Jag tror ärligt talat inte att någon är upprörd över att Thomas Bodström var tvungen att åka över Atlanten för att hjälpa resten av den Bodströmska familjen med att komma tillrätta i sin nya boendemiljö. Jag tror ärligt talat att kritiken mot Bodströms resa snarare handlar om hans oförmåga att prioritera när vissa saker skall ligga på rätt plats i almanackan - att han tycker att det var rätt att dra just när valrörelsen växlade upp...
Om det nu är någon som förmodligen är upprörd över att Thomas Bodström var tvungen att åka över Atlanten just då så är det nog Bodström själv, men det handlar nog inte om det faktum att Bodström blåste partiet på en veckas valarbete. Det handlar nog snarare om att han missade något lekprogram, något rättsfall som behöver Bodströms fokusering eller någon bok som behöver skrivas och sedan säljas in med ett gediget reklamarbete - inte om känslan att Bodström faktiskt svek de som inte behövde svikas mer.
Bodström funderade på ett valmöte i Boston under sin tid på andra sidan Atlanten, han funderade men han gjorde inte mer. Bodström funderade medan han satt och Facebook-kommenterade partiledarutfrågningen av Mona Sahlin i skönmålande penseldrag trots att han inte sett en mikrosekund av programmet. Bodström satt på Dunkin' Donuts och valarbetade på nätet, med munksmulor både i mungipan och på tangentbordet - och som han gjorde det...
Han var borta från hetluften, han svek sitt parti när han inte hade förmågan att planera sina engagemang i valrörelsen och deltagandet i Fångarna på Fortet bättre. Bodström hade en halv sommar på sig att fixa till sitt nya liv i USA, efter Almedalen och innan valrörelsen växlade upp men i hans värld så passade det bäst att köpa hus och bil, fixa försäkring när det passade partiet allra sämst. Att Bodström är vallokomotiv och första-namnet i Stockholms län betydde inte ett smack för politikens mest egocentrerade personlighet.
Igår stod han utanför Expressens valstuga, Thomas Bodström, för att visa för landet Sverige att han minsann var tillbaka, redo att kasta sig in i valluften. När Bodström berättade för Niklas Svensson och alla dessa flanörer som passerade "Plattan" ovanligt klarsynt "Så viktig är jag inte" så tror jag att han hade mer rätt än han egentligen vill.
Jag tror faktiskt att "Rörelsen" har börjat tröttna på sin mångsysslare, att hans bästa tid är förbi. Det är min känsla, iallafall om man skall tro på omdömena från fotfolket som jag möter ibland. Peak-Bodström har passerats...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar