Det är onsdagen den sextonde december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är ljust och vackert efter det härliga snöandet, ungefär lika ljus och vacker som Mona känner sig den här onsdagsmorgonen.
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag är det dags att fira SCB och SIFO med en dag i pulkabacken. Pulkaåkning är en ritual som återkommer varje år, men denna gång kommer det bli ännu lite härligare och trevligare med lite fina siffror i ryggen.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet. Eftersom det är en riktigt stor (S)now-racer som Mona skall åka med nerför de vita backarna så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i familjen. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför datorn, uppkopplad framför en holmgång nätpoker och med en Budweisser vid sin sida. Bosse känner inte alls för att baka åka (S)nowracer, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men sitter fast med ett studiebesök hos Nacka-polisen. Thomas Bodström kan ju inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju åka (S)nowracer och det nu. När inte Monas planering går som det är tänkt blir hon lätt lite stingslig...
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Bogna att beställa en taxi till Postgatan 5 i Nässjö för en färd mot Nacka…
Efter exakt 3 timmar och 36 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande pulkåkare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför datorn med en ny Budweisser, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i förrådet där det en vallad (S)now-racer till Mona och en stjärtlapp till Ibbe. Mona är på sitt bästa humör, och Ibrahim Baylan skall fira den framtida valsegern med henne i pulkbacken är det tänkt.
Det vackra paret, ja inte det äkta paret eftersom Bosse vägrar gå ut, vandrar genom de trevliga kvarteren i Duvnäs Utskog. Mona var på gott humör men när hon ser grannarnas julpyntade kåkar så tänker hon på hur lite julpynt de har på sin kåk. "Det där får Bosse och jag ta tag i övermorgon!" tänker Mona. Och medan hon tittar på husen så minns hon grannarnas svek när hon ville bjuda på julmat. Humöret som var i dur blir plötsligt i moll – och Mona beordrar Ibrahim Baylan att kasta snöbullar på grannarnas julpyntade hus. Ibrahim tvekar, men Mona insisterar och kräver att snöbollar kastas i klasskampens namn!
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag är det dags att fira SCB och SIFO med en dag i pulkabacken. Pulkaåkning är en ritual som återkommer varje år, men denna gång kommer det bli ännu lite härligare och trevligare med lite fina siffror i ryggen.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet. Eftersom det är en riktigt stor (S)now-racer som Mona skall åka med nerför de vita backarna så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i familjen. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför datorn, uppkopplad framför en holmgång nätpoker och med en Budweisser vid sin sida. Bosse känner inte alls för att baka åka (S)nowracer, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men sitter fast med ett studiebesök hos Nacka-polisen. Thomas Bodström kan ju inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju åka (S)nowracer och det nu. När inte Monas planering går som det är tänkt blir hon lätt lite stingslig...
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Bogna att beställa en taxi till Postgatan 5 i Nässjö för en färd mot Nacka…
Efter exakt 3 timmar och 36 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande pulkåkare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför datorn med en ny Budweisser, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i förrådet där det en vallad (S)now-racer till Mona och en stjärtlapp till Ibbe. Mona är på sitt bästa humör, och Ibrahim Baylan skall fira den framtida valsegern med henne i pulkbacken är det tänkt.
Det vackra paret, ja inte det äkta paret eftersom Bosse vägrar gå ut, vandrar genom de trevliga kvarteren i Duvnäs Utskog. Mona var på gott humör men när hon ser grannarnas julpyntade kåkar så tänker hon på hur lite julpynt de har på sin kåk. "Det där får Bosse och jag ta tag i övermorgon!" tänker Mona. Och medan hon tittar på husen så minns hon grannarnas svek när hon ville bjuda på julmat. Humöret som var i dur blir plötsligt i moll – och Mona beordrar Ibrahim Baylan att kasta snöbullar på grannarnas julpyntade hus. Ibrahim tvekar, men Mona insisterar och kräver att snöbollar kastas i klasskampens namn!
Ibrahim kastar några snöbollar utan att orsaka några förluster på de lysande tomtarna eller de självlysande renarna som finns lite här och där. Monas julstress får henne att brista ut i hårda ord om Ibrahim Baylans inkompetens. Ibbe får höra att Håkan Juholt säkert hade klarat av att slakta grannarnas julpynt med några välpositionerade snöbollar. Juholt, ja han hade klarat av den här lätta uppgiften med bravur…
Ibrahim kokar inombords och kastar en snöboll med en sten i, in i ett fönster som spricker upp totalt. Medan Ibbe ler nöjt åt sin insats mot borgarbrackorna hörs grannen skrika att hon minsann har ringt polisen. Mona och Ibbe flyr i vild panik ner längs gatan och fortsätter flykten nerför några backar med sina åkdon, (S)now-racern och stjärtlappen. I fjärran hörs ljudet av en polisbil som närmar sig. De båda fortsätter flykten och gömmer sig under en stor gran...
Ibrahim kokar inombords och kastar en snöboll med en sten i, in i ett fönster som spricker upp totalt. Medan Ibbe ler nöjt åt sin insats mot borgarbrackorna hörs grannen skrika att hon minsann har ringt polisen. Mona och Ibbe flyr i vild panik ner längs gatan och fortsätter flykten nerför några backar med sina åkdon, (S)now-racern och stjärtlappen. I fjärran hörs ljudet av en polisbil som närmar sig. De båda fortsätter flykten och gömmer sig under en stor gran...
Hundskall hörs, och poliserna närmar sig snabbt. Det är inte speciellt svårt att spåra i snö, det klarar till och med svenska poliser av - och till och med när de har en påflugen före detta justitieminister i släptåg. Mona och Ibbe trycker sig så nära stammen det bara går när ett bekant men alltför sällsynt ansikte tittar in i grenverket. Det är ju Thomas Bodström, tack gode gud!
Poliserna frågar Mona och Ibbe om hur det här gått till, men Bodström träder snabbt in i en av sina multipla personligheter och blir advokat. Mona och Ibbe skall vara tysta, Bodström kan berätta precis hur det gick till... Det var så att två personer som var rätt lika syntes kasta snöbollar på familjen Sahlins gata. Ibbe och Mona rusade ut för att stoppa vandalismen och måste ha misstagits för gärningsmännen av alla de sju vittnena. De tog upp jakten och spåren slutade vid granen, där man inväntade polisen.
En av polismännen tycker att det låter osannolikt och vill ta med sig Ibbe och Mona upp till gatan för en konfrontation. Bodström spänner ögonen i polismannen och frågar barskt "Vill du ha jobbet kvar efter den 19 september 2010? Vill du det så lyssnar du på vad jag har sagt..." Polisen släpper saken, men ger en pik till Ibrahim när ordningsmakten lämnar de tre sossarna. Ibbe får höra att grannarna sagt att han kastar snöboll som "en kärring!"...
Ibbe blir ledsen och föreslår att man skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom sin politik där den kalla handens politik fått julpynt och förortsradhus att bli legitima mål får snöbollsvandaler. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna. Thomas Bodström vill sno texten till ett debattinlägg i Svenska Dagbladet tillsammans med "hon den där Jämtin", och Ibrahim nickar gillande.
Ibrahim åker i väg med taxi igen tillsammans med Bodström, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona vandrar hemåt, genom den härliga snön i det mörker som sänkt sig över förortsidyllen. Mona går in genom ytterdörren, och ropar god natt till Bosse men får bara ett svårförståeligt ljudflöde till svar . Mona tassar in i sovrummet för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...
Länk: SvD
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar