Det är måndagen den tjugoförsta december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt trots att snön pudrat upp Nacka kommun rätt så rejält, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här måndagsmorgonen.
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag skall Mona se till att få vila upp sig inför den orgie i julfirande som väntar inom kort.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet. Eftersom det är en så mycket vila som behövs så vill hon komma igång så tidigt som möjligt med vilandet, och hon vill inte vila själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite lugn och ro i radhuset. Men var är Bosse egentligen? Kan det vara Bosse som har gjort något smarrigt till frukost? Det doftar ju gott av varma mackor med stuvade svampar redan i hallen...
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför datorn där han sitter och inventerar formen hos olika travhästar och med en belgisk Duvel vid sin sida. Bosse känner inte alls för att vila, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja vila med mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han skriver ett brandtal som han tänkt hålla 1:a Maj. Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner ensamheten komma krypande medan hon trycker i sig en välsmakande varm smörgås med några suspekta svampar på.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, men Ibbe är denna dag på utlandsresa till Amsterdam. Ibbe berättar sorgset att Mona får vila ensam i sin sköna säng, och alldeles innan samtalet bryts hör Mona Ibbe skifta från sorg till eufori när han i falsett skriker "Natalya, I am coming..."
Monas huvud börjar snurra medan hon tar sig in i sovrummet. Mona kastar sig i sängen, och faller i dvala nästan omedelbart. Mona Sahlin hamnar snabbt i drömmarnas värld, hon drömmer om hur hon beställer ett mord på en elak bloggare i Sundbyberg, hon drömmer om att Bodström för en gångs skull har tid för henne och hon drömmer att Bosse Ringholm utstrålar livsglädje. Det snurrar och Monas rörelsemönster i sängen skulle mycket väl kunna föranleda bältesspänning.
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag skall Mona se till att få vila upp sig inför den orgie i julfirande som väntar inom kort.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet. Eftersom det är en så mycket vila som behövs så vill hon komma igång så tidigt som möjligt med vilandet, och hon vill inte vila själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite lugn och ro i radhuset. Men var är Bosse egentligen? Kan det vara Bosse som har gjort något smarrigt till frukost? Det doftar ju gott av varma mackor med stuvade svampar redan i hallen...
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför datorn där han sitter och inventerar formen hos olika travhästar och med en belgisk Duvel vid sin sida. Bosse känner inte alls för att vila, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja vila med mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han skriver ett brandtal som han tänkt hålla 1:a Maj. Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner ensamheten komma krypande medan hon trycker i sig en välsmakande varm smörgås med några suspekta svampar på.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, men Ibbe är denna dag på utlandsresa till Amsterdam. Ibbe berättar sorgset att Mona får vila ensam i sin sköna säng, och alldeles innan samtalet bryts hör Mona Ibbe skifta från sorg till eufori när han i falsett skriker "Natalya, I am coming..."
Monas huvud börjar snurra medan hon tar sig in i sovrummet. Mona kastar sig i sängen, och faller i dvala nästan omedelbart. Mona Sahlin hamnar snabbt i drömmarnas värld, hon drömmer om hur hon beställer ett mord på en elak bloggare i Sundbyberg, hon drömmer om att Bodström för en gångs skull har tid för henne och hon drömmer att Bosse Ringholm utstrålar livsglädje. Det snurrar och Monas rörelsemönster i sängen skulle mycket väl kunna föranleda bältesspänning.
Mona vaknar till med ett ryck och ser Bosse vid sänggaveln, utklädd till en påklädd råtta. Bakom Bosse skymtar Thomas Bodström och Ibrahim Baylan, också utklädd till stora råttor med UFF-kläder. Mona frågar vad som står på, och Bosse börjar sjunga ackompanjerad av de andra två...
- Stackars Mona.
- Knappt har hon en stund att vila,
- Ropar partiet och hon får ila
- "Kom genast hit, kom genast hit"
[Verkställande utskottet långt bort på Sveavägen 68:] - MONA SAHLIN!
[Bosse:] - Hela dan får hon arbeta, hon får jobba, hon får streta, prata, tala, gnälla, opponera - varje dag är det detsamma.
[Bodström och Baylan:] - Här hon gnäller, här hon talar, så snart dom inte ropar.
[Bosse:] - Det är ju hon som opponerar tills hon blir alldeles virrig, darrig, stirrig.
[Wanja långt borta i LO-borgen:] - Tjata på nu, dumma Mona!
[Bosse:] - Ja, jobba på ni som inte är i utanförskap.
- Vet ni vad...?
- Mona går nog inte in i Rosenbad.
[Bodström och Baylan:] - Va? Inte det?
- Vad vad det du sa?
[Bosse:] - Ni ska få se.
- Alliansen fixar det nog.
- Med politik, politik och politik...
- Hon får aldrig sitt regeringsalternativ klart!
[Baylan:] - Öh, öh. Stackars Mona!
[Bodström:] - Men Hey, vi ska få ihop det!
[Baylan:] - Ja! Vi ska gnälla och vi ska träta, vi ska göra't, ska vi tippa? För den stora valdagskvällen... Så ska vi återinföra bidragsmodellen!
[Bosse och Bodström:] - Vi surar och vi gnäller och ett skrik av avsky mot Alliansen, och Mona på debatt bland ledamöterna i hundratal den griniga kvinnan blir i Riksdagens stora sal.
- Sätt igång nu, skynda, ila vi har inte tid att vila, den grönröda röran - den ska vi klara, ja, vänta lite bara.
[Baylan:] - Ja, jag klipper till med facket.
[Bosse:] - Och jag kan spela och dricka.
[Bodström:] - Låt du Baylan ta över, du ska skaffa väljare!
[Bodström och Baylan:] - Och den gnälligaste hon blir på hela kvällen. Ja, den bittraste hon blir på hela kvällen.
(Paus)
[Bodström och Baylan:] - En dröm ger åt tanken vingar. Den blir verklig då! I drömmen du allt betvingar. Och allt du vill ha kan du få. Och om du på lyckan väntar.
- Så kan du finna den en gång. Fast om ditt hjärta kanske gråter...
[Bosse:] - Så kommer drömmen åter!
[Bodström:] - Och kärleken vaknar en gång...
[Baylan] - Och allt du vill ha kan du få!
[Bodström:] - Fast om ditt hjärta kanske gråter, så kommer drömmen åter. Och kärleken vaknar en gång... med en sång.
[Bosse:] - En dröm ger åt tanken vingar. Den blir verklig då! Och kärleken vaknar en gång...
Mona gnuggar ögonen, huvudet snurrar och hon känner sig... påtänd? De sjungande politruck-råttorna är borta. Vad var det för svampar Bosse hade på mackan egentligen? Mona ringer återigen till Ibrahim Baylan, och han är fortfarande i Amsterdam. Ibbe blir konfunderad av Monas svammel om sjungande råttor och börjar känna sig rutten över att ha flytt utomlands när den stora ledaren uppenbarligen hade behövt sällskap.
Ibrahim är jätteledsen och föreslår att han efter att ha kommit hem skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där folk faller i trauma, börjar tappa verklighetsförankringen och blir psykiskt instabila. En bra idé tycker den alltjämt snurriga Mona, som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.
Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Schiphol för ett flyg mot Arlanda och en ny taxiresa mot Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. I ett annat land, längre norrut så går Mona för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...
Länk: SvD
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar