HEDRAS DE SOM HEDRAS BÖR...

Med risk för att så här på morgonkvisten göra om bloggen till ett forum för inbördes beundran så finns det några händelser som är väl värda att kommentera.

Det är torsdag, det är dagen innan Valborgsmässoaftonen och dagen innan Konungens födelsedag. Ofint nog så firar drottningen av de moderata bloggarna sin födelsedag en dag innan HMK Carl XVI Gustaf - just den här dagen då allt känns grått fyller Mary Xantippa Jensen enligt ryktet 27 år.

Det fanns en tid då Mary var en stor inspiratör för mig, en tid då jag började blogga och letade desperat efter vägledning. Mina Moderata Karameller var och är en av de mest tongivande bloggarna från en som kallar sig moderat. Att läsa Mary var ett måste, att se hur hon använde sin blogg något som jag beundrade och fortfarande beundrar. Marys insatser för hur vi moderater tar till oss de sociala medierna är något som inte går att mäta - det är hon som sått de frön vi nu ser i Kent Persson och andra framgångsrika blåa bloggare.

Martina Lind, den fantastiska och extremt vackra kvinnan bakom Politometern, skrev följande om Mary när det var dags att publicera rangordningen av de moderata bloggarna:

"Moderaternas utan konkurrens mest inflytelserika bloggare är Mary X Jensen med sin blogg Mina Moderata Karameller. Mary har lyckats med samma bedrift som s-bloggaren Peter Andersson: hon når långt utanför de egna leden, är välbesökt, debatterar och diskuterar mycket med sina motståndare och har en blogg som blivit nödvändig att följa om man vill veta vad som händer i debatten. Mary är dessutom en sociala medier-kompetent och omtänksam person som twittrar med allt och alla och har samlat på sig en hel del goodwill i bloggosfären."

Jag skriver under på allt medan jag harklar mig, tar ton och sjunger så störningsjouren snart ringer på dörren - Ja må du leva, ja må du leva, ja må du leva uti hundrade år... Ett fyrfaldigt leve och ett stort GRATTIS till Mary på denna hennes "27-årsdag", leve hon! Hipp Hipp Hurra, Hurra, Hurra, Hurra!

Om Mary var, och fortfarande är, en av mina största inspirationskällor under de första trevande stegen av mitt bloggande så kan man utan att tveka lyfta in Kent Persson som en av de som betyder mest för mig i detta nu. Mary är drottningen, Kent kronprinsen som väntar på att få bestiga tronen. Själv känner jag mig som hovnarren...

Kent är tänkare, Kent är en tyckare och Kent är tillsammans med Mary våra två mest respekterade bloggare i dessa dagar. Kent Persson och jag är rätt olika som personer och som bloggare men någonstans inom mig så känner jag en samhörighet med denna man från Närkeslättens metropol som jag sällan känner. Vi kan bolla idéer, vi lyssnar in varandra och vi gillar varandra trots våra olikheter.

Kent och jag skriver på olika sätt, och när jag läser Paul Ronges omdöme om min vän Kent så förstår jag är ute och cyklar.

"Den moderate bloggaren Kent Persson är som vanligt på kornet: Demokratin förlorar på personpåhopp är hans slutsats.

Jag tycker han är så bra så han är ett partiledarämne för en ny tid."

Återigen kan jag bara hålla med en annan person, i detta fall den respekterade Paul Ronge, när en av mina bloggkollegor hyllas. Helt plötsligt landade så insikten i mitt plufsiga ansikte om att jag aldrig lär bli partiledare, inte en i Kalla Anka-partiet...

Sedan tyckte Paul Ronge lite om mig med, men min ödmjukhet just denna morgon får mig att stanna vid en länk och en uppmaning att titta till kommentatorsspåret.

Men om jag till vardags ofta kan vara en bitter man som är avundsjuk på allt och alla som når längre än vad jag gör, så är det en känsla som aldrig dyker upp när Kent eller Mary skördar sina framgångar och får välförtjänt beröm. Någonstans i den dallrande kroppen finns ett hjärta som slår för två kollegor som jag nu betraktar som vänner.

Tack för att ni finns där för mig!