2011/01/31

NÄTROTSGÖDSEL...


Jamenkäranåndå!?

Här skriver man - eller för att erkänna direkt kopierar, klistrar in och reviderar - ett blogginlägg som i all sitt tydliga berättande om ett annat partis vedermödor helt glömmer bort att man minsann sitter rätt djupt i skiten själv. Det var den första tanken som slog mig när jag läste Johan Westerholms förvisso rätt så insiktsfulla berättelse om den jobbiga tid som ligger framför Centerpartiet. Westerholm kastar sig över ett lidande parti som söker med ljus och lykta efter framgångens nyckel, samtidigt som Westerholms eget parti självmant tycks dra på sig den där ögonbindeln som alla dödsdömda erbjuds...

Att vara fräck nog att sno Westerholms text hade jag inga problem med eftersom den röde bloggaren hade börjat kasta bautastenar i ett litet glashus. Att snabbt revidera Westerholms text och flytta fokus från ett parti i kris till ett annat var inga problem alls, eftersom Westerholm sin vana trogen hade gjort ett gediget arbete. Allt jag ville göra var att påminna sosseriet om att man inte har någon ledning, ingen politik, inget förtroende från väljarna - man har ingenting alls överhuvudtaget. Att i det läget göra som Westerholm, och för den delen även den lille Björn Fridén-wanna-be:n Viktor Tullgren, och börja skjuta in sig på någon annan gav mig en äcklig bismak i käften.

Jag gjorde om, jag skapade och jag skickade över min skapelse till en av de mest respektingivande Center-bloggarna Per Ankersjö som ett gästblogginlägg i en fråga som kändes aktuell. Jag gjorde inga som helst anspråk på att tänka åt vare sig Per eller Centerpartiet - allt jag ville var att sparka tillbaka på de som sparkar när de borde be om nåd. Resultatet blev, om jag får vara lite självgod, närmast magiskt och det kan man naturligtvis tacka Westerholm för...

Men sossarna skulle inte vara sossar om man inte började analysera varför en moderat bloggar hos en centerpartist om socialdemokraterna. Helt plötsligt började det dras växlar på något som bara var den mest genuina formen av hämnd i kombination med ett ivrigt saltande i sossarnas öppna sår. Nätrötterna började sin vana trogen skapa sin egen historia, något som stämmer bättre in i deras parallella verklighet där man kan glömma de egna problemen om man snackar om någon annans problem. Westerholm blev löjlig, och på Alliansfritt följde Tullgren upp med något som faktiskt var ännu lite löjligare.

De gick till attack för att jag hade den sällsynt dåliga smaken att använda deras egna ord för att måla upp bilden av deras parti som låg väldigt nära den gängse uppfattningen bland väljarkåren i stort. De gick till anfall för att Per Ankersjö tyckte att hans blogg var ett bra forum för en bredsida mot ett parti som ingenting har kvar...

Westerholm försöker dessutom få det till att jag måste använda hans teknik för förolämpande för att lyckas med mitt förolämpande. Man behöver inte ens läsa mellan raderna för att se hans påhopp, där det görs gällande att jag likt min före detta partisekretare Schlingmann, kopierar sossar för att bli framgångsrika. "Till att råga på allt klarar han inte heller att förolämpa på egna ben utan han måste i sann Schlingmannsk anda triangulera de oförskämdheter som kommer från socialdemokratiskt- eller vänsterhåll". Om det luktade lätt illa tidigare, så börjar det lukta skit när Westerholm lättar på trycket.

Okej Johan Westerholm, du kan få en förolämpning som inte andas något som du eller någon annan nätrot trots ert eviga skitkastande aldrig har använt som förolämpning förut. Jag kan när jag vill, men igår ville jag bara visa att sossarna som företeelse är helt absurda. Idag väljar jag att förolämpa Westerholm på ett sätt som inte kan anklagas för att vara ett plagiat.

Johan Westerholm är en bajskorv...

SKÖNHETEN OCH ODJURET - UPPFÖLJAREN...


"Aftonbladet avslöjar" - för vilken gång i ordningen går inte längre att hålla reda på - nya turer i den allt snabbare snurrande karusellen som är sosseriets "krishantering". Efter att fått reda på att Nuder är hyperaktuell som ny ledare, att Nuder ställer krav för att ta på sig rollen som ny ledare, att Nuder nog vill fastän han säger nej, att Nuder förmodligen menar ja när han närmast hysteriskt halvskriker ut ett kategoriskt nej så får vi idag veta att Aftonbladet avslöjar att det är dags för Ibrahim Baylan att byta jobb...

Det heter att Baylan får går för att göra plats för Veronica Palm som ny partisekreterare för att det skall bli ett genus-korrekt par som lägger beslagg på de två mest åtråvärda posterna i Rörelsens hierarki. Veronica Palm skall ta över efter Baylan för att Sven-Erik Österberg skall kunna ta över efter Mona, eller kan det ändå bli den där Nuder som Aftonbladet inte vill släppa? Helt plötsligt börjar jag iallafall att tänka på filmen "Skönheten och Odjuret" när jag tänker på sossarnas förmodade duett.

Att Baylan får gå är något som jag har väntat på länge. Denna imbecilla varelse till partisekreterare gav den verklighetsflyende socialdemokratin ett ansikte med alla sina floskelorgier och uppenbara svårigheter att se verkligheten som den såg ut i valrörelsen. Baylan gillade inte opinionsundersökningarnas trender, och beställde egna undersökningar som visade något mer lämpligt för att jaga på de röda valarbetarna som ändå såg varthän det barkade. Baylan tyckte inte att chefens minst sagt pinsamma resultat i var och varannan förtroendemätning betydde ett smak för partiets möjligheter att framstå som ett bra alternativ. Baylan tyckte att vi skulle prata politik istället för person, men såhär i efterhand så visar det ju sig att inte ens personerna trodde på politiken.

Ibrahim Baylan blev Sveriges svar på Bagdad-Bod, med sitt kroniska skönmålande och den övertydliga oförmågan att se katastrofen komma, och att Baylan fortfarande sitter kvar på sin post säger ju bara det en hel del om sosseriets krisande och oförmågan att ta sig ur densamma. Baylan skulle ha tagit sin del av ansvaret för ett av historiens värsta politiska haverier i Svea Rike och aviserat sin avgång så fort allt det han vägrade se under valrörelsen besannades under valnatten. Baylan har varit en bromskloss för den förnyelse som sosseriet behöver om man vill ha chansen att någongång, någonstans, någonsin komma tillbaka. Baylan är och förblir en person som är en synonym till sossarnas fall...

Men bara i socialdemokratin så kan ett stolpskott betraktas som ett vackert mål, hur skall man annars kunna tolka de andra ryktena om att Baylan skall få gruppledarposten i Riksdagen som belöning av Partiet för ett skickligt utfört arbete. Baylan tar ett steg åt sidan och ett myrsteg nedåt när falluckan borde stå på vid gavel, och skulle spekulationerna stämma så börjar man förstå hur ont om kompetent folk det måste vara i ett parti som skulle behöva stjärnskott på stjärnskott för att ha en chans att komma igen.

Det nya paret då, om Aftonbladets avslöjande stämmer? Veronica Palm som vill vrida partiet vänsterut oavsett vilka slutsatser man kan dra av ett uselt val för nästan ett halvår sedan och Sven-Erik Österberg är ju lika spännande som som Falu rödfärg som torkar in i folkhemmets flagade ytterväggar. Det känns inte bättre än paret Sahlin/Baylan - inte alls - och i min värld som finns lite mer i verkligheten än Ibbe Baylans dito så kommer man bara förlänga ett redan plågsamt lidande med en rockad som ingenting säger om ett förnyat parti med en förnyad ledning. Är det någon man skall säga grattis till så är det till oss som inget hellre vill än att se motståndaren lida ännu lite mer...

Länkar: AB
Bloggar: Partistaten,

2011/01/30

EGYPTEN KOLLAPSAR - SEMESTERN LIKASÅ...


Jag har medvetet låtit bli att skriva om det som nu sker i Egypten av flera olika skäl. Dels är det svårt att kommentera något som man inte vet hur man skall förhålla sig till eftersom nyhetsflödet på många sätt är strypt. Klart är det väl iallafall att något händer i detta nu, och att det fortsätter hända saker som varken president Mubarak eller någon utrikespolitisk-kommentator-wanna-be i ett avlägset land i norr kan förutspå resultatet av.

Frågorna är långt fler än svaren, och jag är både förvirrad och svarslös inför den dominoeffekt som verkar ha inletts när Tunisien reste sig och sparkade ut sin president samtidigt som man passade på att misshandla ett gäng svenska jägare på besök i landet. Vad händer nu i relationen mellan de två militära supermakterna i mellanöstern, Egypten och Israel? Kan tövädret över Sinai och Negevöknen snabbt slå om till ett ihållande snöoväder? Kan Egypten utvecklats till något som är att likna vid Iran 2.0 - en ny regim där instabiliteten i mellanöstern växer till sig? Hur påverkas det stora och folkrika landet av att det från en liten men tätbefolkad enklav väller in Hamas-krigare för att påverka det framtida Egypten i en riktning som de önskar se?

Frågan är vilket som är nästa arabland med en auktoritär och icke-folkvald despot till ledare som får se folket resa sig upp och skrika efter förändring? Är det de sjukaste nekrofilerna som dessa dagar bryter sig på de egyptiska muséerna för att skända de mumifierade kropparna av sina förfäders svar på Mubarak? Vilken chans finns det att dessa länder utan någon demokratiska tradition genom en folklig resning kan få något som iallafall påminner om demokrati?

Det finns fler frågor, massor med frågor som man kan ställa sig i spåren efter de pågående gatloppen i Egyptens storstäder - men jag väljer att lägga fokus på en fråga som oroar oss svenskar mer än någon annan fråga...

Var skall vi turista nu då?

Thailand är nästan överbefolkat av Svenssons och Gran Canaria känns mer svenskt än någon kommun i Stockholms län. Grekland, Cypern, Turkiet, Portugal, Mallorca eller någon annan del av fastlands-Spanien funkar inte på den svenska vintern och efter att ha sett smilfinken Kevin Borg smöra sig till en Idol-titel på TV4 för något år sedan så blir man vinterkräksjuk bara man tänker på Malta. Tunisien och Egypten var räddningen för oss från mellanmjölkens land som inte orkade flyga hela vägen till fjärranöstern utan stannade just i mellanösterns solmetropoler...

Nu vågar ingen tänka på Sharm-el Sheik trots att ingen blivit hajmat på någon månad och Hurghada är inte heller den första formstöpta turistorten man associerar med en lugn, behaglig och alltigenom ospännande semester längre. Tunisien har redan diskvalificerat sig som turistmål och Egyptens öde som resmål är uppe bland UD:s och resebolagens disciplinnämnd. Den stora frågan är vad vi svenskar skall ta vägen och varför vi inte kan få semestra i lugn och ro i länder där en fast hand och en icke-demokrati har gjort att vi kunnat äta, sola och bada i en trygghet som man vill känna på en semester.

Frågan är om de upproriska folkmassorna och de som idag skriker, skadas eller dödas i kampen för något som med massor av tur kan bli något som liknar demokrati någonsin har haft en tanke på att de i sin tur dödar massor av svenskars drömmar om en skön semester. Det är en skam att man inte tar bättre hänsyn till oss som efter en vidrig vinter verkligen behöver få en avkopplande semester...

2011/01/29

GNÄLL ÄR AVTÄNDANDE - SLUTA GNÄLLA MAUD!


Jag är en Allianskramare av stora mått, som också förstår att i ett intimt och mysigt samarbete så måste alla få ut något av kelandet. Det som var spännande och närmast elektriskt i valrörelsen 2006 kändes i valrörelsen 2010 mer som ett rutinmässigt ligg i ett alldeles för tråkigt förhållande. Året har hunnit bli 2011 och nu kommer familjen Alliansen in i den fasen då en gnällande kärring får mig som moderat att tända av totalt...

Alliansen lever så länge alla känner att de får ut något av samarbetet, och ännu så länge har väl känslan varit den att det är värt allt i det politiska livet bara för att hålla sossarna borta från makten ännu lite till och för att förändra Sverige i den riktning som Sverige måste förändras. De interna maktförhållandena är egentligen av underordnad betydelse så länge man lever i symbios med varandra och där ingen kan ta sig friheten att sticka iväg själv. Visst måste det vara jobbigt för Maud och Göran att se sig i skuggan av store Fredrik, men där Göran lägger fokus på sig själv och sitt eget parti för att börja växa sig större så börjar Maud att gnälla över att Fredrik och moderaterna breder ut sig.

Visst är det så, och det är en naturlig följd av att moderaterna är ungefär 6-7 gånger så stora som Mauds Centerparti enligt de senaste opinionssiffrorna - det verkar alla fatta, alla utom Maud. När Maud får mediautrymme, massor av tecken i de flesta tidningarna, så handlar det om att Maud vill att att villaägarna bör sätta in treglasfönster och isolera sina hus bättre för att överleva dagens skyhöga elräkningar. Det finns bra och dålig media, Maud skapar ofta dålig media - och ingen av hennes utvalda ministerkollegor ur Centerpartiet gör i sin tur några storartade insatser för att lyfta ett parti som verkligen behöver lyftas.

I min värld behövs Centerpartiet som en kraft i Alliansen och en starkare kraft än vad partiet är i dag, men frågan är om Maud Olofsson är kvinnan som kan leda Centern dit. Väljarna blir lika avtända som undertecknad av ett gnälligt, bittert parti som försöker lägga skulden för sin egen kräftgång på det parti som faktiskt har gett Centern ett reelt inflytande att påverka Sverige och sin egen tillvaro. Det behövs något nytt, något hungrigt - som Annie Johansson eller Per Ankersjö. Det behövs några som ser framåt och inte bakåt, det behövs någon som talar visioner och inte gnäller...

"Moderaterna breder ut sig och de är inte tillräckligt generösa och har en tillåtande attityd" är Mauds analys om varför Centern inte lyckades så bra i valet. Där gör Maud en Hans Hoff och skyller sina egna tillkortakommanden på andra personer, tillsynes helt omedveten om att hon och Hoff bär sitt eget ansvar i sina egna händer. Utbredningen då? Jo, det har med naturlagarna att göra Maud. Häll ut 5 dl grön, kall och icke alltför tilltalande grön ärtsoppa på golvet och följ upp med att pytsa ut 3 liter varm, tilltalande blåbärssoppa alldeles bredvid den lilla gröna pölen. Vilken pöl blir störst? Vilken breder ut sig mest? Vilken pöl blir lättast för motståndaren att ge sig på med disktrasan och försöka städa upp?

Gilla läget, Maud - se till att fylla på din egen tillbringare och nå ut med något annat än sådant som folk uppfattar som ett hån när elräkningen knäcker hushållsekonomin. Gnäll och korkade råd är sällan rätt väg att gå för att bli ett tilltalande alternativ på den marknaden som våra våra väljare utgör.

Länkar: Expr1, Expr2, DN,

2011/01/28

TA SEDEN DIT DU KOMMER, BJÖRN SÖDER...!


Någonting måste ha varit jobbigt för Björn Söder när han växte upp i Höganäs och senare levde i Helsingborg i det nordvästra hörnet av Skåne. Någonting måste ha varit så jobbigt för Björn Söder att han inte såg någon annan utväg än att bryta upp från sin hemmiljö och flytta till det nordöstra hörnet av Skåne - till Kristianstad. Kanske var det så att Björn Söder ville komma lite närmare sin kompis Jimmie som bor i grannhålan Sölvesborg, eller kanske var det så att möjligheten till ett rikare och tryggare liv fanns just i Kristianstad...

Men hur tackar då Björn Söder sina nya grannar för deras gästfrihet? Jo, genom att efter inte ens en månad börjar Björn Söder begå kriminella handlingar och skriva in sig i belastningsregistret genom att låtsas som att de regler som gäller för alla andra inte gäller för honom. Vad får Björn Söder att tro att han som nyinflyttad till en ny stad inte skall behöva följa de regler som gäller i Kristianstad? Varför börjar Björn Söder nästan omedelbart efter det han slagit sig ner i en ny miljö börja med att bryta mot lagar och regler på ett sätt som bara kan anses vara ett hån mot Kristianstadsborna, ett folk som tidigare varit förskonade från fartdårar framför skolorna...?

Att uppmana Björn Söder att ta seden dit han kommer borde ju vara en rimlig påföljd, men när Sverigedemokraternas partisekreterare berättar att inte tittar på vägskyltarna som man borde så har han de facto diskvalificerat sig från en framtid i den gamla garnisons- och residensstaden. Björn Söder kan inte följa de lagar och regler som gäller i Kristianstad, möjligtvis formad in i märgen av den mer liberala synen på laglydnad som råder i Höganäs och Helsingborg - men lik förbannat, lagar och regler är till för att följas. Man skall ta seden dit man kommer, Björn Söder!

Björn Söder bör tvingas att återflytta till sina gamla hemtrakter snarast möjligt, i det gär fallet finns inga trängande skäl till varför Björn Söder skall få stanna kvar i sin trygga tillvaro - en trygg tillvaro som faktiskt blir mer otrygg om man låter fartdåren Söder fortsätta utmana rättssamhället med sin mördarmaskin till bil. Låter Kristianstadsborna Björn Söder stanna kvar får de själva ta konsekvenserna av sin naivitet, och bara invänta den dagen då han kör över en oskyldig montessori-elev i 54 kilometer i timmen på en gata där lagen säger att man bara får köra 30 kilometer i timmen. Låter Kristianstadsborna Björn Söder stanna kvar så börjar man slå undan benen för det trygga samhällsbygge som Kristianstad faktiskt ger sken av att vara...

Bloggar:

2011/01/27

"PRAVDA", PARTIET OCH PAJASEN HANS HOFF...


"- Min roll blir att vara med och leda en förnyelse av vårt arbete i riksdagen. Det handlar om en nystart där vi ska hitta nya arbetssätt när det gäller sådant som strategisk opinionsbildning och vårt sätt att organisera arbetet. Förändringar behövs för att vi ska bli mer slagkraftiga, med sikte på att vinna valet 2014" skrev Hans Hoff i ett pressmeddelande som en ruggig höstdag i oktober citerades i Hallands Nyheter. Rubriken var ännu lite mer tydlig - Hoff leder förnyelsen för S.

I dag blev vi varse vari partistyrelsemedlemmen Hoffs förnyelse stod att finna och att en del av förnyelsen tydligen är att tysta de interna kritikerna - i detta fall skribenterna på Aftonbladets ledarredaktion. När självaste chefsförnyaren själv är korkad nog att på debattsidan i partiorganet Aftonbladet uttrycka starka önskemål om att partiets tidning, enligt Hoff partiets svar på Pravda, skall börja skriva lite vänligare om partiet så börjar man se pusselbitarna falla på plats...

Fanns det måhända en tanke när sosseriets kommunikationschef utan knusslande släpptes iväg från Sveavägen 68 till den dåvarande redaktionen strax ovanför ICA Globen. I Karin Petterssons spår följde Anders Lindberg, latrinmurvel och skräpletare på SAP-högkvarteret och så även Alliansfritt Sveriges spermie och ägg Björn Fridén. I dag undrar man om det ändå inte fanns en tanke när alla dessa skarpa hjärnor tog flyttlasset Sveavägen ner, in i tunneln under Klara, vidare över Centralbron och in i Södertunneln för att sedan skymta sin nya arbetsplats strax bortom Johanneshovsbron. Planterades de tre in där för att skriva fina, vackra och snälla saker om ett parti som verkligen behöver just det just nu?

Men det finns tack och lov något som heter personlig integritet även hos dessa flyktade sossar och nyblivna mediatroll och inte ens en slipad sosse kan väl med hedern i behåll ljuga sina läsare eller vänner i ansiktet när partiet kräver att det skall skrivas positiva saker om detsamma. Tycker Karin Pettersson att Sven-Erik Österberg är lika charmerande som Falu rödfärg som torkar så skall hon skriva det precis som hon skall lufta sin kritik mot ett parti hon vill väl och som hon vill se hamna på rätt spår igen.

Hans Hoff inbillar sig däremot att det är bäst att gilla alla sossarnas "väldigt bra kandidater" till posten som Monas efterträdare - och att väljarna är så pass korkade att man ser förbi det som alla vi andra ser, nämligen att startfältet är extremt svagt och lika upplyftande som om Lena Sommestad skulle dansa en exotisk/erotisk dans på en offentlig plats. Hans Hoff går till våldsamt angrepp på en kommunikationschef som nog gjorde vad hon mäktade med i ett parti som inte visste vad det skulle tycka från en dag till en annan, och en politik som i efterhand sågats vid fotknölarna av den avgående partiordföranden. Men i Hans Hoffs värld skall Aftonbladet skriva positiva, vackra och skönmålande saker om ett parti i den djupaste av kriser.

Hans Hoff vill att Aftonbladet skall bli partiets Pravda, ingenting annat och det är med stor skadeglädje jag kan konstatera att samma man som nu gör allt för att tysta den egna kritiken också är en av chefsförnyarna i ett parti som Hans egentligen inte tycker behöver förnyas. Med sådana motståndare som socialdemokratin av idag visar upp sig som så behöver regeringen Reinfeldt knappt gå till jobbet. Det är det jag ser, det är det Karin Pettersson ser men det är det Hans Hoff vill att vi inte alls skall tro på.

Hans Hoff kan få tänka, tycka, känna vad han vill om Karin Petterssons arbete på Aftonbladet och hennes tidigare gärningar på Sveavägen 68 som uppenbarligen upprör Hans Hoff ännu denna dag. Men den dagen då man i partiets namn, som medlem av partistyrelsen går ut i rikets största tidning och ger en ideologisk arbetsbeskrivning åt några självständigt tänkande människor tassar man farligt nära det som jag tycker är inskränkningar i press- och yttrandefriheten.

Hade jag varit sosse hade jag nog helst sett att förnyelsen leddes av någon annan person med en annan syn på hur högt till tak det bör vara i ett parti som brottas med en kris. Hade jag varit sosse hade jag krävt att Hans Hoff bara försvann, någonstans, så fort som möjligt. Nu vill jag inte sossarna väl, så mina sista ord till Hans Hoff blir sålunda - "Keep up the good work!"

Länkar: AB1, AB2

2011/01/25

SKALL MAN NÄTMOBBA - GÖR DET PÅ RIKTIGT...


I brist på andra, mer intressanta, ämnen i det politiska samtalet finns det åtminstone några skribenter som har börjat skriva och filosofera kring begreppet "Nätmobbing" - och detta i spåren av en Facebook-uppdatering från Lidingös starke man Paul Lindquist. Det krävs rätt mycket mer för att få ett missförstånd som resulterade i ännu fler missförstånd från Pauls bekanta att bli något som inte ens med min säregna fantasi kan liknas vid "Nätmobbing"...

Jag tror inte att någon har missat vad det handlar om när det senaste drevet mot "Nätmobbarna" nu har gått igång från en motståndarsida som med näbbar och klor vill ha till en fokusförskjutning från sitt eget haveri till parti.

Men skulle någon ha missat bakgrunden så handlar allt om att det på den fagra ön i Värtan finns en miljöpartistisk fullmäktigeledamot som är döv, men som kan prata som vilken hörande som helst. Fullmäktigeledamoten Anna Stensson har stöttning under fullmäktigemötena, med en teckentolk och det har naturligtvis Paul Lindquist uppmärksammat. Något han också uppmärksammade var att samma döva fullmäktigeledamot stod och pratade i mobilen på något köptempel på den största ön i Värtan - observera pratade...

Vad skulle Paul Lindquist då tro, när luren var tryckt mot det där omtalade örat och när den gröna fullmäktigeledamoten Anna Stensson snackade ner i mikrofonen på ett sätt som var snarlikt ett helt vanligt mobilsamtal? Kunde Paul undgå att missuppfatta situationen? Knappast...

Kunde Paul ha gjort något vettigare av sina grubblerier än att skriva en Facebook-uppdatering? Högst sannolikt kunde han det, och det tror jag Paul också känner när en reflektion som verkade helt korrekt var helt fel får det här resultatet.

Kunde Mats Gerdau ha gett fan i att kommentera Paul Lindquists status på ett sätt som jag tyckte var rätt träffande om det inte hade träffat en döv kvinna i själen? Jo, visst kunde Gerdau ha gett fan i att kommentera men samtidigt hade han en träffande pik att stöta i motståndarna - riktade mot alla politiska motståndare och inte bara den där numera kränkta och hånade gröna fullmäktigeledamoten Anna Stensson på Lidingö...

Johan Westerholm, ledande nätrot, sätter kvällen till ära på sig både domarens, åklagarens och målsägarbiträdets pyjamasar när han går på så det osar dynga hela vägen från Furusund till Gåshaga. "Det är inte utan avsmak som jag läser om mobbning av hörselskadad" skriver Westerholm på sin blogg. Det plitas och det raljeras utan en tanke på att Lindquist skrev sin statusuppdatering på Facebook för att han trodde att Stensson hörde mer än vad hon gör, och att Gerdau kommenterade det hela i ett angrepp på alla dessa rödingar som har selektiv hörsel - en skara där Westerholm numera svingar ordförande-klubban...

Att kalla en serie missförstånd för "Nätmobbing" är att överdriva grovt - även om jag tycker att det var rätt och riktigt att be om ursäkt för att missförstånden hanterades fel och att det fick de konsekvenser som de fick. Men om någon skulle vilja lära sig "Nätmobbingens" hemligheter och hur man på bästa sätt använder subtila budskap och några vidriga budskap mellan raderna så står jag gärna till tjänst - eftersom jag i min självgodhet anser att jag är en självlärd expert i ämnet.

Det här var bara trams, det var på sin höjd klumpigt - men för att mobba någon så måste man ha ambitionen att såra någon eller kränka densamma med flit. Här handlade det om att berätta om den sanning man trodde sig se och om att en kompis raljerade lite lätt om den sanningen - men där sanningen var en annan. Människan kan göra fel, människan kan dra fel slutsatser och fatta fel beslut om hur man skall hantera sina slutsatser - men det gör inte människan till en mobbare.

Paul Lindquist är alltså ingen mobbare, inte heller Mats Gerdau - lika lite som den gröna fullmäktigeledamoten är hörande. Är det någon som är en nätmobbare är det jag, och en man som i sin iver att leka domare lägger ett kollektivt ansvar på ett helt parti för att någon eller några har missuppfattat en situation och klantat sig därefter...

Länkar:

2011/01/24

"KÄNN INGEN SORG FÖR MIG, GROZNY...?"


Onödigt lidande är onödigt lidande oavsett var någonstans på jorden lidandet uppstår och vilka som än må drabbas. Nu råkar Ryssland ut för ännu ett vidrigt terrordåd, och trots att jag må ha mina synpunkter på det ryska ledarskapet och landets politik så känner jag naturligtvis med alla de som drabbats av en eller flera galningar som sprängt sig själv tillsammans med ohyggligt många helt oskyldiga människor som bara råkade vara på fel plats vid fel tillfälle...

Jag är ju ständigt rädd för Ryssland skall gå tillbaka till den totalt totalitära stat man var under namnet Sovjetunionen och som var ett ständigt hot mot alla grannländer som inte dansade efter Kremls stalinorgel. Terrorismen har som mål att driva igenom en samhällsförändring eller underminera ett statsbygge. När Taimour Abdulwahab tack och lov visade sig vara ett klantarsel som inte kunde göra det han hade tänkt, så var ju tanken att han skulle skapa ett räddare Sverige, ett mer slutet Sverige - ett Sverige som fegade ur. Men där vår demokrati är stark och med största sannolikhet bara hade blivit lite kantstött ifall Taimour Abdulwahab hade lyckats ta med sig ohyggligt många oskyldiga julhandlare i döden så är situationen i Ryssland en annan.

Ryssland är knappast en demokrati, och Ryssland lär få ännu svårare att hitta rätt när ständiga terroristattacker plågar ryssen. Tjetjenska separatister eller andra extremistfraktioner kan kanske tycka att tjänar på ett Ryssland som slår tillbaka på ett sätt som bara maktfullkomliga stormakter brukar göra. Det som terroristerna tycker att de tjänar på är något som inget grannland tjänar på - absolut inte små länder i Rysslands omedelbara närhet som stoppat huvud i sanden och drömmer önskedrömmar om en stor granne i öster som någon gång skall bli en stabil demokrati utan revanschistiska och aggressiva ledare...

Onödigt lidande är onödigt lidande oavsett var någonstans på jorden det inträffar och därför är 30, 40 eller 50 dödade och betydligt fler svårt sargade människor på Domedodovo-flygplatsen precis lika förödande för mänskligheten som 30, 40 eller 50 oskyldigt dödade afghaner eller lika många som går åt på Haiti i spåren av jordbävningen där för mer än ett år sedan. Ryssar, tjetjener, georgier, haitier, kambodjaner, somalier - alla lika mycket värda, där nyheten inte bör handla om det var en eller två svenskar som strök med i Moskva ikväll. Det var människor, världsmedborgare, som mötte domedagen på Domedodovo - och alla är värda precis lika mycket sorg...

Bloggar: Böhlmark

2011/01/23

DRÖMMAR OM NUDER - DRÖMMAR OM ROSOR


Det var riktigt längesedan jag drömde något som etsade sig fast i det medvetna under drömmandet, men nu har det hänt igen. Kanske, måhända eller rent av troligtvis som en följd av allt det som skrivits om ny partiledare för sosseriet och cirkusen i det före detta statsbärande partiet. Drömmen kom, och eftersom den handlar om fyra röda rosor och Pär Nuder så känner jag att det är rätt tillfälle att delge läsekretsen detta alster av mitt undermedvetna konstskapande den här dagen så Mats Knutsson lyfter fram Nuder som han som trots ett idogt ”nejande” kommer att få frågan om han inte ändå kommer att kunna tänka sig att säga ”ja”...

Jag låg där i min stökiga säng, lakanen låg huller om buller på ett sätt som brukar bli resultatet av 2 kubikmeter ister som sover oroligt. Den obligatoriska mogonmöken följdes av de lika obligatoriska kliandet i håret både på skallen och mellan benen. Det hade varit en underlig natt, där olika individer som jag inte alls känner eller bara har haft en ytlig bekantskap med dök upp och gjorde mig förvirrad.

Precis som i verkligheten låg jag där i min stökiga säng. Lakanen låg huller om buller på ett sätt som brukar bli resultatet av 2 kubikmeter ister som sover oroligt. Det kliades i hår, både där uppe och där nere, strax efter det jag lättat på gastrycket i tarmpaketet. Ungefär samtidigt så öppnades dörren om min favorit-sosse alla kategorier uppenbarade sig iförd en härligt mjuk morgonrock med sossarnas vanskapta ros inbroderat på det vänstra bröstet. Det var Helene - Helene Hellmark-Knutsson – som gjorde entré och kvittrade lika ljuvt som en näktergal samtidigt som hon öppnade fönstret på vid gavel för att vädra ut de dofter som brukar göra mig sällskap medan jag sover...

”- God morgon Fredrik, tänk vad den här dagen skulle kunna vara underbar? Men det kan den inte bli, eftersom illvilliga krafter i partiet tänker sno min Nuder från Sundbybergs Stadshus AB. Kan du inte göra något, Fredrik? Något som gör att han inte blir ordförande Nuder...?”

Jag harklade mig och rensade luftrören efter en natt där jag legat på rygg och likt en strandad öring kippat efter andan mest hela natten, samtidigt som jag funderade lite över vad Helene förväntade sig av mig egentligen. Jag var ju en meningsmotståndare, jag var ju paria i sosseriets ögon eller hade något hänt?

” – God morgon min ros, men vad skulle jag kunna göra för att rädda kvar Nuder på en plats där han ingenting gör och ingenting gjort? Även om jag skulle uppskatta att få Nuder som motståndare...” och längre kom jag inte innan Helene tryckte handen för min mun.

” – Men Fredrik då! Har du glömt att du blev utsedd till Överste Nätrot när alla nätrötter satt och söp på Zum Franzikaner häromkvällen? Du är ju inte moderat längre, du är sosse och vi är så glada att du följde i Spiras djupa fotspår.”

” – Men hallå? Hur skulle jag kunna ha blivit sosse bara sisådär? Har det att göra med att mitt parti, det som du påstår var mitt gamla parti, aldrig har uppskattat mig och att jag aldrig fått bli en Mode-fån?” hörde jag mig själv kväka fram, plågsamt medveten om att det mycket väl skulle kunna bli så att mitt ego tog mig på sådan irrvägar som Helene påstod.

” – Du förstår, Fredrik, att precis så var det. Nu har jag investerat så mycket i att ha Nuder i Sundbybergs Stadshus AB att jag måste se till att han stannar. Där kan du hjälpa mig...”

” – Jag trodde det var Förvaltarens hyresgäster och Sundbybergs skattebetalare som investerat i Nuder, och inte du Helene” hann jag få ur mig innan Helen röt ifrån...

” – Det är ju jag som är Sundbyberg, oavsett vad den smilfinken Nygren inbillar sig när han leker bror duktig i kommunhuset. Det är jag som är Sundbyberg och jag som Sundbyberg måstre få ha Nuder ifred! Punkt!! Slut!!!” och där slogs dörren upp och en annan Helen gjorde entré.

In med frukosten kom Helene Fritzon, Skåne-sossarnas Nuder-jagare – kvinnan som först av alla lanserade Nuder som ny ordförande i partiet. Fritzon snubblade till och min frukost av en stor iskall apelsin-Fanta, en bit tosca-kaka samt en näve skumtomtar landade på den första Helenes morgonrock. Helene Hellmark-Knutsson blängde surt på Helene Fritzon, och mumlade något om att det där var väl lågt och att hon minsann inte skulle ge sig – Nuder skulle stanna i Sundbyberg!

Helene Fritzon tar fram en ny iskall Fanta, några nya skumtomtar och en ännu större bit Toscakaka och börjar prata om att jag borde ta och föra fram Pär Nuder som ny partiledare i min roll som stark opinionsbildare för sosseriet. Men jag tvekar trots att jag tror att Nuder skulle vara ett bra namn, för mitt gamla parti moderaterna alltså. Nuder har kränkt mig djupt när han jämförde mig som det köttberg jag är med en generation av skåpsupande halvalkoholiserade och kroniskt rökande fyrtiotalister. Jag är och förblir långsint, och det lät jag Fritzon förstå, och i dörren såg jag Hellmark-Knutsson titta in medan hon gjorde tummen upp...

Men så rasar då Helene Hellmark-Knutsson in genom den där springan i dörren, inputtad av ytterligare en skön sossekvinna i form av den yppiga ledarskribenten Katrine Kielos som tydligen också måste lägga sig i diskussionerna. ”Jag vill bara att du skall veta att Pär Nuder minsann är en riktig karlakarl, en riktig man – en sån som du aldrig kommer att bli Fredrik. Jobbar för att han lämnar Sundbyberg, och du kan känna dig lite tryggare när du går ut och försöker ragga sådär löjligt patetiskt som bara du kan...”

Jag kände mig kränkt och sårad över att Katrine Kielos, denna sossarnas svar på Charlize Theron, hade så låga tankar om mig. Hur kunde hon döma mig utan att känna mig? Hade Björn Fridén spritt elaka rykten om mig sedan han började ligga sked med hela Aftonbladets ledarredaktion? Vad grundade sig allt i, varför ville alla att jag skulle spela med i deras smutsiga spel för att få fram en ny ledare – Nuder eller inte Nuder...

Och som det inte räckte med tre sossiga skönheter som stod där och grälade öppet om vem det var som skulle bli mannen i deras liv, åtminstone fram till hösten 2014, så ramlade en fjärde sosse in i rummet – Veronica Palm! Snygg som få trots sin dåliga hy, med en sensuell blick, välsvarvade spiror och en röst som kunde få asfalt att smälta kastade hon sig över min säng och ruskade om mig medan hon halvskrek ” – Fredrik! Vill du inte ha mig längre? Vad gör du här med de här högerhäxorna?” och när hon tittade in i mina sömndruckna ögon med sin avväpnande dito så hände något som jag bara kan minnas sedan de där fyra tillfällena då jag producerat mina barn – det ryckte till strax nedanför ölmagen och det blev fuktigt i de sunkiga boxer-kalsipperna. Jag vaknade och konstaterade att Veronica Palm var droppen som fick bägaren att rinna över – och jag var inte ett dugg klokare över vad jag skulle tycke eller inte tycka om Nuder som huvudmotståndare...

Länkar: SvD, SvD, DN, DN, DN TV, AB, Expr, Expr
Bloggar:

SÖNDAGSSIFFROR FRÅN SIFO - S OCH SD


Det var väl en himla tur att det dök upp en ny opinionsundersökning från SIFO den här söndagsmorgonen, så att man kunde släppa grottandet om vem eller vad som skall ta över efter Mona som partiordförande. SIFO släpper siffror som säger samma sak som andra opinionsinstitut redan har sagt - att Moderaterna är störst, att sosseriet är klart distanserade och att det finns ett gäng småpartier som lever farligt...

Trots att man inte har en ledare, inte någon politik eller någon utstakad väg in i framtiden så ökar socialdemokraterna vilket tyder på att åtminstone några av de 1907 som SIFO snackat med antingen har rökt på eller käkat hallucinogena svampar. Hur annars kan man förklara att ett parti som bara är ett namn har ett ökande stöd? Kan det finnas någon annan förklaring till den, förvisso ej statistiskt säkerställda, ökningen som sosseriet kommer dra sina växlar på? Kan en monopolställning i mediabruset spela in, där allt handlar om vem som skall ta över och där ingenting - fullt förståeligt - handlar om en regering som inte behöver anstränga sig ett dugg?

Skall man tro slaviskt på SIFO:s siffror så finns det några intressanta hållpunkter att stirra in sig på, och den riktigt goda nyheten är att Vänsterpartiet är minst och pyttelitet nuförtiden. Nätrötter och Vänsterbloggare har med illa dold entusiasm tidigare konstaterat att KD är ute på en lång och plågsam ökenvandring - men där ändå KD verkar ha mer luft under vingarna än det parti där Ohly biter sig fast. Vänsterpartiet minskar mest, Vänsterpartiet är minst och frågan är vad det får för effekter på en ledarstrid i vardande...?

KD ökar som sagt, tillsammans med sosseriet mest av alla partier. Återigen har KD näsan över vattenytan, och trots att marginalen till den skräckinjagande 4%-spärren är liten så andas uppgången ändå någon form av hopp inför framtiden. Centerpartiet står närmast still och balanserar strax ovanför samma 4%-spärr - utan att kunna känna sig säkra på framtiden. Så länge våra Alliansbröder och Allianssystrar ändå mäktar med att hålla sina alltför små positioner så känner jag mig lugn. Folkpartiet ligger i ett ingenmansland med sina 7% och jag förstår de krafterna som verkar för ett samgående mellan FP och C - eftersom ett sammanslaget liberalt parti skulle få en betydligt starkare förhandlingsposition och utrymme att nå ut till väljarna.

SD minskar men är trots det Sveriges tredje största parti bland oss som har ett externt bihang mellan benen. Det finns ju de som säger att vi män är mer korkade än kvinnan, att vi är alldeles för lättpåverkade men samtidigt känslomässigt avtrubbade. Idag förstår jag argumenten bättre än någonsin, eftersom vi män i en större utsträckning än kvinnor gärna bestraffar hela folkgrupper kollektivt för något som vissa rötägg gör. Det är tragiskt, men är det någon morgon man skall skämmas över sin könstillhörighet är det en morgon då man får höra sådana nyheter - som att SD är det tredje största partiet om vi män får välja...

Så då undersökningens sorgebarn och orsaken till att jag denna söndagsmorgon har satt på mig betonghatten och fått huvudvärk på köpet - mina nya Moderater. Visst, vi är störst och visst, mer än var tredje väljare tycker fortfarande att vi är det mest tilltalande partiet men samtidigt är den tidigare kroniska framgångskurvan bruten för. Vi minskar, förvisso inte heller det något som är statistiskt säkerställt, och nu började jag må illa också.

Jag kräver en kriskommission! Jag vill att vi börjar höras och synas igen! Jag vill att vi visar vår styrka när motståndaren är som svagast! Jag vill att vi här och nu bestämmer oss för att slutgiltigt ta klivet in i historieböckerna som det parti som faktiskt snodde kläderna av sossarna och gjorde dom nakna för att sedan klä oss i deras utstyrsel, men där ändå lite av våra pråliga accessoirer kan skymta innanför vadmalstyget...

Länkar: SvD, Expr,

2011/01/22

ÖSTERBERG? - JA! JA!! JA!!!


Igår var det Nuder som låg i vinnarhålet, idag säger Nuder "nej, nej, nej" och trots att ingen tror på hans användning av ett ord som markerar motvilja så är det idag en helt annan sosse som verkar vara i fokus för rollen som Monas efterträdare - Sven Erik Österberg...

Jag tycker att Sven-Erik Österberg verkar vara en rekorderlig karl, med fötterna på jorden och sedan tiden som spermie fast förankrad i arbetarrörelsens värderingar och ideologi. Men är Sven-Erik Österberg verkligen rätt person för en desperat sökande socialdemokrati? Är Österberg mannen som väljaren kommer att kunna associera med förnyelse, med progressivitet och ett djävlar anamma som våra motståndare skulle behöva redan nu, i sitt tillstånd av upplösning och ledarlöshet? Jag tror det inte, lika lite som jag tror att Pär Nuder skulle vara den personen eller att Veronica Palm, som står för mer av den politik som väljarna övergav i valet, skulle vara lösningen på det stålbad som rörelsen inte kommer upp ur trots att hon är denna som är karismatisk - ett krav från partiet.

"Han öppnar för ja, ja, ja" är rubriken i partiets kvällstidning och att Sven-Erik verkligen vill bli partiledare förstår man när han låter sig fotograferas medan hanses hund slickar honom i det skäggiga ansiktet. Det är en söt bild, rent av charmig och skall väl ge läsaren en annan bild än den gängse bilden av mannen som kan bli ny partiordförande. Den gråa, tråkiga och intetsägande mannen Österberg gosar ju med hundar alltså finns det något härligt i honom som ni inte har upptäckt ännu är det budskapet som vi som läsare skall fås att tro.

Sven-Erik Österberg har varit med i sosseriets högsta ledning under Persson-eran, under Sahlin och under hans tid på toppen av det röda berget så har ju allt faktiskt gått utför. För mig är Österberg en synonym till den politik som faktiskt lett socialdemokratin dit där den är idag. Förnyelse eller förnyare är två ord som jag absolut inte associerar med en man som varit med på toppen utan att göra avtryck.

Redan under valrörelsen fick jag höra om att Sven-Erik Österberg hade börjat positionera sig inför det partiledarskifte han anade i takt med att sossarnas opinionssiffror pekade nedåt. Redan då hade han uppenbarligen klart för sig att han ville ta över efter Mona, och allt vad som heter "nej" från Österbergs mun har bara varit ett spel för gallerierna.

Men om han visade energi och vilja att ta över där och då så är det ingenting som vi har märkt sedan Mona tillkännagav sin avgång. Som gruppledare för sosseriet i Riksdagen så skulle Österberg ha trätt in som en naturlig ledargestalt när Mona gjorde sig osynlig. När partiet skrek efter en tillfällig ledning så har Österberg hållit sig undan - när han skulle kunna ha visat vad skåpet skulle stå. Det är svagt ledarskap, det är inget ledarskap och det är just nu den gängse bilden av det största oppositionspartiet.

Österberg kanske säger "Ja, ja, ja!" och om den dagen kommer då socialdemokratin ger Österberg titeln partiordförande så kommer även jag och om jag tror rätt även stora delar av oss som gärna ser en fortsatt ökenvandring för socialdemokratin utbrista i ett unisont "Ja! Ja!! Ja!!!"

Sven-Erik Österberg från Skinnskatteberg är ingen förnyelse. Sven-Erik Österberg är i mina ögon ingen man som kan lyfta socialdemokratin och inge nytt hopp hos de hopplösa. Sven_erik Österberg blir ingen tilltalande ledargestalt bara för att han låter hunden slicka honom i fejset i en söt idolbild på Aftonbladets framsida. Problemet är bara att ingen annan av de andra tänkbara kandidaterna är ett dugg mindre dåliga än Sven-Erik. Bäva månde socialdemokratin...

Länkar: AB1, AB2, AB3, Expr, SvD, DN
Bloggar: Kent, Mary, KGBöhlmark

2011/01/21

TOKMODERATEN KOMMENTERAR BILLSTRÖMS KOMMENTERANDE


Från många olika håll i min omgivning har jag fått höra kommentarer om att jag borde kommentera de kommentarer som vår kommenterande migrationsminister haft som kommentar till en efter kommentarer ständigt sökande press under dagen som gått. Eller kommentarer eller kommentarer, det handlar väl snarare om att Billström kommenterar att det rör sig om en tredjepartsuppgift som han och regeringen inte har anledning att kommentera.

När då några av mina läsare i olika kommentarer vill få mig att kommentera Billströms kommentarer och kommenterande om ett ämne som han bestämt sig för att inte kommentera kan jag ju inte hålla inne med mina kommentarer om ett ämne som jag som politisk fribajsare nog skulle ta och kommentera, eller inte...

Vad handlar då dessa krav på mina kommentarer om? Om hur jag kommenterar de kommentarer som Billström lämnade för att klargöra att han minsann inte tänkte kommentera någonting som har Wikileaks och tredjepartsuppgifter som källa till ett par kommentarer? Billström lyckades med en klockren mediahantering klargöra att hans kommenterande utsträckte sig till att han inte hade några kommentarer - titta på klippet och kommentera gärna vem som framstår som dummast.


Jag kan inte kommentera vem som jag upplever som mest korkad i Rapport-klippet, han som inte vill kommentera eller hon som inte fattar att han som inte vill kommentera och inte kommer att kommentera inte tänker att kommentera något över huvudtaget oavsett hur mycket hon än ber om kommentarer.

Vad blir då min kommentar till dessa kommentarer och icke-kommentarer från en man som inte vill kommentera eller en journalist som inte ger sig förrän hon har fått en kommentar?

Min kommentar blir naturligtvis: "Inga kommentarer!"
Jag kan inte kommentera några kommentarer som inte kan kommenteras eftersom de handlar om tredjepartsuppgifter och då rimligtvis borde ha hunnit bli fjärdepartsuppgifter när jag väl ombedes att kommentera något som jag med all välvilja i världen kan kommentera.

Det jag kan kommentera är att det här knappast var något som kommer undan vidare kommentarer från en blodtörstig presskår eller en ännu vidrigare motståndarpöbel bland nätrötterna. Ibland är det bäst att faktiskt kommentera något som kanske inte borde kommentera för att inte framstå som helt imbecill när man vägrar kommenterandet. Med det så avslutar jag mina kommentarer med kommentaren: Inga mer kommentarer. Sug å svälj, trevlig helg...

Länkar: AB1, AB2, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, Expr1, Expr2

DE FYRAS GÄNG OCH EN GRÅ TANT...


Det borde börja brinna i knutarna nu, för Berit Andnor och sosseriets valberedning. Det är knappt två månader kvar till den dagen kommer då Mona Sahlins efterträdare skall väljas att ett parti som idag kan anses var utan såväl ledning som politik. Vem skall Berit Andnor trolla upp ur hatten, vem skall bli den där räddaren i nöden för ett parti i desperat behov av förnyelse och nytändning...?

Hittills har Sven-Erik Österberg haft de största möjligheterna att ta över men något säger mig att det som var i princip klappat och klart inte längre är det. Sven-Erik Österberg har inte spelat sina kort rätt som gruppledare under den ledarlösa tid som de facto har varit sedan den dagen då Mona sade tack och adjö. Sven-Erik Österberg har varit lika osynlig som Mona, och hade han bara klivit fram och visat viljan att leda - som är hans roll som gruppledare när partiledaren har valt att ta på sig osynlighetsmanteln - så hade allt varit sådär klappat och klart som det nu inte tycks vara.

Det är med inte allför lite skadeglädje som jag sitter bredvid och tittar på hur positionerandet sker, vilka kandidater som lyfts fram och vilka som tackar nej när de förmodligen menar ja och hur en tidigare förnedrad Göran Persson-lakej nu kan ha tryckt ner sig i Andnors trollerihatt. Pär Nuder är namnet som nämns allt oftare, och han trivs nog bra i den där trollerihatten med sin bakgrund som Peters röst i den tecknade versionen av Narnia...

När man lyssnar in sig på vad de som faktiskt skall vara med och påverka partiledarvalet egentligen tycker så är det svårt att befria sig från känslan av att proceduren och kandidaterna liknar valet mellan pest och kolera där det är omöjligt att säga om Nuder är pest och Österberg kolera eller tvärtom. Med Micke Damberg och Veronica Palm som två andra aspiranter finns det ytterligare två farsoter att välja mellan, svininfluensa och vinterkräksjuka måhända? Det är de fyra det talas om, tillsammans med Lena Sommestad, och alla fem har det gemensamma att de är gråa, intetsägande, tråkiga och fallfrukten i ett parti där man redan glufsat i sig de finaste frukterna.

Oavsett om Pär Nuder är pest eller kolera för Rörelsen så finns det enligt uppgifter ett gediget stöd här och där för att välja den riksdagslöse Nuder till ny partiordförande. Nuder är i mina ögon för tid och evighet förknippad med rollen som - nej, inte som Peter i Narnia - storbonden Perssons lydiga dräng. Förnyelsen av socialdemokratin med Nuder är att gå tillbaka till Persson-eran och allt vad den innebar för socialdemokratins hädanfärd som det enda statsbärande partiet. Men välj ni Pär Nuder, välj Nuder om han nu spelar samma spel som sin mentor där ett nej egentligen betyder javisst, välj Nuder och ni har en ännu lite jobbigare uppförsbacke att ta tag i...

Visst är det underbart att veta att man skulle kunna ha skrivit liknande haranger om Österberg, om Damberg, om Sommestad och om Palm - den som väljarna överlag tror på - utan att vara alltför oärlig. Socialdemokratin har en kris av enorma dimensioner, och jag tror inte att någon av de fem har förmågan att väcka liv i ett döende parti. Jag kan ha fel, jag kan vara så politisk blind att jag inte ser hur tilltalande Sommestad är, hur spännande Österberg ter sig, hur entusiasmerande Damberg blir i en ny miljö, hur pragmatisk Palm kan vara det behövs och hur färgstark Nuder egentligen är. Jag kan vara fel, ute -men då är nog många fler fel ute. Sosseriet har ingen naturlig efterföljare till Mona Sahlin, ingen tillräckligt bra iallafall och det är ju... skojigt?

Länkar: AB1, AB2, Expr1, Expr2, SvD,
Bloggar: Röda Berget,

2011/01/19

TOKMODERATENS AVTACKNING AV MONA...


På förekommen anledning, och det betyder i det här fallet ett blogginlägg författat på ett rött berg, så känner jag nästintill tvingad att skriva ett inlägg till om det puss- och kramkalas som dagens partiledardebatt utvecklade sig till. Peter Johansson, det röda bergets representant i bloggosfären, skrev följande elakheter strax efter det att Mona fått presenter och lovord av de tre vise männen och små gröna glas av en vilsen kvinna:

"Reinfeldt och det övriga Borgeriet hyllar Mona Sahlin med vackra ord och fina gester. Det gör mig inte så lite illamående. Det ni sa om Mona Sahlin för ett år sedan gäller även idag.

Inte ens TM (läs:TokModeraten) håller stilen."

Klart slut, over and out och där blev jag visst spritt språngande galen...

Antingen hade inte Peter läst vad jag hade skrivit om Mona - möjligen pyttelite mildare i tonen än vad jag brukar vara när jag skriver om Mona. Det var ju ett inlägg där iallafall jag tyckte att jag var tydlig nog med att uttrycka min djupa tacksamhet för Monas insatser som Alliansens främsta vallokomotiv, ett lokomotiv som blev ännu lite starkare när tågmästare Ohly tilläts embarkera tåget.

Men Peter Johansson skall få det han längtar efter, ett litterärt lustmord på den kvinna som inspirerat mig som bloggare mer än någon annan svensk politiker. Johansson skall få ett fantasifoster om hur det kunde ha låtit om det illusoriska riksdagspartiet Tokmoderaterna, löst förbundna med de Nya Moderaterna och med de Gamla Moderaterna som frö, hade skickat upp sin psykotiska partiledare för att begära replik på fru Sahlins anförande under dagens partiledardebatt.

Skyll inte på mig, jag hade tänkt att vara en respektfull man en dag som denna - skyll på det Röda Berget som fick mig att gå igång och snedtända med sina insinuationer om att jag har blivit snäll, mesig och blödig...

Så väl bekomme, Tokmoderatens avtackning av Mona...

"Herr eller fru Talman, eller vad du nu är för nåt.

En dag som denna är det naturligtvis på sin plats att tacka Mona Sahlin för sin över 30 år långa politiska gärning i sosseriets sold. Jag tror hela det svenska folket ställer sig bakom mitt ärligt menade "Tack för allt Mona!" - denna kvinna som haft otroligt många år i Rörelsen men ändå lyckats med bedriften att bli den partiordförande som fick sitta kortast tid på posten.

Mona Sahlin kvoterades in som partiledare för lite mindre än fyra år sedan, när hennes parti hade bestämt sig för ett kvinnligt ledarskap. Alla andra tänkbara och otänkbara kvinnor på framträdande positioner valde att tacka nej till uppdraget, partiet fick ta och plocka upp fallfrukten. Mona ville ta över, Mona hade erfarenheten att ta över, Mona var kvinna - att väljarna sedan var långsinta och mindes den så kallade Toblerone-affären alltför väl kan väl knappast Mona anklagas för. Men Mona ställde upp när ingen annan ville, Mona tog sig an en närmast omöjlig uppgift och visade mod - hon försökte vinna ett förtroende hon inte kunde vinna...

Att Mona Sahlin och jag inte delar grundläggande politiska värderingar speciellt ofta, eller nästan aldrig, är väl ingen nyhet för er som är korkade nog att lyssna på mitt dyngspridande. Men Mona Sahlin har gjort mycket för HBT-rörelsen - som de andra efter mig säkert kommer att ta upp - men jag väljer att ta upp Monas engagemang för de med multipla personligheter.

Sällan har väl bilden av en person med multipla personligheter varit så tydlig som när Mona lät Sverige veta strax efter valet att hon gått till val med en politik som bara den ena av hennes personligheter stod upp för. Den andra personligheten hade faktiskt rynkat föraktfullt åt en sosse-politik som absolut inte kunde vinna några val, och precis så blev det ju. Ett fiaskoval, och båda personligheterna var dömda till att lämna en post de hade tänkt dela på under lång tid framöver.

Under tiden tog den personlighet som varit kritisk mot den andra personlighetens politiska vägval över och höll några brandtal inför ett förtroenderåd som inte hade något förtroende kvar för sin ledare. Talen var så bra att man nästan fick utbildningsminister Björklund att ansluta sig till ett parti han föraktat under hela valrörelsen...

Oavsett vad Mona lämnar för olika, spretande budskap i sitt politiska testamente så är mina tydligaste minnesbilder Monas olika men otroligt okonventionella klänningar under olika festligheter. Senast det begav sig var det Nobelfesten, och Mona hamnade som i alla modeintresserade människors blickfång - helt plötsligt smakade inte maten längre gott, musiken lät falsk och stämningen dog.

En politiker som inte berör, som inte skapar uppmärksamhet eller märks, en politiker som bara är osynlig och lika kontroversiell som en klick räksallad på en grillad med bröd behövs inte i Sverige. Mona Sahlin har alltid berört folk - genom sitt sätt att vara, genom sitt sätt att prata och genom sitt sätt att vara personlighetskluvet pragmatisk. Mona Sahlin kommer alltid att ha en plats i min hjärna, i det medvetna eller det undermedvetna.

Jag kommer att sakna dig Mona, och möjligheterna att få vara rolig på din bekostnad. Jag kommer att sakna dig Mona, för när du nu flyttar in i historieböckerna och skaffar en övernattningslägenhet i källaren under Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Grängesberg så lämnar du mig inspirationslös och orkeslös. Jag är uppriktig när jag säger att jag minsann kommer att sakna mig precis lika mycket som du kommer att sakna mig...

Så till presenten. Här har du fått en iPod av statsministern, några träd av någon annan och ett glas av Maud - då var det svårt för mig att komma på något passande. Det fick bli ett särtryck med alla olika avsnitt ur Monas Jul, något att sätta sig ner med bredvid Bosse och nicka igenkännande åt samtidigt som er CD-spelare kör Lasse-Stefans "De sista ljuva åren" för femtioelfte gången. Varsågod och lycka till.

Kram? Nähä du, då kommer du att känna att jag har erektion. Det får jag alltid i talarstolen..."

Det här var inget jag ville göra, jag hade annat att göra egentligen. Men det blev ett "måste" när en Nätrot anklagade mig för att hyckla om Mona Sahlin, att jag skulle spela rollen som snäll och ständigt vänlig. Jag har ju alltid haft samma plumpa linje gentemot Mona Sahlin, en linje jag som jag knögglar ihop och kastar bort den dagen då Mona inte längre är ordförande Sahlin. Jag hade tänkt försöka vara lite, pyttelite, respektfull en dag som denna men då blir man kallad hycklare...

Länkar: SvD, DN, Expr, AB

2011/01/18

DEN MODERATA METEOROLOGEN...


Många är de som på sistonde börjat med att kalla vår försvarsminister Sten Tolgfors för en Bagdad Bob-kopia men i Sverige finns bara en riktig dubbelgångare av Saddam Husseins informationsminister och det är sosseriets partisekreterare Ibrahim Baylan. Sten Tolgfors är mer av en selektivt seende meteorolog, en man som i all sin naivitet och välvilja helt enkelt blundar för att det borta vid horisonten i öster minsann kan finnas mörka moln eller att det blåser upp till orkan inne i den kvadratiska byggnaden på Lidingövägen...

Det sägs att man fått hybris när man börjar skriva om sig själv i tredje person, och i så fall tänkte jag ta mig an det spåret och berätta om varför jag en gång i tiden faktiskt blev moderat och om att skälen för att jag fortfarande är det inte är desamma. Hade jag gått på samma parametrar som jag anammade under tonåren så hade jag med största sannolikhet redan lagt mig i fosterställning och vomerat ymnigt över hur min hjärtefråga numera är en parentes för mitt parti. Eller hur skall man annars tolka debattartiklar av partiföreträdare i Försvarsutskottet där man drar paralleller mellan en snabbmatskedja och det nya insatsförsvaret?

Redan i 14-15-årsåldern hade unge herr Antonsson bestämt mig för att försöka bli yrkesofficer i det enorma invasionsförsvar som Sverige hade under det Kalla Kriget. Det fanns skäl till att Antonsson redan då var försvarskramare och anledningarna hette Sovjetunionen och Estland. Estland var det land som Antonssons mor flydde ifrån när Röda Armén rullade in för att "befria" Estland för andra gången. Sålunda fanns det en fullt rationell förklaring till varför unge herr Antonsson hela tiden oroade sig för vad Lars Ohlys mönstersamhälle kunde tänka sig att göra med ett annat litet grannland om inte det lilla grannlandet höll garden uppe...

Det mest klarsynta partiet i försvarsfrågor under denna era i den svenska politiken var utan tvekan de gamla moderaterna, och tillsammans med Bohmans tilltalande personslighet och det frihetspatos som det blåa partiet stod för så fanns det ingen anledning för Antonsson att leta längre efter ett favoritparti. Allt förstärktes av den landsflyktade modern som tyckte att det tilltänkta yrkesvalet var att jämställa med att bestämma sig för att bli mördare och som dessutom hade sitt eget läger för politisk fostran i köket - allt med ambitionen att unge herr Antonsson skulle bli sosse.

Men Antonssons törst efter såväl ideologisk som egen frihet gjorde att moderaterna blev partiet och officeren yrkesvalet - för en tid iallafall. Yrkesrollen var enbart kompatibel med det parti som faktiskt stod upp för ett starkare försvar, ett försvar anpassat för den omvärld Antonsson då levde i. Men omvärlden förändrades, Estland blev fritt och Sovjetunionen blev mindre och döptes om till Ryssland - hotbilderna förändrades men blev inte mer lättlästa för det. Det starka försvaret fortsatte att vara en av grundstenarna i det moderata partibygget - och så sent som 1993 publicerades ett programförslag som nyktert berättar om hur de gamla moderaterna såg nyktert på ett försvar som idag bara är ett tragiskt minne av tider som flytt...

"Allsidighetens samhälle" hette Moderaternas programförklaring daterad 1993. Visst har mycket vatten runnit under broarna sedan dess, men när det gäller de gamla moderaternas syn på försvaret tycker jag att vi var betydligt mer rätt ut för 18 år sedan jämfört med läget i dag. För de som glömt var vi stod då, när Sovjetunionen hade fallit och när den ryska krigsmakten var ett skämt jämfört med dagens återtagande krigsmaskin, så vill jag delge läsekretsen den försvarspolitik som jag vill förknippa med Moderaterna och ett ansvar för Sveriges säkerhet.

"Det sovjetiska imperiets sammanbrott har skapat avspänning i Europa. Ett entydigt hot mot den europeiska freden kan inte längre utpekas. Istället växer en väv av nya hot fram. Nya nationella och etniska konflikter tornar upp sig. I spåren av planhushållningen växer inte alltid samhällelig stabiltet fram. Mängder av vapen och förgörelsemedel finns kvar, inte minst i vårt närområde."

Klarsynt och hyfsat korrekt även med situationen i vårt närområde även nu. Skillanden mot 1993 och 2011 är att det inte alltid stabila Ryssland numera köper moderna vapen från NATO-länder, angriper grannar i nationella-etniska konflikter med tydliga spår av nya stormaktsintentioner. År 1993 fanns inga planer på en rysk gas-pipeline någon mil ifrån det numera avmilitariserade Gotland - en pipeline som kommer att öka den militära närvaron i vattnen utanför vårt land. År 2011 har Sverige godkänt bygget av densamma och som en gardering bestämt sig för att parkera en handfull stridsvagnar i ett förråd på Gotland...

"Den europeiska kontinentens största och militärt starkaste nation, Ryssland, kommer för lång tid framöver att befinna sig i en situation präglad av fattigdom för de många, betydande försörjningsproblem, miljökatastrofer och ohälsa. Spänningarna stärks av att många ryssar lever utanför ddet nya Rysslands gränser. Omvandlingen mot demokrati och marknadsekonomi ger stora möjligheter att lösa dessa problem. Å andra sidan finns en betydande risk för en återgång till en diktatur med stora inslag av revanschistisk politik."

Georgien någon? Bronsstatyn i Tallin och det efterföljande cyberkriget mot Estland? Mördade journalister och fängslade oppositionella? Ryssland av idag är ingen utpräglad diktatur, men inte heller en fungerande demokrati. Ryssland av idag är dock ett land med stora inslag av revanschism i sin utrikespolitik,

"Det är och förblir av största vikt att Sverige har förmåga att försvara sitt territorium. Tvivel om denna förmåga kan äventyra stabiliteten i vår del av världen. Försvaret skall vara så starkt att det förmår avskräcka från såväl snabba överfall som regelrätta invasionsförsök, Det skall också kunna trygga säkerheten kring våra gränser genom att möta varje form av kränkningar. Detta förutsätter att personalen är välutbildad och att försvarets material håller högsta internationella klass."

Kan Sverige idag försvara sitt territorium och med vad? Inte ens försvarsminister Tolgfors kan ju på rak arm säga hur många soldater eller förband vi som land kan sätta upp om det skulle behövas. Vi kan konstatera att det knappast är vår förtjänst att vår del av världen inte har blivit instabil. Det beror enbart på att de numera fria balterna gått med i NATO och att finnarna lärde sig sina läxor vintern 1939-40. Välutbildad personal? Javisst. Material av högsta internationella klass? Jo, om man med det menar korvetter utan förmåga att jaga u-båtar eller försvara sig mot flyganfall. Det finns både personal och material, problemet är att det finns för få och för lite...

"Den allmänna värnplikten och totalförsvarsplikten skapar bred delaktighet i försvaret av vårt land och bör bevaras. Ytterst är det dock försvarsförmågan, inte värnplikten i sig, som är det centrala, varför avvägningar mellan personella insatser och anskaffning och underhåll av material kontinuelrligt måste genomföras för att bästa möjliga försvarseffekt skall uppnås."

Den allmänna värnplikten är numera historia och i sina tal om försvaret låtsas inte ansvarigt statsråd om frivilligorganisationerna. Det handlar snarare om att få alla försvarsvänner att börja tala väl om det nya insatsförsvaret för att underlätta rekryteringsprocesserna som redan börjat visa sig vara alltför optimistiska.

"Försvarets fredsorganisation skall utformas helt i enlighet med krigsorganisationens krav. En ny säkerhetspolitisk situation kommer att ställa ökade krav på närvaro och beredskap framförallt vad gäller flyg och marina stridskrafter. Insatsberedskap och snabbhet i arméns förband gynnas av en fredsorganisation i form av brigadförband. Under 1990-talet skall kvalitet och rörlighet ges en större betydelse."

Brigader? Brigader? När, var och hur gjorde vi oss av med den sista brigaden för att istället börja förlita oss på bataljoner? Närvaro? Beredskap? Vilken beredskap kan man upprätthålla med en u-båt under ytan och ett gäng korvetter som inte ens med den bästa fantasin kan anses vara färdigrustade? Vilken beredskap kan man lyfta fram med ett flygvapen där piloterna endast kan anses slagna av Nordkorea när det kommer till flygtid och övande?

"Kvantiteten kan dock inte sänkas hur långt som helst för att höja kvaliteten på våra förband. Sveriges geografiska utbredning gör att försvaret måste ha en storlek som är tillräcklig för att hela landet skall kunna försvaras."

Sju manöverbataljoner, två flygbaser och en utbildningsbas i flyget, en enda riktig marinbas och Sverige har sedan länge passerat det som kan anses vara anständigt för ett rikt land med icke alltför lättlästa väderprognoser i öster.

Men vi har vår moderata meteorolog till försvarsminister som bara ser solsken och stiltje när andra anar oväder och röd storm. I Tolgfors värld kan man glömma gummistövlar och paraply, i de nya moderaternas nya försvarspolitik tar man ingen hänsyn till att ett omslag kan komma fortare än man hinner byta om. Ibland känns det skönt att vara stock-konservativ och krasst konstatera att det var bättre förr...

Länkar: SvD1, SvD2, AB, Expr

2011/01/17

NÄR KUNGLIGHETER KOPULERAR...


...så är väl en av anledningarna till att det leks "gömma korven" att man skall producera en arvtagare, en kommande regent över oss svear, de där götarna och alla andra som numera lever innanför konungarikets gränser.

Som den rojalist jag är och förblir så blir jag rörd till tårar över att H.K.H Kronprinsessan Victoria och hennes Prins Daniel lyckats med sin uppgift att genom lite kungligt kopulerande skapa vår blivande kung eller drottning - allt enligt trovärdiga mediauppgifter: läs Gert Fylking på Rix FM, som läckte sin kompis Daniel Nyhléns tvärsäkra scoop innan någon kvällstidning hann med att trycka upp en braskande löpsedel eller en extraupplaga...

Om uppgifterna från Fyling strax efter 22.00 rakt ut i etern nu stämmer - vilket jag tar för för givet med Vickans klänning på Nobelfesten kvar på hornhinnan och med Monas festblåsa i mitt undermedvetna - så har säkert planerandet av det framtida familjelivet kommit igång på allvar i det fördolda. Vem vet vad prins Daniel av Ockelbo tar sig för nu när hustrun är i Abu Dhabi? De kungliga tu vet säkert redan vad som väntar när storken flugit förbi, och barnkammaren på Haga kan redan i förväg dekoreras i ljusblått eller chockrosa av de hantverkare som nyss lämnade det vackra lilla palatset efter idogt renoverande.

Efter ett minst sagt turbulent år för vår älskade kungafamilj, med både en bruten förlovning, ett praktfullt bröllop, en bok om Hans Majestät Konungen och kaffeflickorn och ett ständigt pågående försök från TV4 att kladda ner vår drottning med sin faders snedsteg under Hitler-eran så kommer lite glada nyheter som ett brev på posten, som en stork till Haga.

Glada nyheter? Var det inte en glad nyhet att Madeleine tycks ha träffat en ny man i det stora äpplet? Absolut inte, inte alls en glad nyhet för någon annan än den där Chris och kanske även Madde. Alla vi andra män kunde väl ha fått fortsätta med att gå omkring att inbilla sig att det var just jag var den där mannen som skulle få världens vackraste kunglighet att glömma världens mest korkade Jonas Bergström...

Victorias växande mage är iallafall en glad nyhet och jag hoppas att Victoria när tiden är inne väljer att föda sin kungliga avkomma på det sjukhus som faktiskt är kunglig hovleverantör av kungliga bebisar. Victoria föddes ju på Karolinska, och jag hoppas att närheten till Haga gör att Victoria väljer samma inrättning.

Kanske, kanske kan man då få se Kronprinsessan graciöst kliva in genom portarna till Karolinska sjukhusets förlossningsavdelning tvärs över gatan från min arbetsplats om några månader. Kanske, kanske kan man få höra ett kungligt glädjetjut över att hela framfödandet är färdigt och klart från ett öppet fönster tvärs över gatan från min arbetsplats den dagen då konungariket får sin framtida regent i present av det lyckliga paret på Haga...

Länkar, så småningom: SvD, DN, Expr, AB
Bloggar, så småningom:

ETT FÖRSVAR PÅ VÄG MOT FIASKO...?


Det var fortfarande mörkt ute, och min icke fullt så graciösa kropp hade stora problem att hålla sig i lodrät position på de isiga, hala och dåligt sandade gatorna på väg till bussen och på väg till arbetet. Med ett par slitna gymnastikskor med ungefär samma mönsterdjup som ett par vinterdäck i Gambia tog jag mig ändå framåt, långsamt men osäkert och den promenad som i vanliga fall tar 5 minuter tog nu dubbelt så lång tid.

Medan jag balanserade mig nerför backen mot bussen med tungan rätt i munnen så försökte jag samtidigt läsa SvD:s nyheter i mobilen, en jakt på ett bloggbart ämne och fastnade naturligtvis på en fråga som är en ständig källa till upprördhet - det svenska "försvaret"...

Föga förvånande är försvarsomstöpningen på väg mot något som redan liknar ett fiasko. Myndigheten som ansvarar för rikets trygghet och skydd har till och med i tider av en hög arbetslöshet svårt att fylla sin rullor med nya frivilliga krafter, och vem kunde tro något annat när man erbjuder löjligt låga löner och ger sken av att vara en rätt eländig arbetsgivare. Det svenska "försvaret" ses inte som en möjlighet till en bra karriär, en utvecklingsmöjlighet - och orsaken är naturligtvis det sätt på vilket försvaret hanterats av såväl sin egen ledning som politiker.

Dagens försvar halkar fram, faller och slår sig, reser sig upp men går ner i spagat och allt ser från utsidan bara löjeväckande och tragiskt ut. Man försöker skapa något av något annat innan förutsättningarna är på plats och redan när man försöker kick-starta det nya, det fantastiska och det överlägsna insatsförsvaret så vägrar startmotorn att vara med. Rekryteringen av frivilliga förmågor fungerar inte och detta beroende på att regelverket med alla sina förordningar, lagar och kollektivavtal inte är klara förrän sent år 2012 - om nästan 2 år alltså. Två förlorade år i jakten på ett försvar som inte längre finns...

Jag är moderat och nöjd med det mesta som regeringen tar sig för, men i frågan om försvaret kan jag inte vara nöjd - jag kräks på hanteringen av försvaret. Visst, vi behöver inte horder av cykeltolkande överåriga gubbar för att trygga Sverige och visst var det ett haveri vi ärvde av socialdemokratin som enbart använde försvaret som budgetregulator och förhandlingsobjekt mot försvarsfientliga partier. Men trots det så behövs det något som fungerar hela tiden och inte två år av vacuum. Gårdagens värnpliktssytem skulle ha rullat på tills den dagen kom då alla förutsättningar fanns för att sjösätta det frivilliga försvaret - något som värnpliktstjänstgöringen de facto var under de sista tynande åren.

Nu sitter vi mitt emellan två system och såväl försvarsledning som politiskt ledarskap står med byxorna nere när en reform som drevs igeom för fort och för hafsigt visar sig vara ett fuskbygge där svenskarna inte kan räkna med något skydd om det börjar blåsa i närtid...

Jag skäms över att partiets företrädare i Försvarsutskottet skönmålar bilden av ett tomt, bräckligt och löjligt försvar när han räknar med Hemvärnet - den absoluta majoriteten i det framtida svenska försvaret - när han jämför styrkan i det framtida svenska försvaret med det framtida tyska försvaret. I tyskarnas led räknas bara stående, kontrakterade yrkesmän och yrkeskvinnor medan vi räknar med hobbysoldater utan en tillstymmelse till tung utrustning. Är det ärligt?

Jag skäms när vi vägrar se verkligheten som den faktiskt ser ut och när vi nu får ta konsekvenserna för ett antal alldeles för snabba, rent av korkade beslut som gör vårt land ännu lite otryggare i en värld där tryggheten bara kan anses vara en chimär.

Jag skäms över att vi som ett rikt land med större befolkning än våra grannar ändå lägger ut försvaret av Sverige på "entreprenad" till finnar och balter, till grannar som vet vad krig och förtryck innebär och vad som krävs för att försäkra sig om bästa tänkbara skydd. Vem i hela friden tror på att vi någonsin kommer att ha kraft att visa solidaritet med våra grannar i orostider när vi inte ens klarar av att forma om och rekrytera ett försvar när allt är lugnt och stilla...?

Länkar: SvD1, SvD2, SvD3, DN