PRINSESSAN SANNA OM DE POLITISKA BLOGGARNA...

"Morgonstund har guld i mund" låter det i det gamla svenska ordspråket, och trots att smaken i just min "mund" är rätt unken efter en helkväll med Estrellas grillchips så känns morgonen ljuvligt härlig. Solen skiner utanför fönstret, värmen slår igenom fönsterrutorna och med små spår av hybris tycker jag mig se min blogg någonstans mellan raderna hos Sanna Raymans inlägg om det politiska bloggandet.

"Även på den borgerliga sidan hyllas och belönas slätstruken trohet medan bångstyriga element hålls kort" skriver Sanna Rayman, och det är just när jag läser den raden som morgonstunden övergår i morgonståndet. Jag är inte dummare än att jag förstår varför jag får höra "att partiet inte vill ta i dig ens med tång!" - partilinjen är för mig något främmande trots att jag står bredvid partiet i de allra flesta frågorna.

Sannas morgonpostning på Svenskan om det politiska bloggandet är i många fall plågsamt uppriktigt, ett slag i solar-plexus på den som önskar se det politiska bloggandet som en förlängning av det ordinarie kampanjmetoderna. Problemet är bara att när man klampar in och försöker detaljstyra hur det egna partiets bloggare skall skriva dödar allt vad kreativitet är. Jag har placerat mig själv vid sidlinjen, där ingen överhuvudtaget har gett mig order om vad jag skall skriva om, när jag skall göra det och hur jag skall göra det. Måhända har man sett att det är omöjligt att få mig in i fållan, kanske är det mer troligt att det där med "inte vill ta i dig ens med tång!" stämmer.

Men jag strävar inte efter att vara en blogg-eremit, en som sitter helt själv på kammaren för att knåpa ihop galenskaper - alls icke. Att nätverka med bloggkollegor på båda sidor om den minerade blockgränsen ligger mig varmt om hjärtat. Att lära känna fienden är viktigt, extremt viktigt och just därför så har jag efterhand utvecklat ett rätt så gediget meningsutbyte med flera av nätrötterna. Jag vill förstå hur de tänker, jag vill se hur de arbetar och med vilka argument de tänker lura Svensson att välja fel lappar i vallokalen. Under senare tid har jag på olika sätt kommit i kontakt med Johan Westerholm, Alexandra Einerstam för att bolla lite. De är fiender politiskt, men högt respekterade medmänniskor på ett annat plan.

Precis som jag chattar, pratar eller mailar med meningsmotståndare så nätverkar jag med några på den egna planhalvan. Kent Persson i Örebro och jag skiljer oss rätt så rejält när det gäller sättet vi bloggar på, men trots dessa olikheter så är det en man som jag känner den djupaste samhörighet med. Ständiga resonemang om hur vi bäst, var för sig men ändå tillsammans, använder vårt bloggande för att spetsa våra bloggar. Men om man nu "inte vill ta i dig ens med tång!" när det gäller mig så har Kent en helt annan position.

Tittar man på "Laakso"-affären så är det tydligt att inte bara jag kan vara bitter ibland över att tassa i gränslandet för vad som är acceptabelt att skriva. Av olika anledningar som jag som utomstående har lätt att förstå så förstår jag att Nätrötterna inte ville ta i Laakso ens med en tång, samtidigt som jag förstår hans ovilja att rätta in sig i ledet. Erik Laakso behöver konstnärlig frihet, och den friheten har man inte fullt ut som etablerad nätrot. Det finns folk som tycker annorlunda än partiet i nätrötterna men det är mild, inlindad kritik där konfrontationsnivån är så plågsamt låg.

Utan mitt bloggande vore jag inte hel, det är inte mycket här i livet som jag anser mig vara duktig på och där jag trots min höga ålder kan fortsätta att utvecklas som person förrutom som bloggare. Trots att jag i mina svackor upplever mig som paria och utmobbad så vet jag genom mail, kommentarer och samtal att min blogg berör och uppskattas av folk som utåt sett "inte vill ta i dig ens med tång!". Jag är en bekräftelsesökande bloggare som hämtar min näring ur uppskattning men som lika mycket förtvinar när uppmärksamheten uteblir. Idag skrev Sanna Rayman om det politiska bloggandet, och jag valde att se mig där mellan raderna för att få lite näring.

Solen skiner, dags att lämna datorn för några timmar i solen. När kvällen kommer så avser jag att utveckla resonemanget kring mitt eget bloggande och andras i ljuset av den kommande valrörelsen. Sanna Raymans mellan-raderna-skrivande gav mig näring att orka med, att stå upp för den bloggare jag är och förblir. Börjar jag bli slätstrucken, förutsägbar och partimegafon så vill jag att ni berättar det för mig - ty då är det dags att sluta...

"Urskillningslöst länkande": Kent, Mary, Johan, Seved