Det är onsdagen den tjugoförsta april, dagen för den stora bussresan. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt, våren har stannat upp och lyser inte alls med sin närvaro. Inte ens askmolnet ovanför Sverige har pudrat upp Nacka kommun och allt ser bara tråkigt ut - ungefär lika tråkig som Mona känner sig den här onsdagsmorgonen.
Resfebern har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med när bussen väl har lämnat Sveavägen 68 inför 60 vinkande partivänner som tycker att just den här bussresan är något speciellt. Lite nervös är faktiskt Mona för att det skall bli något strul med bussen, den där bussen som Bosse har fixat genom sina kontakter. "Allt skall väl gå bra, det brukar det ju göra" tänker Mona högt medan hon sträcker på sig och gäspar.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en så lång resa med många stopp som skall hinnas med så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv. Mona hoppas på att nätrötterna som har lovat följa med faktiskt håller sina löften, till skillnad från den stackars kompisen Carin Jämtin som just den här dagen framstår som antingen en lögnhals, ett mähä eller en marionettdocka i händerna på Yvonne Ruwaida.
Maken Bosse skall inte följa med, han blir lätt åksjuk och eftersom det inte är några bra spel på vare sig Gävletravet eller Romme så finns det ju ingenting alls som lockar på de olika resmålen. Men Bosse är en snäll man som gärna hjälper sin hustru, han vill ju dra sitt strå till stacken för att få lite valrörelsekänslor hos familjen Sahlin. Men var är den där bussen som Bosse skulle ha fixat egentligen egentligen?
När Mona har klätt på sig och gått ut och möta upp bussen så hörs det ett fruktansvärt oväsen lite längre ner på gatan, Mona blänger åt det hållet och ser ett gigantiskt rökmoln. Kombinationen rök och oljud får Mona att tro att det är seismisk aktivitet även i Nacka men när Bosse öppnar fönstret och tjoar till så förstår hon att det är... bussen!
Bosse ropar till Mona att "knalla du bort till Piotr och berätta att du är Bosses tant. Då fattar han vad han nog vad han skall göra" . Mona skakar uppgivet på huvudet, men den välstylade frisyren rör sig inte en millimeter, avgasdoften är kväljande och rökmolnet gör att det är svårt att se hur bussen ser ut - "lika bra det" tänker Mona. Mona kliver ombord och en man som heter Piotr räcker fram en oljig arbetarnäve. "Privjet! Jag Piotr, du Mona? Mona åka Gävle, och Dalarna?". Mona stammar fram ett osäkert "Ja...?" och med ett ryck rullar bussen iväg mot Sveavägen 68 för att plocka upp journalister, röda bloggare och annat löst folk som också vill frottera sig med arbetarledaren.
Utanför Sveavägen 68 står ett gäng bloggare, alla plågsamt påverkade av den stora stund som väntar dom. Johan Westerholm kommer mitt i steget ut från partihögkvarteret på att rätta till sin palestina-sjal, Alexandra Einerstam rättar till sina regnbågsfärgade kläder för att visa att det minsann är hon som är HBT-sossarnas HBT-sosse nummer ett medan de andra kufarna i Netroots står och biter på naglarna, hoppar omkring orytmiskt och beter sig som små barn i väntan på tomten. De är spända till bristningsgränsen, sossebloggarna. Det är ju ett närmast religiöst ögonblick som ligger framför alla dessa självutnämnda experter på bloggande och sociala medier. Men var är bussen med Mona undrar Johan Ulvenlöv besvärat...
Under tiden lite drygt 1 mil åt sydost fågelvägen så har Monas buss blivit stoppad av ordningsmakten. Inte nog med att bussen ryker så till den milda grad att all eventuell inflygning mot Bromma över Nacka har stoppats, det är värre än så. Bussen är avställd, bussen är oskattad, bussen besiktigades senast 1986 och som ägare till bussen står faktiskt Mona Sahlin själv. Bosse och Piotr tyckte att det var en bra idé att låta Bosses kända fru få stå som ägare, kanske kanske hade man kunnat snacka sig ur kontroller som denna om nu snuten var sosse. Men den här snuten är inte sosse, han är nöjd över att jobba under en justitieminister som vid sidan av att föreslå gredelina kuvert till misstänkta sexköpare faktiskt också har sett till att det finns fler snutar.
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” funderar Mona medan polismannen förhör Piotr. Mona tänker på Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han är på Karlberg och pratar allvar med Mikael Stahre efter AIK:s mediokra start på allsvenskan. Mona blir förtvivlad, och tänker på alla stackars nätrötter som står på Sveavägen och fryser.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Som av en händelse har Ibbe en buss i sin närhet just nu, en buss som transporterar unga kvinnor från Estlandsfärjan till Club Kinos sprängskadade lokaler på Döbelnsgatan. Så fort han har skjutsat hem Ludmilla och hennes vänner till sitt nya boende skall han komma lovar Ibbe. Det sista Ibbe skriker i luren är att Mona måste fixa en chaufför, han är helt utmattad efter sin körning. Mona ringer till sin nya vän Peter Eriksson som är van med att köra stora, bränsleslukande fordon i obygden. Peter ställer självklart upp nu när Mona körde över sina Stockholms-sossar om förbifarten. Peter Eriksson lovar att möta upp vid Sveavägen 68.
Efter exakt 1 timme och 4 minuter rullar Ibbes fina buss fram till poliskontrollen vid Skurubron. Monas egen buss håller precis på att bärgas bort av polisen när Ibrahim Baylan träder in i rollen som räddande ängel ännu en gång. Snabbt hoppar Mona in i bussen, lämnar den stackars Piotr åt sitt öde och ber Ibbe trycka gasen i botten - nu är det bråttom värre.
Westerholm, HBT-sossen, Ulvenlöv och de andra parti-hjonen börjar att bli förtvivlade när ett grottmonster som ser ut som Peter Eriksson sladdar upp med sin stadsjeep utanför Sveavägen 68 och deras nervösa skara. Det är ju Peter Eriksson, och Peter brölar på sin breda norrländska fram budskapet att det minsann är han som skall köra bussen med alla rödingarna runt halva mellan-Sverige. Strax efter hörs tutande i fjärran och bort mot Hötorget ser man en vit, fin buss komma rullande med helljusen blinkande. Nu skall det bli en resa som heter duga tänker Westerholm medan han fimpar sin femtioelfte cigarett på trottoaren utanför en lokal som nu fylls av politiska komissarier som drar en gemensam suck av lättnad - resan blir av.
Peter Eriksson går först in i bussen, uppenbart stursk och övermodig efter att ha fått Mona att ge efter i förhandlingarna om Förbifarten och de allt bättre opinionssiffrorna i huvudstaden. Ibbe visar snabbt hur Peter skall hantera ratt, gaspedal, broms och lite annat smått och gott. Peter fnyser till, väl medveten om att kör bil som en gud. Mona välkomnar alla ombord, journalister, bloggare och partihjon och bussen börjar rulla mor Norrtull.
Från Sveavägen 68 till och förbi Tokmoderatens arbetsplats på Sankt Astrids barnsjukhus tar det lite drygt 45 minuter i köer, köer och ett vägarbete kallat Norra Länken som Peter Eriksson börjar uttala besvärjelser och förbannelser emot när de passerar. Mona tittar förundrat på Peter Eriksson bakom ratten och börjar se likheten mellan språkröret och allas vår Lasse Kongo. När så Carin Jämtin ringer upp Mona efter en timmes resa och med förakt i rösten frågar om trafiken flyter på bra så knäpper Mona bort samtalet utan en kommentar. Mona blickar just då ut över Scandic Hotel vid Järva Krog...
Efter Upplands-Väsby lättar trafiken, och Peter Eriksson konstaterar nöjt hur skönt det är att se en himmel utan flygplan runt Arlanda. Medan han kliar sig i skägget så frågar Peter sin högt värderade resenär Mona om man inte skulle kunna tänka sig att folkomrösta om flygtrafikens vara eller inte vara. Mona låtsas inte höra utan kör ner huvudet i Aftonbladets skvaller om prinsessan Madeleines kärlekshaveri. Längst bak i bussen hörs nätrötterna knappa hysteriskt om den fantastiska resan på sina små datorer, allt är så bra, allt är så fint och inget kunde vara bättre.
Ytterligare en och en halvtimme passerar i revy, på fina och himmelska motorvägar, och så når man första målet - Gävle. Peter Eriksson vill svänga av vid den första avfarten medan Mona vill att man tar den andra avfarten för att ta sig in i centrala Gävle. Peter Eriksson trycker bromsplattan i golvet, och bussen stannar med ett ryck. Språkröret vid ratten ryter till och partiledaren i passagerarsätet börjar kackla. De två argumenterar i 10 minuter om vilken väg man skall ta, men man kan inte komma överens. Någon kläcker det briljanta förslaget att ha en sluten omröstning bland busspassagerarna om vilken avfart man skall ta och det blir också lösningen på en tillsynes olöslig konflikt.
När man har utsett en valnämnd, rösträknare och klippt ihop två olika valsedlar så röstar man - och resultatet blir föga förvånande att alla sossar på bussen lägger sig platt och tar Peters väg in i Gävle. Till och med Mona röstar till slut på Peters väg, antingen för att hon tror att han vet bättre nu när de är i Norrland eller för att hon är sjukt konflikträdd. När man kliver ur bussen ligger vinden på från Skutskär och det luktar skit över hela Gävleborgs residensstad. Den skojfriske Peter Eriksson skojar till det med Mona om att det måste ha varit hon som lagt en brakare så skyndar nätroten Peter Andersson fram och tar på sig skulden, som den sosse han är.
Efter några timmar i Gävle så ska sällskapet rulla vidare mot Dalarna längs riksväg 80. Efter att ha snurrat några varv i centrala staden så blir det återigen en diskussion om vägval, där Mona tycker att man skall söka sig ut ur Gävle via sjukhuset medan Peter Eriksson tycker att vägen över Hemlingby är bättre. Händelseförloppet blir detsamma, en omröstning ombord på bussen och Peter Erikssons alternativ vinner.
Bussen rullar vidare in i det Faluröda landskapet, mot en stad som numera är mer känd för en skjutgalen fänrik och en mytoman som inte kunde säga nej till ett bröllop utan tog livet av sin tilltänkta istället än för sina hoppbackar och koppargruvan. Vid infarten till Dalarnas residensstad så blir det samma sak som vid infarten till Gävle, Mona och Peter kan inte komma överens om vilken väg man skall ta in i staden. Omröstning tar vid, Peter Eriksson vinner och man tar sig in i Falun via McDonalds norr om det nedlagda Dalregementet.
Några timmar i Falun, där nätrötterna hänförda beundrar sin ledare i full frihet, och sedan är det dags att rulla mot Borlänge, och den skäggige mannen i förarsätet har en helt annan plan på att hitta ut ur Falun än vad fru Sahlin har. Trots långvariga och hjärtslitande förhandlingar kan man inte komma överens om vilken väg som skall bära dem mot Dalarnas största stad. Svaret blir naturligtvis en omröstning ombord på bussen, där själva organisationen för valprocesserna nu är fulländad. Naturligtvis blir resultatet att man tar den väg som chaufför Eriksson vill ta...
Det börjar skymma, bussen är på rull och lite här och där stannar man för att rösta om kisspauser, middagspauser, rökpauser, vägval, hastighet eller vilken musik som skall spelas i bussen. Sossarna är på rull genom möjligheternas land, men det tycks vara omöjligt att ta sig fram i en sådan fart som skulle behövas för att komma i mål. Nätrötterna är ändå riktigt, riktigt nöjda. Tänk bara en hel dag med Mona, en hel dag i glansen av den där viljestarka ledaren. Vem säger att man bara får 15 minuter av berömmelse?
Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser inte längre vit på fur och gran, snön lyser inte alls vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken - han väntar på att frugan skall komma hem...
Sossebloggare som jag läser och som rullar idag: Johan Westerholm, HBT-sossen, Martin Moberg, Peter Andersson, Röda Berget
Media: SvD, DN1, DN2, DN3, DN4, Expr
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar