen på kvällskvisten med känslan av att det fattades något i livet just den här dagen.

Kent väcker numera känslor, och det kan man se i hans öppna kommenatatorsspår där haverister, konspirationsteoretiker och så kallade troll har hittat sitt eget forum för att spela löjliga familjen med sig själva. Några av de värsta blev bannlysta, och då startade de en egen blogg med en enda uppgift - att ta hedern av Kent och göra narr av hans ambitioner att bedriva politik 2.0. Säg vilken annan bloggare som får se det? Att antagonisterna lägger ner sin själ på en en raljerande och kränkande blogg, det är stort det. Hade jag varit Kent så hade jag tagit det som ett tecken på att jag var rätt ute, att kompassriktningen pekade rätt...

Om jag den här kvällen sitter och ägnar mig åt ändlös beundran av min moderata broder så finns det faktiskt andra människor som berört mig genom sitt bloggande under några dagar. Den jag tänker på är Kent Perssons trätobroder när Aftonbladet arrangerar bloggdueller, Johan Westerholm. Det är inte alltför ofta som Westerholm och jag landar i samma slutsatser av det som sker runtomkring oss, men vi har några beröringspunkter där vi känner oss trygga med varandra. En sådan fråga är försvars- och säkerhetspolitiken, där vi båda två har haft våra karriärer.

Westerholm har under ett par dagar skrivit flera blogginlägg som är rätt befriade från den sedvanliga sosse-retoriken och som jag varmt kan rekommendera för den som vill vidga sina vyer litegrann. Från att ha varit en benhård NATO-förespråkare så har faktiskt Westerholm genom ett gediget diskuterande med mig fått mig att förstå att det kanske inte måste vara den enda, den bästa lösningen för ett värnlöst Sverige. Det finns andra alternativ, flera där faktiskt NATO kan vara ett, som bör diskuteras och analyseras ordentligt innan vi sätter oss i knäet på en tynande stormakt.

Har du tid över, och är intresserad, så titta till Westerholms inlägg här, här och här. Att han sedan är sosse och dömd till att brinna i den eviga elden kan ni helt bortse ifrån i det här fallet - för han skriver bra och precis. Tänk till men låt den ideologiska ryggraden stanna kvar på sin plats.

DE OSOCIALA SOCIALA...


Bloggande, twittrande, facebookande - allt det där som kallas sociala medier, är inte det rätt osocialt egentligen att sitta framför datorn istället för att vara social "på riktigt"? Frågan har jag fått några gånger av folk i min omgivning som haft synpunkter på hur mycket tid jag tillbringar framför datorn istället för att möta folk öga mot öga. Kanske, kanske ligger det lite sanning i påhoppen men i min värld är jag betydligt mer social när jag sitter framför datorn och chattar med någon istället för att sitta som en Arne Anka-kopia på Bishop Arms med en stor Gambrinus i näven...

Kent Persson är en ny och underbar vän som förmodligen aldrig hade blivit min vän om inte de sociala medierna fört oss till varandra. Kent har på sin blogg en tråd som kallas "Veckans bloggdebatt". Kent lyfter den här veckan frågan om de sociala medierna i det politiska perspektivet, är våra gemensamma bloggar flipp eller flopp? Vad kan de sociala medierna göra för nytta i arbetet för sina olika regeringsalternativ? Betyder alla de där timmarna jag sitter framför datorn någonting egentligen, något annat än ett tragiskt avtryck av en trasig människa i tid och evighet?

På den sista frågan måste jag ju svara "Ja, det inbillar jag mig faktiskt!" annars vore jag ju ännu dummare än vad jag redan är. Någon borde ju lyssna på vad man skriver och varför man gör det, och denna någon kanske lyfter arslet från sofflocket eller väljer andra lappar i vallokalen för något jag må ha skrivit. Det är min förhoppning iallafall, men det kan ju vara ytterligare ett symptom i min sjukdomsbild att tro att jag har makten att påverka när sanningen är en annan. Hybris kallas det visst...

Ingen av de politiska bloggarna i det här landet är en välkänd personlighet bland folk i allmänhet om man bortser från de som blivit kända genom andra sidor av sitt leverne. Carl Bildt är ju mer känd som utrikesminister, före detta statsminister och partiledare för världens bästa parti än som "han som skriver bloggen Alla dessa dagar...". Veronica Palm är mer känd som riksdagens kvinnliga vrålapa, stupstockens uppfinnare och inte som bloggaren Veronica Palm. Ingen av oss som har ambitionen att använda bloggen både som ett kommunikationsmedel eller som en språngbräda i karriären har lyckats sådär fruktansvärt bra, eller har jag fel?

