Det är tisdagen den åttonde december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här tisdagsmorgonen.
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag är det dags att klä den där granen som Ibrahim Baylan och Mona högg ner igår på ett gods någonstans vid Båvens stränder.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en gran i ett avbarrat skick som Mona skall klä så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför datorn, uppkopplad framför en holmgång live-bingo och med en fesljummen pilsner vid sin sida. Bosse känner inte alls för att klä någon julgran, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men sitter fast i rättssalen där han anstränger sig i något mediahaussat mål för att få någon brottsling att slippa sitt straff. Thomas Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha julgranen klädd innan Maria Wetterstrand kommer över för att lära Mona hur man får folkets förtroende.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Ludmilla att beställa en taxi till Västmannagatan 61 för en färd mot Nacka…
Efter exakt 18 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande grandekoratör, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför datorn med en ny fesljummen pilsner, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i vardagsrummet där den närmast barrlösa granen ser närmast plågad ut i sin nakenhet. Granen liksom skriker efter kulor, ljusslinga, girlanger och den där röda stjärnan som Mona återanvänder år efter år. Ibbe och Mona dyker ner i kartongen av julpynt och påbörjar sitt uppdrag.
Det hängs kulor, det hängs änglar och smällkarameller. Ljusslingan trasslar in sig i de spretande kvistarna, lamporna lyser inte som de skall – och det som borde vara så lätt blir till en hjärnornas kamp. Hur de än bär sig åt så liknar den tilltänkta pakt-granen mest en kopia av en gran i Ruhrs omedelbara närhet under det smutsiga 80-talet... Monas julstress får henne att brista ut i hårda ord om Ibrahim Baylans inkompetens. Ibbe får höra att Håkan Juholt säkert hade klarat av den här lätta uppgiften med bravur. Och nu ringer det på dörren, Sankta Maria är på plats i Nacka 10 minuter innan utsatt tid. Monas blir panikslagen, och Ibrahim Baylan får öppna dörren...
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag är det dags att klä den där granen som Ibrahim Baylan och Mona högg ner igår på ett gods någonstans vid Båvens stränder.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en gran i ett avbarrat skick som Mona skall klä så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför datorn, uppkopplad framför en holmgång live-bingo och med en fesljummen pilsner vid sin sida. Bosse känner inte alls för att klä någon julgran, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men sitter fast i rättssalen där han anstränger sig i något mediahaussat mål för att få någon brottsling att slippa sitt straff. Thomas Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande – hon vill ju ha julgranen klädd innan Maria Wetterstrand kommer över för att lära Mona hur man får folkets förtroende.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Ludmilla att beställa en taxi till Västmannagatan 61 för en färd mot Nacka…
Efter exakt 18 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande grandekoratör, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter fast framför datorn med en ny fesljummen pilsner, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder in Ibbe i vardagsrummet där den närmast barrlösa granen ser närmast plågad ut i sin nakenhet. Granen liksom skriker efter kulor, ljusslinga, girlanger och den där röda stjärnan som Mona återanvänder år efter år. Ibbe och Mona dyker ner i kartongen av julpynt och påbörjar sitt uppdrag.
Det hängs kulor, det hängs änglar och smällkarameller. Ljusslingan trasslar in sig i de spretande kvistarna, lamporna lyser inte som de skall – och det som borde vara så lätt blir till en hjärnornas kamp. Hur de än bär sig åt så liknar den tilltänkta pakt-granen mest en kopia av en gran i Ruhrs omedelbara närhet under det smutsiga 80-talet... Monas julstress får henne att brista ut i hårda ord om Ibrahim Baylans inkompetens. Ibbe får höra att Håkan Juholt säkert hade klarat av den här lätta uppgiften med bravur. Och nu ringer det på dörren, Sankta Maria är på plats i Nacka 10 minuter innan utsatt tid. Monas blir panikslagen, och Ibrahim Baylan får öppna dörren...
Sankta Maria Wetterstrand träder in i det Sahlinska vardagsrummet, och hela rummet lyses upp trots att varken Ibbe eller Mona fått liv i julgransbelysningen. Maria blickar majestätiskt över de minst sagt misshandlade granen, och hennes vanligtvis så vackra ögon alldeles mörka.
"-Vad fan är det där för rödgrön röra!" skriker Maria gällt och pekar på granen. Mona börjar stamma något om att det är en gran hon har fått av Ibrahim, och Ibbe ser ut som om han vill sjunka genom golvet.
"-Har ni mördat en gran?" skriker Maria och nu börjar det likna opera. "Vet ni inte att en gran är lika mycket levande som en SAAB-arbetare? Mördare! Odjur! Och er skall man samarbeta med - tvi vale!". Nu ser även Mona ut som om hon skulle vilja falla ner genom någon fallucka i golvet, och Ibrahim har gömt sig inne hos Bosse. Maria suckar djupt när hon konstaterar "Ni har mördat en gran... och ni har bara röda kulor, inga gröna så långt ögat kan se, och en röd stjärna i toppen - vill ni verkligen samarbeta med oss?". Mona harklar sig och säger till sitt försvar "Den där röda stjärnan fick jag i present av Lasse när jag blev inkvoterad som partiledare faktiskt. Och ja, Maria vi vill samarbeta med er - det vill vi verkligen. Men hur skall jag kunna få dig på gott humör igen Maria? Jag blir ju lite rädd när du blir så här tokig..."
Maria såg fundersam ut i några minuter innan svaret kom. "Jag vill att de grönröda släpper ett gemensamt förslag om att förbjuda julgranar. Varenda gran behövs där ute för att suga i sig koldioxiden som strömmar ut från Vattenfalls tyska kolkraftverk. Skicka ett pressmeddelande, här och nu så blir jag glad igen. Först då skall du få några tips om hur du får väljarnas förtroende, först då Mona." Mona tittade på Ibrahim som mumlar något om att man skulle kunna skriva att det är Alliansregeringen som ligger bakom ett överdrivet nedhuggande av små oskyldiga granar. En bra idé tycker Mona och Maria som gemensamt kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.
Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig i soffan för en pratstund med Maria och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser inte alls vit på fur och gran, snön lyser ej vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar