Det är onsdagen den nionde december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här onsdagsmorgonen.
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag är det skrivandet av en herrans massa julkort som står på agendan.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom Mona har så många vänner som förväntar sig ett julkort från just Mona så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför TV:n, gloendes på en gammal inspelning av när Annika Duckmark administrerar en lottodragning och med en Ålborg vid sin sida. Bosse känner inte alls för att skriva julkort, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men sitter fast i förhandlingar med sin förläggare om en triologi om Bodströms liv från födseln till ministerposten. Thomas Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha julkorten färdigskrivna innan det börjar ramla ner hälsningar från när och fjärran i den Sahlinska brevlådan.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Natalya att beställa en taxi till Carlavägen 32 i Eskilstuna för en färd mot Nacka…
Efter exakt 68 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande julkortsskrivare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför datorn med en påfylld Ålborg, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i köket där det finns massor av julkort att skriva och lika många julfrimärken på det stökiga köksbordet. Mona har sorterat korten i skönhetsordning, där hennes bästa vänner skall få de finaste korten.
Det skrivs och det önskas God Jul och Gott Nytt År till nästan hela gräddan av kändis-Sverige – men det som borde vara så lätt utvecklas till en hjärnornas kamp. Ibrahim blir mer och mer irriterad över att Mona skickar de finaste julkorten till såna där människor som Bindefeldt, det äkta paret Attling-Dahlgren, Mark Levengood och annat löst folk som aldrig haft ett förtroendeuppdrag för vare sig partiet eller facket. Mark Levengood skall uppenbarligen få ett underbart kort föreställande Stockholms skyline i 3D medan en sådan trotjänare som det före detta kommunalrådet i Göteborg, Göran Johansson däremot, får en liten pappskiva där Bosse mellan två travlopp kluddade ner några streckfigurer som man med lite fantasi kan få till tomtar och snögubbar. Samma pappskivor har namnen Lago, Reepalu, Pagrotsky, Österberg och så vidare. Baylan får se sitt eget namn på sändlistan för de fula korten och lättar på sitt hjärtas mening. Ibrahim kräver att partiarbetarna och Monas lojala underhuggare faktiskt borde få snyggare julkort än alla de där kändisarna som Mona bara frotterar sig med när det är fest.
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag är det skrivandet av en herrans massa julkort som står på agendan.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom Mona har så många vänner som förväntar sig ett julkort från just Mona så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför TV:n, gloendes på en gammal inspelning av när Annika Duckmark administrerar en lottodragning och med en Ålborg vid sin sida. Bosse känner inte alls för att skriva julkort, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men sitter fast i förhandlingar med sin förläggare om en triologi om Bodströms liv från födseln till ministerposten. Thomas Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha julkorten färdigskrivna innan det börjar ramla ner hälsningar från när och fjärran i den Sahlinska brevlådan.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Natalya att beställa en taxi till Carlavägen 32 i Eskilstuna för en färd mot Nacka…
Efter exakt 68 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande julkortsskrivare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför datorn med en påfylld Ålborg, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i köket där det finns massor av julkort att skriva och lika många julfrimärken på det stökiga köksbordet. Mona har sorterat korten i skönhetsordning, där hennes bästa vänner skall få de finaste korten.
Det skrivs och det önskas God Jul och Gott Nytt År till nästan hela gräddan av kändis-Sverige – men det som borde vara så lätt utvecklas till en hjärnornas kamp. Ibrahim blir mer och mer irriterad över att Mona skickar de finaste julkorten till såna där människor som Bindefeldt, det äkta paret Attling-Dahlgren, Mark Levengood och annat löst folk som aldrig haft ett förtroendeuppdrag för vare sig partiet eller facket. Mark Levengood skall uppenbarligen få ett underbart kort föreställande Stockholms skyline i 3D medan en sådan trotjänare som det före detta kommunalrådet i Göteborg, Göran Johansson däremot, får en liten pappskiva där Bosse mellan två travlopp kluddade ner några streckfigurer som man med lite fantasi kan få till tomtar och snögubbar. Samma pappskivor har namnen Lago, Reepalu, Pagrotsky, Österberg och så vidare. Baylan får se sitt eget namn på sändlistan för de fula korten och lättar på sitt hjärtas mening. Ibrahim kräver att partiarbetarna och Monas lojala underhuggare faktiskt borde få snyggare julkort än alla de där kändisarna som Mona bara frotterar sig med när det är fest.
Mona blir väldigt upprörd och hennes underläpp börjar darra när hon går i försvarsställning för sina prioriteringar. Monas julstress får henne att brista ut i hårda ord om Ibrahim Baylans inkompetens. Ibbe får höra att Håkan Juholt säkert hade klarat av att lära Bosse att rita finare julkort och dessutom hade nog den där Juholt snott med sig lite snyggare papper från riksdagens gömmor. Juholt, ja han hade klarat den här lätta uppgiften med bravur…
Ibrahim blir väldigt ledsen och föreslår att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom sin politik skapat ett samhälle där den kalla handens politik leder till ytliga och meningslösa julhälsningar istället för den varma kärleken och det sociala samspelet som socialdemokratin garanterar genom sin blotta existens. Ett förslag från socialdemokraterna om att starta en statlig utredning om julkortens framtid och vad ett eventuellt avskaffande skulle innnebära för posten kan man lansera. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.
Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser inte alls vit på fur och gran, snön lyser ej vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar