DE POLITISKT OTROGNA

Efter en vidrig torsdag och en på alla sätt mörk natt så skiner solen in genom fönstret när det börjar att bli dags för att ta igen ett sömnunderskott av gigantiska dimensioner. Ett snabbt genomögnande av Svenskan ger dock signaler om att det faktiskt behövs bloggas om den politiska rörligheten, om de politiskt otrogna väljarna som kan tänka sig att byta partner för lite fräschör och spänning...

Svensken är till sin läggning sällan politiskt monogam, man växer upp och får ständigt olika erfarenheter av hur samhället fungerar och bör fungera. När man förändras men tycker sig uppleva att de olika politiska alternativen sitter fastgjutna i en gammal retorik så blir det ju naturligt att välja en ny valsedel på valdagen. Nu är ju inte de politiska analytikerna i de olika partierna helt dumma i huvudet, på olika sätt moderniseras partierna med nya budskap och en retorik som i många fall kan vara svår att skilja från motståndarens.

Dagens politiska partier i Sverige försöker hänga med i trenderna och förändras för att svara upp mot den bild av samhället som syns just nu. Det tydligaste exemplet är faktiskt mitt eget parti - Moderaterna. Tänk om någon skulle gräva upp, öppna Gösta Bohmans kista och med medicinskt hokus-pokus få liv i den store mannen som fick mig att bli moderat - hade Bohman känt igen sig i dagens moderata valbudskap? Knappast, Gösta hade nog bett om att bli nergrävd igen illa kvickt...

Men jag klandrar inte Moderaterna, man måste följa med samhällsutvecklingen och se vad det är för frågor som berör väljaren. Men man måste ha kvar sin ideologiska ryggrad, en ryggrad som drygt en miljon väljare tycks sakna när man funderar på att hoppa fram och tillbaka över blockgränsen. Ibland tycker jag att det är svårt att se den där ryggraden i partiet, det finns frågor där vi anpassar oss så mycket att det nästan framstår som hyckleri eller populism. Men jag är trygg i min uppfattning, jag är och förblir blå i själen och vet att det inte finns något annat alernativ för här och nu.

Ett annat parti som säger sig ha förändrats är huvudmotståndaren Socialdemokraterna. Där handlar det dock enligt mig att förändra sig för att kunna samarbeta med två andra. På riksplanet är det samma gamla röda floskler, samma argument och det enda som är nytt är att man säger sig vilja förnya. Så länge opinionssiffrorna är till sosse-alternativets fördel så lär man hålla kvar vid det gamla fast man påstår att det är nytt.

Men i huvudstaden så anammar sosseriet taktiken att krypa närmare en framgångsrik motståndares budskap. Stockholms-sossarna har stått upp för RUT, man har påstått sig vara mer pragmatisk än kollegorna på landet när det gäller valfrihet och fokus på individen kontra kollektivet. Men på samma sätt som en gammal Bohman hade fnyst föraktfullt åt dagens moderata retorik så hade Palme gått i spinn om han fått höra Stockholms-sossarnas budskap. Palme hade viftat med armarna och tuggat fradga som han brukade göra när han blev berörd negativt...

Sossarna i huvudstaden har fattat att man måste verka vara annorlunda än sossarna i rikspolitiken för att nå framgång. Just därför är det så förödande för Carin Jämtin när Mona "back-stabbar" henne om Förbifarten bara för att partiledaren inte är kapabel att förhandla med sina nya vänner. Just därför är det förödande för Mikael Damberg när han får se sitt engagemang för ett RUT-avdrag spolas ner i avloppet av en partiledning som ser ner på vissa jobb men hyllar andra. Just därför kommer allt socialdemokratiskt valarbete i huvudstaden att ha en konstant motvind - för så länge det stora partiet verkar mot den egna staden så är det omöjligt att framstå som ett tilltalande alternativ.

En miljon väljare kan tänka sig att hoppa fram och tillbaka över blockgränsen, och just därför är valet fortfarande en öppen historia trots att skillnaderna mellan blocken ibland känns plågsamt stort. Väljarna är otrogna, och tur är väl det? Hur kul hade det varit ifall varje val hade varit så förutsägbart att en valrörelse var en gäspning över några månader? Tänk om det enda som hade varit spännande på en valvaka hade varit att se hur de olika partierna i de olika blocken hade förändrats i relation till varandra men inte i realtion till motståndaren... Usch.

Jag är har hela mitt liv varit vettskrämd över att bli övergiven, lämnad och utsatt för en partner som hittar mer spänning och ett mysigare mys någon annanstans. Kronisk svartsjuka är en fastställd diagnos hos mig. Men om jag har svårt att leva med att bli lämnad och övergiven rent privat så är det ju en helt annan sak i mitt politiska värv. Om någon som varit moderat lämnar mig, oss för att de ser något spännande på andra sidan blockgränsen - fine!

Då är det bara upp till oss att börja anta formen av Don Juan eller Casanova för att suga över några fler spänningssökare från andra sidan, nyfikna på något nytt och tidigare okänt. Valrörelsen är att betrakta som politikens egen "köttmarknad" - nu skall vi alla ut på jakt med nya kläder, ett tilltalande yttre, lite lukta-gott och några träffsäkra one-liners som får ner väljarna i vår varma säng... Gud så spännande det kommer att bli! Det är nästan så att man får ståfräs bara av att tänka på raggandet.

Länkar: SvD1, SvD2, AB, Kent, Moderata perspektiv, Westerholm, Peter Andersson, Krassman