Sosseriet mobiliserar, sosseriet plockar fram sina gamla och dammiga makthavare - ett gäng politiska föredettingar - för att stötta upp en ledare som inte längre kan stå upp själv. När nästan två dussin sossar som numera lever sitt politiska liv i malpåsen igår kände sig tvungna att skriva, eller skriva på ett redan färdigskrivet, försvarstal för dagens socialdemokratiska ledare så gjorde man ju egentligen Mona en riktig björntjänst. Bilden blir ännu tydligare än den redan är, Mona Sahlin kan inte stå på egna ben...
En av mina favorit-sossar genom åren är den Tommy Sandlin, fantastisk hockeyprofessor från Gävle, en underbar människa och skaparen av det som kom att kallas för sosse-hockey. Tyvärr finns inte Sandlin med oss längre, men hans ledarskap ledde mitt favoritlag i ishockey - Brynäs IF - till stordåd efter stordåd. Brynäs dominerade periodvis ishockeyn i Sverige på samma sätt som sosseriet dominerade i politiken. I dag dominerar tyvärr inte Brynäs ishockeyspelandet på samma sätt som i fornstora dagar. Idag dominerar tack och lov inte socialdemokratin den svenska politiken på samma sätt som man nästan alltid har gjort.
Men även Tommy Sandlins storhet kom att ifrågasättas när ett storlag med enorma krav och stolta traditioner började "sacka". Jag kunde inte för mitt liv ifrågasätta mannen som gjort Brynäs till det lag som jag älskade och beundrade, men många andra började prata om det som alltid kommer upp till ytan när det börjar gå dåligt - tränarbyte.
Då media börjar prata om att det nog snart är dags för ett byte av ledarskapet i båset, så är det först tyst från de egna leden. Det är då man börjar fundera, tänka och söka vägarna för att bryta en negativ trend. När media sedan fortsätter prata om "sparken" eller "nytt blod" så kommer sedan det utspel som i princip alltid leder till att "sparken" och "nytt blod" blir verklighet - det är utspelet när alla gamla vänner och kollegor går ut och "står upp" för den ifrågasatte ledaren. Det är där och då man skaffar sig ett emotionellt alibi för det som komma skall, det ofrånkomliga sveket.
Så kommer det alla väntar på, då ledaren antingen går "självmant" efter att ha fått vinkar om att det nog vore bäst så, eller när man får sparken för att den personliga stoltheten säger ifrån. Där stoltheten ofta lyser igenom i sportvärlden, så är det inom politikens gebit snarare regel än undantag att man själv fattar vad som måste ske.
Det är ju lättare att sparka en tränare än ett helt lag som underpresterar brukar det ju heta, och det är ju faktiskt också mycket lättare att göra sig av med en partiledare som väljarna inte vill tro på än att byta ut hela väljarkåren och alla dessa valarbetare som förmodligen anses underprestera...
Jag väljer att se de gamla sossarnas debattartikel i gårdagens DN för exakt det som brukar ske i sportvärlden när det är dags för den där oundvikliga rockaden. Det talas om desperation, det talas om en annalkande katastrof och ett historiskt uselt val - och jag tror inte en debattartikel i DN där samma retoriska snömos som kommer från de röda valstugorna är rätt medicin för att få det underpresterande laget att sprattla till.
Vem inbillar sig att en Bosse Ringholm på ett torgmöte, en Maj-Lis Lööw i valstugan eller en Sven Hulterström som ringer på under ett hembesök är lösningen på problemen som sosseriet bär med sig som sitt eget kors på ryggen? Tror man att mannen, allas vår Göran Persson, som nästan på egen hand förlorade valet åt sossarna 2006 är rätt medicin för att vinna valet 2010 eller är det logiska tänkandet ur funktion.
Det talas om att jaga ut alla dessa gamla dammiga makthavare för att stötta Mona, men effekten kommer bli förödande. När man sedan engagerar Jens Stoltenberg, trygg, kunnig och karismatisk sosse-statsminister från Norge, att jobba bredvid Mona Sahlin så blir bilden ännu så mycket tydligare av vad som saknas i dagen svenska socialdemokrati - och då menar jag faktiskt inte en ledare med penis...
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar