Eftersom jag är en inbiten pessimist så är ju inte ens jag som den allianskramare jag är övertygad om att allt går vår väg den 19 september. Det finns ju många siffror som pekar på att det inte blir så att Fredrik Reinfeldt får fortsatt förtroende att styra det här landet, och blundar man för de siffror som man plågas med av opinionsinstituten så kanske man hade kunnat vara lite mer optimistisk. I dag publicerar dock Aftonbladet siffror som jag bara tycker är löjliga - det handlar om att 3 av 10 tror att Alliansen vinner valet, att 4 av 10 tror att det grönröda gänget gör det medan resten är lika osäkra som jag.
Rubriken är satt som "Falliansen", trots att siffrorna egentligen bara är en konsekvens av hur många som enligt de andra mätningarna hör hemma i de olika lägren. Som inbiten pessimist är jag så funtad att det är bättre att se allt i svart till den dagen ljuset skiner upp och överraskar mig, det är bättre att få bli positivt överraskad och lycklig än att ha byggt upp förväntningar av glädje som sedan bara spolas ner i avloppet. Jag vill tro att Alliansen vinner valen, jag vill tro att folket ser det som jag har sett, jag vill tro att min pessimism är ogrundad men jag vågar inte tro att så är fallet...
I den undersökning som Aftonbladet hänvisar till så kan man ju också konstatera att inte heller de som i andra undersökningar anser sig vara grönröda fullt ut tror på sitt eget alternativ, deras siffror är också lägre än det stöd som de sägs ha. När Ibrahim Baylan stolt svammlar på om att det är roligt att folk tror på det alternativ han står upp för så är det inget annat än hyckleri. Det enda som siffrorna visar är att folk inte vet vad de skall tro innerst inne - att man är medvetna om att inget är klart. Ett litet mediadrev här, en skandalnyhet där och siffrorna om vilka som vinner valet eller förlorar kan förändras i grunden. Ett tilltalande vallöfte kan lyfta ena sidan, ett klantigt uttalande sänka den andra - exakt fem månader innan valet kan man konstatera att ingenting är klart. Men det är ju klart, här handlade inte undersökningen på något objektivt tänkande utan om personliga önskemål i kombination med om man är pessimist eller optimist.
Det är rätt skönt att vara pessimist, jag har redan målat upp valnatten och valvakan som ett plågsamt trauma. Inget kan bli värre än bilderna jag sett i mina drömmar, allt kan bara bli bättre. Jag kommer att blogga, kampanja och kämpa för en Alliansseger även om jag innerst inne går och tror att utgången med största sannolikhet är ett mörker. Men har man inte kämpat och lagt ner sin själ så kan man ju när allt är klart börja skuldbelägga sig själv om profetiorna uppfylls. Jag vill veta att jag har gjort vad jag kan, vinner vi inte så är det alltså någon annans fel och det känns ju också alltid lite skönare.
Garderingarna är på plats, genom att vara pessimist så gör jag mig beredd på något jag inte vill se eller något jag hoppas på. Genom att göra allt jag kan i valrörelsen så ser jag till att ha ryggen fri. Innerst inne så vill jag bli positivt överraskad på valnatten, skina upp som en sol, dansa orytmiskt och snuskigt med en en lyktstolpe på Järnvägsgatan i höstnatten. Jag vill innerst inne ta på mig hela äran för att det gick hem, att vi vann valet. Men jag vågar inte riskera att gå in i en valnatt och vara upprymd av segerkänsla för att sedan få Monas röda handväska med våldsam kraft på mina genitalier, jag orkar inte med att bli mer besviken.
Länkar: AB, SvD:s Faktablogg,
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar