Det är söndagen den sjätte december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här söndagsmorgonen.
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna här söndagen är det bakandet av en naturtrogen kopia av LO-borgen av pepparkaksdeg som står på agendan.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet. Eftersom det är ett så pass stort pepparkakshus som Mona skall baka så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför datorn, uppkopplad framför en holmgång nätpoker och med en spetsad glögg vid sin sida. Bosse känner inte alls för att baka pepparkakshus, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men sitter fast i inspelningen av ett filmklipp där han läser något undermåligt försök till julsaga iförd tomteluva och sitt löjliga flin. Thomas Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha pepparkaksborgen klar till dess Vanja kommer över för att diskutera sina styrelseuppdrag.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Ivana att beställa en taxi till Birger Jarlsgatan 115 för en färd mot Nacka…
Efter exakt 17 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande sockerbagare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför datorn med en påfylld och spetsad glögg, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i köket där det finns lika mycket pepparkaksdeg som det finns styrelseuppdrag för Vanja. Mona har kavlat ut plattorna, och Ibrahim Baylan skall assistera henne med bygget är det tänkt.
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna här söndagen är det bakandet av en naturtrogen kopia av LO-borgen av pepparkaksdeg som står på agendan.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet. Eftersom det är ett så pass stort pepparkakshus som Mona skall baka så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför datorn, uppkopplad framför en holmgång nätpoker och med en spetsad glögg vid sin sida. Bosse känner inte alls för att baka pepparkakshus, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men sitter fast i inspelningen av ett filmklipp där han läser något undermåligt försök till julsaga iförd tomteluva och sitt löjliga flin. Thomas Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha pepparkaksborgen klar till dess Vanja kommer över för att diskutera sina styrelseuppdrag.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Ivana att beställa en taxi till Birger Jarlsgatan 115 för en färd mot Nacka…
Efter exakt 17 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande sockerbagare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför datorn med en påfylld och spetsad glögg, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i köket där det finns lika mycket pepparkaksdeg som det finns styrelseuppdrag för Vanja. Mona har kavlat ut plattorna, och Ibrahim Baylan skall assistera henne med bygget är det tänkt.
Det kavlas, gräddas och glaseras – och det som borde vara så lätt blir till en hjärnornas kamp. Hur de än bär sig åt så liknar den tilltänkta pepparkaksmodellen av LO-Borgen mest en kopia av Dresdens stadshus som det såg ut på morgonen den 16 februari 1945. Monas julstress får henne att brista ut i hårda ord om Ibrahim Baylans inkompetens. Ibbe får höra att Håkan Juholt säkert hade klarat av den här lätta uppgiften med bravur…
Ibrahim blir jätteledsen och föreslår att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom sin politik skapat en marknad för defekt pepparkaksdeg och att man med berått mod driver svenska pepparkaksbyggare till psykisk kollaps, långtidssjukskrivning och utanförskap. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.
Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser inte alls vit på fur och gran,
snön lyser ej vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...
snön lyser ej vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar