Tanken med Första Maj har väl mig veterligen varit att driva ut de kuvade, hunsade arbetande massorna på gatorna med röda flaggor och hätska plakat för att denna arbetarrörelsens helgdag protestera mot orättvisor och elände. För mig så har Första Maj under alla de tragiska år då SAP suttit vid regeringsmakten framstått som en politikens "Freak-show" - protesterar man mot sig själva, för makten och socialdemokratin har ju under nästan hela 1900-talet varit samma sak i det här landet. Ett parti som styr landet under en solklar majoritet av tiden gapar i gemenskap med facket om orättvisor och förtryck men gör i sin andra roll som regeringsutövare inget åt problembilderna...
Om Första Maj under sosse-styret en närmast sorglig uppvisning i politikens egen form av mulipla personligheter så har väl "rörelsen" dessa dagar då Alliansen med geniun välvilja inför alla medborgare och med visheten som rättesnöre styr landet med trygg hand ändå lite mer rätt när man går ut och protesterar. Protesterna kommer med allra största säkerhet handla om hur fel det är att några andra än just Socialdemokraterna har mage att styra landet. Men nu visar det sig att protesterna kommer att handla om så mycket, mycket mer...
För protesterandet mot de upplevda orättvisorna och det "vidriga styret" kommer i år med största säkerhet utmanas av en proteststom mot den egna ledningen med Wanja och Mona i täten. Wanjas oförmåga att sätta sig in i alla sina välarvoderade styrelseuppdrag har ju så till den milda grad upprört gräsrötterna att de nu vägrar marschera i de demonstrationståg som den Första Maj kommer traska runt i landets städer och byar med en allt glesare och åldrande skara av sossar. En bra markering i mina ögon, och ett tydligt tecken på hur fel det blir när facket och SAP försöker agera som två siamesiska tvillingar. Den dagen facket förstår att det är dags att gå till operationssalen för att sära på de två, den dagen växer respekten hos mig för facket som arbetarnas legitima företrädare. Men när skall vi komma dit, den dagen då LO ser hur illa det går när man med grummliga ögon helt förlitar sig på att ett parti själva verkar för arbetarnas väl och ve...?
De grymtas i rörelsen, jag känner ju genom jobbet och andra vägar folk som av någon outgrundlig anledning duperats av gammal propaganda om Ådalen -31 och allehanda nedsättande och förklenande omdömen om oss som sett sanningen i vitögat och hittat rätt. Dessa människor är arga, bittra, upprörda och gravt desillusionerande över tillståndet i det som skall vara "arbetarrörelsen". Ett svagt ledarskap, en livsstil där ryggdunkningar och hålla-bakom-ryggenmentaliteten är utbredd och där den politiska överklassen på vänstersidan vägrar inse att man har satt sig själva på en ännu högre piedestal än sina motsvarigheter i näringslivet har fått folk att reagera, väljare att fly och rörelsen att börja gunga. Men någon kris det är det inte - iallafall inte om man skall lyssna på politruckerna i SAP. Allt är frid och fröjd, opinionssiffrorna bra och alla mår bra... Någon som går på det?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar