Det är nästan så man kunde se utbildningsminister Björklund ta ton och plocka fram den hysteriskt fantastiska slagdängan från Depeche Mode i sin ambition att faktiskt få oppositionen att förstå vad han vill med den svenska skolan och varför han vill det...
"I'm not going down on my knees,
begging you to adore me...
Can't you see it's misery
and torture for me?
"I'm not going down on my knees,
begging you to adore me...
Can't you see it's misery
and torture for me?
When I'm misunderstood,
try as hard as you can!
I've tried as hard as I could,
to make you see
how important it is for me..."
try as hard as you can!
I've tried as hard as I could,
to make you see
how important it is for me..."
Det var en mysig debatt på SVT om skolpolitiken, där de enda som var riktigt elaka mot någon var de två kandidaterna till statsministerposten. Min favorit kängade förtjänstfullt till mannen som gav bröstpumpandet ett ansikte, han den där Ohly. Känsligt och subtilt fick tittarna bilden av en person med multipla personligheter, där han säger en sak men menar en annan och sedan formulerar en tredje. Hon som inte är min favorit hoppade på den nuvarande utbildningsministern och gav honom skulden för all konfrontation som tänkas kan i fråga om Svea Rikes skol- och utbildningspolitik.
De sade rätt mycket, alla sju, men det som faktiskt etsade sig fast med min perceptionsförmåga var det som gav mig rubriken - det våldsamma skakandet hos de som inte har lika stor sjukdomsinsikt om tillståndet i den svenska skolan.
Medan Mona malde på så skakade både Lasse Ohly och Maria Wetterstrand på sina huvuden på ett sätt som förmodligen övertydligt skulle markera instämmande. Själv satt jag framför TV:n och undrade vem av de två som skulle lyckas skaka loss det uppenbart felprogrammerade huvudet från kroppen först. Lite till, lite hårdare och oppositionen hade varit ännu mer huvudlös...
När sedan Maria började prata på sitt karakteristiska sätt så tog Mona över skakandet, medan Lasse Ohly fortsatte ännu lite mer hysteriskt. Men Ohlys skalle satt kvar på halsen och Monas dito var tryggt förankrad på skuldrorna. Men som de skakade, de i oppositionen.
Ohly tog över taktpinnen, och visst fortsatte skakandet men nu med bara kvinnliga skakningar. Mona och Maria skakade på sina skallar, inte lika kraftfullt, inte lika övertygande men genuint plikttroget. Skakandet följde någon oregelbunden rytmik, varje gång någon kollega i det rödgröna laget satte fingret på något man var överens om så skakades det.
Politiska tics, något som gör det svårare att koncentrera sig på vad som faktiskt sägs med munnen och inte med ett makabert kroppsspråk där självförvållad dekapitering är den enda tänkbara utgången - var det meningen? Fanns det en baktanke med skakandet, där tittaren inte skulle märka de verkliga budskapen utan bara sitta där och vara fascinerad över hur mycket rörlighet och styrka som kan finnas i nackmuskulaturen hos en politisk nickedocka...?
Bloggar: Högberg
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar