2010/03/22

HELGKRÖNIKA: EN DÖRR TILL DÖDEN


Dörren till akutrummet stängs med en smäll, ambulansen har precis anlänt och arbetet med att rädda liv har redan pågått i en halvtimme - i hemmet, i ambulansen. Nu är det dags för läkarna att göra sitt, bakom den stängda dörren. Ett kargt akutrum, en samtrimmad personalgrupp som rutinmässigt kämpar för livet på en svensk akutmottagning, på ett svenskt akutsjukhus varenda dag, kväll och natt...

Adrenalinet pumpar hos den koncentrerade personalen. Adrenalin sprutas in, defibrillatorn ger den hastigt avklädda patienten sin elektriska kyssar och handventilatorn brölar så där dovt som bara en handventilator kan bröla. Denna gång gick det bra, man fick liv i patienten och sjukvården hade lyckats med sitt uppdrag - att rädda liv.

Läkaren går med lätta steg från det akutrum, där en tidigare livlös kropp nu stabiliseras för transporten till intensiven, mot det lilla skrymsle där den tidigare livlösa kroppens anhöriga har fått tillbringa sin tid i vånda och ångest medan sjukvården utförde sitt heliga uppdrag. Läkaren berättar inte utan stolthet att hjärtat återigen slår men att andningen behöver stöttas med respirator ett tag till, och de anhöriga börjar fälla tårar - men denna gång handlar det inte om glädjetårar.

Den tidigare livlösa kroppen rullas inåt i vårdbygget, mot intensiven och en väntande respirator. Den tidigare livlösa kroppen hade innan hjärtstoppet för lite drygt en timme sedan kämpat mot cancern, mot plågor och smärta. För den tidigare livlösa kroppen kom hjärtstoppet som en befrielse, men befrielsen lär få vänta när nu vården gjort det man förväntar sig av vården.

Den senaste veckan har sjukvårdens inställning till att avsluta ett lidande varit uppe i media. Det började med en kvinna som i ett brev till Socialstyrelsen bad att få se sitt lidande upphöra. Frågan om liv och död är så svår att man faktiskt inte kan säga att någon har rätt eller fel. Döden är ju ett jobbigt ämne, det är ett faktum, och då blir det alltid lite svårare att diskutera döden på ett sätt som borgar för vett och sans.

Vården har två huvuduppgifter, att bota där det är möjligt och annars lindra på bästa sätt. Men när lindrandet inte fungerar, när livet blir en orgie i smärta och ångest i väntan på det oundvikliga men alltför avlägsna slutet, kan man då inte se döden som en form av lindring? Det handlar inte om att med berått mod ta livet av folk som professionen anser vara hopplösa fall. Det handlar om att hjälpa folk som faktiskt vill avsluta lidandet och som kan tänka klart utan att vara påverkade av läkemedelsrus. Det handlar om avsluta behandlingar, det handlar om att avsluta lidandet i samsyn med den lidande, dennes nära och kära, och att göra detta med värdighet. Men jag förstår att det finns andra som tycker annorlunda, vilket jag naturligtvis respekterar.

Frågan är svår att ta i, den är ju jobbig eftersom det handlar om att ta farväl och om att lida, om att avsluta behandlingar som faktiskt innebär att man släcker livets låga och om att kämpa vidare trots att slutet ändå blir detsamma...

Det viktiga är att vi alla vågar ta debatten, lyssna av alla argument och förlika oss med att det faktiskt här och där på våra vårdinrättningar och hem finns folk som egentligen inte orkar längre. Men det finns även folk som i andras ögon må sakna livskvalitet och hopp om bättring som ändå vill fortsätta kämpa tills den dagen då det oundvikliga inträffar.

Som anställd i vården sedan 20 år har jag varit med om situationer i själva vårdandet där man ifrågasätter om det man gör är rimligt och etiskt, och precis lika ofta så har man förvånats över människans förmåga att återhämta sig. Att påstå att frågan har ett enda svar som är rätt är helt fel, så när politikerna kategoriskt säger nej till att ens diskutera frågan om hur man kan definiera lindrande så handlar det nog om rädsla när den är som tydligast. Men tänk längre, försök att respeketera vuxna människors egna beslut om det egna livet - det vinner vi alla på. Vem vill innerst inne att man plågar sina medmänniskor...?

Westerholm skriver bra i samma ämne, läsning rekommenderas varmt.

Helgkrönika på en måndag? Så kan det bli när man jobbar i vården, och har ynnesten att umgås med sina vårdtagare även på helger. Hoppas att funderingarna ändå var värda att vänta på. Höres, vänner!

Länk/nyhet: AB, SvD, SvD, DN
Länkar/krönikörer: Mary, Kent, Peter Soilander, Röda Berget, Westerholm

4 kommentarer:

Magnus sa...

Ditt inledande fall känns inte helt rättvist för debatten. Det är skillnad på att "avsluta ett lidande" (som är en aktiv handling) och att "avstå från att sätta in livsuppehållande åtgärder" med hänvisning till läkaredens "inte skada"-princip som fallet handlar om.

Var och en har ju rätt att avstå vård även vid livshotande tillstånd och i de fall patienter inkommer livlös handlar det väl mer om att förvissa sig om att det är patientens önskan att inte bli återupplivad?

Men debatten i övrigt är viktig, och jag tycker det är utmärkt att det är de sjuka själva som tagit och driver den.

Tokmoderaten sa...

Magnus,

Fallet är faktiskt helt och hållet självupplevt, där den sjukhusanslutna hemsjukvården helt plötsligt inte delade de anhörigas syn på vad vårdtagaren egentligen ville med sitt liv. I detta fallet en cancerpatient, i livets slutskede och med smärtor som slog igenom all form av smärtlindring.

Min uppgift i detta specifika fall var att sitta med de anhöriga, som en anhörigmottagare. I de allra flesta fallen kom dödsbuden med sorg och förtvivlan till de nära och kära, i detta fall handlade det om det motsatta...

Alla situationer är unika, och just så bör SocS se på saken - som unika fall där rätt eller fel går hand i hand. SocS bör därför kunna gå in i unika fall och förkorta lidandet för de lidande, det är min uppfattning.

Christina sa...

Hej! Jag hade en anhörig som led av en långvarig, dödlig sjukdom. Vid ett tillfälle förklarade läkaren att om hon skulle hamna i koma och komma till akuten så skulle hon inte återupplivas, det vore att bara plåga kroppen. Punkt. Han frågade inte vad vi anhöriga ville eller vad patienten ville. Det var tungt att höra. Så kan det också vara...

Tokmoderaten sa...

Det förstår jag verkligen Christina. Frågan är så komplex att det inte kan finnas något rätt eller fel. Hur man än gör så finns det en gnagande oro att man fattat del beslut.