NÄR SINNENA INTE FÅR SAMVERKA...

Radiodebatt, hur känns det egentligen? Radiodebatt, känn på det ordet? Radiodebatt, är inte det ungefär lika modernt som plommonstop eller gabardinbyxor...?

Radion är ju ett gammalt medium, men ett medium som trots allt lever vidare i all sin prakt men för vissa händelser så är ju inte radion rätt forum - tycker jag iallafall. I dag var det partiledardebatt i Sveriges Radio, P1 och hade jag hetat Peter Eriksson hade jag mått dåligt av att bara få vara med när ingen lyssnar eller ser på. Peter Eriksson mobbas ju för sitt utseende, ty varje gång Miljöpartiet vill synas och märkas så slänger man fram Kvinnan med stort K, Maria med stort M, Eskilstunas egen Wetterstrand. Stackars Peter Eriksson.

Jag lyssnade naturligtvis inte på radiodebatten direkt, det finns liksom andra saker som prioriteras än att bara höra rikets mest framgångsrika politiker babbla utan att kunna läsa av kroppsspråket, minspelet eller se på när Lasse Ohly ger långfingret åt någon som har fräckheten att säga sanningen om den röda tågmästaren. Visst, det fanns och finns Webb-TV men då blir det ju inte radiodebatt längre utan Webb-TV-debatt. Radio skall ju vara radio, och en radiodebatt bara innehålla ljud för att vara en radiodebatt.

Så jag lyssnade bara, och det var precis som det brukar vara - kackel och gnäll, babbel och skäll. Visst var det känslor, visst var det till och från tilltalande för oss politiska nördar men det är ju som med musik. Musik live är bättre än en konsert på TV som i sin tur är bättre än musik på radio. När flera olika sinnen samverkar så blir upplevelsen mycket bättre.

Nu är jag ju partisk så det faller sig naturligt att tycka att alla de fyra alliansföreträdarna körde över de som skall föreställa förstanamn för sosseriet och de "före detta" kommunisterna och han som är Miljöpartiets fallfrukt. Men precis som jag ser enkelspårigt och i princip okritiskt till mina egna idoler så lär det ju finnas några missledda individer på andra sidan som tycker precis tvärtom.

Mona malde på sedvanligt monotont, Ohly var upphetsad, agiterad och gav besked om att han kunde tänka sig samarbeta med Sverigedemokraterna medan Eriksson svammlade ostrukturerat. Allt var ju precis som vanligt och föga förvånade var det Janne Björklund och Maud som faktiskt trängde igenom tristessen som blir följden av en radiodebatt. Statsminister Reinfeldt och socialminister Hägglund höll sig i schack, gjorde sitt jobb bra och höll fanan högt.

En radiodebatt är en radiodebatt och en radiodebatt känns ändlöst långt och tråkigt, och jag hoppas faktiskt att valet 2010 är sista gången som vi bara får höra våra partiledare kasta paj på varandra utan att få se känsloutbrotten. Efter att ha suttit framför datorn och i efterhand lyssnat på en debatt som var ämnat för ett annat format så längtar jag nu efter att istället få se de sju på TV. Vågar man gissa att Peter Eriksson inte får vara med när man skall få se politik debatteras...?

Länkar: SvD1, SvD2, Expr1, Expr2, Expr3, Expr4, AB1, AB2, DN

Bloggar: Mikael Andersson, Ekonomisten, Kent