Det är tisdagen den tjugoandra december. Mona Sahlin kliver upp ur sin säng och vrider upp persiennerna. Vädret där ute är grått och tråkigt trots att snön pudrat upp Nacka kommun rätt så rejält, ungefär lika tråkigt som Mona känner sig den här tisdagsmorgonen.
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen som bara är två dagar bort. Just denna dag skall Mona se till att det Sahlinska residenset får några fina snögubbar i trädgården, det är dags att ge sig ut i den härliga snön.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom Mona vill göra minst tre snögubbar och en snögumma så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhusets magnifika trädgård. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför vardagsrumsbordet där han sitter och rättar gårdagens Keno-spel som han inte hann kontrollera igår, och med en Gotlands-dricku vid sin sida. Bosse känner inte alls för att göra snögubbar, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han sitter och slår in julklappar och försöker minnas vad hans fru och barn heter, Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Josefin Brink att beställa en taxi till Kungsgatan 84 för en färd mot Nacka…
Efter exakt 21 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande snögubbsskapare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter och rättar sina Keno-kuponger frenetiskt med en dricku vid sin sida, men möts av något svårförståeligt ljudflöde som skulle kunna vara Fårö-mål. Mona leder ut Ibbe i trädgården där de sahlinska snögubbarna skall byggas, ett blivande världsarv? När Ibbe ser att snön inte är så där härligt kramig som Josefin Brink var så blir han avigt inställd och vägrar att bygga snögubbar, det är minnsann barngöra påpekar Ibrahim ovanligt uppriktigt. Mona blir förbannad, och skriker att Ibbe minsann borde bevisa att han är some ett barn även utanför politiken och att han borde veta att Monas barn fått jobb på diplomatiska inrättningar lite här och där i världen genom mamma Monas försorg. Ibrahim föreslår att man skall ringa SSU eller Unga Örnar för att försöka bygga snögubbar av den allt annat än byggbara snön. Mona vägrar använda barnarbetare och lovar att se till att det går att göra snögubbar även av den här snön...
Julstressen har satt sina klor i Mona, det finns så mycket som måste hinnas med innan julaftonen som bara är två dagar bort. Just denna dag skall Mona se till att det Sahlinska residenset får några fina snögubbar i trädgården, det är dags att ge sig ut i den härliga snön.
Mona sätter på sig sin röda plysch-morgonrock med den vanskapta rosen inbroderat på det vänstra bröstet, sätter fötterna i de mysiga tofflorna och hasar ut ur det instängda sovrummet.
Eftersom Mona vill göra minst tre snögubbar och en snögumma så vill hon komma igång så tidigt som möjligt, och hon vill inte göra det själv – hon hoppas på att maken Bosse vill dra sitt strå till stacken för att få lite julstämning i radhusets magnifika trädgård. Men var är Bosse egentligen?
När Mona hittar Bosse så sitter han försjunken framför vardagsrumsbordet där han sitter och rättar gårdagens Keno-spel som han inte hann kontrollera igår, och med en Gotlands-dricku vid sin sida. Bosse känner inte alls för att göra snögubbar, han är upptagen av mycket mer angelägna saker. Monas välkända auktoritet får inte maken att röra sig en millimeter, och Mona drar en djup suck när hon börjar rota i klädhögen efter sin mobil…
”Visst kommer väl Thomas att vilja hjälpa mig” konstaterar Mona medveten om Bodströms välutvecklade simultanförmåga medan hon knappar in siffrorna till dennes mobil. Bodström svarar, men han sitter och slår in julklappar och försöker minnas vad hans fru och barn heter, Bodström kan inte ta sig loss, och Mona känner desperationen komma krypande.
”Ibbe!” tänker Mona och förstår inte hur hon kunde glömma bort sin eviga hjälpreda till partisekreterare. Ibrahim Baylan svarar snabbt med en flåsande röst, och lovar att komma så fort han bara kan. Det sista Mona hör av Ibrahim är hur den glade gamängen ber någon som heter Josefin Brink att beställa en taxi till Kungsgatan 84 för en färd mot Nacka…
Efter exakt 21 minuter ringer det på dörren och Ibrahim Baylan, jourhavande snögubbsskapare, har anlänt till det Sahlinska residenset. Ibbe hälsar snabbt på Bosse, som sitter och rättar sina Keno-kuponger frenetiskt med en dricku vid sin sida, men möts av något svårförståeligt ljudflöde som skulle kunna vara Fårö-mål. Mona leder ut Ibbe i trädgården där de sahlinska snögubbarna skall byggas, ett blivande världsarv? När Ibbe ser att snön inte är så där härligt kramig som Josefin Brink var så blir han avigt inställd och vägrar att bygga snögubbar, det är minnsann barngöra påpekar Ibrahim ovanligt uppriktigt. Mona blir förbannad, och skriker att Ibbe minsann borde bevisa att han är some ett barn även utanför politiken och att han borde veta att Monas barn fått jobb på diplomatiska inrättningar lite här och där i världen genom mamma Monas försorg. Ibrahim föreslår att man skall ringa SSU eller Unga Örnar för att försöka bygga snögubbar av den allt annat än byggbara snön. Mona vägrar använda barnarbetare och lovar att se till att det går att göra snögubbar även av den här snön...
Mona tar ut sin hårfön, en förlängningssladd och börjar töa upp det vita täcke som lagt sig över Sahlins trädgård. Ibbe börjar rulla sina snöbollar, och sakta men säkert så skapas det fyra snöfigurer som är otäckt lika de fyra partiledarna i Alliansen. En liten figur, nästan dvärglik, är bred om arslet och ser ut att ha lagt på sig som den gamle Göran skulle ha uttryckt det i all sin ärlighet. En annan påminner om en bister major med steloperarad rygg, en ser ut som en frikyrkovurmare ur verklighetens folk med en tilltagande kal isfläck på skallen medan den fjärde liknar självaste statsminister Reinfeldt. Reinfeldt-gubben ser djupt deprimerad ut, har ögon av stenar som påminner om en cockerspaniels ögon och verkar uppgiven. Ibrahim tittar nöjd på sitt kulturarbete medan Mona packar ihop sin förlängningssladd och bär in hårfönen.
När Mona kommer ut och får se att Ibbe med snö har skapat kopior i snö av de fyra mest vämjeliga personer hon kan tänka sig så brister det totalt för Mona. Han svär så det osar svavel, hon sliter loss en del av ett stuprör från fasaden och kastar det i en snödriva för att sedan springa in i förrådet med en fart som skulle få Caster Semenyas löpning att framstå som feminin och graciös. Ininfrån förrådet hörs buller och rasande saker, Ibbe börjar bli rädd - och inte blir han mindre rädd när Mona stormar ut med alla inköpta nyårsraketer under sina taniga armar...
Mona sliter åt sig det där stupröret, stoppar in en krevadraket i röret och tänder på med sin cigarettändare. "Skott kommer, klart bakåt!" ekar mellan radhusen i Nacka innan ett tjutande ljud hörs och en krevad som dämpas av att explosionen sker i en snöbollsgummas huvud verkställts. Mona har precis skjutit sönder snökopian av Maud, och Ibrahim står med skräckblandad förtjusning och tittar på. Mona laddar om stupröret med en bombraket, och den utplånar snabbt och effektivt ut varje spår av den där illvilliga snömajoren som inte hinner söka skydd när Mona gått i gång. Nu ser Ibrahim hur Mona är lycklig, så här glad har hon inte varit på hela december... Innan någon vet ordet av så sitter en Dream Star i företrädaren för Verklighetens folk, och han disintegreras i något som man kan missta för en en snökanon i Hammarbybacken. Kvar står bara den där ledsna snögubben, han som ser ut som han har sålt smöret och tappat pengarna - han som är snarlik Fredrik Reinfeldt fast med en morotsnäsa.
Mona tar fram en hel bombtårta, med det passande namnet Lords of Thunder. Hon riktar den mot snögubben och tänder på. Medan 19 olika bomber sliter sönder snögubben i iskristaller så dansar Mona en krigsdans och skriker med sin dagispedagog-stämma "Klasskrig! Klasskrig". Några grannar tittar in och frågar Ibrahim om de skall ringa efter polisen eller jourhavande läkare, det tycks ju behövas ett vårdintyg här... Mona pekar snabbt på Ibbe och skriker "Det var han! Det var hans idé! Han är skadad, han är ju född i ett get-stall!" Ibrahim blir jätteledsen och föreslår efter det att grannarna dragit sig undan skakandes på huvudet att man skall skriva ett pressmeddelande om hur Alliansregeringen genom den kalla handens politik skapat ett samhälle där upplopp, terrorism och politisk extremism satt ner sina illadoftande fötter även i områden ditt segregationen ännu inte nått. En bra idé tycker Mona som kommer på att man just den här dagen faktiskt inte har hittat en enda orsak till att gnälla på borgarbrackorna.
Ibrahim åker i väg med taxi igen, denna gång till Sveavägen 68, för att knåpa ihop det där pressmeddelandet. Mona går för att lägga sig ensam i den stora sängen och blickar ut över grannskapet i Nacka och de söndersprängda snöfigurerna. Månen vandrar sin tysta ban, snön lyser vit på fur och gran, snön lyser vit på taken. Endast Bosse Sahlin är vaken...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar