2009/04/03

RINKEBY vs MAZAR-E-SHARIF


En av de mest traumatiska upplevelserna i mitt liv var den dagen då jag sprättade upp ett kuvert från dåvarande GK/KA3 i Fårösund. I kuvertet låg bekräftelsen på att jag nått mina drömmars mål, jag hade blivit antagen till Officershögskolan i Karlskrona - jag skulle bli officer!

Jag var lycklig, glad och upprymd och i min enfaldiga dumhet så trodde jag att även min mor, som flytt undan den Röda Arméns återskapade tyranni i hemlandet skulle dela min glädje... Men ack nej. Hon började gråta hysteriskt, och inte av glädje över att sonen nått sina drömmars mål. Det handlade om en orgie i smutskastning där mitt yrkesval sågades totalt, där jag jämfördes med franska främlingslegionärer och amerikanska soldater som slaktat oskyldiga vietnameser i Song My. Jag var inte vatten värd...

Sedan den där dagen så har mitt förhållande till min mor varit ansträngt, jag har inte fått någon ursäkt och jag vet att det hon sade var hennes egocentriska och sjuka verklighetsuppfattning. Själv hade jag bara så svårt att se att en krigsflykting som kommit från Estland, till tryggheten på andra sidan Östersjön, inte kunde se sambandet mellan vår frihet och vår försvarsmakt. Esterna tillsammans med letter och litauer hade ju varit värnlösa när Stalin bestämde sig för att implementera Molotov/Ribbentrop-pakten medan finnarna genom väpnat motstånd och ett dugligt försvar behöll sin självständighet. Bättre kunde väl inte behovet av ett starkt försvar manifesteras tyckte jag, och jag ville vara en del av vårt skydd mot kommunismens illdåd. Men mor, trots sin bakgrund, föreföll vara utlämnad åt en naiv dröm där pacifismen fungerade mot diktaturer...

Med detta i bakhuvudet så tror jag faktiskt att de som nu finns i Rinkeby, som flytt undan samma krig och förtryck, förstår att den svenska försvarsmakten inte på något sätt är synonymt med det Republikanska Gardet i Irak, med stridande klaner i Somalia eller friskarorna i Bosnien-Hercegovina. Vårt försvar har gett oss möjligheten att leva i fred i 200 år, och inför detta faktum borde alla som bor i Sverige vara tacksamma. Som vanligt överreagerar de överbeskyddande svenskarna som springer omkring i riksdagshus och stadshus och är oroliga över att de traumatiserade flyktingar som finns i Rinkeby skall ta illa upp över att se trevliga livgardister, förvisso med vapen i hand och iförda uniformer. Vad är upprörande med att åra soldater går omkring och för trevliga samtal med den flanerande populationen...? De boende själva förstår naturligtvis inte upprördheten utan kan utan problem förstå skillnaden mellan en svensk fredsskapare och en brutal irakisk mördarmaskin i Saddams sold. De fattar alltså det min mor ännu den dag inte har fattat, att det är skillnad på att skydda landet från yttre hot än att invadera andra eller förtrycka sin befolkning.

Den svenska militären har övat i huvudstaden, i Sundbyberg och på många andra platser där det mycket väl skulle ha kunnat finnas människor som har lidit av krigets hemskheter, finnar med vinterkriget i bakhuvudet, kurder med Halabja i bakhuvudet, ungrare och tjecker som minns när den röda förtryckarmaskinen rullade in på sina larvfötter och chilenare som kommer ihåg morgonen den 11 september 1973 när Pinochet med våld avsatte en demokratiskt vald president och inledde ett terrorvälde. Med detta extrema hänsynstagande skulle våra fåtaliga soldater aldrig kunna öva strid i bebyggelse, så ser ju Sverige av idag ut...

Denna övning i Rinkeby handlade dessutom om allt annat än väpnad strid, det handlade om promenader och konversation bland befolkningen. Ylandet hos vissa politiker och de upprörda artiklarna i DN har dock satt stopp för detta arrangemang - att visa upp våra empatiska och sympatiska soldater för de människor som kanske ser militärer som något helt annat. Tragiskt, dumt och typiskt Sverige...

Länkar: DN1, DN2, DN3

3 kommentarer:

Andersson sa...

Jag har inte så mycket erfarenhet av invandrare så jag kan inte ärligen svara på vad de tycker men enligt mina erfarenheter så är det här ett typiskt svenskt problem mer än nått annat.

Jag minns en kväll när jag var 16år och stolt var påväg hem efter att ha varit en hel helg i fält med FBU (det var lång tid när man var liten) och mötte en mamma som var ute och gick med sitt barn. Direkt när hon såg mig komma gåendes med M/90 och ryggsäck slet hon tag i ungen och höll honom så hårt att jag trodde han skulle böra tjuta.

Jag hörde liknande historier från andra som ibland var tvugna att röra sig bland civila föratt ta sig hem efter övning vissa blev t.o.m stoppade av polisen, fast det var mest föratt våran övningslokal var förlagd i en invandrartät stadsdel och de trodde det var nazister eller nått...

Så uppenbarligen har Svenskarna nått trauma de inte återhämtat sig från. Om det är förlusten av Finland 1809, alla Ulf Lundell låtar som konsumerats eller vinter OS i salt lake city vet jag inte men jag bedömmer att Svenska folket är i behov av en massiv insats av terapi och psykofarmaka.

Kristoffer Appelquist sa...

Men... Är inte din mammas reaktion ett typiskt exempel på att människor som är traumatiserade av krig faktiskt inte alltid reagerar förnuftigt? De FÖRSTÅR kanske, eller borde förstå, rent intellektuellt skillnaden mellan svenska peacekeapers och banditer men kan ÄNDÅ tycka att det är jävligt obehagligt med automatvapen på Rinkeby Torg. Min poäng är att du kanske borde lära dig något av din mammas reaktion istället för att använda henne som undantaget som bekräftar regeln. Eller?

Adrian Cooper sa...

Denna artikel förklarar i mer detalj hur Försvaret tänkte när de valde Rinkeby som plats för sin övning
http://www.svenskbladet.se/stockholm/index.php?alias=forsvarets_utlandsstyrka_ovar_i_rinkeby.html