Gå ut på staden med en bild på de mest välrenommerade politiska bloggarna och visa upp den för folk på stadens gator och torg, på lanthandeln eller förortskrogen - ingen lär känna igen någon om man nu inte hittar någon som lever sitt liv genom att följa "oss". Rabblar man namn som Mina Moderata Karameller, Peter Andersson - Med rätt att tycka eller någon annan framträdande blogg så lär ingen nicka igenkännande, om man nu inte hittar någon som jobbar som politisk reporter på en tidning i byn.

Vi är inte och kommer aldrig att bli några Blondinbellas, några Kenza eller Kissies - det är vi oftast för gamla och anskrämliga för. Men det vi gör betyder massor ändå, trots vad våra olika partierna än må tro. Vi har inte tiotusentals läsare per dygn som de något ytligare modebloggarna har mest hela tiden. Den enda gången som detta händer är när "gammelmedia" exponerar oss som man gjorde med Kent Persson och Johan Westerholm under Första maj. Men vi har utvecklat ett närmast symbiotiskt levnadssätt med andra media, där vi förvisso förstår att vi inte är det mest attraktiva forumet att stilla sin nyhetstörst på. Men vi driver ofta journalister på de mer lästa tidningssiterna i riktningar som vi vill, vi naglar fast nyheter i flödet som annars skulle spolas bort och vi lyfter intressanta frågeställningar ur de vanliga nyheterna som annars skulle passera obemärkt förbi.

Vi och vi förresten, det skulle lika gärna kunna heta "de" och där de är mina bloggkollegor i det röda laget, de så kallade Nätrötterna. Om några har lärt sig att använda de sociala medierna som man kan använda dessa i dag så är det faktiskt sosseriets nätriddare. Man vet hur man sätter agendan, hur man genom träget arbete får media och journalister att nappa på betet och svälja detsamma. Sjukförsäkringsdebatten var en sådan fråga, där allt gick på räls och där man genom att unisont från NetRoots-gänget tjata ihjäl sina läsare också fick journalister att falla in i tjatet - med den socialdemokratiska bilden av verkligheten som sin egen. En fråga där det gick trögare var NetRoots försök att sätta bilden av Carl Bildt som delaktig i ett folkmord, där tog det längre tid att få media att vakna och när media väl nappade så släppte man frågan snabbare än vad NetRoots hade tänkt sig...

Ännu så länge agerar vi alltså blåslampa åt gammelmedia, det är det stora arbetet för den målinriktade politiska bloggaren. Men det finns ju även en aspekt där de sociala medierna är just så sociala som man önskar. Ett avstånd som må vara långt på en karta är i internetvärlden inte längre än mellan en skärm och ett tangentbord. Vi har en närhet till våra följare och läsare som är av stor betydelse, förhoppningsvis i båda leden. Vi lyssnar in signaler från väljare och motståndare, lite som ett känselspröt ut i verkligheten. På våra personliga sätt målar vi upp bilder av vad vi vill med vårt engagemang, med politiken och genom debatt med andra bloggare och läsare så kan bilder förändras.

Den stundande valrörelsen är så oviss den bara kan vara, ingenting känns säkert och varje röst kommer att ha betydelse. Det jag gör, det Johan Westerholm gör, det Peter Soilander eller Alexandra Einerstam gör, kommer spela roll för hur valnatten slutar. Varenda röst på "oss" kommer vara livsviktig, likaså varje röst på motståndarsidan som man kan hålla kvar i soffan. Det gäller att mobilisera de som tycker som oss, och demobilisera de som må ha det dåliga omdömet att tycka något annat.

I valrörelsen 2010 kommer de sociala medierna att få flopp-stämpeln i pannan av förstå-sig-påarna, det är min fasta övertygelse. Den bilden sitter redan, men man kommer inte att komma förbi det faktum att detta är ett av de nya sätten att kommunicera sina budskap på, där man på en timme når 7-800 presumtiva väljare genom att trycka frenetiskt på tangentbordet. Det lyckas jag aldrig med i en valstuga eller i en hembesökskampanj. Utmaningen ligger i att få gammalt och nytt att interagera så att täckningen blir så bra den bara kan bli...