Det är torsdagen den tionde december, det är Nobeldagen. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här torsdagsmorgonen.
Julstressen har satt sina klor i Mona och denna dag kombineras julstress med Nobelstress, det finns så mycket som måste hinnas med innan balen i Blå Hallen. Just denna är det representation och mingel i kombination med god mat och trevlig dans som står på agendan.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en så pass viktig kväll som Mona har framför sig så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra allt själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite nobelstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför sin iPhone, uppkopplad framför en holmgång nätpoker och med ett rejält glas champagne vid sin sida. Bosse känner inte alls för att stötta sin hustru inför Nobel-middagen, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men är fast på Buttericks där han hämtar sin klädsel inför kvällens begivenheter. Thomas Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju vara klar tills dess taxin med Ibbe kommer förbi för att hämta det äkta paret.
”Ibbe!” tänker Mona och funderar på om inte han kan glömma bort sin chef till partiordförande? Mona ringer Ibbe för att påminna honom. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma på avtalad tid. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Olga att beställa en taxi till Drottningsgatan 2 i Karlshamn för en färd mot Nacka…
Efter exakt 6 timmar och 8 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande festsällskap, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför sin iPhone med en påfylld champagne i den andra handen, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i vardagsrummet, över soffan hänger Monas skrynkliga balklänning. Ibrahim Baylan förstår snart att det är han som skall stryka klänningen medan Mona trär på sig slankgördeln och klär på Bosse. Bosse, som skulle ha strykt klänningen har trots ihärdigt tjatande inte lyckats få sin iPhone ur handen på hela dagen. Men Ibrahim är lite störd över att behövt lämna Karlshamn och frågar sin chef var i hans arbetsbeskrivning strykning står inskrivet.
Mona blir rasande, måhända stressad och frustrerad över att Bosse sitter som fastgjuten i soffan, "Ibrahim, är du inte feminist eller? Håkan Juholt hade strykt den där klänningen utan att blinka..." Ibbe börjar stryka, och snart är det dags för resan till stadshuset.
Taxin för de tre till huvudstadens ståtliga stadshus, där de får möjlighet att frottera sig med alla andra högdjur i den svenska nomenklaturan. De äter gott med trevligt sällskap, det enda som stör Mona är att Bosse inte kan släppa sin iPhone trots att det är mycket god mat och ännu lite godare dricka som serveras. Kvällen förflyter som alla andra Nobel-kvällar när inte Bruce Springsteen lyckas locka bort Mona, och det blir snart dags för dans till en mer dansant musik än den Mona går igång på...
Mona vill dansa med Bosse, men Bosse sitter i stolen med sin iPhone i ena handen och ett glas skumpa i den andra, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i handväskan efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja dansa med mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han hoppar omkring utanför Stadshuset iklädd en rosa kanindräkt ifärd med att promota sin senaste undermåliga deckare. Thomas Bodström kan inte ta sig in i Stadshuset med den klädseln, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju dansa precis lika vackert som och trevligt som det där äckligt bildsköna socialministerparet.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst men han har lämnat den tråkiga festen för något mer spännande. Men Ibbe lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Tatiana att beställa en taxi till Drottninggatan 110 för en färd mot Stadshuset…
Efter exakt 8 minuter springer en andfådd Ibrahim Baylan in i Stadshuset. Baylan, jourhavande dansare, har anlänt till Blå Hallen och till Monas undsättning. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför sin iPhone och nätpokern med en påfylld champagne i näven, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i danssalongen där alla andra redan dansar så vackert. Mona vill att Ibrahim skall dansa med henne, och Ibrahim Baylan börjar skaka nervöst. Ibrahim är lite störd över att behövt lämna centrala Stockholm och en spännande klubb och frågar sin chef var någonstans i arbetsbeskrivningen dansande står inskrivet. Mona blir rasande och Ibrahims underläpp börjar vibrera när han får höra att Håkan Juholt minsann är så duktig på att dansa och att Juholt borde ha fått vara med i "Let's Dance!". Men sanningen kommer alltid fram, och sanningen är den att Ibrahim Baylan har varit tondöv och fått rytmkänslan kroniskt utslagen sedan det tillfället när Östros sjöng "Bergsprängartango" på Jobbkongressen i Älvsjö...
Baylan är genuint ledsen och föreslår att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom sin politik skapat ett vidrigt, kallt samhälle där ensamhet och utanförskap flyttat in till och med i festlokaler och på annars glada tillställningar. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.
Julstressen har satt sina klor i Mona och denna dag kombineras julstress med Nobelstress, det finns så mycket som måste hinnas med innan balen i Blå Hallen. Just denna är det representation och mingel i kombination med god mat och trevlig dans som står på agendan.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en så pass viktig kväll som Mona har framför sig så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra allt själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite nobelstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför sin iPhone, uppkopplad framför en holmgång nätpoker och med ett rejält glas champagne vid sin sida. Bosse känner inte alls för att stötta sin hustru inför Nobel-middagen, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men är fast på Buttericks där han hämtar sin klädsel inför kvällens begivenheter. Thomas Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju vara klar tills dess taxin med Ibbe kommer förbi för att hämta det äkta paret.
”Ibbe!” tänker Mona och funderar på om inte han kan glömma bort sin chef till partiordförande? Mona ringer Ibbe för att påminna honom. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma på avtalad tid. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Olga att beställa en taxi till Drottningsgatan 2 i Karlshamn för en färd mot Nacka…
Efter exakt 6 timmar och 8 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande festsällskap, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför sin iPhone med en påfylld champagne i den andra handen, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i vardagsrummet, över soffan hänger Monas skrynkliga balklänning. Ibrahim Baylan förstår snart att det är han som skall stryka klänningen medan Mona trär på sig slankgördeln och klär på Bosse. Bosse, som skulle ha strykt klänningen har trots ihärdigt tjatande inte lyckats få sin iPhone ur handen på hela dagen. Men Ibrahim är lite störd över att behövt lämna Karlshamn och frågar sin chef var i hans arbetsbeskrivning strykning står inskrivet.
Mona blir rasande, måhända stressad och frustrerad över att Bosse sitter som fastgjuten i soffan, "Ibrahim, är du inte feminist eller? Håkan Juholt hade strykt den där klänningen utan att blinka..." Ibbe börjar stryka, och snart är det dags för resan till stadshuset.
Taxin för de tre till huvudstadens ståtliga stadshus, där de får möjlighet att frottera sig med alla andra högdjur i den svenska nomenklaturan. De äter gott med trevligt sällskap, det enda som stör Mona är att Bosse inte kan släppa sin iPhone trots att det är mycket god mat och ännu lite godare dricka som serveras. Kvällen förflyter som alla andra Nobel-kvällar när inte Bruce Springsteen lyckas locka bort Mona, och det blir snart dags för dans till en mer dansant musik än den Mona går igång på...
Mona vill dansa med Bosse, men Bosse sitter i stolen med sin iPhone i ena handen och ett glas skumpa i den andra, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i handväskan efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja dansa med mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han hoppar omkring utanför Stadshuset iklädd en rosa kanindräkt ifärd med att promota sin senaste undermåliga deckare. Thomas Bodström kan inte ta sig in i Stadshuset med den klädseln, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju dansa precis lika vackert som och trevligt som det där äckligt bildsköna socialministerparet.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst men han har lämnat den tråkiga festen för något mer spännande. Men Ibbe lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Tatiana att beställa en taxi till Drottninggatan 110 för en färd mot Stadshuset…
Efter exakt 8 minuter springer en andfådd Ibrahim Baylan in i Stadshuset. Baylan, jourhavande dansare, har anlänt till Blå Hallen och till Monas undsättning. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför sin iPhone och nätpokern med en påfylld champagne i näven, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i danssalongen där alla andra redan dansar så vackert. Mona vill att Ibrahim skall dansa med henne, och Ibrahim Baylan börjar skaka nervöst. Ibrahim är lite störd över att behövt lämna centrala Stockholm och en spännande klubb och frågar sin chef var någonstans i arbetsbeskrivningen dansande står inskrivet. Mona blir rasande och Ibrahims underläpp börjar vibrera när han får höra att Håkan Juholt minsann är så duktig på att dansa och att Juholt borde ha fått vara med i "Let's Dance!". Men sanningen kommer alltid fram, och sanningen är den att Ibrahim Baylan har varit tondöv och fått rytmkänslan kroniskt utslagen sedan det tillfället när Östros sjöng "Bergsprängartango" på Jobbkongressen i Älvsjö...
Baylan är genuint ledsen och föreslår att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom sin politik skapat ett vidrigt, kallt samhälle där ensamhet och utanförskap flyttat in till och med i festlokaler och på annars glada tillställningar. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.
Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona tar spiraltrappan upp i Stadshustornet och blickar ut över en huvudstad som övergett rörelsen. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser inte alls vit på fur och gran, snön lyser ej vit på taken. Endast Bosse Sahlin är inte vaken...
1 kommentar:
underbart!
Skicka en kommentar