Det är fredagen den artonde december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt trots att snön fallit, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här fredagssmorgonen.
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag skall Mona sätta sig ner och skriva julklappsrim till de julklappar hon och Ibrahim införskaffade igår.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är så pass många julklappar att rimma kring så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför datorn där han sitter och satsar på Betson med ett glas hemkört vid sin sida. Bosse känner inte alls för att hjälpa frugan med rimmande, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han sitter i ett möte med Claes Borgström om hur de skall kunna bli ännu lite rikare på sin gemensamma bisyssla. Den gode Thomas kan inte komma loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha rimmandet klart innan mörkret faller.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Att Mona igår lovade Ibbe ledigt kan hon inte ta hänsyn till, här skall det ju rimmas. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, men befinner sig denna lediga dag i någon suspekt stadsdel i Hamburg - Ibbe kan inte komma till Mona, hur gärna han än vill…
Mona Sahlin blir desperat, och ringer återigen upp Bodström. Efter en stunds smörande så faller Bodström till föga och kopplar upp sig över sin mobil med ett så kallat videosamtal. Mona går till Bosse med mobilen så att Thomas skall kunna säga hej till herr Sahlin som sitter fast framför datorn och Betson med ett påfyllt glas hemkört, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona tar ut mobilen till paketverkstaden i det Sahlinska förrådet.
Mona Sahlin plockar fram paket efter paket, och rörelsens mästerförfattare lägger sin panna i djupa veck under den spretande luggen. Det här blir inte lätt, konstaterar både Mona och Thomas, som är med via sin mobilkamera. Man börjar med den där polermaskinen till Thomas Östros. Man klurar och funderar, och efter en stund når man konsensus: "En kraftig maskin till dig vill jag skänka, en maskin som kommer att få din hårlösa hjässa att blänka". Mona ler nöjt, det här går ju som på räls. Därefter så filosoferar de två om Pagrotskys platåskor en stund och kommer snart fram till ett mästerverk: "Det kan inte vara lätt att vara dvärg, med dessa blir du stor som ett berg". Veronica Palms munkorg får också ett träffande rim: "Den här kan du behöva när du blir rabiat, då kan du behöva något som stoppar ditt hat!" medan Bosse Ringholms defibrilator snabbt förses med de passande orden "Den här kan du behöva, du som verkar moribund. Annars finns risken att du snart blir en sjukhuskund".
Språkrörens rakset förses med samma textrader för jämställdhetens skull: "Väljarna tycks se er som håriga troll, här får ni något som kan ge er en ny roll" medan Bodström och Mona har svårare att hitta ett rim till Lasse Ohlys plastkopia av en Kalasjnikov. Det slutar med det föga politiskt korrekta julrimmet "Med den här kan du panga och knalla, tänk vad skönt att se borgaren falla". Monas gamla vän Margareta Winberg får det gamla ALGA-spelet Monopol och det rimmas naturligtvis även till det paketet: "Du ser ut som en ål, verkar sakna en doftande tvål, men vi vet att du älskar...".
Därefter kommer man in på de mer privata klapparna. Monas gåva till Bosse, två dussin Triss-lotter och en påse lördagsgodis får texten "Du kommer aldrig att få tur, men jag vill inte skicka dig på en sådan där kur. God Jul älskade!", och eftersom Bosse inte vill vara med och rimma så får Mona rimma till sitt eget paket: "Mums filibaba, den var fin! Lika god som Sven-Otto Littorin." Under morgonen har även Mona fixat en julklapp till Ibrahim, denna hjälpande ängel i julstöket. Det blev en livstidsprenumeration på en tidskrift som Mona vet att Ibbe gillar - Slitz. Bodström är snabb som en vessla och slänger ur sig "Till skumma klubbar du brukar lunka, nu kan du sitta hemma och..." Mona ser ut som ett frågetecken och undrar "dunka? eller är punka?". Bodström ler och konstaterar krasst att Ibbe vet vad som menas. En känd sosse-bloggare vid namn Kristian Krassman skall också få en julklapp av Mona som tack för alla rättrogna blogginlägg under året som gått. Krassman får ett uppblåbart får vid namn "Pålly". Det var en svårrimmad julklapp, men det slutar med "Du har ju hår, du är ju svår. Har dina byxor resår? Annars kan du värma dig med ett...". Så var det klart, alla klappar utom en hade fått sina rim. Mona knäpper bort Bodström ur mobilen, med ett torrt tack.
Mona skall ju ta sig an rimmet på Thomas Bodströms julklapp, den där groteskt stora almanackan. Mona klurar och funderar men poletten vill liksom inte trilla ner. Men just då står han där i dörren, Ibbe! Ibrahim rimmar snabbt ihop "Mycket att göra, ett jobb hit - ett jobb dit. Till denna bok kan du ha tillit!". Mona är ju lite stött över att Ibbe trots allt inte dök upp trots sin lediga dag och häver ur sig att Juholt hade kommit även när han var ledig och att Juholts rim säkert hade blivit bättre. Men låt gå, Ibrahims rim får duga. Ibrahim blir jätteledsen och föreslår med en tår i ögonvrån att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där man inte tillåts att misslyckas med sina julklappsrim utan att det kan få vittgående konsekvenser för hela välfärdssystemets uppbyggnad. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag skall Mona sätta sig ner och skriva julklappsrim till de julklappar hon och Ibrahim införskaffade igår.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är så pass många julklappar att rimma kring så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför datorn där han sitter och satsar på Betson med ett glas hemkört vid sin sida. Bosse känner inte alls för att hjälpa frugan med rimmande, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han sitter i ett möte med Claes Borgström om hur de skall kunna bli ännu lite rikare på sin gemensamma bisyssla. Den gode Thomas kan inte komma loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha rimmandet klart innan mörkret faller.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Att Mona igår lovade Ibbe ledigt kan hon inte ta hänsyn till, här skall det ju rimmas. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, men befinner sig denna lediga dag i någon suspekt stadsdel i Hamburg - Ibbe kan inte komma till Mona, hur gärna han än vill…
Mona Sahlin blir desperat, och ringer återigen upp Bodström. Efter en stunds smörande så faller Bodström till föga och kopplar upp sig över sin mobil med ett så kallat videosamtal. Mona går till Bosse med mobilen så att Thomas skall kunna säga hej till herr Sahlin som sitter fast framför datorn och Betson med ett påfyllt glas hemkört, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona tar ut mobilen till paketverkstaden i det Sahlinska förrådet.
Mona Sahlin plockar fram paket efter paket, och rörelsens mästerförfattare lägger sin panna i djupa veck under den spretande luggen. Det här blir inte lätt, konstaterar både Mona och Thomas, som är med via sin mobilkamera. Man börjar med den där polermaskinen till Thomas Östros. Man klurar och funderar, och efter en stund når man konsensus: "En kraftig maskin till dig vill jag skänka, en maskin som kommer att få din hårlösa hjässa att blänka". Mona ler nöjt, det här går ju som på räls. Därefter så filosoferar de två om Pagrotskys platåskor en stund och kommer snart fram till ett mästerverk: "Det kan inte vara lätt att vara dvärg, med dessa blir du stor som ett berg". Veronica Palms munkorg får också ett träffande rim: "Den här kan du behöva när du blir rabiat, då kan du behöva något som stoppar ditt hat!" medan Bosse Ringholms defibrilator snabbt förses med de passande orden "Den här kan du behöva, du som verkar moribund. Annars finns risken att du snart blir en sjukhuskund".
Språkrörens rakset förses med samma textrader för jämställdhetens skull: "Väljarna tycks se er som håriga troll, här får ni något som kan ge er en ny roll" medan Bodström och Mona har svårare att hitta ett rim till Lasse Ohlys plastkopia av en Kalasjnikov. Det slutar med det föga politiskt korrekta julrimmet "Med den här kan du panga och knalla, tänk vad skönt att se borgaren falla". Monas gamla vän Margareta Winberg får det gamla ALGA-spelet Monopol och det rimmas naturligtvis även till det paketet: "Du ser ut som en ål, verkar sakna en doftande tvål, men vi vet att du älskar...".
Därefter kommer man in på de mer privata klapparna. Monas gåva till Bosse, två dussin Triss-lotter och en påse lördagsgodis får texten "Du kommer aldrig att få tur, men jag vill inte skicka dig på en sådan där kur. God Jul älskade!", och eftersom Bosse inte vill vara med och rimma så får Mona rimma till sitt eget paket: "Mums filibaba, den var fin! Lika god som Sven-Otto Littorin." Under morgonen har även Mona fixat en julklapp till Ibrahim, denna hjälpande ängel i julstöket. Det blev en livstidsprenumeration på en tidskrift som Mona vet att Ibbe gillar - Slitz. Bodström är snabb som en vessla och slänger ur sig "Till skumma klubbar du brukar lunka, nu kan du sitta hemma och..." Mona ser ut som ett frågetecken och undrar "dunka? eller är punka?". Bodström ler och konstaterar krasst att Ibbe vet vad som menas. En känd sosse-bloggare vid namn Kristian Krassman skall också få en julklapp av Mona som tack för alla rättrogna blogginlägg under året som gått. Krassman får ett uppblåbart får vid namn "Pålly". Det var en svårrimmad julklapp, men det slutar med "Du har ju hår, du är ju svår. Har dina byxor resår? Annars kan du värma dig med ett...". Så var det klart, alla klappar utom en hade fått sina rim. Mona knäpper bort Bodström ur mobilen, med ett torrt tack.
Mona skall ju ta sig an rimmet på Thomas Bodströms julklapp, den där groteskt stora almanackan. Mona klurar och funderar men poletten vill liksom inte trilla ner. Men just då står han där i dörren, Ibbe! Ibrahim rimmar snabbt ihop "Mycket att göra, ett jobb hit - ett jobb dit. Till denna bok kan du ha tillit!". Mona är ju lite stött över att Ibbe trots allt inte dök upp trots sin lediga dag och häver ur sig att Juholt hade kommit även när han var ledig och att Juholts rim säkert hade blivit bättre. Men låt gå, Ibrahims rim får duga. Ibrahim blir jätteledsen och föreslår med en tår i ögonvrån att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där man inte tillåts att misslyckas med sina julklappsrim utan att det kan få vittgående konsekvenser för hela välfärdssystemets uppbyggnad. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.
Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. I förrådet ligger det en stor hög med nyrimmade julklappar. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar