Det är måndagen den sjunde december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här måndagsmorgonen.
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag är det införskaffandet av en fin och representabel julgran som står på agendan.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet. Eftersom det är förkastligt att köpa en julgran av någon av de där små äckliga entreprenörna som prånglar ut undermåliga granar så vill Mona komma igång så tidigt som möjligt. Mona vill åka ut på landet och hugga ner en alldeles egen gran, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför TV:n, stirrandes in i samma TV och en bandad upplaga av gårdagens Keno-dragning och med en Bailys vid sin sida. Bosse känner inte alls för att hugga gran, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men sitter fast i ett styrelsemöte hos Pysslingen Förskolor och Skolor AB där han agerar styrelseproffs på undermåligt sätt. Thomas Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju så gärna ha granen i vardagsrummet när Maria Wetterstrand kommer förbi under morgondagen för att ge Mona lite tips om hur man får förtroende hos väljarna.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Svetlana att beställa en taxi till Döbelnsgatan 4 för en färd mot Nacka…
Efter exakt 15 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande granhuggare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför TV:n med en påfylld Bailys, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder ut Ibbe i förrådet där de hämtar en yxa. De embarkerar Monas Volvo med körförbud, och rullar västerut. De passerar Ibbes gamla hemtrakter i norra Botkyrka, fortsätter förbi Lagoland och passerar antroposofernas Järna och Gnesta-Kalles byhåla till hemort. Mellan Gnesta och Flen svänger de av, till vänster naturligtvis. Här ser granarna underbara ut...
Det promeneras, det spanas och de två hittar den där granen som Mona vill ha. Ibbe hugger frenetiskt någon decimeter ovan markytan och granen faller efter någon minut med ett brak. Då hörs ljudet av knak och brak i skogen, marken vibrerar och ett ett uråldrigt frustande hörs närma sig. Ibbe som just sett Ice Age 3 börjar skaka av skräck. Men när en välbekant röst hörs och ljuskäglan från en ficklampa sveper över skogen så lugnar sig de båda för en kort stund. Den välbekanta rösten verkar arg och aggressiv, det andas våldsamheter i ordflödet. "Anitra, arbetarpatrasket som parkerade sin skrothög vid vägen måste vara här någonstans. Jag tror att de tänker stjäla en av våra granar de vidriga typerna...". Mona och Ibbe gömmer sig med sin nyhuggna gran under en ännu större gran och klarar sig när den bufflige godsägaren passerar bara några meter ifrån dom.
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag är det införskaffandet av en fin och representabel julgran som står på agendan.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet. Eftersom det är förkastligt att köpa en julgran av någon av de där små äckliga entreprenörna som prånglar ut undermåliga granar så vill Mona komma igång så tidigt som möjligt. Mona vill åka ut på landet och hugga ner en alldeles egen gran, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför TV:n, stirrandes in i samma TV och en bandad upplaga av gårdagens Keno-dragning och med en Bailys vid sin sida. Bosse känner inte alls för att hugga gran, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men sitter fast i ett styrelsemöte hos Pysslingen Förskolor och Skolor AB där han agerar styrelseproffs på undermåligt sätt. Thomas Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju så gärna ha granen i vardagsrummet när Maria Wetterstrand kommer förbi under morgondagen för att ge Mona lite tips om hur man får förtroende hos väljarna.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Svetlana att beställa en taxi till Döbelnsgatan 4 för en färd mot Nacka…
Efter exakt 15 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande granhuggare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför TV:n med en påfylld Bailys, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder ut Ibbe i förrådet där de hämtar en yxa. De embarkerar Monas Volvo med körförbud, och rullar västerut. De passerar Ibbes gamla hemtrakter i norra Botkyrka, fortsätter förbi Lagoland och passerar antroposofernas Järna och Gnesta-Kalles byhåla till hemort. Mellan Gnesta och Flen svänger de av, till vänster naturligtvis. Här ser granarna underbara ut...
Det promeneras, det spanas och de två hittar den där granen som Mona vill ha. Ibbe hugger frenetiskt någon decimeter ovan markytan och granen faller efter någon minut med ett brak. Då hörs ljudet av knak och brak i skogen, marken vibrerar och ett ett uråldrigt frustande hörs närma sig. Ibbe som just sett Ice Age 3 börjar skaka av skräck. Men när en välbekant röst hörs och ljuskäglan från en ficklampa sveper över skogen så lugnar sig de båda för en kort stund. Den välbekanta rösten verkar arg och aggressiv, det andas våldsamheter i ordflödet. "Anitra, arbetarpatrasket som parkerade sin skrothög vid vägen måste vara här någonstans. Jag tror att de tänker stjäla en av våra granar de vidriga typerna...". Mona och Ibbe gömmer sig med sin nyhuggna gran under en ännu större gran och klarar sig när den bufflige godsägaren passerar bara några meter ifrån dom.
Snabbt till den med körförbud belagda Volvon, upp med granen på taket och Ibrahim Baylan trycker gasen i botten. När de svänger ut på riksväg 57 mot Gnesta ser man godsägaren sikta mot skrothögen med sin älgstudsare i backspegeln... Färden går så fort det går att köra, förbi ödsliga samhällen och Lagoland, hem mot Nacka. Väl framme ser man att den höga farten har fått den tidigare granna granen att tappa nästan alla sina barr. Monas julstress får henne att brista ut i hårda ord om Ibrahim Baylans inkompetens. Ibbe får höra att Håkan Juholt säkert hade klarat av den här lätta uppgiften med bravur…
Ibrahim blir ledsen och föreslår med tårar i sina ögonvrår att man istället skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom sin politik skapat en miljö där julgranarna tappar barr på ett sjukligt och vidrigt sätt. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.
Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser inte alls vit på fur och gran, snön lyser ej vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar