Från socialdemokratins kris, kaos och haveri till hur man förhåller sig till att sitta på dasset under arbetstid är steget väldigt kort - två illaluktande och illamåendeframkallande händelser i medias fokus. När DN idag lyfter frågan om att många svenskar känner sig obekväma med att tömma tarmen på jobbet så vill jag naturligtvis delge läsekretsen mina erfarenheter i ämnet...
Var femte svensk drar sig för att använda personaltoaletten under arbetstid, av rädsla för smuts och sjukdomar. Själv tillhör jag nuförtiden de där 20 procenten, men jag tillhör gruppen av empati för mina medarbetares välbefinnande - jag vägrar förpesta min arbetsplats med dofter som skulle knäcka en redan hårt ansträngd arbetsplats. Jag tillhör de där 20 procenten för att jag inte vill att mina rektala ljudkreationer skall fortplanta sig över korridorerna, med ljudvågor som kan fälla en älg. Jag tillhör de där 20 procenten eftersom jag vill ha lugn och ro, sitta där med en tidning och filosofera medan det plumsar i bakgrunden och på mitt arbete kan man inte vara säker på att få bajsa i lugn och ro.
Men jag äter ju en hel del också, och det som kommer in måste ju någon gång komma ut. Att gå omkring och "hålla sig" ligger inte för mig så jag har två alternativ dit jag rymmer - en toalett i omklädningsrummet som tidigare var en skön tillflyktsort när nödigheten slog till, och en plats på en avlägsen plats där vi har sjukhusets så kallade "visningsrum". Den första platsen har blivit mer och mer stökig, med folk som springer omkring utanför dörren när jag behöver lugn och ro, men den andra platsen är klockren - lugn, avsides och helig. Inga levande störs av mina exkrementers dofter, inga kollegor stör mig genom att springa omkring och tjattra utanför dörren när jag behöver fly...
Det fanns dock en tid då jag och toaletten på jobbet levde i symbios, och det var på mitt första sommarjobb - McDonalds Hornsgatan. Inför lunchrusningen så hade vi fyllt upp värmeskåpet med Big Mac, HB, Cheeseburgare och QP Cheese - men när lunchgästerna anföll kassalinjen likt en hord av mördarmyror så räckte ingenting. Att därefter försöka hålla jämna steg med beställningarna var en omöjlighet, och min stressmage sade ifrån. Medan kollegorna svettades, slet och skrek hysteriskt åt varandra under ett kaos som varade i en timme så flydde jag till personaltoaletten för 8-10 minuters själavård och avslappning.
Visst var det taskigt och slött, men jag behövde verkligen sitta där just då - utan en tanke på smuts eller sjukdomar, utan en tanke på att mina prestationer kunde störa kollegan som stod på tur för att besöka dasset. Men det var då, nu är nu och tiderna har förändrats. Då skämdes jag inte för mig, men det gör jag nu. Då hade jag ingen medkänsla, men det har jag nu...
Länk: DN
Var femte svensk drar sig för att använda personaltoaletten under arbetstid, av rädsla för smuts och sjukdomar. Själv tillhör jag nuförtiden de där 20 procenten, men jag tillhör gruppen av empati för mina medarbetares välbefinnande - jag vägrar förpesta min arbetsplats med dofter som skulle knäcka en redan hårt ansträngd arbetsplats. Jag tillhör de där 20 procenten för att jag inte vill att mina rektala ljudkreationer skall fortplanta sig över korridorerna, med ljudvågor som kan fälla en älg. Jag tillhör de där 20 procenten eftersom jag vill ha lugn och ro, sitta där med en tidning och filosofera medan det plumsar i bakgrunden och på mitt arbete kan man inte vara säker på att få bajsa i lugn och ro.
Men jag äter ju en hel del också, och det som kommer in måste ju någon gång komma ut. Att gå omkring och "hålla sig" ligger inte för mig så jag har två alternativ dit jag rymmer - en toalett i omklädningsrummet som tidigare var en skön tillflyktsort när nödigheten slog till, och en plats på en avlägsen plats där vi har sjukhusets så kallade "visningsrum". Den första platsen har blivit mer och mer stökig, med folk som springer omkring utanför dörren när jag behöver lugn och ro, men den andra platsen är klockren - lugn, avsides och helig. Inga levande störs av mina exkrementers dofter, inga kollegor stör mig genom att springa omkring och tjattra utanför dörren när jag behöver fly...
Det fanns dock en tid då jag och toaletten på jobbet levde i symbios, och det var på mitt första sommarjobb - McDonalds Hornsgatan. Inför lunchrusningen så hade vi fyllt upp värmeskåpet med Big Mac, HB, Cheeseburgare och QP Cheese - men när lunchgästerna anföll kassalinjen likt en hord av mördarmyror så räckte ingenting. Att därefter försöka hålla jämna steg med beställningarna var en omöjlighet, och min stressmage sade ifrån. Medan kollegorna svettades, slet och skrek hysteriskt åt varandra under ett kaos som varade i en timme så flydde jag till personaltoaletten för 8-10 minuters själavård och avslappning.
Visst var det taskigt och slött, men jag behövde verkligen sitta där just då - utan en tanke på smuts eller sjukdomar, utan en tanke på att mina prestationer kunde störa kollegan som stod på tur för att besöka dasset. Men det var då, nu är nu och tiderna har förändrats. Då skämdes jag inte för mig, men det gör jag nu. Då hade jag ingen medkänsla, men det har jag nu...
Länk: DN
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar