Det är fredagen den elfte december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är faktiskt soligt och ljust, ungefär lika ljus som Mona känner sig den här fredagsmorgonen. Huvudet är tungt, men själen lätt efter lite för mycket skumpa på Nobel-banketten och en befriande SCB-mätning.
Men julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag är det massproduktion av den Sahlinska julsenapen som står på programmet.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är ett så pass mycket julsenap som Mona skall göra så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför datorn, uppkopplad och gloendes på Svenska Spels hemsida över live-odds och med en rejäl konjak vid sin sida. Bosse känner inte alls för att göra julsenap, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men åker omkring i det stora landet i väster för att titta på ett hus åt familjen för sin årslånga vistelse på andra sidan Atlanten. Thomas Bodström kan inte ta sig över havet, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha julsenapen klar så att hon kan göra små presentburkar till sina vänner i god tid före julaftonen.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Ivana att beställa en taxi till Moldegatan 9 i Borås för en färd mot Nacka…
Efter exakt 3 timmar och 51 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande senapsmakare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför datorn med en påfylld konjak och betraktar vad som händer med de där live-oddsen, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i köket där det finns enorma mängder senapspulver, mjöl, ättika, socker, vinäger, salt och olja. Mona har ställt en gigantisk kastrull på spisen, och Ibrahim Baylan skall assistera henne med produktionen är det tänkt.
Det hälls i olika ingredienser, det blandas och rörs – och det som borde vara så lätt slutar i kaos. Hur de än bär sig åt så smakar inte senapen som Mona vill att den skall smaka och inte som den alltid har smakat. Ibrahim tycker att det smakar gott, men Mona skriker om att det är något som fattas. Ibrahim tänker några varv och kommer på att det är en hyfsat stark vätska som kallas konjak som saknas. I det Sahlinska barskåpet finns bara en tom konjakflaska, och detta trots att Mona köpte en så sent som förra veckan enkom för att spetsa senapen. Vem är tjuven?
Men julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag är det massproduktion av den Sahlinska julsenapen som står på programmet.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är ett så pass mycket julsenap som Mona skall göra så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför datorn, uppkopplad och gloendes på Svenska Spels hemsida över live-odds och med en rejäl konjak vid sin sida. Bosse känner inte alls för att göra julsenap, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men åker omkring i det stora landet i väster för att titta på ett hus åt familjen för sin årslånga vistelse på andra sidan Atlanten. Thomas Bodström kan inte ta sig över havet, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha julsenapen klar så att hon kan göra små presentburkar till sina vänner i god tid före julaftonen.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Ivana att beställa en taxi till Moldegatan 9 i Borås för en färd mot Nacka…
Efter exakt 3 timmar och 51 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande senapsmakare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför datorn med en påfylld konjak och betraktar vad som händer med de där live-oddsen, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i köket där det finns enorma mängder senapspulver, mjöl, ättika, socker, vinäger, salt och olja. Mona har ställt en gigantisk kastrull på spisen, och Ibrahim Baylan skall assistera henne med produktionen är det tänkt.
Det hälls i olika ingredienser, det blandas och rörs – och det som borde vara så lätt slutar i kaos. Hur de än bär sig åt så smakar inte senapen som Mona vill att den skall smaka och inte som den alltid har smakat. Ibrahim tycker att det smakar gott, men Mona skriker om att det är något som fattas. Ibrahim tänker några varv och kommer på att det är en hyfsat stark vätska som kallas konjak som saknas. I det Sahlinska barskåpet finns bara en tom konjakflaska, och detta trots att Mona köpte en så sent som förra veckan enkom för att spetsa senapen. Vem är tjuven?
Klockan har hunnit bli sen på torsdagskvällen, så sen att de monopolinrättningar som Mona vurmar för inte kan tillhandahålla någon ny konjak oavsett hur inflytelserik Mona nu råkar vara. Monas julstress får henne att brista ut i hårda ord om Ibrahim Baylans inkompetens. Ibbe får höra att Håkan Juholt säkert hade klarat av att ta med sig en flaska konjak utan att fundera…
Ibrahim blir ledsen och föreslår att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom sin politik skapat ett samhälle där man måste ha spritdrycker i senapen för att överleva den kalla handens politik och det regelrätta kriget mot arbetarklassen. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.
Ibrahim blir ledsen och föreslår att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom sin politik skapat ett samhälle där man måste ha spritdrycker i senapen för att överleva den kalla handens politik och det regelrätta kriget mot arbetarklassen. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.
Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. På spisen står en gigantisk kastrull med misslyckad senap. Men Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser inte alls vit på fur och gran, snön lyser ej vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar