Det är lördagen den nittonde december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt trots att snön pudrat upp Nacka kommun rätt så rejält, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här lördagsmorgonen.
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag skall Mona se till att det Sahlinska residenset får sin upp-piffning inför julen, det är dags för julstäd.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en så mycket som skall städas så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför vardagsrumsbordet där han sitter och skrapar skraplotter från A-lotterierna som han fått av en ideologisk själsfrände och med en engelsk cider vid sin sida. Bosse känner inte alls för att städa, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han har på arbetsförmedlingen och letar efter ytterligare några jobb att ta sig an. Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Olga att beställa en taxi till Döbelnsgatan 4 för en färd mot Nacka…
Efter exakt 32 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande städhjälp, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter och skrapar frenetiskt med en ny cider vid sin sida, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder ut Ibbe i grovköket där den Sahlinska städskrubben är belägen. När Ibbe ser den uråldriga Hugin-dammsugaren blir han avigt inställd och vägrar att städa, det är minnsann kvinnogöra påpekar Ibrahim ovanligt uppriktigt. Mona blir förbannad, och skriker att Ibbe minsann borde bevisa att han är feminist även genom handling och inte bara med tomma ord. Ibrahim föreslår att man skall ringa efter någon billig städfirma för att göra jobbet. Mona tänker till, men känner inte för att stötta det där vidriga borgarpåhittet med hushållsnära tjänster och skatteavdrag för dessa.
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen. Just denna dag skall Mona se till att det Sahlinska residenset får sin upp-piffning inför julen, det är dags för julstäd.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom det är en så mycket som skall städas så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhuset. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför vardagsrumsbordet där han sitter och skrapar skraplotter från A-lotterierna som han fått av en ideologisk själsfrände och med en engelsk cider vid sin sida. Bosse känner inte alls för att städa, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han har på arbetsförmedlingen och letar efter ytterligare några jobb att ta sig an. Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Olga att beställa en taxi till Döbelnsgatan 4 för en färd mot Nacka…
Efter exakt 32 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande städhjälp, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter och skrapar frenetiskt med en ny cider vid sin sida, men möts av något svårförståeligt ljudflöde. Mona leder ut Ibbe i grovköket där den Sahlinska städskrubben är belägen. När Ibbe ser den uråldriga Hugin-dammsugaren blir han avigt inställd och vägrar att städa, det är minnsann kvinnogöra påpekar Ibrahim ovanligt uppriktigt. Mona blir förbannad, och skriker att Ibbe minsann borde bevisa att han är feminist även genom handling och inte bara med tomma ord. Ibrahim föreslår att man skall ringa efter någon billig städfirma för att göra jobbet. Mona tänker till, men känner inte för att stötta det där vidriga borgarpåhittet med hushållsnära tjänster och skatteavdrag för dessa.
Trots att Mona en gång sagt att det är tufft att betala skatt så vill hon försöka vara folklig, och vill köpa städhjäpen svart. Mona har missat att reformerna med ROT-avdrag och avdrag för hushållsnära tjänster gjort att det svarta blivit ljusgrått och att det som ses som vitt växer för varje dag som går. Men Mona är beslutsam, här skall man hitta någon som vill städa hos Sahlins svart. Ibbe ringer, Mona ringer - man letar i Nacka, man letar i omgivande kommuner men ingen vill längre blåsa staten på skattepengar. Mona börjar tugga fradga och Ibrahim Baylan börjar bli orolig för ett emotionellt vulkanutbrott.
Ibrahim börjar bläddra i sin adressbilaga i den kladdiga almanackan som är Baylans ostrukturerade hjälpreda. Ibbe har några kvinnor från de forna öststaterna som hjälper honom med städning hemma hos Baylans ibland. När Ibbe ser numret till "Ryska kvinnor" så är han övertygad om att det måste vara rätt nummer, men ack vad den oorganiserade partisekretaren har tagit fel - hjälpen fanns under "Städhjälp". Ibbe ringer och ber om städhjälp till Nacka och ett visst mått av språkförbistring gör att katastrofen inte kan stoppas i tid. På andra sidan etern svarar en burdus ryss att det kommer två kvinnor inom kort men att Ibbe får betala deras taxi. Ibbe godkänner detta, och priset på 300 kronor i timmen.
Det ringer på dörren, och två synnerligen lättklädda "städerskor" står utanför och huttrar i kylan. De har små tygstycken, svarta minimala klänningar med ett vitt förkläde i sensuell spets på sig och som man med lite fantasi kan ta för städutstyrsel, och har små dammvippor i sina små händer. Mona tittar frågande på de två, och Ibrahim har inget minne av de gamla polska kvinnor som brukar polera upp hans lya någonsin har varit så här snygga. De två släpps in, och börjar omedelbart dansa konstiga danser med Monas klädhängare. Mona blir rasande och skriker något om "förtryckta kvinnor och antifeministisk skitkultur". Ibbe börjar förstå att sitt misstag och hejdar taxin på gatan och skickar hem de två flickorna med vändande bil. Mona kokar när Ibrahim kommer in, och Ibbe börjar städa det Sahlinska hemmet ytterst noggrant. I bakgrunden springer Mona och gapar om att Juholt minsann skulle kunna ha fått en seriös städfirma med svarta fingrar att komma över. Ibrahim Baylan är så trött, Ibrahim är så ledsen och går och grubblar över livets fördärvlighet.
Ibrahim är jätteledsen och föreslår efter det att städningen har avslutats att man skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där kampen mot feminism och jämställdhet lett till att halvnakna kvinnor springer omkring i kylan och försöker överleva genom att tränga sig hos folk för att försöka julstäda. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.
Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar