EN VÅT DRÖM FÖR KONSERVATIVA...

Jag tillhör den skaran av människor som betraktar mig som konservativ till min läggning, och måhända är det detta som även avspeglar sig i min musiksmak. År 1981, på en badstrand i Rönninge hörde jag för första gången i mitt liv Depeche Modes plingande melodislingor strömma ut ur en vacker flickas bandspelare - och jag var fast. Låtarna från Speak and Spell tog mig med storm, kärleken var total och dessutom besvarad...

För genom åren, de 28 år som förflutit sedan den där dagen då jag hade svårast att välja om jag skulle lägga fokus på den underbara musiken eller min 13-åriga klasskamrats kropp i bikini, så har jag följt med Depeche Mode på deras resa i med- och motgång. Under åren har de utvecklats, och jag har gjort mitt bästa för att utvecklas med gruppen. Under uppväxten bestämde jag mig för att köpa allt jag kunde hitta på vinyl av DM, och jag hade nog allt den dagen då jag behövde pengar och inte längre hade plats för någon kubikmeter med skivor. Allt såldes till en samlare, som säkert var glad - själv förbannar jag ännu den dagen.

Den skivan som jag älskar mest är faktiskt Black Celebration, ett underverk i mina öron. Med låtar som "Stripped", "A question of time", "New Dress" samt de underbara titelspåret så står den ute lite, lite mer än de andra. Och den jag älskar minst är Exciter, en känsla jag nog delar med de flesta devoterade fansen. Men jag älskar allt, oavsett hur det låter sitter jag okritiskt och låter ett idogt lyssnade få mig att älska det där som jag inte föll för direkt...

Häromdagen var det så dags igen, ett underbart skivsläpp och den nya nya Sounds of the Universe har rullat konstant på datorn, på CD-spelaren och i mobilen... Det var ett sådant alster som det faktiskt tog lite tid att kära ner sig i, men eftersom de flesta spåren redan läckt till Youtube och jag var nyfiken i en strut så var det med andakt jag lyssnade igenom spåren. Bästa spåren i mina öron är "Perfect", "In Sympathy" och "Corrupt". Minst bra är "Fragile Tension" och "Jezebel"... Det sammanlagda betyget blir: Fan så mycket bättre än Exciter, svagare än Black Celebration, Songs of Faith and Devotion och Violator men i paritet med Playing the Angel, Ultra och Some Great Reward. Stark fyra eller svag femma med det gamla betygssystemet. Men som den konservative mannen jag utvecklats till så är Sounds of the universe en härlig tillbakagång till tiden när synthen var helig, när trummaskinen enformigt ackompanjerade låterna och när gitarren var ett dödligt gift...



Otroligt nog så anser jag att de bifogade bonusspåren står sig mycket bättre än några av låtarna på själva CD:n. Såväl "Oh Well", "Light" som "Ghost" skulle ha lyft albumet ytterligare en aning - och speciellt "Ghost" har jag kärat ner mig i. En text som får mig att grubbla på ifall det är så här sosseriets ledning i Sundbyberg tänker på mig apropå mina bizarra drömmar... Eller vad säger Ni som känner mig?

"I'm the ghost in your house
Calling your name
My memory lingers
You'll never be the same
I'm the hole in your heart
I'm the stain in your bed
The phantom in your fingers
The voices in your head

One touch is all it took
To draw you in
To leave you hooked
One kiss, you paid the price
You had a taste
Of paradise

Now you're running in circles
Chasing imaginary footsteps
Reaching for shadows
In the bed where I once slept"

Det är sådana avtryck jag vill lämna, det är som ett spöke som lämnar fläckar på lakanen jag vill leva vidare!

Länkar: SvD, DN, AB, Expr