Valet är över, livet börjar övergå i något som liknar vardagen och alla dessa timmar i ett fuskbygge till valstuga känns alltför avlägsna redan nu. Det har ju bara gått en vecka sedan valet, men just den här veckan har känts väldigt, väldigt lång. Vad händer, och varför händer det? Frågorna har blivit fler efter valnatten, svaren långt färre och ingen blir klok på vad som komma skall.
Själv skall jag försöka väcka liv i ett bloggande som var både tafatt och undermåligt under valrörelsen, tydligt är det att man inte är en kampanjbloggare av rang. Denna söndagen då vi firar högtidsdagen "Den europeiska språkdagen" tänkte jag låta min käre far komma till tals, i ett virtuellt försvarstal. Den gamle mannen söker värja sig mot mina, personliga upplevelser av en uppväxt i ett hem där den unkna socialdemokratiska ideologin satt lika djupt i väggarna som rökdoften i alla familjens bilar.
Men precis som mina upplevelser är mina egna, så har ju farsgubben sin egen verklighet att berätta om och någonstans mellan de olika berättelserna om hur jag blev den jag blev kanske det finns ett uns av sanning som förklarar varför, ja vadå...?
Så varsågoda, Tokmoderatens pappas försök till ett försvarstal - och det kommer en uppföljning från samma kooperativa fingrar framöver...
"Som gästbloggare har det givits mig tillfälle att rätta till vissa sakfel som förekommit i tidigare bloggar och försöka förklara varför saker och ting blivit som de blivit.
Fredrik föddes i slutet av 60-talet av ett par omogna föräldrar. Även på den tiden så fanns det inga som helst krav för att bli förälder. Inga lämplighetsintyg, inga kunskapstester och detta trots att man fick betyg från ettan. Att jag som blivande fader skulle delta i massa hokus-pokus som profylaxkurser och träna blöjbyten var det inte frågan om - man skulle i stort bara vara behjälplig vid lastning och lossning av saker som vägde mer än en cementsäck. Man rökte och drack Fragal före, under och efter graviditeten. Man bäddade lite fint med några kuddar i baksätet på PV:n och när huvudet någorlunda fastnat på kroppen tryckte man ner Fredrik i en barnstol som hade lika mycket stoppning som ett järnspett.
Det är riktigt att det fanns en riskfas i hans liv då han var på väg att döpas till Engelbrekt men den avstyrdes ganska omgående. Att ha något på huvudet var viktigt för sonen och då pratar jag inte om vanliga mössor. Nej det började med pottor som tack och lov var tomma, för att sedan bli olika typer av hjälmar. Grannen Janne, brandman, plockade hem några avlagda stålhjälmar som stärkte nackmusklerna. På andra vägar kom polishjälmar i plast med visir - onumrerade för säkerhets skull - med därtill hörande batong. Ja, det varken brann eller var tjuvbesök på Sigtunavägen i Gnesta.
Ganska snart kunde man som förälder iaktta vissa begynnande ledaregenskaper. Fredrik blev organisatören och lagledaren i gatans fotbollslag. Redan då hade han tagit till sig att det är mycket mer behagligt att stå på sidan av planen och planera och domdera än att springa som en liten utter på en grusplan efter en boll.
Att Fredrik tvingades till förnedring i 1:a Maj tåg och Unga Örnar läger kan jag inte hålla med om! Han verkade faktiskt trivas bland röda fanor, musikkårer och gamla tanter och farbröder som tyckte han var duktig som orkade gå så långt. Han rymde inte från otäta tält och lägereldar på Bommersvik. Han fick titta på både Kalle Anka och Vilse i pannkakan på TV. Vi tvingade aldrig honom att sätta på sig Che Guevara-tröjan och det var nästan helt utan påverkan från föräldrarnas sida han skickade in en teckning till Aftonbladet när kärnkraftsdebatten var som värst. Det föreställde en liten Tulo-tablettask men där Tulo blivit Jodu och där budskapet var ”JAG VILL INTE HA JODTABLETTER TILL LÖRDAGSGODIS”.
Skolan gick väl ganska bra, tror jag. På något sätt diskvalificerade jag mig själv till föräldramötena genom ha uppträtt lite provocerande mot en annan förälder i samband med något som hade med att baka kaka till någon skolresa - jaja, jag vet inte så noga.
Själva frigörelseprocessen var väl inte heller den så plågsam om jag minns rätt eller så var jag inte hemma just den kvällen. Det var lite konstiga frisyrer, en helt obegriplig och monoton musik, det var lite fler svordomar än normalt och en hel del suckande. Det var ändlösa strategispel med likasinnade kamrater där de drömde om att förändra världen till något drömidéal, något som en hel del ”stora män” provat på tidigare med känt resultat. En preskriberad bilkörning mellan Sverige och Norge med de väna föräldrarnas tillåtelse när han var 15 var väl det mest dramatiska.
Men är det inte en del av frigörelsen? Att man skall racka ner på föräldrarnas åsikter, inte välja samma jobb och inte heller samma politiska inriktning? Kan man sedan åratal efter tonårsrevolten hänga ut desamma i sina bloggar med jämna mellanrum och till allmänhetens beskådande så är man väl ytterligare en bit på väg.
Men jag är inte bitter, förbannad eller arg - tro det eller ej. Även om det skiljer en hel del ideologiskt mellan far och son så är jag glad och lite stolt. Språkbruket är ibland lysande, med kanske lite för många slag under bältet. Men tack, tack för all humor! Var har den tagit vägen i dagens politik? Det närmaste man kan komma var väl KD-Göran som inte ville lagstifta om sill, och det säger väl lite om nivån..."
Själv skall jag försöka väcka liv i ett bloggande som var både tafatt och undermåligt under valrörelsen, tydligt är det att man inte är en kampanjbloggare av rang. Denna söndagen då vi firar högtidsdagen "Den europeiska språkdagen" tänkte jag låta min käre far komma till tals, i ett virtuellt försvarstal. Den gamle mannen söker värja sig mot mina, personliga upplevelser av en uppväxt i ett hem där den unkna socialdemokratiska ideologin satt lika djupt i väggarna som rökdoften i alla familjens bilar.
Men precis som mina upplevelser är mina egna, så har ju farsgubben sin egen verklighet att berätta om och någonstans mellan de olika berättelserna om hur jag blev den jag blev kanske det finns ett uns av sanning som förklarar varför, ja vadå...?
Så varsågoda, Tokmoderatens pappas försök till ett försvarstal - och det kommer en uppföljning från samma kooperativa fingrar framöver...
"Som gästbloggare har det givits mig tillfälle att rätta till vissa sakfel som förekommit i tidigare bloggar och försöka förklara varför saker och ting blivit som de blivit.
Fredrik föddes i slutet av 60-talet av ett par omogna föräldrar. Även på den tiden så fanns det inga som helst krav för att bli förälder. Inga lämplighetsintyg, inga kunskapstester och detta trots att man fick betyg från ettan. Att jag som blivande fader skulle delta i massa hokus-pokus som profylaxkurser och träna blöjbyten var det inte frågan om - man skulle i stort bara vara behjälplig vid lastning och lossning av saker som vägde mer än en cementsäck. Man rökte och drack Fragal före, under och efter graviditeten. Man bäddade lite fint med några kuddar i baksätet på PV:n och när huvudet någorlunda fastnat på kroppen tryckte man ner Fredrik i en barnstol som hade lika mycket stoppning som ett järnspett.
Det är riktigt att det fanns en riskfas i hans liv då han var på väg att döpas till Engelbrekt men den avstyrdes ganska omgående. Att ha något på huvudet var viktigt för sonen och då pratar jag inte om vanliga mössor. Nej det började med pottor som tack och lov var tomma, för att sedan bli olika typer av hjälmar. Grannen Janne, brandman, plockade hem några avlagda stålhjälmar som stärkte nackmusklerna. På andra vägar kom polishjälmar i plast med visir - onumrerade för säkerhets skull - med därtill hörande batong. Ja, det varken brann eller var tjuvbesök på Sigtunavägen i Gnesta.
Ganska snart kunde man som förälder iaktta vissa begynnande ledaregenskaper. Fredrik blev organisatören och lagledaren i gatans fotbollslag. Redan då hade han tagit till sig att det är mycket mer behagligt att stå på sidan av planen och planera och domdera än att springa som en liten utter på en grusplan efter en boll.
Att Fredrik tvingades till förnedring i 1:a Maj tåg och Unga Örnar läger kan jag inte hålla med om! Han verkade faktiskt trivas bland röda fanor, musikkårer och gamla tanter och farbröder som tyckte han var duktig som orkade gå så långt. Han rymde inte från otäta tält och lägereldar på Bommersvik. Han fick titta på både Kalle Anka och Vilse i pannkakan på TV. Vi tvingade aldrig honom att sätta på sig Che Guevara-tröjan och det var nästan helt utan påverkan från föräldrarnas sida han skickade in en teckning till Aftonbladet när kärnkraftsdebatten var som värst. Det föreställde en liten Tulo-tablettask men där Tulo blivit Jodu och där budskapet var ”JAG VILL INTE HA JODTABLETTER TILL LÖRDAGSGODIS”.
Skolan gick väl ganska bra, tror jag. På något sätt diskvalificerade jag mig själv till föräldramötena genom ha uppträtt lite provocerande mot en annan förälder i samband med något som hade med att baka kaka till någon skolresa - jaja, jag vet inte så noga.
Själva frigörelseprocessen var väl inte heller den så plågsam om jag minns rätt eller så var jag inte hemma just den kvällen. Det var lite konstiga frisyrer, en helt obegriplig och monoton musik, det var lite fler svordomar än normalt och en hel del suckande. Det var ändlösa strategispel med likasinnade kamrater där de drömde om att förändra världen till något drömidéal, något som en hel del ”stora män” provat på tidigare med känt resultat. En preskriberad bilkörning mellan Sverige och Norge med de väna föräldrarnas tillåtelse när han var 15 var väl det mest dramatiska.
Men är det inte en del av frigörelsen? Att man skall racka ner på föräldrarnas åsikter, inte välja samma jobb och inte heller samma politiska inriktning? Kan man sedan åratal efter tonårsrevolten hänga ut desamma i sina bloggar med jämna mellanrum och till allmänhetens beskådande så är man väl ytterligare en bit på väg.
Men jag är inte bitter, förbannad eller arg - tro det eller ej. Även om det skiljer en hel del ideologiskt mellan far och son så är jag glad och lite stolt. Språkbruket är ibland lysande, med kanske lite för många slag under bältet. Men tack, tack för all humor! Var har den tagit vägen i dagens politik? Det närmaste man kan komma var väl KD-Göran som inte ville lagstifta om sill, och det säger väl lite om nivån..."
Det var det försöket att försvara sig själv. Faktum är väl att alla människor är ett resultat av sina tidigaste livserfarenheter, och jag är inget undantag. Min tonårsrevolt fortsätter trots att jag fyllt 42 år, och min tonårsrevolt har faktiskt redan börjat trots att jag mentalt sitter fast i kiss-å-bajs-åldern...
Länkar: DN
Inlägg
1 kommentar:
Man märker att han kan skriva, trots att han är sosse, farsgubben din.
Skicka en kommentar