Dagens snackis bland de politiska bloggarna har varit det som av många uppfattades som en råsop av Sanna Rayman riktade mot alla de som faktiskt tillbringar rätt mycket tid framför datorn för att slänga ur sig sina politiska åsikter om ditt och datt. Jag har läst Sannas inlägg några gånger, men av någon anledning så upprörs jag inte ett smack över att fröken Rayman tycker till om oss politiska bloggare - jag delar hennes åsikter i mångt och mycket faktiskt...
"Bloggandet öppnade upp möjligheten för varenda idiot att skapa sin egen ledarsida" var det någon klok person som sade till mig för inte alltför länge sedan. Eftersom jag ofta saknar sjukdomsinsikt så tog jag inte alls åt mig utan skrattade föraktullt medan jag såg kommentaren som en recension över de som jag konkurrerar med.
Men sådan är jag olyckligtvis och tyvärr irreversibelt - det kallas för manodepressivitet eller bipolär sjukdom. När allt går bra med mitt bloggande, när någon läsare hör av sig för att ge mig beröm så leviterar jag trots mitt fysiska omfång och betraktar min omgivning från ovan. Men så kan den komma, som blixten från klar himmel, pilen underifrån som punkterar mitt ego och skickar mig i backen med ett våldsamt brak. Tack och lov så är det trots allt mest glada tillrop, så tiden i den ljusblå himmelen blir längre än krypandet på backen, letandes efter en splittrad självkänsla...
Då jag denna morgon läste Sanna Raymans text om en bloggosfär i lågkonjunktur så valde jag med hänsyn tagen till mitt tillstånd uppe i det blå att se hennes analys som något som handlade om andra, men inte om mig. Utan att fundera placerade jag in mig i det där skrået av bångstyriga som Sanna lyfte fram - de som spretar och som vägrar att rätta in sig i ledet. Med den positionen var jag självklart nöjd, om jag nu verkligen var en av de där bångstyriga som Sanna Rayman skrev om.
Men vad år det som säger att det är min tolkning som är rätt? Kan det rent av vara så att jag också är på väg in i en lågkonjunktur rent bloggmässigt, när valet nu närmar sig och den egna politiken skall glorifieras medan motståndaren demoniseras. Jag vet faktiskt inte, och på de bloggar som jag följer kan inte jag se någon negativ spiral vara i antågande - men så är jag ju rätt kräsen också när det gäller bloggar som jag följer. Bara för att jag sitter i all min självgodhet och just denna eftermiddag tycker att min blogg är Guds gåva till mänskligheten så behöver det ju inte vara sant. Det kan ju rent av vara så att det är Kent Perssons blogg eller Marys karameller som en majoritet av mänskligheten föredrar. Det kan till och med vara så illa att det faktiskt är Johan Westerholms eller HBT-sossens bloggar som är startsida när datorn hoppar igång - just det där unika där olika människor gör olika val, just det där jag skulle kunna ge mitt erbarmeliga liv för att försvara.
När jag började blogga hade jag inga som helst ambitioner att använda mina reflektioner i valarbetet, men tiderna förändras och det jag skriver berör rätt många. Det som för mer än två år sedan började som ett sätt att bearbeta vardagslivet och mina politiska grubblerier har utvecklats till något jag inte kunde föreställa mig. Från några ostrukturerade funderingar på drängkammaren till en blogg som idag rankas som en av de tre mest lästa bloggarna författade av någon som kallar sig moderat. En av de tre mest lästa M-bloggarna, och enligt olika beräkningsmodeller också med ett inflytande att påverka som är få förunnat.
Där är jag nu, stolt men inte nöjd och utan förmågan att hitta någon annan förklaring än den att jag med största sannolikhet tar placeringen högst upp på prispallen ifall vi skulle mäta hur kontroversiell en moderatblogg är. Tillbaka till rötterna, utan möjlighet att påverkas men med ett inflytande att påverka andra. Jag vet ungefär hur många trogna läsare jag har, men det är en affärshemlighet - jag vet också att det inom den läsekretsen ryms allt från kreti och pleti via politiska gräsrötter passerandes olika pressavdelningar i olika partier upp till enskilda statsråd. I min värld är alla läsare lika mycket värda att värna om och vårda oavsett om det är en sosse som bara vill reta upp sig, en partisekretare som äcklas eller ett statsråd som skrattar högt när ingen annan ser på.
Alla mina läsare är värdefulla, och de mail jag får av läsare, alla de kommentarer som kommer på bloggen eller oralt får mig att vilja utvecklas vidare. Utvecklas man inte så är man dömd till undergång - det är min övertygelse. Orkar man inte utveckla sitt sätt att skriva, ta till sig andras åsikter och omdömen så kommer den dagen då folk slutar att bry sig om vad man tycker. Just i dessa valrörelsetider tycker jag mig se oroande tecken på att kritiskt granskande enbart fokuseras på motståndaren, att självkritiken sopas under mattan bland oss på bloggosfären.
Jag vet till exempel sossar i bloggosfären som ville vomera över det gäng av vallokomotiv som Mona släpade fram ur garderoberna på Sveavägen 68 men som knep igen och lät fingrarna vila. Ett dylikt handlande är förödande i det långa loppet. Det är när man kan kritisera egna felsteg och dessutom gör slag i saken som väljarna ser trovärdigheten i kritiserandet av motståndaren. Hade Fredrik Reinfeldt släpat upp Bosse Lundgren, Per Unckel, Lars Tobisson och Gun Hellsvik på Blå Hörnet för att agera vallokomotiv åt oss så hade jag skrikit och skrivit så ingen kunde missa vad just jag tyckte. Det finns andra frågor där motståndaren hellre håller tand för tunga än berättar att man går vid sidan om partilinjen, och just den tystnaden stör mig mycket, mycket mer än ett massivt och intetsägande länkande till varandra. Men det finns små guldkorn, undantag som därför är värda att visa upp...
Alexandra Einerstam, HBT-sossen, var rätt tydlig med vad hon ansåg om Carin Jämtins tidigare vilja att köra över MP och "VPK" i frågan om förbifarten, det osade svavel så att till och med mitt täppta tryne kända odören. Det finns absolut inga som helst beröringspunkter i mitt tyckande och fru Einerstams i den här frågan, eftersom jag gått tycker att Jämtin gott kunde få köra över småttingarna med ångvält för att få till Förbifarten medan Alexandra jublade när Mona i sin tur körde över Jämtin. Men oavsett vad vi tycker i frågan så känns det väldigt befriande när en röding faktiskt kritiserar någon högre upp i partihierarkin. Dessutom var Alexandra inte "begeistrad" över Monas val av lok - närmare ett sågande kommer vi aldrig på den röda planhalvan. All heder, Alexandra - det är så trovärdigheten kommer!
Just Alexandra Einerstams åsikt om varför hon har blivit en frekvent besökare i Tokmoderatens virtuella hem känns som en perfekt avslutning på en alldeles för lång postning. Alexandra är som gäst alltid välkommen tillbaka, precis lika mycket värd att vårda som mina andra läsare ty jag är glad över alla de som har den dubiösa smaken att besöka mig. Orsaken till Alexandra Einerstam följer min blogg är med följande motivering, om jag minns rätt:
"Bloggandet öppnade upp möjligheten för varenda idiot att skapa sin egen ledarsida" var det någon klok person som sade till mig för inte alltför länge sedan. Eftersom jag ofta saknar sjukdomsinsikt så tog jag inte alls åt mig utan skrattade föraktullt medan jag såg kommentaren som en recension över de som jag konkurrerar med.
Men sådan är jag olyckligtvis och tyvärr irreversibelt - det kallas för manodepressivitet eller bipolär sjukdom. När allt går bra med mitt bloggande, när någon läsare hör av sig för att ge mig beröm så leviterar jag trots mitt fysiska omfång och betraktar min omgivning från ovan. Men så kan den komma, som blixten från klar himmel, pilen underifrån som punkterar mitt ego och skickar mig i backen med ett våldsamt brak. Tack och lov så är det trots allt mest glada tillrop, så tiden i den ljusblå himmelen blir längre än krypandet på backen, letandes efter en splittrad självkänsla...
Då jag denna morgon läste Sanna Raymans text om en bloggosfär i lågkonjunktur så valde jag med hänsyn tagen till mitt tillstånd uppe i det blå att se hennes analys som något som handlade om andra, men inte om mig. Utan att fundera placerade jag in mig i det där skrået av bångstyriga som Sanna lyfte fram - de som spretar och som vägrar att rätta in sig i ledet. Med den positionen var jag självklart nöjd, om jag nu verkligen var en av de där bångstyriga som Sanna Rayman skrev om.
Men vad år det som säger att det är min tolkning som är rätt? Kan det rent av vara så att jag också är på väg in i en lågkonjunktur rent bloggmässigt, när valet nu närmar sig och den egna politiken skall glorifieras medan motståndaren demoniseras. Jag vet faktiskt inte, och på de bloggar som jag följer kan inte jag se någon negativ spiral vara i antågande - men så är jag ju rätt kräsen också när det gäller bloggar som jag följer. Bara för att jag sitter i all min självgodhet och just denna eftermiddag tycker att min blogg är Guds gåva till mänskligheten så behöver det ju inte vara sant. Det kan ju rent av vara så att det är Kent Perssons blogg eller Marys karameller som en majoritet av mänskligheten föredrar. Det kan till och med vara så illa att det faktiskt är Johan Westerholms eller HBT-sossens bloggar som är startsida när datorn hoppar igång - just det där unika där olika människor gör olika val, just det där jag skulle kunna ge mitt erbarmeliga liv för att försvara.
När jag började blogga hade jag inga som helst ambitioner att använda mina reflektioner i valarbetet, men tiderna förändras och det jag skriver berör rätt många. Det som för mer än två år sedan började som ett sätt att bearbeta vardagslivet och mina politiska grubblerier har utvecklats till något jag inte kunde föreställa mig. Från några ostrukturerade funderingar på drängkammaren till en blogg som idag rankas som en av de tre mest lästa bloggarna författade av någon som kallar sig moderat. En av de tre mest lästa M-bloggarna, och enligt olika beräkningsmodeller också med ett inflytande att påverka som är få förunnat.
Där är jag nu, stolt men inte nöjd och utan förmågan att hitta någon annan förklaring än den att jag med största sannolikhet tar placeringen högst upp på prispallen ifall vi skulle mäta hur kontroversiell en moderatblogg är. Tillbaka till rötterna, utan möjlighet att påverkas men med ett inflytande att påverka andra. Jag vet ungefär hur många trogna läsare jag har, men det är en affärshemlighet - jag vet också att det inom den läsekretsen ryms allt från kreti och pleti via politiska gräsrötter passerandes olika pressavdelningar i olika partier upp till enskilda statsråd. I min värld är alla läsare lika mycket värda att värna om och vårda oavsett om det är en sosse som bara vill reta upp sig, en partisekretare som äcklas eller ett statsråd som skrattar högt när ingen annan ser på.
Alla mina läsare är värdefulla, och de mail jag får av läsare, alla de kommentarer som kommer på bloggen eller oralt får mig att vilja utvecklas vidare. Utvecklas man inte så är man dömd till undergång - det är min övertygelse. Orkar man inte utveckla sitt sätt att skriva, ta till sig andras åsikter och omdömen så kommer den dagen då folk slutar att bry sig om vad man tycker. Just i dessa valrörelsetider tycker jag mig se oroande tecken på att kritiskt granskande enbart fokuseras på motståndaren, att självkritiken sopas under mattan bland oss på bloggosfären.
Jag vet till exempel sossar i bloggosfären som ville vomera över det gäng av vallokomotiv som Mona släpade fram ur garderoberna på Sveavägen 68 men som knep igen och lät fingrarna vila. Ett dylikt handlande är förödande i det långa loppet. Det är när man kan kritisera egna felsteg och dessutom gör slag i saken som väljarna ser trovärdigheten i kritiserandet av motståndaren. Hade Fredrik Reinfeldt släpat upp Bosse Lundgren, Per Unckel, Lars Tobisson och Gun Hellsvik på Blå Hörnet för att agera vallokomotiv åt oss så hade jag skrikit och skrivit så ingen kunde missa vad just jag tyckte. Det finns andra frågor där motståndaren hellre håller tand för tunga än berättar att man går vid sidan om partilinjen, och just den tystnaden stör mig mycket, mycket mer än ett massivt och intetsägande länkande till varandra. Men det finns små guldkorn, undantag som därför är värda att visa upp...
Alexandra Einerstam, HBT-sossen, var rätt tydlig med vad hon ansåg om Carin Jämtins tidigare vilja att köra över MP och "VPK" i frågan om förbifarten, det osade svavel så att till och med mitt täppta tryne kända odören. Det finns absolut inga som helst beröringspunkter i mitt tyckande och fru Einerstams i den här frågan, eftersom jag gått tycker att Jämtin gott kunde få köra över småttingarna med ångvält för att få till Förbifarten medan Alexandra jublade när Mona i sin tur körde över Jämtin. Men oavsett vad vi tycker i frågan så känns det väldigt befriande när en röding faktiskt kritiserar någon högre upp i partihierarkin. Dessutom var Alexandra inte "begeistrad" över Monas val av lok - närmare ett sågande kommer vi aldrig på den röda planhalvan. All heder, Alexandra - det är så trovärdigheten kommer!
Just Alexandra Einerstams åsikt om varför hon har blivit en frekvent besökare i Tokmoderatens virtuella hem känns som en perfekt avslutning på en alldeles för lång postning. Alexandra är som gäst alltid välkommen tillbaka, precis lika mycket värd att vårda som mina andra läsare ty jag är glad över alla de som har den dubiösa smaken att besöka mig. Orsaken till Alexandra Einerstam följer min blogg är med följande motivering, om jag minns rätt:
"Att hamna framför din blogg är som att passera en trafikolycka med bilen. Det är obehagligt, det är ofta äckligt och kan vara vidrigt. Men lik förbannat så bromsar man in och tittar."
Med tanke på att min bipolära sjukdom nu är i det maniska stadiet, om någon nu har undgått det i min självcentrerade text, så väljer jag att ta visdomsorden som beröm. Tack Alexandra, tack alla ni som orkade med denna bloggpostning till den sista punkten...
Länkar om Sannas sanningar: Kent Persson, Mary X, Peter Andersson, Johan Westerholm 1, Johan Westerholm 2, Moderata perspektiv, Seved Monke (kolla kommentarerna!), Röda Berget
Sannas sanningar hittas på min "startsida", i SvD.
En inlaga om SD-dominans på nätet hos SvD.
Inlägg
2 kommentarer:
Ja, du vet att jag är bekräftelsetorsk precis som du... men jag passerar aldrig en trafikolycka med bilen och stannar till... då jag saknar såväl B-körkort som bil. Däremot har jag AB-körkort, men alltid kul att nämnas av en politisk motståndare.
Jag får bjuda dig på den där ölen snart... jag märker att vi har mycket att tala om!
Definitivt.
Skicka en kommentar