Det är söndagen den tjugonde december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt trots att snön pudrat upp Nacka kommun rätt så rejält, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här söndagsmorgonen.
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag skall Mona äta julbord med topparna i den grönröda röran på en restaurang som Peter Eriksson helt självsvådligt har valt - den Gröne Jägaren på Götgatan - ett etablissemang känt för sin höga nivå på både kunder och föda.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en så mycket som skall hinnas med innan julbordet så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning hos familjen Sahlin. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför vardagsrumsbordet där han sitter och spelar Bingolotto, från en VHS sedan Loket-eran och med en gammal nött Bingolott framför sig. Vid sin sida har han en kyld Carlsberg. Bosse känner inte alls för att äta julbord och ännu mindre för att hjälpa frugan med kläder och allmän uppsnyggning, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han har är på pressträff med en socialdemokratisk riksdagsledamot som avser stämma Politikerbloggen för att de grävt för djupt. Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Tatiana att beställa en taxi till Ringvägen 100 för en färd mot Nacka…
Efter exakt 18 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande påkläderska och bordsdam, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter och med sin "dutt"-penna och prickar hysteriskt till Lokets fryntliga stämma och med en ny, kall Carlsberg vid sin sida, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i sovrummet där den Sahlinska garderoben är belägen. Ibbe klär upp sin chef, sminkar henne till oigenkännlighet och ser nöjd ut. Men Mona tycker att hennes kroppsform numera är rätt lik Kajsa Ankas och betraktar sig med antipati i den stora spegeln som spruckit från kant till kant. Mona blir förbannad på sitt åldrande, och skriker att Ibbe minsann borde bevisa ha sett till att även hon fick en biroll i någon av de där såporna som utspelar sig på plastikkirurgklinker, all media är ju bra media.
När Mona och Ibbe anländer till den Gröne jägaren såp möts de av en deprimerande syn. I ett hörn sitter Lasse Ohly och dennes bordsdam Alice Åström och surar, medan Peter Eriksson och Maria Wetterstrand sitter i en annan del av lokalen och ser buttra ut. Det var uppenbarligen så att Lasse hade synpunkter på att de skulle käka på en restaurang med färgen grön i namnet. Peter Eriksson svarade med att han vägrade äta rödkål, och då sprang Alice Åström fram och placerade några snorkråkor i grönkålen...
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag skall Mona äta julbord med topparna i den grönröda röran på en restaurang som Peter Eriksson helt självsvådligt har valt - den Gröne Jägaren på Götgatan - ett etablissemang känt för sin höga nivå på både kunder och föda.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en så mycket som skall hinnas med innan julbordet så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning hos familjen Sahlin. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför vardagsrumsbordet där han sitter och spelar Bingolotto, från en VHS sedan Loket-eran och med en gammal nött Bingolott framför sig. Vid sin sida har han en kyld Carlsberg. Bosse känner inte alls för att äta julbord och ännu mindre för att hjälpa frugan med kläder och allmän uppsnyggning, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han har är på pressträff med en socialdemokratisk riksdagsledamot som avser stämma Politikerbloggen för att de grävt för djupt. Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Tatiana att beställa en taxi till Ringvägen 100 för en färd mot Nacka…
Efter exakt 18 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande påkläderska och bordsdam, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter och med sin "dutt"-penna och prickar hysteriskt till Lokets fryntliga stämma och med en ny, kall Carlsberg vid sin sida, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i sovrummet där den Sahlinska garderoben är belägen. Ibbe klär upp sin chef, sminkar henne till oigenkännlighet och ser nöjd ut. Men Mona tycker att hennes kroppsform numera är rätt lik Kajsa Ankas och betraktar sig med antipati i den stora spegeln som spruckit från kant till kant. Mona blir förbannad på sitt åldrande, och skriker att Ibbe minsann borde bevisa ha sett till att även hon fick en biroll i någon av de där såporna som utspelar sig på plastikkirurgklinker, all media är ju bra media.
När Mona och Ibbe anländer till den Gröne jägaren såp möts de av en deprimerande syn. I ett hörn sitter Lasse Ohly och dennes bordsdam Alice Åström och surar, medan Peter Eriksson och Maria Wetterstrand sitter i en annan del av lokalen och ser buttra ut. Det var uppenbarligen så att Lasse hade synpunkter på att de skulle käka på en restaurang med färgen grön i namnet. Peter Eriksson svarade med att han vägrade äta rödkål, och då sprang Alice Åström fram och placerade några snorkråkor i grönkålen...
Stämningen är minst sagt kall och Ibrahim drar ett löjligt försök till en rolig historia, men ingen reagerar - ingen rör på mungiporna när Mona tvingar den spretande församlingen till ett gemensamt bord. Ohly vägrar titta på språkrören, och språkrören pratar bara med Mona. När Ibbe frågar vem som skall börja med att hämta mat så skriker Maria Wetterstrand att "det kan kommunisten göra!". Ohly skriker tillbaka att det där minsann borde vara en hemlis, att man inte borde skrika om sånt på krogen. Ut ur köket stormar Thomas Östros, utklädd till tomte och börjar sjunga "Nu skall vi vara, nu skall vi vara snälla...". Mona applåderar hysteriskt åt sånginsatsen och ler så där falskt som bara Mona kan och efter ett tag så faller de blodröda och de mossgröna att applådera lite lamt. Ibrahim drar ett nytt dåligt skämt, och Östros övergår i att sjunga julsånger på sitt särpräglat vidriga sätt. Alla tappar den lilla aptit de hade kvar efter allt bråkande.
Mona blir oroad över missämjan och ber Ibrahim att berätta om framtida utspel. Ibbe berättar om höjda skatter, Ohly och Alice jublar. Ibbe talar om en halverad försvarsbudget och Peter Erikssons syns le i det vildvuxna skägget. Ibbe säger att halvtidsfrigivningen kommer att återinföras och Alice Åström blir glad som en lärka. Ibbe tar upp en snabbavveckling av kärnkraften och ett stoppande av Förbifart Stockholm och Maria Wetterstrand kvittrar som en liten grönfink... Hux-flux är alla glada, och Mona ser med tillförsikt framemot en vår i valvinnandets tecken.
Men Lasse Ohly är långsint och när de sex skall lämna lokalen så visar han sitt vänstra långfinger åt språkrören när han tror att ingen ser på. Men Peter ser, och kastar iväg en grisfot som träffar Alice Åström i pannan. På några mikrosekunder är allt kaos och Monas SÄPO-livvakter får jaga ut språkrören till deras limousine. Ohly skriker något hätskt om kvasi-liberala idioter och Alice Åström gråter hysteriskt, Mona ser bara ut att vilja sjunka genom marken. Ibrahim blir jätteledsen och föreslår att man skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där Oppositionen står mer anade än någonsin i sin kamp mot en ständigt trätande allians. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.
Mona och Ibbe tar taxin till Nacka, där Mona kliver av. Ibrahim fortsätter med samma taxi, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...
Mona och Ibbe tar taxin till Nacka, där Mona kliver av. Ibrahim fortsätter med samma taxi, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...
Länkar: SvD1, SvD2, AB1, AB2
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar