Har just Du en timme över? Det kan faktiskt ta så lång tid att läsa detta inlägg, om man nu följer varenda länk och sedan lyckas hitta tillbaka i ordsörjan. Jag hoppas att det är värt det, att det är lika roligt att läsa för dig som det är för mig att titta tillbaka på året som gått.
Det återstår bara några dagar av året 2009, ett på många sätt omtumlande och speciellt år. År 2009 kommer många minnas då det var året då det räckte med att tänka och prata för att få Nobels fredspris, som Obama blev varse när norrmännen återigen bevisade för oss alla att deras intellekt inte står i proportion till landets rikedom eller välstånd.
År 2009 var ett år då jag hittade några nya vänner, men genom egen försorg blev av med långt många fler - och till alla de som en gång trodde sig ha en vän i mig och som senare såg något annat vill jag bara be om ursäkt, säga förlåt och kräla i stoftet. Och när det gäller mina nya vänner så hoppas jag att jag lärt mig mina läxor, och att jag kommer bli en bättre vän än jag har varit.
År 2009 har jag i mångt och mycket levt genom bloggen som medium - jag njuter som mest när en dräpande kommentar eller en pricksäker elakhet knappats ned i ett inlägg. Den här krönikan kommer handla om bloggaren Tokmoderatens 2009 - i med- och motgång.
Mitt bloggande handlar om tre saker: Att beskriva samhället från min synvinkel - Att bli bekräftad - Att få ha skoj i ett medium där jag känner mig hemma. När det gäller mina samhällsbeskrivningar så tror jag att det finns minst lika många som sätter skumtomten i vrångstrupen av ilska som de som skrattar igenkännande. Väcker man inga känslor med det man skriver så är det inte värt att lägga ner energi - det är mitt motto. Om sedan känslan är avsky eller kärlek, det betyder inte så mycket...
De som känner mig lite mer än ytligt vet att jag faktiskt är en människa, och en människa med ett enormt bekräftelsebehov. Just det här med att bli sedd har lett till några rejäla toppar under året, det handlar om när folk jag ser upp till, eller media jag läser ser mitt skapande och uttalar sig om detsamma. Det kan ju handla om elaka omdömen i sosse-bloggar eller länkningar från mina mer korrekta moderata bloggkollegor, men det blir ändå bäst när "gammelmedia" ser mig. En upplevelse av närmast gudomliga dimensioner var under Moderaternas Kommunala Rikskonferens i ett vårvarmt Örebro när jag kände mig ensam, övergiven och malplacerad. Ur skuggorna dök hon upp, SvD:s skarpa skribent Sanna Rayman. Hon svepte förbi mig, och viskade sensuellt att hon älskade min blogg. Så var den dagen fulländad, och jag fick egot tillfredsställt för de dagarna. En blogg om just Sanna Rayman tillhör mästerverken, läs den här.
En annan höjdare var ju när en annan skön skribent, Sakine Madon, fick in min text om Rysslands reaktioner på Tingeling och Schlagerfestivalens mellanakt på svt.se. Där fanns jag, lilla jag, i egen hög person med på Debatts hemsida! Se bara här, och mina orginalinlägg här och här...
En milstolpe i livet var mitt deltagande i den politiska talradion, hos min ledamot Göran Pettersson med hans träl Jakob som programledare. Förvisso så önskades det en mer galen Tokmoderat av riksdagsmannen efter sändningen, och jag kan väl instämma. Men får jag chansen att reprisera det här så kommer det osa svavel över Helgeandsholmen, det lovar jag... Under det kommande året har även jag för avsikt att börja med webb-radio, stay tuned...
Tre gånger under 2009 har jag fått se mig omnämnas i SvD:s texter om de mest spretande nyheterna som tänkas kan. Det handlade om hur föräldrar kände vanmakt in mobbning, som SvD tog upp här och jag här. Det handlade om hur Jan-Emanuel Johansson visade upp sossarnas nya stil, beskrivet av mig här och återgivet av SvD här. Och det handlade om Sveriges försvar och Afghanistan, med min grund här, SvD:s kommentar här och min kommentar på kommentaren här. Tre gånger, det är väl nästan frilans eller...?
Börjar ni tycka att det här är groteskt självgott? Det blir värre, mycket värre...
Även den största tidningen i våra ockuperade provinser i söder hade den goda smaken att hänvisa till mig, dock endast i pappersformatet. Det handlade då om kärleksdikter, om skapande och kreativitet. En bild på det historiska genombrottet i Sydsvenskan och lite mer hybris finns här, med själva urcellen till det hela här.
Är man en stor skapare så händer också förr eller senare att andra snor och förvanskar ens verk. Den 20 oktober skrev jag ett av mina bästa inlägg detta år, iallafall i mitt tycke. Fyra dagar senare så dyker ett inlägg upp i den vidriga tidskriften LO-tidningen "författat" av en grottmänniska vid namn Peter Swedenmark. Se Swedenmarks "verk" här, jämför med mitt här. Är inte detta stöld så vad är det då? Skriv och klaga till tjyven, gör det!
Några av mina älskade bloggarkollegor har gjort sitt bästa genom olika gästspel för att hålla liv i min blogg, alla insatser uppskattas självklart men några sticker ut. Inför mitt 1-årsjubileum ifjol fick några av mina bloggarkollegor olika uppdrag av mig, många svek, fler skrev men allra bäst lyckades Sveriges bästa försvarsbloggare Wiseman i mina ögon - Läs mästerverket "Försvarsarbete och kärleksliv - Hur man raggar på krogen med ordergivning" här.
En annan bloggarkollega som skapat ett mästerverk på Tokmoderaten är sossen Johan Westerholm, som fick det tvivelaktiga nöjet att skriva mitt 1000:e inlägg - Milleniumbloggen. Det är någon vecka sedan, men jag kan fortfarande skratta högt åt Westerholms träffande text, läs den här.
När så Aftonbladet efter att ha förvägrat Sverigedemokraterna annonsutrymme tyckte att Jimmie Åkesson skulle få en helsida gratis istället på debattsidorna så fanns det skäl att skriva ihop med en annan sosse, den tvålfagre gamängen Krassman. "Nej Jimmie - Du är det största hotet!" publicerades samtidigt på våra bloggar, samsynen var rörande. Samproduktionen finns här.
Det finns folk som hör av sig via mail med olika synpunkter om mitt bloggande, en som gjorde avtryck var vänsterpartisten Per Hamnström. Han hade synpunkter på att jag hade synpunkter på konstfacks-tokan Anna Odells tilltag med sin spelade sjukdomsbild och våldsandvändning i konstens namn och på att chefsläkaren tog sina anställda i försvar. Hamnström tycker att konstskapande är långt mer betydelsefullt än vårdanställdas rätt att i konstens namn bli misshandlade på jobbet. Mer om detta kan ni läsa här...
En återkommande gästskribent har dykt upp på bloggen, min vän Högerspöket. Förra sommaren fanns det ett överflöd av inlägg från denna vålnad, numera är det mer sparsmakat med tänkvärda ord från denna insatta person. Som av en händelse sammanfaller denna torka med Sveriges ordförandeskap i EU - om någon kan dra några som helst slutsatser av det. Många är de som är nyfikna på vem detta Högerspöke är, men denna hemlighet följer mig i döden om nu ingen betalar ett fem-siffrigt belopp för den upplysningen. Högerspöket har skapat mycket vackert men om jag måste välja tre mästerverk så blir det "Kåt, glad och tillfredsställd av skattepengar", "Skall det vara så jävla svårt att göra en Rembrandt?" samt "Skall det vara så jävla svårt att få ordning på polisen?". De finns här, här, och här.
Om Högerspöket dykt upp lite då och då så har min ryssofobi luftats oftare. Gång efter annan har jag fått berätta sanningen om Ryssland, och gång efter annan har jag hotats av ryska galningar. Med det försvar och den löjeväckande säkerhetspolitik som bara går ut på att snylta på grannarnas försvarsansträngningar så hade vi behövt säga "Njet!" till gasledningen. En av årets mörkaste stunder var när den fåfänge miljöministern Carlgren gick ut i TV och berättade att gasledningens dragning genom svensk ekonomisk zon hade godkänts av regeringen. Man kunde inte säga nej, det fanns inga möjligheter till det - men allt går om man bara vill! Allt kan man få igenom om man bara är lite påhittig...
Sveriges försvar och oförmågor i detta område har jag även lyft vid upprepade tillfällen. Jag är inte nöjd, jag ser mycket av det som skett och sker som något som borde ligga i gråzonen för vad som kan kallas landsförräderi. Vad felar när man inte ens kan skrammla ihop några helikoptrar för sjuktransporter att sända till våra tappra soldater i Långt-bort-istan? Det är uselt, och det värsta är att det är uselt över hela linjen. Ett inlägg om mig som försvarsminister är närmast odödligt, eller...?
Under året har jag även börjat drömma om det underbara kommunalrådet Helene Hellmark-Knutsson i hemstaden Sundbyberg. Det har varit många drömmar, trevliga drömmar och fyra till antalet. Det är svårt att dra några andra slutsatser av mitt drömmande än att jag är spritt språngande galen. Drömmarna finns återgivna här, här, här och här.
Helene och jag är nu vänner på Facebook, hon har visat att hon kan förlåta mig för mina drömmar. Just den dagen då vänskapen bekräftades så blev jag så där fnittrigt löjlig som småflickor i de nedre tonåren blir över att se mesproppen Rahvi sjunga i Idol. En som däremot vägrar bli vän med mig på "Fejjan" är partisekreterare Schlingmann. Uppenbarligen har han ett horn i sidan till mig, vad kan annars förklara att jag är placerad i frysboxen för tid och evighet. Kan det bero på något som det här...?
Bästa musiksläppet detta år var faktiskt inte Depeche Modes "Sounds of the universe", ack nej. Mästerverket i mina ögon var Kents "Röd", med mina favoriter "Taxmannen" samt "Sjukhus". Sossen Krassman var snabb att berätta för mig att Kent var/är sossar och det bryr jag mig inte om överhuvudtaget. Mina husgudar Depeche Mode har ju varit socialister, och skulle jag lägga in någon som helst politisk värdering i mitt musiktyckande så skulle jag lika gärna kunna vara döv - alla kulturarbetare är ju vänstervridna. Ett av mina bästa inlägg var om just Kent, läs gärna här.
Apropå "Röd" så fick jag till en blogg om Ohly och Berlinmurens fall som jag är rätt stolt över faktiskt. En talande beskrivning om hur mannen som aspirerar på en ministerpost ser på världen, ser på historien och politiken. Ohly-inlägget hittar ni här, och vill ni läsa om Ohly och blindtarmen kan ni även spana in den här skrönan...
Om man jag nu skall fortsätta lyfta mina verk så vill jag lyfta ett till, och det handlar om ett alternativt tal jag skrev åt Wanja Lundby-Wedin inför hennes 1:a Maj-talet i Sundbyberg. Många rosor fick jag för den texten.
Året 2009 lider mot sitt slut, nästa år är det 2010 och valår. Under december har fokus legat på Monas Jul, en synnerligen realistisk beskrivning av julfirandet hos ett svenskt medelålders par. Alla inlägg av varierande kvalitet finns här.
Min ambition är att oförtrutet fortsätta kasta latrin på motståndarna på mitt eget säregna sätt, jag skall fortsätta vara den jag har blivit. Har jag anledning att vara stolt över det arbete jag lägger ner? Eller skall jag egentligen skämmas? Tyck gärna till i min mini-poll längst upp till höger...
Längst upp till höger? Det är ju där jag trivs bäst har jag fått för mig...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar