2010/03/09

I ORKANENS ÖGA...


När jag skriver ett inlägg för att röra upp stämningar och för att provocera så borde jag ju egentligen sitta och le när reaktionerna inte låter vänta på sig. Igår var det den internationella kvinnodagen, och som den galning jag är så skrev jag ett inlägg som var så övertydligt när det gällde ironin och satiren att ingen skulle kunna missförstå det jag kladdade ner. Men se så blev det inte, och på Facebook har jag denna dag i vissa kommentatorsfält klassats som vidrig och vedervärdig, som en person som väcker anstöt och avsmak.

Men det räckte inte med det, i mailboxen trillade det ner nästan ett dussin mail där jag blev varse att jag suttit och bajsat i det blå skåpet när jag på självaste kvinnodagen hade den dåliga smaken att driva med just det påhittet. Reaktioner hade jag förväntat mig, men inte i den här omfattningen - och det har fått mig att fundera över hur jag använder mitt tangentbord som avfyringsramp för elakheter. Den samlade mail-skörden i Inboxen spänner mellan rätt harmlösa svordomar och nedsättande uttryck om mig som person, som förvisso stämmer rätt så väl överens med sanningen, och ett antal önskemål om att jag borde bli sjuk, skadas eller lemlästas.

Det berör mig faktiskt när folk önskar att min snorre skall trilla av och att jag borde skjutas av en exekutionspluton utanför Lorry. Hatet flödar och mina ambitioner att locka till skratt har uppenbarligen misslyckats kapitalt. Vad kan jag göra? Skall jag börja skriva på ett sätt som inte är jag, och som lätt kommer genomskådas som något oäkta?

Jag har fått höra att jag borde bli som Kent Persson, Mary X Jensen eller Per Ankersjö, men jag tror på mångfald och olika roller. Jag beundrar alla de tre nämnda bloggarna djupt, men om jag skulle försöka skriva på samma ödmjuka och respektfulla sätt som de tre så kommer det bli så krystat att min ansiktsuttryck när jag gör det "stora" på dasset framstår som lugnt och harmoniskt. Nej, alternativen står mellan att inte skriva alls och skriva som jag gör idag men med någon minuts eftertanke ibland.

Många har stört sig på att jag gav sosse-bloggaren Johan Westerholm en känga i gårdagens inlägg, och detta bara för att han var med i en bloggstafett om just den Internationella Kvinnodagen. Det var lågt, det var kränkande och det var riktat mot en man som företräder en annan samhällssyn. Men Johan Westerholm och jag har en gemensam bakgrund i den militära hierarkin som satt sina spår i hur vi hanterar varandra. Westerholm var flottist, jag var kustartillerist - och dessa två benämningar på en man i uniform var och är lika oförenliga som eld och vatten. Vi använder oss båda av ett sätt att "samtala" med varandra som är inte är främmande i just de kretsar där vi har vår historia.

Jag och Westerholm har samtalat idag, för att om möjligt kunna sansa den debatt som uppstått när jag beskrev hur just denna Kalle Anka-kopia i Furusund firade Internationella Kvinnodagen. Vi talades vid, vi nådde inte fram till mycket mer än att vi skall hålla oss på en rimlig nivå. Johan Westerholm och jag har en gemensam historia som har format oss och som nu leder oss in mot konflikter till och från. Denna historia är av privat karaktär, och vi har iallafall enats om att inte lyfta denna bakgrund till allmänhetens beskådan på bloggosfären. Vi vet båda var vi har varandra, låt det stanna vid det...

Men lite avundsjuk blir jag trots allt på Westerholm när man ser hur rörelsen, sosse-bloggare och andra snabbt kastar sig över den som kränker en av de sina. Tala om lagkänsla, tala om empatisk förmåga och vilja att stå upp för en partivän. Sånt måste kännas skönt och härligt, att veta att man har ett gäng som står upp för en när så behövs.

Mitt i orkanen av hatmail och intjänade påhopp så går jag om mindre än en timme in i min födelsedag som en fruktansvärt ensam man, en man som grubblar över hur mucket hat som kan födas av några tecken i en blogg. Men jag är denna kväll även en man som faktiskt har vett att be alla som känner sig kränkta av mina skriverier eller mina beteendemönster om en allvarligt menad ursäkt. Förlåt mig för att jag var överdrivet elak och okänslig, ursäkta mig att jag satte spärrarna ur funktion - men jag vet samtidigt att jag lovar alldeles för mycket om jag intygar att detta var den sista gången någon fick lust att dräpa mig för något jag knappade ner på min dator.

5 kommentarer:

opassande.se sa...

Grattis på födelsedagen, vännen. Jag brukar säga att man får skoja om allt, men det finns inget tvång att tycka att allt är roligt. Det är jobbigt när det ena ställs mot det andra som om det vore uteslutande eller så. Men väldigt starkt av dig att be om ursäkt tycker jag, så i längden hoppas jag att folk ser din kvalitet snarare än misstänker illdåd.

Daniel sa...

NU är ju inte jag en kvinna som blviit förtryckt i flera hundra år. Men jag tycker helt ärligt att du inte har något att be om ursäkt för. Du skriver för dina läsare och vi gillart ju! Inte för de som råkar snubbla in här i jakt på något att gapa på.

Jag har inte varit förtryckt i hundratals år och till o med jag har så mycket bitterhet att jag ibland går på jakt efter en blogg där jag får skrika av mig på mitt förakt mot Socialismen. Det är bara naturligt att det finns "Sånna" på andra sidan med.

Håll fanan högt!

/Daniel Halldin

Tokmoderaten sa...

Tack Emma för ett par synnerligen kloka ord! Det är så sant som det är sagt, livet är en gråskala och inte svart eller vitt.

Och Halldin - Jag är rörd över ditt ohämmade stöd!

Pennelina sa...

Här kommer ett grattis från mig med!

Jag är en av de kvinnor som borde känna mig förtyckt, som borde ta illa vid mig, men jag kanske har ett för öppet sinne för att misstolka det du skriver? Eller så är jag helt enkelt för dum att förstå vad som är kränkande.

Jag tycker inte du har orsak att be om ursäkt. Detta är ditt kungarike och din blogg, här råder du ;-)

Nej, stå på dig! Jag kommer tillbaka för att du är du.

Stor kram från Pennelina!

Tokmoderaten sa...

Tack Pennelina, det värmde - väldigt mycket!