PARTIPISKOR & POLITISKA FRIBAJSARE

När jag plockar med mig röstkortet på valdagen, skuttar nerför trapporna, spatserar nerför Gjuteribacken och längs med Humblegatan med vallokalen på Albyskolan som slutmål så vet jag vad jag vill se för resultat av mitt röstande. Jag vill med min röst placera in folk i Svea Rikes Riksdag, i Stockholms Läns Landstingsfullmäktige och i Sundbybergs kommundito som står upp för mina värderingar - för mina moderata värderingar.

I dag skriver Centerpartisten Staffan Danielsson ett läsvärt inlägg på SvD Brännpunkt om politikens kalla verklighet, där partipiskorna viner och där de självständiga tänkarna i de folkvalda församlingarna har att välja på vilde eller träl. Frågan om hur mycket av personligt tyckande man skall acceptera i partierna är fruktansvärt svår, iallafall när det personliga tyckandet går emot partilinjen i en omröstning. Vad är rätt, vad är fel och när skall man böja sig för piskan eller stå upp för sina ideal?

Det här problemet existerar inte hos det hårt styrda, kollektivistiska röda laget där man faktiskt kan förvånas över att den sköna Veronica Palm faktiskt fortfarande har livet i behåll efter att tryckt på "fel" knapp under voteringen om uranbrytning. Partipiskan behöver inte användas hos ett gäng där man alltid röstar som ett kollektiv, där det egna tänkandet möjligtvis uttrycks bakom lyckta dörrar innan en omröstning för att därefter begravas djupt - sossarnas styrka är kollektivet.

Hos Alliansen har vi i dessa dagar ett gäng centerpartister som har svårt att förlika sig med att deras parti faktiskt har hittat rätt om kärnkraften. Jag förstår dom, Centern och den gamla motståndsrörelsen mot just kärnkraft levde ju nästan i symbios med varandra under den eran när man inbillade sig att kärnkraften var det största hotet mot mänskligheten. Vissa lever kvar i det gamla, vissa blickar framåt och ser andra hot mot oss på jorden - såsom växthuseffekten.

Det går inte att fördöma de som faktiskt lever kvar i dåtiden, enligt en övergiven politisk agenda men med sin fasta övertygelse om att det man tycker faktiskt är rätt. Dessa centerpartister är inga politiska fribajsare enligt mig - man står upp för ett ideal partiet än gång hade men som man nu har omprövat. Sedan finns det andra knäppgökar som man helst av allt vill skicka ut avloppet - politikens fribajsare.

I Riksdagen sitter idag Göran Thingwall, en man som enbart på grunda av girighet och omsorg för sin egen personliga ekonomi väljer att bajsa sina moderata väljare rakt i ansiktet. Herr Thingvall vill sälja sin privata läkarpraktik, och han vill göra sig en hacka på detsamma. Här spelar ingen ideologisk ryggrad någon roll, här skall de gamla kompisarna utpressas i frågor där herr Thingwall egentligen tycker samma sak som partiet - bara för att få igenom sin egen vilja där en majoritet av kollegorna tycker något helt annat. När man ser Thingwall på TV och media prata om det är dags för "Pay back-time" bara för att man stött på patrull i riksdagsgruppen så framkallar det en känsla av illamående hos mig.

Det finns ju vägar att välja som hedrar enskilda ledamöter som tycker annorlunda, ta Karl Sigfrid som ett bra exempel. Genuin och insatt i frågor beträffande övervakningssamhällets baksidor så kunde inte Sigfrid kompromissa om FRA-lagen. Statsministern överreagerade, var plump och kastade latrin över en ensam man som sades vara en politisk fribajsare - men som egentligen stod upp de frihetsideal i vilket vårt parti har haft sina rötter och fått sin näring. Thingwall tycker egentligen som partiet och fotfolket om kärnkraft men vill för sin egen vinnings skull sätta sig på tvären medan Sigfrid stod upp för de hedervärda ideal som egentligen borde vara partilinjen. Sigfrid var och är en hjälte, Thingwall en politisk fribajsare av värsta sort.

Men hur skall vi ha det i en riksdag där folket väljer partier och dess företrädare samtidigt? Skall man acceptera de enskilda ledamöterna att sticka i väg och tycka annorlunda varje gång den egna åsikten inte går hand i hand med partiets? Nej, inte så länge vi vill se en fungerande demokrati där vi inte byter regeringar lika ofta som i Italien. Att sedan öppenheten och det egna tänkandet borde belönas är ju egentligen rätt, men det fungerar inte när man har två lag som spelar efter olika regler.

Skulle det vara så att det i det där röda gänget fanns självständigt tänkande företrädare som faktiskt röstade efter eget huvud och inte efter kollektivets skalle så hade det ju fungerat. Ta kärnkraften till exempel, där sossarna för att vara vänner med Miljöpartiet och Vänstern övergett en politik som faktiskt förespråkas av fotfolk lite här och där. Tänk om de sossar som satt i riksdagen och egentligen förstår det här med kärnkraftens förträfflighet hade fått trycka på sina knappar efter eget övervägande - ja, då hade det ju inte gjort något att de där centerpartisterna faktiskt röstade efter sin egen fria vilja.

Men nu har vi två lag, där det ena gänget har noll frihet att sticka ut och ett annat gäng där man tror att man kan spela efter andra regler och ändå vara ett alternativ till de andra. Så länge sossarna bara spelar som ett lag så måste vi också tygla våra individualister tyvärr, även om det bär oss emot som de självständiga allianskramare vi är.

Det heliga målet är att hålla sossar, miljöpartister och kommunister borta från makten även i framtiden och då måste vi spela deras spel enligt deras regler hur illa vi än må tycka om de beslut vi fattar och på det sätt vi gör det. Att bjuda på handikapp fungerar inte i politiken av i dag, det krävs samspel och vinnarskalle - det krävs uppoffringar utöver det vanliga för att vinna ett jämnt val.

Länkar: SvD, Kent Persson, Kent på Moderata Perspektiv, Mikael P